På skidor genom Grönland 1890/Vi lämna östkusten

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Fortgången af vår kännedom om Grönlands inlandsis och de äldre försöken att intränga på dem
På skidor genom Grönland : en skildring af den norska Grönlands-ekspeditionen 1888-89.
av Fridtjof Nansen (1861-1930)
Översättare: Otto Wilhelm Ålund
Vi sätta kurs på Godthaab. — Klimatet och snöförhållandena  →


[ 405 ]

Sjuttonde kapitlet.

Vi lämna östkusten.


De första dagarna efter Sverdrups och min isvandring användes, som förut nämts, till iståndsättande af vår garderob och öfriga utrustning. Vi hade ett tungt, mildt väder med regn och gjorde oss därför ej brådt med att bryta upp; vi hoppades på klart väder med köld om nätterna.

Till föda under dessa dagar användes hufvudsakligen endast den sjöfågel vi skjutit under båtresan längs kusten, och som vi ej förr haft tid att äta. Den smakade alldeles förträffligt, och det var en komisk syn att se oss lägrade på berget rundt omkring grytan, en blecklåda, hvari det varit bröd, och med fingrarna hämta upp åt oss hvar sin fågel, som slets i stycken och förtärdes med tillhjälp af fingrar och tänder. Så moderna inrättningar som en gaffel hade vi naturligtvis icke. Jag kan också på grund af egen erfarenhet försäkra, att en sådan alldeles icke är nödvändig. De gafflar vi fingo af Vår herre äro särdeles goda, blott man icke förstör dem i allt för kokheta grytor; men det lär man sig snart genom öfning.

Den 14:e fingo vi bättre väder och beslöto nu röra på oss. Efter Sverdrups och min mening borde isen vara [ 406 ]lättast åtkomlig från det berg (på Jensens land), där vi under vår nattvandring varit sist, så framt det nämligen var någorlunda tillgängligt från sjön. Vi satte följaktligen våra båtar ännu en gång i vattnet, stufvade ned allt uti dem och begåfvo oss på väg för att, om möjligt, med ens företaga uppstigningen. Men vid framkomsten funno vi berget så brådstupande, att det skulle bli alltför mödosamt att med vår tunga packning komma upp där. Vi måste vända om till vår tältplats för att därifrån anträda isvandringen.

Ännu en gång lossades alltså här våra båtar, och först sent på natten hade vi allt i land.

Följande dag (den 15 augusti) släpades båtarna upp till sitt blifvande hviloställe i en liten bergklyfta, där de voro någorlunda skyddade. Här nedlades de omsorgsfullt med kölen i vädret och belastades med sten för blåstens skull, och har ingen flyttat dem, ligga de där väl ännu.

Under båtarna lades en depot af ammunition, torkadt själkött och annat. Några verktyg, närmast hörande till båten, kvarlämnades äfven, bland dem en segelhandske[1], som vi sedermera skulle komma att sakna. Som jag förut nämt, var det äfven min afsikt att här kvarlämna den ena af våra bössor, men då det kom till stycket, tyckte vi alla, att hon var så vacker, att vi ej hade hjärta att skilja oss vid henne.

På en papperslapp skref jag en helt kort berättelse om expeditionens öden allt intill den dagen och inneslöt den väl i en liten bleckdosa, som nedlades i den till hvalfångarbåten hörande brödkistan, hvilken nu stäldes under båten. I berättelsen säger jag bland annat, att vi ha det bästa hopp om att komma riktigt fram till västkusten, blott vi få tillräckligt kallt. — Vi skulle i sanning få mer än tillräckligt. [ 407 ]Lapparne yrkade ifrigt på, att vi skulle lämna kvar den ena sofsäcken, ty vi kunde godt sofva fyra i den andra och så kunde de båda sofva i sina päskar; där stode de sig godt, till och med i 40° köld, sade Balto. Det var bara onödig dödvikt. Han blef dock ej synnerligt länge af den meningen.

Då det var för varmt om dagen och snön i följd däraf våt, beslöto vi arbeta om natten och sofva om dagen.

Omkring niotiden på aftonen voro kälkarna stufvade, och vi anträdde vår vandring, med Kristianshaab som mål. I början gick det ej fort. Snöfältet, hvaröfver vi tågade fram, gick visserligen ned till stranden, så att vi kunde draga kälkarna ända därifrån; men stigningen var brant, och vi måste vara tre om hvar kälke och esomoftast pusta ut. De voro nämligen tunga: hvar och en hade en last af mer än 100 kg. Då vi kommo så högt upp, att vi kunde börja draga med en man för hvar, gjorde vi en liten omlastning, så att hvar och en af de fyra kälkarna fick omkring 100 kilograms vikt, medan den femte, som drogs af två, hade inemot dubbelt så mycket.

Den natten fingo vi godt väder och någon köld, jämt så mycken, att snön blef litet hårdare. Frånsedt den starka stigningen, var isen någorlunda god; sprickor funnos ännu icke. På morgonsidan kommo vi in på värre is med en mängd klyftor och ojämnheter, men som dock hade en hård yta, på hvilken kälkarna gledo ganska lätt. Sedan vi arbetat oss fram ungefär en half mil, slogo vi upp tältet på en höjd af omkring 180 m. Det smakade rent af himmelskt att få sig ett halft dussin koppar godt varmt te (med kondenserad mjölk), och så krypa i sofsäckarna. Jag tror, det var allas tanke, att vi haft behagligare arbete äu detta, men vi behöllo våra tankar för oss själfva.

[ 408 ]Just som vi skulle lägga oss att sofva, upptäcktes, att vi glömt vårt enda stycke schweizerost kvar på det ställe, där vi i mörkret vid midnattstid intagit vår middag. Att låta detta oststycke ligga kvar var för tokigt; men att hämta det nu, då vi voro så trötta, var värre. Då erbjöd sig Dietrichson att gå och hämta det. Han ville gärna ha sig en liten morgonpromenad, innan han gick till kojs, sade han, så finge han med det samma se sig litet om, och det kunde vara bra för hans karta. Jag erinrar mig, att det var med beundran jag såg honom lätt och obesvärad begifva sig åstad. Jag hade svårt för att fatta, att någon kunde ha lust att göra en morgonpromenad efter ett sådant arbete.

Uppdragning af båtarna vid vår sista tältplats på östkusten.
(Efter fotografi.)

På aftonen drogo vi vidare på samma slags ojämna is. Fram mot midnatt blef det så mörkt, att vi icke kunde se. [ 409 ]Klockan 11 slogo vi därför upp tältet, kokade oss choklad, åto och väntade på dagsljuset. Vi kommo nu på jämnare is, men snön blef lösare, och sprickorna började. De flesta kringgingos dock någorlunda lätt. Fram på morgonen började det regna, och nu blef tillvaron mindre angenäm. Vi togo allesammans på oss våra regnkläder, men de voro allt annat än vattentäta, och regnet öste ned, så att vi blefvo genomvåta ända in på kroppen. Vi hade snart ej en torr tråd på oss. Frösö gjorde vi visserligen icke, oaktadt blåsten var tämligen skarp; arbetet med dragningen höll oss varma; vi måste taga uti allt hvad vi orkade. Men att känna kläderna klibba fast vid skinnet och lägga sig i vägen för hvarenda rörelse, är dock ej rätt behagligt.

Båtarna, som vi lämnade dem.
(Efter fotografi.)

Vi höllo uti till framåt middagen. Stigningen var nu ej större, än att vi kunde draga kälkarna någorlunda lätt, när [ 410 ]vi voro två om hvar. Det gälde tillika att taga sig i akt för de många sprickorna. Vi kunde ej binda ihop oss i ett tåg, då det blefve för svårt att röra oss, utan måste nöja oss med att vara bundna vid kälken med det starka dragtåget, hvilket var väl fastgjordt i den bastanta dragsele vi hade på oss. Brusto snöbroarna under oss, blefve vi sålunda hängande vid selarna, och så länge ej kälken följde med i

Vår tältplats morgonen den 17 augusti.
(Af A. Bloch efter fotografi.).

fallet, hvilket var föga sannolikt, då han var så lång, kunde vi hänga tryggt, tills någon af de andra kom till vår hjälp. Sådant hände blott ett par gånger, och vi sjönko ej ned mer än till armarna. Genom att lägga stafven eller isyxan tvärs öfver gapet kraflade vi oss vanligen upp på egen hand utan hjälp. Att få de långa slädarna öfver sprickorna gick vanligen lätt; de hade en så stor bäryta, och man behöfde blott skjutsa dem hastigt öfver. De gingo då af farten de [ 411 ]fått, till och med om det en och annan gång kunde hända, att det brast litet under dem.

Inemot klockan 12 gjorde vi ändtligen halt och slogo upp tältet på en liten slätt mellan två väldiga sprickor. Vädret hade nu blifvit alldeles omöjligt. Torra kläder på kroppen utvändigt och varmt te inombords smakade den dagen obeskrifligt skönt. Sedan vi lagt stafvar och skidor under tältgolfvet för att få ett någorlunda torrt läger och så godt vi kunnat skyddat oss mot det ösande regnet, kröpo vi till kojs. Expeditionens rökande medlemmar fingo sig äfven en pipa tobak, och nu befunno vi oss outsägligt väl, medan blåst och regn fortsatte sitt arbete där utanför.

Uppstigning på inlandsisen den 17 augusti.
(Af författaren.)

I tre dygn, alltså från middagen den 17 och till förmiddagen den 20 augusti, kvarhöllos vi nu i tältet af ett [ 412 ]öfvermäktigt oväder med störtregn och blåst. Under hela tiden lämnade vi ej våra sofsäckar annat än för de korta stunder då vi intogo våra måltider.

Största delen af tiden användes till sofning, och i början sofvo vi ett helt dygn i en sträcka. Matrationerna nedsattes till det minsta möjliga; då vi icke arbetade, behöfde vi ju ej heller mycket mat. Men något måste vi dock ha för att hålla lifvet vid makt, och vi åto därför en gång i dygnet. Det var de som funno att detta var skäligen litet och påstodo, att tarmarna skreko. När man icke åt eller sof, fylde man luckor i sin dagbok, berättade historier eller läste litet i det icke synnerligt rikhaltiga biblioteket, bestående af sjökalender, logaritmiska tabeller och andra ungefär lika intressanta böcker samt prof. Hellands afhandling om Grönlands isfjordar. Ravna och Balto läste, som vanligt vid sådana tillfällen, i Nya testamentet. Mest användes dock tiden till att studera taket i tältet och lyssna till regnplasket utanför och blåsten, som ref och slet i tältväggen och bardunerna.

Den 20:e på förmiddagen gaf sig ändtligen ovädret så pass mycket, att vi kunde fortsätta vandringen, sedan vi fått oss ett kraftigt mål med varm linssoppa, som skulle ge ersättning för den föregående dagens svältkur.

Vi hade fortfarande starkt söndersliten is. Då vi skulle försöka stiga uppför en höjd, som låg rätt framför oss, blefvo sprickorna så många och stora, att vi ej kunde komma fram. De gingo nämligen ej alla parallelt, utan skuro hvarandra i två riktningar, och då står man där vackert. Vi måste vända om för att hålla norr ut och åkte nu, sittande på kälkarna, utför igen mellan sprickorna, men måste se väl upp för att ej försvinna i djupet.

Längre norr ut funno vi mindre söndersplittrad is, ej så brant stigning och i det hela lättare att komma fram. [ 413 ]På ett och annat ställe var väglaget så pass godt, att vi kunde draga en kälke hvar, med undantag af Sverdrup och mig, som med den tyngsta gingo i spetsen för att visa vägen. Regnet hade tydligen hjälpt oss till bättre före, ty snön hade blifvit fastare och till en del bortsköljd från isen. Vi sjönko visserligen ännu djupt ned, men ville det blott frysa på, skulle det bli utmärkt. Ytan var emellertid fortfarande ojämn, och Balto säger i sin beskrifning om den:

Tre dygn i tältet.
(Teckning af E. Nielsen.)

»Den 20:e (skall sannolikt vara den 22:a) blef inlandsisen förfärligt ojämn; han var som stora vågor på hafvet, och det var förfärligt att släpa kälkarna upp på dessa vågor, och när man skulle ned igen kommo isstycken rullande ned öfver en. Tåget, som vi drogo kälkarna med, pinade axlarna så, att det kändes som de voro brända.»

Omkring 8-tiden på aftonen såg det ut som det ville klarna, och då vi togo för gifvet, att det i sådant fall skulle frysa på, gjorde vi strax halt och slogo upp tältet, för att hellre vänta, tills föret blefve hårdt.

[ 414 ]

Utsikt mot Kiatak från inlandsisen den 20 augusti.
(Teckning af författaren.)

Utsikt mot Kiatak från inlandsisen den 20 augusti. (Teckning af författaren.)

Följande morgon (den 21 augusti) vid 4-tiden purrades ut. Himlen var molnfri, och oaktadt termometern ännu visade att luften hade värmegrader, var det dock verkligen så hård skare på snön, att han bar oss. Stigningen var ännu stark och sprickorna fortfarande stora och många, men utan någon olyckshändelse ryckte vi dock raskt framåt i det härligaste väder och höllo till långt fram på förmiddagen tappert ut i solhettan, som gjorde snön allt lösare. Det blef efterhand ett mycket ansträngande arbete, och vi plågades af en brännande törst. Dricksvatten fanns ej längre, och vi skulle ej återfinna det förr än i närheten af västkusten. Hvad vi fingo under marschen var endast hvad vi kunde smälta vid vår egen kroppsvärme. Vi fylde nämligen våra fickflaskor af bleck med snö och buro dem på bröstet, stundom till och med in på bara skinnet. Få af oss voro dock tillräckligt varmblodiga och tåliga att vänta, tills snön förvandlades till vatten. Så snart han blef litet fuktig, sög man vatten[ 415 ]dropparna ur honom, och något ordentligt dricksvatten erhölls naturligtvis på det sättet aldrig.

Slutligen nådde vi vid 10-tiden på förmiddagen krönet af den höjd vi föresatt oss att hinna, innan vi stannade. Vi hade då gått ¾ mil. Härifrån sluttade marken något inåt, och isen var helt och hållet fri från sprickor. Vi trodde oss nu ha öfvervunnit den första svårigheten på inlandsisen och kunde i följd däraf hålla en liten festmåltid, bestående i en extra ration af litet mesost, hafrekäx och hallonsylt. Vi befunno oss nu på en höjd af cirka 870 m. och började kunna se en och annan nunatak inåt isen; norr om oss hade vi redan en hel rad.

Klockan 2 på morgonen den 22 augusti drogo vi åter vidare. Vi hade nu fått god nattkyla (—5° C.), och snön var stenhård, men mer än vanligt ojämn, så ojämn att kälkarna välte omkull. Fram på morgonen, vid 9-tiden, fick solen åter så mycken makt, att vi måste slå upp tältet, sedan vi arbetat oss en god mil framåt.

Vi började nu allt mer känna saknaden af vatten och gladde oss den dagen mycket åt att få te. För att göra detta ännu mer uppfriskande, hittade jag på att hälla citronsaft i det; vi visste ju alla, att te med citronsaft skulle vara utmärkt. Vi glömde dock, att vi slagit kondenserad mjölk uti, och betydligt långa blefvo våra ansikten, då vi, när citronsaften ihäldes, fingo se mjölken skära sig och falla till bottnen i klimpar. Vi drucko det naturligtvis lika bra; men försöket upprepades ej.

Vid 9 tiden på aftonen drogo vi åter vidare. Isen var fortfarande mycket ojämn. Kälkarna måste än dragas upp på toppen af de krabba isvågorna, än störtade de ned i vågdalarna. Det ryckte och slet i axlarna och öfverkroppen, [ 416 ]och Baltos yttrande, att det kändes som axlarna vore brända, är ganska träffande.

Anikitsok, Johnstrups nunatak, Kornerups nunatak o. s. v.
(Af författaren, efter fotografi.)

Men hade vi det än ofta litet svårt i det hänseendet, gåfvo oss dock dessa månljusa nätter med sitt norrsken en god ersättning. Äfven denna del af jorden har sin skönhet. När det alltid skiftande norrskenet trådde sin lätta, fantastiska dans öfver den södra himmeln, kanske i mer strålande prakt


än på något annat ställe, glömde man lätt slit och mödor. Eller när månen steg upp och gick sin tysta ban öfver den stjärnströdda himmeln, lekte på iskammarnas toppar och badade hela denna döda, stelnade isvärld i sitt silfverbad, då lade sig frid öfverallt och lifvet blef skönhet. Jag är viss på, att nattvandringen öfver Grönlands inlandsis kvarlämnat ett outplånligt intryck hos oss alla, som voro med på denna färd. [ bild ]Sida:På skidor genom Grönland 1890.djvu/454 [ 417 ]Då vi omkring midnatt kommo till en brant och tung stigning, blef det värre än värst. Vi måste nu vara flere om hvar kälke, och ändå var det ett arbete som tog på krafterna. Men så kände ej heller vår öfverraskning och glädje några gränser, när vi kommo några hundra fot högre och så långt ögat räckte i månskenet sågo en jämn slätt utbreda sig framför oss och funno en isyta så hård och jämn som isen på en insjö.

Hellands och Rinks nunataker (den 22 augusti).
(Teckning af författaren.)

I den gladaste stämning slogo vi därför vid 2-tiden upp tältet, för att hvila litet, koka kaffe och få litet till lifs, innan vi drogo vidare. Vi voro alla mycket upprymda i anledning af det härliga före vi nu fått, ett lättare kunde knappast finnas, och vi talade mycket om hur länge det sannolikt skulle dröja, innan vi hunne fram till västkusten, om detta finge fortfara. Jag trodde, att det skulle vara godt, om vi något kunde minska vikten af vår kälklast utan att dock minska provianten. Balto menade då, att vi tryggt kunde lämna kvar indiantrugorna, ty dem skulle [ 418 ]vi ej mer behöfva. Jag svarade, att det nog var sant, så länge vi hade sådant före som nu; men ingen kunde veta, hur länge det skulle vara. Men då sade Balto: »Å så’ pina död! Han Ravna är fjällapp, och han har lefvat 45 vintrar på fjället, men han säger, att han aldrig brukat något slikt, och ingen skall nu heller lära honom, gamle man, sådant; och det samma säger jag också, och jag är lapp, och ingen skall lära oss, lappar, något på snön.»

Mohns, Baltos, Kristiansens, Dietrichson och Sverdrups nunataker (den 22 augusti).
(Teckning af författaren.)

Därpå svarade jag leende: »Ni lappar tron nu er vara så förskräckligt kloka, men ni kunna ännu komma att lära åtskilligt, innan ni kommen hem,» — och så påminde jag honom, hur det gick med snöbrillorna, som han kallat »bara strunten», då jag visat honom dem i Kristiania, men som just de båda allraförst behöft. Balto menade, att det var en helt annan sak; och han kunde ju ej neka till att han nu fann snöbrillorna goda och nödvändiga; men om jag någonsin sätter de här trugorna på mina fötter, vill jag — och han afslutade meningen med en kötted. Han var nu så stor af sig, att han ofta tillät sig att svära ganska eftertryckligt. Det var emellertid särdeles uppmuntrande för oss andra, ty det visade, att han var vid godt mod. [ 419 ]Glädjen öfver det goda föret varade dock, ty värr, ej länge. Den räckte dock den dagen ut, och sådant före som vi då hade ha väl knappast många sett på Grönlands inlandsis. Om man hyflat den, kunde den ej gärna varit jämnare. Stigningen var långsam med nästan omärkliga långsträckta vågor.

Jomfrua, Kuns, Kjerulfs, Pearys och Whympers nunataker (den 22 augusti).
(Teckning af författaren.)

Kl. omkring 11 på förmiddagen (den 23 augusti) gjorde vi halt och slogo upp tältet. Solen brände den dagen, liksom förut, till den grad på tältet, att det var tämligen varmt att ligga därinne, ja, en af oss fann det till och med så varmt, att han gick utanför och lade sig på en pressenning i skuggan för att kunna få sofva.

Kl. half 7 voro vi åter på benen. Ju längre vi kommo, försvann det goda föret allt mer, och den hårda isen blef täckt af fin nyfallen snö. Vi fingo redan nu känna, att vi skulle få mer nattköld, än vi tyckte om, ty på denna stoftfina snö gledo stålmedarna under våra kälkar i de 7 eller 8 graders köld vi då hade mycket tungt, och sedan vi gått omkring tre fjärdedels mil, insågo [ 420 ]vi det okloka uti att fortsätta på denna tid af dygnet; det var nu fördelaktigare att marschera om dagen, då snön ej var så hårdt tillfrusen. Kl. omkring 10 slogo vi därför upp tältet.

Matlagning.
(Efter fotografi.)

För att lätta lasten på våra kälkar tänkte vi lämna kvar oljeduksvaren till våra sofsäckar. Vi hade nu kommit så långt, att utifrån ingen annan fuktighet än den i form af snö var att befara, och då den kunde afborstas, voro följaktligen dessa öfverdrag obehöfliga. Men att kvarlämna utan att tillgodogöra dem, funno vi vara en dumhet. Oljeduken var brännbar, följaktligen kunde vi koka med den. [ 421 ]Det var en lycklig idé, som strax slog an; det gälde nu blott att finna en gryta. Men alla de brödlådor vi hade voro läck i följd af den hårda behandling och de stötar de varit utsatta för. Slutligen funno vi dock en, som var någorlunda tät, och vi grepo oss an med kokningen inne i tältet.

Blecklådan fyldes som vanligt med snö, af de stålstänger, som utgjort köl under våra kälkmedar, gjordes en ställning, och på denna anbragtes lådan så, att vi kunde göra upp eld under henne. Oljeduken refs upp i smala remsor, och i en snöskofvel af stål, hvilken användes som fyrfat, gjorde vi nu upp eld under vår kittel. Oljeduksremsorna brunno förträffligt, lågan slog högt upp på sidan af blecklådan och kastade ett vackert, rödaktigt sken ut öfver tältrummet på sex gestalter, som sutto rundt omkring, stirrade in i elden och tyckte, att lifvet nu började bli riktigt behagligt.

Men alla fröjder på denna jord äro flyktiga, och den att koka med oljeduk i ett tält utan rökhål i taket icke minst. Det dröjde nämligen icke många minuter förr än tältet var så fullt af rök, att vi voro nästan osynliga för hvarandra, till och med om vi lyckades hålla ögonen öppna. Förgäfves öppnade vi på tältdörren, ty om än litet rök gick ut, kom dock ständigt mer igen, och rökhafvet blef allt tätare. Glädjen öfver att se elden var längesedan förbi; kunde man öppna litet på det ena ögat, såg man endast ett matt skimmer långt in i tjockan. De flesta af sällskapet togo dock den förståndiga utvägen att krypa i sofsäckarna och draga locket väl till öfver hufvudet.

Ett par måste dock härda ut för att sköta om elden, så att snön kunde bli smält och teet kokt. Genom att öppna litet än på det ena, än på det andra ögat och så allt emellanåt sticka ut hufvudet genom tältdörren för att hämta en portion frisk luft, gick det dock någorlunda, och snön började [ 422 ]smälta. Men för att fylla våra vedervärdigheters bägare till brädden, visade sig nu kokkärlet vara läck som ett såll; vi måste hitta på något annat. Locket på den blecklåda, som innehöll vårt apotek, var visserligen tätt, men det rymde ej mer än hälften af hvad vi behöfde. Det var dock vår enda återstående resurs. Jämte den andra lådan, som stäldes på den kant, där hon var minst läck, fick det nu tjänstgöra som tekittel, och på det viset redde vi oss hjälpligt. Vi fyrade nu duktigt på, så att tältet förvandlades till ett ordentligt litet helvete, och fingo så omsider verkligen ett slags te.

Följande morgon kokade vi också med oljeduk, men hade nu det förståndet att flytta eldstaden utanför tältet och brassade här på, tills vi fingo en tämligen stor portion snö smält, så att vi, utom en god, varm rätt kumminkål med upplöst köttpepton, för en gång fingo dricka oss otörstiga. Genom tillsättning af citronsaft, citronolja och socker förvandlades vattnet till den mest uppfriskande citronlemonad. Men det var också sista gången, innan vi kommo fram mot västkusten, som vi fingo riktigt släcka törsten, ty vi måste spara på bränslet.

När vi den morgonen vid dagsljus betraktade hvarandra, erbjödo vi allesammans ett märkvärdigt skådespel. Bevare oss väl, så vi sågo ut! Vår ansiktsfärg, som förr varit tämligen ljus och någorlunda rentvättad af väder och vind, var fullkomligt förändrad. Här och där sutto sotfläckarna så tjockt, att de kunde afskrapas med knif. I synnerhet voro alla rynkor och ojämnheter fylda med detta ämne. Likaledes hade stora samlingar däraf slagit sig ned på alla framstående partier, såsom ögonbryn, kindben, underläpp och haka, och hade man varit så olycklig att af naturen fått blondt hår eller skägg, hade det blifvit ramsvart. Det enda som var rent var hvitögat och tänderna, men de lyste i stället ohyggligt hvita.

[ 423 ]När jag nu berättar, att vi, trots sådana oregelbundenheter, från det vi lämnade Jason tills vi hunno västkusten ej en enda gång tvättade oss, skola många läsare säkerligen få ett mycket dåligt begrepp om vårt renlighetssinne. Men det få vi nu hålla till godo med. Upplysningsvis bör dock måhända nämnas, att vi under vanliga omständigheter hade för sed att tvätta oss; men om det ej skedde under hela denna resa, hade det sina orsaker. För det första hade vi nu på inlandsisen intet annat vatten än det vi morgnar och aftnar smälte med sprit och det ännu mindre vi under dagens lopp kunde smälta på vår egen kropp. När man nu, som vi, plågas af en brännande törst och har valet emellan att använda denna portion vatten till att tvätta sig i eller dricka, eller först tvätta sig i och så dricka, då tror jag, att något hvar, när det kom till stycket, skulle föredraga att endast dricka det.

För det andra är det en tvifvelaktig njutning att tvätta sig i en temperatur, där tvättvattnet fryser när det stått några minuter, där fingrarna bli stelfrusna, innan de från tvättfatet hinna ansiktet, och där samma förhållande blir med ansiktet, när det kommer vatten på det. Jag tror ej, att de skola vara många som under sådana omständigheter skola på renlighet öda annat är teoretisk vältalighet.

För det tredje var det rent af förbjudet att tvätta sig, äfven om det fanns fullt upp af både vatten och värme, och det af den orsaken, att i ett dylikt solsken, där ljuset ej blott kommer uppifrån, utan äfven återkastas från snön, är det skadligt att för mycket slösa med vattnet. Huden angripes nämligen i detta fall våldsamt af solljuset, spricker, faller af, ja, får sårnader, som kunna vålla både smärtor och obehag. Har man att välja mellan sådant och uraktlåtenhet att tvätta sig, tror jag, att äfven af den orsaken tvagningen [ 424 ]skulle finna få försvarare. Nu kunde det för anständighets skull se bra ut, om vi sade, att det var mycket obehagligt att på så lång tid hvarken få tvätta sig eller byta om kläder; men, tv värr, bjuder oss sanningen att upplysa, att vi tvärt om befunno oss särdeles väl däraf.

Hela den 24 augusti hade vi ett uselt före; nysnön blef allt lösare och djupare; vi sjönko ända till 4 tum ned uti den; dessutom hade vi en stark stigning att arbeta oss uppför. För att hålla modet uppe, betalades hvar tillryggalagd fjärdingsväg med en tallrik köttpulverchoklad pr man. Till middagen kokades under bar himmel åter choklad med oljeduk och ett teodolitstativ af ask, som vi hade med oss i reserv, men nu funno öfverflödigt. Till samma ändamål användes äfven en del spjälor till förbindning af brutna armar och ben, som vi fört med oss i vårt apotek. Men då vi kommit lyckligt öfver den spruckna isen, funno vi de flesta af dem så väl som gipsbandagen öfverflödiga och kasserade dem. Några behöllo vi dock för den händelsen det skulle gå på tok under nedstigningen öfver den spruckna och sönderslitna is vi väntade finna nära västkusten.

På aftonen strax solen gått ned började det åter bli kännbart kallt; snön blef tillika tyngre än någonsin, och vi slogo upp tältet. Vi hade den dagen ej kommit längre än något öfver en mil.

Då det endast var några timmar sedan vi ätit middag, beslöts att endast några tunna hafrekäx skulle utdelas pr man, innan vi gingo till kojs. Dessa förtärdes tillsammans med snö, hvaröfver vi hällt en lösning af citronsyra, citronolja och socker, den mest upplifvande och vederkvickande desert man gärna kunde önska. Den liknar fullständigt hvad man i Italien kallar »granita», ja, användes ny och riktigt fin snö, är den mycket bättre.

[ bild ]Sida:På skidor genom Grönland 1890.djvu/464 [ 425 ]Det var i en egen stämning man satt utanför tältet och förtärde denna snö tillsammans med de två eller tre käx man fått i riktigt små munsbitar, för att njuta af dem så länge som möjligt och se på månen, som göt sitt skimmer öfver detta öde, omätliga snöhaf, medan tankarna ströfvade tillbaka till de omgifningar, i hvilka man sist förtärde granit. Det var också i månsken, men det var en varm sommarnatt vid Neapels golf, och månen strödde sitt silfver öfver Medelhafvets mörka vågor.

Den 25 augusti var stigningen fortfarande stark och föret ännu värre; vi hade nu 6 till 8 tums lös yrsnö; dessutom hade det börjat blåsa oss rakt i ansiktet.

Då vi tyckte, att våra middagsraster togo väl mycken tid, fingo vi den dagen den lyckliga idén att koka på kälken, medan vi voro i marsch. Vi besparade därigenom den långa tid vi eljest måste sitta och vänta på kokningen. Kokapparaten stäldes bakpå den ena kälken, det gjordes upp eld under den, och medan snön efterhand förvandlades till vatten, hvari bönmoset lades, drogo vi vidare, ofantligt stolta öfver vår listiga uppfinning. Då soppan kommit i kokning, stannade vi, slogo upp tältet och buro försiktigt in kokapparaten. Men just som vi skulle sätta oss ned för att riktigt smörja kråset med denna herrskapsmat, gjorde jag en klumpig rörelse och slog omkull den vickande ställningen, så att den dyrbara bönsoppan tillsammans med brinnande sprit, vatten och halfsmälta snöklumpar (från det öfversta smältkärlet) strömmade ut öfver tältgolfvet.

I ett nu voro alle man på benen; allt som fanns i tältet kastades ut, och vi fattade ögonblickligt tältgolfvet i hörnen, så att soppan rann ned i fördjupningen i midten, och härifrån häldes hon nu åter upp i kokkärlet och fick koka litet till. Knappt en droppe gick förlorad; under sådana om[ 426 ]ständigheter är det mycket lyckligt att ha ett vattentätt segelduksgolf. Balto yttrar om denna bönsoppa, att »hon visserligen icke var så alldeles ren, ty tältgolfvet var tämligen smutsigt, men det fick ej hjälpa. Den smakade oss lika bra, ty våra magar voro tämligen tomma». Att det kommit litet sprit med i soppan, nämner han ej; det var ju endast helt litet och skämde säkert ej smaken i hans tankar.

Holms och Gaméls nunataker (den 26 augusti).
(Teckning af författaren.)

Sedan vi ändtligen afslutat vår middag och just som vi tyckte det var varmt och godt i tältet, blåste det upp en snöstorm. Det var visserligen endast jordyra, men vi fingo den midt i ansiktet, då vi drogo vidare, och blåsten tilltog alltjämt mot aftonen. I 9 graders köld var det mindre behagligt. Vi stampade oss emellertid fram emot den så godt vi kunde uppför en brant stigning, med de framåtböjda hufvudena insvepta i kapuschongerna, alldeles som munkar, medan den fina yrsnön gjorde sitt bästa att intränga genom alla porer och springor i våra regnkläder. Det var långt lidet på aftonen, när vi slogo upp tältet och kröpo i säckarna. Några hafrekäx, en liten tallrik köttpulverchoklad och litet citrongranit smakade förträffligt på sängen, medan månen kastade sitt [ 427 ]fredliga sken in genom en springa på tältdörren och blåsten och snöyran syntes utestängda.

Snöstormen varade emellertid hela natten, och då jag följande morgon (den 26 augusti) kröp ut för att koka kaffe, blef jag icke litet förvånad att finna mig själf, sofsäckarna, säckarna med våra kläder, alltsammans begrafvet under snö, som trängt in genom alla springor och fyllt tältet. Då jag skulle sticka fötterna i stöflarna, voro äfven de fulla af snö, och när jag skulle se till kälkarna, voro de halft begrafna, och stora snödrifvor lågo uppåt tältväggarna på alla sidor. Trots allt detta hade vi dock en angenäm söndagsmorgon med kaffe och frukost på sängen.

Snöstormen fortfor hela den dagen, och det blef allt tyngre att gå emot den, då snön blef lösare. Jag tänkte mycket på att binda ihop kälkarna och försöka med tillhjälp af segel kryssa oss upp mot vinden. Fortsatte vi på detta viset, skulle det dröja länge, innan vi uppnådde Kristianshaab. Vi kunde visserligen hoppas på en förändring; men den dagen kom den ej. Vi stampade oss fram så godt vi kunde. Efter en fjärdingsväg kommo vi till en höjd, där vi måste upp; men stigningen var så brant, att vi måste vara tre om hvar kälke, och det var ändå ytterst mödosamt att få upp den. Vid mätning visade sig stigningen vara omkring 1 fot på 4 fot.

Då vi efter en vända gingo utför, vände sig Kristiansen, som eljes sällan upplät sin mun, till Dietrichson och sade: »Herregud, att folk kan vilja sig själf så illa att taga sig för sådant släp.»




  1. Ett slags stor syring, hvarmed man trycker nålen genom segelduken.