Scener i Nord-Amerika/Pocahontas

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Hämden
Scener i Nord-Amerika
ur en svensk resandes minnes-bok
av Carl David Arfwedson

Pocahontas
Eremiten vid Niagara  →


[ 127 ]
POCAHONTAS.




[ 128 ] [ 129 ]De första Engelska kolonister, som anlände till Virginia, funno der tre infödda Indianska stammar, som, sedan urminnes tider, hade bebott den stora landsträckan emellan hafvet och Alleghany-bergen, från James-flodens sydligaste vatten till Patuxent, en ström i staten Maryland. Dessa tre stammar buro namn af Mannahoacks, Monacans och Powhatans, hvaraf den sista var talrikast och innehade egentligen det land, hvilket låg ikring James-floden, således närmast Engelsmännens koloni, som var anlagd vid samma vatten, endast tvenne dagsresor derifrån. Landet var der ganska bördigt och strömmarne fiskrika till den grad, att en gammal berättelse säger, att der var ett sådant öfverflöd på all slags fisk, att man kunde fånga dem med stekpannor[1]. Powhatans chef eller kejsare, såsom [ 130 ]han af alla de äldre historie-skrifvarne tituleras, hette vid denna tid Wahunsonacook; han är likväl mera känd under namnet Powhatan, och jag antager således detta sednare. Han måste varit en i alla afseenden ovanlig man, lika stor krigare som statsman och patriot. Han hade fel, icke få, säger man, men de ursäktas, då man betänker hvem han var, och hvilket det folk var, som han styrde. Att hans spira var af jern, är således ej underligt, och att hans domar andades blod och mord, bör lika litet förundra någon, som är bekant med historien och påminner sig Tamerlans och Attilas styrelse öfver horder, ej olika Indianska stammar. Men om han var grym, slug och blodlysten, får man dock ej glömma de stora och lysande egenskaper, som utmärkte honom. Sanfärdig, ädelmodig och uppriktig visade han sig ej sällan i ett fördelaktigt ljus mot sina kristna fiender, som beständigt och på mångfaldiga sätt sökte bedraga honom. Hans ömhet för sina barn var allmänt bekant, och äfven denna heliga känsla begagnade de hårdsinta kolonisterna till sin fördel, då de bortröfvade hans älskade dotter, för att förmå honom antaga ett af dem gjordt påstående. I hög grad rättvis, förstod han att, genom sina opartiska domar, hålla sin makt och sitt anseende i vördnad, hvilket ej alltid varit fallet med de Indianska [ 131 ]höfdingarne, ty i ett sådant samfund var nödvändigt, att den styrande ägde ovanliga egenskaper, för att kunna tvinga den vilda hopen till lydnad. Dessa saknade ej heller Powhatan; och som han tillika väl insåg, att varaktigheten af hans välde berodde på ett beständigt underhållande af folkets fruktan, glömde han ej ett ögonblick den rôle, han hade att spela, och slutade således med ära en styrelse, som var oroad af många stormar, i hvilka större män än han hade kunnat förolyckas.

Powhatan hade en talrik familj och följde det bruk, som varit och ännu är högst vanligt bland de Nord-Amerikanska Indianerna, att äga en mängd hustrur. Traditionen säger väl icke huru många, men att döma efter hvad ofta förekommer i hans historia, måste man göra den slutsatsen, att han varit en stor fruntimmers-karl, på sin tid, och att han haft lika många hustrur, som ..... törs jag säga det? ..... dagar i året. — Flera hans barn omtalas, men bland dem är det synnerligast den sköna och intressanta Pocahontas, som är bekant i historien, och som Smith kallar ”the Numpareil of Virginia” (hon, som ej har sin like i Virginia).




[ 132 ]Kapten Smith, odödlig för sina äfventyr bland Indianerna, hade om vintern 1608 begifvit sig ut på en expedition bland vildarna. Dels genom list, dels genom öfvermakt, lyckades det dessa att öfverrumpla och tillfångataga honom. Det var väl i början deras mening att taga lifvet af honom, liksom de redan gjort med hans kamrater, men af någon nu obekant orsak, blef detta ej strax verkstäldt, utan uppsköts, till dess Powhatan sjelf fick öfvervara högtidligheten. Under hans brors, Opechancanough’s, anförande släpades fången från den ena Indianska byn till den andra, liksom i triumf, och på flera ställen höllos högtidliga krigs-dansar, för att fira segern öfver det hvitskinnade djuret. När de anlände till Opechancanough’s eget hem vid Pamunkey, anställde de i trenne dagar några svartkonst-ceremonier med honom, för att, såsom de yttrade sig, utröna, om han hade någon elak afsigt i tankarna. Dessa besvärjningar äro så egna i sitt slag, att jag här korteligen vill nämna dem:

Tidigt på morgonen uppgjordes en eld, och mattor utlades, på hvilka fången blef satt. Hans vaktare lemnade då huset, och genast kom inhoppandes en stor och ful figur, helt och hållet öfvermålad med kolblandad olja. Flera ormskinn prydde hans axlar, och ändarne af dessa skinn voro så [ 133 ]bundna tillsammans, att knuten låg öfverst på hans hjessa. En krona af fjädrar satt på hans hufvud, och rundt omkring öron, nacke, ja äfven större delen af ansigtet svajade de brokiga ormskinnen. I handen bar han en skallra, som oupphörligt sattes i rörelse, och i förening med den gällaste stämma gjorde en musik, ohygglig att höra. Denna öfverste prest — om han så får kallas, chefen för besvärjarne, — sysselsatte sig för en lång tid, med att förvåna åskådarne, medelst en mångfald af gester, ställningar, grimaser och utrop, och slutade sin bråkiga förrättning med att draga en cirkel af mjöl omkring elden[2]. Tre andra rusade nu in; deras kroppar voro målade, till hälften röda och till hälften svarta, ögonen hvita och ansigtet rödrandigt. När dessa hade slutat dansa, infunno sig tre andra, med röda ögon och hvita ränder på svarta ansigten. Slutligen satte sig alla midt emot fången, tre på högra och tre på venstra sidan om öfverste-presten, och en sång uppstämdes, accompagnerad af skallrorna, som väldigt skakades. Härpå nedlade den förnämste af dessa gycklare fem korn i marken och började en oration, hvarunder han till den grad svängde armar och händer, [ 134 ]att ådrorna uppsvällde och svetten flöt utför ansigtet. Så snart han slutat, uppstämde de öfriga ett rytande ljud, som skulle uttrycka bifall. Tre korn lades åter ner i marken och sången förnyades. På sådant sätt fortforo de till inemot aftonen, då man med mat och dryck slutade högtidligheterna.

Omsider fördes fången till Werowocomoco, der Powhatan sjelf vistades. Huset, hvaruti han bodde, var ungefärligen hundrade fot i längd; i hvarje af de fyra hörnen satt ett groft arbetadt trä-beläte, föreställande en drake, en björn, en panter och en jätte. Dessa trä-statyer voro berömda bland Indianerna för arbetets fullkomlighet, och deras rykte var vidt utspridt — ett bevis, att de röda männen redan då för tiden icke saknade all smak för de sköna konsterna.

Vid inträdet i rummet befann sig Smith inför kejsaren sjelf. Den store monarken, hvars sköna växt och skarpa ögon, genast fästade hans uppmärksamhet, satt invid den flammande elden på ett säte, ej olikt en säng. Han var klädd i en rik drägt af hudar, hvilkas svansar hängde omkring honom. Hans grå hjessa och tunna skägg vittnade om de sextio år, han upplefvat i mödor och besvär, — och framför honom stod den hvite främlingen, intagen af beundran öfver den kungliga [ 135 ]blicken och af vördnad för det åldriga hufvudet. På hans båda sidor sutto unga flickor, af 16 eller 18 års ålder, och kring väggarne af rummet tvenne rader af qvinnor, och framför dem tvenne rader karlar. Alla hade på ett eller annat vis prydt sig; deras axlar och hufvuden voro rödmålade, och i fleras hår syntes hvitt fjäderdun, som i ymnighet blifvit instucket emellan de svarta lockarne.

Så snart Smith kommit in i detta vilda sällskap, uppsteg en qvinna — som, att döma af utseendet och den rika klädnaden, måste varit en af kejsarinnorna — och räckte honom en skål med vatten, för att tvätta händerna, och en annan gaf honom strax derpå en knippa fjädrar, som skulle tjena för handduk. Mat framsattes för fången, som lydigt gjorde allt hvad Indianerne befallde honom, och tycktes snarare sorglöst roa sig såsom deras gäst, än bereda sig på en snart förestående död, såsom krigsfånge hos de vilda.

Powhatan var under denna tid i en liflig öfverläggning med sina landsmän, och så väl han, som flera af dem höllo långa tal, som i främlingens öron liknade afbrutna meningar, yttrade med en skrikande stämma. Flera gånger pekade talarne på fången, och vid hvarje sådant tillfälle svängde hela sällskapet sina tomahawks i luften, och mången mordlysten blick kastades på honom. En af [ 136 ]de äldre tycktes isynnerhet kraftig i sitt språk, ty vid hvarje mening han yttrade, råmade de andra Indianerna till bifall, och då han slutat, kände Smith flera händer, som våldsamt lades på honom. Men Powhatan dämpade åter den sjudande våldskraften och tvingade barbarerna att draga sig tillbaka. Han talade nu sjelf en lång stund och tystnade slutligen, under salvor af bifallsrop, både från dem som sutto i rummet, och från de utanför huset stående.

Smith förblef ej länge oviss om sitt öde. Två stora stenar buros in af några Indianer och lades på marken, framför Powhatan. På en vink af denne, störtade flera af de vilda från sina säten; ännu en annan, och den olycklige fången kände sig släpad till dessa stenar, på hvilka man nedlade hans hufvud. Indianer, hvilkas kroppsstyrka skulle gjort dem ibland civiliserade nationer allmänt beundrade, stodo öfver honom med upphöjda klubbor; deras ögon gnistrade af blodlystnad.

Minuten var inne, det fattades blott klubbornas fall, och den hvita mannen skulle ej mer varit bland de lefvande. Då framflög, med vindens snabbhet, en qvinna inför bödlarne. Tårar strömmade från hennes mörka ögon, och det långa svarta håret flöt i vågor utefter hennes bara skuldror. Hennes klädsel var fullkomligt Indiansk, men [ 137 ]ansigtet bar stämpel af en mildhet, som sällan eller aldrig spordes hos de vilda qvinnorna. Den enda skillnad i drägt, som utmärkte henne från de andra af sitt kön, var en krona af brokiga fjädrar, som prydde hennes hufvud. Rörande var hennes stämma, då hon ömt bad om förskoning för fången — sjelfva mördarne hejdade sig och frågade Powhatans ansigte om hans vilja. Den gamle mannen häpnade, då han hörde sin egen älskade dotter, Pocahontas, begära nåd för en af sitt slägtes bittraste fiender. ”Dotter af Wahunsonacook,” utropade han i vrede; ”skam vare öfver dig och dina tillkommande barn! Du bäfvar för att se en hvitskinnad mans blod! Gå, gå ut, svaga qvinna! Din närvaro förpestar här luften och gör männer till qvinnor.”

Pocahontas lät ej afskräcka sig af dessa hårda och krossande ord af den gamle, ty det var ej vedervilja för åsyn af blod, som dref henne till att sätta sig upp emot far och landsmän — en ädlare känsla hade uppväxt i den unga Indianskans bröst, och, fattad af en qvinnas hela kärlek, trotsade hon fördomar, fiendskap och religion för sitt hjertas föremål. Hon hade sett Smith; ögonblickets ingifvelse var henne tillräcklig. Hon behöfde ej dagar, månader och år, för att lära älska, såsom många af våra civiliserade fruntimmer, — hon [ 138 ]öfverlade ej med sig sjelf, om denna kärlek var beqvämlig för henne — hon öfvervägde ej så noga alla för och emot — hon tänkte ej på skillnaden i rang emellan en okänd främling och en kejsare-dotter. Hennes kärlek var den sanna, gudomliga känslan, som, i sin renhet och okonstlade skap-lynne, så sällan träffas i våra dagar. Fläckfri, såsom Eva före fallet och oförskräckt lik en af de kristne martyrer, stod hon midt ibland sina vilda landsmän en öfverjordisk varelse, för hopen obegriplig. Ledd af sitt hjertas hela makt, och obekymrad om den fara, hvarför hon sjelf utsatte sig, kunde hon, utan att rodna, trotsa sin fars och sin nations vilja, och ställa sig, en svag och maktlös qvinna, till mål för den förres vrede och den sednares hämd. På knä vid sidan af den, om hvars lif hon bönföll, lindade hon sina armar omkring honom, och tvekade ej att nedlägga sitt hufvud på hans. ”Fullborden nu ert blodiga företag!” utropade hon, ”Pocahontas vet att dö med den hvita mannen, om hon ej kan frälsa hans lif.”

Powhatans själ var ädel. Äfven han var i stånd att sätta värde på en sådan handling. Det allvarsamma ansigtet mörknade väl för ett ögonblick, då han såg för sig en mensklig varelse, som understod sig att motverka hans befallningar; men den mulna blicken klarnade lika hastigt; och på [ 139 ]den gamle höfdingens panna läste dottern sin egen och sin älsklings förlåtelse. ”Pocahontas, jag är en stor Werowance[3]. Du är värdig att vara min dotter!” yttrade han, och lade dervid synnerlig vigt på ordet min. Hon dröjde ej att kasta sig i gubbens armar, och Indianerne sågo med förundran på hvarandra.

Smith erhöll sin frihet och tillstånd att genast återresa till Engelska kolonien vid Jamestown. Utan uppehåll begagnade han sig af denna oväntade frihet och lemnade tacksamt sin befrierska, med löftet att snart komma åter som vän och som gäst.




Den Engelske äfventyraren återkom verkligen, såsom han lofvat; men hans besök voro långt ifrån sådana som han väntat sig, eller som Pocahontas hoppats. En beständig misstänksamhet emot kolonisterna rådde hos Indianerne, hvilka släppte intet tillfälle ur händerna att bedraga de förra och hålla dem i ständig krigstjenst. Detta förhindrade likväl icke Smith att flera gånger under denna tid se sin befrierska, och då ständigt utsatt för att bli mördad af Indianerne, med Powhatan i spetsen, var det [ 140 ]endast genom hennes vaksamma omsorg, som han räddades undan döden.

Pocahontas blef emellertid, genom alla dessa bemödanden, i Engelska kolonien ansedd för de hvites bästa vän bland landets vilda inbyggare, och då den gamle kejsaren, med sina blodtörstige undersåter, på intet vilkor kunde förmås till fri handel och ostörd fred, beslöt man att genom ett krigs-puts göra slut på oroligheterna. Detta blef isynnerhet nödvändigt, sedan Smith företagit en resa till England, och Indianerna begagnande hans frånvaro, hade afhållit alla provisioner från Jamestown, så att kolonisterna derstädes bragtes i den yttersta hunger, och nödgades spisa hvarandra.

Ibland de andra stammar, som ej bodde långt ifrån dem, var en som kallades Potomacs, hvars höfding, Japazaws, alltid visat vänskap för de hvita. Hos denne vistades då Pocahontas, såsom gäst. Engelsmännen begåfvo sig i ett litet fartyg till honom, och, under förevändning af handel, kommo ofta i gemenskap med honom. Ändamålet med resan nämdes omsider för Japazaws, som i början med förakt förkastade deras förslag; men då, såsom belöning för hans biträde i saken, en stor, ny koppar-kittel lofvades honom, gaf han ändtligen vika för deras enträgna böner, isynnerhet som man hade skäl till den förmodan att, genom [ 141 ]den föreslagna åtgärden, fred emellan Powhatan och kolonien kunde åstadkommas.

Japazaws, äfvensom Pocahontas, bjödos att bese det Engelska fartyget, och sedan de der blifvit väl emottagna och fått betrakta allt, som kunde intressera dem, lemnade den förstnämde hastigt fartyget, som strax derpå sköts ut från land af den förut härom underrättade besättningen. Pocahontas hörde ej, utan förfäran, deras tillsägelse, att hon måste följa dem till Jamestown, för att på detta sätt kunna förmå sin envise och orolige far att göra fred; men då hon såg sin trolöse värd stående på stranden och obekymrad om henne, sysselsätta sig med att undersöka sin nyss förvärfvade blanka koppar-kittel, syntes harm målad kring de mörka ögonbrynen, och, utan att yttra ett ord, vände hon sig åt ett annat håll. Japazaws märkte detta och ropade till henne, att hans arm varit lånad i denna sak, endast derföre att ändamålet var godt, och att han således ansåg sig ha gjort en god och berömlig gerning, Pocahontas lyssnade med uppmärksamhet, men svarade icke på ursäkten.

Ankomna till Jamestown, skickade de utan uppehåll några budbärare till Powhatan, med underrättelse om Pocahontas’ tillfångatagande, erbjudande honom, på samma gång, den älskade [ 142 ]dotterns frihet, om alla Engelska fångar och vapen återgåfvos, med flera andra vilkor. Powhatan emottog nyheten med en fars förtviflan, och öfverlemnade sig länge åt den bittra sorgen; men faders-känslan gaf slutligen vika för hans pligt, såsom höfding för en hel stam, och vägande inom sig fördelarne af att innehafva de Engelska fångarne och vapnen och hålla kolonisterna i en ständig osäkerhet, mot glädjen att se Pocahontas vid sin sida, svarade han budbärarne med köld: ”Den store Anden ville straffa mig, då han tillät min egen dotter att ryckas från mig. Hans vilja är nog. Jag afbidar med lugn den dag, då hon får återvända till sin far. Men skamlig fred gör jag icke för hennes skull, fastän jag älskar fred mera, än ett helt års skörd. Återvänden, erbjuden från mig en evig fred, en båtlast med säd, och lika många fångar och vapen, som fingrar på mina händer, emot hennes frihet.”

Kolonisterna antogo ej dessa fredsförslag, och ett år gick till ända, utan att någotdera partiet ville gifva efter; de hvita, väl vetande huru kär Pocahontas var för den gamle mannen, och väntande således att han, förr eller sednare, skulle gå in på de föreslagna vilkoren. Men hans kraftiga själ stod ej att beveka, så mycket han också älskade den våldsamt bortröfvade dottern; han led, [ 143 ]men han led såsom en oförrättad man, i hvars makt det ej står att hjelpa det förflutna, utan att vanära sig. Hämd låg väl dagligen på hans läppar, och en och annan tår talade någon gång om inre strider; men der fanns ingen bland dem, som vistades kring hjelte-monarken, som hört honom klaga eller sett honom en enda stund hugad att uppoffra ett korn mera, än han först erbjudit, för återfåendet af henne, för hvilken ensamt han tycktes lefva här på jorden. Det var först efter hennes giftermål, som han förmåddes till fred, och äfven då behöll han sin orubbligt manliga styrka, när han hörde henne, ej blott ha bortgifvit sitt hjerta åt en af sina döds-fiender, utan äfven försakat sina fäders tro, för de främmandes religion. Få år förflöto derefter, innan hans röst tystnade vid grafvens port, och den store Powhatan försvann från de lefvande, lika fruktad efter döden, som han varit det under sin lefnad.

Men återvändom till Pocahontas. Att denna ovanliga qvinna verkligen hyste en känsla, som var mera än aktning och tillgifvenhet för Smith, hafva vi redan af det föregående sett. Denne var ej mera i Amerika, då hon, såsom fånge, kom till Jamestown. Hon undvek derföre i början allt sällskap med de öfriga kolonisterna, och lefde sluten inom sig, förmodligen i tankarne på den [ 144 ]frånvarande älskaren. En ung man, vid namn Rolfe, hade likväl under denna hennes fångenskap blifvit kär i den sköna Indianskan, och dröjde ej att med ungdomens eldfärg utmåla för henne sin kärlek. Hon åhörde honom med köld och undvek ofta hans sällskap. Detta afskräckte honom ej, han förnyade sina besök och upprepade sina böner; men fåfängt, hon syntes obeveklig och liknöjd. Förundrad öfver ett motstånd, som han var långt ifrån att vänta sig af en Indiansk qvinna, — runne än aldrig så ädelt kejsare-blod i hennes ådror — anade han icke rätta orsaken till hennes, i hans ögon besynnerliga, uppförande, och trodde det blott vara en verkan af de vanliga fruntimmers-nyckerna, som besegras af tid och ihärdighet. Han erhöll dock snart kunskap om rätta förhållandet, och insåg genast, huru föga hopp han hade öfrigt att få äga henne, så länge rivalen fanns till. Att röja honom ur vägen, var hans första plan; men hur skulle detta ske? Smith var i England — för att utföra planen, måste han resa efter honom, och Rolfes ynglinga-lättsinnighet fann deri inga svårigheter. Lemna kolonien, jaga efter rivalen, mörda honom, återvända och skörda belöningen — allt detta var i hans tanka lätt utförda småsaker; det var blott en betänklighet, som höll honom tillbaka: [ 145 ]hvem ansvarar för, att Pocahontas, under min frånvaro, icke gifter sig med en tredje person? Denna ganska förnuftiga fråga till sig sjelf, som påminner om Lafontaines fabel om Åsnan och de tre Röfrarne, bestämde också Rolfe, att utbyta detta projekt mot ett annat, som visserligen mindre öfverensstämde med hans chevalereska idéer, men som deremot syntes tjenligare för ändamålet. Inom få dagar derefter omtalades öfverallt i kolonien, att den tappre kapten Smith slutat sina dagar på andra sidan om oceanen. Pocahontas emottog denna nyhet med en älskarinnas djupa smärta och utgjöt sin sorg i den bittraste klagan.

Efter någon tid hördes Rolfe ånyo orda till henne om sin brinnande kärlek, och för att på en gång komma till hufvudsaken, utan att först genomföra alla de intressanta små-händelser, som vanligen inträffa emellan älskare och älskarinna, och som qvarlemna så många och kära minnen hos de älskande, vilja vi genast för verlden förkunna Rolfes och Pocahontas’ förening i laglig och tillbörlig ordning. Mången nu blomstrande Skönhet skall kanske anklaga vår Indianska prinsessa för lättsinnighet, och mången älskarinna, som under gråt, jemmer och tandagnislan, sörjer sin hängångne, skall tilläfventyrs utropa med förakt: [ 146 ]”Hvilken skymf för könet! Gifta sig med en annan karl, innan sorg-året är förbi!” och hvem instämmer ej i samma scrupel? Sjelfva Pocahontas hade denna tanke, och trodde det aldrig möjligt att älska en annan man på jorden, än salig kapten Smith; men en sådan möjlighet inträffade snart till hennes förundran och till deras efterrättelse, som ännu tvifla på dylika förändringar i menniskosinnet. Låt oss derföre ursäkta Pocahontas, om hon oförståndigt bröt emot det uråldriga lagbud, som ogillar nya giftermål, innan sorg-året är öfver. Förlorom, för all del, ej intresset för henne, ty vi ha ännu att följa henne någon tid och med henne genomgå flera öden! Hon var så ung, så skön, så god, så okonstlad. Läsarinnor! förlåten Pocahontas, kejsare-dottern, nu mera lady Rebecca Rolfe, sedan hon i dopet aftvått sig alla fel och synder, och högtidligen bekänt sig till en religion, hvars skönhet och gudomlighet hon med rördt hjerta insåg och förstod.




Pocahontas var ej mer i Amerika. Med sin man hade hon begifvit sig öfver verlds-hafvet, för att göra ett besök i England och med egna ögon skåda, hvad hon i samtal med honom ofta med undran hört beskrifvas, och som hennes upplysta [ 147 ]förstånd satt henne i stånd att begripa och värdera. London var väl då ej hvad det nu är, men det var likväl för henne en hel verld, der man behöfde en mennisko-ålder, för att bese och fatta allt. Hon hade hitintills sett endast den lilla kolonien i Virginien och sin fars obetydliga wigwams, men då Brittiska hufvudstaden, med alla dess torn och hus, låg framför henne och hon såg sig omringad af folkhopar, som, under stoj och brådska, pressade hvarandra, kunde den medfödda Indianska yttre liknöjdheten för allting ej mera hindra henne från att, förvånad och halft bäfvande, utropa: ”Ja, sannerligen de Christnas Gud är den enda, sanna Guden!”

Äfven vid hofvet blef hon presenterad, och kung Jakob och hans drottning emottogo henne på ett sätt, som gjorde dem heder. Nyfikenhet att se en Indiansk prinsessa, var väl kanske första driffjedern till den beviljade audiensen, men det intresse, som den förtjusande qvinnan ingaf alla, som sågo och lärde känna henne, förvandlade snart all nyfikenhet till bevågenhet, och innan Pocahontas lemnat de med gunstbetygelser henne öfverhopande kungliga personerna och de artiga och smickrande hofmännen, var blott en tanke om henne, och den så fördelaktig, som möjligt.

Efter slutad audiens, drog Pocahontas sig [ 148 ]tillbaka för att gå ut, och hade redan nalkats dörren, då en välkänd stämma hviskade i hennes öra: ”Pocahontas! Pocahontas!” — En dödsblekhet flög öfver hennes kinder, armen darrade, der den låg på Rolfes arm, och knäna svigtade under bördan af kroppen. Hennes ögon spejade genom rummet, men de funno ej honom med den vänliga och bekanta rösten. Trängseln förde henne snart ur rummet, dörrarna tillslötos bakom henne, och der återstod ej mera något hopp att få se honom, som hon både längtade och fruktade att möta.

Följande dagen gaf bekräftelse på hvad hon knappast vågade hoppas, då Smith, den så länge för död ansedda Smith, stod framför hennes, ögon. Ett lätt bryderi tycktes i första ögonblicket bemäktiga sig den bedragna älskarinnan, men, hämtande sig åter med en förundransvärd hastighet, helsade hon på honom och betäckte derefter med händerna det ansigte, der hon ej längre kunde dölja utbrottet af sina känslor. Den olyckliga! huru sviken såg hon sig icke nu af den man, hvilken hon på god tro lemnat sin hand! hvilka bedrägerier och lögner blefvo icke nu upptäckta, hvartill hennes man egnat sig, för att vinna ett hjerta, som tillhörde en annan! Ej ett ord kom öfver hennes läppar på en lång stund; den sårade och förolämpade qvinnan qväfde harmen i sitt sköte och tillät den icke [ 149 ]minsta utbrott. Mildheten i hennes karakter fick genast åter öfverhand, och förlåtelse blef den enda bestraffning, som hon ålade sin bestörta och skamfulle gemål. ”Fader!” utropade hon vanligt till Smith och räckte honom båda händerna, ”var välkommen till din dotter!”

Smith gillade ej denna titel, gifven af en kejsare-dotter, och gjorde henne uppmärksam på, att, i det land, der de vistades, det ej passade en soldat, som han, att helsa för dotter en prinsessa med kejserligt blod i sina ådror. ”Glöm ej,” tillade han med en viss värdighet, ”att vi nu äro i ’gamla England’ och ej i det unga Amerika.”

”Glöm ej?” upprepade hon. ”Har du glömt de tider, du tillbringade i Powhatans rike, då du öfverenskom med honom, att allt, som tillhörde dig, var hans, och allt, som han ägde, var ditt? Kommer du ej mera ihåg alla de öden, vi utstått tillsammans, alla de faror, vi besegrat i hvarandras sällskap? Eller har kanske ur ditt minne alldeles försvunnit hennes namn, som en gång var något för dig? Jag söker blott en dotters rättigheter. Såsom främling i Powhatans land, kallade du honom fader. Otacksamme! jag är nu främling i ditt land, och du unnar mig ej samma ynnest. Hvad har jag gjort, som förtjenar ett sådant förakt af dig? Anklaga mig icke för trolöshet. Inför den [ 150 ]Gud, hvars lära jag nu bekänner, bedyrar jag, att Pocahontas är oskyldig till detta brott. Nej, du måste icke, du kan icke drifva bort från dig ett barn, som bäfvande, i ett främmande land, ser endast främmande ansigten omkring sig.”

Från denna dag lefde hon med sin adopterade fader, sin man och sitt barn, dels i London, dels på landet deromkring, i ett angenämt och lycksaligt lugn, och tiden förflöt i denna lilla familjekrets, med en snabbhet, som var öfverraskande. Kapten Smith stannade väl ej länge i England, efter Rolfes ankomst dit, emedan hans kall återfordrade hans närvaro i kolonien, men han tog af sina så kallade barn ett heligt löfte, att tidigt följande vår begifva sig efter honom. Hans afsked af Pocahontas var ömt, och både far och dotter fällde tårar i hvarandras armar. ”Farväl!” slutade hon, då han försvann ur ögonsigte. ”En aning säger mig, att vi ej mer skola se hvarandra. Ett besynnerligt öde bjuder, att ingen af oss skall få nedlägga sitt hufvud i den jord, der förfäderna hvila. Min stjerna skall slockna öfver en främmande kust, och hvarken far, bröder eller landsmän gråta vid den nyss uppkastade grafven. — Farväl ännu en gång! För med dig till vännerna bortom hafvet, till den trakt, [ 151 ]som såg mig födas och uppväxa, Pocahontas sista helsning och välsignelse.”

Ofta inträffa ögonblick under loppet af en menniskas lefnad, — vi neka det ej — då någonting oförklarligt i vårt inre förespår ting, som skola hända, och hvilka det ej står i vår makt att förhindra. Man må aldrig så mycket skratta åt dylika aningar, förklara dem såsom foster af öfverspända och romantiska idéer, och härleda dem från roman-läsning eller spök-historier; tviflaren kan dock icke neka, — om han vill besvära sig med att noga med sig sjelf gå igenom sin öfverståndna lefnad — att det understundom förefallit honom, som om han sett saker ske, hvilka sedermera verkligen inträffat. Vi vilje visst icke predika den satsen, att aningar alltid böra tros och följas, såsom ingifvelser och röster från det högre Väsen, som styr verldarna — en sådan sats hör till svärmarens lära; men det är derföre icke sagdt, att alla aningar böra förkastas. Det gifves sådana, som en uppdrifven ungdoms-fantasi tillskapar; det gifves ock sådana, som ytterst ha sin grund i mennisko-förståndets fina beräkningar, och dessa slå visserligen ofta in. Men det är ej dem vi mena: vi tala om den inre öfvertygelse, som vi stundom erfara, att någonting, antingen godt eller ondt, skall förefalla, och på hvars inträffande vi [ 152 ]äro så säkra, att vi kunde våga vara lif derpå, och likväl, om den enkla frågan göres oss: ”hvarpå byggen J denna fasta tro?” kunne vi ej besvara den. Det var en sådan aning, som rådde i Pocahontas hjerta, då hon tog afsked af Smith, och vi skola snart få se, om den förblef ett tomt intet i hennes inbillning, eller om den utvecklade sig i verklighetens dystra och hemska skepnad.




Den långa vintern led mot sitt slut; naturen började tänka på att aflägga den tjocka hvita drägten; ur hålor och skrefvor krälade insekter, som länge legat i dvala. Gräset hade ännu ej stuckit upp, ej heller träden slagit ut, men vid Thames-floden hördes sorlet af de till sjöresor sig rustande besättningarne, och på skeppen invid quaierna knackades, hamrades och timrades — en för köpmannen herrlig musik! Ett af dessa fartyg tycktes, framför de andra, underkastadt tillredelser af alla slag, och från aktern till förn syntes de flitiga timmermännen i strängt arbete. Deras muntra visor och glada toner uppfyllde luften, och Pocahontas namn var inflickadt i flera af dem. Lyssnande på dessa ljud, satt kapten invid masten och uppmuntrade de sina: ”Friskt mod, gossar, om [ 153 ]Lördag få vi lady Rebecca om bord, och olycklig den, som då ej har slutat sitt arbete!”

Under dessa beredelser för Pocahontas emottagande på ett till kolonien afseglande skepp, inträffade en händelse, som tillintetgjorde alla planer och spridde sorg öfver hvarje ansigte. Den älskvärda och af alla omtyckta Indianskan hade, alltsedan Smiths afresa varit försänkt i ett slags dysterhet, som, fastän den i början ej hölls för serdeles betydlig, småningom antog formen af en verklig och djup melankoli. Hennes fordna glädtighet var allt mer och mer sällsynt, och uteblef slutligen helt och hållet. Det klara och brinnande mörka ögat liknade aftonstjernan, sedd igenom ett töcken, dess lågor slocknade, liksom lampan emot morgonen. Lättheten i rörelsen och gången, som utgjort allas beundran, öfvergick i tröghet och liknöjdhet att komma från stället. Men mildheten, denna en qvinnas skönaste prydnad, öfvergaf henne icke, och om Pocahontas ej mer i det yttre igenkändes, var hon dock alltid densamma för den, som kunde läsa i hennes själ. Att en sjukdom tärde henne, utvisade den utmagrade och försvagade kroppen; men hvari denna sjukdom bestod, kände hvarken vänner eller läkare. ”J kunnen intet göra för mig,” sade hon, då någon deltagande person ömmade för hennes olycka, att [ 154 ]tråna bort på denna sköna jord; ”min sjukdom tillhör ej menniskor att bota. Sägen mig, finnes det en hand, som förmår rycka undan döden och förgängelsen en planta, som blifvit uppryckt af stormarne, och som maktlös utsträcker sina afbrutna rötter öfver den mull, i hvilken hon nyss uppväxt i ungdom och trefnad? Hvem är den, som kan säga, att han återskänkt lif åt en vissnande blomma eller en aftynande insekt? Och om det ej står i mensklig makt att frälsa en så obetydlig varelse, som masken eller plantan, huru fåfängt är det då icke, alt vilja återge kraft åt ett hjerta, som med hvarje dag klappar långsammare, och som slutligen skall upphöra att slå, lika oförmärkt, som ljudet försvinner emellan bergen!”

Hennes aftynande fortfor emellertid tydligt. Läkarne gjorde allt hvad de förmådde; medikamenter slösades; men sjukdomen visade ingen förändring, den gick långsamt, men med säkra steg framåt. Den beklagansvärde mannen lemnade ej ett ögonblick, dag eller natt, sidan af den tillbedda makans sjuksäng, och om hans böner kunnat verka, huru säkert skulle icke Pocahontas då blifvit räddad! När hennes ömma blick hvilade på honom, tycktes hans ansigte endast uttrycka hopp och lugn; men så var det icke, när hon fästade sina ögon på något annat föremål, eller [ 155 ]ömt betraktade de späda ansigtsdragen af den ende sonen? Olycklige! du led, och du led förskräckligt! Dessa lidanden kan blott han förstå, som en gång vakat vid en makas dödsbädd.

Ändtligen nalkades upplösningen af lifvets sorgespel, och sista akten deraf öppnades i all sin hemska högtidlighet. Aftonens dystra skymning var spridd öfver skådeplatsen, lamporna brunno med möda. Himmelen var betäckt med dessa tunga moln, som lofva åska och oväder, luften hade denna före åskväder qvalmiga egenskap, som på de flesta sinnen åstadkommer en verklig oro. Pocahontas hade länge varit försänkt i en djup slummer; hennes af lidandet uttröttade lemmar gåfvo vika för naturen, och sömnen skänkte dem en hvila, hvars sötma de ej smakat på många långa nätter. Det föreföll flera gånger de närvarande vännerna, att hennes bröst emellanåt rörde sig häftigare, och att öfver de bleknade blåhvita läpparne hon mumlade fram några ord, som för deras öron liknade afbrutna ord ur allmänt bekanta böner, och som ljödo liksom nedstämda harptoner. Der voro äfven i rummet sådana personer, som, vid åsynen af den slumrande qvinnan, intogos af en djup religiös känsla och som höllo före, att hon redan talade med englarne, som voro utsedda att föra henne till den himmelske Fadrens thron i paradiset. [ 156 ]Ingen öppnade munnen under denna hennes långa sömn: man fruktade att störa hennes fromma samtal med de osynliga varelserna. Med hennes ena hand i sin, och hennes hufvud lutadt emot sitt bröst, satt Rolfe, nästan mera död än lefvande af sorg, och de ymniga tårarne ur hans uppsvällda ögon fuktade den sjukas hängande hår. Sin andra arm hade hon kastat omkring det älskade barnet, som också gret, fastän halft ovetande hvarför det gret, och som gömde sitt ansigte i moders-skötet, der det från vaggan varit vandt att söka en tillflykt. Hvilken rörande grupp! En döende maka, som ännu i sista ögonblicken här på jorden liksom håller sig fast vid mannen och barnet, och som i döden gifver ett exempel af en hustrus hela hängifvenhet, och en mors obeskrifliga och allt uppoffrande kärlek! Det är någonting så skönt, så mildt, så engla-likt i en sådan qvinnas afsked från verlden, att äfven den vildaste natur, den råaste barbar, den mest känslolösa själ ej kan qväfva den bättre naturen, som skall uppvakna hos honom, vid ett så rörande skådespel. Och huru många innerligt skakande tankar uppstå icke att bestorma oss, då vi se ungdom, skönhet, godhet, fromhet, ömhet för make och barn, försvinna med ljudets snabbhet, då lifvets timglas runnit ut! Hon var ung; — är det, fråga vi oss sjelfva, i naturens [ 157 ]ordning, att de unge bortgå, och de gamle stanna qvar på jorden? — Hon var skön — är det den Högstes afsigt, att endast visa oss hvad skönhet är och låta den åter lika hastigt upphöra, för att motverka menniskans sjelfkärlek? — Hon var god och from — var det till belöning derför, som hon bortrycktes från dem, som gjorde henne och sjelfva blefvo genom henne lycklige, — som hon bortrycktes, innan blomman af lifvet hunnit fullt utveckla sin hela skönhet? — Hon var öm maka och mor — kan något annat än grymhet afslita dessa ömma band? — Ofta klaga vi så, ofta tillsluta vi ögonen på någon älskad afliden slägting eller vän, under tyst knot öfver Försynen, — det är då, som Tron, upplyst af menniskans herrligaste tankar, blickar in i en högre och bättre tingens ordning — i odödligheten.

Ur molnen sköto blixtrar på blixtrar och dundren följde de hvita ljusen, innan de ännu hunnit slockna. Dånet var förskräckligt, jorden bäfvade och gaf genljud. Pocahontas, väckt ur sömnen, uppreste förundrad sitt hufvud och blickade omkring sig på de af blixtrarne upplysta föremålen. ”Ännu här!” utropade hon med en svag röst. ”Jag trodde mig redan vara långt borta härifrån; jag tyckte mig så lycklig!..... Men nej,” fortfor hon, tryckande dem som voro henne kärast till [ 158 ]sitt hjerta, ”tack vare Gud! jag är ännu med er, jag kan ännu omfamna er. Sörjen icke; hvarföre sörjen J? Jag är ju här, midt ibland er alla! Då min stund kommer, lemnar jag er — om den stunden är fjerran eller när, det vet blott Han, som talar derute ett mäktigt språk för den förstummade naturen. Hvilken herrlig stämma Han har! Hör! Han hotar med bestraffning och förstörelse. Store Gud! haf medlidande med oss, glöm våra fel och svagheter, och välsigna det barn, som är den första afkomman af dina hvita barns förening med de röda! Skänk honom den kraft och det ljus, att han må kunna för mina fordna landsmän, skogens röde invånare, förkunna Din lära och utvisa för dem, att Du och ingen annan är den enda och sanna Guden!”

Efter några minuters förlopp, hvarunder åskan fortfor med fördubblad styrka, började hon åter: ”Han hör mig ej, den oblidkelige Domaren i höjden! Förskräckande äro hans domar! Virginia, mina fäders land, du skall snart ej mera se en enda af dina ursprungliga ägare, och dina skogar, som varit uppfyllda med hjelteropen af Powhatans stam, skola, innan du anar det, förvandlas af den fredlige hvite mannen till åkrar och betesfält för hans boskap! Pocahontas, du är skull till allt detta. Ditt lif är den enda försoning, som kan [ 159 ]tillfredsställa din barndoms landsmän! Välan, jag lemnar det, men jag lemnar det i den Gudens händer, som jag nu dyrkar, och inför hvars fötter jag tröstlös och förtviflad nedkastar mig ..... Jag kommer! jag kommer!” utropade hon för hvarje åsk-knall som hördes. ”Försoningen är för handen! Pocahontas fruktar ej offerflammorna. Farväl, jord, behåll och göm i ditt sköte askan af den Christna Indianska qvinnan! Hennes bättre del tillhör ej dig .......”

Ännu en suck, ännu ett tungt andedrag, och allt var åter tyst. De brustna ögonen stirrade åt den uppklarnande horisonten, och munnen hade ett leende, som gaf åt ansigtet utseende af lugn och sällhet. De båda händerna, som småningom kallnade, höllo ännu troget fast makens och sonens händer, — och hjertat, fastän det nu mera ej slog, var dock ännu varmt. — Så dog Pocahontas[4].



[ 160 ]


  1. Se ”The trve Travels, Adventures and Observations of Captaine John Smith in Europe, Asia, Africke and America, beginning about the yeere 1593, and continued to this present 1629.”
  2. Cirklar af mjöl betydde, hos Indianerne, deras jord, liksom cirklar af korn betecknade hafvet, o. s. v.
  3. Ett Indianskt ord, som betyder höfding, monark.
  4. Rolfes och Pocahontas’ son öfverflyttade sedermera till Virginia och blef ägare till en stor del af det land, som tillhört Powhatan. Från honom härstammar den nyligen aflidne allmänt kände John Randolph af Roanoke.