Midlothians hjärta/Kapitel 33

←  Trettioandra kapitlet

Midlothians hjärta av Sir Walter Scott Översättare: Magnus Alexander Goldschmidt Trettiotredje kapitlet

Trettiofjärde kapitlet  →

TRETTIOTREDJE KAPITLET.

Är ynglingen förlorad? Godhet då,
plikt, lag och heder ej på honom rå?
Crabbe.

Jeanie uppsteg från sin plats och neg lugnt, då den äldre mr Staunton inträdde i rummet. Hans förvåning var utomordentlig över att finna sin son i ett sådant sällskap.

— Jag märker, mamsell, sade han, att jag misstagit mig på er och bort lämna uppdraget att förhöra er och skaffa er upprättelse för de oförrätter ni lidit, åt denne unge man, med vilken ni förmodligen är bekant sedan gammalt.

— Jag har kommit hit mig själv ovetande, sade Jeanie. Betjänten sade, att hans herre önskade tala med mig!

— Nu tar fan mitt röda livré, mumlade Thomas. Anfäkta henne, som nödvändigt skall tala sanningen, då hon likaväl kunnat hitta på en nödlögn!

— Georg, sade mr Staunton, om du ännu, såsom du alltid har varit, är utan all hederskänsla, så borde du åtminstone ha besparat din far och din fars hus ett så ovärdigt uppträde som detta.

— Vid mitt liv — vid min själ, sir! sade Georg, i det han kastade fötterna över sängkanten och plötsligen reste sig upp från sin liggande ställning.

— Ert liv, sir, avbröt hans far honom med sorgsen stränghet, hurudant liv har ni fört? — Er själ! Ack! Vilket avseende har ni någonsin fäst därvid? Sök först förbättra båda, innan ni erbjuder någondera som underpant på er uppriktighet.

— På min heder, sir, gör ni mig ej orätt, svarade Georg Staunton. Jag har varit allt, vad ni kan kalla dåligt, men i detta fall är ni orättvis mot mig — vid min heder är ni ej det!

— Er heder! sade hans far och vände sig med en blick av det högsta förakt från honom till Jeanie. Jag varken fordrar eller väntar någon förklaring av er, unga kvinna, men både som far och prästman anhåller jag, att ni lämnar detta hus. Om er sällsamma historia har varit något annat än en förevändning att erhålla inträde här — vilket, att döma av det sällskap, vari ni först visade er, jag tar mig friheten att betvivla — skall ni två mil härifrån finna en fredsdomare, hos vilken ni lämpligare än hos mig kan anföra er klagan.

— Detta får ej ske! sade Georg Staunton, häftigt uppspringande. Min far, ni är av naturen god och människoälskande — ni skall ej för min skull bli grym och hårdhjärtad. Kör ut den där lyssnande skälmen (han pekade på Thomas), och skaffa mig hjorthornsspiritus eller något annat medel mot vanmakt, så skall jag i två ord förklara för er, i vilket förhållande jag och denna unga kvinna stå till varandra. Hon skall ej förlora sitt goda namn och rykte genom mig. Jag har redan tillfogat hennes familj alltför mycket ont, och jag vet alltför väl, vad det vill säga att förlora ett gott namn.

— Lämna rummet, Tom! sade pastorn till betjänten, och då denne avlägsnat sig, tillstängde han sorgfälligt dörren efter honom. Därpå vände han sig med en mörk min till sin son och yttrade: Nå, sir, vilket nytt bevis på er vanära har ni att meddela mig?

Unge Staunton stod i begrepp att tala, men det var ett av dessa ögonblick, då personer, vilka, liksom Jeanie Deans, äga fördelen av ett fast mod och ett jämnt lynne, visa sig överlägsna livligare men mindre beslutsamma karaktärer.

— Sir, sade hon till den äldre Staunton, ni har en obestridlig rätt att fordra räkenskap av er son för hans uppförande. Men vad mig beträffar, så är jag blott en på resa stadd främling, som ej står i något slags förbindelse hos er, om ej för det mål mat, vilket i mitt eget land gärna gives den behövande av både rik och fattig, efter vars och ens råd och lägenhet. För övrigt skulle jag, om så påfordrades, beredvilligt lämna betalning därför, ifall jag inte trodde, att det vore en skymf att bjuda pengar i ett hus som detta. Jag känner blott ej till seden här i landet.

— Det är allt gott och väl, sade den andlige, tämligen förvånad och oviss om, huruvida han skulle taga Jeanies ord för enfald eller näsvishet, detta må alltsammans vara gott och väl, men låt oss komma till det, varom det är fråga! Varför tillsluter ni denne unge mans mun och hindrar honom att lämna sin far och bäste vän en förklaring rörande omständigheter, vilka i och för sig själva synas tämligen misstänkta?

— Han må gärna tala vad han behagar om sina egna angelägenheter, svarade Jeanie, men han har ingen rätt att omtala min familjs och mina vänners angelägenheter utan deras uttryckliga samtycke, och eftersom de inte kunna vara här för att föra sin egen talan, bönfaller jag hos er att ej göra mr Georg Rob — jag menar Staunton, eller vad han heter — några frågor rörande mig och de mina, ty jag måste ta mig den friheten att säga er, att han varken skulle handla som en kristen eller en gentleman, om han svarar er tvärtemot min uttryckliga önskan.

— Detta är då det allra besynnerligaste, jag någonsin varit ute för, sade den äldre Staunton, i det han efter att skarpt hava fäst sina ögon på Jeanies lugna, men likväl blygsamma ansikte, plötsligt riktade dem på sin son: Vad har ni att svara härpå, sir?

— Att jag finner, att jag förhastat mig i mitt löfte, sir, svarade Georg Staunton. Jag har ingen rättighet att utan denna unga persons samtycke lämna några upplysningar rörande hennes familjeangelägenheter.

Den äldre mr Staunton riktade åter med alla tecken till den högsta förvåning sina ögon från den ena till den andra.

— Jag fruktar, att detta är något värre än någon av dina vanliga vanhederliga förbindelser, sade han till sin son. Jag yrkar på att få veta sanningen.

— Jag har redan sagt, sir, svarade hans son tämligen trotsigt, att jag ej är berättigad att mot denna flickas vilja omtala hennes familjeangelägenheter.

— Och jag har inga hemligheter att yppa, sir, sade Jeanie, utan ber er blott som en Ordets förkunnare och en gentleman att låta mig säkert komma till närmaste värdshus på Londonvägen.

— Jag skall draga försorg om er säkerhet, sade unge Staunton. Ni behöver ej bedja någon annan om den tjänsten.

— Säger ni det mitt i ansiktet på mig? sade den med fog uppbragte fadern. Kanske, sir, ni ärnar råga måttet av er olydnad och sedeslöshet genom att ingå ett lågt och vanhedrande äktenskap? Men akta er, jag råder er därtill!

— Om ni är rädd för, att något sådant skall hända med mig, sir, sade Jeanie, så får jag säga er, att jag ej för allt det land, som ligger mellan regnbågens båda ändar, ville vara den kvinna, som skulle gifta sig med er son.

— Det ligger något högst besynnerligt under allt det här, sade den äldre Staunton. Följ mig in i nästa rum, min flicka!

— Hör mig först, sade den unge mannen, jag har blott ett ord att säga. Jag förlitar mig helt och hållet på er klokhet; yppa för min far så mycket eller så litet ni vill av dessa saker, av mig skall han få veta varken mer eller mindre.

Fadern kastade på honom en blick full av förtrytelse, som mildrades till sorg, då han såg honom nedsjunka på bädden, utmattad av det uppträde, som förefallit. Han lämnade rummet, och Jeanie följde honom. Då hon gick genom dörren, reste Georg Staunton upp sig och utsade ordet: — Kom ihåg! i en lika högtidlig ton som den, varmed Carl I uttalade det på schavotten. Den äldre Staunton gick förut in i ett litet förmak och tillslöt dörren.

— Min kära flicka, sade han, det ligger något i ert ansikte och utseende, som antyder både förstånd och uppriktighet och, om jag ej misstar mig, även oskuld. — Skulle det vara annorlunda, kan jag blott säga, att ni är den mest fulländade hycklerska, jag ännu sett. Jag önskar ej att få veta några hemligheter, som ni är obenägen att yppa, allraminst något som angår min son. Hans uppförande har förorsakat mig alltför många sorger, för att jag skulle kunna hoppas någon hugnad eller tillfredsställelse av honom. Om ni är, vad jag förmodar er vara, så tro mig, att av vad beskaffenhet er förbindelse med Georg Staunton än måtte vara, så ju förr ni avbryter den, dess bättre.

— Jag tror mig förstå er mening, sir, svarade Jeanie, och eftersom ni är så uppriktig och talar om den unge herrn på det sättet, så måste jag säga er, att jag, utom denna gång, endast en gång förut i mitt liv talat med honom, och vad jag hört av honom vid dessa båda tillfällen, har ej varit ägnat att inge mig lust att höra något dylikt omigen.

— Det är således verkligen er avsikt att lämna denna del av landet och begiva er till London? sade prosten.

— Ja visst, sir, ty jag kan på sätt och vis säga, att blodshämnaren är bakefter mig, och om jag blott vore tryggad mot ofärd under vägen —

— Jag har anställt efterspaningar efter de misstänkta personer ni beskrivit, sade prästmannen. De ha lämnat sin mötesplats, men som de möjligen kunna ligga på lur i grannskapet, och ni påstår er ha särskilda skäl att befara våldsamhet av dem, skall jag skicka med er en pålitlig person, som skall åtfölja er ända till Stamford och skaffa er plats i en vagn, som går därifrån till London.

— En vagn är inte för sådana som jag, sir, sade Jeanie, som ej hade någon föreställning om ett sådant offentligt fortskaffningsmedel, enär postvagnar dåförtiden endast begagnades närmast London.

Mr Staunton förklarade i korthet för henne, att hon skulle finna detta sätt att resa både bekvämare, billigare och tryggare än att färdas på hästryggen. Hon uttryckte sin tacksamhet med en sådan innerlighet, att han föranleddes att fråga henne, om hon behövde några pengar till fortsättandet av sin resa. Hon tackade och sade, att hon hade tillräckligt för sina behov, och hon hade verkligen också mycket sparsamt anlitat sin kassa. Detta svar bidrog även att undanröja några av de tvivel, som mr Staunton naturligt nog ännu hyste angående hennes karaktär och verkliga avsikter, och förvissade honom om, att hon, ifall hon vore en bedragerska, åtminstone ej ginge ut på att tillskansa sig pengar. Han frågade henne därefter, till vilken del av staden hon ämnade begiva sig.

— Till en mycket aktningsvärd köpmansfru, en kusin till mig, en mrs Glass, som säljer snus och tobak vid skylten Tisteln någonstans i stan.

Jeanie meddelade denna underrättelse med känslan av, att en så aktningsvärd förbindelse borde giva henne ett visst anseende i mr Stauntons ögon, och hon vart tämligen överraskad, då han svarade: — Och är denna kvinna er enda bekanta i London, min stackars flicka? Och har ni verkligen inte bättre reda på var hon bor?

— Utom mrs Glass, ämnar jag också besöka hertigen av Argyle, sade Jeanie, och om ers nåd tror, att det är bäst att gå dit först och få någon av hans härlighets folk att visa mig till min kusins bod —

— Känner ni till någon av hertigens av Argyle folk? sade mr Staunton.

— Nej, sir.

— Hennes hjärna måste ändå visst vara något rubbad, eljest skulle hon omöjligen kunna lita på sådana anvisningar. — Nåväl, sade han högt, jag får inte fråga er om orsaken till er resa och kan därför inte ge er något råd, hur ni skall bära er åt, men värdinnan på värdshuset, där ni stiger av, är ett mycket hyggligt fruntimmer, och som jag ibland brukar ta in där, skall jag rekommendera er till henne.

Jeanie tackade honom för hans godhet med sin djupaste nigning, och med hans nåds skrivelse och en från den hedervärda mrs Bickerton, värdinnan på Sjustjärnan i York, tvivlade hon ej på att hon skulle kunna reda sig rätt bra i London.

— Och nu, sade han, förmodar jag, att ni är angelägen att genast få ge er på väg?

— Om jag varit på ett värdshus, sir, eller något passande viloställe, svarade Jeanie, skulle jag ej vågat använda Herrans dag till att resa på, men som jag är stadd på en barmhärtighetsfärd, hoppas jag, att denna överträdelse ej skall tillräknas mig.

— Ni kan, om ni så vill, stanna kvar hos mrs Dalton över natten, men jag önskar, att ni ej har något vidare samtal med min son, som ej är någon passande rådgivare för en person av er ålder, av vad beskaffenhet era svårigheter än må vara.

— Däri har ers nåd blott alltför rätt, sade Jeanie. Det var ej med min vilja, som han nyss talte med mig och — utan att önska den unge herrn någonting annat än gott — önskar jag, att jag aldrig mera finge se honom för mina ögon.

— Eftersom ni tycks vara en så allvarligt sinnad flicka, sade prosten, kan ni, om ni vill, deltaga i min husandakt i stora salen denna afton.

— Jag tackar ers nåd, sade Jeanie, men jag tvivlar på, att det skulle lända mig till någon uppbyggelse.

— Vad? sade prästmannen, så ung och redan nog olycklig att hysa tvivel om era andaktsplikter?

— Gud förbjude det, sir, svarade Jeanie. Det är inte därför, men jag har blivit uppfostrad i den lidande återstodens av den skotska presbyterianska kyrkans tro, och jag vet ej, om jag rättmätigt kan bevista er gudstjänst, då den ogillas av så många fromma själar i vår kyrka och i synnerhet av min värdige far.

— Nåväl, min kära flicka, sade prästmannen med ett godmodigt leende, vare det långtifrån mig att vilja tvinga ert samvete, och likväl borde ni ihågkomma, att samma gudomliga nåd utbreder sina flöden till andra länder såväl som till Skottland. Och som den är lika väsentlig för våra andliga, som vattnet för våra jordiska behov, finnas dess källådror, som, huru olika de må vara till sin beskaffenhet, dock äro lika kraftigt verkande, överallt ymnigt i hela den kristna världen.

— Ja visst, sade Jeanie, men fastän vattnet kan vara likadant, så torde, med ers vördighets tillåtelse, välsignelsen över dem ej vara lika. Det skulle varit förgäves för den spetälske syriern Naaman att hava badat i Pharphar och Abana, Damaski strömmar, då det endast var Jordans vatten, som var välsignat med läkekraft.

— Gott, sade mr Staunton, vi skola för det närvarande ej inlåta oss i den stora striden mellan våra nationella kyrkor. Vi måste söka övertyga er, att vi, oaktat våra villfarelser, åtminstone bevarat den kristliga kärleken och en önskan att bistå våra bröder.

Han lät därefter inkalla mrs Dalton och anförtrodde Jeanie åt hennes synnerliga vård, med tillsägelse att vara vänlig mot henne, varjämte han lovade, att en pålitlig ledsagare och en god häst tidigt påföljande morgon skulle vara i beredskap för att föra henne till Stamford. Han tog därefter ett allvarligt och värdigt, men tillika vänligt farväl av henne, i det han önskade henne all möjlig framgång i ändamålet med hennes resa. Han tillade, att han, till följd av de sunda tänkesätt hon ådagalagt under deras samtal, ej betvivlade, att det var ett lovvärt ändamål.

Jeanie fördes åter av hushållerskan till hennes eget rum. Aftonen skulle likväl ej gå förbi utan att ytterligare obehag tillskyndades henne genom unge Staunton. Den trogne Thomas stack i hennes hand ett papper, vari hans unge herre till henne framställde en önskan eller rättare anhållan att genast få tala med henne, jämte en försäkran, att han dragit försorg om, att de ej skulle bliva störda.

— Hälsa er unge herre, sade Jeanie öppet och utan att bry sig om alla de vinkar och tecken, varigenom Thomas sökte göra henne begripligt, att mrs Dalton ej borde få del av denna hemliga brevväxling, att jag lovat hans värdige far att ej återse honom.

— Thomas, sade mrs Dalton, jag tycker att ni, i betraktande av den dräkt ni bär, och den familj ni tjänar hos, kunde använda er tid på ett anständigare sätt än springa med budskickningar mellan er unge herre och flickor, som händelsevis vistas här i huset.

— Å, vad det beträffar, mrs Dalton, så har jag blivit antagen för att uträtta ärenden, utan att göra några frågor om dem, och det tillhör ej sådana som jag att vägra lyda unge herrns befallningar, om han också skulle råka vara litet ostadig av sig. Om avsikten varit dåligt så har åtminstone hittills intet ont skett.

— Jag råder er likväl, Thomas Ditton, att taga er till vara, sade mrs Dalton, ty kommer jag en gång till på er med något sådant, så skall hans högvördighet göra kort process med er och köra er på porten, det lovar jag er!

Thomas avlägsnade sig flat och slagen. Återstoden av aftonen förflöt, utan att något anmärkningsvärt tilldrog sig.

Efter föregående dagens faror och mödor njöt Jeanie med tacksam tillfredsställelse behaget av en god säng och en lugn sömn, och hon var så uttröttad, att hon sov ända till klockan sex, då hon väcktes av mrs Dalton med den underrättelsen, att hennes häst och ledsagare väntade på henne. Hon steg skyndsamt upp och var strax resfärdig, sedan hon förrättat sin morgonandakt. Hushållerskans moderliga omsorg hade föranstaltat om en tidig frukost, och sedan hon intagit denna förfriskning, satte hon sig upp på en sadelputa, bakom en duktig Lincolnshirebonde, som var beväpnad med ett par pistoler för att skydda henne mot varje möjligen tillärnad våldsamhet.

De redo i smått trav under tystnad en mil eller två framåt en biväg, som mellan häckar och gärdesgårdar förde dem på stora landsvägen ett stycke bortom Grantham, tills hennes följeslagare slutligen frågade henne, om hon inte hette Jane eller Jeanie Deans, vilken fråga hon med någon förundran bejakade. — Då är det här till er, sade karlen, i det han över vänstra axeln räckte henne ett brev. Det är från unge herrn, efter vad jag tror, och var och en kring Willingham gör honom gärna till viljes, antingen av fruktan eller kärlek, ty han kommer att bli husbonde till slut, de må säga vad de vilja.

Jeanie bröt brevet och läste följande:

”Ni vägrar att se mig. Jag förmodar att det är, för det ni fasar för den beskrivning jag givit på mig själv, men då jag skildrat mig sådan jag är, borde ni värdera mig för min uppriktighet. Jag är åtminstone ingen skrymtare. Ni vägrar likväl att se mig, och ert handlingssätt torde vara naturligt — men är det välbetänkt? Jag har yppat för er min beredvillighet att rädda er syster på bekostnad av min heder — min familjs heder — ja, mitt eget liv, och ni anser mig alltför förnedrad för att ens tillåta mig att för hennes skull offra, vad som återstår mig av heder, ära och liv. Välan, om den offrande föraktas, är offret likväl ännu när som helst redo, och kanske ligger det en rättvisa i himmelns beslut, att jag ej skall hava den sorgliga förtjänsten att synas frivilligt erbjuda detta offer. Eftersom ni avslagit min medverkan måste ni nu även taga alltsammans på er. Gå därför till hertigen av Argyle, och om alla andra övertalningsgrunder skulle visa sig fåfänga, så säg honom, att det står i er makt att överlämna den verksammaste deltagaren i Porteousupploppet till välförtjänt straff. Han skall höra er i detta fall, om han även vore döv för allt annat. Framställ era villkor, ty ni kan föreskriva vilka som helst. Ni vet, var jag är till finnandes, och ni kan vara förvissad om, att jag ej skall söka komma undan, såsom förr vid Muschats Cairn. Jag ämnar ej lämna detta hus, där jag är född; liksom haren skall jag sönderslitas på den plats, där jag blivit uppstött. Jag upprepar det — framställ era villkor! Jag behöver ej erinra er om att begära er systers benådning, ty det gör ni naturligtvis, men fordra även fördelaktiga villkor för er själv — begär rikedom och belöning — tjänst och goda inkomster för Butler — begär vad som helst, man skall samtycka till allt, allt, blott för det ni i bödelns hand överlämnar en man, som gjort sig väl förtjänt av, att denne på honom utövar sitt yrke — en, som, ehuru ung till åren, är grånad i laster, och vars högsta önskan är att efter ett oroligt livs stormar få somna in och gå till ro.”

Detta besynnerliga brev var undertecknat med initialerna G. S.

Jeanie genomläste det två gånger med största uppmärksamhet, vartill hon lätt sattes i stånd därigenom, att hästen måste gå skritt för skritt genom en djup hålväg.

Sedan hon genomläst detta brev, vart det hennes första göra att slita sönder det i så små stycken som möjligt och utströ ett par i sänder av dem i luften, så att ett papper, som innehöll en så farlig hemlighet, ej måtte falla i någon annan persons händer.

Frågan, huruvida hon i yttersta nödfall vore berättigad att rädda sin systers liv genom att uppoffra en persons, som, ehuru brottslig mot staten, ej tillfogat henne det ringaste ont, vart därefter föremål för en allvarlig och högst plågsam överläggning. I visst hänseende kunde det väl tyckas, som om angivandet av Stauntons brottslighet skulle varit en handling av rättvis och till och med av försynen förutbestämd vedergällning mot upphovet till hennes systers villfarelser och missöden, men enligt den stränga sedelära, vari Jeanie blivit uppfostrad, ålåg det henne att icke betrakta en tillämnad handling blott och bart ur allmänna synpunkter, utan även fästa avseende vid dess förhållande till den handlande själv och den grad av rättmätighet och giltighet, den kunde hava för denne, innan det, för att begagna hennes eget uttryck, stod henne fritt att verkställa den. Vad rätt hade väl hon att driva en byteshandel med Stauntons och Effies liv och uppoffra den ene för att rädda den andra? Hans skuld — den skuld, varför han hade att stå till svars inför lagen — var visserligen ett brott mot staten, men ej mot henne. Ej heller kunde hon, huru djupt hon än avskydde varje våldsgärning, inse, att hans andel i Porteous' mord vore att betrakta som ett vanligt mord, mot vars upphovsman var och en är förpliktad att bistå de offentliga myndigheterna. Denna våldsamma handling var förknippad med många biomständigheter, vilka, om de också ej alldeles berövade den dess brottsliga karaktär, likväl i deras ögon, som voro av Jeanies stånd, mildrade dess avskyvärdaste drag. Styrelsens iver att upptäcka några av orostiftarna hade blott tjänat till att stegra den allmänna åsikt, som uppfattade denna handling, så våldsam och olaglig den än var, såsom ett hävdande av det forna nationella oberoendet. De stränga mått och steg, som föreslagits mot Skottlands gamla huvudstad, Edinburgh — den högst okloka och i folkets ögon förkastliga åtgärden att, tvärtemot dess grundsatser, tvinga det skotska prästerskapet att från predikstolarna kungöra den belöning, som utlovats för upptäckandet av missdådarna, hade på allmänna tänkesättet frambragt en alldeles motsatt verkan mot vad som åsyftats, och Jeanie insåg, att vilken som skulle göra någon angivelse rörande denna tilldragelse, anledningen därtill måtte vara vilken som helst, skulle anses såsom en förrädare mot Skottlands frihet. Med de skotska presbyterianernas fanatism var alltid blandad en varm fosterlandskänsla, och Jeanie darrade vid tanken på, att hennes namn skulle övergå till eftervärlden i jämnbredd med den ”falske Monteaths”^[1] och ett par andras, och att hon skulle komma att räknas till dem, vilka övergivit och förrått sitt lands sak och därför än i dag avskys och förbannas av dess allmoge. Men vad som vilade tungt på Jeanies kärleksfulla sinne, var att återigen avstå från att rädda Effies liv, då därtill blott ett ord behövdes.

— Herren lede mig och vare mitt stöd, sade Jeanie, ty det tyckes vara hans vilja att pålägga mig prövningar, som vida överstiga mina egna krafter.

Medan Jeanie hängav sig åt dessa betraktelser, började hennes beskyddare, som ledsnat vid tystnaden, att visa benägenhet för språksamhet. Han tycktes vara en duktig, förståndig bonde, men som han ej hade större grannlagenhet eller försiktighet, än som är vanlig bland folk av hans samhällsställning, valde han naturligtvis Willinghamsfamiljen till ämne för sitt samtal, och av honom erfor Jeanie åtskilliga omständigheter, varom hon dittills varit okunnig, och som vi i korthet vilja meddela läsaren.

Georg Stauntons far var vorden uppfostrad till militär och hade under sin tjänstgöring i Västindien gift sig med arvtagerskan till en rik plantageägare. Med henne hade han en enda son, Georg Staunton, samme olycklige yngling, som så ofta omnämnts i denna berättelse. Gossen hade tillbragt sin första barndom under en klemande mors uppsikt och i sällskap med negerslavar, vilkas hela bemödande gick ut på att tillfredsställa varje hans minsta nyck. Hans far var en utmärkt förståndig man, men som han nästan var den ende bland alla sitt regementes officerare, som bibehöll en någorlunda god hälsa, var han mycket upptagen av sin tjänstgöring; härtill kom, att mrs Staunton var vacker, egensinnig och sjuklig, så att det var svårt för en öm, känslofull och saktmodig man att motsätta sig hennes alltför stora efterlåtenhet mot deras enda barn. Allt vad mr Staunton gjorde för att motverka de fördärvliga följderna av sin hustrus system tjänade blott till att göra det onda ännu värre, ty varje tvång, som pålades gossen i faderns närvaro, ersattes av en dubbel efterlåtenhet, så snart han vänt ryggen till. Därigenom förvärvade Georg Staunton redan från sin barndom vanan att betrakta sin far som en sträng censor, vars hårdhet han sökte undandraga sig så snart och så fullständigt som möjligt.

Då han var ungefär tio år gammal och allt det onda utsäde, som sedermera så ymnigt uppsköt, börjat gro i hans själ, dog hans mor, och fadern återvände med ett halvt förkrossat hjärta till England. För att råga måttet av sin oförsiktighet och oförsvarliga svaghet hade hon ställt en betydlig del av sin förmögenhet till sin sons uteslutande förfogande, och följden därav var den, att Georg Staunton ej länge varit i England, förrän han lärde känna sitt oberoende och missbrukade det. Hans far hade sökt avhjälpa felen i hans uppfostran genom att sätta honom i en väl ordnad läroanstalt, men ehuru han visade sig tämligen läraktig, vart hans obändiga uppförande snart odrägligt för hans lärare. Han fann utvägar — sådana erbjuda sig blott alltför ofta för ynglingar med stora förhoppningar — att förskaffa sig så mycket pengar, att han redan i pojkåren sattes i stånd att överlämna sig åt den mognare ålderns förlustelser och dårskaper, och med dessa talanger återsändes han till sin far som en utsvävande pojke, vars exempel kunde fördärva hundratals andra.

Den äldre mr Staunton, vars lynne efter hans makas död fått en anstrykning av svårmod, vilket hans sons uppförande säkert ej bidrog att skingra, hade emellertid ingått i det andliga ståndet och hade av sin bror, sir William Staunton, erhållit familjepastoratet Willingham. Inkomsten var för honom en omständighet av ej obetydlig vikt, emedan hans avlidna hustrus egendom lämnade honom föga avkastning och hans egen förmögenhet blott utgjorde en yngre brors lott.

Han tog nu sonen hem till sig, men denne förde ett så tygellöst levnadssätt, att han snart fann det odrägligt att hava honom i sitt hus. Dessutom betedde sig den penningdryge kreolen så övermodigt, att ynglingarna av hans eget stånd ej mer ville umgås med honom, och då började han fatta denna smak för dåligt sällskap, vilken är värre än ”både spöslitning och hängning”. Fadern skickade honom utomlands, men han återkom blott mera oregerlig och vildsint än någonsin. Det är sant, att den olycklige ynglingen ej var utan sina goda egenskaper. Han hade ett ganska kvickt förstånd, ett gott lynne, en slösande frikostighet och ett sätt, som, då han ville lägga band på sig, kunde anstått vilken samhällskrets som helst. Men allt detta gagnade honom till intet. Han var så hemmastadd vid kappränningar, spelhus, tuppfäktningar och alla möjliga tillhåll för laster och dårskaper, att hans mors förmögenhet var förstörd innan han var ett och tjugu år, och han snart försänktes i skulder och bekymmer. Hans ungdomshistoria kan ganska passande slutas med den brittiska Juvenals' ord, då han skildrar en viss karaktär:

Halsstarrig var han, hörde ej på råd,
inför hans ögon sanning ej fann nåd,
när själens sjukdom nått sin höjdpunkt, han
först skymfade sitt hem och sen försvann,

strök landet kring, sin ära satte i
sin egen skam, och skröt: ”nu är jag fri!”

— Men det är i alla fall synd om master Georg, fortfor den ärlige bonden, ty han har en öppen hand och skulle inte låta en fattig stackare lida nöd, om han vore i stånd att hjälpa honom.

Egenskapen av en slösande frikostighet betraktas gärna av gemene man, som också vanligen skördar den mesta fördelen därav, som en försoning för många synder.

Vår hjältinna avlämnades välbehållen i Stamford av sin språksamme ledsagare och erhöll plats i en vagn, som, ehuru den kallades lätt och var förspänd med ej mindre än sex hästar, likväl först eftermiddagen påföljande dagen anlände till London. Den äldre mr Stauntons rekommendation förskaffade Jeanie ett vänligt mottagande på värdshuset, där vagnen stannade, och med tillhjälp av mrs Bickertons korrespondent fick hon reda på sin väninna och släkting, mrs Glass, i vars hus hon vart gästfritt mottagen.

1. Monteath övergav, vid förföljelserna under Carl II, presbyterianernas parti för att förskaffa sig världsliga fördelar.