Om svensk jordäganderätt/De lokala småstaternas jordäganderätt

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
[ 30 ]

KAP. III.

De lokala småstaternas jordäganderätt.

Serien af personliga samhällen, ätter och ättförbund, upphörde att existera såsom stater och förbundsstater. De uppgingo i stater af lokal natur, härad, folkland och land. En enstaka ätt uppgick uti och bildade grundstommen till ett enstaka härad, såsom Värmland och Blekinge; ett ättförbund försvann på samma sätt uti ett folkland eller land, såsom Tiundaland och Västergötland. De ätter, som varit medlemmar af ett ättförbund, uppgingo däremot uti ett folklands eller lands underordnade kommuner (härad eller hundari). Ätterna försvunno dock icke alldeles spårlöst uti de lokala staterna. Under form af privaträttsliga samhällsföreningar fortlefde de ännu länge, först såsom korporationer eller skrån och sedan såsom släkter.

I sammanhang med denna utveckling uppgingo ätternas öfveräganderätt till deras landområden uti de lokala staternas öfveräganderätt till deras landområden.

De lokala staterna (härad, folkland och land) togo berörda jordäganderätt i arf efter de personliga staterna – en naturlig följd af de nybildade staternas universal-succession till de förutvarande staternas såväl rättigheter som skyldigheter.[1]

Medan alltså ättstaternas öfveräganderätt grundade sig på ett ursprungligt laga fång – en occupatio af en res nullius – grundade sig de lokala staternas på ett härledt laga fång, en successio.

I ena som andra fallet var rättigheten till sin natur af väsentligen enahanda beskaffenhet. Till sitt innehåll var den absolut; till sitt omfång omfattade den all till ett visst landområde hörande jord.

Det gäller nu att ådagalägga riktigheten häraf.

[ 31 ]Härvid må till en början anmärkas, att då de lokala staterna – härad, folkland och land – såväl före som efter den medeltida förbundsstatens uppkomst voro samhällen med enhetlig borgerlig och publik rätt, kunna de i ifrågavarande hänseende behandlas i ett sammanhang. Af bekvämlighetshänsyn vilja vi härjämte, i anslutning till gängse praxis, i det följande benämna dessa samtliga landskap. Med härad eller hundari beteckna vi däremot, då icke annat uttryckligen säges, endast härad eller hundari i betydelse af kommun.

Att landskapens öfveräganderätt till jord varit absolut, följer helt enkelt af de forna landskapens egenskap af stater.

Hvad däremot rättighetens omfång angår, vilja vi särskilja objektet, såsom bestående dels af kultiverad jord, dels af okultiverad.

All landskapens okultiverade jord var ursprungligen allmänning. Såsom vi i det följande skola närmare utreda, omfattade den privata jordäganderätten ursprungligen endast den odlade jorden. Allt hvad som låg därutanför var allmänning.

Den första betydelsen af allmänning synes vara »allmänhet» eller samhälle, men sedan också »det som tillhör alla» eller samhällig egendom.[2] Så långt som allmänningen sträckte sig därför också landskapens land- och rättsområden. Kan man nu icke bestrida de medeltida och forntida lokala staternas egenskap af rättssubjektivitet, följer att allmänningen – en allas tillhörighet – icke kunde vara lika med en res nullius – en ingens tillhörighet.[3]

Vi skola närmare angifva tillvaron och omfattningen af de särskilda landskapens allmänningar.

Förut är sagdt, att en norsk höfding Tor Helsing med följe byggt Helsingland. Från Jämtland vandrade de nedför älfdalarna. Längs kusten utbredde sig likväl svearne från Uppland och Gestrikland. Genom folkökning och afsöndringar från de stora familjerna utvidgades småningom samhällets landområde. [ 32 ]På Helsingelagens tid omfattade det Helsingland i inskränkt mening, Medelpad och Ångermanland samt »Uma ok Bygþa» och landet »norþan fore».

Helsinglands allmänning omfattade både vatten och land. Den var ock endast en. Någon fördelning af det gemensamma området emellan socknar eller andra samfälligheter omtalas icke.

Däremot bestod allmänningen (i betydelse af allt okultiveradt land) på Helsingelagens tid[4] af två skilda delar, »byamännens egen skog» och »allmänningen» i egentlig mening.

Till den förra tillade sig jordägarne uteslutande rätt. Intrång i annans rätt till skogsfång, jakt, fiske och vatten var belagdt med straff.[5] Och intaga å enskild mark fick icke göras utan jordägarens tillstånd.[6]

Gränserna skulle visas genom råmärken eller »minunge mæn», d. v. s. vittnen om urminnes häfd.[7]

Emellan inägojorden och byamännens egen skog var gränsen utmärkt genom hägnad. »Um akræ ok ængær skulu garþer wæræ. wighir ok wælförær. siunatum foræ botulfs mæssa».[8]

Till allmänningen i inskränkt mening hade däremot alla män, d. v. s. alla helsingar, eo ipso rätt, omfattande rätt till intagor, mulbete, slåtterlägenheter, skogsfångst, jakt, fiske m. m. Uttryckligen är väl detta endast sagdt om rätt till intäkt, men den större rätten torde väl i sig få anses innesluta jämväl de mindre.[9]

Beträffande omfånget af »byamännens egen skog» och »allmänningen», så var det förra på tvåfaldigt sätt bestämdt, nämligen dels generellt dels speciellt. Den allmänna regeln lyder sålunda: » sio liþer, ok a liþer. Þæt ær eghæn skogh byæmannæ ok ællær tilhællur»,[10] d. v. s. alla bergssluttningar mot älf och sjö äro »byamännens egen skog». Den speciella regeln däremot lyder, att »byamännens egen skog» sträckte sig en »styltingx rast» långt, räknadt från de vid sjö eller älfstränder belägna inägorna uppför dalarnas sluttande sidor.[11] Till förklaring häraf [ 33 ]må erinras, att Norrlands naturliga beskaffenhet i regel inskränker nybyggesanläggningar till vattendragens stränder. Hvad betydelsen af »styltingx rast» angår, skola vi framdeles i annat sammanhang återkomma därtill.

Omfånget för allmänningen var däremot bestämdt i följande ordalag: »flat kiol aer allmænnungær. baþi land ok vatn»,[12] d. v. s. de emellan älfvarna liggande vattendelarna, vare sig land eller vatten, tillhöra allmänningen. För att förstå detta bör man erinra sig, att Norrlands älfvar i allmänhet hafva samma riktning. Befinna vi oss nu t. ex. i en på Njurundaälfvens vänstra strand belägen by och färdas norrut mot Indalsälfven, så komma vi först uppför Njurunda »a liþer» genom byns egen skog en »styltingx rast» långt, där vi stöta på allmänningen å »flat kiol». Fortsätta vi nu öfver vattendelaren till Indalsälfvens dal, så komma vi omsider till någon i samma älfdal liggande bys egen skog. Känna vi alltså, för hvilken tid det vara må, dels till hvilka älfvar, dels huru långt uppför älfvarna den odlade bygden utbredt sig, kan man ock bestämma allmänningens omfattning. Härvid må likväl påpekas, att allmänningen icke ansågs taga slut vid den öfverst i hvarje älfdal liggande by eller gård. Detta kan man förstå af stadgandet om rätt till intäkt. »Vil man takæ byæ æmpnæ aa almæningæ, þa taki a breþ wiþ þæn sum förrae byghdi», heter det. Hvarje efterföljande nybyggare skulle alltså taga sin jord i regel ofvanför och »bredvid» förra nybyggen. Men hvarje sådan intaga säges likväl ligga på allmänningen, hvaraf följer, att allmänningen ansågs sträcka sig ofvanför den i dalen odlade bygden. Huru långt är omöjligt att angifva närmare än så, att allmänningen ansågs omfatta hvad som kunde tagas i anspråk för odling under en praktiskt öfverskådlig tid.

Det land, som låg utanför den sålunda begränsade allmänningen, var ödemark, en res nullius.

Emellertid är det klart, att ofvan angifna gränsbestämmelser för Helsingland endast ägt giltighet för den allra äldsta tiden. Sedan Helsingland blifvit medlem uti den medeltida förbundsstaten, fick landskapet konventionella gränser mot Norge, hvarom samma landskaps lag i Þingm. B. 15 berättar.[13] Härefter ansågo helsingarne, såsom själfklart. att deras land och [ 34 ]allmänning sträckte sig till den sålunda angifna gränsen. Detta kan man se af följande omständighet. Under Magnus Erikssons minderårighet vidtogos mera omfattande åtgärder for Västerbottens kolonisation. Flera af rikets stormän togo in land till mycket större omfång än Helsingelagen medgaf. Sålunda bildade ärkebiskop Olof, fogden Johan Ingemarsson samt Nils Fartiegnsson och Peter Unge ett slags jordbruksbolag för kolonisation af Lule älfdal.[14] Och en Nils Abjörnsson tog i besittning Pite älf »cum suis adiacencijs».[15] Då nu dessa ockupationer skedde »auctoritate regia», betraktade helsingarne dem såsom ingrepp i sin allmänningsrätt och protesterade, med påstående att Helsingland sträckte sig till Ule träsk, hvilket ansågs ligga i Finland[16] och just utgjorde ett af de i Helsingelagen upptagna gränsmärkena.

Ehuru allmänningen var gemensam för hela landskapet. tillade sig dock byar och socknar ett slags företrädesrätt till dem närmast omgifvande allmänningsdelar.

Sålunda berättas det, att Segerstad, Söderala och Hanabo socknar på förslag af ärkebiskopen Nils Allesson år 1302 anslogo ett skogsområde på Emorden till anläggning af härbärgen för resande. Socknemännen förbehöllo sig dock fortfarande rätt till fiske, mulbete och viss skogstäkt därå, medan nybyggarne förbjödos att utan tillstånd använda något af den utanför området varande gemensamma skogen.[17]

Huru obestämd denna företrädesrätt dock var, framgår däraf, att drotset Knut Jonsson förbjöd år 1326 inbyggarne i Alir, d. v. s. hela södra delen af det egentliga Helsingland, att oroa nybyggarne på Emorden.[18] Detsamma bestyrkes ock däraf, att »dannemän» från Baldernes, Segerstad, Söderala, Djupö, Mo, Giwurstad, Horg, Land och Vandasäter år 1324 bortgåfvo ett stycke allmänning vid Hanabo socken till Bergviks kapell.[19]

[ 35 ]I öfverensstämmelse med hufvudregeln: »þæn agher watn sum land agher.»[20] var det vatten, som låg inom allmänningens gränser, samhällig egendom och det, som låg inom enskildes, privat egendom.

Härifrån gifves det dock ett undantag. Vissa vattenområden voro, ehuru helt och hållet belägna inom den privata jordäganderättens råmärken, samhällig egendom. Så var förhållandet med en tredjedel af de vattendrag, där s. k. allmanna leeþ framgick. Fanns ej allmän farled – »leþ meeþ skipi fara gönom at». »til hafs ok fra» – hade strandägarne rätt till halfva » vattnet hvardera. Allmän led skulle anses framgå »a dypi» och utgöra »þriþiung» af vattnet. Sådan led skulle alltid lämnas »obygþer» Den som bröt häremot, måste taga bort byggnaden samt böta 3 marker till treskiftes.[21]

Att »allmanna leeþ» ansågs såsom en del af allmänningen kan man se af en jämförelse med uttrycket »allmænnings a» i Västgötalagen.

Förfoganderätten till vattenallmänningen har varit lika fri som till landallmänningen. Allmän farled har dock endast kunnat användas i öfverensstämmelse med därför afsedt ändamål.

Om vi nu öfvergå till Västmanland och Dalarne, anmärka vi först, att det förra befolkades genom utflyttning från Fjädrundaland och var ett folkland; det senare från Västmanland och var ett hundari.[22] Båda hade gemensam lag.[23] Intetdera torde vara så gammalt, att det bildat en själfständig stat med egen konung.[24] Däremot hafva de tillsammans utgjort en själfständig medlem af den medeltida förbundsstaten. Odlingens gång har i Västmanland varit från öster mot väster, längs Mälaren och uppför älfvarna, i Dalarne från söder mot norr, från Långheden uppför Dalälfvens och Siljans stränder. Häraf betingas allmänningarnas sträckning. Från den odlade bygden räknadt, torde de ursprungligen hafva erhållit det omfång, som motsvarade samhällets för handen varande och förutsedda framtida behof. Hvad som låg utanför var ödemark – en res nullius. Först sedan svenska förbundsstatens körning och Norges [ 36 ]konung uppdragit gränsen emellan de båda rikena, bestämdes Dalarnes västra gräns, likasom efterhand såväl Västmanlands som Dalarnes rågångar blifvit någorlunda bestämda i förhållande till angränsande landskap.

Ursprungligen var Västmanlands allmänning endast en, likasom ock Dalarnes.

De båda Västmannalagarna, den äldre och den yngre, visa utvecklingens gång.

På dessa lagars tid torde i regeln endast den »innan wærn» varande odlade jorden (åker och äng) hafva varit föremål för privat äganderätt. Alla de jordägare, som hade jord inom samma hägnad, kallades ett »värnalag». Men inom hägnad lades vanligen endast åker och äng. Betesmark och skog låg till sambruk.[25] Undantagsvis kunde väl både vatten och skog vara under fullständig äganderätt, men då måste de förut hafva skiftats.[26]

All den utanför värnalaget liggande marken var i regel att anse såsom allmänning.

I den äldre lagen förekommer icke detta namn. Men saken förefanns i allt fall.

Det stadgande, som förutsätter en allmänning, lyder sålunda: »gior man wp gierþis vtan wærn, ær awisning til, hawi fori fult fæþerni oc alð oþill och han ryþir geen ruþu oc brötir geen brutu, skipta þa bætra oc sæmbra»,[27] d. v. s. gör man nyodling utom hägnad, hafve man det till full ägo, om man kan gifva byamännen anvisning på lika goda odlingslägenheter, hvilken anvisning i fall af behof skulle utrönas genom skifte. Häraf framgår, dels att marken utanför värnalaget icke var en res nullius, ty i så fall skulle nyodlaren hafva haft intagan ovillkorligt, dels att samma mark var allmänning, alldenstund hela värnalaget hade eventuell rätt att där få lika goda odlingslägenheter, dels ock att rätten till intäkt var beroende på det villkoret, att det fanns lediga odlingslägenheter i tillräcklig myckenhet.

Härvid må emellertid erinras, att då landet ännu vid unionstidens början endast var bebygdt vid Mälaren och de större [ 37 ]älfvarna, särskildt Dalälfven, lär ingen brist på odlingslägenheter hafva förefunnits, hvadan intäktsrätten på äldre lagens tid torde anses hafva varit alldeles fri.

Härjämte må anföras följande: »at oskiptum scoghe maghu allir aghanda fara oc fikia at saklösu».[28] Den utanför hvarje värnalag belägna del af allmänningen kallas här »oskift skog» och fick fritt brukas af alla jordägarne inom de särskilda värnalagen.

Att all mark utanför värnalagen hörde till allmänningen och ej till någon särskild byaskog kan man förstå däraf att något sätt att begränsa de enskilda värnalagens områden i skog och betesmark är af lagen fullkomligen okändt.

Den enhetliga allmänningen var endast afbruten af mindre enklaver – de särskilda värnalagen.

Denna allmänningens ursprungliga enhet framgår ock af den yngre lagens stadganden angående skifte af »almænningær». Äfven om skifte ägt rum mellan särskilda byar, kallas den okultiverade jorden i allt fall allmänning.[29]

Allmänningens enhet framgår ock af reglerna. för själfva delningen af allmänningen. »Ligger almænningær bya mællum æller bolstaþa» eller »ligger almænningær hundara mællum», heter det. Det som skiftas är alltså en ursprunglig enhet – allmänningen. Den del af allmänningen, som låg emellan tvenne hundari, delades till hälften på hvardera. Den mark som låg emellan byar eller bolstäder, vare sig den kallas »löt», »dödvida skog» eller »allmänning» delades ock till hälften på hvar by. Lågo flera byar omkring sådan mark, delades den lika emellan alla. byarna, oafsedt deras olika storlek.

Endast »värnkallad skog» skiftades efter jordatalet.

På detta sätt uppkommo härads- och byallmänningar genom skifte af den ursprungliga allmänningen. Genom fördelning af allmänningen på de särskilda kommunerna och byarna ansågos dessa menigheter erhålla en uteslutande rätt till desamma. »Aencte hundære ællær bolstaþ ma annars almænning fara ællær fikia.» Och i sammanhang härmed stadgades, att den, som ville »fara» allmänning tillhörande ett hundari, skulle skaffa sig tillstånd å tinget. Såsom norm för meddelande af tillstånd till intäkt under fullständig äganderätt utom hägnad men å [ 38 ]byamark gällde äfven nu den gamla rättsregeln, att tillgång på jämngoda odlingslägenheter skulle finnas äfven för öfriga delägare i samfälligheten.[30]

Hvad beträffar rätten att tillgodogöra sig vatten, torde den vid äldre lagens tillkomst hafva varit alldeles fri. Hvar och en synes hafva haft frihet att bygga dammar och vattenverk samt idka fiske. De enda bestämmelser lagen härom innehåller äro förbud att vid vattnets tillgodogörande för fiske eller vattenbyggnad så förfara, att annan skulle lida intrång uti sin lika goda rätt.[31]

På den yngre lagens ståndpunkt kunde däremot vatten komma under enskild äganderätt i den mån mark i allmänhet kom under privat rätt. Vatten å allmänningen var naturligtvis en allmänningsrätt. Men till vattenallmänningen hörde dessutom »aldra manna leþ» samt »bata lej». Den förra skulle vara 12 alnar bred, den senare 6 alnar. Vattenbyggnad i dylik led var förbjuden vid bot af 3 marker.[32]

Uppland är Svitiods äldsta bygd. Under medeltiden bestod det af tre folkland. För dem alla gällde dock en gemensam lag.

I fråga om jordäganderätten företer Upplandslagen den allra största likhet med den yngre Västmannalagen. Hvarje folklands jordområde bestod af två väsentligen olika slag af jord: åker och äng inom hägnad samt allmänning.

»Värnalaget» hade samma omfattning och betydelse som i Västmanland och Dalarne.[33] Allmänningen omfattade allt, som låg utanför byarnas odlade jord.[34]

Detta senare synes af stadgandet i Wiþ. B. 20, där det heter: »liggær almænningær byæ meellum. ællr bolstapæ. ær ra ok rör til. wæri þæt wærit hawar. ær æi ra ok rör til. þa taki hwar by hallfwan almænning». Vare sig rå och rör fanns eller icke emellan byar och bolstäder, som här således måste betyda endast odlad jord. kallades alltså den mellanliggande ouppodlade jorden allmänning.

Den del af allmänningen, som låg närmast byarna, fördelades dock efter hand på desamma. Allmänningsdel, som låg [ 39 ]emellan två byar eller omkring hvilken lågo flera byar, skiftades så, att hvar by tog lika mycket. Nu gåfvos ock regler för skifte af den del af allmänningen, som låg i hvarje hundaris eller folklands yttergränser. »Ligger allmänning, säges det, mellan hundari eller folkland, tage hälften hvardera». Men denna regel utföres närmare sålunda, att den emellan två hundari eller folkland liggande allmänningen skulle snörrätt delas i tre delar, hvarat två delar, d. v. s. en tredjedel för hvart hundari eller folkland skulle vara enskild skog och återstående tredjedelen allmänning, hvilken slutligen skulle tuskiftas på de båda delägarne.

Sedan sålunda uppkommit bestämdt begränsade allmänningar för folkland, hundari och byar, erhöllo dessa menigheter uteslutande rätt, hvar till sitt område.[35]

Rätten att nyttja hundaris allmänning, var beroende af tillstånd på hundaris ting. Att »fara» folklandsallmänningen torde väl ex paritate rationis hafva berott på tillstånd å landstinget.

Rätten till vatten berodde på rätten till land. Vatten inom de särskilda allmänningarna eller värnalagen tillhörde dessa. "Undantag utgjorde dock äfven i Uppland båtled och allmän farled, som oberoende af läge inom eller utom privat rättsområde alltid voro allmänning. Farled skulle vara 10 alnar bred, båtled 5 alnar. Byggnad i led var förbjuden vid bot af 6 marker. »Aldræ manna leþ» fanns i »sund» emellan byar, hundari eller folkland.[36]

Hvad Södermanland angår har vid tillkomsten af dess lag, jordäganderätten intagit en mer än enligt öfriga lagar utvecklad ståndpunkt. Allmänning omtalas icke, utom i fråga om ledsund och båtled, bvarom gälla ungefär samma bestämmelser som i U. L.[37] Troligen har allmänningen till större delen redan utskiftats.

För att nu öfvergå till Västergötland, så hade det vid tiden för västgötalagarnas tillkomst väsentligen samma område som nu. Här må likväl anmärkas, att Göta älfs högra strandlandskap, det s. k. Inland, fått sin befolkning från Västergötland och ursprungligen tillhört detta landskap. Härjämte hörde dit det af västgötar bebyggda Dal samt slutligen Mo härad i Småland. [ 40 ]Mo härad var en koloni at virdar, men betalade en landskyld at 50 nötkreatur hvart 4:de år till västgötarne.[38]

Hvad jordäganderätten angår, är den till sina grunddrag öfverensstämmande med hvad förut anförts från Svealandskapen.

Den privata äganderätten torde jämväl i Västergötland endast hafva omfattat inhägnad jord. Och inom hägnad lades ursprungligen endast åker och äng; d. v. s. kultiverad jord.

Västgötalagarna omtala tvenne slag at hägnad: »tomptæ garþær» och »utgarþera Den förra omgaf bytomterna,[39] den senare odlade ägor.[40]

Äganderätt till tomt var första upphofvet till privat jordäganderätt. Alla andra inägor voro endast åtföljder till tomten. Häraf uttrycket: »tomt är åkers moder». Häraf ock stadgandet: »vtskipter oc garþer þer skada all til tomptæ at læghmæli».[41]

Men på västgötalagarnas tid var omfånget för den privata jordäganderätten utsträckt till jord »innan garþs», d. v. s. till jord inom »utgarþer».

Man kan se detta däraf, att rättigheten till fri disposition at den byn omgifvande ouppodlade marken var beroende at ägandet at »attundæ löter attungx», hvarunder inbegreps laga tomt i by (20 alnar lång och 10 alnar bred[42], 1 öresland jord samt 6 lass äng.[43] Detta jordinnehaf medförde nämligen rätt till intäkt, skogsfång m. m. å allmänningen. Hade man mindre jord än åttondedelen af en attung, hade man endast rätt till »löf ok lok» och »undir wiþæer». Innehade man laghäfdad och inhägnad intaga å byamark, hade man visserligen rätt till yxbörd i skogen till »vndir wiþær», men ingen rätt till bärande träd eller till »utskift». Han ägde nämligen icke rätt »vtan garþ til almannigs», men å andra sidan ägde ingen rätt mot honom »innæn gard».[44] Var ej jorden inhägnad, ägde grannarne »vitu» att densamma var allmänning.[45] Den, som ändtligen ej ägde del hvarken i hägnad eller grind, åker eller äng, hade icke heller någon rätt »utængarz».[46]

[ 41 ]Att hägnad omkring betesmark ännu å västgötalagarnas tid ansågs såsom mycket ovanlig, kan man förstå däraf, att den som inhägnade dylik mark fick bära vedernamnet »grässparare».[47]

All jord utom hägnad var att anse som allmänning.

Förut är sagdt, att öfvergången från personligt till lokalt samhälle måste, hvad Västergötland angår, hafva skett så, att ett ättförbund ombildats till ett land. Till stöd härför må här anföras, att allmänningen ursprungligen varit en samt begränsad gent emot andra landskap tidigare, än häradsallmänningarna uppkommit. Om nämligen den hittills vanliga uppfattningen varit riktig, att en eller flera ätter bildat ett härad samt flera härad ett land, måste häradsallmänningarna vara ursprungligare än landsallmänningen. Men så är ingalunda fallet. Äldre Västgötalagen talar endast om »almænningæn aldræ grænnæ» eller »aldra götæ». Först yngre lagen och Lydekini excerpter känna beteckningarna »lanz æller hæraz allmenningi».[48] Af ett stadgande i äldre lagen kan man likväl se, att tvister om skogsfångst mellan härad redan då förekommit.[49]

Landsallmänningen eller »alla götars allmänning» var däremot långt tidigare till sina gränser bestämd, såsom man kan se af den vid V. G. L. fogade gränsförteckningen. Och som land och härad stodo till hvarandra i ungefär samma förhållande som stat och kommun i nutiden, förklaras ock regeln, att när land och härad kommit i delo med hvarandra om allmänning, landet ägde bestämma, huru mycket häradet skulle hafva.[50]

På grund af den ursprungliga enhetliga allmänningens naturliga läge samt den odlade bygdens utbredning uppkom först skillnaden emellan »alla götars» och »alla grannars» allmänning.

Den senare var den del af allmänningen, som låg närmast omkring byarna. På slättlandet, där odlingar lättast verkställdes och nya byar snabbast uppbyggdes, inkräktades allt mer och mer af allmänningen. Byarna gjorde anspråk på den kringliggande skogs- och betesmarken. Häfden gaf helgd åt anspråket. Och i öfverensstämmelse med en småningom uppkommen sedvanerätts regler tillätos byar och gårdar att här och hvar uppodla mellanliggande allmänningsområden. Efter hand undanträngdes sålunda den stora af alla götar innehafda [ 42 ]allmänningen till landskapets mera otillgängliga södra och norra skogstrakter samt till i det inre belägna otillgängliga berg och mindre uppodlingsbara landsträckor.

I öfrigt omfattade allmänningen både vatten och land. Huru långt denna utveckling fortskridit vid tidpunkten för västgötalagarnas tillkomst, kunna vi se at den vid dem fogade allmänningsförteckningen.

Enligt densamma uppdelades allmänningen i olika arter: »allmänningsskogar», »allmänningsberg», »allmänningsvatten» och »allmänningsåar»; alltså efter allmänningens naturliga beskaffenhet.

Vi skola uppräkna dessa olika allmänningsdelar.

Till allmänningsskogar hörde Vriguhæster, Hattås i Gullereds socken at Redvägs härad, Gusulidir, troligen vid Kusehacka i Skallsjö socken af Vätle härad, Hasmærholt, till äfventyrs Hammarskogen i Björsäters, Lexbergs och Ullärfva socknar at Vadsbo härad, Strandvider, troligen de s. k. Vikerskogar vid sjön Viken i Vadsbo härad, Brun i Vings socken at Ås härad, Gälaveden i Ås och kinds härad, Lygnirvider vid sjön Lygnern i Marks härad, Artuskogen, Bösshult i Sandhults socken at Vedens härad, Sandæhult, troligen Sandhults socken at Vedens härad, Orskogen, möjligen vid Orsjön, Rön i Kinnarums socken at Marks härad eller i Hofs socken at Gäsene härad, Ostervider, Syndervider, Edsvider i Laske, Kullings och Gäsene härad, Lärkeskogen i Barne, Bjärke och Kullings härad, Risvider i Ale och Kullings härad, Vätlefjäll i Bergiums och Ångareds socknar af Vätle härad, Ridungsvider, troligen Rydeskogen i Barne härad, Kuleskogen i Bjärke och Väne härad, Rålken i Viste härad, Hillet i Barne och Laske härad, Gryten i Skånings och Vilske härad, Kiliamossen i Åse härad, Aellamyr, Almaren, en del at Kinneskogen vid Vänern, sydväst om Kinnekulle, Granbröt eller Bröten i Amnehärads och Lyrestads socknar at Vadsbo härad, Ormeskogen i Vadsbo härad, Klyftamon på gränsen at Vadsbo och Kinne härad, Traneskogen, Stöpen i Vadsbo och Kåkinds härad, Skeppvidahult i Skepphults socken at Marks härad, Russlingen i Ullärfva och Bäcks socknar at Vadsbo härad, Långesked, en del at Stöpen, Afsewalder, numera Axevallahed i Valle härad, samt Nord-, Söder- och Österfala, eller norra, södra och östra delarna at Falbygden eller slättlandet emellan Mössa, Ålle- och Varfsberget i Vartofta, Gudhems och Vilske härad.

[ 43 ]Till allmänningsberg hörde Gerumsberg eller Hvarfsbergets södra del, Hvarfsberget i Vartofta härad, Lena berg eller Kungslenaberget, norra delen af Hvarfsberget, Ålleberg, Mösseberg i Vilske och Gudhems härad, Halle- och Hunneberg i Väne och Åse härad, Billingen i Vadsbo, Kåkinds, Valle och Gudhems härad samt Kinnekulle i Kinne och Kinnefjärdings härad.

Till allmänningsvatten hörde sjöarna Stråken i Vartofta och Mo härad, Brengen på gränsen af Vartofta och Redvägs härad, Tider, Lygnern på gränsen af Marks härad och Halland, Lunden i Valle och Gudhems härad, Åsunden i Kinda och Redvägs härad, Ökern i Ås härad, Lången i Vadsbo härad, Frisjön i Marks och Kinds härad, Säfsjön i Vedens och Gäsene härad, Alti, möjligen Anten i Kullings och Bjärke härad, Vandryvatten i Ale, Bjärke och Flundre härad, Mjörn på gränsen af Vätle, Kullings och Ale härad, Örsjön, Tolken i Marks härad, Trehörningen i Vadsbo härad, Venern, Vettern, Lönen i Redvägs härad, Osten och Imsen i Vadsbo härad, samt Skadur, troligen Skagern på gränsen af Västergötland, Närike och Värmland.

Till allmänningsåar hörde slutligen Lidan, Tidan och Nossan.[51]

Särskildt anmärkningsvärdt är, att ett stort antal af ofvanbemälda allmänningsdelar lågo inom flera härad och socknar, hvadan någon uppdelning af allmänningen i härads- och sockenallmänningar ännu icke, åtminstone i större omfattning, förekommit.

Emellan »alla götars» och »alla grannars» allmänning har från början icke varit fasta gränser. Ingen af västgötalagarna anför någon rättsregel för uppdelning af allmänning emellan byarna. Endast för det fall att härad och by voro i tvist om allmännings fördelning, ägde häradet rätt att afgöra, huru mycket byn skulle bekomma.[52]

Att gränser emellan byarnas och landets allmänning ursprungligen icke funnits kan man ock se af stadgandet om rätt att anlägga vattenverk. I fråga om vattenområden har den privata äganderätten alltid utvecklat sig senare och mera ofullständigt än i fråga om land. Nu hade hvarje landsman enligt äldre lagen oinskränkt rätt att anlägga vattenverk, så väl å »alla [ 44 ]götars» som å »alla grannars» mark.[53] Redan på yngre lagens tid kunde däremot grannarne förbjuda anläggningen å sin allmänning.[54]

Att viss allmänningsdel legat gemensam för flera byar kan man ock se af stadgandet, att »de byar, som äga skog sinsemellan oskiftad, äga däri hugga saklöst, så länge de åsämjas».[55]

Hvad dispositionsrätten till allmänningen angår, behöfva vi här endast vidröra den viktigaste befogenheten eller rätten att göra intaga.

Tydligtvis var intäktsrätten å byallmänning mera inskränkt än å allmänningen i öfrigt. Förut är sagdt, att endast innehaf af åttondedel af attung gaf rätt till intäkt å byaskogen. Men jämväl i detta fall var rätten icke ovillkorlig utan beroende af deras samtycke, som i byn ägde åttondedel af attung.[56]

Hvad allmänningen i öfrigt angår, innehåller ingendera af lagarna något allmänt stadgande, som vare sig förbjuder eller tillåter intäkt. Därför hafva några författare antagit, att rätten till nyodling varit fri.[57] Men detta torde ej vara med lag enligt.

Redan är anfördt, att rätten att anlägga vattenverk å hela allmänningen var enligt äldre lagen fri för hvar man, men enligt yngre lagen, i hvad det angick byallmänningen, beroende på byamännens samtycke. Utvecklingen gick sålunda från fri rätt till inskränkt rätt. Tillika är sagdt, att vattenrätten senare än rätten till land blef föremål för inskränkningar till förmån för enskild äganderätt.

Då nu den äldre lagen medgifver hvarje man rätt att bygga vattenverk hvar som helst å hela den ursprungliga allmänningen, men iakttager tystnad i afseende å rätt att göra intaga, torde detta icke kunna tolkas annorlunda än att menigheterna ville förbehålla sig rätt att vid förekommande fall pröfva, huruvida anläggning af nybygge kunde tillåtas eller icke.

Härmed öfverensstämmer stadgandet i de från omkring år 1300 härstammande Lydekini excerpter så lydande[58]: »Engin ma nocot takæ ellder vt giuæ af hæræz allmænning vtan als hæræz ſæmiu oc hæraz höfdingæ. – – Engin ma nokot lanz almenningi intakæ vtan alz lanz wilia oc lagmanz dom».

[ 45 ]Då sålunda. intäktsrätten redan på äldre Västgötalagens tid torde hafva varit beroende på tillstånd, finna vi vid en jämförelse med rätten till vattenbyggnad, att den fria intäktsrätten före västgötalagarnas tillkomst, i deras nuvarande skick väl mäste hafva förefunnits, men redan vid tiden för berörda lagars upptecknande upphört.

Vändom oss till Östergötland.

Äfven här finna vi samma utveckling, som förut är sagdt.

Den privata jordäganderätten omfattade ursprungligen endast jord inom hägnad. Den samhälliga jordäganderätten utgjordes däremot af all jord utanför hägnad till landskapets yttergränser.

Detta kunna vi se af följande rättsregler. Hade by sträckt sina odlingar längre in på allmänningen, än den allmänna regeln högst tilläte, hade byn rätt att behålla detta, om laga häfd åkommit, men »alt þæt sum vtan ær garþ hans ok lagha hæfþ hans þæt ær almænningær».[59] Ville bönder mäta och dela by, skulle alla attungar läggas jämngoda både i åkrar och ängar »ok saa i garþum sum i akrum och ængium».[60] Samma gällde ock vid nybyggnad af by. Åker skulle läggas efter tomt och äng efter åker, och hägnad skulle ställas omkring äng.[61] Hump, som laga häfd åkommit och som var omgifven med hägnad, kunde icke brytas vid skifte.[62] Och afgärda by, som låg inom höga bys rågång utan egen rågång, och ej »til ha ok hamnu», hade ej rätt att värja mera, än den hade med »garþer gripit». Detsamma gällde ock för by, som var köpt af allmänningen.[63]

Till och med flera byar kunde ligga inom samma hägnad.[64]

Äfven i Östergötland låg härjämte hägnad omkring tomterna.[65]

Den ursprungligen enhetliga landallmänningen kom dock efter hand att delvis läggas under den odlade jordens värjo.

Det uppkom en skillnad emellan »skoghær oskipter» samt »allmænningær».

[ 46 ]Den förras omfång bestämdes på följande sätt. Man skulle »standa a ælsta iæþre», d. v. s. å renen vid äldsta åkern, »ok öpa (ropa) pa daghrin ær dönæstær», d. v. s. den tid på dagen, då luften minst fortplantar ljudet, »mællum botolfs messa och mizsomars þit skal byr agha sam op far höra. i skial gen almænninge».[66]

Inom den sålunda bestämda byaskogen hade byamännen uteslutande rätt till skogshygge, utom hvad angick ek och hassel, till svedjebränning, mulbete och ollonbete samt intäkt, så vida ej intäkten vore till stor skada för byn.[67]

Möjlighet till skifte fanns ock. Då skulle byaskogen fridlysas å tinget och skogen skiftas efter byamålet.[68]

Hvad angick rätten att använda allmänningen, synes den hafva varit i det närmaste fri. Dock torde det vara. svårt att säga, huruvida fri intäktsrätt varit tillåten. Till förmån för att så varit fallet kan anföras, att, då samma rätt å byaskogen varit i det närmaste fri för byamännen, rätten åtminstone i samma utsträckning varit å allmänningen medgifven, i enlighet med den flerstädes upprepade grundsatsen: »att den alltid äger vitsord som bygga vill».[69] Men å andra sidan må ock erinras, att det talas om by, som var köpt af allmänningen.[70] Troligen var intäktsrätten på Östgötalagens tid beroende på tillstånd å tinget efter undersökning för hvarje särskildt fall.

Rätten till vatten har i allmänhet följt rätten till land. »Aghu þer ström ælla fiskia sum oþul aghu», heter det.[71]

För bestämmande af bys gräns emot allmänning i sjö gafs den regeln, att man skulle taga en nio alnar lång båt, ställa fören mot vassen och aktern åt sjön. Därefter skulle man ställa sig i aktern »ok haua sik i hænde haka skapt (»skaftet af en båtshake») ok kasta atær iuir axl sik a diup ut. aghe sua byr sum yterst far kastat, ok þæt ær almænning sum vtan ær.»[72]

Rätten att anlägga vattenverk synes hafva varit mera fri än till intäkt, såväl å byaskog som allmänning.[73]

[ 47 ]Att häraden börjat skifta allmänningen kan man se däraf att regler för dylikt skifte äro gifna. Den grundsats, som härvid synes hafva varit gällande, är den, att det härad, som betalade utskylder både till konung och jarl, skulle hafva 2/3, det åter, som endast betalade konungen skyld, skulle hafva 1/3 af den mellanliggande allmänningen.[74]

Om vi nu begifva oss från fastlandet till Gotland, så finna vi, att jordäganderätten därstädes varit gestaltad på samma sätt som i öfriga landskap.

Den privata äganderätten var ursprungligen inskränkt inom hägnad. Hvad som låg utom hägnad var allmänning.

Den, som sålde sitt fäderne och afhände sig allt det, som låg »innan staurs», uteslöts nr ättgemenskapen.[75]

Inom hägnad lågo emellertid redan på Gotlandslagens tid icke allenast åker och äng utan äfven skog. Skogshygge och jakt voro nämligen förbjudna inom hägnad.[76]

Efter hand synas emellertid jordägarne jämväl erhållit äganderätt till viss del af kringliggande mark, vare sig den var hägnad eller icke. Det var s. k. »o schiptri aign» eller »o schiptum scogi». Att emellertid hägnad såsom villkor för fullt skyddad äganderätt är ursprungligast och äganderättens utvidgning till ohägnad mark senare, kan man se af följande omständighet. Skogsåverkan är i lagen omtalad på tvenne ställen. I ena lagrummet är olofligt bygge af ett lass belagdt med böter af 3 marker till målsäganden och 3 marker till folket, samt olofligt hygge af mansbörda förbjudet vid bot af 8 örtugar. I ena som andra fallet förutsättes att bygget sker »innan gierþa».[77] I andra lagrummet åter förbjudes att hugga i annans skog »innan staurs eþa vtan» till så stor mängd som ett lass. Böterna voro här endast 3 marker till målsäganden. Och bygge af mansbörda var strafflöst.

I den mån, som den enskilda äganderätten sträckte sig utom hägnad, måste man med hänsyn till den tidigare allmänningsrätten inskränka åverkansbrottet, dels så att böterna för ett lass olofligt hugget virke nedsattes till hälften, dels så att olofligt bygge af mansbörda ej föll inom straffrättens råmärken.

[ 48 ]Inom byamarkens område sökte sålunda byamännen tillägga sig uteslutande rätt. Men å andra sidan var nyttjanderätten därtill för byamännen gemensam. Ingen tilläts att inhägna något af den oskiftade marken eller upplåta någon del däraf till andra än byamän.[78]

Det som låg utanför den inhägnade och på en senare stånd punkt utanför den oskiftade marken var på Gotland, liksom i öfriga landskap, allmänning.

Ehuru Gotlandslagen ingenstädes omtalar tillvaron af en allmänning, förutsättes den dock uti flera stadganden.

Sålunda heter det, att om två män tvista om skog, då skall man hafva tu vittnen, som äro grannar och kunna intyga gjordt arbete. Har någon om våren huggit och upplagt ved, eller klufvit och lagt på stubbe gärdsle, eller afhuggit och sammanburit grenar för torkning, då skall den hafva rätt till skogseffekterna, som medelst grannars vittnesbörd kan styrka, att han tillredt desamma.[79]

Tvisten afser tydligtvis icke mark utan bättre rätt till skogsprodukter.

Härmed öfverensstämmer följande rättsregel: Tager du annans ved eller gärdsle eller timmer i skogen, böte 6 öre, men om den andre har fört det till vägen, böte den som tager det 3 marker, såvida han icke lämnar sitt kvar.[80] Man jämföre härmed norsk rätt. Enligt norska lagen fingo timmer och bjälkar ligga kvar 12 månader i allmänningen. Bortförde annan dem, gjorde han sig saker till böter.[81]

Gotlandslagens bestämmelse hvilar otvifvelaktigt på förutsättningen af allmän rätt till skogshygge på en allmänning.

Härmed må jämföras följande lagbud: »Om odlad jord skall man ock hafva tu vittnen, släktvittnen ock arbetsvittnen, som kunna vitsorda tre års häfd. Arbetsvittne bäre de, som äga tillgränsande jord. Klandrar den som äger tillgränsande jord, då vittne de, som äga jord näst utanför. Släktvittne får ej den vara, som är närmare släkt än i fjärde led.»[82]

Äfven detta förutsätter tydligen tillvaron af en allmänning samt allmän intäktsrätt å densamma.

[ 49 ]På samma sätt förutsättes gemensam betesrätt å allmänning genom de regler, som finnas angående förbud att sätta eget märke på annans kreatur, föreskrift om lysning af vilsekomna kreatur m. m.[83]

Slutligen må framhållas, att lagen innehåller regler för delning af allmänning.

Vid skifte af allmänningsdel emellan olika byar berodde andelarnas storlek på de mötande ägornas beskaffenhet. Mötte en med åker, en annan med skog och myr, tog den förre 2/3, den senare 1/3. Mötte åter bägge med skog och myr, togo de hälften hvardera.[84]

Hvad Närike och Småland angår, kan man endast på grund af gamla handlingar konstatera, att allmänningar jämväl därstädes funnits.[85]

Genom landslagarnas tillkomst erhöll visserligen den svenska förbundsstaten enhetliga lagar. Men ännu en lång tid bortåt voro de endast att anse såsom supplementära. För den del, som de för de särskilda landskapen kommo att tillämpas, böra vi därför taga hänsyn till dem.

Jämväl hvad landskapslagarna angår, urskilja vi dels enskild dels samhällig jordäganderätt.

Fullständig enskild äganderätt synes endast hafva varit förenad med jord inom hägnad. Enskild jord utom hägnad låg till samfäldt bruk och var i mindre mån än den inhägnade jorden skyddad mot intrång.[86]

Allmänningen var nu delad på land och härad och intäktsrätten beroende på tillstånd af härad och häradshöfding eller land och lagman.[87]

Rätt till vatten följde i regel rätt till jord. Allmänning var dock ledsund och båtaled.[88]

I ordning följer att framställa hufvuddragen afjordäganderätten inom de till Sverige i senare tider från Danmark och Norge komna landskapen.

[ 50 ]Samhällsutvecklingen torde i sina grunddrag varit densamma i det öfriga Skandinavien som i Sverige.

Skåne med Halland och Blekinge har likasom öfriga svenska landskap under medeltiden och forntidens senare skede varit själfständiga stater.[89]

Skåne torde såsom lokal stat hafva motsvarat ett land, Blekinge, Lister och Halland däremot härad. Skånelagen har, åtminstone under medeltiden, varit gemensam för dem alla.

Skåne hade ännu vid början af unionstiden stora skogar. Sin största utsträckning hade de naturligtvis på åsarna i det inre samt i hela norra delen af landet.[90] Blekinge med Lister var endast vid kusten uppodladt.[91] Gränslandet mot Småland var en enda stor skog. Skogklädda voro ock åsarna emellan floddalarna. Vid samma tid var Halland på gränsen mot Götaland en enda stor skog, som mångenstädes sträckte sig ända ned till kusten.[92]

Jordäganderätten har i dessa landskap varit på enahanda sätt ordnad som i öfriga svenska landskap.

En viktig olikhet förefanns dock. I det öfriga Sverige ägde landskapen ännu under förbundsstatens tid hvart och ett sin allmänning. I Danmark så väl som i Norge gjorde dock statsförbundens konungar – i Danmark från Gorm den gamle, i Norge från Harald Hårfager – anspråk på uteslutande rätt till de särskilda landskapens allmänningar.

Vi skola framdeles närmare vidröra detta ämne.

Till följd af denna anordning har därför jordäganderätten

i Danmark och Norge, å ena sidan, och i Sverige, å andra sidan, endast stått i full paritet med hvarandra under tiden före och till förbundsstaternas uppkomst. Då emellertid konungarnes i Danmark och Norge anspråk på allmänningarna lämnat rättsordningen i öfrigt tämligen oberörd – Skånelagen nämner det icke ens med ett ord – äro vi likväl i stånd att af lagarna sluta oss till det ursprungliga förhållandet.

Jordäganderätten har ursprungligen varit af två slag: samhällig och enskild. Den förra omfattade allmänningen, den senare jord inom hägnad.

[ 51 ]Inom hägnad torde ursprungligen endast hafva legat åker och äng. Sedermera jämväl skog.

På Skånelagens tid åtnjöt skog inom hägnad lika rättsskydd som åker.[93]

Allt, som låg utom hägnaden, kallas däremot allmänning. Till de delar däraf, som lågo närmast byalagen, ansågo sig dock dessa hafva förmånsrätt. Rätten därtill var nämligen mera bestämd än till allmänningen i öfrigt. Ville någon af byamännen göra nyodling å denna del af allmänningen, men de öfriga icke, kunde han stämma de andra till härads- eller landstinget med yrkande om skifte. Kommo de senare då ej tillstädes för att skifta, hade den förre rätt att odla hvad han ville, utan att de andra vid senare skifte kunde afhända honom något.[94]

På en ren allmänningsrätt syftar däremot följande stadgande: »fæller man træ j almænningsscoghe, skeri af at baþum ændum þa a han at hauæ træ en dagh oc iamlingæ, liggiær træ længær, þa ær þæt ey hans længær, takær annær man þæt træ bort fore dagh oc iamlængæ gialde atær oc bötæ twa oræ».[95]

Hvad vattenallmänningen angår, intager Skånelagen en mycket ursprunglig ståndpunkt. Endast damfäst vatten var under enskild äganderätt. Allt annat vatten var allmänning, hvarhelst det än fanns. »Uatn hwært», heter det, »ey ser mæþ damme fæst þa ær almenning ofna hwas marco sum þæt ær allær liggier.»[96] Allmänningen sträckte sig t. o. m. till af högvatten öfverdränkta ängar och mader.[97]

Från Norge hafva kommit följande landsändar: det gamla Viken, Jämtland med Härjedalen samt Särna socken i Dalarne.

Med stöd af norska lagar finna vi, att äfven här den enskilda jordäganderätten ursprungligen varit inskränkt inom hägnad.

Men inom hägnad låg endast åker och äng. Sedermera tillades en del af den omgifvande allmänningen. »Ef þar er acr oc eng, oc garde um loket», säger äldre Gulatingsloven, »þa a hann sva langt fra garde sem hann ma kasta snidrli sinum».[98]

[ 52 ]Enligt äldre Frostatingsloven[99] och Nyere Landsloven[100] skulle nybyggaren »verþa garði», d. v. s. upprätta gärdesgård, inom 12 månader. Sedan hade han rätt till »snidilsverp i fra garði allstaðar till garðs ser».

All annan mark var allmänning. Angående nyttjanderätten är stadgadt sålunda: »Hverr maðr scal neyta vatz oc viðar i almenningi. Sinn almenning scal hverr hava sem at fyrnsku hever hafta.[101] I andra lagar var allmänningsrätten närmare bestämd sålunda, att den omfattade rätt att hugga bjälkar och timmer, att bruka fiskevatten, att anlägga säterhyddor på fjällbetena samt att tillgodogöra sig slåtterlägenheter.[102]

Såsom en for det nuvarande Sveriges alla landskap gemensam regel torde vi på grund af föregående utredning kunna säga, att den enskilde jordäganderätten ursprungligen endast omfattat kultiverad jord inom hägnad.[103] samt att den samhälliga jordäganderätten omfattat all okultiverad mark, ehuru ägarne af den kultiverade jorden tidigt tillagt sig en viss företrädesrätt till närbelägen okultiverad jord.

Hvad särskildt vattenallmänningen angår, har den till en början omfattat allt vatten. Därefter har så kalladt damfästvatten,[104] d. v. s. genom mänskligt arbete afstängda vattenområden, kommit under särskild rätt. Slutligen har rätten till vatten utsträckts till samma omfattning som rätten till land, med undantag dock af vissa vattendrag eller delar af vattendrag, som oafsedt belägenheten alltid varit allmänning.

Såsom en naturlig följd af det sagda framgår, att allmänningarna till den del de tagits i anspråk for tillgodogörande af berg eller stenarter samt mineral brukats i öfverensstämmelse med de för allmänningen i öfrigt gällande regler. Bearbetande af mineralfyndigheter har alltså ursprungligen varit allmän, hvarje samhällsmedlem tillkommande rätt.



  1. Jmf. Holtzendorff Den Europæiske Folkeret, öfversatt af F. Hagerup, s. 43 f.
  2. Schlyters Gloss.
  3. Hammarskjöld a. a. s. 8 säger, att byamännens skog var skild »från den ingen: äganderätt eller uteslutande rätt underkastade allmänningen» Bergfalk a. a. s. 13: »hvad som låg utom byallmänningen eller, som den i Helsingelagen kallas, byamännens egna skog, var i början ingens tillhörighet».
    Se och Styffe: Framställning af de s. k. Grundregalernas uppkomst etc. (Vitterh.- Hist.- o. Antiqv.- Akad. Handl. XXIV) s. 233.
  4. Ang. Hels. L:s ålder se Liljenstrand: »Om Helsingelagens ålder» etc. i Jur. För:s i Finland tidskrift 2:dra årg. s. 14.
  5. Wiþ B. 8, 13. 14 o. 17.
  6. Ibm 15.
  7. JB. 16 o. Wiþ B. 12 o. 13.
  8. Wiþ B. 5.
  9. Wiþ B. 15.
  10. Wiþ B. 14 § 2.
  11. Wiþ B. 15.
  12. Wiþ B. 14 § 2.
  13. Schlyter: Jur. Afh. II s. 90–91.
  14. Sv. Dipl. n:o 2606. Ang. Bergfalks a. a. s. 10 och Hjelmérus a. a. s. 50 citat af Perlingsköld se Styffe: Grundregalerna s. 241 not. 4.
  15. Sv.Di .n:o 3134.
  16. Om belägenheten af Ule träsk se Schlyter: Jur. Afh. II s. 91 not.
  17. Styffe: Grundregalerna s. 234 o. Dipl. Svec. n:o 1377.
  18. Sv. Dipl. n:o 2551. Alir måste här fattas i sin vidsträcktare betydelse, enär till Alir i inskränkt mening endast hörde Norrala och Söderala men hvarken Segerstad eller Hanabo. Schlyter: Jur. Afh. II s. 89. Styffe: Grundregalerna s. 2–13.
  19. v. Dipl. n:o 2458.
  20. Hels. L. Wiþ B. 14 § 1.
  21. Ibm.
  22. Schlyter: Jur. Afh. II s. 79–81. Styffe: Skand. und. Unionstiden s. 258.
  23. Schlyter: a. a. s. 151–153.
  24. Schlyter: a. a. s. 79.
  25. V. M. L. Il B. B, 17 § 5. Jämf. V. M. L. I B. B. 39: »takir man in fæ manz i akrum ella i ængium» samt 10, 22, o. 40 pr. jämte §§ 1, 2 o. 4. Se ock V. M. L. II B. B. 5, 6, 8, 9, 12 o. 13.
  26. V. M. L. I B. B. 43; II B. B. 14 § 11 o. 16 § 2;jmf. ock U. L. B. B. 9 § 2.
  27. V. M. L. I B. B. 10 § 1.
  28. V. M. L. B. B. 43.
  29. V. M. L. II B. B. 20.
  30. V. M. L. II B. B. 21.
  31. V. M. L. I B. B. 25–27.
  32. V. M. L. II B. B. 22 § 3.
  33. U. L. Wiþ. B. 17 §§ 5, 6 o. 7.
  34. Ibm. 19 o. 20.
  35. U. L. Wiþ. B. 20 § 2–3.
  36. Ibm. 22 § 3.
  37. S. M. L. B. B. 20 § 5.
  38. Schlyter: Jur. Afh. II s. 41–45.
  39. V. G. L. I JB. 9 o. II JB. 21.
  40. V. G. L. I: JB. 13 pr. o. § 4; 15 pr.; 17–18, Samt Forn. balk 1 o. 3 jämte motsvarande lagrum i den yngre lagen.
  41. V. G. L. II JB. 17 o. I JB. § 2.
  42. V. G. L. II JB. 18.
  43. V. G. L. I JB. 7 § 3 o. II JB. 19.
  44. V. G. L. JB. 13 § 4; II JB. 32.
  45. V. G. L. I JB. 15 o. II JB. 34. Jmf. ock I JB. 17–18.
  46. V. G. L. I Forn. B. 3 o. II Utg. B. 8.
  47. V. G. L. I JB 17 § 2.
  48. V. G. L. II Forn. B. 44 o. III: 144.
  49. V. G. L. I JB. 16 § 1.
  50. V. G. L. I JB 16 § 1; II JB. 38.
  51. V. G. L. IV: 11 samt Gloss.
  52. V. G. L. I JB. 16 § 2.
  53. Huru myulnu skal gæra § 2.
  54. Mölno B. § 2.
  55. V. G. L. II Forn. B. 12.
  56. V. G. L. I JB. 14; II JB. 33.
  57. Hjelmérus a. a. s. 53. Hammarskjöld a. a. s. 9.
  58. Schlyter: Jur. Afh. II s. 134. V. G. L. III: 144.
  59. Ö. G. L. B. B. 28 § 2.
  60. Ibm. 6 pr.
  61. Ibm. 2 § 1.
  62. Ibm. 3 pr.
  63. Ibm. 28 § 5.
  64. Ö. G. L. B. B. 21 § 2.
  65. Ibm. 23.
  66. Ibm. 28 § 2.
  67. Ibm. 30, 32, o. 41.
  68. Ibm. 30 § 1, 31 o. 41.
  69. Ö. G. L. B. B. 31.
  70. Ibm. 28 § 5.
  71. Ibm. 8 § 1.
  72. Ibm. 28 § 1–5.
  73. Ibm. 8.
  74. Ö. G. L. 28 pr. Jmf. Gotl. Hist. 2.
  75. G. L. I: 20 § 13.
  76. Ibm. 26 § 7 o. 58.
  77. G. L. I 26 § 7.
  78. Ibm. 25 §§ 5 o. 3.
  79. Ibm. 25 pr.
  80. Ibm. 2G § 7.
  81. Äldre Frostatingsloven k. 8 o. Nyere Landsloven: Landsleiebolken k. 62.
  82. G. L. I 25 § 1.
  83. Ibm 40–46.
  84. Ibm. 25 § 2. Jmf. Ö. G. L. B. B. 28 pr. samt U. L. Wiþ B. 20 pr.
  85. Dipl. Svec. 2662, 3526, 300, 716; Hjelmérus a. a. s. 55, Bergfalk a. a. s. 16 not. 10 och Styffe: Grundregalerna s. 234 jämte not. 2 o. 3.
  86. M. E. L. L. B. B. 7–13, 15–17, 21, 23, 25 o. 30 samt K. K. L. L. B. B. 8–14, 16–19, 26, 28, 32, 40 o. 41.
  87. M. E. L. L. B. B. 24; K. K. L. L. B. B. 29.
  88. M. E. L. L. B. B. 20 o. 26; K. K. L. L. B. B. 33, 34 o. 25.
  89. J. Steenstrup: »Studier over Kong Valdemars Jordebog» s. 1–2.
  90. Styffe: Skand. und. Unionstiden s. 41.
  91. Ibm. s. 77.
  92. Ibm. s. 80.
  93. Sk. L. I: 181–183, 185–187, 190, 192–193, 195–196 samt 199.
  94. Sk. L. I: 70.
  95. Sk. L. I: 197. Jmf. G. L. I: 25 pr. och förut anförda lagrum i norska lagar.
  96. Sk. L. I: 200.
  97. Ibm. 202.
  98. En slags krumknif eller skära.
  99. XIV: 8.
  100. Landsleibolk k. 62.
  101. Äldre Gulatingsloven k. 145.
  102. Äldre Frostatingsloven XIV: 8. Nyere Landsloven: Landsleiebolken k. 62.
  103. Jmf. G. K. Hamilton: »Om Ägofrid» s. 3–5 samt 13–20.
  104. Jmf. Steenstrup. a. a. s. 340 ff.