Stockholmstyper förr och nu/Europeiskt slaflif
Europeiskt slaflif.
”Se så, nu vaknar den där latmasken”, sade
en murare till en annan, då de sutto nedanför
ställningen och åto sin frukost klockan half nio
samt sågo huru gardinerna hissades upp i det
midt emot belägna, finfina huset.
”Inbilla dig inte det”, yttrade kamraten. ”Det är bara betjänten som är vaken. Herrn själf sofver nog ett par timmar till och se’n ligger han kanske hela förmiddagen och vräker sig, smörjer så kråset på nattskjortan med hjärpar och maderavin. När han ändtligen behagar stiga upp, säger han till om sin vagn och så vräker han sig i den i stället för i sängen och gör inte guds skapande grand på hela dagen.”
”Jo, jo, så går det till, men vi ska’ arbeta vi och släpa för en så’n där. Jag var med och bygde huset hans och stod den gången hela vintern på ställningen, bara för att nådig herrn skulle få sina schangtila salonger förr färdiga. Hade jag mer för det? Jo, i Helsingland.”
”Jag undrar just, hur det skulle kännas att lefva ett så’nt där lathundslif. Det stod jag väl aldrig ut med, men nog kunde det vara bussigt att få smaka på en tid ... Hör du Erikson du, om vi skulle försöka?”
”Gå på med det, du!” sade Erikson, strök sig med afvig hand om läpparne som glänste af det amerikanska fläsk hvilket han nyss förtärt och gjorde sig i ordning att klättra upp på bygget igen. ”Se så, hvad står du och funderar på Jepson? Upp med dig!”
Jepson tog sig starka funderingar, icke blott den dagen, utan under en längre tid, men så arbetade han ifrigare än någonsin, fick betalning för öfverarbete, åtog sig att såga ved innan han om morgnarne gick till sitt mureri, uträttade ett och annat uppdrag sent om aftnarne och förtjänte på det sättet icke så litet. Men förtjänsten åt han icke upp, drack ej häller.
”Du skall väl bli goodtemplare, du”, sade kamraterna hånande.
”Det behöfs inte”, förklarade Jepson, ”för si, jag kan nog låta bli att supa, fast jag inte går in i något så’nt där sällskap som bara kostar pengar.”
Han nekade sig slutligen det nödvändiga, gick i trasiga kläder och bodde i ett uthus. Sina besparingar hade han satt in i en bank. Efter ett par år hade han likväl icke skrapat i hop mer än några hundra kronor. Det räckte icke långt för att uppfylla hans sträfvan efter att få lefva ”herrelif”, såsom han uttryckte sig och som han utmålade för sig såsom en sann lycksalighet, ett lif i bekvämlighet och utan arbete. Han hade nu länge nog, tyckte han, trälat och svultit, utan att likväl komma mycket närmare målet.
”Du är tokig, min käre Jepson”, sade hans gamle kamrat Erikson, ”som plågar dig på det viset. Inte hjälper det. Ser du, en arbetare kommer aldrig längre. Vi ä’ slagna till slantar, och en så’n blir aldrig en riksdaler. Unna du dig en smula ro ibland och slit inte ut dig i förtid ... Skall du ha dig en sup nu, så säg inte nej. Jag bjuder i dag. En annan gång är det din tur.”
Nej, Jepson ville icke höra på kamraten. Han gick icke med på krogen. Han stod och funderade i gathörnet nedanför byggnadsställningen. Alltid var det en sådan ställning af bjälkar och plankor, ribbor och tvärslåar, och alltid skulle han, liksom de andra murarne, klättra upp och ned, ned och upp, men aldrig kom han högre för det.
”Det här ger jag fan!” sade Jepson.
”Hvad är det Jepson ger fan?” frågade någon bredvid honom.
”Åh, ursäkta herr byggmästare! Jag stod bara och funderade. Se, det är så, att jag ville knoga mig upp i världen, men det går inte.”
”Kommer an på hur man bär sig åt”, sade byggmästaren som tyckte, att Jepson vore den styfvaste af alla murarne.
”Ja, hur skall en fattig stackare bära sig åt?” genmälde Jepson. ”Jag har knogat och slitit dag och natt, kan jag säga, men inte fått i hop mer än några hundra kronor. Det förslår inte långt.”
”Jepson skall göra som jag”, förklarade byggmästaren. ”Först skall man bli bas och skaffa sig respekt och se’n skall man börja bygga själf. Lemna in anbud, då ett nybygge är i fråga, bjuda under alla andra, nöja sig först med liten eller ingen vinst och därpå höja fordringarna, spara in på utgifterna, inte ge ett öre mer än hvad arbetarne ska’ ha ...”
”Men väl lite mindre”, afbröt muraren som började känna sig obesvärad och icke kunde hålla sig från att säga byggmästaren ett ”sanningens ord”, såsom han kallade det.
”Väl lite mindre”, medgaf byggmästaren, ”ja, ja, det vill säga så att det går i hop. Förstå mig rätt Jepson! Man skall vara mån om sig, men aldrig kommer man någon vart, om man inte är oförskräckt. Jepson är ju en rask karl, en riktig öfverdängare i arbete, men se, man skall ha scheni, som det heter. Annars går det rakt inte.”
”Nå, vill byggmästaren ta mig till bas?”
”Kör sta’,” sade byggmästaren som var litet upprymd den kvällen. ”Jag behöfver en just nu för mitt bygge på Luntmakaregatan. Det går an att börja i morgon dag. Men Jepson får nöja sig med lite mindre aflöning till börja med än hvad en bas brukar få.”
Jepson gick in på den lägre aflöningen. Byggmästaren tyckte sig ha gjort en god affär. Jepson var en duktig bas och höll efter de andre arbetarne.
”Har Jepson hört, att den här byggherrn, skomakarmästarn vet jag, skall köra upp ett nytt hus på Söder nu?” frågade en dag en af murarne.
Det hade Jepson icke hört, men det var något att tänka på, tyckte han. Länge tänkte han dock icke. Han gick genast till verket och ville försöka, om han hade ”scheni”, såsom byggmästaren kallade det.
”Tänker byggmästaren göra anbud på skomakarmästarns nya bygge?” sporde han sin patron.
”Visst gör jag det”, förklarade byggmästaren, ”och jag tänker gå så lågt, att ingen kan gå under mig, men ändå förtjäna en vacker slant.”
Han nämde till och med summan, något som han aldrig annars brukade.
”Se, så lågt kan jag gå”, försäkrade han och tycktes njuta af Jepsons förvåning. ”Man kan hvad man vill”, tillade han, ”då man har scheni.”
”Hvem skall bli arkitekt?” frågade basen.
”Det skall jag själf vara”, förklarade byggmästaren med mycken själfkänsla.
Kort därefter kom Jepson till honom och tillkännagaf sig vilja lemna sin befattning som bas. Det tyckte byggmästaren vara oklokt och försökte öfvertala Jepson att stanna kvar.
”Jepson skall rätta sig efter hvad jag sagt honom och på det viset krafla sig upp i världen.”
”Det är just hvad jag gjort, herr byggmästare, och tack nu för den här tiden och för alla goda råd.”
Han lät icke öfvertala sig att stanna kvar. Han hade något annat i kikaren, förklarade han.
”Har man sett en sådan skojare!” utropade byggmästaren dagen därpå. ”Har inte den lymmeln till bas gått och bjudit under mig för det nya bygget. Jo, det har man till tack för att man velat honom väl och gifvit honom en och annan nyttig lärdom ... Men lyckligtvis hänger han upp sig på den affären. Ingen kan göra ett arbete för bättre pris än jag. Och arkitekt har han också tagit sig till att vara.”
Jepson hängde dock icke upp sig, men huru vida husets egare sedermera vardt hängfärdig, är icke alldeles omöjligt. Den nye byggmästaren använde det sämsta godtköpsmaterial och slarfvade i hop huset på alt för kort tid.
Hans forne patron stod alldeles häpen. Han började misstänka, att f. d. basen verkligen hade ”scheni”. Den misstanken besannades snart, ty icke långt därefter skulle en ny from stiftelse få sig ett stort hus, och då höll Jepson sig framme igen. Han gick till stiftelsens direktris, ett förnämt och gudligt fruntimmer som icke ville öfverlemna husets uppförande åt någon, vare sig arkitekt eller byggmästare, som ej vore en man på hvars fromhet man kunde lita.
Jepson lade sina ord så väl och såg så genomfrom ut, att det förnäma fruntimret tyckte sig kunna hos styrelsen förorda hans anbud, hvilket dock vore högre än ett par andra, men de hade inlemnats af personer utan from uppsyn. När direktrisen förordade något, var saken redan afgjord.
Det förargliga var dock, att vid denna byggnads uppförande måste byggmästaren rätta sig efter en arkitekt, men denne var naturligtvis äfven from, ock Jepson lärde sig snart huru en from man skall behandlas. De två fromme männen kommo godt öfver ens sins emellan och med den fromma direktrisen, och den som hade sin fördel däraf var visst icke stiftelsen. Men Jepson var så blygsam, att han oupphörligt frånkände sig all förtjänst och suckade:
”Om herren icke bygger huset, arbeta de fåfängt som därpå bygga.”
Och därmed fick han ganska fria händer och gjorde sig en stor ”vinning” samt erhöll naturligtvis vasaorden. Nu var hans lycka stadfäst. Någon betydligare byggnad kunde hädanefter icke uppföras, utan att detta skulle öfverlemnas åt byggmästaren och riddaren Jepson. Hans inkomster växte med hvarje dag. Hans inflytande också. Han fick kommunala förtroendeposter, och man tänkte på honom till riksdagsman. Såsom stor aktieegare satt han i styrelsen i Murarebanken, en af våra folkligaste penninginrättningar.
Han friade till en rik enka och fick genast ja. Enkan var naturligtvis from.
”Rike byggmästare Jepson är min fästman”, sade enkan och kråmade sig.
”Rika enkefru Rosmarin är min fästmö”, sade byggmästaren och försökte se blygsam ut.
Bröllopet stod i Phoenix’ festvåning och bevistades till och med af öfverståthållaren samt ett stort antal stadsfullmäktige. Det var ett fint bröllop. Brudgummen kände sig lifvad och höll på att glömma bort fromheten, men erinrade sig lyckligtvis, att man snart skulle uppföra en stor byggnad för missionsverket bland tunguserne, hvarför han vid hvarje glas anförde ett bibelspråk och, när champagnen kom, läste upp en hel psalmvers.
Hans anbud på uppförande af den tungusiske missionsbyggnaden antogs naturligtvis, men kostade missionsverket en dryg summa.
Ett par år efter sitt giftermål ansåg Jepson sig vara tillräckligt rik och började fundera på att draga sig till baka. Under det han gjorde upp praktfulla planer för framtiden, mötte han en dag sin gamle kamrat Erikson. Denne gick i sin arbetsdrägt och trodde icke, att rike byggmästaren ville se honom.
”God dag Erikson”, sade byggmästaren, ”hur har du det nu för tiden?”
”Tackar som frågar”, svarade Erikson. ”Det knallar och går, men inte går det bra just. Byggmästarne prässa musten ur oss.”
”Och arbetarne äro så lata, att man inte får någon must ur dem”, svarade byggmästaren.
”Det skall Jepson inte säga. Ja, jag kallar honom för Jepson se’n gamla tider.”
”Gå på med det, käre Erikson”, sade byggmästaren helt nedlåtande. ”Vi ha ju känt hvarann förr.”
”Skulle ödmjukast tro det. Jag mins nog när Jepson afundades de rike deras latmanslif.”
”Ja, vet du Erikson, det gör jag ännu, men jag afundas också arbetarne deras sorglöshet.”
”Jo, jag tackar jag! Liksom inte vi skulle ha våra sorger medan vi släpa och träla för herrarne. Men nu ska’ vi göra strejk. Jag talar om det nu, för nu kan ingen byggmästare hindra strejken, och då ska’ herrarne få se på hur godt det är att bero af andra.”
”Käre Erikson, strejkar göra oss rakt ingenting. Arbetarne måste förr eller senare krypa till korset. Nog kunna vi hålla ut, men det kan arbetaren inte.”
”Jo, jo, det låter annorlunda nu, än då herr byggmästaren stod på ställningen bredvid mig.”
”Ja, min ställning är nu inte densamma som då, men din ställning hade också kunnat vara en annan, min käre Erikson. Du hade kunnat göra alldeles som jag och krafla dig högre än alla murarställningar i världen.”
”Ne-hej, det hade jag inte kunnat. Jag kan inte knappa in dagspenningen för arbetarne, som Jepson gjort, och inte hade jag gått och lipat i Beskan häller ... Ja, adjö Jepson! Vi träffas kanske på den stora uppgörelsedagen. Nog ska’ patronerne få veta hvad det vill säga, då fattige arbetare ä’ eniga.”
”Karln är grof, tror jag”, sade den fine byggmästaren, steg upp i sin enbetsdroska och for omkring till sina byggen.
”Du släpar alldeles ut dig, Jeppe lilla”, sade hans hustru, då han kom hem. ”Unna dig en smula ro ibland.”
Det var alldeles detsamma som Erikson sagt honom för många år sedan.
”Jag ämnar unna mig ro nu för alltid”, förklarade byggmästaren, ”slutar upp med alt sammans, säljer kunder och kontor för en antaglig summa och lefver som kapitalist. Det är ändå det lugnaste.”
Det menade hustrun också. Men efter någon tid tyckte Jepson, att han kommit ur askan i elden. Nu hade man anspråk på honom och lemnade honom icke i ro en enda stund på dagen.
”Byggmästar Jepson lefver på sina räntor och har ingenting att göra”, hette det.
När rullgardin drogs upp på morgonen, stod det kanske någon Erikson på gatan och afundades ”latmasken”, och någon Jepson som ännu ej ”kraflat sig upp i världen” trodde må hända, att det bara vore rike patrons betjänt som vore i verksamhet så tidigt. Men då hade rike Jepson suttit ett par timmar redan vid sitt prålande skrifbord och mödat sig med att skrifva och räkna. Detta ville aldrig gå bra för honom, men det funnes affärer som han icke ville anförtro åt något skrif- och räknekunnigt biträde, och de affärerne växte honom alldeles öfver hufvudet just sedan han, som det hette, ”dragit sig från affärerna.”
Så kom en person som måste tala med honom i en vigtig angelägenhet. Det gick icke an att visa bort honom. Jepson var alldeles fastande, när gamle Erikson redan smort sig med sitt amerikanska frukostfläsk, och han fick icke en matbit i sig förr än långt fram på förmiddagen, då han i största hast förtärde litet torrföda. Därpå åkte han ut. Han skulle sitta i banken redan för länge sedan, och så hade han åtagit sig en besigtning på ett nytt hus som höll på att ramla.
”Det här huset duger inte”, sade Jepson. ”Det är alldeles oförsvarligt bygdt. Hvem har varit byggmästare?”
”Det har jag själf”, sade skomakarmästaren-egaren.
”Och arkitekt då?”
”Också jag själf. Se, då byggmästar Jepson för många år se’n förde upp ett hus åt mig, höll han på att alldeles ruinera mig. Så uselt var det bygdt. Då beslöt jag att bygga mina hus själf, och nog tåla de jämförelse med herr Jepsons byggnader.”
”Det är en krånglig karl, den här”, hviskade en af stadens tjänstemän som deltog i besigtningen, ”men vi ska’ hålla efter honom. Han skall få rifva sitt hus.”
”Ja, i grund!” försäkrade byggmästaren och ilade därifrån. Klockan tolf skulle han bevista en mycket vigtig sammankomst i Föreningen för vilsekomna dibarns tillvaratagande, där han var hedersledamot. Klockan ett skulle han infinna sig i bildhuggaren Rikardsons atelier, där hans byst utfördes i marmor. Den var bestäld af Murbruksällskapet, där han också var hedersledamot. Klockan två skulle han bevista begrafningen af en högre ämbetsman som innehaft första kommendörsgraden i ”Svarta Ringen”, och det kunde han omöjligt undandraga sig.
Klockan tre var en konkurssammankomst på börsschweizeriet. Jepson var god man och fick således ej saknas på sammankomsten. Klockan fyra hade han en enskild öfverläggning med en agent som erbjudit sig att skaffa honom storhertigliga Gerolsteinska husorden, Simplicitas, men med hvilken han ännu ej kommit öfver ens om afgiften. Det fick på inga vilkor försummas.
Klockan fem hade fru Jepson en liten fin middag för några intimare vänner, bland hvilka en generalkonsul för furstendömet Brachenfeld som snart skulle taga afsked och lofvat att anbefalla Jepson till sin efterträdare, så att fru Jepson kunde slippa ifrån att kallas byggmästerska, utan få heta generalkonsulinna, hvilket otvifvelaktigt skulle göra det Jepsonska huset ännu mer lysande, i synnerhet som Jepson då skulle bära uniformsfrack af guldbrokad, laxfärgade sammets-knäbyxor, broderade silkesstrumpor och skor med rosenröda rosetter.
Den affären hade dock hans hustru åtagit sig. Själf skulle Jepson deltaga i en subskriberad middag på Grand Hôtel, där han skulle göra bekantskap med högre militärpersoner till lands och vatten, något som han visst icke ville försumma. Senare på aftonen skulle han infinna sig i ”logen.” Han ”arbetade” mycket där, hade redan ringen och kunde nog, i fall han hölle riktigt i sig, en gång få röda bandet kring halsen, hvilket vore ett värdigt afslutande af en verksam lefnadsbana. Efter ”logen” deltog den kommande Karl den trettondes-riddaren vanligtvis i ett gladt samkväm af tronens och kyrkans försvarare, drog sig en spader, drack åtskilliga glas punsch och kom icke hem förr än mot morgonsidan.
Sådant var rike Jepsons lif dag ut och dag in. Om han också icke hvarje afton var i ”logen”, så var han hvarje afton upptagen af lika vigtiga sysselsättningar, nöjen och ansträngningar, och antingen deltog han i en subskriberad middag eller var bjuden på någon enskild tillställning eller såg några ”intimare vänner”, generalkonsuler, amiraler och mera sådant, i sitt grant utstyrda hem.
Han hade aldrig någon ledig stund. Slog han sig ned i sin salong och ville njuta af all härligheten omkring sig, kom hans hustru och påminde honom om något som han ej borde försumma, att köpa nya obligationer, höra efter huru det kunde låta med förhoppningarna på nordstjärnan, anteckna sig till en loge på första raden för nästa ”première”, dit han aldrig fick tid att gå, låta taga en ny fotografi af sig, gå upp i konstföreningen och se efter hvilken tafla han hälst ville ha vid dragningen, besöka konstslöjdutställningen i Hornskroken, uträtta några små uppdrag för frun själf, o. s. v.
Jepson hade varit en stark och frisk karl, men nu såg han mycket medtagen ut. Hans rygg var böjd, hans öga matt, hans gång mödosam. Det var följden af det ”herrelif” han längtat efter, af det ”ljufva göra inte” som han trott sig kunna köpa genom så många föregående års ansträngningar och genom ett kanske icke alltid så nogräknadt handlingssätt.
En dag anmälde betjänten, att en arbetskarl stode i tamburen och önskade tala med grosshandlaren. Under väntan på generalkonsulatet, lät f. d. byggmästaren kalla sig grosshandlare.
”Låt honom komma in då”, utbrast Jepson vresigt.
”Inte får en karl i arbetskläder traska in på våra nya mattor”, sade frun.
Men karlen stod redan i dörren och bugade sig tafatt. Frun drog sig med värdighet till baka.
”Ja så, det är Erikson”, sade Jepson något snäft. ”Hvad är det om nu igen?”
”Nu igen! När var jag här senast? Jag har”, sade muraren, ”inte besvärat skulle jag tro under alla de här åren se’n vi skildes på ställningen. En gång har jag talat med Jepson, med grosshandlaren skulle jag kanske säga.”
”Se så, sjung ut med hvad Erikson vill”, utropade Jepson något högljudt.
”Jo, jag ville fråga, om Jepson för gammal bekantskaps skull ville förorda mig till intagning på Sabbatsbärgs fattighus.”
Jepson spratt till och såg ett ögonblick forskande på muraren.
”Har det kommit så långt med Erikson?”
”Jo, jo, hvad var det jag sa’ för många herrans år se’n? En arbetare kommer aldrig längre, sa’ jag, och då menade jag på ärligt sätt ... ursäkta, det var inte sagdt nu för att vräka ur mig något mot Jepson. Vi ä’ slagna till slantar, sa’ jag, och en sådan blir aldrig en riksdaler. Aldrig har jag åt minstone blifvit någon och inte nittionio af hundra andra. Nu är jag utsliten, orkar inte med murslefven längre och har svårt att klättra på ställningen. Men Jepson som nu gör rakt ingenting ...”
”Gör jag ingenting?” utropade Jepson häftigt.
”Ne-hej, det kan väl inte kallas att göra något, då man för ett sådant latmanslif ... ursäkta jag menar inte ondt och vill inte komma med något förargligt.”
”Jag skall säga Erikson, att jag inte hinner med alt hvad jag skall göra, att jag är värre utsliten af min sysselsättning nu för tiden än då jag stod med murslefven i hand. Jag sofver inte om nätterna bara för att jag är för mycket trött. Sådant kallas europeiskt slaflif, har man sagt mig.”
”Åh, håken häller”, utbrast Erikson och såg spefullt på sin forne kamrat.
”Ja, jag har mången gång önskat mig till baka till ungdomsåren vid bruksämbaret ... Det ges inte något dummare än att skaffa sig rikedom. En rik person har svårast af alla.”
”Ja, ja, det kan nog hända”, medgaf Erikson eftersinnande, ”att det är svårast af alt att vara rik ... näst efter att vara fattig, förstås.”
——♦——