Midlothians hjärta/Kapitel 34
| ← Trettiotredje kapitlet |
|
Trettiofemte kapitlet → |
TRETTIOFJÄRDE KAPITLET.
Mitt namn är Argyle, och — rätt sällsamt det är —
till hovet jag hör, men ej ändrat mig där.
Ballad.
Få namn förtjäna en ärofullare plats i Skottlands historia under denna tidpunkt än Johns, hertig av Argyle och Greenwich. Hans utmärkta egenskaper både såsom krigare och statsman voro allmänt erkända. Han var ej utan ärelystnad, men utan de fel, som vidlåda den, utan denna samvetslöshet i tänkesätt och syftemål, som ofta förmår stora män i hans egendomliga belägenhet — ty den var verkligen egendomlig — att gripa efter medlen att uppsvinga sig till makt, även om de skulle äventyra att därigenom störta ett helt land i förvirring. Pope har skildrat honom såsom:
”Argyle, född till att maktens blixtar bära
och fylla råd och slagfält med sin ära.”
Han var lika fri ifrån statsmannens vanliga fel, falskhet och förställning, som från krigarens otyglade, våldsamma maktlystnad.
Hans fädernesland Skottland befann sig vid denna tid i en ganska kinkig belägenhet. Det var visserligen förenat med England, men bindningsämnet hade ännu ej hunnit att vinna nog fasthet. Förbittringen över forna oförrätter jäste ännu, och skottarnas snarstuckna avundsjuka samt engelsmännens övermodiga förakt alstrade oupphörliga tvister, varunder det för bådas säkerhet så viktiga nationalförbundet svävade i den största fara att upplösas. Skottland hade dessutom den nackdelen att vara söndrat i inre partier, vilka bittert hatade varandra och blott avvaktade ett tecken för att bryta löst.
Under sådana förhållanden skulle en annan person, med Argyles anseende och egenskaper, men utan hans sansade hovsamhet, sökt att i virvelvinden lyfta sig från jorden och leda dess raseri. Han valde en tryggare och ärofullare bana.
Höjd över alla småaktiga partiåsikter, förordade han alltid de åtgärder, som voro på en gång rättvisa och milda, vare sig att dessa voro för eller emot regeringens intressen. Hans utmärkta militära egenskaper hade under det minnesvärda året 1715 satt honom i tillfälle att göra huset Hannover tjänster, som kanske voro för stora för att kunna erkännas eller vedergällas. Han hade därjämte använt allt sitt inflytande att mildra följderna av denna uppresning för de olyckliga adelsmän, vilka av missförstådd hederskänsla inlåtit sig i detta företag, och belönades därför genom att i ovanligt hög grad komma i åtnjutande av sitt fäderneslands aktning och kärlek. Den ynnest, vari han stod hos ett missnöjt och krigiskt folk, ansågs väcka avundsjuka hos hovet, där makten att varda farlig ibland redan i och för sig är förhatlig, även om den ej är förenad med böjelsen därtill. Dessutom var hertigens av Argyle oberoende och något högdragna tänke- och handlingssätt såsom offentlig man föga ägnat att göra honom omtyckt hos konungen. Han var därför alltid högaktad och ofta använd, men var ej någon gunstling hos Georg II, hans gemål eller hans ministrar. Vid åtskilliga tidpunkter av sitt liv kunde hertigen anses såsom fallen i fullkomlig onåd vid hovet, ehuru han knappt kunde sägas vara en förklarad medlem av oppositionen. Detta gjorde honom ännu kärare för Skottland, emedan det vanligen var för dess skull han ådrog sig sin monarks missnöje, och just i fråga om Porteousupploppet hade det varma och vältaliga motstånd, han gjort mot de stränga åtgärder, man hade för avsikt att vidtaga mot Edinburgh, väckt en så mycket livligare tacksamhet i denna huvudstad, som det påstods, att hertigens mellankomst upptagits som en personlig förolämpning av drottning Carolina.
Hans, liksom, med ett eller två ovärdiga undantag, alla skotska parlamentsledamöters förhållande vid detta tillfälle hade varit ytterst högsinnat. Vi hava redan anfört folksägnen rörande hans svar till drottning Carolina, och ännu ihågkommes till en del hans tal mot Porteousbillen. Då kansleren, lord Hardwicke, lät förstå, att han i denna sak snarare uppträtt som part än som domare, svarade han: — Jag vädjar till huset, till nationen, om jag med fog kan brännmärkas med den skymfliga benämningen uppviglare eller partigängare. Har jag köpt röster? Har jag mutat köpingar? Har jag använt bestickningar för något ändamål eller något parti? — Betrakta mitt liv, granska mina handlingar på slagfältet eller i kabinettet, och visa mig om en fläck vidlåder min heder. Jag har bevisat mig vara mitt lands vän — min konungs trogne undersåte. Jag är beredd att göra det ånyo, utan minsta avseende på ett hovs missnöje eller småleende. Jag har erfarit båda och är beredd att bära båda med likgiltighet. Jag har anfört mina skäl för att motsätta mig denna bill och ådagalagt, att den står i strid med den emellan båda nationerna ingångna föreningsakten, med Skottlands frihet och följaktligen även med Englands, ja, med allmän rättvisa, sunt förnuft och det allmänna bästa. Skall Skottlands första stad, en oberoende nations huvudstad, residenset för en lång följd av monarker, som prytt och hedrat denna ädla stad — skall en sådan stad berövas sina fri- och rättigheter, sina portar och sin vakt för en upprorisk pöbelhops förbrytelser? Och skall en infödd skotte tåligt åse en sådan förstöring? Mylords, jag gör mig en ära av att motsätta mig en så orättvis stränghet och anser det som min största stolthet och heder att stå upp för mitt fosterlands försvar, då det sålunda lämnas till pris för en oförtjänt skymf och orättvis plundring.
Andra, både skotska och engelska statsmän och talare anförde samma skäl, och efter hand avkläddes billen sina mest förnedrande och förhatliga stadganden och förvandlades slutligen till en penningplikt, som staden Edinburgh ålades att utbetala till Porteous' änka, vilket på den tiden gav någon anledning till att yttra, att hela denna häftiga strid slutat med att göra en gammal kökspiga lycklig, ty detta hade varit den goda fruns ursprungliga yrke.
Hovet glömde likväl icke det nederlag, det lidit i denna sak, och hertigen av Argyle, som så mycket bidragit därtill, ansågs numera fallen i fullkomlig onåd. Vi hava aktat nödigt att meddela läsaren dessa omständigheter, emedan de stå i samband med både föregående och efterföljande delar av vår berättelse.
Hertigen var ensam i sitt bibliotek, då en av hans kammartjänare meddelade honom, att en skotsk bondflicka önskade tala med hans härlighet.
— En bondflicka? Och från Skottland? sade hertigen.
Vad kan ha fört den enfaldiga tokan till London? — Någon älskare, som blivit pressad och skickad till sjöss, eller någon penningsumma, som gått till botten med Söderhavskompaniets aktier, eller någon annan lika hoppfull angelägenhet, gissar jag, och sen finns det ingen som kan ställa saken till rätta, annat än Mac-Callummore. Jo, jo, denna folkgunst har sina olägenheter. — För emellertid upp vår landsmaninna, Archibald — det är ohövligt att låta henne vänta.
En ung flicka, något under medelstorleken, vars solbrända och något fräkniga ansikte hade ett blygsamt och behagligt uttryck, fast dess drag ingalunda kunde kallas regelbundna, infördes i det praktfulla biblioteket. Hon bar sitt hemlands rutiga pläd, vilken hon ordnat så, att den dels betäckte hennes huvud, dels föll tillbaka över axlarna. Hennes rika, vackra hår, som var enkelt och prydligt upplagt, omgav hennes runda och godmodiga ansikte, vilket såväl vikten av hennes ärende som hennes medvetande av hertigens höga rang och inflytande föranade ett uttryck av djup vördnad, som likväl var fri från all slavisk fruktan eller förlägen blyghet. Jeanies övriga dräkt var en skotsk flickas av hennes stånd, men ordnad med detta sorgfälliga avseende på prydlighet och snygghet, som vi så ofta finna förenad med den själsrenhet, varav de äro naturliga sinnebilder.
Hon stannade vid dörren, i det hon gjorde sin djupaste nigning, och lade sina händer i kors över bröstet, utan att yttra ett ord. Hertigen av Argyle gick fram till henne, och om hon beundrade hans ädla hållning och rika, med välförtjänta ordnar prydda dräkt, hans förbindliga sätt och livliga, själfulla ansiktsuttryck, så gjorde den lugna enkelheten och blygsamheten i hans ödmjuka landsmaninnas dräkt, skick och utseende ett ej mindre intryck på honom.
— Önskar du tala med mig, kära barn? sade hertigen, i det han begagnade denna uppmuntrande benämning, som erkände det dem emellan befintliga landsmansskapet, eller vill du tala med hertiginnan?
— Mitt ärende är till ers nåd, mylord — jag menar ers höghet.
— Och vari består det, min goda flicka? sade hertigen i samma milda och uppmuntrande ton. Jeanie såg på kammartjänaren. Lämna oss, Archibald, sade hertigen, och dröj i förmaket! Kammartjänaren avlägsnade sig. Sitt nu ned, kära barn! sade hertigen, tag tid på dig och hämta andan, och berätta mig sedan, vad du har att säga mig. Av din dräkt sluter jag till, att du nyss kommit upp från vårt gamla fattiga Skottland. Har du gått på gatan i din rutiga pläd?
— Nej, mylord, sade Jeanie, en väninna förde mig hit i en hyrvagn — en mycket anständig fru, tillade hon, i det hennes mod tillväxte, allteftersom hon blev van vid ljudet av sin röst i en sådan omgivning. Ers höghet känner henne — det är mrs Glass på Tisteln.
— Å, min hederliga tobakshandlerska! — Jag språkar alltid litet med mrs Glass, då jag köper min skotska rappe. — Men ditt ärende, min kära flicka? — Tid och flod vänta på ingen, som du vet.
— Ers nåd — jag ber ers härlighet om förlåtelse — jag menar ers höghet — ty det måste anmärkas, att mrs Glass lagt Jeanie på hjärtat att för all del ej glömma att tilltala hertigen med den titel, som tillkom honom, ja, hon hade till och med ansett detta för en sak av så stor vikt, att hennes sista ord, då Jeanie lämnade vagnen, voro: — Kom ihåg att säga ers höghet! och Jeanie, som knappt någonsin i sitt liv talat till någon högre person än lairden av Dumbiedikes, hade mycket svårt för att i sitt språk lägga sina ord efter etikettens föreskrifter.
Hertigen, som såg hennes förlägenhet, sade med sin vanliga fryntlighet: — Bry dig inte om min höghet, barn, tala bara rentut och visa, att du har en skotsk tunga i munnen!
— Mylord, jag tackar er så mycket — mylord, jag är syster till den stackars olyckliga förbryterskan Effie Deans, som är dömd att avrättas i Edinburgh.
— Ah! sade hertigen, jag tror jag hört något om den sorgliga historien — en kasus av barnamord — den tilltalade förklarad skyldig på grund av en särskild parlamentsakt. — Duncan Forbes nämnde något därom vid middagsbordet häromdagen.
— Och jag har kommit upp från norden, mylord, för att se till, vad som kunde göras för henne i fråga om att få ett uppskov, eller benådning eller något dylikt.
— Ack, min stackars flicka, sade hertigen, du har gjort en lång och bedrövlig resa bra ändamålslöst. — Din syster är dömd att avrättas.
— Men man har berättat mig, att det finns en lag, i kraft av vilken hon kan bli benådad, om det så är konungens vilja, sade Jeanie.
— Ja, nog finns det en sådan lag, sade hertigen, men den står endast skriven i konungens hjärta. Brottet har varit blott alltför allmänt, och de skotska kronoåklagarna anse ett varnande exempel nödigt. Dessutom hava de sista oroligheterna i Edinburgh ingivit styrelsen ett ofördelaktigt begrepp om nationen i allmänhet, vilken de tro endast kan styras genom stränghet och fruktan. Vilka skäl har du, min stackars flicka, att anföra mot allt detta, utom din varma systerliga kärlek? — Vem lägger sig ut för dig? — Vilka vänner har du vid hovet?
— Inga, utom Gud och ers höghet, sade Jeanie, som detta oaktat ej lät modet falla.
— Ack, sade hertigen, jag vore nästan färdig att med gamle Ormond utropa, att det ej kan finnas någon, som har mindre inflytande hos kungar och ministrar. Det är det smärtsamma i vår ställning, mitt barn — jag menar den ställning, vari män sådana som jag befinna sig — att allmänheten tilltror oss ett inflytande, som vi ej äga, och att personer förledas att vänta sig ett bistånd av oss, som vi ej äro i stånd att lämna. Men att vara uppriktig och öppenhjärtig står i vars och ens förmåga, och jag får ej låta dig bedraga dig med förhoppningar på ett inflytande, som ej finnes till, och därigenom göra din smärta så mycket tyngre. — Det står ej i min makt att avvärja din systers öde. — Hon måste dö.
— Vi måste alla dö, sade Jeanie, det är vår gemensamma lott för våra första föräldrars överträdelse, men vi böra inte påskynda någons död, det vet ers nåd säkert bättre än jag.
— Min goda flicka, sade hertigen milt, vi äro alla benägna att klandra den lag, varunder vi för ögonblicket lida, men du tyckes blivit väl uppfostrad för ditt stånd, och du måste veta, att det både är Guds och människors lag, att mördaren skall bestraffas med döden.
— Men, mylord, Effie — det vill säga min stackars syster — kan inte överbevisas om att vara en mörderska, och om hon inte är det, och lagen ändå tar hennes liv, vem är det då som är mördaren?
— Jag är ingen lagkarl, sade hertigen, men jag medger, att jag tycker förordningen vara mycket sträng.
— Om förlåtelse, mylord, ni är en lagstiftare, och därför har ni makt över lagen, svarade Jeanie.
— Ej såsom enskild person, sade hertigen, ehuru jag såsom medlem av en stor korporation har en röst vid lagstiftningen. Men detta kan ej hjälpa dig — ej heller har jag för närvarande — jag kan gärna öppet säga det — så mycket personligt inflytande hos min monark, att det skulle berättiga mig att begära den obetydligaste ynnest. Vad kunde föranleda dig, min kära flicka, att vända dig till mig?
— Ni själv, mylord.
— Jag själv? svarade han. Jag är övertygad om, att du aldrig sett mig förr.
— Nej, mylord, men hela världen vet, att hertigen av Argyle är sitt lands vän och att han kämpar för det rätta och talar för det rätta och att det finns ingen lik honom i vårt nuvarande Israel, och därför söka de, som tro sig förorättade, en tillflykt under era vingars skugga, och om ni inte vill göra något för att rädda en oskyldig landsmaninnas blod, vad kunna vi då vänta av söderlänningar och främlingar? Dessutom hade jag även ett annat skäl för att besvära ers nåd.
— Och vad är det? frågade hertigen.
— Jag har hört av min far, att ers nåds familj, och i synnerhet er far och farfar, offrat sitt liv på schavotten under förföljelsetiden, och min far hade även den äran att avge sitt vittnesbörd både i fängelset och vid skampålen, vilket krämaren Peter Walker särskilt omnämner i sina skrifter, som ers nåd säkert känner, eftersom han mest plägar besöka västra delen av Skottland. Och, mylord, det är en som tar del i, vad som rör mig, som bett mig gå till ers höghet, emedan hans farfar gjort er ädle farfar någon god tjänst, som ni kan se av dessa papper.
Med dessa ord lämnade hon hertigen det lilla paketet, som hon fått av Butler. Han öppnade det och läste tämligen förvånad på omslaget: ”Mönsterrulla över de män, som tjänat i den fromme herrns, kapten Salathiel Bangtexts trupp. — Obadiah Muggleton, Sin-Despise Doubleknock, Standfast-in-faith Gipps, Turn-to-the-right Thwackaway.[1] — Vad tusan är detta? En förteckning på gamle Nolls evangeliska armé, tror jag — den där siste karlen borde förstå sina vändningar, att döma av hans namn. — Men vad betyder allt detta, min flicka?
— Det var det andra papperet, mylord, sade Jeanie, som vart litet förlägen över misstaget.
— Nå, detta är då min olycklige farfars handstil, det kan inte bestridas! ”För alla dem, vilka hysa vänskap för huset Argyle, intygas härmed, att som Benjamin Butler av Monks dragoner med Guds bistånd varit ett medel att rädda mitt liv undan fyra engelska ryttare, vilka stodo i begrepp att döda mig, och jag för det närvarande ej äger något annat medel att belöna honom, så giver jag honom detta intyg i den förhoppning, att det under dessa oroliga tider torde varda nyttigt för honom eller hans anhöriga, och besvär mina vänner, fränder, underhavande och var och en, som vill göra något för mig, vare sig i hög- eller lågländerna, att i alla rättmätiga ärenden beskydda och bistå besagde Benjamin Butler och hans vänner eller anhöriga genom att giva dem sådan hjälp och sådant bistånd och understöd, att det kan motsvara den tjänst han bevisat mig, vilket intygas med min egenhändiga underskrift. Lorne.” Detta är en kraftig uppmaning. — Denne Benjamin Butler var din farfar, förmodar jag? Ty du tycks vara för ung att vara hans dotter.
— Han var ej släkt till mig, mylord — han var farfar till en — till en grannes son — en uppriktig vän till mig, mylord, svarade Jeanie med en liten nigning.
— Å, jag förstår, sade hertigen, en kärleksaffär! Han var farfar åt en, som du är trolovad med”?
— En, som jag var trolovad med, mylord, sade Jeanie suckande, men den här olyckliga händelsen med min stackars syster —
— Vad? sade hertigen hastigt, han måtte väl inte ha övergivit dig fördenskull?
— Nej, mylord, han vore den siste att överge en vän i nöden, sade Jeanie, men jag måste tänka både för honom och mig själv. Han är en präst, mylord, och det skulle inte anstå honom att gifta sig med en sådan som jag, med denna smälek på min släkt.
— Du är en egendomlig flicka, sade hertigen. Du tyckes förr tänka på alla andra än på dig själv. Och har du verkligen till fots kommit hit från Edinburgh i detta hopplösa ärende att söka utverka din systers benådning?
— Inte alldeles till fots heller, mylord, svarade Jeanie, ty ibland fick jag åka ett stycke i en forvagn, och från Ferrybridge hade jag häst och sedan postvagnen —
— Gott, gott, det gör detsamma, inföll hertigen. Vad skäl har du att tro, att din syster är oskyldig?
— Jag tror det, därför att, såsom det synes av dessa papper, intet bevis finnes på att hon är skyldig.
Hon överlämnade därmed i hertigens händer en avskrift av vittnesmålen och Effies förklaring. Butler hade efter hennes avresa anskaffat dessa handlingar, och Saddletree föranstaltade om deras avsändande till London under mrs Glass' adress, så att Jeanie vid sin ankomst fann dessa för framgången av hennes ansökan så viktiga handlingar liggande i beredskap.
— Sitt ner i den där stolen, kära barn, sade hertigen, medan jag ser igenom de här papperen.
Hon lydde och gav med den högsta ångest akt på varje växlande uttryck i hans ansikte, under det han skyndsamt, men med uppmärksamhet genomögnade papperen och gjorde anteckningar under läsningen. Sedan han i hast genomläst dem, såg han upp och tycktes vilja säga något, men ändrade sin föresats, liksom han fruktat att förhastat uttala sin åsikt, och läste om flera ställen, vilka han antecknat såsom de viktigaste. Allt detta gjorde han på kortare tid än män med vanlig förmåga skulle vara i stånd till, ty han ägde denna skarpa, genomträngande blick, som nästan instinktlikt upptäcker de fakta, vilka äro av väsentlig betydelse för den fråga, som underställts deras prövning. Slutligen steg han upp och sade efter ett par minuters djup eftertanke: — Mitt barn, den dom, som fällts över din syster, kan verkligen kallas ganska hård.
— Gud välsigne er för det ordet, mylord! sade Jeanie.
— Det tyckes strida mot den brittiska lagens anda, fortfor hertigen, att taga det för givet, som ej är bevisat, och med döden belägga ett brott, som, trots allt vad åklagaren förebragt, alls icke torde blivit begånget.
— Gud välsigne er, mylord, upprepade Jeanie, som uppstigit från sin plats och med hopknäppta händer, tårfyllda ögon och av oro darrande anletsdrag girigt uppfångade varje ord hertigen yttrade.
— Men ack, min stackars flicka, fortfor han, vad gott kan min åsikt göra dig, såvida jag ej kan förmå dem att dela den, i vilkas händer lagen lagt din systers liv? Dessutom är jag ingen lagkarl och måste först tala om saken med några av våra skotska lagfarna.
— Ack, mylord, svarade Jeanie, vad som synes ers nåd rätt och billigt, måste säkert synas dem detsamma.
— Det vill jag just inte påstå, svarade hertigen, så många huvuden, så många sinnen, som ordspråket säger. — Men du skall ej helt och hållet förgäves ha satt ditt förtroende, till mig. Lämna kvar de här papperen, så skall du få höra vidare av mig i morgon eller övermorgon. Laga att du håller dig hemma hos mrs Glass och var färdig att infinna dig på första tillsägelse! Du behöver ej besvära mrs Glass med att göra dig sällskap, och — det faller mig något in — jag önskar, att du skall kläda dig alldeles så, som du nu är.
— Jag skulle nog satt på mig en hatt, mylord, sade Jeanie, men ers nåd vet, att det inte är brukligt i vårt land bland ogifta kvinnor, och då ni är så många mil hemifrån, trodde jag, att anblicken av tartanen skulle värma ers höghets hjärta. Härvid såg hon på snibben av sin pläd.
— Trodde du det, så bedrog du dig icke, sade hertigen. Jag känner hårbandets fulla värde, och Mac-Callummores hjärta måste först bli så kallt, som döden kan göra det, om det ej värmes vid åsynen av tartanen. Gå nu, och laga att du är hemma då jag skickar efter dig!
— Var inte rädd för att jag inte det skall, mylord, svarade Jeanie. Jag har föga lust att gå omkring i denna vildmark av svarta hus. Men — tag ej illa upp det, ers nåd — om ers nåd händelsevis skulle komma att tala med någon, som är av högre rang än ni själv, så — ehuru det kanske inte är hövligt av mig att säga så — ber jag ers nåd blott komma ihåg, att det inte kan vara någon så stor skillnad mellan ers nåd och den personen, som mellan stackars Jeanie Deans och hertigen av Argyle, och att ni fördenskull inte bör låta er förbluffas eller nedslås av det första kärva svaret.
— Jag är just inte fallen för att bry mig om kärva svar, sade hertigen skrattande. Men bygg blott inte alltför stora förhoppningar på mitt löfte. Jag skall göra mitt bästa, men Gud har konungarnas hjärtan i sina händer.
Jeanie neg djupt och avlägsnade sig, åtföljd av hertigens kammartjänare, som förde henne till hennes hyrvagn med en vördnad, som hennes yttre helt visst ej förmådde ingiva honom, men som kanske hade sin förklaringsgrund i det långa samtal, varmed hans herre hedrat henne.
- ↑ Detta allt är soldatnamn, som antogos av Cromwells krigiska helgon. Så betyder det sista ”Höger-om Rappa-på”.