Liljecronas hem/Kapitel 11

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Finnprästen
Liljecronas hem
av Selma Lagerlöf

Smeden från Henriksberg
Fänriken  →


[ 173 ]

SMEDEN FRÅN HENRIKSBERG.

DET VAR en enda liten stund på hela dagen, som Maja Lisa inte tänkte på söta mor, och det var på kvälln, då hon och pastor Liljecrona och allt husfolket satt runt omkring den stora stockvedsbrasan i storstugan och hörde på den långa, mörka smeden från Henriksberg, som stod stödd mot ett av de höga skåpena och spelade på gästgivarns fiol.

De hade det så gott, att Maja Lisa tyckte sig förstå hur moster kunde trivas med att vara bondhustru. Det var obegripligt behagligt att kunna sitta omkring brasan på kvälln med man och tjänstefolk omkring sig, var och en med sitt arbete och alla lustiga och begivna på att prata. Här talade dräng och husbonde och matmor och piga med varandra, som om det ingen skillnad fanns mellan dem. Ack, det var kanske inte någon lycka att leva som herrskap och söka höja sig över mängden? Skördade man någon annan vinst därav än ensamhet och ledsnad?

Var fanns en sådan trygghet och säkerhet som i en gammal bondgård? Maja Lisa skulle vilja säga, att man var närmare jorden där än [ 174 ]annorstädes, att man bodde på en fastare grund och inte var utsatt för så många omstörtningar.

Tänk, ute i världen så mycken förändring, så många faror! Nu, medan den mörka smeden spelade, kom hon att påminna sig vad hon hade fått höra just i dag om förvaltarn på Henriksberg, han, som en gång hade varit en så stor fiolspelare.

Det var pastor Liljecrona, som hade berättat om brodern. Han hade väntat honom till Svanskog hela dagen, och säkert var det därför, som de hade kommit att tala så mycket om honom.

Maja Lisa hade haft den hugnaden, att den vackra prästen, som till en början bara hade sett på henne som på en docka, knappast hade talat med någon utom med henne alltifrån det ögonblicket, då hon, så att säga, hade fallit över honom och sagt, att han måste stanna i Finnerud och alls inte fick tänka på Sjöskoga.

Måtte väl ha märkt då, att hon med var en människa. Sedan dess hade han inte brytt sig om att se på henne, men i stället hade han talat med henne under hela eftermiddagen, och detta häde varit mycket nöjsamt, för Finnerudsprästen var en snäll och naturlig och öppenhjärtig människa. Hon hade haft lika lätt att tala med honom som med söta far.

Han hade tagit henne med sig ut efter middagen, för han kunde inte sitta inne långa stunder i sänder, och de hade gått fram och tillbaka på landsvägen, ända tills kvällen skymde, och talat om hans bror.

[ 175 ]Liljecronorna var av en gammal prästsläkt, de som hon. Liksom hon kunde skryta med att mor och mormor och mormors mor hade varit prästhustrur i samma församling, så kunde de berömma sig av att far och farfar och farfars far hade efterföljt varandra som prostar i samma pastorat.

Om dessa brödernas far hade fått leva, då hade väl Sven, som var yngst i raden, fått studera, han som de andra. Men när modern blev sittande som änka med en mängd av barn att försörja, var hon inte i stånd att hålla honom i skola. Däremot hade en gammal vän till prosten Liljecrona, brukspatron Altringer på Ekeby, erbjudit sig att ta hand om honom på det villkoret, att han fick uppfostra honom till brukskarl. Detta anbudet hade deras mor tagit emot med största tacksamhet, och när Sven var fjorton år, blev han skickad till Henriksberg, som Altringer nyss hade köpt in. Altringer ville, att han skulle få lära bruksdriften ända från början, och detta gick till på så sätt, att han fick sopa kontoret, dra in kol i smedjan och springa ärenden åt alla människor.

Sven höll på med detta, tills han blev sjutton år. Men då hände det en dag, att en av hammarsmederna blev illa sjuk. Det kom bud efter bruksförvaltarn. Han begav sig till bruksbyggningen, ställde sig i dörrn till smedens rum, såg på honom en stund och gick sedan raka vägen till kontoret, där inspektorn satt och skrev. »Nu får inspektorn sköta bruket ett par dar,» sa bruksförvaltarn. »Jag [ 176 ]ska resa bortåt finnbygden och tinga upp kol.» Han gav sig av, och inspektorn satt och vräkte sig i kontorssoffan och tyckte, att det var skönt att vara herre på täppan. Men det dröjde inte länge, förrän han blev nerkallad till bruket. Nu var det en av klensmederna, som hade sjuknat på samma sätt som hammarsmeden. Inspektorn begav sig genast ner till bruksbyggningen för att se till sjuklingen, ställde sig i dörrn till hans rum, såg på honom en stund och gick därpå raka vägen bort till forsen, där brukslärlingen som oftast satt och metade löjor.

Han råkade också mycket riktigt på Sven och bad, att han skulle följa med honom in på kontoret. »Hör, Liljecrona,» sa han, »förvaltarn är borta, och jag ska resa till Björnidet på kalas. Du får ta och sköta om bruket ett par dar. Här har du nycklarna, och här är kassan. Du behöver ingenting annat göra än se till, att folket arbetar som vanligt.» Därmed reste han, och brukslärlingen satte sig på kontorsstolen och tyckte, att det var ståtligt, att han var herre på Henriksberg. Men inte hade han suttit där länge, förrän det kom bud från bruket, att de sjuka hade blivit sämre. Han sprang ner till bruksbyggningen och gick in i hammarsmedens bostad, men han blev inte stående i dörrn som de andra, utan steg fram till den sjuke, som låg där röd och uppsvälld och förfärlig att se på. »Vet ni vad det är för sjukdom ni har?» frågade han smeden. »Det är smittkoppor,» sa smeden, »och [ 177 ]nu ska Sven gå upp i skåpet på kontoret, där förvaltarn har apteksburkarna, och ge mig kamfert och sura droppar, om eljest Sven törs stanna och inte reser sin väg som de andra.»

Men Sven hade stannat, fastän han till sist hade nästan allt bruksfolket på sjukbädden. Varken förvaltare eller inspektor hördes av, doktor fanns inte på tie mils avstånd. Han och en gammal hushållerska gick där och stoppade i sjuklingarna den medicin, som fanns. Somliga dog, och somliga kom sig, men farsoten kunde ju inte hålla på evigt, utan det blev ett slut på den med. Och sedan kom allt i sin gilla gång igen. Inspektorn höll på och roade sig i fem månader. Sedan kom han tillbaka. Förvaltarn tingade upp kol ett halvår. Så gjorde han sitt intåg. Och nu fick brukslärlingen sopa kontoret och meta löjor i forsen, som han hade gjort förut.

Men fastän Henriksbergs bruk ligger långt borta ur världen, så slapp denna historien ut och blev känd vida omkring. Och en dag kom brukspatron Altringer resande dit upp. Han sa inte ett ord om saken varken till förvaltare eller inspektor, han bara frågade hur den unga Liljecrona skötte sig. Bruksförvaltarn gav honom ett rätt gott betyg. Han trodde, att gossen skulle kunna lära sig att bli en bra brukskarl, om han bara vore mer intresserad. Han var inte oduglig, men han gick och dåsade, som om hela bruksdriften inte angick honom. Altringer bad, att Liljecrona skulle kallas in på kontoret, och när [ 178 ]han kom, ställde han honom framför sig, såg honom in i ögona och frågade varför han inte hade rest, han som de andra, då smittkopporna gick.

Sven svarade ingenting. Han blev bara röd, som om detta skulle ha varit det värsta någon kunde ha frågat om. »Var han inte rädd?» — »Jo då.» — »Tyckte han, att han var i ansvar för bruket?» — »Ånej.» — Men Altringer drog fram sanningen till sist. Sven hade stannat, därför att förvaltarns fiol hade hängt på kontorsväggen. Han hade kunnat spela på den var dag, medan han var ensam. »Jaså, han tycker om att spela fiol?» hade Altringer sagt. »Vi ska be förvaltarn, att han får låna fioln en gång till och spela för oss.»

Och detta var Sven inte rädd för. Han stämde och spelade upp en simpel spelmanslåt, som han hade lärt av smederna. Altringer skrattade först, men blev snart allvarsam. Han märkte, att pojken lade in något i musiken, så att han fick den gamla slagdängan att låta på ett alldeles nytt vis. »Hör han,» sa Altringer, »han ska resa med mig i morgon. Han ska till Stockholm och lära sig spela fiol.»

Maja Lisa hade tyckt, att detta var en alltför vacker historia. Men det var en sak, som hon inte kunde förstå. Hade det inte gått bra för honom i Stockholm? Varför var han nu på Henriksberg igen?

Jo, det hade visst gått bra. I fem år höll [ 179 ]han på att studera i Stockholm, men då var han fullgod mästare, kunde åtminstone så mycket, att ingen i detta landet hade något mer att lära honom. Altringer var nöjd med honom och hade sina funderingar på att skicka honom till utlandet, så att han inte skulle behöva att stå tillbaka för någon.

Men för tre år se'n kom Sven en dag helt oväntat resande till Ekeby för att fråga Altringer om han inte hade en inspektorsplats ledig på något av de många brukena, som han ägde. »Åjo, det kunde väl inte vara omöjligt,» sa Altringer. »Är det någon god vän, som han vill ha den åt?» — Nej, Sven ville be om den för egen del. Han hade ju gått på bruk i så många år, att han trodde, att han kunde sköta en inspektorsplats. — »Nå, än musiken då?» — Musiken var det slut med. Han trodde inte, att han nånsin mer skulle komma att röra en stråke.

Altringer såg närmare på honom. Sven hade alltid haft något sorgset i blicken, men nu var hela karlen som en sorgens bild. »Jag ser, att det har hänt honom något allvarsamt,» sa Altringer. »Han får tala om för mig vad det är. Jag ska säga, att just som han kom in på kontoret, satt jag och räknade över om jag hade råd att låta honom resa utrikes.»

Sven hade svårt för att svara. Han stod och bet sig i läppen, medan han kämpade för att göra rösten stadig. »Har inte brukspatron hört hur det gick, sist jag spelade?» — Nej, Altringer hade [ 180 ]ingenting hört, och Sven fick tala om vad som hade hänt. Det hade varit bal på ett stort ställe nere på Näset, och Sven var med bland gästerna. Men de hade spelat dansmusik på ett klavér, som var gammalt och tonlöst, och det hade inte blivit något liv i dansen. Sven tog då fram sin fiol, och genast blev det annat av. Unga och gamla kom i farten, och var gång han ville sluta, klappade de händer och stampade i golvet och ropade, att han skulle börja på nytt. Men det blev ett förfärligt slut på detta. En av döttrarna i huset hade dansat för ivrigt. Mitt i vildaste dansen hade hon blivit hängande över kavaljerens arm och sedan sjunkit ner på golvet. Och hon hade aldrig rest sig mer. Hon var död.

Altringer förstod nog, att detta var svårt, men inte tyckte han, att en ung mans bana behövde brytas för en sådan orsak. »Han får komma över det där,» sa han. »Det var en olycka, som kunde ha hänt vem som helst. Jag anser, att den, som förde henne i dansen, hade mesta skulden.» — »Nej,» sa Sven, »det var jag, som tvang henne att dansa. Jag spelade bara för henne hela den kvälln. Det var så vackert att se henne dansa. Hon var livlig och lätt som en eldslåga. Hon dansade för mig, liksom jag spelade för henne.»

Altringer ryckte bara på axlarna. »Det där är griller, förstår han. Det är kanske inte underligt, att han känner det så nu, strax efteråt, men i nästa vecka skickar jag honom utomlands, så går det över.»

[ 181 ]»Nej, brukspatron, det går inte över. Vart än brukspatron skickar mig, så kan jag inte glömma, att jag har spelat en människa från livet.»

Altringer såg på honom än en gång. »Var herrn kär i henne?» — »Ja,» sa Sven, »jag hade friat till henne samma kväll.»

Altringer sa inte ett ord mer om att Sven skulle resa utrikes. »Han ska få bli förvaltare på Henriksberg nu så länge, tills det där är glömt,» avgjorde han. »Jag tror inte, att han kan allt, som behövs för att sköta platsen, men jag tänker, att han kan lära sig, och så vet jag, att jag kan lita på honom.»

Ja, på det sättet hade det gått till, att Sven Liljecrona hade slutat upp med fiolspelet och i stället blivit bruksförvaltare.

Maja Lisa hade hört på alldeles tyst utan att göra något avbrott. Ack, hon tyckte, att det var helt underligt, att hon snart skulle få se den, som hade gått igenom något så sorgligt, och som kunde hysa en så djup kärlek.

På en lång stund kunde hon ingenting säga, men plötsligen. vände hon sig till pastor Liljecrona och frågade om hans bror var mörk.

O ja, det var han visst, mörk som natten. Strax efteråt föll det henne in, att det var en bra dum fråga. Men medan pastor Liljecrona talade om brodern, hade hon hela tiden undrat om han inte såg ut så som den långa, mörka smeden från Henriksberg. Månne han inte hade likaså bedrövade och djupa ögon? Hon kunde [ 182 ]inte säga varför, men de två hade smält ihop till en i hennes inbillning.

Och även nu, medan smeden stod därborta vid skåpet och spelade lustiga polskor, hade hon svårt att inte tro, att det var han, som hade gått igenom allt det, som hon nyss hade hört.

Han hade kommit åkande, medan hon och Liljecrona ännu gick på vägen, just då skymningen hade blivit så grå, att de började tala om att gå in, och släden for förbi dem med sådan hast, att de inte hade hunnit se vem det var, som satt i den. Pastor Liljecrona hade trott, att det var brodern från Henriksberg, som kom nu äntligen. Maja Lisa hade tyckt sig se, att det var den mörka smeden, som satt i släden, men hon hade ingenting sagt.

Och mycket riktigt! När de vände tillbaka till gården, stod gästgivarn på trappan och berättade, att det hade kommit en karl från Henriksberg med bud, att förvaltarn inte kunde möta sin bror i Svanskog den dagen. Han hade brev med sig i stället. Ja, karlen höll på att sätta in hästen i stallet, om pastorn ville råka honom.

Pastor Liljecrona gick ner till stallet, och Maja Lisa sökte upp sin moster i storstugan. Hon satt redan med sina pigor framför den stora stockvedsbrasan och skötte sin spånad. Maja Lisa slog sig ner bredvid moster och räckte henne kardorna. Strax efteråt kom husbonden och drängarna med sina slöjdarbeten och ökade ut ringen omkring brasan. Allra sist trädde pastor Liljecrona in i [ 183 ]rummet och smeden med honom. De skulle följas åt till Henriksberg i afton, men hästen måste vila först. Den vackra prästen letade ut en plats åt sig så nära Maja Lisa som möjligt, men smeden satte sig i mörkaste skuggan, så långt bort han kunde komma. Och det hade varit ett enda glammande och pratande och historieberättande, ända tills moster hade vänt sig till smeden och frågat om han inte ville spela ett par låtar för dem. Hon hade då hört sägas, att han skulle kunna.

Han hade inte krusat emot så värst länge. Gästgivarn hade lånat honom sin skrälliga fiol, och nu stod han och spelade polskor och gamla danslekar varken bättre eller sämre än en vanlig bondspelman.

Maja Lisa kunde inte hjälpa, att hon kände sig litet besviken. Det kom sig därav, att hon var bunden av en dröm och inte kunde skilja inbillning från verklighet. Hon tänkte hela kvälln på honom, som hade spelat dödsdansen för sin käresta, och hon såg honom för sig under smedens gestalt. Hon hade visst väntat, att också han skulle ha så stor och farlig makt i sin stråke, att han kunde spela människor från livet.

Men i alla fall kunde hon inte rycka sig lös ur drömmen, utan gång på gång kom hon på sig med att hon såg bort till smeden och undrade om han aldrig tänkte på någon annan än henne, som han hade förlorat:

Smeden hade kastat av sig den styva, åtsittande forbondepälsen för att bättre kunna röra [ 184 ]armarna, och nu, vid en av dessa korta blickarna, som hon smög sig till att sända honom, märkte hon, att på klockkedjan, som hängde ut ur fickan, var fästad en stor, blank silverslant.

Maja Lisa ryckte till litet. Var det den speciedalern, som hon hade skickat honom? Smeder brukade alltid vara så fattiga. Hur kunde det komma sig, att denne ägde en klocka? Hade kanske förvaltarn skänkt den till honom? Och även om så vore, hur kunde han ha råd att gå med en speciedaler hängande onyttig på klockkedjan? Han var väl ingen — —

Hon blev förvånad över sig själv, över att hon hade suttit stilla och inte sprungit upp och ropat högt, när hon helt tvärt förstod hur det hängde ihop.

Det var han själv! Det var Sven Liljecrona, som hade spelat sin käresta till döds, som stod därborta! Hon blev på ett enda ögonblick så viss på sin sak, att hon hade kunnat gå fram till honom och be, att han inte skulle förställa sig vidare. Hon visste vem han var.

Varför han hade kommit till Lobyn som simpel forbonde för ett par veckor se'n, kunde hon inte riktigt räkna ut. Kanske han hade klätt sig så, därför att det var bekvämast för honom, då han skulle ut i bondbygden. Och då ingen hade känt igen honom, utan alla hade tagit honom för en smed, hade han låtit dem behålla sin tro. Hade kanske känt sig generad att tala om vem han var, då han råkade komma mitt i bröllopsfirandet.

[ 185 ]Hon upphörde att räcka kardor till moster och lade händerna över ögona. Varför hade han kommit utklädd i dag också?

Hon behövde inte grubbla länge. Alltsammans stod genast klart för henne. Nu var det något, som han ville. Denna gången hade han en bestämd avsikt. Han önskade, att hon och hans bror — —

Det var så ljuvt, och det var så besynnerligt. Hon förstod, att det hade varit hans mening, att de två skulle få se varandra och talas vid. Det var väl, sedan han hade fått speciedalern från henne i går kväll, som han hade skickat skidlöparn till brodern för att locka honom hit till Svanskog. Och här hade han låtit honom vänta på sig hela dagen. När han nu kom sent på kvälln, kom han som smed. Han ville inte synas, han. Hon skulle inte tänka på någon annan än brodern.

Och nu stod han och spelade bondpolskor på bondspelmansmanér för att roa bondfolket! Han hade ju sagt en gång, att han inte mer kunde föra en stråke, men detta räknade han nog inte heller som fiolspel.

Det var inte hennes förstånd, som sa henne allt detta. Hon kände, att hon kunde gissa sig till alla hans tankar. Och hon visste inte om hon skulle le eller gråta åt honom.

Ett var då säkert, att inte tyckte han illa om henne, eftersom han hade ställt till detta mötet mellan henne och brodern. Eller hade det bara gjort honom ont om henne, för att hon hade [ 186 ]det svårt hemma? Han hade velat skaffa henne en klok och god vän, som kunde föra henne bort från allt betryck.

Se, han hade sin stora sorg. Den kunde han aldrig komma ifrån. Hans käresta var död, och henne skulle han aldrig glömma. Maja Lisa Lyselius var för honom bara en fattig tös, som hade suttit och gråtit i spiselvrån, då han råkat på henne, och som han ville hjälpa till heder och lycka.

Hon fick lov att lyfta upp huvudet och se bort till de andra. För verkeligen höll hon inte på att falla i gråt, när hon tänkte på att han alls intet begärde av livet för egen del.

Men just då, när hon slog upp ögona och tankarna gick som ivrigast genom hennes huvud och hon var full både av sorg och av glädje och var långt, långt borta från allt det, som var hennes plåga under andra dagar, då tog det på nytt i dörrn, och någon stack in huvudet.

Hon stirrade på den inkommande, som var det en obekant, och hon gick inte emot henne. Moster sköt tillbaka spinnrocken och reste sig, men Maja Lisa satt orörlig och kunde inte vakna. Det var knappt, att hon förstod vem som hade kommit, då hon hörde den främmande säga med sträv röst, att hon hade följt med Långe-Bengt för att hämta hem Maja Lisa, och då moster svarade, att pastorskan hade väl inte så brått, att hon inte kunde lägga av sig kläderna och äta kvällsvard, innan hon for hem igen.