På skidor genom Grönland 1890/Ett eskimåläger

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Norr ut längs kusten. Möte med eskimåer
På skidor genom Grönland : en skildring af den norska Grönlands-ekspeditionen 1888-89.
av Fridtjof Nansen (1861-1930)
Översättare: Otto Wilhelm Ålund
Vidare norr ut längs kusten  →


[ 281 ]

Eskimå från Kap Bille.En eskimågosse.

Eskimå från Kap Bille.  En eskimågosse.
(Efter fotografier.)


Tolfte kapitlet.

Ett eskimåläger.


Komna i närheten af den norr om Puisortok liggande udden Kap Bille, fingo vi inifrån land höra ett sällsamt ljud, liknande en blandning af människoröster och hundtjut. Vi stirrade åt det hållet och fingo sikte på några mörka massor, i hvilka förmärktes någon rörelse, och då vi sågo närmare till, befanns det vara människor, spridda upp efter afsatserna i berget, skrikande öfver hvarandra, fäktande med armarna och pekande ut emot oss, som lugnt arbetade oss fram genom isen. Vi upptäckte nu äfven flere skinntält, som stodo upp efter berget, och kände på samma gång en egen lukt af tran eller dylikt, som med landvinden fördes emot oss.

[ 282 ]Oaktadt det ännu var tidigt på aftonen, kunde vi ej motstå frestelsen att helsa på dessa underliga, för oss obekanta människor. I det ögonblick vi vände båtarna mot land, ökades larmet. De skreko och pekade. Några flögo ned mot stranden, medan andra sprungo ännu högre upp för att se bättre. Stannade vi då vid något isflak, som spärrade oss vägen, och fattade våra långa båtshakar af bambu för att stöta flaken åt sidan, blef larmet där inne rent af döfvande: de ropade och skrattade. Närmare stranden kommo några män emot oss i sina kajaker; bland dem igenkände vi en af dem vi träffat på förmiddagen. Ett bredt leende låg öfver deras ansikten, och de voro ytterst vänliga. Svärmande rundt omkring oss i sina små, lätta farkoster, sökte de visa oss vägen, hvilken dock ej var svårare, än att vi själfva mycket väl funno den, och undrande öfver våra starka träbåtar, hvilka gledo fram utan att fråga efter sådana isstycken, som skulle sönderskurit deras skinnbåtar.

Ändtligen gledo vi förbi de sista isflaken och sågo framför oss en scen, som i skymningen tog sig ytterst fantastisk ut. På alla håll och kanter upp efter berget stodo långa rader af människor med ett vildt och lurfvigt utseende, män, kvinnor och barn, alla i ungefär samma lätta dräkt, stirrande på oss, pekande och utstötande samma råmande koläte, som vi hört på förmiddagen. Nu var det förvillande likt en massa kor som råma i kapp, när ladugårdspigan om morgonen öppnar fähusdörren för att ge dem foder. Nere vid stranden sågs en mängd karlar ifrigt fäkta med armarna för att visa oss en god landningsplats.[1] Flere gulbruna skinntält sågos [ 283 ]uppe på berget, medan kajaker, kvinnobåtar och allehanda bohagsartiklar lågo kringspridda nära stranden. Rundt omkring oss på vattnet svärmade kajakmän. När härtill lägges glacieren, drifisen, den glödande horisonten där bakom, och så slutligen våra två båtar med oss sex, som ej heller utmärkte oss genom något civiliseradt yttre, får man en tafla af helt egendomlig art.

Eskimåer från Kap Bille.
(Af Eyvind Nielsen efter fotografi.)
)

Här var ett lif och en rörelse, som bildade en välgörande motsats till den ödsliga tystnad, hvaraf vi hittills varit omgifna.

Det dröjde naturligtvis ej länge förr än vi voro i land, båtarna lågo förtöjda och vi hade omkring oss en tät ring [ 284 ]af infödingar, som med undrande blickar betraktade oss och båtarna. Från alla ansikten lyste ett vänligt leende oss till mötes. Ett leende ansikte är den välkomsthelsning eskimåen ger främlingen; något ord för goddag eller välkommen har hans språk icke.

Som det var att vänta, blef det nu ett pratande och ett pladdrande så att man kunde bli lomhörd. Det lät som en kokande gryta, men af hvad de sade förstodo vi ej ett ord. Vi sågo oss nu litet om. De tycktes ha det ganska trefligt här midt ibland isen och snön. Man tyckte sig nästan ha lust att stanna länge hos dem.

Då vi, lockade af eldskenet från tältöppningen, stannade utanför det största tältet, anmodades vi strax genom tecken att stiga in, och vi följde inbjudningen. Sedan vi kommit genom den yttre tältöppningen, slogs ett förhänge af tunnt, genomskinligt tarmskinn åt sidan, och vi inträdde i ett trefligt tältrum, upplyst af flere tranlampor.

Den anblick och den atmosfer, som här mötte oss, måste, åtminstone på europeiska ögon och näsor, utöfva en minst sagdt egendomlig verkan. Väl hade vi redan hört, att eskimåerna på Grönlands östkust inne gingo med ett minimum af kläder, samt att luften i deras bostäder skulle vara mindre behaglig; men att det såg på det sättet ut och luktade till den grad märkvärdigt, det hade ingen af oss kunnat tänka sig. Först och främst hade man alldeles nog af lukten. Det var en helt egendomlig blandning af de mest olikartade ingredienser. Den mest genomträngande var lukten från tranlamporna, men därtill kommo åtskilliga andra, som icke kunna närmare specificeras. Man vande sig dock snart någorlunda därvid; med alla lyckades det dock ej lika bra, och några af oss försvunno redan mycket snart.

[ 285 ]Sida:På skidor genom Grönland 1890.djvu/316 [ 286 ]europeiska, seder litet främmande lärer knappast förvåna någon, lika litet som att vi kände oss ej så litet generade, när ett par unga flickor och karlar, som kommo in i tältet, sans façon togo på sig hemdräkten, eller med andra ord, klädde helt och hållet af sig och tysta intogo sina platser på britsen. I synnerhet tycktes lapparne känna sig besvärade. Underligast var det, när en ung moder kom in, klädde af sig och utan vidare omständigheter kröp in på sin britsplats till sitt barn, som låg der alldeles naket, och lade sig på alla fyra öfver det för att gifva det di. Det var något så naturligt och moderligt ömt i denna scen, att den måste göra intryck på hvar och en, som ej var allt för beherskad af sin europeiska anständighetskänsla. Hon låg en lång stund helt naken; så tycktes det kännas litet kallt, och hon bredde en själskinnsmatta, vackert kantad med hvitt skinn af ofödda själungar, öfver sig och barnet.

Efter hand kommo flere in i tältet, och det var snart alldeles fullt af folk. Vi hade fått oss plats anvisad på några kistor, som stodo utmed tarmskinnsförhänget på tältets framsida. Detta är den plats som anvisas besökande, medan tältets egna invånare sitta eller ligga på den långa brits eller bänk, som går långs tältets hela baksida. Den är gjord af plankor och så lång, att man kan ligga utsträckt, medan bredden rättar sig efter tältets storlek och invånarnes antal. Den är betäckt med flere lager af skinn (själskinn), och på den tillbringa eskimåerna sitt lif inom hus. Där sitta de, kvinnorna vanligen med benen i kors, där arbeta de, där äta, ligga och sofva de.

Eskimåernas tält ha en alldeles egendomlig form. Ställningen som uppbär det hela består af en träbock, öfver hvilken läggas långa stänger i en halfkrets sa, att de komma att stöta ihop eller peka mot hvarandra med spetsarna fram[ 287 ]för bocken, hvilken bildar tältets framsida. Öfver dessa stänger läggas så skinn, två lager. Det innersta består af hårskinn, som läggas med håren inåt, det yttre är beredt skinn, och därtill begagnas merendels gamla skinn, tagna från kvinnobåten eller kajakerna. Tältöppningen befinner sig under träbocken, från hvilken nedhänger det förut omnämda tarmskinnsförhänget.

I tältet där vi nu befunno oss bodde 4 eller 5 familjer. Hvar familj hade sitt, genom en liten stötta afskilda bås på britsen, och i detta bås sutto hustru, man och barn på ett minimum af utrymme. En 1,20 m. bred britsplats kan sålunda vara tillräcklig för »en man med 2 hustrur och 6 barn». Vid hvarje familjs plats brann en tranlampa med bred låga. Dessa lampor äro gjorda af täljsten, ha en halfrund form, äro flata och urhålkade som en skål samt tämligen stora (ända till 30 cm. långa). Veken består af torr mossa, som lägges platt längs lampans ena sida och ständigt näres med friskt späck, hvilket snart smälter till tran. Det är kvinnornas åliggande att hålla dessa lampor brinnande och med en särskild pinne snoppa vekarna, så att de icke osa, men ej häller brinna med för liten låga. Öfver dem koka de den mat, som de ej förtära rå, i stora täljstensgrytor, som hänga ned från taket. Märkvärdigt nog, begagna de ej ved eller torf att koka med, ehuru det ej är brist på sådant bränsle. I detta tält funnos många lampor; öfver ett par hängde äfven några stora grytor och kokade. De brinna både natt, och dag. Det är de som besörja uppvärmningen och om aftonen och natten belysningen (eskimåen sofver nämligen icke i mörkt rum, som vi), liksom äfven genom dem underhålles en ständig arom af tran, hvilken, som sagdt, i början på oss europeer icke verkar absolut angenämt, men som vi dock snart nog kunna lära oss ganska väl fördraga.

[ 288 ]Som vi sutto i rad på deras kistor, betraktande de för oss främmande omgifningarna, började man söka underhålla oss. Man förklarade oss bruket af hvarje föremål vi betraktade, dels med ord, som vi icke förstodo, dels med åtbörder, som vi lättare begrepo. På detta sätt fingo vi veta, att några trägrindar, som hängde under taket, tjänade till att torka kläder på, att i grytorna koktes själkött o. s. v. Därpå visade de oss några saker, som de tydligen voro mycket stolta öfver. Bland annat öppnade några gamla kvinnor en påse och togo upp därutur ett litet stycke holländsk rulltobak. En karl visade oss en knif med ett långt benskaft. Dessa båda saker voro tydligen det märkvärdigaste i hela tältet, ty de betraktades med stor vördnad. Därnäst började man söka göra oss begriplig släktskapen mellan tältets särskilda invånare. En man omfamnade en fetlagd kvinna, hvar efter båda logo ytterst belåtet och pekade på några yngre individer, hvilket klarligen skulle betyda, att de båda vore man och hustru och dessa andra deras barn. Mannen strök vidare hustrun nedåt ryggen och nöp henne i fettet, för att vi riktigt skulle lägga märke till, hur vacker hon var och hur mycket han höll af henne, något som hon också tycktes sätta värde på.

Märkligt nog, syntes ingen af männen i detta tält. ha mer än en hustru; eljes är det på Grönlands östkust någonting mycket vanligt, att hvar man, som är så pass god fångstman, att han har råd därtill, har två hustrur, men aldrig mer. Männen äro i allmänhet vänliga mot sina hustrur, och man kan till och med få se dem kyssas, hvilket sker på det sätt, att näsorna tryckas mot hvarandra. För öfrigt förekomma nog också äktenskapliga strider, och då kan det gå tämligen hårdhändt till. Osämjan slutar, enligt Holm, vanligen därmed, att hustrun får ett kok stryk eller ett knifhugg [ bild ]Sida:På skidor genom Grönland 1890.djvu/320 [ 289 ]i arm eller ben, och så blir förhållandet ofta lika ömt som förut, i synnerhet om hustrun har barn. Men understundom är det här, som på andra ställen, mannen som vid dylika tillfällen får sitta emellan. Sålunda berättar Holm, huru en karl, som hade två hustrur, kom i delo med den ena och blef af henne grundligt genompryglad.

Mellan vårt tälts invånare synes råda det bästa förstånd. Mot oss voro de mycket vänliga, logo och pladdrade oupphörligt, oaktadt de för länge sedan fått klart för sig, att vi ej förstodo det allraringaste. En af de äldre, som tydligen var en betydande storhet ibland dem, sannolikt en angekok,[2] med ett förslaget, slugt uttryck och en värdig min, lyckades, efter många bemödanden, genom tecken göra oss begripligt, att några af dem komme norr ifrån och ämnade sig söder ut, medan andra kommit söder ifrån och ämnade sig norr ut. De hade nu händelsevis mött hvarandra här, och så kommo vi, och detta hade då varit så obegripligt nöjsamt. Men så ville han veta, hvarifrån vi kommit; det var värre. Vi pekade ut mot hafvet och drifisen och antydde så godt vi kunde, att vi hade brutit oss igenom denna och kommit i land längre söder ut, och därefter rest norr ut.

Vid denna berättelse togo de på sig en mycket allvarsam min, och det blef en ny korus af råmande kor. Vi vore helt säkert knappast naturliga människor. På detta sätt fortsattes konversationen, och vi förstodo hvarandra efter omständigheterna ganska bra. Men en utanför stående måste det ha förefallit ytterst komiskt att se den pantomim som här uppfördes.

Jag skall icke påstå, att de voro så öfver sig rena, alla dessa späckglänsande ansikten, som omgåfvo oss. Af naturen hade de flesta af dem en tämligen gulaktig eller smutsbrun [ 290 ]hy; men hur mycket af färgen var äkta i dessa många mörka ansikten, var ej så lätt att afgöra. På en del ansikten, i synnerhet barnens, hade bildat sig ett så tjockt lager af smuts, att det nästan föreföll som en svart skorpa, hvilken på sina ställen börjat falla af, och här såg man då den äkta hudfärgen skina igenom. Bland kvinnorna, i synnerhet de unga, hvilka naturligtvis här, som annanstädes, äro mycket behagsjuka, skall tvagning icke höra till sällsyntheterna, ja, Holm påstår till och med, att de skola vara »mycket renliga». Men utan att närmare inlåta mig på saken, vill jag endast nämna, att till tvättvatten användes urin, som äfven tyckes vara en mycket omtyckt parfym och användes till hårolja. Det är med dessa skönhetsmedel damerna i dessa trakter söka göra sig behagliga för de unga männen.

Orsaken hvarför urinen fått ett sådant anseende bland eskimåerna, att den förvaras i kärl till allahanda bruk, är antagligen den, att den, i synnerhet när den blir gammal, har egenskapen att upplösa fett, och det är endast med dess tillhjälp som det är dem möjligt att få sina oljiga ansikten och händer så väl som sina kläder rena; såpa eller tvål ha de naturligtvis icke.

Efter det här ofvan meddelade skall det säkerligen förefalla mången sannolikt, att dessa människor måste göra ett frånstötande intryck. Men detta är långt ifrån fallet. Bortser man från det ovanliga i deras yttre, lägger man ej märke till händernas oupphörliga benägenhet att än fara upp i näsan, än i öronen, än i håret, glömmer man smutsen i deras ansikten, om hvilken, i förbigående sagdt, vi, deltagarne i expeditionen, hade alla skäl att tala så litet som möjligt, låter man ej besvära sig af luften i tältet och främst af allt ej kastar en allt för granskande blick på deras matlagning, så göra de snarare ett behagligt intryck, man finner sig väl i [ 291 ]deras sällskap, och det är något välgörande naturligt och ursprungligt i allt deras görande och låtande.

En östgrönländsk eskimå-skönhet vid mer framskriden ålder.
(Efter en fotografi tagen af den danska expeditionen under kapten Holms ledning.)

Äro de vackra? Ja, det är, som bekant, en mycket svår fråga att afgöra, ty tycke och smak skifta i oändlighet. Taga vi ett visst bestämdt skönhetsideal, t. ex. det grekiska, då är saken lätt afgjord, ty former som gå i den riktningen saknar Grönlands östkust så godt som alldeles. Men om vi litet kunna frigöra oss från den skönhetstyp, vi dyrka och ärft från våra förfäder, och äro ense om, att vackert är det som tilltalar oss och som vi tycka om att betrakta, då blir frågan betydligt mer invecklad. Jag tror, att om man varit litet tillsammans med dem många skola förefalla behagliga.

[ 292 ]För öfrigt finnas där ansikten, som äfven efter europeisk smak skulle kallas vackra. Jag såg sålunda en kvinna, som lifligt påminde om en firad skönhet där hemma. Jag var ej heller den ende, som öfverraskades af denna likhet; äfven en annan af oss, som kände samma fruntimmer, såg den. Jag är fullkomligt öfvertygad, att om denna eskimå-dam i en elegant paryr infördes i en europeisk salong, skulle herrarne skocka sig omkring henne och finna henne i högsta grad intagande.

I regeln äro ansiktena runda med breda, utstående kindben och, i synnerhet hos kvinnorna, mycket fetlagda, kinderna ofta fullständigt utstående, ögonen mörka och något snedt liggande, näsan platt, smal mellan ögonen och bred nedtill. Hela ansiktet ser ofta ut som det blifvit tillplattadt och gifvit sig ut på bredden. Hos kvinnorna och i synnerhet hos barnen är det ofta så platt, att man snart sagdt kan lägga en lineal från kindben till kindben utan att i någon nämnvärd grad komma i kollision med näsan; ja, hos somliga barn kan denna formligen bilda en fördjupning midt i ansiktet. Det är visserligen icke skönhet efter europeisk måttstock; men det är heller icke därigenom, utan genom det vänliga, förnöjsamma och godmodiga uttrycket i sitt fettglänsande ansikte som eskimåen drager främlingen till sig.

Lemmarna, händer så väl som fötter, äro märkvärdigt små och välbildade. Deras former äro i det hela runda; man stöter sig ej på någon kant, och så är det äfven med deras lif. I eskimåens ögon äro säkerligen hans egna kvinnor de vackraste, och ju fetare, dess bättre. Jag tror sålunda knappast, att de europeiska skönheterna skulle kunna ha någon utsikt att eventuelt komma i pris på Grönlands östkust. Där är för öfrigt heller ingen brist på damer.

Håret är korpsvart. Hos karlarne hålles det ofta från pannan af ett pärlband och faller fritt ned öfver axlarna. [ 293 ]Att mista något at håret anses till och med farligt. På en och annan, som ej begagnar ett sådant band, är det öfver ögonen och rundt om hela hufvudet skuret med en hajkäk; ty enligt deras föreställning får järn icke på något vilkor komma i beröring med håret. Egendomligt är, att om en karl fått sitt hår rundskuret som ung, måste han hålla i därmed hela sitt lif och dessutom alltid iakttaga vissa besynnerliga formaliteter. Så t. ex. skäras öron och svansar af hans hundar, medan de äro valpar. Kvinnorna knyta håret öfver bakdelen af hjässan i en tofs, som om bindes med en skinnremsa och bör stå så rätt upp i vädret som möjligt. Det är naturligtvis i synnerhet för de unga ogifta kvinnorna som detta är af stor vikt, och för det ändamålet stryka de håret stramt tillbaka från tinningar och panna, så att det efter hand ryckes ut och de vid en mycket tidig ålder bli skalliga. Ett sådant hufvud är ingen vacker syn; men då äro de i allmänhet för länge sedan gifta och försörjda. För en eskimå-dam är det lika nödvändigt att strama upp håret som för en dam af värld i Europa att snöra sig. Så till vida äro de lika; dock är det eskimåiska modet betydligt mindre skadligt än det europeiska.

I det tält, där vi voro på besök, hade kvinnorna allesammans vackra, eller, måhända rättare, mindre motbjudande ansikten än karlarne, som dock alla hade ett vänligt utseende. De voro, som vanligt, skägglösa, med undantag af en, som hade några glesa, svarta skäggstrån på haka och öfverläpp.

Då vi suttit en stund, reste sig en af tältets fäder (han med det föga tilltalande ansiktet) och gick ut. Efter en stund kom han tillbaka med en lång fångrem af själskinn, hvilken han, sittande på britsen, började rulla ut. Jag såg litet förvånad på dessa manövrer, då jag ej visste, hvad meningen var. Men så tog han fram en knif och skar af ett stort [ 294 ]stycke, reste sig upp och gaf det åt en af oss. Därpå skar han af ett annat, lika stort stycke och gaf det åt en annan af oss och fortsatte på samma sätt, tills vi alla sex fått hvar sitt stycke. Då han slutat sitt arbete, såg han sig leende omkring, ytterst belåten med sig själf och hela världen. Så gick en annan ut och kom in med en alldeles dylik själskinnsrem, hvilken på samma sätt fördelades ibland oss. Så en tredje, och på detta vis fortsattes, tills vi fått fyra à fem remstycken hvar. De gåfvo oss tydligen det bästa de hade, i tanke att vi skulle ha nytta af det. Remmarna voro af det utomordentligt starka slag, hvarmed fångblåsan fästes vid harpunspetsen.

Sedan de visat oss detta prof på gifmildhet, sutto vi en stund och sågo på hvarandra. Jag väntade, att de skulle med tecken säga oss, att de önskade något i gengåfva. Efter en stund reste sig också ganska riktigt den förste och kom fram med något, som tydligen ansågs för en dyrbar klenod. Det var ingenting mindre än ett gammalt förrostadt och klumpigt skjutgevär med den underligaste tingest till hane som någonsin kommit för mina ögon. Den bestod af ett stort järnstycke med ett hål att sticka fingret uti, när han skulle spännas. Som jag sedermera erfor, var detta den vanliga gevärform som användes på Grönlands västkust; den skall vara konstruerad särskildt för begagnande i kajaken.

Sedan han med stor stolthet visat oss detta kuriosum och vi pliktskyldigast lagt vår beundran i dagen, antydde han med några betecknande åtbörder, att han ej hade någonting att lägga i pipan. Jag låtsade en stund ej förstå hans mening; men då det ej längre gick för sig, måste jag låta honom förstå, att vi ej hade något att ge honom för ändamålet. Han tog då på sig en bedröflig min och gömde undan geväret igen. Märkligt nog, visade ingen af de andra tecken till, att de väntade någon gengåfva. De voro fortfarande gäst[ 295 ]friheten och vänligheten själfva. Men nog väntade de att få sina gåfvor betalda, och det fingo de äfven naturligtvis, men först dagen därpå.

Gästfriheten hos folket på denna öde kust känner för öfrigt inga gränser. Till och med sin värste fiende kunna de behandla väl och föda i flere månader, när omständigheterna tvinga honom att taga in hos dem. Naturen och deras kringflackande lefnadssätt ha tvungit dem både att taga och visa gästfrihet, och gästfrihet har blifvit lag hos dem.

Då vi uppehållit oss i tältet så länge vi önskade, gingo vi at i det fria igen. Vi utsågo oss nu en tältplats på en berghäll strax vid landningsstället och hade redan börjat föra våra saker i land, då en skara eskimåer rusade ned till båtarna, och massor af händer hjälpte oss nu att bära våra lådor och säckar uppför sluttningen. Hvar enda sak hälsades med beundrande utrop; man log, skrattade och hade alldeles obegripligt roligt. I synnerhet väckte de stora blanka bläckdosorna, innehållande en stor del af vår proviant, den lifligaste beundran. De gingo ur hand i hand och synades och undersöktes på alla håll och kanter.

Snart voro båtarna tomma, och vi skulle nu se till, att vi fingo upp dem på land. Strax höggo alla uti, dels i båten, dels i fånglinan, och drogo den uppfor sluttningen. Det var minst tjugu eller trettio par armar om att draga upp en tom båt. Det var ofantligt roligt, och då en af oss började på vanligt sjömansmanér sjunga: »Alle man, på en gång, hal i, ohoj!» då kände deras förtjusning inga gränser; de stämde in, både gamla och unga, och skrattade, så att de knappt kunde hålla i tåget. Vi voro tydligen i deras tankar några ytterst lustiga kurrar.

Snart voro båtarna i land, och vi skulle slå upp vårt tält. Detta var nu en operation som man måste vara med om; ty ingenting intresserar i högre grad eskimåen än allt [ 296 ]som erinrar om deras eget lefnadssätt, såsom tält, båtar och dylikt. Dessa äro dem nämligen icke så fullkomligt främmande som de många andra saker vi ha med oss, och de ha därför ett skarpt öga för allt, hvad vi i detta hänseende ha bättre eller sämre än de. Sålunda kunde de fullt beundra den snabbhet, hvarmed vi uppslogo vårt lilla tält, hvilket var långt mindre än deras stora och svårhandterliga skinntält, men å andra sidan heller icke så varmt som dessa.

En eskimågosse från Kap Bille.

(Efter fotografi.)

Våra kläder voro naturligtvis äfven föremål för deras uppmärksamhet; i synnerhet tycktes lapparnes dräkt sysselsätta dem. De höga, fyrkantiga mössorna med de fyra uppstående hörnen, och deras vida, skjortliknande koftor med röda och gula kanter voro något ytterst märkvärdigt; men ännu märkvärdigare blef det, när de på aftonen visade sig i sina renskinns-päskar. Då måste alla bort och känna på dem och rycka i håren på detta underliga skinn, som de aldrig sett maken till. Ty det var ju icke själskinn, icke björnskinn, icke räfskinn. Skulle det möjligen vara hundskinn? Och de pekade med det samma på de tjutande hundarna. Men nej, heller icke det, och därmed var deras fantasi uttömd. Balto slog upp sin språklåda och gjorde några betecknande åtbörder med händerna upp öfver hufvudet för att såmedels antyda renens horn; men här stod deras förstånd stilla. Någon ren hade de tydligen aldrig sett. Han [ 297 ]förekommer ej på den del af Grönlands östkust, där de färdas fram.

Eskimå från Kap Bille.
(Efter fotografi.)

Så utdelades rationerna, och vi intogo vår kvällsvard sittande utanför tältdörren, omringade af en talrik publik. I flerdubbla kretsar stodo de där, män, kvinnor och barn, noga följande hvarenda köttskorpa som fördes till munnen och förtärdes. Att det vattnades i munnen på dem vid åsynen af dessa läckerheter, låtsade vi ej märka, ty vi hade ej mer bröd än vi behöfde, och skulle vi dela med oss åt alla dessa munnar, skulle vi nödgas gripa djupt i vårt brödförråd; men att äta med så många blickar riktade på hvarenda munsbit var icke behagligt. Då vi slutat, gingo vi litet omkring och sågo oss om i lägret.

Nere vid stranden låg en hel mängd kajaker samt ett par kvinnobåtar, som för mig hade stort intresse. En af [ 298 ]karlarne var mycket ifrig att visa mig allt. Hvarenda sak mitt öga föll på förklarades genast med åtbörder. Framför allt var han angelägen att få visa mig sin egen kajak, hvilken var sirligt prydd med ben, och sina vapen, som alla voro i godt stånd och rikt sirade med bensniderier. Hans stolthet var dock harpunen, hvars långa spets af narhvaltand han triumferande visade mig. Han förklarade mig också mycket åskådligt, huru kastträet begagnas, och huru harpunen med dess tillhjälp slungas med större kraft. Öfver sina vapen och sin kajak är hvarenda eskimå stolt, och på deras utsmyckning nedlägger han mycket arbete.

Emellertid hade solen gått ned och natten inbrutit, och det fantastiska i hela denna, af snö och is på alla håll omgifna scen trädde ännu skarpare fram. Mörka gestalter rörde sig fram och tillbaka på berget; sällsammast togo sig skuggorna af de kvinnor ut, som buro barn på ryggen i amauten;[3] det såg ut som de hade stora pucklar på ryggen. Ur hvarje tält utströmmade genom det tunna tarmskinnsförhänget ett rödt sken, som gjorde ett intryck af trefnad och värme och ledde tankarna långt bort. Det liknade skenet från genomskinliga kulörta lyktor och påminde om eklärerade trädgårdar och sommarfester där hemma. Men bakom dessa förhängen lefde ett sorglöst och lyckligt släkte, måhända fullt lika lyckligt som månget på andra sidan oceanen.

Det var snart tid att krypa till kojs. Vi kunde godt behöfva det, ty vi hade under de senaste dygnen sofvit mycket [ 299 ]litet. Vi bredde ut våra sofsäckar på tältgolfvet och lade oss till hvila. Detta var åter igen något af allra största intresse för eskimåerna, och det slöt sig sfrax en tät ring af åskådare omkring tältdörren, och icke blott män; äfven det andra könet var talrikt representeradt. Det tycktes ej det minsta genera dem, att vi gjorde oss af med det ena plagget efter det andra, tills vi slutligen voro i full negligé. Men hvad var att göra? Att bedja damerna försvinna skulle knappast varit synnerligt artigt; att upplysa dem om det efter våra begrepp opassande uti att damer se på när herrar kläda af sig skulle, om vi kunnat göra oss begripliga, väckt mycken förvåning och säkerligen äfven ovilja; men att å andra sidan låta bli att lägga oss på hela natten vore dock allt för mycket begärdt. Raskt till verket därför! Mycken munterhet väckte det, då vi kröpo i våra säckar och den ena kroppen efter den andra försvann, tills sex hufvuden voro det enda synliga af hela expeditionen — och så drogs tältdörren för, och god natt!

Den natten kunde vi då alltså sofva tryggt utan vakt, och det var en god sömn vi fingo, trots hundtjut och annat oväsen. Det var först sent på morgonen vi vaknade och hörde eskimåerna i full sysselsättning där utanför. Genom springan i tältdörren kunde vi se dem vandra otåliga fram och tillbaka, väntande på att dörren skulle slås upp, så att de åter kunde få fröjda sina ögon åt allt det förunderliga där inne. Vi kunde se, hur de i dag, antagligen i anledning af vår närvaro, styrt ut sig i sina bästa kläder; deras hvita tarmskinnsskjortor eller öfvertröjor lyste som linne, och de gingo fram och tillbaka, själf behagligt betraktande sig.

Vid våra båtar var en hel folksamling. Somliga sutto uti dem, andra stodo rundt omkring, och hvart enda järnbeslag och hvar enda del af inredningen blef på det nog[ 300 ]grannaste undersökt både med händer och ögon, men ingenting skadades. Så slogs tältdörren upp, och åter stod där en massa åskådare, krets utanför krets; man sträckte sig på tå, hufvud öfver hufvud, för att få se, hur vi lågo i våra säckar, hur vi kröpo ut och hur hvartenda plagg påtogs. Af alla våra klädespersedlar väckte ingen så stor förvåning och beundran som ett kulört bälte Kristiansen bar om lifvet. Det var broderadt med stråpärlor och knäpptes med ett stort mässingsspänne om lifvet. Det måste de taga i och fingra på och så uppgifva ett råmande af förtjusning. Men ej nog därmed: sedan Kristiansen fått tröjan på och gått ut ur tältet, sprang en karl fram och lyfte på tröjan för att få se bältet. Och så fingo de, liksom föregående afton, se oss intaga vår frukost af köttskorpor med vatten.

Eskimå från Kap Bille. (Efter fotografi.)

Eskimå från Kap Bille.
(Efter fotografi.)

Sedan vi ätit, gingo vi ut i det fria. Vi hade beslutit att ej göra oss så brådt denna morgon, utan se oss litet om bland dessa människor, innan vi fortsatte vår resa.

Jag försökte obemärkt taga en fotografi af den mångdubbla krets af åskådare, som omgaf vår tältdörr, men när jag riktade apparaten på dem, blefvo några det varse, och genast foro de ifrån hvarandra, som de fruktat, att en gevärssalfva eller annan trolldom skulle fara ut ur apparaten. Och [ 301 ]ett nytt försök strax därefter att taga af en grupp som satt på berget lyckades lika litet. Det var endast genom att afleda deras uppmärksamhet som jag till slut lyckades få några bilder af dem.

»Hon var rätt ung, hade ett behagligt yttre — —».(Af E. Nielsen, efter fotografi.)

»Hon var rätt ung, hade ett behagligt yttre — —».
(Af E. Nielsen, efter fotografi.)

Därefter tog jag mig med min apparat en tur omkring i lägret. Utanför ett litet tält, som låg afsides för sig själf, träffade jag en synnerligt vänlig kvinna, som syntes vara husmodern. Hon var rätt ung, hade ett behagligt yttre samt ett leende, skälmskt ansikte med snedt liggande ögon, som hon begagnade på ett mycket kokett och intagande sätt. Visserligen hade hon icke nedlagt mycken omsorg på sin dräkt, en följd sannolikt däraf, att hon tillhörde den s. k. försörjda eller gifta klassen. Men kläderna äro ju en bisak. På ryggen hade hon i amauten en liten svart parfvel, i hvilken hon [ 302 ]tycktes vara mycket förtjust. Liksom många af de andra mödrarna, var hon mycket angelägen, att den lille skulle spärra upp sina två svarta ögon och betrakta min obetydliga person. Medan vi så godt vi kunde samspråkade, lyckades jag obemärkt taga flere ögonblicksfotografier.

»Så kom herrn i huset
ut ur tältet — —.»
(Efter fotografi.)

Så kom herrn i huset ut ur tältet, men tycktes ej bli det minsta öfverraskad af att se sin fru i en tete à tete med en främmande herre. Han hade tydligen sofvit, ty han kunde ännu knappt hålla ögonen öppna mot dagsljuset, hvarför han också satte en skärm eller, rättare sagdt, ett par stora snöbrillor af trä för ögonen. Det var en starkt byggd karl med ett trohjärtadt utseende. Han var mycket vänlig och visade mig många af sina saker. I synnerhet tycktes han vara stolt öfver sin kajakmössa och ville nödvändigt, att jag skulle sätta den på mig, medan han utan krus tog min och satte den på sitt hufvud. För båda delarna hade jag dock mycket liten lust; detta tjocka svarta hår föreföll mig misstänkt, och jag lagade så, att jag obemärkt fick torka af min mössa på insidan, innan jag satte henne på mig igen. Så visade han mig sin kvinnobåt m. m., och jag måste till slut tvärt afbryta för att komma ifrån honom och fortsätta min vandring.

Vi tittade in genom dörren till ett och annat tält. I ett af dem stodo två unga flickor, som i det samma togo [ 303 ]upp en stor måse ur en gryta och började äta i hvar sin ände af fågeln, medan deras ansikten skeno af välbehag. Fjädern satt visserligen till största delen kvar, men det besvärade dem tydligen ej mycket; de spottade antagligen ut den.

Några kvinnor hade lagt märke till, att lapparne begagnade sennegräs i sina komager, och de kommo nu, behagsjukt småleende, med hela fång af sådant till oss. Vi tackade naturligtvis med att småle lika huldt tillbaka. Då började de med tecken fråga, om vi icke till gengäld ville ge dem några synålar. Detta hade jag visserligen också kunnat göra, då jag tagit med mig åtskilligt af detta slags bytesmedel, hvilka stå i högt pris på Grönlands östkust. Men jag ville gömma dem till en möjlig öfvervintring, då de nog skulle komma till nytta. Jag gaf därför kvinnorna i stället en bleckdosa, som innehållit konserver. Häröfver blefvo de alldeles utom sig af glädje; den lyste dem ordentligt ur ögonen, och de skyndade bort för att visa den för de andra. Sennegräset kom för öfrigt lapparne väl till pass, då de började lida brist på sådant, och utan sennegräs i sina skor har lappen svårt att finna sig. För öfrigt hade de mycket att anmärka om detta eskimåernas sennegräs: det var ej insamladt under den rätta årstiden; det var vinterfruset gräs, var ej skuret friskt om hösten och så torkadt. Det tjänade till ingenting att säga dem, att eskimåen ej har för sed att göra större insamlingar än han nätt och jämt behöfver.

Men nu blef det snart på tid för oss att bryta upp, och vi började så småningom laga oss i ordning därtill. Då kom en karl och frågade med tecken, om vi ämnade oss norr ut, och då vi svarade jakande, sken hans ansikte upp; han och hans följe skulle nämligen äfven åt det hållet, och strax sprang han tillbaka och underrättade de andra därom. Nu blef det lif och uppbrott öfver hela lägret, och medan [ 304 ]europeer och eskimåer täflade om hvilken först skulle få sina tält nedtagna och båtarna satta i vattnet och lastade, uppstämde hundarna, som väl märkte hvad som var å färde, en ohygglig konsert af tjutningar, där den ena sökte öfverrösta den andra.

Eskimåläger vid Kap Bille. (Af E. Nielsen, efter fotografi från den 31 augusti.)

Eskimåläger vid Kap Bille.
(Af E. Nielsen, efter fotografi från den 31 augusti.)

Det tältlag vi föregående afton besökt ämnade sig söder ut. Före afresan återgäldade vi naturligtvis de gåfvor vi fått. Jag gick därför in i tältet, där några af karlarne sutto halfnakna och åto. Då de fingo hvar sin bleckdosa, blefvo de mycket glada, och några visade, hur de tänkte använda dem till dryckeskärl. Vid utgåendet mötte jag mannen med bössan. Han gaf åter med tecken tillkänna, att han behöfde krut; men då jag gick efter en stor bleckdosa och gaf honom den, blef han belåten. Snart voro alla de stora skinntälten nedtagna och inpackade i båtarna. Det var förvånande att se, hur hastigt eskimåerna kunde göra sig färdiga till afresa med alla sina jordiska ägodelar och hela sitt hushåll; men också var det många händer om det. Själfva voro vi i det närmaste färdiga, då locket sprang af en dosa salt, [ 305 ]som förvarades i en af säckarna, och innehållet tömdes ut öfver en del af provianten. Detta måste strax afhjälpas, och vi blefvo därigenom uppehållna, så att eskimåerna måste resa något före oss. Två kvinnobåtar drogo söder ut, där det nu var öppet vatten, medan två andra snart försvunno bakom närmaste udde i norr.

Kajakmännens afsked vid Kap Bille. »— — flere kajaker ilade den ena efter den andra söder ut — —».
(Af A. Bloch efter fotografi.)

Kajakmännen dröjde dock ännu; de skulle taga ett in timare farväl, innan de skildes, antagligen för flere år, och vi blefvo nu vitnen till en mycket komisk scen. Det var väl vid pass 12 kajaker, och dessa lade sig vid sidan af hvarandra i en snörrät linie, alldeles som man ställer upp ett led soldater. Jag undrade, hvad denna besynnerliga [ 306 ]manöver skulle betyda, men blef snart tagen ur min ovisshet. Snushornen togos fram och gingo från man till man; hornet öppnades och fördes med kraft flere gånger upp i näsan; båda näsborrarne måste bli helt och hållet fylda. Flere horn voro i verksamhet, och då hvart horn kom två gånger till hvar man, inses lätt, hvilka kvantiteter måste ha åtgått; en del af dem nyste så, att det var en ren märkvärdighet, att de icke föllo öfver ända i kajakerna.

Jag ville fotografera dem, men blef uppehållen till dess linien delvis var bruten, och flere kajaker ilade den ena efter den andra söder ut genom isen.

Att traktera hvarandra med snus är det sätt, hvarpå östkusteskimåerna taga farväl af hvarandra; det är ungefär som när norska bönder ge hvarandra en sup till afsked. Vid detta tillfälle var det endast de som kommo söder ifrån som hade något att traktera med. De hade tydligen varit inne till de danska kolonierna på västkusten nära Kap Farväl, medan de söder ut dragande sannolikt voro på resa dit.

Dessa sina handelsresor företager eskimåen på denna kust allt för ofta. Han har ett godt stycke till sin handelsbod, och för att hinna dit behöfva de, som ha längsta vägen, vanligen ett par år. En dylik handelsresa fram och tillbaka kan sålunda räcka 4 år eller mer. Många sådana resor kunna ej gärna komma på ett enda människolif, men de som medhinnas äro redan tillräckliga att verka skadligt. Man kunde tro, att det är behofvet efter nyttiga saker som drifver dem till dessa resor. Det är dock knappast förhållandet. Den egentliga driffjädern är säkerligen längtan efter tobak. Rökning och tuggning af tobak brukas ej af befolkningen på Grönlands östkust, men så snusar den i stället värre än jag sett några människor göra. Tobaken köpes [ 307 ]vanligen i rullar, så kallad holländsk rulltobak. Snuset tillredes på det sätt, att tobaken sönderskäres, torkas väl (öfver lampan) och finrifves på flata stenar. Den blandas gärna med krossad kalkspat, kvarts eller dylikt, för att göras drygare och mera rifvande.



  1. Att anvisa de kommande en landningsplats samt bära deras saker i land och draga upp båten, såsom de gjorde med oss, är det sätt, hvarpå eskimåerna visa främlingar, att de äro välkomna. Äro de resande däremot icke välkomna, står man stilla och ser på dem utan att röra ett finger. Jfr Meddelelser om Grønland, häft. 10, s. 171.
  2. Så kallas de hedniska eskimåernas vise män och andebesvärjare.
  3. Amaut är det en tröja liknande plagg, som begagnas af de kvinnor som ha späda barn. På ryggsidan har den en påslik utvidgning, hvilken nedtill slutes med remmar, som spännas omkring lifvet utanpå amauten. I denna påse sitter barnet både godt och varmt, då det värmes af moderns kropp, och i denna tages det med på allt slags arbete utomhus, äfvensom på vandringar och sjöfärder. En eskimå-moder går sällan från sitt barn.