Skeppar Worse/Kapitel 4

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 3
Skeppar Worse
av Alexander Kielland
Översättare: Ernst Lundquist

Kapitel 4
Kapitel 5  →


[ 52 ]

4.

De följande qvällarne var skeppar Worse åter på klubben och fann sig väl. Det var bara de första dagarne det gick så på sned med de unga Amerikafararne.

Sedan samlades nog gamla vänner omkring honom, och han talade om mången god historia från Rio de Janeiro, sjöng också ett par engelska visor med refräng på spanska, som han hade lärt sig af en vacker flicka, som hängde i en matta mellan två palmträd.

Det var någonting som slog an; ty på klubben sjöngs nästan hvarje afton; och då de hade lärt sig den spanska refrängen, föll kören in med en kraft, så att skedarne skallrade i de stora, rykande toddyglasen:

«Ah chio — chio — la la la,
Ah — chio — chio voi!«

Der voro både hamnfogden Snell och kontrollör Aarestrup, tullförvaltar Preuss och brandchefen och för öfrigt en hel hop kaptener och redare.

[ 53 ]Det var naturligtvis ute öfver hela staden att skeppar Worse hade varit hos Haugianerna, och han måste af den anledningen smälta många speglosor.

Han valde att skratta med; det tjenade till ingenting att ta humör, och slutligen var han ogudaktig nog att läsa bordsbönen à la Endre Egeland. Dessutom var det honom icke alls emot, att alla i klubben snart blefvo ense om, att Jacob Worse var en utspekulerad gammal kurtisör, som höll sig till de heliga för de vackra flickornas skull.

Madam Torvestad hade sedan ej oroat honom. När de träffades, bad hon honom alltid titta in så ofta han hade lust, men när han sedan icke kom, var hon lika vänlig för det.

Då han fick i land sina saker från fartyget, lät han Lauritz gå öfver till jungfru Sara med ett skrin besatt med snäckor, hvilket var den största märkvärdighet han hade fört med sig hem från Rio.

För denna stora present tackade madam Torvestad kaptenen på dotterns vägnar, i det hon dock mildt förebrående tillade, att sådana präktiga saker lätt hos de unga kunde uppväcka verldsliga tankar och fåfänga. —

Fram på sommaren öfvervann Worse saknaden efter Randulf. Det gjorde godt att vara hemma i ro en tid, affärerna gingo bra, och hela staden dyrkade honom litet som den der hade fört det första fartyget till Rio.

Från sin son i Lübeck hade han icke ofta bref. Men af räkenskaperna såg han, att den [ 54 ]unge herrn lefde och sannolikt lefde godt. Det hade aldrig varit stor förtrolighet mellan dem, dels derför att fadern var så mycket borta från hemmet, dels derför att sonen var så bortklemad af modern.

Hon var ett tillgjordt, sentimentalt fruntimmer, full af romantiska griller, som icke tänkte på annat än riddare och borgfröknar och väpnare och månsken och falluckor och långa lockar och spiraltrappor.

Hon hade på sin tid bedårat styrman Worse under en roddtur i månsken. Ett så fint fruntimmer med så stora fuktiga ögon och så långt gult hår hade han aldrig sett förr — hvarken på Östersjön eller Medelhafvet.

Och hon hade blifvit hans i lif och död på den underbara roddturen, då Worse, sedan sällskapet hade druckit kaffe på en liten ö, tog henne i sina armar och vadade med henne ut till båten, i stället för att vänta tills den blef ordentligt förd i land.

Det påminte henne litet om Romarino, som omslingrade Mirandas smärta midja med sin senstarka arm, svingade sig lätt i sadeln med sin sköna börda och jagade ut genom borgporten på sin frustande gångare.

Men det blef en högst olycklig roddtur för dem begge.

Han var lika omöjlig till riddare som hon till skepparemadam. Då stadens lånbibliotek ej hade mera att erbjuda, försjönk hon i sjukliga drömmar, ur hvilka hon vaknade för att jämra [ 55 ]och beklaga sig; och då fick Jacob Worse smak på de långa sjöresorna.

En gång, då han väntades hem från Lissabon, födde hans hustru en son, som hon skyndade sig att döpa till Romarino.

Detta gick Worse mycket till hjertat. Han kunde nästan ej riktigt glädja sig öfver den lilla bleka varelsen i vaggan för detta namns skull, hvilket liksom aflägsnade gossen från honom så mycket som möjligt och drog honom in i moderns verld.

Det var också verkligen bland det mest bakvända man kunde tänka sig, att höra skeppar Worse säga Romarino.

Då den sjukliga, jämmerfulla frun dog, var Romarino femton år, och han skickades då till en familj i Köpenhamn, som på konsul Garmans rekommendation åtog sig honom; hemma i det stora tomma huset kunde han ju icke vara, och fadern var beständigt på resor.

Nu var han inemot tjugu år, och innan Jacob Worse anträdde den långa turen till Rio, hade sonen varit hemma på besök.

Han var fortfarande en blek figur med blondt hår, olivgrön rock, gul väst, smala, ljusgråa benkläder, som med stor kraft höllos stramt nertill medelst stroppar af hvitgarfvadt skinn. Den orimligt höga felbhatten satt på tre hår, eller snarare på två; det var ett underverk att den ej föll af — oftare.

Så imponerade han några dagar på den lilla fiskstaden; han gick och svängde med ett smalt [ 56 ]spanskt rör och såg ytterst hånfullt ned på allt och alla; ej heller kunde han tala riktig norska.

Fadern var delad mellan beundran och en känsla af att vara generad. Men hans beundran fick en svår stöt, då Thomas Randulf svor på, att Romarino hade luktvatten på sin näsduk.

Emellertid höll dock Worse alltid af sin son, om han än kunde ha önskat litet mera af sitt eget sjömansblod i honom. Han tänkte så ofta, att han gerna velat efterlemna »Familjens Hopp» åt sin son — en sådan som Lauritz Seehus borde det ha varit.

Romarino Worse var deremot i verkligheten hvad han såg ut för, en sprätt som förstörde sin fars pengar; men i sitt hjerta föraktade han djupt den simple skepparen, så som han tidigt hade lärt sig af sin mor. —

Allt eftersom nu skeppar Worse började finna sig till rätta i staden, funderade han ofta öfver hvad som kunde stå på ute på Sandsgaard. Ty der var alldeles icke som förr; det visste icke tusan hvad det var. Att fru Garman var död, gjorde ju naturligtvis mycket; men det kunde ej vara orsaken till, att det fortfor att hvila något tungt, tryckande öfver allting der ute.

Och slutligen började han få sina misstankar. Det var icke blott hamnfogden Snell som den första qvällen hade häntydt på C. F. Garmans penningförlägenhet. Han hörde det samma från flera håll. Först skrattade han, men småningom blef han dock betänksam.

Många gånger, då han lät ro sig ut till Sandsgaard, satt han och beslöt, att i dag skulle han [ 57 ]fråga konsuln rent ut. Herre Gud, om C. F. Garman verkligen behöfde pengar, så hade ju Jacob Worse en hel hop till hands och mera kunde han skaffa.

Men han fick aldrig mod till att fråga.

Det var faststäldt bruk, att så snart man såg skeppar Worses båt komma inåt Sandsgaardviken, gafs ordre till magasinskarlen Zacharias, att han skulle fånga en stor torsk i fisksumpen; det var skeppar Worses favoriträtt.

Både jungfru Mette och jungfru Birgitte voro förtjusta i själ och hjerta, när han kom, fast de voro fasligt onda på honom, då han retades med dem, som han alltid gjorde.

Jacob Worses första vandring, när han hade helsat på jungfrurna, var till kontoret, som låg bredvid salongen; dörren brukade stå öppen. Här tog han almanackan, och när han så fann, att dagen hette sankt Crispinus eller sankt Hieronymus eller något sådant, brukade han gnugga sig i händerna:

»Åh tusan, är det den sankten! jag känner till honom från Italien; det är en af de finaste de ha. Ja, då få vi visst lof att ha oss en toddy i qväll.»

Konsul Garman smålog, och den gamle bokföraren Adam Kruse vrenskades bakom sin pulpet; han blef ofta bjuden med på ett glas, då kaptenen var der. Derpå tog Worse, som var hemmastadd, nycklarne till kontorsskåpet och hemtade fram några gamla fyrkantiga holländska flaskor.

Om aftonen spelade han »Styrvolt» med damerna; konsuln satt och såg på dem och skrattade [ 58 ]hjertligt, när kaptenen spelade falskt och narrade de beskedliga gummorna, så att deras mössband skälfde af harm.

Eller också talade konsuln och Worse politik och disputerade efter Hamburger Nachrichten, medan den gamle bokföraren satt tyst vid sitt glas med den långa kritpipan på sin anspråkslösa plats i vrån bakom det stora slaguret.

I den gamla salongen, som vette mot hamnen, var det om aftnarne två talgljus på bordet vid soffan, der konsuln satt, och när der var någon, två andra på toddybordet borta vid kakelugnen.

Grönmåladt lärft voro väggarne beklädda med ofvanför den hvita panelen, som gick så högt som till den öfre kanten af de styfryggade stolarne. De gråa rullgardinerna, som nyligen hade kommit från Köpenhamn, förestälde Kristiansborgs slott, Kronborg och Fredriksborgs slott, der en lång vandringsman under ett träd i förgrunden stirrar öfver vattnet mot slottet, medan tre damer med långschal och hattar som uppfälda vagnskurar spatsera framåt till höger. I kakelugnsvrån stod nystfoten, som jungfrurna begagnade, när de ej sprungo efter hvarandra och sysslade i hushållet.

Efter fru Garmans död hade det nämligen icke lyckats konsuln att fördela arbetet mellan de båda systrarna. När jungfru Birgitte en stund hade hållit revy med duktyg, silfver, tvätt och dylikt, fick hon en omotståndlig längtan till att se efter att det icke användes för mycket smör i köket.

Och när jungfru Mette i en vecka hade skött om matlagningen och hushållskassan, kunde hon [ 59 ]ej sofva förr än hon hade räknat öfver alla servietterna och silfverskedarne.

Detta bragte ej liten förvirring i hushållet och förorsakade allvarsamma sammanstötningar mellan systrarna, hvaraf dock endast svaga efterdyningar nådde ända fram till konsuln.

Det var blott ett, som de kunde vara ense om, och det var om kanariefågeln. De hade haft många efter hvarandra under årens lopp, och hvarje gång katten tog en, svors en dyr ed, att en sådan sorg skulle de aldrig mer utsätta sig för.

Men enligt kapten Worses beräkning varade hofsorgen öfver en kanariefågel jämt tre veckor; sedan kom en ny. Det var alltid honor; jungfrurna tyckte icke om hanar af något slag, och dessutom tålde de ej sången.

Den kanariefågel de nu hade var den allra sötaste de någonsin hade haft. Ty förutom alla dess andra fullkomligheter hade den äfven en, som i början satte dem i en viss förvirring: den kunde värpa ägg.

Men då det kloka lilla djuret sannolikt visste med sig det gagnlösa i att lägga ägg i sin ensamhet, lade hon det icke heller förnuftigt och varsamt i ett bo. Utan hon sökte upp ett högt ställe, och derifrån värpte hon ned på bordet eller på golfvet, så att de söta små äggen alldeles krossades.

Detta bedröfvade i hög grad jungfru Birgitte och jungfru Mette. Ty då de hade vant sig vid fenomenet, som i början tycktes dem nära gränsen af det oanständiga, fingo de ett brinnande begär efter ett af dessa söta små ägg — helst ett [ 60 ]hvardera — och de uppgjorde många planer för att förmå djuret att uppföra sig förnuftigt.

I buren lade de bomull och fint garn; rundt omkring i rummet, helst på de ställen der de en gång hade hittat ett krossadt ägg, byggde de med all sin konstfärdighet små nästen af mjukt ler fodrade med bomull och tagel; ja slutligen rände de till och med omkring i rummet med ett näste i hvar hand, när fågelns uppförande föreföll dem misstänkt.

Men den oförbätterliga varelsen kom alltjämt deras förhoppningar på skam. Isynnerhet hade hon en plats uppe på spegeln, hvarifrån hon tyckte om att värpa ned på bordet, när ingen passade på.

Det vållade jungfru Mette och jungfru Birgitte stor sorg; och det var ej utan att de i upphetsade ögonblick ömsesidigt sköto skulden på hvarandra. —

En afton på klubben frågade hamnfogden illfundigt: »Har gamle Adam rest till Bergen?»

»Ja, han reste i förra veckan,» svarade Worse.

»Hvad skulle han göra der, månntro?»

»Han hade naturligtvis affärer. C. F. Garman har mycket i Bergen.»

»Låna pengar kanske — pop-pop.»

»Hör nu, hamnfogde! nu kan det vara nog med det här!» for Jacob Worse upp.

Men den andre fortfor, utan att låta störa sig:

»Det kan man sannerligen aldrig veta — pop-pop — svåra tider för stora och små. Talte med kapten Andersen — Freja — kom direkt från Bergen. Gamle Adam vill gerna ha ett [ 61 ]par tusen specier, sade de, bara han kunde få dem; men han fick dem inte — nix — nej, se Bergensarne — pop-pop — titta inte dit.»

Nu gick det för långt. Worse gick direkt hem. Var det redan i folkets mun, att det stod klent till med huset C. F. Garman och var krediten knäckt, då var det sannerligen hög tid för Jacob Worse att rycka ut.

Nästa förmiddag infann han sig på kontoret, stängde dörren till salongen och den till det inre kontoret; han ville be om ett samtal mellan fyra ögon med konsuln.

Hans sätt var i dag högst besynnerligt, en blandning af osäkerhet och knipslughet, som föranledde konsuln till att lägga sig bakut i länstolen och fråga: »Har någonting händt?»

»Nej, på intet vis, på intet vis,» svarade Worse, der han stod och vaggade öfver från det ena benet till det andra, »det var bara något jag ville be konsuln om.»

»Vi äro alltid beredda att tillmötesgå alla billiga önskningar af våra gamla vänner, så långt vår förmåga sträcker sig. Sätt er ned, kapten Worse.»

»Ja se det var så, att jag gerna ville ut på fiske i vinter för egen räkning och — och så — så —»

»Jag tänker, kapten Worse vet från föregående år, när han har varit hemma om vintern, att vi inte lägga något hinder i vägen för honom att negociera på egen hand och för egen räkning under sillfisket. Det samma blir det också i år —»

[ 62 ]»Ja, bevars — tack, det vet jag nog — mycken tack! men det var inte det — hm — men det behöfs mycket pengar, herr konsul!»

Det kom ett stramt drag i konsulns ansigte vid dessa ord.

Men Worse samlade sitt mod och lät sin stora bomb springa:

»Vill C. F. Garman låna mig 2,000 specier mot vexelobligation?»

Morten Garman tog ett skutt i stolen:

»Hvad! Vill Jacob Worse också låna pengar?»

»Ja ser ni, herr konsul, alla menniskor samla pengar nu framåt hösten till fisket, och jag skulle allt ha lust att en gång ta en dust med Sivert Jespersen och de andra der inne.»

»Ja, se der ha vi det!» utropade konsuln, »så går det till nu för tiden. Den ene vill vara bättre än den andre, och så är det bara att låna, låna och spekulera; men när så uppgörelsdagen kommer, ja då kniper det till.»

»Hvad det beträffar, herr konsul, så tänker jag C. F. Garman vet, att Jacob Worse är vederhäftig för 2,000 specier och litet till!»

»Må så vara, må så vara,» svarade konsuln tvärt, »men nu ligga vi snart i förskott för hela verlden, så att vi kunna inte se något slut på det; mera kunna vi inte åtaga oss i dessa penningknappa tider.»

Jacob Worse, som började bli belåten med sin lilla komedi, spelade vidare.

»Det är förargligt nog,» sade han med en liten förtörnad min, »att jag skall nödgas vända [ 63 ]mig till andra, för då tror kanske någon, att jag har kommit på tvären med mitt gamla rederi; eller kanske de ska’ hitta på flera lögner om C. F. Garman än som redan ä’ i svangen bland folk — »

»Hvad menar han med det? Hvad säges det om firman?» frågade konsuln skarpt.

»Åh, det var till exempel en på klubben i går, som sade, att en viss person hade rest till Bergen för att låna pengar åt vissa personer.»

Konsul Garman vände bort sitt ansigte och såg ut i trädgården, der hösten började skaka ned de första gula bladen; aldrig förr hade han sett faran så nära inpå lifvet på sig; hans lätta sinne, hans öfvermod hade aldrig tänkt fullt ut, att huset C. F. Garman, det gamla Sandsgaard, alltsamman hängde på en tråd, stod på fallrepet som ett vanligt konkursbo.

»Ja, ja,» mumlade han, »det var ett fel af mig att skicka Kruse till Bergen. Men» — plötsligt blef han så trött af att bära denna börda så ensam, han vände sig rakt emot Worse och sade: »det står allt inte så bra till med C. F. Garman som du tror, Jacob!»

Han kom att säga du som i forna dagar, då Jacob Worse var matros och Morten Garman skolgosse.

Nu var den illistige skeppar Worse der han ville. I en fart knäpte han upp sin jacka, ref ut en bundt sedlar ur bröstfickan och kastade den på bordet midt framför konsuln.

[ 64 ]»5,000 specier, herr konsul, att börja med och tio, ja femton, om det behöfves, när jag hinner skrapa ihop dem.»

Hans ansigte strålade och han skrattade, så att det sade klunk i honom.

Men hans glädje fick ett hastigt slut, då konsuln sköt bundten ifrån sig och frågade i sin kallaste ton:

»Hvad skall det betyda? Hvad skall jag med de här pengarne?»

»Begagna dem, låna dem, behålla dem så länge ni vill, herr konsul!»

»Ah — var det meningen? Ni har alltså tillåtit er ett litet divertissement på vår bekostnad; mycket sinnrikt uttänkt, herr kapten Worse! men så långt är det ändå inte kommet med C. F. Garman, att de låna pengar af sina egna — sitt eget folk.»

Ett ögonblick satt den illistige skeppar Worse mållös; men så tyckte han, att det gick för långt, sinnet rann på honom och han slog näfven i bordet.

»Nej, hör nu Morten, nu skenar det ta mig tusan öfver skaklarne med din förnämhet! Behöfver firman pengar, så är det naturligast, att den lånar af mig, som har förtjenat hvar enda skilling i ert och er fars bröd!»

»Men förstår du då inte,» ropade konsuln, som också blef ifrig, »kan du då för tusan inte begripa, att det skulle skada vår kredit, om det blefve bekant, att en af våra egna skeppare hade räddat oss ur en förlägenhet?»

[ 65 ]»Åh, drag så långt vägen räcker med din kredit! Kontant är bättre än kredit, skulle jag tro! Mina pengar ä’ sannerligen lika goda som dina, Morten Garman, och tar du dem inte, så är du inte den man jag har hållit dig för.»

Jacob Worse var nu alldeles utom sig af ifver, och de sade du till hvarandra utan att märka det.

»Nånå, Jacob, låt oss inte bli ovänner!» sade konsuln och rättade på sin halsduk; det var första gången någon så der tog makten ifrån honom. Han såg på pengarne, och han såg ut i trädgården, och det blef en mycket lång paus.

Skeppar Worse hade rest sig och stod med ryggen mot bordet betraktande en karta på väggen. Det gamla slaguret inne i salongen pickade helt långsamt.

Ändtligen reste konsul Garman sig och gick bort till den andre.

»Hör, Jacob Worse, jag skall ta dina pengar, om du vill gå i kompani med mig.»

»Hvad? Hvad säger han? Kompani? Är han galen, herr konsul?»

»Hör nu: ni insätter ert kapital, d. v. s. så mycket deraf ni sjelf önskar, i vår affär, och derför blir ni partner i Garman & Worse för den procent, som vi längre fram kunna bestämma.»

»Nej, nej, konsul — det var inte meningen! Förändra firman — nej, det går aldrig an; det är väl inte heller meningen?»

»Jo. Jag anser att det är det enda sättet det kan gå an på. Låt oss sitta ned och vara lugna. [ 66 ]Den tanken är mig rent af outhärdlig, att jag skulle låna pengar af er. Men deremot är det intet stötande för min finkänslighet, ej heller för våra förbindelser, i den omständigheten att vi i en bråd och — och — hur skall jag kalla det? — i en — hm — tryckt tid officielt upptaga i firman en man, som i många år har arbetat tillsamman med oss, och att vi i följd deraf förena hans namn med vårt, i det vi hädanefter benämna vår gemensamma affär: Garman & Worse.»

»Ja — men, men — allt det andra kunde gå an, men namnet — er fars namn —»

»Min far skulle kanske inte ha gjort det, men jag vill ha det så. Detta arrangemang är — hm — är husets räddning; jag vill erkänna det och derför ber jag er härmed acceptera mitt förslag.»

»Men, bäste herr konsul,» började Worse åter. Han hade på en gång kommit ned på sin gamla plats och kunde icke förlika sig med den tanken, att han skulle gå i kompani med Morten W. Garman, konsuln sjelf!

Den andre höll emellertid fast vid sitt; och när han verkligen bad om det, så var det ju ingen annan råd än att slå till.

De sutto qvar ännu en lång stund och talade om huru det skulle arrangeras för framtiden; och konsuln sade rent ut, att han hoppades Jacob Worse ej skulle blanda sig synnerligen i sjelfva affärens bedrifvande, någonting som Worse måste skratta godt åt — det kunde aldrig falla honom in.

[ 67 ]Då han rodde till staden, tyckte han, att han var en helt annan Jacob Worse än då han rodde ut. Inom honom började naturligtvis röra sig några stora tankar om hans nya värdighet; han satt och mumlade: Garman & Worse och tänkte på hvad det väl skulle göra för intryck på Randulf.

Likväl var han icke riktigt glad; det var för mycket, det hade kommit alltför plötsligt öfver honom; derför generade han sig också för att tala om det.

Men konsul Garman stack icke under stol med förändringen i firman, och dagen derpå stod nyheten att läsa i stadens två blad — af storlek och innehåll ungefär som vanliga kålblad.

Man kan tänka sig hvilken kärkommen anledning denna händelse var till festliga sammankomster och extra drickning och sjungande i klubben. Jacob Worse blef feterad i stora tal vid bordet och chikanerad utan förskoning längre fram på aftonen, eftersom de drucko. Afunden är alltid mycket qvick, och han hade ingalunda någon oblandad glädje af sin upphöjelse.

Och Randulf, den gamle kurbitsen, som hade skickat afseglingsbref från Riga, från honom kom det nu underrättelse, att han var påseglad af en rostock-koff och hade gått in till Bolderaa igen, der han måste lossa och reparera. Nu fattades det bara att han frös in till hösten.

Då Romarino fick underrättelse om den stora händelsen, skref han för första gången gillande till fadern. Likväl kände denne sig obehagligt berörd, eftersom sonen uttalade sitt erkännande i dessa ordalag:

[ 68 ]»För att vara en oslipad sjöman, måste jag erkänna, att du vid detta tillfälle har manövrerat bra och subtilt.»

Men madam Torvestad fördubblade sin älskvärdhet; och då det led fram på hösten med oväder och regn, tyckte Jakob Worse att det var trefligt att sitta i byggningen inpå gården och dricka te med madamen och jungfrurna — när der icke var sammankomst.

På klubben voro de så förbannadt qvicka.




<< Kapitel 3 Upp till början av sidan. Kapitel 5 >>