Svenska Parnassen/II/Sinclairvisan
| ← Den historiska och politiska visan – Inledning |
|
Carl XII:s krigssång → |
| Ur Svenska parnassen, band II s. 478–498 av Ernst Meyer från 1889. På Wikipedia finns en artikel om Sinclairvisan. |
Malcom Sinclairs visa.
Sist, när på ljuflig blomsterplan
Jag mina lam utförde,
Och satte mig, som jag var van,
Der jag bäst lärkan hörde,
Så kom till mig en gammal man,
Beprydd med silfverhåren,
Han såg mig ganska gunstigt an
Och helsade: God måren!
»Hör», sade han, »kom! Celadon,
Följ med mig litet stycke;
Lägg från dig dina lappris don;
Du skall få höra mycke».
Jag stod strax upp, lad’ flöjten bort,
Tog gubben uti handen,
Och kommo vi strax, innan kort,
Till obekanta landen.
Ett fasligt berg midt för oss var,
Det jag rätt häpna’ före,
Men gubben sade: ȁh, var karl!
Vi så ej hissna böre.
Säg! vet du ej, att veklighet
Har aldrig vunnit ära,
Men deremot manhaftighet
Ses alltid kransar bära.»
Häraf så blef jag fuller styrkt,
Men åter’gen förskräckter,
När gubbens hand med rostig dyrk
Åt bergets port blef sträckter.
Jag ville rymt tillbaka; men
Han fattad’ mig i armen,
Och sade: »har du då, min vän,
Ej hjerta uti barmen?»
Jag måtte ropa eller be,
Det halp dock intetdera;
Jag skulle in, vi fingo se
I berget gubbar flera,
Dem jag dock alla trodde väl,
Emedan som de viste,
Att de en svensk uppriktig själ
I skrynkne lemmar hyste.
Vi gingo dessa snart förbi,
I våra skumma salar;
Men fingo derpå genast si
Täckt lilje‐klädda dalar
Och lundar af cypresse‐trä
Samt cederprydda höjder;
Vi togos mot af en allé,
Som var af lindar böjder.
En äkta sol med silfversken
Och perlestrålar höga
I klara vassen derpå se’n
Begynte sig att löga:
Hon klädde präktigt guldmoär
Uppå agate‐bergen
Och gjorde himlen klar och skär
I höga safirs färgen.
Beredde fogel‐svärmen nu
Med gäll‐ljudd silfvertunga,
För denna gyllne purpur-brud
Begynte till att sjunga;
Kristallekällan, som utför
Demanteklippan kullra,
Hon vid sin klara uppgångsdörr
Med perle‐böljor bullra.
Inunder hvart ett skuggrikt trä
Gråhårige sig döljde,
Dem nöjet satt uppå sitt knä
Och med sin mantel höljde,
Och gaf dem nektar utur gull
Och dem i kärlek kysste.
Med ett ord sagdt: den ort var full
Af allt hvad ädelt lyste.
»Ack!» sad’ jag, »täcke gubbe! hvad
En sällhet du mig ämnat?
Jag är så hjertans nöjd och glad,
Att jag min får har lemnat;
Säg, får jag icke här med dig
Bakom en buske lefva
Och uti himmelskt nöje mig
Insvepa och inväfva?»
Men han mig svarad’: »Käre håll!
Den här skall bo och bygga,
Han måste först på verldens båll
Slå odygden till rygga;
Ty utaf alla, du här ser,
Är ingen, som ej kämpat,
Den ene mindre, andre mer,
Och henne förolämpat.»
Härvid jag pustad’ ängsligt till,
Men fick ej tid att tala;
Ty sinnet föll mig i en grill
Och alltför ljuflig dvala,
Emot oss kom en täcker park,
Ett Floras mästerstycke,
Der gudarne af frusen mark
Ha’ gjort ett sommarsmycke.
Der stodo lagrar i gevär
Och skillrade för solen,
Derunder växte röda bär,
Som prydde gröna jorden,
Der stod en vattenkonst och gret,
Så klara vattnet flödde,
Så var, sad’ gubben, hennes sed,
Sen Carl den Tolfte dödde.
Och är det fåfängt bjuda till
Beskrifva denna prydnad;
Med tysthet jag här heldre vill
Bevisa himlen lydnad;
Dock kan jag ej förtiga, hvad
Oss se’n för nåde hände,
Då jag min’ ögon nöjd och glad
Åt höga slottet vände.
För nämnda slottets kopparport
En hop stålklädde svenner,
Nedkommo ifrån Baldurs ort,
Helt trogne Martis vänner,
Med dragna pampar stodo vakt,
Att ingen skulle klifva
På slottets sammetsklädda prakt
Ell’ blanka silfverskifva.
Men, tänk! så bistre, som de här
Med bleka ansigt’ stodo
Och hotade med blankt gevär,
Så tog’ de dock till godo,
Att gamle gubben ledde mig
I deras förmak dyra,
Der ett ungt lejon road’ sig.
Ett krossadt klot att styra.
Jag häpna’ nu långt mer än förr,
Men skräcktes ännu mera,
När gubben lätte på en dörr
Af klara silfret skära:
Inför densamma var en sal,
En sal för alla salar;
Derinne luften var helt sval,
Och ljuset som i dalar.
Kring om ett präktigt silfverbord
Tolf Svenska Carlar suto,
Som talte inte många ord,
Men konga-miner guto;
De åtta sågo gamla ut,
De fyra inte späde,
De förre, som de ock förut
Från verlden gjort afträde.
Den nionde i denna rad
Tyck’s ha ett hastigt sinne;
Den tionde sågs djerf och glad
Med mod i bröstet inne;
Den elfte var en täcker kar,
Han satt och räkna’ pengar,
Han delte ut, liksom en far,
Till sina barn och drängar.
Den tolfte var en sirlig, lång
Och väl uppväxter hjelte,
Den man kund’ se ej enda gång
Sitt karla-hjerta fälte,
Hans ögon voro oförskräckt’,
Liksom på unga örnar;
Hans styfva näfvar knyttes käckt
Som rammar uppå björnar.
Hans korta hår, som kämdes opp,
Afbildade en krona,
Som var åt en så dugtig kropp
En sirlig hufvudbona’;
Hans armar, ben, vor’ full af märg,
Hans skuldror utaf styrka,
Hans länder voro liksom berg
Och marmor i vår kyrka.
Han satt uti en svensker rock
Af blått passabelt kläde,
Han hade elghuds kyller ock,
Som aldrig låg i träde,
Och handskar utaf samma slag,
Som långt på armen räckte;
Tror knappt manchetten satt i lag,
Den styfva kragen täckte.
Ett tjockt gehäng, tre finger bredt,
Var spändt på blåa rocken;
En gruflig pamp, den mången sett
Nedsabla hela flocken,
Satt, dragen till en tredjedel,
I detta gula bälte:
Och ville ut, ge den sin del,
Som trotsat denne hjelte.
Ibland så steg han upp och gick
Med sina stöflar store,
Som sutto uti krigsmans skick
Och föga blanka vore;
Han hade sporrar uppå dem,
Så stora, att de passa’
Åt sådan fot och karla-lem
Med sina kringlor hvassa.
Sin ganska stora höga hatt,
Den gyllne knappen prydde,
Han på sin krönta hjessa satt;
Se’n stanna’ han och lydde,
Hur kämpavakten skillrade,
Så att gevären slamra’:
Man kunde se, han undrade,
Ho kom till dödsens kamrar.
Strax lättes blanka dörren opp,
En svensker karl framträdde
Med skjuten, sargad hjeltekropp,
Dock miner inte rädde;
Hans ansigt’ var med blod besköljdt,
Nedsabladt, trampadt, slaget,
Och bröstet, som hans hjerta döljt,
Had’ grofva skott intaget.
Hans hjerna satt i håret klent,
Jag ryser det att nämna;
Men glades, att ej är för sent
För himlen sådant hämna.
Han hade spänd pistol i hand,
Liksom han ville skjuta,
Men dödens hårdt åtsnörda band
Befalte’n förr att sluta.
Han helsade på svenskt manér,
Då kungen nådigt svara’,
Och sad’: »Vi känna inte Er,
Hvem skulle I väl vara?»
»Jag är», sad’ han, »en svensk major,
Mitt namn är Malcom Sinclair;
Min själ nu nylig’ af mig for
Från hjertats vrår och vinklar.»
»Hur», sade kungen, »blef du död?
Du tappre krigsbuss store!
Du äst i blod så färgad röd,
Liksom du slagtad vore.»
»Jo», sade han, »Hans Majestät!
En oförskämd Bellona[1]
Har så betalt de trogna fjät,
Jag gått för Sverges krona».
»Ja så», sad’ kungen, »men hör på:
»Hvar var du, när du dödde?»
»Tre mil från Breslau, när en å
Ur mina ådror flödde.»
»Hvem mördat dig?» »Sex ryske män,
Som stulo af mig lifvet;
Had’ jag fått tid, jag dem igen
Skull’ snälla pilar gifvit.»
»Ja så, då slåss vårt Sverge än
Med ryssen uti ifver?»
»Nej, Hans Maj’stät, han är vår vän,
Så sagdt åtminston’ blifver.»
»Nej säg! men hvad för slag had’ du
I Breslau till att göra?
Säg, sku’ vi tro, att kejsar’n nu
Vill sig på oss förföra?»
»Nej men, det höres intet af;
Mitt äfventyr var detta:
Jag for till Sultan i fullt traf,
Min konungs värf förrätta.»
»Ack, Sultan! håll! håll Sinclair, håll!
God vänner, Carlar alla!
Här är en Svensk från verldens båll,
Som mördad nödgats falla.
»Se hvar han står, och bloden ned
I strida strömmar rinner,
Der kan man se en hjeltesed,
Som ej i döden svinner!
Tänk på, han kommer från Turki’t!
Ack! låt oss då få höra,
Hur’ledes Mars sin dragna plit
Nu brukar till att föra.»
Strax reste de sig alle tolf,
Vår Sinclair att bestråla,
Som deras blanka silfvergolf
Med röda saften måla’.
Den Elfte sad’: »Stig, hjelte, hit
Till bordet me’n du talar!
Lägg bort pistolen och din plit,
Han dig ej mer hugsvalar.»
Ty klef han fram uti sitt blod,
Att det kring benen stänkte,
Ett karla-väsend’, hjeltemod
I röda köttet blänkte.
Den Tolfte sad’: »berätta snart,
Hvad sker i våra länder;
Ditt ärende och öfverfart,
Samt hvad deruppe händer?»
»Jo», börjad’ han, »vårt Svea är
En dam, som stilla sitter
Och sina gröna lagrar skär,
Förnöjd med foglaqvitter:
Hon dricker fridens söta vin
Ur Fredriks gyllne koppar
Och skådar med en hurtig min
På sina blåa troppar.
Och skall knappt någon hafva sett
En så förnuftig flicka,
Som, fast hon framdel's sig beredt
På grönan kjortel sticka,
Har hon dock laddat flinkt gevär
Och lagt utmed sin sida,
Så att, om nå’n skull’ gå förnär,
Skall han i fallet bida.
Hon klä’r sig som en karl med hatt
Och lider ingen mössa;
Dess purpurmun får ingen fatt,
Fast mindre lof att kyssa,
Mer än som hennes äkta man,
Kung Fredrik store, dyre,
I hvilkens trogna, starka hand
Hon anförtrott sitt styre.
Och som Hon vänlig min vill se
Af alla uppå jorden,
Så täcktes hon ock nådigt ge
Åt mig de höga orden:
’Red Sinclair, red dig till och far
Till Sultans varma länder;
Du vet, vi vänskap plägat har,
Se’n Carol var i Bender.’
Ty for jag dit i största hast;
Kom lyckligt ock tillbaka,
Men åter bort på lyckans kast
Min konungs värf bevaka’,
Kom lyckligt dit, förrättad’ väl
Hvad mig var budet göra.
Fast oväns arga, falska själ
Vill smädetal kringföra.
Nu slogs Sultan, och slåss ännu.
Med ryska kejsarinnan.
De ge hvarandra sju för tu;
Dock tyckes Sultan vinna.
Och efter jag till honom for,
Strax ryska hofvet gissa’,
Att jag på Sveriges vägnar svor
Med honom punkter vissa.
Man tillad’ äfven också se’n,
Och ilskan dermed viste,
Att mången ryss båd’ arm och ben
För min skull plötsligt miste,
Och att jag kund’ ej för min död
Det väna folket lida,
Samt att min klinga ofta flög
Okallad ur sin slida.
Nu var jag rester derifrån,
Till Breslau ändtligt kommen,
Hvarest, när såsom min person
Af Amtet blef förnummen,
Mig önskades en lycklig fart
Till Svenska kungens länder,
Det jag ock upptog för en art
Af Sveriges trogna vänner.
Men när jag sedan några mil
På vagn från staden hunnit,
For en af sex, liksom en pil,
Förut, den se’n mig vunnit;
Han kom tillbaka, lade an,
Och fråga’ hvad jag förde
För lustigt nytt till Sveriges land,
Som ryska kronan rörde.
Jag viste af ’en temlig kort;
Men fyra hans dragoner,
De ryckte mig af vagnen bort,
Ursinnige pultroner,
Och refvo till sig allt hvad som
På papper var uppskrifvet,
Der jag helt troget handlat om
Hvad Sverige nyttigt blifvit.
Se’n sporde han mig åter till,
Hvad mera nytt jag hade;
Jag teg derpå, förbittrad, still,
Då annan en strax lade
Mig genom hufvud med ett lod,
Så att jag nödgas falla:
Min själ for bort, mitt hjerteblod
Och krafter blefvo alla.
Se’n höggo de mig lem från lem,
Fast hjertat i mig picka’.
Man orsak har berömma dem,
Som, utan till att klicka,
Förmådde skjuta mig ihjäl
Med ellofva pistoler,
Den tolfte ligger ännu här
För svenska Tolf Caroler.
Och såled’s har oskyldigt jag
För ovän misstänkt blifvit;
Jag har för samma sett min dag
Och måst qvittera lifvet.
Min själ var ännu aldrig arg
På ryska kejsarinnan;
Dock ryssar mig som björn och varg
Handterat härutinnan.
Och uppå ett förrädiskt sätt
Man mitt porträtt utsände,
Så att det skulle falla lätt,
Mig slå, hvar jag anlände.
Nu ha de då sin önskan fått,
Dock kan det mig hugsvala,
Jag vet, min konung detta skott
Lär ofelbart bet ... beklaga.»
»Men, Sinclair, hör!» den siste Carl
Till honom derpå sade:
»Säg, fick du ej, som tapper karl,
Dig värja för slik skade?»
»Nej», sade han, »de röfvat bort,
Som tjufvar, vapen mina,
Och gjorde se’n processen kort
Och glömde mig att pina.»
»Nu», sad’ kung Carl, »vi säga kan,
Det hjertligt oss förtryter,
Att en så hurtig karl och man
Så hårda isar bryter,
Och straffe himlen äfven den,
Som åt ditt blod sig fägnar,
Ell’ sändt de mördare och män,
Ell’ dem försvarar, hägnar!
Men, apropos, håll, Sinclair, hör!
Hur är med Pruthska freden?
Månn’ tro i folket hjertat dör
Till tiden är förleden?»
»Nej, nej, Hans Majestät, tro fritt,
Sultan har hårda näfvar,
Och felas föga hvar tar sitt
Och ojemn lycka jäfvar.»
»Ja! men det vor’ lust höra få
De gamle tappre götar
Ännu en gång med mod gå på
Och dela karla-stötar;
Man vet, att deras krutrök lär
Kring verlden ännu lukta,
Och ingen är, som icke svär
Sig kunna tio tukta.»
»Hans Majestät! tro säkert, att
Om de allenast fingo
Se Hans Maj’stäts durchskjutna hatt,
Det skulle dem så tvinga,
Att hela hjertat upp och ned
I bröstet skulle picka,
Och deras svärd på karlased,
Begära blod att dricka.»
»Kung Stanislaus, käre, säg,
Hur’ är det med hans lycka?
Säg, vandrar’n än så ojemn väg
På lyckans falska krycka?
Säg, vill ej någon puissance
Mer uppå honom tänka?
Har då hans sol gjort alliance
Med mörkret, mer ej blänka?»
»Hans Majestät! han lefver nöjd
På lyckans lägre säte,
Och tror man, han är föga böjd
Mer om sin krona träta.
Dock törs jag inte gerna se
I ödets dolda lagar:
Han får henn’ än en gång kanske,
Om himlen så behagar.»
Rätt som man nu så taltes vid,
Så hördes litet bullra,
Och ut’för fönstren sågs derned
Helt många vagnar kullra.
Man sporde genast ho der var,
Då bleka vakten svara:
En ganska stor minister-skar’
Är kommen här att vara.
En kom strax in, fick audiens;
Hans sak de snart afgjorde;
Se’n slog han upp sin reverens
För hela kunga-borde’,
Gick derpå ut, en ann’ kom in
Och för sitt hof agera’
Så fermt, att man dess stolta min
Och slughet admirera’.
Ja, hvart ett hof af Japhets land
Här hade en minister,
Som med helt mjuka kärleksband
Skull’ binda alla tvister;
Och hvar och en kom till förhör,
Så snart det honom borde,
Men ingen inför deras dörr
Okallad träda torde.
Här var en kejserlig och fransk,
Samt engelsk, preuss’k och rysker,
Här var en italiensk och spansk
Holländsk samt dansk och tysker,
Ja, jag kan sannerligen ej
Mig alla nu erinra,
Men alla syntes utaf mej
I guld och silfver glindra.
Jag stod hos gubben så långt bort,
Att jag ej kunde höra,
Hvad dessa herrar talte kort,
Ell’ det till sinnes föra;
Dock smög jag uti skuggan fram,
Så snart en tala börj’de,
Som sad’ sitt hof fått hjertekram
Af allt det Sinclair sörjde.
Och talt’en, liksom man förut
Skull’ trott det hofvet villa,
Att Sinclair på sitt lif fick slut
Och nödgades bli stilla.
Han ropa’ mycket om honneur,
Om ädelt, kristligt sinne,
Och att dess hof allt ärbart gör
För verldens friska minne.
Han declarera’ den infame,
Och hofvets rang ovärdig,
Som inte hade blygd och skam
Att slå en så rättfärdig.
Och när han ändtligt talat ut,
Så strök han uppå foten
Och mente med sin söta trut
Nu lagat bot för soten.
Man tog hans talan gunstigt opp
Med helt förstälda miner,
Man log åt tankens fria lopp
Och tungans styfva linier;
Sist tacka’ man ’en gunstigt för
De målade dusörer,
Som han så ymnigt dem nu gör,
Af alla slags kulörer.
Just nu steg Carl den Tolfte bort,
Tog Sinclair uti handen;
De gingo ut, och innan kort
Sågs de på gröna landen;
De gick tankfulla upp och ned
I vackra gångar gröna.
Att de om vigtigt taltes vid,
Man kunde se och röna.
Man kan ej veta hvad det var,
Hvarom de räsonera’;
Men stundom sågs den store Carl
Sig litet alterera.
Omsider kommo de igen,
Då Carl den Elfte fråga’:
»Hur står det till, min son och vän?
Ditt hjerta står i låga».
»Åh bagatell!» sad’ han, »min far,
Jag utaf åtrå brinner,
Att se om Mars der upp’ är karl,
Och om han kransar vinner;
Jag vill mig laga till gå opp,
Bli borta några dagar,
Och föra an min hjeltetropp,
Så att Europa brakar.
»Kom, Sinclair», sad’ han, »kom följ med,
Vi sku’, för ro skull, pröfva
Att bryta stål, som ruttet trä,
Och styfva kaxar söfva.»
Vår Sinclair genast färdig var,
Höll tropp med slika frågor;
Han tog en air, som modig karl,
Och dölj de sina plågor.
»Flinkt väsen», sad’ kung Carl, »skall bli,
Friskt, bussar uti Norden!
Båd’ sol och måne skall få si
Förändring uppå jorden.
Kom, Sinclair, låt oss här gå opp
Och genast slå till korum,
Och rida kring i fullt galopp
På Martis flinka forum.»
Den Elfte tog den Tolfte fatt,
Rätt som han skull’ marschera,
Och sad’: »Min son! vi ha god natt
Från verlden tag’t; än mera,
Om du nu skulle komma hän,
Vor’ ingen, som dig kände
I hela vida Sveriges län,
Ell’ tanken på dig sände.
För öfrigt drar vår måg, din bror
Och svåger, Fredrik store,
För allting omsorg, så jag tror,
Om du der sjelfver vore,
Så skull’ det vara alldel’s ett:
Du känner ock Ulrika,
Din syster, derför kom och sitt
Ej efter oro fika.
Jag menar du må vara mätt
På slika sura drufvor,
Som hade knappt på tronen trädt,
Förr’n ovännen dig trugar
Att gå med sig på fältet ut,
Och fast han grufligt tappa’,
Så had’ han dock så när en klut
Bortrifvit af din kappa.
Sen fick du ej ditt Sverige se,
Förr’n kort förrän du dödde,
Du som tolf år och tvenne tre
Dig på din klinga stödde.
Nu är du kommen uti ro;
Bli då, för Guds skull, stilla,
Låt dem, som nu på jorden bo,
På slika saker grilla.»
Vid dessa kloka fadersord
Strax sonens ögon runno;
De stego åter till sitt bord,
Och armar kärligt bunno;
»Ja», sade han, »min ljufve far!
Jag vet väl jag är döder;
Men för den kärlek, som jag har
Till Sverige, jag dock blöder.
»Jag vet hvad hjerta, kraft och mod,
Jag i soldaten satte,
När jag midt för hans ögon stod
Och sjelf i fästet fatta’,
Och der jag red för rytteri’t,
Der växte mod i bröste’,
Der drog en karla-arm sin plit,
Och blod på marken öste.
»Hjelp, Gud! jag kan ej utan gråt
Och. tårar mig påminna,
Då jag och Behnsköld följdes åt,
Vid Narva, kransar vinna.
Der blåst’s alarm, vi gingo på,
Så solen hufvud skaka’;
Och Cronstedt sköt, så bergen blå
Begynte till att knaka.
»Än Düna slag, än Klissow då,
Än Krakau, Lemberg, flera?
Månn’ tappre Svenske bussar blå
Ej der suv’ränt regera?
Augustus måste ju af tron,
När som han såg min klinga?
Och nu .....
Det kan mitt hjerta tvinga.
»Fast mången tyckte, att min sol
Sig berg’de vid Pultava
Och steg inunder mörker pol,
Att låta sig begrafva.
Så tro mig fritt! had’ Fredrikshall
Mitt lif så brådt ej ändat,
Had’ mina grofva styckens knall
Väl nya solar tändat.
»Men nu är fåfängt tala om
De förra friska tider;
Vi veta dock ej huru som
Man nu på jorden strider.
Dock önskar jag mitt Sverige godt,
Jag, som dess konung varit
Och klädt för samma många skott,
När jag i fält har farit!
»Så må då väl, I bussar blå,
I lejon uti Norden!
Lät se, I alltid på er stå
Och ägen norra jorden!
Jag tackar er för hvar en dag,
Jag eder kommendera’,
För I gick på i mina slag
Och veko ingendera.
»Gack, Sinclair, i ditt rum och sitt,
Sätt värjan i din skida!
Oss har dock himlen mycket gett,
H varmed vi tiden lida:
Vi äga ju en gudafröjd,
I våra himlasalar!
Vårt läger är af nöjet höjdt
I täcka liljedalar.»
Af denne hjelten ifren svann,
Hans grymma ärr ej sågos,
Han sig förnyad genast fann,
Hans kropp ej mera plågas;
Fast han i verlden hurtig var
Och kunde tycken vinna,
Vardt han dock nu en annan karl,
Som vi en gång sku’ finna.
Strax steg vår Sinclair i ett rum,
Som klart af perlor lyste;
Der mötte’n hjeltar, famna’n om
Och honom kärligt kysste;
Der inne sågs i blåa klä’r,
På silkesklädda troner,
Högborne ädle, som gevär
Ha’ burit för Tre Kronor.
En gudalust kringsväfvade
Och allas hjertan nöjde,
Jag skåda’ det, jag bäfvade
Och mig till marken böjde,
Jag knäppte mina händer hop
Och vördsamt gratulera’
Med underdånig suck och rop
Dem, som så väl regera.
Se’n tog mig gubben vid sin hand
Och förde mig tillbaka;
Jag gret, att mina lefnadsband
Förhindrad’ mig att smaka
Ett sådant nöje, som här var
För dem, som väl ha lefvat
Och efter ärans krona rar
Med fulla krafter sträfvat.
Derpå fick jag strax se min hjord
Och lamungarne snälle,
Som åto vid sitt blomsterbord
På samma rum och ställe.
»Se nu», sad’ gubben, »lemnar jag
Dig der jag dig frånledde,
Och glöm nu aldrig denna dag
Ell’ hvad på honom skedde.»
Och härpå tog han mig i famn
Och tacka’ för godt följe.
Jag bad’en säga mig sitt namn,
Men han mig det fördöljde.
Se’n stulta’ han från mig igen,
Jag stanna’ qvar och qvillra’,
Tills denne min utlefde vän
Ut ur mitt sigte tillra’.
Sen satte jag mig ned och gret
Och ömkade den skade,
Att Sinclair så i hastighet
Sin’ ögon sammanlade.
Det var likväl en hurtig karl,
En krigsbuss och en hjelte,
Som, der räson fått blifva qvar,
Med Kuthler väl spänt bälte.
Ack ! tänk hvar redlig Svensk uppå
Den herrens svenska hjerta.
Mång’ hjeltes hjerta blifva må
Mot hans en liten ärta.
Ja, tänk uppå, hur’ som han föll,
Och hvem den gerning gjorde,
Samt hur’ han tyst i döden höll,
Hvad sägas just ej borde.
Derför, I hjeltar, som ha mod
Och hjerta uti bröste’,
Ack! hämnen Malcom Sinclairs blod,
Som Kuthler mordiskt öste.
För öfrigt är jag städse Er
Tillgifven alla tider,
Och slutar nu, helst som jag ser,
Vår sol i skuggan skrider.
- ↑ Bellona = krigsgudinna.