Midlothians hjärta/Kapitel 28
← Tjugusjunde kapitlet |
|
Tjugunionde kapitlet → |
TJUGUÅTTONDE KAPITLET.
När fara, nöd och last gått in förbund,
var fallen själ fördärva de i grund.
Då vår resande tidigt följande morgon begav sig åstad för att fortsätta sin färd och höll på att lämna värdshusgården, ropade Dick Ostler, som antingen stigit tidigt upp eller också ej alls gått till sängs — både det ena och det andra plägar ej sällan inträffa med personer av hans yrke, efter henne: — God morgon, flicka! Akta er för Gunnerby Hill, min unge! Robin Hood är död och begraven, men ännu finns det gripar i Beverdalen. Jeanie såg på honom, liksom för att begära närmare förklaring, men Dick vände sig med en alldeles oefterhärmlig skelning och axelryckning till den magra hästen, som han höll på att rykta, och sjöng, under det han använde skrapan och borsten:
Robin Hood var en friman så god,
och den båge han bar, av ide den var;
om han ropade vred sitt ”stå” uppå hed,
säg, vad hindrar en ann att göra som han?
Jeanie fortsatte sin väg utan vidare förfrågan, ty det låg i Dicks beteende intet, som gjorde henne böjd att förlänga samtalet. En mödosam dagsresa förde henne till Ferrybridge, både då och sedermera det bästa värdshus på stora norra vägen, och mrs Bickertons rekommendation, i förening med hennes eget milda, okonstlade väsen, tillvann henne till den grad värdinnans på Svanen bevågenhet, att den goda frun skaffade henne att få rida på en från Tuxford återvändande posthäst, så att hon, andra dagen efter det hon lämnat York, tillryggalade den längsta dagsresa hon dittills gjort. Som hon var ovan vid detta sätt att färdas, vart hon likväl därigenom så uttröttad, att hon först betydligt senare än vanligt påföljande morgon kände sig i stånd att åter anträda sin pilgrimsfärd. Vid middagstiden lågo den hundraarmade Trent och de svärtade ruinerna av det under inbördeskriget förstörda slottet Newark framför henne. Jeanie uppehöll sig naturligtvis ej med att beskåda dessa fornlämningar, vilka för henne icke kunde hava något intresse, utan gick genast vid sin ankomst till staden till det värdshus, som blivit henne anvisat vid Ferrybridge. Medan hon här intog några förfriskningar, märkte hon, att flickan, som framsatte dem, flera gånger betraktade henne med synnerlig uppmärksämhet. Till Jeanies stora förvåning frågade hon henne slutligen, om hon ej hette Deans och vore en skotska, som ärnade sig upp till London i rättegångsärenden. Oaktat all sin rättframhet hade Jeanie likväl något av sina landsmäns försiktighet, och enligt den i Skottland vanliga plägseden besvarade hon frågan med en annan, i det hon bad flickan säga, varför hon gjorde henne dessa frågor.
Uppasserskan på Turkhuvudet i Newark svarade, att två kvinnor samma morgon tagit in där under genomresan, och att de frågat efter en viss Jeanie Deans, vilken reste till London i ett dylikt ärende, samt att det knappt stått till att övertyga dem, att hon ännu icke ankommit.
Ytterst förvånad och även något förskräckt — ty det oförklarliga är vanligtvis oroande — frågade Jeanie flickan om de båda kvinnornas utseende, men fick endast veta, att den ena var gammal och den andra ung; att den senare var längre, och att den förra talade mest och tycktes hava en viss myndighet över sin följeslagerska, samt att båda bröto på skotska.
Detta gav ingen upplysning, och med en oförklarlig aning om något ont, som åsyftades mot henne, fattade Jeanie det beslut att taga posthästar till nästa station. För ögonblicket funnos likväl inga hästar att tillgå, emedan det varit ett ovanligt starkt tillopp av resande, och sedan hon dröjt en timme, i hopp att ett par, som gått söder ut, skulle komma tillbaka, blygdes hon över sin klenmodighet och beslöt att fortsätta sin resa på sitt vanliga vis.
Man försäkrade henne, att vägen överallt var jämn, utom på ett ställe, där det låg ett högt berg, kallat Gunnerby Hill, ungefär tre mil från Grantham, där hon skulle taga in över natten.
— Det fägnar mig att höra, att det finns ett berg, sade Jeanie, ty både min syn och mina fötter äro trötta vid dessa ofantliga jämna fält — hela vägen häremellan och York ser det ut, som om landet blivit jämnat och dikat, vilket är mycket tröttande för mina skotska ögon. Då jag förlorade ur sikte ett blått berg, som de kallade Ingleborough, tyckte jag, att jag ej längre hade någon vän i detta främmande land.
— Vad det beträffar, unga kvinna, sade värden, så om du är så kär i berg, har jag ingenting emot, om du kunde taga Gunnerby med dig i famnen, ty det är ett fördärv för posthästar. Men skål för din lyckliga resa, och må du välbehållen fullända den, ty du är en rask och förståndig flicka!
Med dessa ord tog han en väldig klunk ur en högtidskanna med hembryggt öl.
— Jag hoppas, att det inte finns något elakt folk på vägen, sir? sade Jeanie.
— Hm, då det är alldeles fritt från dem, vill jag betäcka Grobykärret med pannkakor. Men det är inte så många numera, och sen de mist Jim Rat, hålla de inte bättre ihop än Marshams folk, då de förlorade sin general. Tag en droppe, innan du ger dig av, slutade han, i det han bjöd henne muggen, du får ingenting i afton, utom havregrynsgröt och en kanna vatten.
— Jeanie avböjde hövligt ölkannan och frågade efter sin “räkning”[1].
— Din räkning? Vad i Herrans namn menar du med det, flicka?
— Jo — jag vill veta vad jag skall betala, svarade Jeanie.
— Betala? — Gud bevare dig! — Åh, ingenting, barn. — Du har bara tagit en mugg svagdricka, och Turkhuvudet kan nog vara av med en munfull mat åt en främling som du, som inte kan tala ett kristet tungomål, och därmed ännu en gång din skål om igen, sa Mark av Bellgrave! och han tog sig åter en djup klunk ur kannan.
De resande, som på senare tider besökt Newark och som säkert komma ihåg, hur ovanligt artig och belevad i sitt sätt den person är, som nu håller det förnämsta värdshuset därstädes, torde finna sig roade av att jämföra det med hans mera obildade företrädares, men vi tro att polityren ej skall befinnas hava förringat metallens verkliga värde.
Sedan Jeanie tagit avsked av sin muntre Lincolnshire-värd, anträdde hon åter sin ensliga vandring och vart litet orolig, då skymningen överraskade henne på den slätt, som sträcker sig till foten av Gunnerby Hill och är genomskuren av skogsdungar och moras. De vidsträckta allmänningarna utmed norra vägen, av vilka de flesta nu äro inhägnade, och polisens i allmänhet slappa tillstånd blottställde den resande för stråtröverier, och det till en grad, som numera är okänd, utom i huvudstadens närmaste grannskap. Bekant med detta förhållande, påskyndade Jeanie sina steg, då hon hörde hästtrav bakom sig och instinktlikt drog sig åt ena sidan av vägen för att lämna ryttaren så mycket rum som möjligt att rida förbi henne. Då djuret hann upp henne, fann hon, att det bar två kvinnor, av vilka den ena satt i en klövsadel och den andra bakom henne på en av dessa sadelputor, som man ännu ibland kan få se i England.
— En vacker god afton, Jeanie Deans, sade den främsta kvinnan, då hästen gick förbi vår hjältinna. Vad tycker ni om det där vackra berget, som lyfter sin hjässa till månen? Tror ni, att det är himmelrikets port, som ni är så ivrig efter? — Kanske hinna vi dit ännu i afton, om Gud vill, ehuru vår mamma här är litet trög av sig, när det bär uppför.
Talarinnan vände sig härvid i sadeln och höll halvt inne hästen, medan kvinnan, som satt bakom henne på sadelputan, tycktes påskynda henne i ordalag, vilka Jeanie blott otydligt uppfattade.
— Håll mun, din månadsrasande slyna! Vad har du att göra med — — eller med himmel eller helvete?
— Sant, mor, inte mycket med himmeln, det är jag säker på, då jag besinnar, vem jag har bakom mig — och vad helvetet beträffar, skall det nog ta ut sin rätt i sinom tid, det lovar jag. — Se så, brunte, trava på, som om du vore en kvastkäpp, ty en häxa rider dig —
Med huvan på foten och toffeln på hand
som irrbloss jag far över stad, över land.
Hovslagen och det tilltagande avståndet förkvävde återstoden av hennes sång, men Jeanie hörde ännu en stund de förvirrade tonerna genljuda över slätten.
Vår pilgrim betogs av farhågor, för vilka hon ej kunde göra sig själv reda. Att på ett så underligt sätt och i ett främmande land utan någon vidare förklaring nämnas vid namn av en varelse, som så besynnerligt ilade förbi henne och försvann, gjorde på henne intrycket av något övernaturligt, liknande, såsom skalden säger i Comus:
”De luftiga stämmor, som viska människors namn
på skär och strand och vilda ödemarker.”
Och ehuru Jeanie Deans både till utseende, hållning och börd var himmelsvitt olika damen i denna intagande dram, kan likväl fortsättningen av detta ställe ganska väl i ifrågavarande fall tillämpas på henne:
”Av slika tankar skakas, men förskräcks ej
en dygdig själ, den följes, vart den går,
utav en väldig kämpe: samvetsfriden!”
Och verkligen kunde hon ju också, medveten, som hon var, att hon uppfyllde en helig plikt, äga rätt, om man får begagna sig av ett dylikt uttryck, att hoppas på Försynens beskydd vid ett så förtjänstfullt förehavande. Hon hade ej hunnit långt, efter det hennes sinne blivit lugnat av dessa betraktelser, förrän hon uppskrämdes av en ny, mera hotande fara. Två karlar, som legat på lur bakom några buskar, sprungo upp, då hon kom fram till dem, och ställde sig hotfullt i vägen för henne, — Stanna och giv hit! sade den ene av dem, en stark och undersätsig karl, klädd i en formansblus.
— Kvinnan, sade den andre, en lång, mager gestalt, förstår inte fältrop och lösen. — Era pengar, min skatt, eller ert liv!
— Jag har mycket litet pengar, mina herrar, sade den stackars Jeanie, i det hon räckte dem den del, som hon skilt från huvudkassan och haft avlagd för ett dylikt nödfall, men om ni nödvändigt skall ha det, så måste jag naturligtvis giva det ifrån mig.
— Det förslår inte, min flicka. Fördöme mig det duger! sade den kortare rövaren. Tror ni herremän skola vedervåga sitt liv på landsvägen för att bli lurade på det här sättet? Vi vilja ha vartenda runstycke ni har på er, eller också, förbanna mig, skola vi inte kläda av er inpå bara kroppen.
Hans kamrat, som tycktes känna något som liknade medlidande med den fasa, Jeanies ansikte nu uttryckte, sade: — Nej, nej, Tom, detta är en av de fromma systrarna, och vi vilja för en gång lita på hennes ord, utan att underkasta henne avklädningsprovet. — Hör på, min flicka, om ni vill se upp till himmeln och säga, att detta är den sista styver, ni har på er, så fan i mig skola vi inte låta er gå.
— Jag har ej rätt att säga, vad jag har på mig, svarade Jeanie, ty liv och död bero på min resa. Men om ni lämnar mig så mycket kvar, som räcker till vatten och bröd åt mig, skall jag vara nöjd och tacka er och bedja för er:
— Fan ta era böner! Det är ett mynt, som inte gäller hos oss, sade den mindre rövaren, i det han gjorde en rörelse för att gripa henne.
— Vänta, go herrar, utropade hon, i det hon hastigt erinrade sig Ratcliffes pass, kanske ni känner till detta papper?
— Vad fan har hon nu för konster för sig, Frank? sade den vildsintare rövaren. Se på det, ty fördöme mig, jag skulle kunna läsa det, om det också gällde livet!
— Det här är ett pass från Jim Ratcliffe, sade den längre, sedan han läst på papperslappen. Flickan måste gå fri efter vår rövarlag.
— Nej, säger jag, svarade hans kamrat, Rat har lämnat heden och blivit blodhund, efter vad som påstås.
— Vi torde i alla fall en dag komma att behöva hans hjälp, sade den längre rövaren.
— Men hur skola vi då bära oss åt? sade den kortare karlen. Ni vet, att vi lovat utplundra flickan och hemskicka henne tiggande till hennes eget tiggarland, och nu vill ni låta henne slippa lös.
— Det har jag inte sagt, sade den andre karlen och viskade något till sin följeslagare, som svarade: nå, låt det ske kvickt då och stå inte här och prata, tills några resande komma hit och överraska oss!
— Ni måste följa oss bort ifrån vägen, unga kvinna, sade den längre av de två.
— För Guds barmhärtighets skull, utropade Jeanie, så sant ni är av kvinna född, så befall mig inte att gå bort från vägen! Tag förr allt vad jag äger i världen.
— Vad fan är flickan rädd för? sade den andre karlen. Jag säger er, att det inte skall ske er något ont, men om ni inte vill lämna vägen och komma med oss, så fördöme mig, slår jag inte ut hjärnan på er, där ni står.
— Du är en ohyfsad björn, Tom, sade hans följeslagare. Om du rör henne, så skall jag skaka dig så, att det skall knaka i knotorna på dig. Bry dig inte om honom, flicka! Jag skall inte tillåta honom att lägga ett finger på er, om ni beskedligt går med oss, men om ni står här och käbblar, så fördöme mig, om jag inte låter honom avgöra saken med er.
Som denna hotelse innebar allt, som var fruktansvärt för den stackars Jeanies fantasi, och hon i den ”mildare sinnade” såg sitt enda värn mot den råaste misshandling, följde hon honom ej blott, utan höll även fast honom vid armen, på det han ej skulle gå ifrån henne, och huru förhärdad karlen än var, tycktes han likväl vara rörd av dessa bevis på förtroende och försäkrade henne flera gånger, att han ej skulle tillåta, att man tillfogade henne något ont.
De förde nu sin fånge allt längre från stora landsvägen, men hon märkte likväl till sin hugnad, att de följde en banad biväg, i stället för att, såsom hon fruktat, fördjupa sig i småskogen. Sedan alla tre under djup tystnad vandrat framåt ungefär en halvtimme, anlände de till en gammal lada, som stod vid kanten av ett odlat fält, men avskild från alla människoboningar. Glimmandet av ett ljus genom fönstret bevisade likväl, att den var bebodd. En av stråtrövarna krafsade på dörren, som öppnades av en kvinna, varpå de inträdde med sin olyckliga fånge. En gammal kvinna, som lagade mat vid en kvävande stenkolseld, frågade dem i djävulens namn, varför de fört flickan dit, i stället för att utplundra henne och sedan släppa lös henne ute på heden.
— Se så, ta reson, mor Blod! sade den längre karlen, vi vilja göra allt, som är tillbörligt, för att tjäna er, men inte mer. Vi äro visserligen dåliga nog, men dock inte vad ni vill göra oss till — förkroppsligade avgrundsandar.
— Hon har fått fripass från Jim Ratcliffe, sade den korta boven, och Frank här vill inte höra talas om att utplundra henne.
— Nej, vid Gud, jag det vill, svarade Frank, men om gamla mor Blod vill kvarhålla henne här en liten tid eller skicka henne tillbaka till Skottland, utan att tillfoga henne någon skada, så kan jag inte se något ont i den saken — inte det minsta.
— Jag skall säga er, Frank Levitt, sade käringen, att om ni kallar mig mor Blod en gång till, så skall jag färga den här tingesten — hon höll härvid upp en stor fällkniv, liksom för att verkställa sin hotelse — i ert hjärtblod, min gosse lilla.
— Smörpriserna måtte ha stigit där uppe i norr, sade Frank, efter mor Blod är vid så dåligt lynne.
Utan ett ögonblicks tvekan slungade furien kniven mot honom med en vild indians hämndlystna skicklighet, men som han var på sin vakt, undvek han genom en hastig rörelse med huvudet kastvapnet, vilket ven förbi hans öra och fastnade djupt i lerväggen bakom honom.
— Hå hå, mor Blod, sade rövaren, i det han grep henne om båda handlederna, jag skall lära er, vem som är herre här! Med dessa ord sköt han käringen våldsamt baklänges, tills hon, trots sitt häftiga stretande, nedsjönk på en halmknippa, varpå han släppte hennes händer och hotande höll upp fingret mot henne, alldeles som väktaren på ett dårhus gör, då han vill skrämma en vansinnig. Detta tycktes göra önskad verkan, ty hon försökte ej att stiga upp från den plats, varpå han satt henne, eller att begå några ytterligare våldsamheter, utan tjöt och vrålade som en besatt och vred sina vissnade händer i vanmäktigt raseri.
— Jag skall hålla mitt löfte till er, ni gamla djävul, sade Frank. Flickan skall ej få gå till London, men jag tillåter er inte att kröka ett hår på hennes huvud, om det också blott vore för att straffa er för er fräckhet.
Denna antydning tycktes till någon del lugna den gamla häxans häftiga lidelse, och medan hennes rop och tjut nedsjönk till ett dovt brummande, ökades det sällsamma sällskapet genom en ny persons inträde.
— Å, Frank Levitt! sade den nykomna, i det hon rusade in med ett hopp och ett skutt, som med ens förflyttade henne från dörren och mitt in i rummet, håller ni på att göra av med mor? Eller håller ni på att skära halsen av suggan, som Tom hade hit i morse? Eller har ni läst era böner bakfram för att frambesvärja min gamle bekante, djävulen, ibland er?
Den talandes ton var så egendomlig, att Jeanie genast igenkände den främsta av de båda kvinnorna, som ridit förbi henne, kort innan hon anfölls av rövarna, vilken omständighet i hög grad förökade hennes förskräckelse, emedan den bevisade, att hon råkat ut för ett försåt och var ett offer för en på förhand uppgjord komplott, ehuru hon omöjligt kunde utgrunda, vem som var upphovet därtill eller i vad avsikt det skett. Av hennes samtalston torde läsaren även sannolikt i denna kvinna igenkänna en gammal bekant från en tidigare del av vår berättelse.
— Ut med dig, din galna satan! sade Tom, som hon stört just som han höll på att tömma en mugg öl, varmed han vetat förse sig. Du är så stormgalen och mor din så ursinnigt ilsken, att man skulle kunna leva lugnare mitt i brinnande helvetet än här. Med dessa ord återtog han den söndriga muggen, varur han hållit på att dricka.
— Och vem ha vi här? sade den vansinniga, i det hon dansade fram till Jeanie Deans, som, ehuru högeligen förskräckt, likväl uppmärksamt gav akt på uppträdet, fast besluten att ej lämna något obemärkt, som kunde underlätta hennes flykt eller upplysa henne om den verkliga beskaffenheten av sitt läge och den fara, som därmed var förknippad. Vem ha vi här? utropade Greta Löpeld ånyo. Kloke Davie Deans', den gamle narraktige whigkroppens dotter, i en zigenarlada, och det så sent på kvällen! Det ar en syn, så att man kan gråta åt det! — Ja, go herrar, det kan man sannerligen kalla de gudligas avfall! — Och den andra systern, som är i Edinburghs Tolbooth! Det gör mig mycket ont om henne, det måste jag säga! — Det är min mor, som vill henne illa, och inte jag — ehuru jag kanske har lika mycket skäl.
— Hör på, Greta, sade den längre rövaren, ni är inte något sånt hår av hin håle som mor eran, som mycket väl skulle kunna passera för hans mormor. — Tag den här flickan till er kammare och släpp inte in djävulen, om han också i Guds namn skulle begära att få komma in.
— Ja, det skall jag visst, Frank, sade Greta, i det hon fattade tag i Jeanies arm och ryckte henne med sig, ty det anstår inte anständiga kristna flickor, som hon och jag, att så här dags på kvällen hålla sällskap med sådana som ni och Galg-Tom. Go afton därför, go herrar, och må ni sova tills bödeln väcker er, vilket vore det bästa för landet.
Följande en plötslig ingivelse av sin förvirrade fantasi, gick hon därefter ärbart och anständigt fram till modern, som satt vid kolelden och, i dess röda ljus, med sina fårade och av varje lastbar lidelse förvridna anletsdrag, liknade en Hekate, sysselsatt med någon satanisk trolldom. Därpå föll hon på knä och sade i samma ton som en liten sex års flicka: — Mamma, låt mig läsa min aftonbön, innan jag går till sängs, och bed Gud välsigna mitt vackra ansikte, som ni plägade göra för länge sen.
— Må fan flå huden av dig att sula sina gamla hasor med! sade den gamla kvinnan, i det hon, till svar på hennes ödmjuka anhållan, riktade ett knytnävslag mot den bönfallande, vilket Greta likväl med mycken vighet förstod att undvika, emedan hon sannolikt av erfarenhet kände till det sätt, varpå hennes mor brukade meddela sin välsignelse.
Käringen sprang nu upp i fullt raseri, fattade tag i en gammal eldtång, och skulle sannolikt hava använt den med bättre verkan och krossat huvudet antingen på sin dotter eller Jeanie — vilkenderas det bleve, tycktes vara henne fullkomligt likgiltigt — om ej hennes hand ännu en gång hejdats av Frank Levitt, som grep henne i axeln och våldsamt kastade henne ifrån sig, i det han utropade: — Vad, ni gamla helvetesbrand! Återigen, och det i min allerhögsta närvaro? Hör på, ni Greta Dårhushjon, packa er in i ert kyffe med er kamrat där, eljest få vi fan lös här igen, och ingen som kan driva ut honom!
Greta lydde Levitts råd och lagade sig undan så fort hon kunde, i det hon drog Jeanie med sig till ett i ladan avbalkat rum, som, att döma av halmen, varmed golvet var betäckt, tycktes vara ämnat till sängkammare. Månen inkastade genom en öppning sina strålar på en ridputa, en klövsadel och ett par kappsäckar, som utgjorde Gretas och hennes älskvärda fru mors reseffekter. — Nå, har ni väl nånsin förr i ert liv sett en så vacker sängkammare? sade Greta. Se så svalt månen skiner ner på den friska halmen! Det finns inte en trevligare cell i Bedlam,[2] så grann byggnaden än är utanpå. — Har ni nånsin varit i Bedlam?
— Nej, svarade sakta Jeanie, som, förfärad över frågan och den ton, vari den framställdes, ville lugna sin vanvettiga följeslagerska, ty i den olyckliga belägenhet, vari hon befann sig, måste hon anse till och med en sinnessjuk kvinnas sällskap för ett slags beskydd.
— Aldrig i Bedlam? sade Greta helt förvånad. Men ni har väl varit i cellerna i Edinburgh?
— Aldrig, upprepade Jeanie.
— Nå, minsann tror jag inte, att de där nötaktiga rådstugubbarna aldrig skicka någon annan än mig till Bedlam! — De måste ha en ofantlig respekt för mig, ty för var gång, de låta förekalla mig, skicka de mig alltid tillbaka till Bedlam. Men ser ni, Jeanie, sade hon i en mycket förtrolig ton, för att säga er min enskilda tanke om saken, så tror jag inte, att ni förlorat stort därpå, ty uppsyningsmannen är en tvärvigg, och om man inte vill dansa efter hans pipa, så gör han det hålet värre än själva helvetet för en — jag har ofta sagt honom att han är den galnaste i hela huset. — Men vad göra de ett sånt väsen för? — Anfäkta någon av dem skall komma hit in — det vore inte anständigt! Jag skall sätta mig med ryggen mot dörren, så att det inte skall bli lätt att få bort mig.
— Greta! Greta! — Greta Löpeld! — Sat-Greta! Vad har ni gjort av hästen? ropades av karlarna utanför dörren.
— Han håller bara på med sin aftonmåltid, stackars kräk, svarade Greta. Förbaska mig skulle jag inte önska, att ni hölle på med er också, och att den bestode av brinnande svavel, så sluppe vi att höra ert larm.
— Sin aftonmåltid? svarade den vresigare boven. Vad menar ni med det? — Säg mig genast, var han är, eller knackar jag ut er galna hjärna!
— Han är i far Gabblewoods veteåker, om ni nödvändigt skall veta det.
— Hans veteåker, din galna slyna! svarade Tom i högsta förbittring.
— Ack, kära Galg-Tom, vad ont kunna väl de späda veteblana göra den stackars klipparen?
— Det är inte det, som det är fråga om, sade den andre rövaren, utan om vad bönderna skola säga i morgon, då de få se honom beta där. — Gå, Tom, och för hit honom, och undvik den blöta marken, min gosse! Lämna inga hovspår efter dig.
— Ja, när det är något gement stycke arbete, som skall göras, så är det alltid jag, som skall däran, brummade hans kamrat.
— Stå inte här och mucka, utan packa dig av genast! sade Frank, varpå Tom utan vidare invändningar lämnade ladan.
Greta hade emellertid berett sig till att sova på halmen, mot dörren, som öppnades inåt och således hölls tillstängd genom tyngden av hennes kropp.
— Konsterna äro mångahanda, som ni ser, Jeanie, sade Greta Löpeld. Vem skulle väl ha trott mig om att göra en bom av min egen rygg? Men den är inte så stark som de, jag sett i Edinburghs Tolbooth. Smederna i Edinburgh äro i min tanke de första i världen att göra järngaller, bojor, reglar och lås, och de äro inte oävna i att göra brödplåtar heller, fast smederna i Cu'ross äro ändå skickligare däri. Mor hade fordom en sån präktig Cu'ross-plåt, och jag tänkte ha bakat kakor på den åt min stackars lilla, som nu är död och begraven. — Det gick inte till med rätta, Gud nås så visst — men vi måste ju alla dö, det vet ni ju, Jeanie. — Ni cameronianer veta det mycket väl, och ni göra jorden till ett helvete, för att mindre ogärna skiljas därifrån. Men vad Bedlam angår, som vi nyss talte om, så kan jag inte i något avseende synnerligen rekommendera det. Men ni vet hur det heter i visan? Och överlämnande sig åt sin svävande och osammanhängande tankegång sjöng hon högt:
”I Bedlams glada celler jag kom —
mitt tjugonde år var jag nära;
man gav mig armband av hampa, ja, ja,
och muntrande rapp, hopp, hopp fallera! —
Jag bedja och fasta fick lära.
Jag är litet hes i afton, Jeanie, och kan inte sjunga mycket mer, och minsann tror jag inte, jag håller på att somna.
Hon lät huvudet nedsjunka mot bröstet, och Jeanie, som skulle velat giva allt i världen för att ett ögonblick kunna lugnt överlägga om medlen och sannolikheterna för en flykt, aktade sig sorgfälligt att störa henne. Men sedan Greta ett par minuter suttit och nickat med halvt tillslutna ögon, fick den orolighetsanda, som var en följd av hennes sjukdom, åter makt med henne. Hon upplyfte huvudet och talade med svag röst, som efter hand åter överväldigades av en sömnighet, vilken sannolikt föranleddes av en hel dags tröttande färd på hästryggen. — Jag kan inte förstå, vad som gör mig så sömnig — jag plägar nästan aldrig sova, förrän min vackra måne gått till sängs — och ännu mindre när han, som nu, är i sitt fylle och far uppöver oss i sin präktiga silvervagn! — Jag har ofta mol allena dansat för honom av idel glädje — och ibland komma de döda och dansa med mig — som till exempel Jack Porteous eller någon annan, som jag kände, medan jag levde — ty ni skall veta, att jag också varit död en gång. Härvid sjöng den arma vansinniga i en låg, vemodig ton:
”På andra sidan havet har
man redan gravlagt mig;
det blott min glada anda är,
som talar nu till dig.”
Men när allt kommer omkring, Jeanie, min flicka, så har ingen riktigt reda på, vem som lever eller vem som är död — eller vem som gått till feernas land. — Ibland så tänker jag, att mitt stackars barn är dött; ni vet nog, att det är begravet — men det betyder ingenting. Jag har väl hundra sinom hundra gånger haft det på mitt knä, sen det blev begravet, och hur skulle det vara möjligt, om det vore dött? Icke sant? — Det vore ju rentav omöjligt? I detsamma tycktes en redig tanke plötsligt skingra hennes vanvetts töcken, så att hon brast i gråt och utropade: Ve mig, ve mig, ve mig! tills hon slutligen, jämrande och snyftande, försjönk i en djup sömn, som röjdes av hennes jämna, långa andedrag. Därigenom erhöll Jeanie äntligen tillfälle att överlämna sig åt sina egna sorgliga betraktelser.