Slaget vid Lund
| ← Fryxell, And. |
|
Geijer, E. G. → |
SLAGET VID LUND.
Af
And. Fryxell.
SLAGET VID LUND
den 4 December 1676[1].
Året 1676 och i synnerhet sednare delen deraf innefattar en af de märkvärdigaste brytningar i fäderneslandets historia. Sverges anseende, ära och magt, ja nära nog dess sjelfständighet stodo på spel. Det var äfven då en tidepunkt, vid hvilken
Betänksamt ödet stod med griffeln höjd att rista
I kopparn in vår dom, den eviga, den sista.
Det mest afgörande ögonblicket var slaget vid Lund; och känslan af dess vigt lifvade de stridande till nästan otroliga ansträngningar. Morgonrådnaden speglade sig i det blod, som flöt vid slagets begynnelse; och dagen hade redan försvunnit i en svag aftonrådnad, innan de sista danskarna försvunno från fältet. Men då gingo de i fullbordan, dessa skaldens profetiska ord:
Den slagtning är slagen och fritt är vårt land:
I blod ligger dagen vid himmelens rand.
Otvifvelaktigt var det slaget vid Lund, som under denna brytning räddade vårt fädernesland från tallösa olyckor.
Ett närmare studerande af detta slag väcker ovillkorligen det tacksamma minnet af Tegnér, af Svea, och af den i samma skaldestycke tecknade frihetsstriden. Slaget vid Lund började just på Helgonabacken, så känd genom sin skönhet och sin sångare. Måhända har Tegnér någon afton setat på denna höjd, skådat öfver dessa fordna slagfält och dervid af minnet, stället och qvällens stjernor blifvit erinrad om den strid, som här, under karlavagnens bloss fordom kämpades för fäderneslandet. Måhända, att detta minne, detta ställe ingåfvo honom första tanken på det Bjarkamal, hvarmed hans sångmö under sorgens och nedslagenhetens tid mägtigt ”sjöng lif och kraft i Sveas millioner.”
Om stället för sin poetiska hänförelse sjunger han:
”Bedröfvad, tyst jag gick utöfver dödens sängar”
Måhända var det på Allhelgona kyrkogård, som snillet och fosterlandskärleken alstrade den härliga bilden af Sverges återuppståndelse.
Också vi ämna förtälja en syn. Ej samtiden utan forntiden är fältet derför. Snillet har ej ur inbillningens verld framtrollat lysande bilder deri. Man ser i sådanas ställe endast bleka minnen, mödosamt uppgräfda ur arkivernas stoft, derföre färglösa, matta, sådana som vålnader blifva. Det är denna gång fädernas dimmiga hamnar, som ur högarnas djup framkallas inför den lefnadsfriska samtidens ögon. Måhända skall dock en eller annan med deltagande följa det matta skuggspelets rörelser; ty uppträdet, som det vill framställa, var dock en kamp för fäderneslandet och en seger, hvars minne skall utgöra ett af våra häfders mest ärofulla.
Sverges tillstånd i September 1676 var i hög grad nedslående. Pommern, Wismar, Bremen, Skåne, Blekinge, Bohuslän voro till största delen förlorade; flottan med betydlig förlust slagen och jagad inom klipporna; hären genom försummelser, olyckor och nederlag så förminskad, att det tycktes vara nästan en omöjlighet att försvara sig emot den åtminstone dubbelt starkare fienden. Inga förråder, inga medel funnos; och den oerfarne, tjugoåriga kungen stod omgifven af alla slags lycksökare, sins emellan stämplande att störta hvarandra och dervid nära att störta fäderneslandet. Brandenburg och Dannemark hade redan uppgjort planen om delning af flere Sverges landskaper. Som fäderneslandets räddare ur denna nöd framstod i första rummet Johan Gyllenstjerna. I Aug. 1676 fick hans väldiga ande magt öfver Karl den elfte; och från detta ögonblick inträdde ordning, kraft och beräkning i alla företag. Uppåt stödde sig Gyllenstjerna på konungen; nedåt på Dahlberg, hvilken vid detta tillfälle blef hans högra hand. Man beslöt ett djerft försök att återtaga Skåne och återupprätta Sverges sjunknå krigareära. Under Aug. och Sept. bedrefvo Gyllenstjerna och Dahlberg rustningen öfver hela fäderneslandet och det med en drift och en framgång, som gränsade till det otroliga. En här samlades, visserligen oöfvad, brokig, med gossar och gubbar om hvarandra, dock alla lifvade af konung, anförare och fosterlandskärlek. Med dessa troppar inbröt Karl i Skåne och efter många fram- och återtåg, kom man slutligen till det afgörande slaget vid Lund. Det är detta uppträde, vi vilja berätta.
Fälten norr och nordvest om staden blefvo stridens skådeplats. Lydde-ån skilde härarne åt. Söder om densamma vid Svenstorp, Hostad och Hoby stod danska hären i goda qvarter och med rik tillförsel. Norr om ån i Benstorp, Harje och Örtofta m. m. lågo svenskarne i osunda jordkojor, och med ringa tillförsel. Kristian ville undvika, Karl deremot påskynda ett afgörande slag. Men Lydde-åns sumpiga stränder och rifna broar hindrade svenska modet. Åndtligen kom deras landsman och bundsförvandt sedan 1658 års tåg öfver Bält. En skarp nordisk vinter byggde sin isbro öfver hela vattendraget; och genast utan att förlora en enda dag, beslöt Karl att i nattens mörker mellan den 3 och 4 Dec. tåga fram och angripa fienden.
Man uppsköt företaget, tills månan gått ned och nattens mörker hunnit breda sig öfver fältet. Alla regementerna ryckte då i bestämd ordning ur sina qvarter. Konungen kom ridande till hvarje tropp serskildt och sade dem några uppmuntrande, förtröstansfulla ord. Fotgardet, Kristofer Gyllenstjernas regemente, uppmanade han att icke aflossa den sista och svåraste salvan förrän på 10 till 12 stegs afstånd från fienden. Men, sade Helmfeldt, om folket kommer fienden så nära, hvad skola de då göra, sedan sista salvan blifvit afskjuten? — Då, sade konungen, då, gossar! pliten i hand och muskötkolfven upp! och se’n gäller det, att gå löst på fienden! Med dessa och dylika ord tilltalade konungen sina krigare och blef öfverallt med glädje och frimodighet emottagen; och när han frågade, om de vore i ordning, svarades från hvarje tropp: ja, vi äro i Guds namn färdige, att följa, hvart vår konung oss leder.
Vid midnattstid, mellan den 3 och 4 December 1676, började svenskarna det farliga, det afgörande tåget. Det leddes vesterut till Stora Harje och derstädes öfver Lydde-ån. Främst gick högra flygeln under O. W. Fersen, derpå följde i bestämd ordning de andra tropparna. En och en half timma varade öfvergången, och först kl. 4 på morgonen stod hela svenska arméen på Lydde-åns södra strand, der tropparna af konungen uppställdes i slagtordning. Detta tåg under en stilla natt, öfver hårdt tillfrusen mark och på knappt ½ mils afstånd från fienden, kunde ej undfalla denna sednares uppmärksamhet. En större eller mindre del af danska hären ryckte ur lägret och ställde sig i slagtordning åt den sida, hvarifrån svenskarna nalkades. En mängd diken, jordvallar och stenmurar lågo också emellan begge härarna och försvårade svenskarnas anfall. Dessa beslöto då, att förbi danskarna rycka framåt till Lund och intaga den höjd, som utgör Helgonabacken, och är belägen norr om bemälte stad. Man sökte der fördelarna af en högländtare ställning, skydd af den bakom liggande staden och slutligen i värrsta fall öppet återtåg till Malmö fästning, som ännu var i svenskarnas våld. Med högra flygeln i spetsen tågade hären i denna rigtning förbi Hoby, Stångby och Walkärra kyrkor, åt Lund till. När de ungefär voro på halfva vägen började det dagas. Danskarna sågo tåget och förstodo afsigten. De ville förekomma svenskarna och sjelfva intaga den fördelagtiga höjden. Med sin venstra flygel i spetsen började derföre konung Kristian ett likadant tåg, som svenskarna. Man såg då bägge härarna kolonnvis gå bredvid hvarandra, men skilda från hvarandra på ett afstånd af kanske något öfver ¼ mil. Det var liksom en kapplöpning, under hvilken de täflande skyndade att vinna höjden af Helgonabacken. Ett långt stycke framför alla andra ilade svenskarnas högra och danskarnas venstra fly- gel, bägge anförda af sina konungar. Emellan kl. 8 och 9 på morgonen framkommo de båda till höjden, och emellan dem och på denna punkt börjades genast striden. TI första skärmytslingen fingo svenska förtropparna öfverhand, hvarpå deras högra flygel intog höjden, vände ryggen mot Lund och bröstet norråt mot fienden. I samma rigtning, men långt bort emellan Lund och Nöbbelöls kyrka, uppställdes ock hela den öfriga svenska hären, ehuru det dröjde 14 timma, innan den hunnit anlända.
Striden på svenskarnes högra flygel.
Båda flyglarna, den högra svenska och venstra danska stodo inom några ögonblick emot hvarandra. Ytterst till hö- ger på svenska sidan sågos Budbergs finska dragoner, sedan lifdrabanterna under Siegroth, dernäst 5 sqvadroner af lifrege- mentet till häst under Nils Bjelke, sist det nykomna finska rytteriet under Branhoff. Andra linien kom ett långt stycke efteråt under Wittenberg. Hela flygeln fördes af Fersen och bredvid honom sågs Karl den elfte sjelf, åtföljd af Ascheberg, Dahlberg och stundom af Helmfeldt. Danska motstående fly- geln fördes af generalerna Karl Arensdorff och Sandberg. Der infunno sig ock konung Kristian den femte sjelf, jemte hans bror, prins Georg.
Det dröjde ej många ögonblick, förrän den häftiga stri- den började. Inom kort föll Siegrotb. Hans drabanter, till hvilkas uppmuntrande Karl den elfte dock sjelf hastat, för- svarade sig med yttersta ihärdighet, men blefvo af öfvermag- ten omringade och nästan alla nedhuggna. Det nyvärfvade finska rytteriet under Branhoff, blef snart tillbakakastadt och skingradt. Ihärdigare voro de gamla finska dragonerna under Budberg; men emot dem stodo de röda danska dragonerna under en öfverste af den gamla danska hjelteslägten Brocken- husen. Äfven Budberg och hans dragoner måste derföre Iigen :gifva vika. Karl den elfte skyndade efter och sökte samla, uppmuntra och till striden återföra dem. Men förgäf- ves. Af högra flygelns första linea återstodo nu blott Nils Bjelke och hans fem sqvadroner af lifregementet till häst. De stodo ensamma, ty Iflygelns andra linia under Wittenberg kunde ännu på länge icke hivna fram. Svenskarnas nederlag tycktes vara oundvikligt.
Men det var på denna punkt och vid detta tillfälle, som lifregementet till häst och den stolte Nils Bjelke skuro lagrar så härliga, att de aldrig skola vissna. Med värjan i hand dref- vo de genast i första anfallet sin motstående fiende tillbaka. Snart blefvo de dock från alla håll angripna al de danskar, som på venstra sidan förjagat Branhoffs finnar och på den högra skingrat Siegroths drabanter. Men äfven dessa anfall blefvo af svenska lifregementet kraftfullt kastade tillbaka. Nu kom danska flygelns andra linea emot dem. Äfven den måste vika undan. Första danska linien hade emel- lertid samlat och ordnat sig och kom för andra gången fram, men blef också för ändra gången af lifregementet drifven till- baka. Denna hjeltetropp hade under ett så häftigt och oupp- hörligt fäktande lidit betydlig förlust. Tre ryttmästare, tre löjtnanter och fyra kornetter hade fallit; Öfverste-löjtnanten, majoren och två ryttmästare voro illa sårade och troppens le- der mycket glesnade. Det hade inom kort varit dem allde- les omöjligt att längre motstå den öfvermägtiga fienden.
Men i detta ögonblick anlände Wittenberg med svenska högra flygelns andra linea. Den bestod af adelsfanan under Drake, och två andra regementer rytteri, hvilka alla framstör- tade i striden. Bakom denna förstärkning ordnade sig åter lif- regementet. I detsamma återkom också konungen med en sqva- dron af drabanterna, sedan han förgäfves sökt hejda finnarnas flykt. Karl den elfte öfvertog nu sjelf befälet, emedan Wit- tenberg kort efter sin ankomst blifvit sårad. Nu blef återigen ett afgörande ögonblick. Danska konungen och prinsen gjor- de allt för att uppmuntra sitt folk och de deltogo sjelfva i handgemänget. Men efter en ytterst häftig strid blefvo danskarna återigen drifna på flykten. Nu tycktes stridens utgång på denna sida afgjord och segervinnaren Karl skickade derföre nägra sqvadroner att stödja det efterlemnade fotfolket. Tillika affärdade han Dahlberg, för att efterse tillståndet med den öfriga hären. Sjelf behöll han qvar endast nio sqvadroner; neml. fem af lifregementet under Nils Bjelke, två gamla af adelsfanan under Drake, en af Gyntenbergs rytteri och en af lildrabanterna. Med denna lilla tropp tilltrodde han sig att fördrilva danskarnas slagna högra flygel och dess besegrade konung. När denne likväl såg de förföljande svenskarnas ringa antal, vände han om och fattade stånd bakom en sten- gård. Men Karl angrep dem äfven der. Striden skärptes återigen. Fersen sårades och blef tilllångatagen. Karls häst, Totten, fick en kula för pannan. Konungen kastade sig upp på den eldiga springaren Brillante och störtade åter i striden. Svenskarna bleknade mången gång af förfärande ångest, då de sågo honom midt i kulregnet, midt ibland fienderna. Och återigen hänfördes de af förtjusning, då de sågo ynglinga- konungens blossande kinder och lågande ögon. Gå på gossar; ropade han gång efter annan, och den lilla hjeltetroppen stör- tade oemotståndligt framåt, sprängde öfver stenmurarna, och sprängde undan den förtviflade fienden. Danska konungen ansåg nu striden på denna punkt förlorad och vek bort till sin ännu kämpande högra flygel. Den venstra, som han hit- tills följt, var redan upprifven och flydde bort ifrån hela slagt- fältet. De flydde till sitt förra läger vid Svenstorp; men Karl med sina sqvadroner följde efter och dref dem derur. De flydde nedåt Lydde-ån till det ställe, der svenskarna natten förut gått öfver densamma. Isen hade burit svenskarnas ord- nade tåg. Danska flyktingarna framstörtade våldsamt, hoptals. Isen brast, många hundrade af flyktingarna drunknade, och de som ej kunde komma öfver, blefvo på stranden nedhuggna. Nu ändtligen var segren på denna sidan en gång för alla vun- nen och fullständig,
Svenskarna hoppades, att deras andra flygel haft samma lycka. En hop ströftroppar sågos norr om Lydde-ån. Det är, ropade somliga, det är svenskar, som förfölja den andra flygeln af de slagna fienderna. Man gjorde sig så säker, att några ville redan plundra det danska lägret. Men just i det- samma återkom Dahlberg med underrättelser, både oväntade och obehagliga.
Venstra flygelns första strid.
Ofvanbeskrifne kamp mellan båda konungarna och deras flyglar hade redan varat en god stund, innan bägge de öfriga härafdelningarna hunno till valplatsen. Under iltåget dit hade också danskarna, hvilkas väg var kortare, genskjutit svenskar- na och afskarit dem från Karl den elfte och dess flygel. Denne sednare började sin strid norr ut från Lund vid höj- den af Helgonabacken. Men svenska midten och venstra fly- geln fingo deremot sin plats mellan Slibehoijen och Nöbbe- löfs kyrka, der den svängde om och vände sig norrut mot dan- skarna. Här var det, som dessa troppar kämpade sin första strid; men på långt när icke med så stor lycka, som deras högra Ilygel Venstra flygelns anförare, generallöjtnant Galle, föll genast i början af striden och samma olycka träffade inom kort ganska många af det högre befälet. Oordning och vil- lervalla spriddes snart nog i hela flygeln. Den började vackla och vika undan. En tropp utmärkte sig dock genom tapper- het in i döden. Det var ett finskt dragonregemente, som fått sin plats på venstra flygeln. Öfversten hette Borckhusen och det öfriga befälet utgjordes för det mesta af hans söner, släg- tingar och grannar. Fåfänga voro danskarnas bemödanden att rubba eller förjaga denna kärntropp. Danska lifregementet till häst med flere ryttarskaror angrepo dem, men fåfängt. Dan- ska lifregementet till fot under den tappre öfverste Bibau, pröfvade ock sitt mod och sina vapen emot Borckhusen, men lika fåfängt. Då började fienden kasta granater in i hjelte- troppen. Dess leder blefvo likväl icke sprängda, men dock småningom så förtunnade, att danskarna snart kunde bryta derin. Borckhusen, hans slägtingar och hans dragoner flydde ej utan försvarade sig i döden. De blefvo alla nedhuggna och deras svarta fanor eröfrade. Återstående delen af svenskarnas venstra flygel drog sig i oordning tillbaka och sökte skydd bakom fotfolket.
Detta sednare hade haft en lika svår strid att utkämpa. Den varade länge och öfvergiek slutligen till det blodigaste handgemäng. Långt ut på högra sidan inemot Lund stod sven- ska fotgardet under Kristofer Gyllenstjerna. De innehade far- ligaste platsen och vunno högsta äran. Första bataljönen un- der Douglas stridde emot Arensdorff; andra bataljonen under Hastlehr mot den tappre öfverste Lewezau. På båda dessa punkter trängde svenskarna modigt och segrande framåt. Tre- dje gardesbataljonen hade emot sig Weijer och dess rege- mente: men kämpade ej med samma lycka som de andra. Dess major föll. En kapten Rehbinder trädde fram och tog befälet. Inom några ögonblick stupade också han dödligt så- rad till marken. Kapten Stormhatt ilade nu fram i den fall- nes ställe, men föll snart sårad vid hans sida. Nu sjönk också fanan och hela bataljonen började komma i oordning. Regementets öfverste, Kristofer Gyllenstjerna, såg faran. Re- dan förut blödande ur flera sår, sprängde han i sporrstreck dit och ställde sig i spetsen för troppen. Inom några ögonblick blef hans häst skjuten. Fienderna rusade till plundring öfver den ur nya sår än mer blödande krigaren, samt lemnade ho- nom slutligen afklädd och sanslös mellan de döda kropparna på fältet. Den tredje gardesbataljonen, nu mera utan all led- ning, blef nästan helt och hållet upprifven. Emellertid hade danskarna långt förut tillbakadrifvit det öfriga svenska fotfol- ket och tagit allt dess artilleri. De hittills segrande batal- jonerna af svenska lifgardet måste derföre vika tillbaka till de öfriga tropparna. De drogo sig alla baklänges och när- mare till Lund, samt stannade bakom en jordvall, der de af general Schoultz blefvo åter uppställda i ny slagtordning. Folket var dock oroligt, nedslaget. Ett rykte spriddes om Karls seger på högra flygeln. Man trodde det ej. Ett mot- satt rykte uppkom och fann hos det försagda folket öppnare öron. Och midt framför såg man den segrande fienden gång på gång och i triumf skjuta dansk lösen med de eröfrade sven- ska kanonerna. Det var lycka, att han icke i samma segerfart förföljde och angrep det hallt slagna och upplösta folket. Men danskarna behöfde sjelfva tid att ordna sig efter det häf- tiga handgemänget och de hoppades dessutom att med blotta kanonelden tillintetgöra svenskarna. Af dessa orsaker upp- stod en kort vapenhvila.
Under densamma tilldrogo sig några enskilda uppträden, hvilkas minne icke bör dö bort inom fäderneslandet. En kap- ten framgick ur danska hären och rakt mot svenska fotgardet. Han stannade framför detsamma och utmanade major Hast- fehr till envig. Denne major var nästan enda qvarlefvan af gardets öfverbefäl och dessutom en ganska tapper och duglig krigare. För att ej blottställa en så vigtig person, framskyn- dade i hans ställe den tjugofemåriga gardeskapitenen Berndt von Liewen, mottog uppmaningen och började envigskampen. Efter någon strid störtade dansken, genomborrad, till marken och med den fallnes värja som segertecken återvände Liewen till de sina.
Vid samma tid såg samma gardesregemente ett annat och bedröfligt skådespel. Mot troppen kom en vacker och välrustad häst. Men ryttaren, som vanmägtig vacklade i sa- deln, var halfklädd, ansigtet och kroppen sönderhuggna, af blod öfverströmmade. Han rigtade sin väg till fotgardets för- sta kompani. Det vanställda utseendet var äfven för de när- mast bekanta främmande. Af rösten och de brutna orden igenkände dock folket slutligen deras saknade öfverste, den tappre Kristofer Gyllenstjerna. Som förbemäldt är, hade hans häst blifvit skjuten framför tredje gardesbataljonen. En dansk rusade härvid fram, satte geväret mot den liggande Gyllen- stjerna och lossade af. Kulan slant mot harnesket; men Gyl- lenstjerna blef dock ytterligare sargad och derpå afklädd och utplundrad. En soldat ville döda honom. Nej, sade en offi- cer, vi skole i stället -taga honom tillfånga. Men i detsam- ma vältrade sig striden deråt; danskarna måste springa undan och Gyllenstjerna blef vanmägtig qvarliggande. Blodet ström- made ur nitton sår; deribland ej mindre än nio i hufvudet. Derjemte höll han på att stelna af köld; ty i en hård Decemberfrost låg han nära nog afklädd på den snötäckta marken. På ena sidan stodo två öfvergifna kanoner, på den andra lågo några döda och redan stelnade finnar. Gyllenstjerna kunde ej vänla annat än en snar och lika död. Men just då kom öfver fältet ridande en ung svensk officer. Det var kapten- löjtnanten vid Braunhoffs finska rytteri, den tjugoåriga Fabian Gustaf Wrangel. Hans springare hade nyss blifvit skjuten, hvarföre ban bestigit en af sina haändhästar, hvilken ännu, munter och otröttad , kunde bära honom till svenska födöras. Han kom att rida förbi, just der Gyllenstjerna låg. Denne igenkände svenska fältbindeln och ropade om hjelp samt nämn- de sitt namn. Allt dröjsmål var vådligt, ty danskarnas trop- par nalkades stället. I denna HKfsfara hejdade dock Wrangel sin häst. Vid underrättelsen cm den sårades namn utbrast han: Är ni öfversten för gardet, då är också eder person för vår nådige konung långt mera angelägen än min ung- dom. Med dessa ord hoppade han af hästen, lyftade den van- mägtige Gyllenstjerna upp i sadeln och dref springaren framåt mot svenskarna. Några ögonblick derefter blef Wrangel af de kommande fienderna tillfångatagen; men Gyllenstjerna fördes af hästen till de sina, hvilka med deltagande och öm vård emottogo sin älskade öfverste.
Ännu några ord om hans räddare, unga Fabian Wrangel. Denna blef tillfångatagen al en grefve Reis, kapten vid dan- ska lifregementet, hvilken tillät sig att plundra Wrangel, icke blott på hans börs, utan ock på en del af kläderna, hvarefter han förde honom fången vid sidan. Men om en stund hvälf- de sig slagtningens vågor återigen ditåt. Svenskarna fingo öf- verhand och grefve Reis nödgades gifva sig till fånge åt sin egen fånge, åt Fabian Wrangel. Nedslagen ville nu grefven gifva tillbaka de plundrade penningarna. Behåll dem, herr grefve, sade den stolte Wrangel. Ni torde hädanefter blifva i större behof af dem än jag. Han förde honom derefter som fånge till svenska lederna att der tagas i förvar. Hän- delsevis kom Wrangel att dervid just stöta på svenska fot- gardet och det kompani, der hans halfbroder, den aderton- årige Adolf Clodt var löjtnant. Mellan båda stjufbröderna hade hittills en bitter afund och ovilja egt rum. Men till- fället var högtidligt. Medvetandet att hafva utfört två ädla handlingar värmde Wrangels hjerta; och stridens förfärliga uppträden och hotande faror ingåfvo honom högre och ädlare tankar. Då han mötte Clodt, ilade han fram, omfamnade stjuf- brodern, bad med de ömmaste ord om förlåtelse för sin ford- na obetänksamhet, kanske orättvisa och bitterhet; bad, att de- ras fiendskap måtte förvandlas till en lika så stark vänskap och broderlig kärlek; bad med sådana ord och åtbörder, att alla närvarande rördes deraf; och det blodiga slagtfältet mellan tvänne på Hf och död kämpande brödrafolk, framtedde den betydelsefulla bilden af en hjertlig försoning mellan förut tvistande bröder.
Venstra flygelns andra strid.
Emellertid och på mycket kortare stund än vi berättat ofvanstående enskilda tilldragelser, hade danskarna åter upp- ställt sig i slagtordning på några höjder midt framför sven- skarna. På samma höjder uppförde de ock både sina egna och de tagna svenska kanonerna och började dermed beskjuta svenskarna. Dessa hade icke ett enda gröfre fältstycke att dermed besvara elden och skulle sålunda inom kort blifva för- störda eller fördrifna. Då började alla, så höga som låga att med en mun ropa och begära att få föras mot fienden. De ville heldre falla, tappert fäktande för fäderneslandet, än fegt nedskjutas bakom en jordvall eller nedhuggas under en skam- lig flykt. Generalerna lydde den allmänna rösten och beslöto anfallet. Det var inemot middagstiden. Svenskarnas nybil- dade slagtordning öfvergaf sin jordvall och störtade med för- tvillans tapperhet framåt mot fienden och dess dånande kano- ner. Striden blef långvarig och förfärlig. Den öfvergick snart till ett vildt handgemäng, der soldaterna med värja och mu- sköttkolf kämpade mot hvarandra. Svenskarnas härvarande högra flygel under Schönleben blef tillbakadrifven. På den venstra deremot kämpade Hans Wachtmeister och Per Hjerta med okufyeligt mod. Wachtmeister fick tre hästar under sig skjutna, men fortsatte striden på den fjerde. Denna flygel jemte fotfolket under Schoultz trängde segrande framåt och dref danskarna tillbaka samt återtog en mängd förlorade fanor och kanoner. Danskarna fattade Jikväl stånd bakom en sten- gård. De förföljande svenskarna sprungo öfver den och drefvo danskarna än längre tillbaka, och började hugga in på några kompanier holländska matroser, hvilka förenat sig med fien- den. Men nu fingo danskarna ny förstärkning. Striden och handgemänget började om igen med yttersta förbittring och häftighet. Så hade denna andra kamp varat i fulla tvänne timmar. Af svenska fotfolket låg mer än hälften i sitt blod på fältet. Men från fältet hade ingen enda svensk tropp vi- kit undan. Danskarna voro lika ihärdiga. De kunde väl trän- gas tillbaka, men ingen flydde och snart ordnade sig de sking- rade åter och ryckte med okufveligt mod Iram emot svenskar- na. Det var omöjligt att förespå utgången af en å ömse si- dor så hårdnackad strid.
Men just vid detta ögonblick märkte svenskarna en be- synnerlig förändring och rörelse inom danska hären. Dess ryt- tare vände plötsligt ryggen åt svenskarna; straxt efteråt gjor- de danska fotfolket likaså. Det flydde ej, utan framtågade i god ordning; men åt en alldeles motsatt sida från det hittills varande slagtfältet. Svenskarna stodo qvar, undrande, nästan fruktande en besynnerlig krigslist. De gladdes dock åt de få ögonblickens hvila, ty öfver tolf timmar hade de nu utan uppehåll och utan förfriskning varit i rörelse.
Men efter några minuter hördes från motsatta sidan bort- om fienden dånet af skott och en begynnande strid. Tanke på tanke flög igenom svenska lederna. Kungen? Det är kanske kungen! Kungen har segrat med högra flygeln! Nu har han fallit danskarna i ryggen. Vi skola skynda efter för att kämpa den sista striden, vinna den afgörande segren. Dessa tankar, dessa rop flögo som elektriska gnistor genom svenska tropparna.. Hvarje känsla af trötthet, af nedslagenhet var försvunnen, och hela hären skyndade efter fienden för att understödja sin väntade konung. Tredje striden.
Vi återvända till Karl den elfte, der han jagat danskar- nas venstra flygel öfver Lydde-ån, men sedan genom Dahl- berg erhållit underrättelse om tillståndet på sin egen venstra flygel. Han beslöt att med sina nio hjeltesqvadroner skynda de nödställda till hjelp. Genast återvände han åt Lund till, och snart sågos på lånet häll de fiendtliga tropparna. Då skickades Helmfeldt att på omvägar skynda till de stridande svenskarna, för att ordna och uppmuntra dem genom under- rättelsen om konungens snara ankomst.
När danskarna först sågo svenskarnas nio sqvadroner, vän- tade de en större efterföljande styrka och alltså en svår och vådlig strid. General Fredrik Arensdorff bad derföre konung Kristian rädda sin dyrbara person, och lofvade, att för segrens vinnande, göra sitt yttersta. Kristian den femte lydde rådet och skyndade till Landskrona, sålunda öfvergifvande sin här just i det afgörande ögonblick, då den blef af svenskarna från tvänne olika sidor angripen.
Emellertid, och när Arensdorff såg att svenska konungen ej medförde mer än nio sqvadroner, beslöt han öfverfalla och tillintetgöra den Hllla styrkan, innan den hunnit förena sig med de öfriga svenskarna. Med 20 eller 22 sqvadroner ryt- teri och 5 bataljoner fotfolk vände han sig mot svenskarnas lilla hop. Men den förfärades ej af fiendernas mängd. Ko- nungen hade af öfverbefäl hos sig Ascheberg samt öfverstarna Dahlberg, Nils Bjelke och Drake; men både till dem och till de öfriga vände sig den unga hjelten och uppmanade dem, med förtröstansfulla ord, att våga allt för fåderneslandet. Och utan att ett ögonblick vackla, gick den lilla hjelteskaran fram mot fienderna. Striden blef återigen ganska hårdnackad. De två sqvadronerna af adelsfanan under öfverste Drake blefvo af öfvermagten slagna och nästan tillintetejorda; men lifregemen- tet under Nils Bjelke höll ännu tillsammans och kastade fien- den åt alla sidor ifrån sig.
Under denna strid hade danska tropparna delat sig för att kringgå en kulle. Karl den elfte iakttog tillfället. Med Ascheberg, Dahlberg och tvänne ryttare störtade han genom luckan, för att hinna sina öfriga troppar ock med deras hjelp rädda dagens ära och sitt qvarlemnade, i döden kämpande lif- regemente. Det lyckades. Konungen kom verkligen fram till de sinas venstra flygel, till Hans Wachtmeister och Per Hjerta m. fl. Ett glädjerop gick genom svenska hären vid underrät- telsen om konungens återkomst, men denne, utan att förlora ett ögonblick, satte sig i spetsen för en del af venstra flygelns rytteri och skyndade Nils Bjelke och lifregementet till hjelp.
Bjelke hade emellertid med sina få glesnade sqvadroner burit tyngden af hela danska rytteriets anfall. För att mot- stå de från alla sidor angripande fienderna, nödgades han skifta sitt folk i många små afdelningar. Ännu försvarade de sig med exempellös tapperhet; men några ögonblick ännu och de hade blifvit öfvermannade af den mångdubbelt star- kare fienden. Men just i detsamma fick Nils Bjelke vid den nedgående solens strålar se en mörk linea rytteri, som från långt håll men i sporrstreck nalkades stället. Om några ögon- blick igenkände han i spetsen för- densamma konungens häst Brillant; några ögonblick derefter konungen sjelf. Gossar, ropade ban, gossar! der kommer han, der kommer kungen! Han visade dervid sina trogna den glädjerika synen. Jubel- ropet: konungen kommer, konungen kommer! skallade genom lederna och om några ögonblick kom konungen med hjelp och med seger. Han 8 ena och Nils Bjelke få andra sidan angrepo danska rytteriet. Det drog sig tillbaka till fotfolket och sedan tillsammans med fotfolket, dock alltid i god ord- ning närmare till Walkärra kyrka. De glesnade fem sqva- dronerna af lifregementet, lemningarna af den äro- och seger- rika svenska högra flygeln förenade sig nu ändtligen med den öfriga hären. De danska troppar, som kommo emellan, blef- vo krossade. Värst gick det för 1300 holländska maätroser, hvilka Tromp lemnat till danskarnas förstärkning. Angripna, försvarade de sig med mycken tapperhet. Snart blefvo de dock öfvermannade och svenska soldaterna började bland dem ett förfärligt blodbad. Pardon hade under den hårdnackade striden hitintills sällan blifvit begärd eller beviljad. Då nu holländarne började bedja det unga, svenska manskapet om förskoning, svarade dessa gäckande: matroser ha betalning för att slåss till sjös, men ej till lands. Ni förtjenen ingen nåd. Blodbadet fortgick på det förfärligaste. Ändtligen kommo Helmfeldt och konungen. Gif qvarter, gossar, för Guds skull gif qvarter! ropade Karl. Han lyckades sluta blodba- det, men försent. Af de 1300 matroserna återstodo endast 47 vid lifvet.
Solen var nu redan nedgången och dagen slut. Fienden, som dragit sig till Walkärra, hade lemnat den hittills omtvi- stade valplatsen och äfven tredje striden var slutad. Men öfver fältet lyste månan klart och vid dess sken börjades snart den
Fjerde striden.
Öfverstarna Bibau med danska fotgardet och Lewezau med sitt regemente jemte något rytteri hade med beundrans- värd ordning dragit sig tillbaka och fattat stånd på ett gärde, öster om Walkärra kyrka. Sedan svenskarna blifvit ordnade, beslöt Karl den elfte att fullända sin seger och angripa äfven denna lemning af danska hären. Så skedde. Striden började ånyo. I dess förvirring, ökad af skymningen, råkade konun- gen af misstag komma in i en dansk sqvadron. Lyckligtvis var han sjelf den förste, som märkte misstaget. Han höll god min, följde danskarna och talte deras språk, tills han kom så nära, att han kunde rida öfver till sina landsmän och i spetsen för dem ropa sitt svenska: gå på gossar! Det åter- stående danska rytteriet blef snart fördrifvet och vände sig nu en gång för alla till flygt samt tog vägen åt Landskrona.
Icke så de två danska fotregementerna under Bibau och Lewezau. Hela dagen igenom hade de fäktat med ogemen tapperhet. Bibau med danska fotgardet var den, som besegrat och nedhuggit den tappra Borckhusen och dess finska drago- ner. Lewezau hade under dagens lopp med egen hand dödat 20 svenskar och med sitt regemente tappert tumlat om med Kristofer Gyllenstjerna och svenska fotgardet. Nu, på fästet, öster om Walkärra kyrka, slöto sig Bibau och Lewezau till- sammans i en orubblig fyrkant. Hvarhelst svenskarna ville angripa, mötte dem skarpa blickar, klingor och skott. Ännu hade blott svenska rytteriet hunnit till stället. Det var såle- des endast med dem, som konungen kunde angripa fyrkanten. Men nu, elter 16 timmars ridt, utan hvila och utan foder, voro hästarna så utmattade, att det var nästan omöjligt få dem ur stället. Då man ville hugga in på fyrkanten, fick hvar ryttare så mycket besvär med att sätta sin egen häst i rörelse, att han icke hann föra sina vapen mot fienden. Ef- ter några fruktlösa försök måste man afstå derifrån. Blossan- de af ifver att fullända segern, sprängde konungen mot sitt anryckande fotfolk och uppmanade dem, att fullborda, hvad rytteriet icke kunnat utföra. Sjelf i spetsen för fotgardet skulle han i bröstet angripa den danska fyrkanten, under det general Schoultz med andra troppar föll den i sidan. Knappt såg Bibau denna anordning, förrän han snabbt och i bästa ordning ryckte fyrkanten tillbaka in på Walkärra kyrkogård, bakom hvars stenmur hans troppar fingo tillräckligt skydd mot både fotfolk och rytteri: Muren var så hög, att till dess öf- verklättrande fordrades stegar. Sådana funnos ej för tillfället; och hvar och en svensk som nalkades, blef af danska kulor- na sträckt till marken. Man visade då svenskarna till en på norra sidan åt Landskrona till varande öppning på kyrkogårds- muren. Några troppar skyndade genast att derigenom intränga. Men redan långt förut hade Bibau låtit antända en hop bred- vid liggande byggnader. Vid ditkomsten möttes svenskarna af lågor och rök, som vinden kastade dem i ansigtet. Bak- om, och i skydd af denna brand, af kyrkogården och af nat- tens tilltagande mörker, drogo sig danskarna oförföljda un- dan på vägen åt Landskrona. Den lilla hjeltetroppen ut- gjorde 4 till 600 man; sista från fältet bortgående lemnin- gen af hela danska hären. | | Karl den elfte stod qvar som segrare och innehafvare af valplatsen och af fiendens artilleri, tross och läger. Vid skenet af månan och af Walkärra branden samlade sig de svenska tropparna. Då konungen fick se Nils Bjelke med lifregementet, ilade han framför hela hären dit, tog grefven i famn, under utrop: aldrig, aldrig skall jag glömma den tjenst, Bjelke i dag gjort mig och fäderneslandet. Sedan vände han sig till lemningarna af lifregementets fem sqvadroner. Gossar, sade han, så länge någon af er finnes i lifvet, så kom till mig och han skall aldrig sakna, hvad han behöfver; det lofvar eder Sverges konung. Derpå befallte han aftonbön och tacksägelse för segren. Alla föllo på knä, och den unge, men vördnadsvärde öfverhofpredikanten Spegel framträdde. Härens fältrop hade varit: med Guds hjelp! Dessa ord tog Spegel också till ingångsspråk och ledning för sitt tal. Skåden, sade han, de många tusende på fälten rundt omkring eder, som ligga stelnade och kalla i den eviga sömnen! Hören från när och fjerran jemmerskriet af de många tusende, som likaledes rundt omkring oss ligga sargade i plågor och dödsqval. Att icke j liggen i detta ögonblick på samma sätt qvidande i dödsångesten eller stelnade i döden; det är icke eder förtjenst, icke edert mod, icke eder skicklighet. Det är Guds hjelp, som hjelpt eder, hans nåd och barmhertighet, som förbarmat sig öfver eder och från edra hufvuden afvändt de många tusende hotande farorna.
Att genom denna dagens herrliga seger vårt fädernesland blifvit räddadt, det är icke eder förtjenst. Med Guds hjelp har det blifvit fullbragdt. Härarnas Gud har vakat öfver oss och ledt våra steg. Hans allena är magten, äran och härligheten. Honom ensam hembära vi tacksägelsen både för fäderneslandets räddning och för den nåd, att vi sjelfva blifvit räddade, der så många tusende fallit. Men med tacksägelse till Gud förene sig ock kärlek och deltagande för nästan. J hören ännu de sårades jemmerrop omkring eder. Hasta enhvar, såvidt han förmår, till de olyckligas hjelp. Ingen åtskillnad mer på vän eller fiende, svensk eller dansk. Alla, vänner och ovänner, kände och okände, alla äro de våra medmenniskor, våra kristendoms bröder. Har Gud gjort nåd med oss och räddat våra lif; låtom oss tacksamt skynda till våra olyckliga bröders räddning. I sådan anda talade Spegel och hans ord trängde till hvarje hjerta och pressade tårar ur mångas ögon. Folk utskickades att upp- taga och vårda de sårade, hvarpå tropparna öfver det snö- och likhöljda fältet tågade vid klaraste månsken in till sta- den Lund.
Biskop derstädes var den lärde och myndige Winstrup. Han sjelf gynnade svenskarna. Hans dotter var förlofvad med en dansk officer; hon och biskopinnan gynnade danskarna. I biskopshuset var ett ståtligt gästabud tillagadt åt den af ko- nungarna som segrade. Biskopen unnade anrättningen åt Karl; biskopinnan åt Kristian. Karl blef den sannskyldige. Efter 18 timmars oupphörlig ridt och 12 timmars nästan oupphörligt fäk- tande, skulle måltiden blifva både välsmaklig och efterlängtad. Men bland de samlade officerarne saknades ännu Nils Bjelke. Han hade fäktat vid konungens sida större delen af dagen. Han skulle vid konungens sida äfven deltaga i qvällens glä- djemåltid. Han efterskickades, kom och fick sin plats bred- vid konungen. Denne kunde ej nog uttrycka sin beundran öfver Bjelkes hjeltemod och lofvade honom på stället Björ- neborgs grefskap, hvilket Bjelkes svärfar, gamle riksmarsken Gustaf Horn innehalt.
Efter intagen aftonmåltid tillbringades natten af konun- gen i biskopshuset och af tropparna i staden. Morgonen derpå hölls mönstring. Det var för Karl ganska sorgligt att rida förbi sina uppställda troppar och se huru de flesta hopsmält till nära hälften, och att dervid sakna så många personligt kända officerare. Än sorgligare blef ridten öfver slagfältet. Det var öfverallt beströdt med döda kroppar och dess snö purprad af de frusna blodströmmarna. Med smärtsamma ut- rop igenkände Karl ' gång på gång i de vanställda liken så- dana officerare, som han personligen känt och mycket älskat. Djupast blef smärtan, när han kom till den plats, der öfver- ste Borckhusen låg, omgifven af söner, slägtingar och sina trogna finnar. Konungen yttrade sin djupa sorg öfver de fallna, sitt deltagande i enkornas och barnens öde. På detta ställe, och der holländska matroserna blefvo nedhuggna, hade blodbadet varit störst, och liken lågo tätast hopade öfver hvarandra. Gud förlåte dem, som varit orsaken till så mycken blodsutgjutelse, utbrast den upprörde konungen. Med hjertat deladt emellan sådana känslor och glädje öfver segern och öfver fäderneslandets räddning, höll konungen och hans här ute på fältet en högtidlig tacksägelsefest. Derpå fördes tropparna in i det danska, väl försedda lägret.
Huru stor hvardera hären varit, kan nu mera svårligen afgöras, ty olika författare uppgifva högst olika siffror. Troligen voro de ungefär lika starka, utgörande hvardera omkring 11 — till 12000 man; danskarna väl något mera. Lika svårt är, af samma skäl att uppgifva hvarderas förlust. Omkring 9000 döda lågo på fältet. Större delen deribland. utgjordes visserligen af danskar, hvilka dessutom förlorade vid pass 1500 fångar, 56 kanoner, 60 fanor, och standarer samt hela sitt läger med tillhörande tross.
Segrens följder voro ganska vigtiga. Kort efter slaget vid Lund återtogo Svenskarne Helsingborgs slott och längre fram på vintern eröfrade Jan Gyllenstjerna och Hans Wachtmeister Blekingen med Karlshalm och Kristianopel. Vid fälttågets början hade Kristian den femte med lysande här och lysande förhoppningar landstigit i Skåne. Några dagar efter striden vid Lund återseglade han från Landskrona till Köpenhamn med slagna både troppar och förhoppningar. Han hade kort derefter på östra sidan sundet qvar endast Landskrona och Kristianstad. Han sökte dölja sitt nederlag och lät i en af Köpenhamns kyrkor under en slags triumf upphänga några från svenskarna tagna fanor; och lejda tyska tidningar förkunnade segrar, som han skulle hafva vunnit. Men annorlunda uppförde sig fordom Kristian den fjerde i det blodiga sjöslaget vid Femern. Han öfvergaf ej de sina i farans stund. Med blodet strömmande öfver det sårade ansigtet, såg man, hur den gamle kong Kristian stod vid högan mast för att leda och uppmuntra de sina. Hade Kristian den femte på fälten utanför Lund följt detta sin farfaders exempel, så hade striden måhända fått en helt annan utgång.
Slaget vid Lund är märkvärdigt i afseende på hela krigets gång. Det första, kraftfullaste och farligaste anfallet från danska sidan var nu lyckligen tillbakaslaget. Danskarna hade vid återeröfringen af Skåne funnit långt större svårigheter, än de förmodat; hvarigenom för nästa fälttåg modet och ifvern minskades. Dessa ökades deremot för svenskarna, i samma mån de sågo sina bemödanden krönas med framgång. Skåningarna hade i allmänhet tagit för afgjordt, att de i följe af detta krig skulle falla tillbaka under danska kronan. Nu började de ana motsatsen och uppföra sig derefter. Allt detta berodde på utgången af slaget vid Lund. Det var derföre Karl den elfte vid rustningarna dertill, ansträngde sina yttersta krafter; det var i känslan af denna slagets vigt, som hvarenda svensk, hvarenda dansk likaledes i det yttersta bemödade sig att vinna segren; ett bemödande som förlängde striden från kl. åtta om morgonen till kl. fem eller sex på aftonen och som af 22,000 stridande lade 9,000 döda på valplatsen; ett ömsesidigt nederlag, så blodigt, att det i häfderna räknar få sina likar.
Svenskarnas glädje öfver den vigtiga, den nästan oförmodade segren var ganska stor. En mängd lofqväden utkommo och vi hafva räknat ej mindre än 19 särskilda, dels tryckta dels otryckta berättelser om detta märkvärdiga slag[2].
För ingen var dock segren vigtigare och kärare än för den unga konungen. Han fick derigenom ökad förtröstan på sig sjelf och ökadt anseende hos både vänner och fiender. Hos så väl folket, som hos hären, intog han allas hjertan. Man kunde ej höra sig mätt på berättelserna om de prof af tapperhet, gudsfruktan och mildhet, som den unga konungen vid detta tillfälle ådagalagt. Medvetandet härom och minnet af den härliga dagen voro honom derföre dyrbara. Ej mindre än fyra serskilda taflor öfver detta slag målades i Drottningholms gallerier, att återkalla minnet hos honom sjelf, hans vapenbröder, hans efterträdare och hos hvarje besökande svensk. Den 4 December, årsdagen af detta slag, gick aldrig förbi, utan att konungen mellan kl. 8 och 10 på förmiddagen, innesluten i sina rum, med brinnande andakt tackade Gud för den nåd, som på denna dag vederfarits Svea rike och dess konung.
