Om svensk jordäganderätt/Om uppkomsten af helstatens öfveräganderätt

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
[ 53 ]

KAP. IV.

Om uppkomsten af helstatens öfveräganderätt.

Medeltidens svenska förbundsstat förvandlades till en helstat. Genom universal-succession öfvergingo därmed landskapens öfveräganderätt till helstatens öfveräganderätt. Uppkomsten af helstatens öfveräganderätt till jord grundar sig alltså likasom landskapens på ett härledt laga fång.

Men denna succession skedde icke i ett slag.

Själfva helstatens uppkomst datera vi från Gustaf Vasas regering. Men likasom den från hans tid ingalunda kan anses färdigbildad, saknade den icke heller förarbeten under medeltiden. Tvärtom. Medelst en hel del enhetliga organisationer och institutioner, särskildt från folkungaregenternas tid, såsom det andliga och världsliga ståndet, enhetlig lagstiftning, lagskipning och förvaltning m. m., hade småningom förbundsstaten hopvuxit och helstaten förberedts.

Fullkomligt jämna steg med denna förbundsstatens ombildning till helstat tog också ombildningen af landskapens öfveräganderätt till helstatens öfveräganderätt. Och likasom helstatens öfveräganderätt förbereddes under medeltiden, blef den icke med en gäng färdigbildad under Gustaf Vasa utan behöfde än ytterligare kompletteras.

Vi skola nu påvisa, huru denna helstatens öfveräganderätt bildats.

Första upphofvet till densamma är den jordegendom, som kallas »Uppsala öd».

Under hedendomens dagar var »Uppsala öd» ett efter hand allt större antal egendomar, som voro anslagna till underhåll af svearnes förnämsta tempel och offer. Det var hednatidens kyrkogods, och de förvaltades af Uppsalakonungarne i egenskap af Uppsalatemplets själfskrifna öfverstepräter.

Vid öfvergången från hedendom till kristendom samt förbundskonungarnes ombildning till endast världsliga konungar öfverfördes »Uppsala öd» från den försvunna hedniska kyrkostaten till den världsliga förbundsstaten, som åtkom detsamma genom succession och icke genom reduktion.

[ 54 ]Därefter var »Uppsala öd» att anse såsom förbundsstatens gemensamma egendom och förvaltades af förbundsstatens konungar.

Det bör därför noga skiljas från konungarnes patrimonialgods eller konungens »arf och eget», äfven om dessa olika slag af egendom ofta faktiskt förvaltades på samma sätt.

Genom åtskilliga händelser, såsom nyodling, böter, sakfall, danaarf o. s. v., utvidgades »Uppsala öd» under medeltiden samt fanns utbredt i kanske alla landskap.[1]

Vid helstatens uppkomst öfverfördes dessa gods helt naturligt från förbundsstaten till helstaten.

Under medeltiden uppkom emellertid en ny kyrkostat med ny kyrkoegendom, som förvärfvats på allahanda sätt från så väl enskilde som konungar.

Genom Gustaf Vasas reformation nedbröts den medeltida kyrkostaten. Sverige utgick ur det universella katolska kyrkoväldet, och den svenska helstaten öfvertog själf den gamla kyrkostatens befogenheter. Hvad var då naturligare, än att den världsliga staten också öfvertog den förra kyrkostatens jordegendomar?

Endast i den mån den s. k. Gustaf Vasas reduktion afsåg forna kronogods (»Uppsala öd») var den en verklig reductio. I öfrigt hade den karaktären af successio.

Samtidigt med helstatens uppkomst öfvergingo också enskilda personers odalgods, vare sig skatte eller frälse, till helstaten. Jordeböckerna från Gustaf Vasas tid utvisa denna succession såsom fullbordad.

Medan det forna »Uppsala öd» och katolska medeltidskyrkans forna gods blefvo »kronogods» i egentlig mening, borde alla odalgods, vare sig skatte eller frälse, endast hafva kommit under statens öfveräganderätt. Men att detta ingalunda blef förhållandet skall framdeles ådagaläggas.

Af enskild jordbesittning återstår nu endast den s. k. allmänningsjorden.

Såsom framdeles närmare skall utredas, var detta jordegendom, som, till tiden senare än odaljorden, upptagits å landskapens allmänningar och innehades under ständig besittningsrätt. Åborna därå kallas i Västgötalagen allmänningsbönder och intogo en mellanställning till odalbönder och landbor. I regel hafva de erlagt afrad till landskapen eller häraden.

[ 55 ]Jämväl detta slag af jordegendom öfverfördes efter hand till helstaten.

Hit höra utan tvifvel s. k. »lagmansbönder», »häradsbönder», »häradsnybyggare», och »gräsgäldsbönder». Hit äro sannolikt att hänföra flertalet af de i räkenskaperna uppförda kronobönderna å Edsveden.[2] Enligt Västgötalagens allmänningsförteckning var ju Edsveden landsallmänning. Vidare äro att hit hänföra alla »häradstorpare», »häradsängar», »häradshagar», »häradsholmar» och »häradsjordar».[3] Stundom finnas i räkenskaperna uppförda s. k. allmänningspenningar, som utgingo såsom afrad för vissa allmänningsdelar.[4]

Ändtligen öfverfördes jämväl till kronojorden de med konfirmerad besittningsrätt förlänade sämje-, stadga, stubbe- och röjselrätter, hvarom skall framdeles vidare talas. Anmärkas må emellertid redan här, att till denna hemmansgrupp hörde icke allenast sådana hemman, som voro upptagna å allmänningsjord, utan äfven sådana, som voro upptagna på enskilda personers okultiverade mark.

I ordning följer att redogöra. för den okultiverade jordens öfverförande från landskapen till helstaten. Till detta slags jord hörde såväl alla allmänningar som ock enskildes ouppodlade mark.

Hvad allmänningarna angår, veta vi af föregående framställning, att de ursprungligen själfständiga medeltidsstaternas allmänningar blifvit åtminstone delvis uppdelade på kommunerna (häraden). Det fanns således lands-, folklands- och häradsallmänningar. Härjämte var hela Norrlands odisponerade mark att anse såsom en enda stor allmänning.

[ 56 ]Samtidigt med helstatens uppkomst öfverflyttades alla dessa allmänningar jämte all okultiverad mark på helstaten och förvandlades till en enda stor riksallmänning.

Början härtill gjordes redan i medeltiden och ansluter sig till det anspråk å en tredjedel af alla Götalands allmänningar, som konungarne faktiskt gjorde gällande redan från 1200–talet.[5] Det är nämligen bevisligt, att konungarne afhändt sig sin tredjedel liksom ock att skifte af allmänningen emellan härad och konung förekommit. Medelst Magnus Erikssons landslag utvidgades sedermera detta anspråk till en treding af allmänningarna i hela riket.[6] Uttryckligen säges likväl detta endast om häradsallmänningarna, men får väl antagas hafva gällt äfven landsallmänningarna.[7]

Härutöfver sträckte sig i regel icke konungarnes anspråk på allmänningarna under medeltiden.

Ett par undantag må dock anföras.

I bergslagen och i Norrland tillade sig konungen en vidsträcktare dispositionsrätt till all okultiverad mark.

Till förmån för det uppblomstrande bergsbruket vidtog konungen åtskilliga dispositioner icke allenast å allmänningarna utan jämväl å enskildes okultiverade mark. Så erhöllo arbetare vid Kopparberget, enligt privilegierna d. 13 febr. 1347, rätt att göra intagor jämväl å enskild mark samt att innehafva desamma under ständig besittningsrätt.[8] Enligt privilegierna för Norberg d. 24 febr. 1354, hvilka jämväl skulle gälla för tre andra järnbergslager, tilldelades på liknande sätt ständig besittningsrätt åt de arbetare, som gjort intagor å böndernas skogar. Samma eller liknande bestämmelse anses ock hafva utfärdats för alla koppar- och järnberg samt Sala silfverberg.[9]

Ungefär på samma sätt har ock konungen förfogat öfver all okultiverad mark i Norrland och Finland. Sålunda vidtogos ifrån och med Magnus Erikssons regering åtskilliga åtgärder för [ 57 ]Västerbottens kolonisering. Helsingland gjorde visserligen anspråk på äganderätten till landet, men anspråket underkändes, och domsrätten öfver nybyggarne skulle utöfvas af konungens fogdar. Enligt K. Br. till invånarne i Alir (södra delen af Helsingland) den 5 jan. 1326 tillade sig konungen äganderätten till hela Ödemorden.[10] Den 29 april 1334 förordnade Magnus Eriksson, att odlingsbara lägenheter å enskild mark finge upptagas af hvem som helst, därest ej ägarne ville eller kunde bruka dem. Och medelst K. Br. den 16 jan. 1411 förordnades om en slags afvittring, enligt hvilken jordägarne skulle erhålla husbehofsskog enligt uppskattning af en tolfmannanämnd, men det öfriga indelas till nybyggen.[11]

Gustaf Vasa tog steget fullt ut. Såsom en allmän rättsgrundsats gjorde han gällande, att all okultiverad mark tillhörde kronan.

Denna grundsats uttalades i dessa ordalag: »Alla sådana ägor, som obyggda ligga, höra Gud, konungen och Sveriges krona till».[12]

Hvad med »obyggda» ägor förstods framgår tydligt af samma bref, hvari berörda rättsprincip uttalades. Medelst uttalande af denna grundsats åsyftade konungen dels att förhindra, att enskilda personer tillägnade sig den okultiverade marken vidare än deras husbehof kräfde, dels att å återstoden medgifva fri och obehindrad intäktsrätt för hvarje man. Skyddade for annans intrång förklarades endast böndernas »bolstädher, engier eller fäbett» Ä all annan mark, som bönderna »förmene sig wara ägende» till, men »ther the dog hwarcken rett eller skiäll till haifue», ägde hvar fattig man göra nyodling, »så hwarcken socknar, bygdelag, enslige gärder eller annan bygd» ägde rätt förhindra det.

I senare tid har det väl påståtts, att detta konungens anspråk å all okultiverad jord endast skulle vara ett utslag af några tyska rådgifvares inverkan.

Men huru liten betydelse ett dylikt påstående kan hafva, torde redan inses däraf, att konungarne långt före Gustaf Vasa, såsom förut påpekats, gjort detsamma gällande i Bergslagen, Norrland och Finland.

[ 58 ]Men härjämte torde böra anmärkas, att hela den med den s. k. regalrätten i samband varande lagstiftningen var i stort sedt resultatet af en naturlig och följdriktig rättsutveckling. Grundsatsen om statens äganderätt till all okultiverad mark är densamma vi funnit vara förhärskande så väl inom den medeltida förbundsstatens särskilda statsformer af land, folkland eller härad som äfven inom forntidens stater af ätter och ättförbund. Det är ett fullkomligt misstag att sålunda förklara densamma såsom ett politiskt hugskott utan förutsättningar och utan följder.

Grundsatsen om statens äganderätt till den okultiverade jorden upprepades under Johan III:s regering uti det s. k. Helgeandsholmsbeslutet. Denna handling är visserligen understucken[13] så till vida, att den icke tillkommit på det sätt och den tid, som däri uppgifves, men har i allt fall betydelse såsom utvisande rättsåskådningen uti ifrågavarande hänseende vid den tid, då den bevisligen tillkommit. Sålunda förstådt proklamerar detta dokument kronans äganderätt till berg, vatten och okultiveradt land. I sistberörda hänseende säges, att konungen tilldömdes äganderätten »öfver de största skogar i Riket, så att hvad å dem, efter den dagen, kunde till Hemman blifva uppodladt, skulle höra kronan till» Den okultiverade marken är här visserligen inskränkt till »de största skogar», men då gränsen mellan stor och liten skog är omöjlig att uppdraga, var inskränkningen af mera praktisk än principiell betydelse.

Samma grundsats uttalades lika tydligt uti K. F. d. 19 dec. 1683, där det heter: »Warandes ofelbart Wår och Cronans rätta och enskylte egendom allt hvad af slike store skogar ligger obrukad».

Men från uttalandet af en allmän grundsats till dess förverkligande är ett stort steg. Vi skola angifva, huru det uttogs.

Lättast genomdrefs kronans jordäganderätt i rikets norra i och vidsträcktare landsändar.

Med skärpa och kraft ingrep konung Gustaf för att ordna nybyggesväsendet. Såsom flera bref utvisa, uppträdde han mot de gamla byalagens inkräktande af skogen, begränsade skogsvidden för enskilde till husbehofvet, såsom det kunde fastställas etter rannsakning af konungens fogde med 12 oväldiga och edsvurna män, samt medgaf nybyggare att på den odisponerade [ 59 ]marken göra nyodlingar utan »någon sone eller gunst» till de gamla byarna. Och hvar som sökte förhindra någon »at bygie nye heman eller hugge Swidier» utan skada för gamla bolstäder blef saker till 40 marks böter.[14]

Den fria ockupationsrätten var emellertid svår att begränsa, såsom framgår däraf, att ännu Konung Gustaf Adolf måste förbjuda bönderna i Norrland att »försvara Konungs allmänningsskog längre ifrån byen än halfannan mijl».[15]

Samma regler som för Norrland tillämpade Gustaf Vasa jämväl för Dalarne, Värmland och Dal. Sålunda medgafs, »att rödie och vptage Skoger och Ödensmarcker j Dalarne»,[16] och i en af de för Norrland åberopade stadgarna afses jämväl uttryckligen Värmland och Dal.[17]

Att kronans äganderätt till allmänningarna i mellersta och södra Sverige var svårare att genomdrifva ligger i öppen dag. Men äfven här har säkerligen goda ansatser gjorts, äfven om det ofta skedde under form af förbud mot eller fordran på uttryckligt tillstånd för nybyggesanläggning. Sålunda se vi konungen 1549 förbjuda frälsemännen att tillägna sig nybyggen å »kronans allmänningar i Småland».[18] Tillstånd till nybyggesanläggning medgafs så väl allmänt som för särskilda fall. Så t. ex. fingo enligt K. Br. d. 4 mars 1535 nybyggen upptagas å »konungens och kronans allmänningar» på Holaveden af hvem som helst. Och enligt K. Br. d. 16 febr. 1542 fingo trenne bönder tillstånd att göra intagor emellan Boda och Gränge i Tuna s:n. Belysande i berörda hänseende är äfven, att Bälinge häradsboar dömdes 1542 att böta 161½ marker 15 pr »för en almenning the hade fördållt».[19]

Den vanliga formen för kronans öfvertagande af allmänningarna eller delar däraf var emellertid fridlysning och det fridlysta områdets utmärkande med parktaflor.[20]

[ 60 ]Vi skola påvisa, att och huru kronans äganderätt till allmänningarna förverkligats uti ett par af rikets provinser, nämligen Västergötland och Uppland.

Vi hafva förut redogjort för Västergötlands allmänningsdelar under medeltiden. Enligt den genomgångna förteckningen därå utgjorde allmänningsskogarnas antal 40 och allmänningsbergens 9.

För år 1638 hafva vi en förteckning för hela Sverige på »Kongl Maj:ts och Kronans parker, jageplatser, djurgårdar, skogar och lunder, men i synnerhet å de fridkallade och kronans enskylte Parker».[21] Därå upptagas för Västergötland Edzwägen, Hane- och Hunneberg, Stadshagen vid Alfsborg, Billingen. Kinneskog, Höjentorp och Mösseberg.

Då nu Kinneskog sannolikt motsvarade Västgötalagens Kinnekulle,[22] är alltså klart, att vid denna tid 5 af Västgötalagens allmänningsberg och åtminstone 1 allmänningsskog (Edsveden) 1638 voro öfverförda till riksegendom. Huruvida »Sundshagen vid Elfsborg» och Höjentorp hafva sin motsvarighet i V. G. L:s förteckning kunna vi icke afgöra.

Karl XI gick ett steg längre. I en förteckning å kronoskogarna i Skaraborgs län af år 1691[23] äro upptagna, utom de från 1638 års förteckning anförda, »Gryteskog och then del som tillförende ther af med Jachttaflor varit afmärckt», samt Furubacken, Borgundeberg, Binnebergsmå, Rådaåhs, Wallen, Himmelsberg och Sundzmarken jämte Wingz, Stenum och Eeks socknar.

Åtminstone några af dessa hafva sin motsvarighet i Västgötalagens allmänningsförteckning, äfven om sammanhanget icke alltid är så lätt att påvisa. Sålunda motsvarar Gryteskogen V. G. L:s »Gryten», Wingz s:n skogen Brun i Vings s:n samt Sundsmarken troligtvis Syndervider.

[ 61 ]Sannolikt utgöra dock flera af dessa till kronan indragna allmänningar medeltida byallmänningar.

Så är åtminstone fallet med Rådaås. Denna har blifvit kronoegendom på följande sätt. Sedan medeltiden brukades Rådaås såsom gemensam allmänning för kringliggande byar och gårdar. Men år 1607 fridlyste Råda kyrka densamma med anspråk på äganderätt. Genom härads- och lagmansrättsdomar af år 1661 och 1662[24] blef åsen i tvist emellan allmänningsintressenterna och kyrkan tilldömd kyrkan samt slutligen, såsom jämte kyrkan lydande under Leckö grefskap, i sammanhang med detta af kronan reducerad.

Ofvan berörda allmänningsdelar äro emellertid endast sådana, öfver hvilka kronan icke allenast tillagt sig äganderätten utan äfven dispositionsrätten.

Ä flertalet af de i V. G. L:s allmänningsförteckning förekommande områden hafva naturligtvis menigheterna fortfarande åtnjutit nyttjanderätten.

Att likväl kronan tillerkänt sig äganderätten jämväl å dessa är fullt bevisligt.

Sålunda lät landshöfdingen i Älfsborgs län H. v. Vicken anställa rannsakningar om »alla allmänna skogar, berg, siögar och vatn» i detta län vid häradstingen 1686 och 1687. Rannsakningarna företogos af häradshöfdingarne i närvaro af landshöfdingen och kronans befallningsman. Märkligt är, att V. G. L:s allmänningsförteckning helt och hållet legat till grund för denna rannsakning. Till landskapets forna allmänningar ansåg man att riket eo ipso hade äganderätt.

I ett bref till Kammarkollegium[25] d. 26 april 1687 framlade landshöfdingen resultatet af de gjorda undersökningarna. Han framhåller däri, att i Vähne h:d finnes »Hans Maj:ts enskijlta Parcker» Hall- och Hunneberg samt Kuluskough, som »hålles för» Åsaka s:ns allmänning; att Rijsveden är sockenallmänning för [ 62 ]Fulestads s:n i Kullings h:d, men häradsallmänning för Bierke och Ale h:d; att i Vättle h:d ligga »Wättle fieldh» från Göta älf längs Ale h:ds skillnad, samt Traneskougen, som nyttjas af 6 hela gårdar i Lundby och Skallsjö s:nar; att i Kullings h:d ligger en del af konungens »enskylte parck Edsveden eller Edzmeren» (en annan del i Giäsene h:d) samt Lerkie Skoug, som anses såsom Skiöfde s:ns allmänning;[26] att i Marks h:d och »Seglora giäld» ligger en allmänningsskog, kallad »Rööne Skoug», i Sätilla s:n dels en liten allmänning vid namn »Bökehult» dels en sockenallmänning, som sträcker sig längs hela socknen och norrut kallas »Girtzdalen», söderut »Ubbehult»[27] samt i Surteby s:n ett allmänningsberg, kalladt »Gallåhsa att i Bollebygds alla tre socknar ligga allmänningar, som likväl icke äro i V. G. L. upptagna utan »pretenderas» som sockenallmänningar; att i Vedens h:d och Fristads s:n ligger »Öhreskoug», som nyttjas af ett antal uppräknade gårdar och hemman; att i Ås h:d ligger »Bruun skoug», som »hälles för» »Wings Sockne Skoug» men går in i Redvägs h:d, samt »Grytåhsen», »hvaraf och ehr Inkiällrader skoug till åtskilliga gårdar»; att i Redvägs h:d ligger »Hattåsen», som possideras af åtskilliga frälse- och kronohemman för allmänning; samt slutligen att i Kinds h:d ligger »Gählwägen» (giælæruidæn), som jämväl possideras af både frälse- och kronogårdar, men intet af hela häradet.

Det var antagligen på grund af detta bref,[28] som landshöfdingen von Vicken erhöll befallning att inrätta »en ordentlig kommission» för skogarnas indragande till kronan. Och denna kommission indrog t. o. m. mycket mera, än hvad ofvan anförda rannsakning gifver vid handen. Alla skogarna i Vedens, Kinds och Marks h:d förklarades nämligen för kronans skogar och allmänningar.

För Skaraborgs län däremot berättar Carlson, att »kort efter sitt anträde till ämbetet (1683) anmälde den nye landshöfdingen i Skaraborgs län, Örneklou, att inom länet funnos allmänningsskogar, vattendrag och andra förmåner, som af ålder legat under kronan, men som numera voro i enskildes ägo. En [ 63 ]undersökning företogs då och fortsatte sina arbeten till 1690. Då var den så till vida färdig, att domar voro utfärdade rörande de största skogarna. Den återtog till kronan eller utdömde torp och lägenheter, som, köpta från kronan, sedermera utvidgats på allmänningars eller parkers bekostnad.

I den strax efteråt utkommande K. F. d. 3 febr. 1691 angående skogarna i Skaraborgs län uppräknas därför såsom »Cronoskogar och Allmänningar»: Tivägen, Bröten, Stöpen, Sweamo och »then ther inom belägne Hökensåhs», Hammarskogen, Ormeskogen, Russlingen, Fägermo, Rydaskog, Mössebergs och Gryteskogs allmänningar, Rålken, Killiamåse, Klyftemoen, Hillen »förutan the flere ther i Länet befinthelige Allmänningar och sockneskogar».

Härmed kan man anse att skogsreduktionen i Västergötland var fullbordad.

Hvad allmänningsreduktionerna i Uppland beträffar, vilja vi ur en i Kam. Ark. befintlig handling anföra några drag.

Sedan Kungl. Maj:t i Res. den 24 maj 1693 till direktören

för landtmäteriet Carl Gripenhielm gifvit befallning om allmänningarnas i Uppland kartläggning och afmätning, så förordnade direktören Gripenhielm den 9 juni s. år landtmätaren Jacob Braun till ofvanskrifna arbetes utförande. Och som »samma värk har med sig en odieusitet», fann Kungl. Maj:t sig föranlåten att i bref d. 13 juni s. å. försäkra honom om sitt särskilda hägn och beskydd.

Efter vidtagande af vissa förberedande åtgärder ingaf därefter Brann till Kungl. Maj:t ett d. 11 jan. 1694 dagtecknadt s. k. Memorial innehållande fullständigt förslag om, »huru allmänningarne i Uppland, som på åtskilliga tjder, emot Lag och billigheten kommit i privatorum händer kunna till Kongl. Maj:t och Cronan redresseras och återsökas»

Af ingressen till denna handling ser det ut, som man mindre haft för afsigt att omedelbart lägga allmänningarna under kronan utan fastmera åsyftat att bibehålla och återsöka dem till allmogens fria nyttjande. Det var snarast deras öfverförande i enskild ägo, som man ville bekämpa. Sålunda anföres, att allmogen vid ett stort antal riksdagar besvärat sig öfver allmänningarnas inkräktande af enskilde samt att Kungl. Maj:t resolverat om deras »igensökande och vindicerande», ehuru »alla slike hälsosamma förordningar äro afsjdes satte och litet eller alls [ 64 ]intet i värket stälta». Och vidare heter det, att »största dehlen af Upplandet kan aldrig begå sig, så framt de icke få sina fullkomliga Allmänningar igen, effter som de nu til Wedebrand, Timmer och Gärdsle fång, äro utblåttade och förmå slijkt ifrån i långt aflägsna orter intet köpa».

»Och sådane Allmänningar äro här månge, samt af widlöfftige och anseenlige vilkor, hvilka väl stå att återsöka, om värket blifver väl och rätteligen til dheras vindicerande angripet.»

Med stor skärpa framhålles olämpligheten af att öfverlämna detta vindicerande åt de ordinarie häradshöfdingarne; hvarföre han föreslår, att verket skulle bedrifvas af kommissioner, bestående af »en Mann af authoritet», som efter Kungl. Maj:ts förordnande »förer Directionen och sig adjungerar någre Bijsittare af vilkor och i Lag och Kongl. Förordningar förfahrne, med nästa uthäradz Nemd», samt med biträde af landtmätare och kronoombud.

För eftersökandet af allmänningarna anses det icke vara till fyllest att gifva dem det omfång, som närmast tillgränsande byars åbor utvisa med de rör och råmärken, som desamma vilja hålla för goda, »utan synes oförgripel. kundskapen om allmänningarnes Situation böra där näst hämtas af den gamla Lagen, som beskrefwen blifvit, då Allmänningarne äro röörlagde wordne, och gifwer i synnerhet Upplands Lagen Widerboa Balken 20 Cap. och Cap. 56 B. B. Wästmannalagen, därom en så utförlig underrättelse som någonsin fordras kan, ty 1:mo står där, att häraderna skola äga half allmenning hvartera: Det är så mycket sagdt; at Almänningh ligger nu på hwar sida om häradzsträngen, hwaraf följer at ingen By i stoor skog bör betiena sig af häradz Rören, utan Allmänning bör stöta där till. Därnäst förmähler samma Cap. at ifrån häradz strengen skal mätas Wäfvel drätt til nästa odalbyar, distancen skijfftas i 3 delar, däraf skall 2 delar wara warskogar och en tredje dehl Allmänning, hvilken ofelbart bör ligga näst häradzstrengen».

Upplands- och Västmannalagarnas bestämmelser skulle alltså ligga till grund för allmänningsrannsakningarna i Uppland.

Dessutom förnekas, att häraden hafva dominium directum till allmänningarna utan endast ett »dominium utile» »till Skogens nyttjande till huusbehof».

Den 14 maj 1694 gafs därpå instruktion för skogskommissionen i Uppland. Och berättelse afgafs redan den 26 sept. s. å. [ 65 ]Verket bedrefs med kraft. Den 29 april 1695 beordras landshöfdingen Petter Dijkman att föranstalta om skyndsam utstakning af häradssträngarna och allmänningarnas kartläggning. Och Jacob Braun erhåller förnyad order. Till slutet af 1696 blefvo också några allmänningar i Stockholms län afdömda. Så vände man sig mot östra delen af Uppland. Den 13 aug. fick Jacob Braun förordnande att fortsätta med allmänningarnas undersökande därsammastädes. Men så kom Karl XI:s dödsfall emellan. Och allmänningsreduktionen i Uppland synes hafva afstannat.

I ett memorial, dateradt Rådmansö d. 20 sept. 1717, afgifver slutligen Jacob Braun en berättelse om allmänningarnas beskaffenhet i Uppland, beklagar sig öfver att allmänningsreduktionen afstannat på grund af »denne swåre krigstiden, som är gode sakers fortgång hinderlig, såväl som den store penningebristen» samt erinrar om hvad som vid en förnyad undersökning är att iakttaga, på det den kunskap, som han om slika allmänningar ännu hafver i friskt minne, icke må med honom bortdö.

Han kallar allmänning för ett »allmänt ting, som allom efterlåtet är att nyttja och bruka», och förklarar, att »intet härad i Uppland är, som icke har haft eller bör hafva sin allmänning, men att de äro borttappade, afstympade och af närgränsande intagne, och således i förgätenhet komne».

Själfva namnet och nyttan af allmänningarna säges hafva blifvit utplånadt, och detta »förliudes der af skiedt wara, att privati sådan rättighet sig tillägnat, som i häradet boende varit och i synnerhet af dem, som nämst sine Ägor till allmänningen sträckt». Särskildt ridderskapet och adeln uppgifves hafva orättmätigt inkräktat af allmänningarna. Sina säterier sägas de hafva under rå- och rörs-frihet vidt och bredt utsträckt, gjort ingrepp i de skogar och allmänningar, som närmast lågo, samt tvistat med de nästa naborna om rågångarna.

Så klagas öfver att säterierna upprödja af allmänningarna »några hundra lass äng» och kalla densamma den eller den herregårdens egendom samt att de utdöda timmerskogen, så att »de torfftige på skog, som intet nu mera få timber till byggnad eller gierdzell till stängning, få vid husesynerna plickta», ehuru de själfva kunnat hafva skog på allmänningen.

Det enda sättet att bereda allmogen tillräckligt skogsfång förklaras därför vara att »intiäldra» och freda allmänningarna.

[ 66 ]Som man ser häraf, var det Karl XI:s afsikt att dels göra kronans äganderätt gällande öfver allmänningarna, dels att bibehålla menigheterna vid nyttjanderätten till desamma och i sammanhang därmed återtaga den okultiverade jord, som af enskilde, särskildt adeln, inkräktats.

På samma sätt som i Västergötland och Uppland arbetade jämväl skogskommissioner i Östergötland, Närike och Västmanland.

Vi hafva ofvan framhållit, att kronans äganderätt icke allenast omfattade allmänningarna utan all okultiverad jord.

Till stöd för detta påstående hafva vi redan påpekat, dels att sämje-, stadge-, stubbe- och röjselrättshemman, äfven då de voro upptagna på enskild mark, så småningom blefvo ansedda såsom kronojord, dels att intäktsrätten i Värmland, Dalarne, Norrland och Finland blef fri för hvar man äfven på enskildas mark, dels ock att äfven skogsmark, i södra delen af landet, på hvilken enskilde gjorde anspråk, hänförts till statens allmänning.

Vi skola ytterligare bestyrka vårt påstående.

År 1668 ålades skattebönderna att hembjuda kronan å deras ägor växande masteträd. Med anledning häraf indrogos till kronan betydliga delar af enskildes mark. Genom plakatet den 20 mars 1674 förklarades sålunda mer än 20 socknar i Värmland och Dal för omistligt regale.

Ett viktigt led i denna utveckling är ock uppkomsten af kronans äganderätt till bärande träd.

När och huru detta skett är en inom vår rätt föga utredd fråga.[29]

Under medeltiden hade redan de särskilda landskapen tagit den fruktbärande skogen i särskildt skydd.

I Västergötland sades sådan skog vara lagd, såsom det heter i »haræzræpst»[30] i Östergötland i »hælghþ»[31] och i svealandskapen benämnes den »wærnkallaþer scogh».[32]

[ 67 ]Härtill anknöt sig den senare rättsutvecklingen.

Den första författning, som gifver upplysning härom, är ett K. Bref af den 13 april 1537 till inbyggarne i Småland angående förbud att föröda kronans ek- eller bokskogar eller att på dem anlägga torp utan tillstånd eller bevisliga äldre rättigheter. Det har visserligen påståtts, att denna liksom senare författningar i samma ämne endast skulle afse kronans skogar och icke enskildes,[33] men en mera ingående undersökning torde gifva ett annat resultat.

Föremålet för ifrågavarande författning kallas »Wor och Cronones almenningz böke och Ekeskogh vdij Smålandh ock besynnerlige vtij Konnge herrade». Allmänningen kallas »Wor och Cronones». Men hvad menas med »almennigz böke och Ekeskogh»? Såsom vi veta af det föregående, hade konungen under medeltiden ingen annan egendom än kronogodsen och en tredjedel af allmänningarna. Att förbudet icke endast gällde den å kronogodsen växande ek- och bokskogen kan man se af uttrycket »almenningz böke och Ekeskogh». Den afsåg således jämväl allmänningarnas skog. Men månne den inskränkte sig till konungens »tridjung?» Intet antyder detta. Tvärtom heter det i slutet af förordningen: »Och anname Wij her medt all Ekeskog Bökeskog – – – wdij Wort besynnerligit hegn och frijdh». Så förbjudes »aedle eller vedle, präster bönder eller andre» att hugga slik skog vid bot af »lxxx march dansca för hvart trä felt bliffver», och den, som gör intaga på allmännings ek- eller bokskog skall straffas såsom »för annat Woldzwerke epter Sverigis lag». Författningen måste sålunda afse all ek- och bokskog på allmänningarna. Men månne icke också uttrycket »all Ekeskog Bökeskog» afser jämväl dylik skog på okultiverad mark i enskild ägo? Om så icke vore förhållandet, hvarföre skulle då förordningen innehålla ett speciellt stadgande för dylik jord?

De, som förmena sig hafva någon rätt till gods, gårdar, torp eller torpställen, »som slige bärande skoger tillyde, heter det, skola lathe koma swin ther jn opå och sedan vpbäre ther vtaff allone flesk, som thet siig bör, och effter som hvar och en i skogen är egende tiil, thet han mett rå och rör effter Sverigis lag bewise kan och icke mere».

[ 68 ]Häraf torde alltså framgå, att med kronans allmännings ek och bokskog afses icke endast allmänningar utan jämväl enskildes okultiverade mark.

Men ännu en sak må framhållas. Då man talar om kronans äganderätt till bärande träd, skulle man lätt kunna komma på den tron, att denna rätt varit inskränkt till själfva virkesmassan och icke jämväl omfattade grunden. Men så är åtminstone icke förhållandet enligt 1539 års ofvan åberopade bref. Detta kan man se af stadgandet, att ingen, vare sig frälse eller ofrälse, ägde rätt »att vptage eller bygge någre godz, gärder, torp eller torpesteder opå Cronones bärande Ekie och Bökeskogar» Sådant skulle ju kunnat ske, utan att en enda ek eller bok behöft nedhuggas.

Samma utsträckning och betydelse torde jämväl K. Brefvet d. 1 juli 1539 till Västergötland rörande fridlysning af ek- och bokskog m. m. hatt. Här beropar sig konungen på ett förut allmänneligen utropadt förbud »therigenom wij fridkallat haffwe Ekeskog och Bokeskog, ther sådana skog finnes». Vid sin stränga näpst och vrede förbjuder han ånyo »all Ekeskog, så ath ingen then hugge eller felle schall».

Enligt denna förordning är likväl kronans anspråk på Edsveden med mera skärpa framhållet än på andra delar af Västergötland. Om nämnda skogstrakt säges nämligen, att den »altid warit haffuer Cronones egin schog, fridkallid, och jngen annandz». Alla nybyggen därstädes skulle ock utrifvas, »så framt ath the icke wele, at uj lathe brenne them vtaff elden».

Ändtligen urfärdedes d. 28 febr. 1558 ed K. Bref, som innehöll allmänt förbud för hygge at bärande träd (»Eek, Book, Apel, Hassel, Oxel eller Hägg»). Efter att hafva erinrat om berörda skogs användning till skeppsbyggeri, »Swineföde och andre nödtorfften, förbjuder konungen att »Hwgge, Fälle, Bryte eller Barcke någre aff förbemälte bärande trä, så frampt the wele vndwighe vor ogunst och thet straff och peen som vm sådane bärende trä vdi Swerigis Lagh förmeldes».

Som brefvet är ställdt till såväl »Friborne och Frälsismän som ock till Wåre och Cronones skattskyldige Bönder, Landboar och menige almoge» och ingen begränsning med afseende å bärande träds Växtplats finnes i öfrigt omtalad, måste författningen vara afsedd att gälla all mark, där dylik skog finnes. Detsamma [ 69 ]gäller ock ett K. Br. d. 15 maj 1594[34] däri Sigismund ålägger Birger Bengtsson att hafva »ett noga och flijtigt inseende, att icke någon, eho den ock helst vare kan, understår sig till att felle eller med svedier brenne och förderfwe färske Eker, Book, Hassel eller andre bärande trä wid straff tillgörandes.»[35] Före 1617 gjorde kronan nämligen sin rätt gällande ej mindre å frälsejord än å skattejord. Detta framgår af åtskilliga omständigheter. Enligt 1537 års ofvan åberopade bref till Småland säges uttryckligen, att förbudet mot ek- och bokhygge gäller så väl »ædle» som »vedle». I brefvet till Västergötlend af 1539 beklagar sig konungen särskildt, att frälsemän och präster öfverträdt hans allmänna fridlysning af ek- och bokskogen. Det upprepade förbudet är sålunda på ett alldeles särskildt sätt riktadt mot frälsemän och präster. Och brefvet af 1558 är ock uttryckligen ställdt till »Frijborne, Frälsismän». Dessutom är bevisligt, att ekhygge för kronans räkning jämväl å frälsejord förekommit.[36]

Först genom 1617 års Ad. Priv. § 29 medgafs adeln rätt att hugga bärande träd »å sina egna frälseskogar».

Från denna tid inskränktes alltså kronans rätt till skattejorden.

Delvis blef såsom bekant kronans rätt till bärande träd å skattejord beståndande ända till senaste tid.

Att det var en verklig äganderätt kronan i berörda hänseende gjorde gällande, inses af flera omständigheter.

Skogen kallades »Wor och Cronones», och de enskilde hade en mycket begränsad dispositionsrätt därtill.[37] Därför stadgade [ 70 ]ock förordningarna ang. bärande träd af år 1647 och 1664, att om skattebonde utan tillstånd högge bärande träd »på sine egne eller the Ägor han boor uppå», vore han förpliktad att betala 9 daler smt i skadestånd till kronan. Den betalning för ekar, som kronan tillerkände enskilda jordägare enligt 1793 och 1805 års skogsordningar, lämnades »till belöning och uppmuntran för ekens vårda och enligt 1830 års författning tillades ägare af skattejord att lösa till sig »ägande- och oinskränkt dispositionsrätt» till ek- och bokskog.

Härjämte förtjänar anföras, att kronan åtminstone under 1500-talet tog afrad af de enskilda jordägarne för ollonbete å dessa skogar.

Härom finnas många uppgifter i kronoräkenskaperna från Gustaf Vasas tid. Sålunda uppföres denna afrad under titel af »ållonfläsk» eller »skafvelfläsk» för följande härad: Norra och Södra Möre,[38] Asboland, Sävede, Ambörd, Strande, Tjust och Tunalän,[39] vidare för Ostra härads alla fjärdingar (Alszede, Berkzede, Hwetelande och Stenbergs) samt ändtligen för Edsveden i Västergötland.[40] Afraden var vanligen bestämd att utgå med 2 sidor fläsk för hvarje 10-tal svin af skatte- och sämjebönderna. Kronobönderna utgjorde däremot denna afrad olika i olika härad: än till lika[41], än till högre[42] belopp än skatte- och sämjebönderna.

Särskildt anmärkningsvärdt är, att kronan vid denna tid uppbar afrad af bönderna icke allenast för egna svin titan äfven för andras, som de mottagit för lega. I senare fallet kallades afraden »Skaffwel leie flesk» och utgick till högre belopp än eljest.[43]

Tämligen tidigt synes dock afraden hafva upphört åtminstone för eget bruk af skogen.[44]

[ 71 ]I Skåne har dock en s. k. ollongärdsafgift upptagits ännu på 1700-talet.[45]

Slutligen vilja vi till bestyrkande af statens äganderätt till all okultiverad mark anföra, att ofta inga gränser funnos emellan allmänningarna och de enskildes mark, hvaraf alltså följer, att allmänningen sträckte sig till den kultiverade jordens gränser.

Man har uppdelat allmänningar uti lands-, härads-, socken- och byallmänningar, hvilket förutsätter bestämda gränser emellan dessa olika slag af samfälligheter. Om vi nu här lämna å sido lands- och häradsallmänningarna, hvilka vi antaga vara delvis bestämda. hvad södra och mellersta Sverige angår redan under medeltiden, finna vi, att uppdelningen af dessa allmänningar emellan socknar och byar samt enstaka gårdar efter hand försiggått ända in i senaste tider.

Häradets hela okultiverade mark har ursprungligen legat i ett sammanhang, endast afbruten af odlade ägor. På de delar däraf, som lågo den odlade jorden närmast, gjorde de enskilda jordägarne anspråk, hvilket ock småningom synes hafva blifvit å marken begränsadt och laghäfdadt.

Till stöd härför må anföras, att det är fullt bevisligt, att delar af häradsallmänningar under nyare tider t. o. m. i södra Sverige legat gemensamma för hela grupper af byar och enstaka gårdar samt jämväl för en eller flera socknar.

Så var t. ex. fallet med Rådaås i Västergötland under medeltiden och hela 1500-talet.

Såsom en »uhrminnes allmänning» har denna nyttjats af ett angifvet antal närliggande hemman och gårdar. Ehuru åsen år 1607 uppgifves hafva blifvit »på laga ting uthi höge herrars och menige mäns närvaro offentligen lyst i helgd och Kyrkian (i Råda) tillkendh uthan någons gensago», har likväl samma grupp af fastigheter nyttjat skogen på densamma ända till 1661, då genom laga dom det gjorda yrkandet om allmänningsrätt för intressenterna underkändes, allt bygge i skogen förbjöds, utom för Ågårdens säteri, samt Råda kyrka förklarades för »domina».[46]

Åsens utsträckning kunde ej bestämmas, emedan somliga af intressenterna »föreburo sigh ingen skilnad emellan sine Gårdar och honom hafua».

[ 72 ]Som ett annat exempel må anföras den s. k. »Ohreskough» i Fristads s:n och Veden h:d. Den uppgifves 1687 vara en half mil lång samt »possideras» af följande hemman: »Sätesgården Påttorp, Prestegården Fristadh, Sijk, tvenne ben:de Lunnagårdarna, en gård i Råstorp, Storegården i Längiörn, Mölarp, två gårdar Såhleboo, Paradijs, Pölle och Jutagierde», somliga frälse, andra skatte eller krono.

Vidare »Hattåsen» i Redvägs h:d, skogen »Gählawägen» i Kinds h:d, och »Traneskougen» i Vätle h:d. Om den sistnämnda säges, att »ingen man vet den vara allmänning, utan allenast för tijden af 6 hela gårdar i Lundby och Skallsjö s:r, derest interesterade», om »Gählawägen», att den »possideras» af både frälse och kronogårdar, »men intet af hela häradet», samt om »Hattåsen», att den »possideras» af några vissa frälse- och kronohemman som allmänning.[47]

Flera sockenallmänningar angifvas i ofvan anförda allmänningsransakning i Älfsborgs län. »Kuluskoug» i Åsaka s:n och Väne h:d, som »nu för tijden hållez för bem:te Sockens allmänning», ligger på gränsen mot Flundre och Bjerke h:d samt till en del i Vista h:d och Skaraborgs län. För Kullings h:d säges: »Ittem Lerkie Skoug ähr för tijden »Skiöfde S:n allmänning uti Algutztorp giäld». »Rijsweden», som i Bjerke och Ale härad är häradsallmänning, är däremot sockenallmänning för Fulestads s:n i Kullings h:d. I Sätilla s:n och Marks h:d var en stor skog, norr ut kallad »Girtzdahlen», söder ut »Ubbehult», som ansågs för nämnda sockens allmänning. I Bollebygds h:ds trenne socknar funnos allmänningar, hvilka »prætenderas s:na vara anhöriga». »Bruun Skoug» i Ås h:d »gräntzar jn till Wings s:n och hålles för Samfällt SockneSkoug».

Härmed anse vi det vara ådagalagdt, att de medeltida själfständiga småstaternas öfveräganderätt till såväl kultiverad som i okultiverad jord under en utveckling, hvars begynnelse vi spårat i medeltidens mörker och hvars afslutning vi funnit uti Karl XI:s skogsreduktioner, omärkligt men likväl stadigt ombildats till rikets öfveräganderätt.

I jämnbredd med denna utvecklade sig också statens öfveräganderätt till vatten och berg.

[ 73 ]Vi hafva förut visat, att i öfverensstämmelse med regeln »þæn agher watn sum land agher», medeltidens landskap ägde de inom och vid hvart och ett varande vattenområden, såväl i insjöar och saltvatten som floder och åar.

I samband med medeltidssamhällenas omgestaltning till en helstat öfverfördes också öfveräganderätten till vatten till helstaten. Det s. k. vattenregalet uppkom icke såsom en ny företeelse utan såsom en följd af den samhälliga utvecklingens lag.

Viktigast af vattenområdena var viss del at det rinnande vattnet i älfvar och strömmar. I anslutning till medeltidslagarnas bestämmelser om sådant allmänningsvatten, som kallades »allmänna led», »båtaled» o. s. v. uppkom namnet »kungsådra» såsom uttryck för statens äganderätt till berörda vattenområden.

Då emellertid de faktiska omständigheterna i afseende härå äro förut af framstående forskare framställda, behöfva vi här endast hänvisa därtill.[48]

Detsamma gäller om bildningen af det s. k. bergsregalet,[49] hvarvid naturligtvis gäller hvad förut är sagdt om dettas fullständiga öfverensstämmelse med den allmänna stats- och rättsbildningen.

Sålunda måste i medeltidens landskap rätten till mineral hafva varit en allmänningsrätt, tillgänglig för hvar man i staten. Då emellertid hela bergsbrytningen såsom själfständig näring är en jämförelsevis sen företeelse inom vårt ekonomiska samhällslif, har den icke inom de särskilda landskapen blifvit föremål för särskild lagstiftning. Därför tog konungen, i öfverensstämmelse med den honom redan tidigt tillagda befogenheten att lagstifta i sådana fall, som förut ej voro i lag satta, från början hela bergsrättslagstittningen i sin hand.

Jämsides med det öfriga öfverförandet af landskapens öfveräganderätt till helstaten gick därför också öfverförandet af äganderätten till berg.

Härmed var helstatens öfveräganderätt till hela landområdet – land, vatten och berg – ändtligen fullbordad.

Det mest påfallande draget uti denna rättsutveckling är dess fullständiga harmoni mad samhälls- och statsutvecklingen.

[ 74 ]Tydligast skall detta framgå af en jämförelse med samma rättsutveckling uti våra grannland Danmark och Norge, hvartill vi härjämte föranledas däraf, att vissa delar af det nuvarande Sverige varit lemmar i dessa länders rättsordning.

Det är redan sagdt, att samhällsbildningen i Danmark och Norge företett samma utvecklingsskeden som i Sverige, men medan statens öfveräganderätt till jord samtidigt åtföljt och afspeglat de på hvarje tid förhärskande statsformerna, har samma öfveräganderätt i våra grannland utvecklats visserligen snabbare men också mera abnormt.

Denna olikhet i rättsutvecklingen har sin upprinnelse vid förbundsstatens uppkomst.

Medan förbundsstaten i Sverige ursprungligen endast hade äganderätt till Uppsala-templets egendom – »Uppsala öd» – lade den danska och norska förbundsstatens grundläggare – i Danmark enligt sagan Gorm den gamle och i Norge Harald Hårfager – med en gång äganderätten till all odisponerad mark inom förbundsstatens särskilda och i öfrigt själfständiga småstater till sitt »konunglef», d. v. s. den för konungens underhåll anslagna egendomen.

Därför var det en i dessa länder under hela medeltiden proklamerad och tillämpad rättsgrundsats, att »kungen äger, hvad ingen äger».[50]

Man märke skillnaden mellan förhållandena i Sverige och ofvan anförda. I Sverige voro under medeltidens förbundsstat småstaterna ägare till den odisponerade marken, från början helt och hållet och sedermera delvis, ända tills den utslocknade och samtidigt med förbundsstaten själf uppgick i helstaten. I Danmark och Norge voro däremot förbundsstaterna genom sina representanter, konungarne, från början ägare till sådan mark. Af detta förhållande torde man få en föreställning om hvad man under medeltiden förstått med regalrätt. Härmed torde hafva menats den egendom, som förbundsstatens konung, i egenskap af förbundsstatens representant, ägt att förvalta. Den egendom, konungen personligen ägde, kallades åter i Sverige »Arf och Eget», i Danmark »patrimonium».

Regalrätten hade därför olika omfattning i de tre skandinaviska länderna. Medan den i Sverige endast omfattade »Uppsala öd» jämte för medeltidens senare del en tredjedel af [ 75 ]allmänningarna samt vissa vatten och bergområden, omfattade den i Danmark och Norge det s. k. konungslef, hvarunder i regel inbegreps all odisponerad mark.

Under nyare tiden försvann regalrätten i sammanhang med helstatens uppkomst ungefär samtidigt i alla de tre nordiska länderna och uppgick uti statens öfveräganderätt. Grundregalrätt betecknar sedermera en staten såsom sådan tillkommande jordäganderätt.[51]

Då emellertid menigheterna i Danmark och Norge lika litet som i Sverige kunde undvara bruket af den okultiverade marken, måste koungarne å nyo till Danmarks menigheter öfverlåta allmänningarna.

Härom berätta Saxo och Svend Aagesen, att Sven Tveskägg sålde skogarna dels till Skånes och Själlands inbyggare, dels till Jutlands och Fyens ätter. Med ledning af allmänningsförteckningen i den s. k. »konungleflisten» i Kung Valdemars jordebok torde emellertid detta sannolikt böra förstås så, såsom ock Steenstrup antager, att köpet innebar öfverlåtelse af äganderätt till Jutlands och Fyens ätter, men endast nyttjanderätt till Skånes och Själlands invånare.

I princip torde dessa öfverlåtelser hafva afsett all okultiverad mark.

Nyttjanderätten innefattade i allmänhet skogsfång och mulbete.[52] Intäktsrätten var däremot så till vida inskränkt, att alla å allmänningarna upptagna nyodlingar blefvo kronogods och icke odalgods.

Icke all okultiverad mark hade likväl öfverlåtits på menigheterna. Konungarne undantogo vissa skogar såsom konungsparker. Sådana voro de s. k. hora eller ora, d. v. s. mycket stora skogar. Steenstrup anför exempelvis Sjöbo-ora och Tostorpa-ora.[53] Konungspark torde jämväl hafva varit hela den del af Hallands skogar, som gränsade till Götaland.[54]

Trots det att konungen öfverlämnat nyttjanderätten till större delen af den odisponerade marken åt menigheterna, ansågo sig likväl konungarne Oförhindrade att vid behof förfoga öfver samma mark.

[ 76 ]Steenstrup anför flera exempel härpå, såsom då t. ex. Falsterbo fyr 1221 erhöll af kung Valdemar tillåtelse till fritt bygge i skogarna däromkring.

Att likväl menigheterna fortfarande ansågo sig såsom ägare till skogen kan man se utaf de löften, som konungarne upprepade gånger måste afgifva att icke kränka äganderätten till skogarna. »I Abels förordning 1251 § 6 nämnes bland de orättfärdigheter, som skulle afskaffas, detta, att konungarne låta hugga i enskildes skogar. Enligt Erik "Menveds Priv. för Skåne 1317 § 4 får konungen icke låta hugga i någon enskild mans skog utan ägarens vilja, och efter handfästningen af 1326 § 33, skall konungen såväl som enhvar annan, hvad stånd han än må tillhöra, lika så litet vara berättigad att fiska i annan mans fiskevatten som att hugga skog utan ägarens vilja»

För Norges del berättas visserligen, att Håkon den gode återställde böndernas odalrätt. Men äganderätten till allmänningarna synes fortfarande hafva tillkommit konungen.

Sålunda innehålla rättsböckerna bestämmelser, att konungen hade rätt till böter för brott, som begingos på allmänningarna, samt till grundäganderätt till nybyggen å desamma.

I sistberörda hänseende stadgar äldre Gulathingsloven: »En ef bygd gerizt i almenningi þa a konongr». Något uttryckligt tillstånd synes dock icke hafva erfordrats enligt denna lag men väl enligt äldre Frostathingsloven och Nyere Landsloven. De stadga nämligen, att konungen må bygga allmänning åt hvem han vill, och om någon sår i allmänning utan konungens lof, äge konungen både korn och hö.[55]

Svenska statens öfveräganderätt till de forna danska och norska landsändarna grundades ändtligen genom de olika fredsslut, hvarigenom Sverige förvärfvade desamma.



  1. Hels. L. Kun. B. 11; 1 och V. G. L. II. Möln. B. § 8 uppräkna Uppsala ödsgods inom ifrågavarande landskap.
  2. V G. H. 1560 n:r 16.
  3. Östg. Jbk 1665 för Östkinds h:d upptager:
    10 st 1/4 Häradstorpare.
    14 st. Häradtz Ängier.
    1 Härads Hage.
    Flere Härads Hollmar.
    Ibm Öster Husby s:n.
    8 st. 1/4 Häradstorpare. Häradsängier. Häradshagar.
    I Jbk på K. Maj:ts Enskyllte Räntor till Huset Schenäs år 1665 upptagas:
    7 häradstorpare, 8 häradsängar, flera häradsholmar.
    Ö. G. H. 1543 n:r 10 har för Skedne s:n 4 häradstorpare; för Lysings h:d »en liten hereds iord sum kallas Klööfwetrådh»; för Säby fjerding »en Koningz almeningh som kallas heredz Jordh».
  4. Uppl. H. 1539 n:r 5. Wåle h:d – 2½ marker allmänningspenningar. Teghelmora s:n – allmänningspenningar för en myr.
  5. Styffe: Grundregalerna s. 234, jämte cit. handlingar.
  6. Thingm. B. 5.
  7. Hjelmérus, a. a. s. 61. anser väl,att konungen erhöll hela afgälden från landsallmänningarna. Se dock å andra sidan af Hammarskjöld a. a. s. 13 not. 3 åberopade skäl.
    Föga troligt är det dessutom, att lagmän och tingsmenigheter skulle tagit så stor befattning med allmänningsjorden som B. 24 utvisar, om de icke för landskapens räkning fått behålla någon del af afgälden.
  8. Styffe: Grundregalerna s. 238.
  9. Ibm. s. 239.
  10. Ibm. s. 240–243.
  11. Ibm. s. 244.
  12. K. Br. a. 20 april 1542.
  13. Styffe: Grundregalerna s. 306 ff.
  14. K. Br. t. Norrland d. 20/4 1542, K. Br. d. 4/4 1546 o. K. Plakat d. 19/4 1555.
  15. K. Br. d. 10/6 1626 i Väster Norrlands läns Kongl. Brefbok.
  16. I förteckning på d. 16/2 1542 utgångna bref uppgifves, att öppet bref af antydda innehåll utfärdats (Gustaf Vasas Regist.)
  17. K. Plakat d. 19/4 1555.
  18. K. Br. d. 9/2 1549.
  19. Saköreslängden f. Bälinge h:d i Uppl. H. 1542 n:r 11.
  20. Enl. skogskommissionens dom, afsagd i Alingsås d. 6 Aug. 1692, ang. Ryrs skog, underkändes kronoombudets påstående, att skogen vore kronopark och icke allmänning på den grund, att »den icke blifvit inbegripen med parktaflor eller fredkallad för jakt». (Kam. Ark.)
  21. Instr. f. Riksjägmästaren d. 30 maj 1638 § 1.
  22. Att Kinneskog här måste beteckna icke allenast det som i senare tider burit detta namn * utan äfven Wahran och det egentliga Kinnekulle kan man sluta däraf, att enligt § 8 i nyss anförda instr. skulle å Kinnesko en finnas 4 hejderidare. fnedan t. ex. Billingen, som är mycket större än Kinneskog i inskr. mening, endast skulle hafva 3. I 1691 års K. F. ang. skogarna i Skaraborgs län heter det ock: »Kinneskoga med Wahran» och i K. Br. d. 7/3 1685 till landshöfding Örneklou heter det: »Hvad Kinnekulle och Wahra skogar angår».
    * På Vermings karta öfver »Belägenheten af Mariestad» af år 1813 upptagas »Kronoparken Kinneskogen» men sträcker sig endast öfver den halfö, som afslutas med Viksnäs udde (Provinskartor i K. Biblioteket).
  23. K. F. d. 3/2 1691 ang. Skogarna i Skaraborgs län § 1.
  24. Den förra afkunnad d. 27 sept. 1661 af Kållands häradsrätt i Örslösa har denna rubrik: »Uti den tvistiga sak emellan – M. G. de la Gardie – kärande ang. en eenskyllt skogh be:d Rådaåhs, som af forna tider hafver warit kallad kyrkieskog, then omliggande grannar å hvar sin sida med bygge beklagas illa hafva tracterat. Svarandena däremot prætendera allmänningsrätt och fritt hygge efter den gambla häfden» Den andra domen är afkunnad af samma härads lagmansrätt i Lidköping d. 2 okt. 1662. (Kam. Ark.)
  25. »Bref från Orterna».
  26. Märkligt nog säges kort därefter eller i ett K. Br. d. 11 nov. 1693, att Alingsås eller Lerkeskog »för detta varit Göteborgs stad tillhörig».
  27. V. G. L:s Lygnisvider som på Generalstabens karta kallas »Lygnersvider».
  28. Carlson: Sveriges Historia V s. 200 säger, att H. v. Vicken anmälde 1686, att i hans län funnos många allmänningar som enskilde inkräktat.
  29. H. L. Rydin: »Bidrag till svenska skogslagstiftningens historia» s. 27 konstaterar endast, att »kronans äganderätt till bärande träd å all annan jord än frälse redan var stadgad före utfärdandet af 1647 och 1664 års Stadgar om bärande träd», och Linde: Finansrätten s. 95 säger, att »när och huruledes denna rätt uppkommit kan ej mera afgöras».
  30. G. L. I Forn. S. 2 pr. o. IV: 7.
  31. Ö. G. L. B. B. 41.
  32. U. L. Wiþ B. 19 o. V. M. L. II B. B. 19.
  33. Linde: a. a. 95–96.
  34. Riksregist. i Riks. Ark.
  35. Bärande träd å hela Öland fridlysas genom Mandatet d. 7 april 1569. Enl. K. F. d. 17 nov. 1616 straffas olofligt hygge af slik skog därstädes 1:sta o. 2:dra resan med böter af 80 daler smt men 3:dje resan med landsförvisning. Hygge af bärande träd »å Kronans ägor» förbjudes genom en K. Maj:ts Ordinantie af år 1577 (sine dato) och hvad ekhygge angår jämväl i K. Plakat d. 4 aug. 1608 (Brummer).
  36. Enl. ett K. Br. d. 20 jan. 1589 (Smål. H. 1589 n:r 2) förläntes 3 gårdar och 1 utjord i Tjust till »Mauritz Grijp, Frijherre till Wijnäs» därför att han lidit stor skada å sina ekeskogar i så måtte att till kronans skeppsbyggerier »äre någre hundrede Eker på hans Äger huggne».
  37. Enligt »konungens domar i åtskilliga af regementsrådet i Västergötland anmälda rättegångsmål, öfver hvilka konungens secreta råd sedan afgifvit utlåtande» (Gustaf Vasas Regist. del 14 s. 433 f. år 1541) säges, att bönderna ägde hugga ek till deras »åkerredskap, vagnshjul, axlar och slikt» men icke till husbyggnad. Enl. 1647 och 1664 års stadgar § 9 fick bygge ske efter erhållet tillstånd af landshöfdingen. Gamla och förtorkade ekar och bokar, som »stå åker och äng till mehn och skada» tillåter 1734 års lag att hugga (B. B. 13: 4).
  38. Ö. G. H. 1540 n:r 6.
  39. Smål. H. 1557 n:r 1.
  40. V. G. H. 1562 n:r 22.
  41. Så i Asbolands, Sävede, Ambörds och Strande h:d (Ö. G. H. 1540 n:r 6).
  42. Så för Norra och Södra Möre samt Östra h:d (samma handling).
  43. Så enl. ant. för Asboland, Sävede, Ambörds och Strande h:d (samma handling).
  44. Enl. Instr. f. riksjägmästaren Carl Hårdh d. 30 maj 1638 § 13 skulle han uti alla provinser, härad ifrån härad, på det nogaste undersöka, hvilka bärande skogar, som funnes, samt icke tillåta någon främmande, som icke bor å allmänna eller enskilda skogar, insläppa svin utan 1 daler smt i vederkänsla för hvarje svin.
    1647 och 1664 års stadgar innehålla icke några bestämmelser om ollongäld.
  45. I Res. på allmogens besvär d. 17 sept. 1723 § 85 afslogs allmogens sökta befrielse från sådan afgift.
  46. Se förut anförda domar.
  47. Uppgifterna hämtade ur de brefvet d. 26 april 1687 till Kam. koll. från landshöfdingen i Älfsborgs län H. v. Vicken bifogade berättelser af häradshöfdingarne ang. på tingen företagna ransakningar »om alla allmänna skogar, berg, siögar och vatn» (Kam. Ark.)
  48. Styffe: Grundregalerna s. 255–271.
  49. Styffe: a. a s. 271–283.
  50. Steenstrup a. a. s. 334.
  51. Jmf. Hammarskjöld a. a. s. 6.
  52. D. S. 73, 75. o. 76; Sk. L. V: 4.
  53. Se Sk. L. V: 4.
  54. Steenstrup a. a. s. 352.
  55. Kap. XIV: 8 o. Landsleiebalk k. 62.