Stockholmstyper förr och nu/Afrodite

←  Alla vägar öppna

Stockholmstyper förr och nu av Claës Lundin Afrodite

Europeiskt slaflif  →

Afrodite.

---

Viktor Rikardson var bildhuggare, högg icke ofta i sten, men knådade så mycket mera i lera och ansågs vara en begåfvad konstnär hvilken nog en gång skulle utföra riktiga storverk i marmor.

”Marmor skall det vara”, sade konstvännerne. För leran hade de just icke någon aktning.

Han hade gjort stora framsteg vid akademien och afslöt sina läroår med att taga kungliga medaljen och få ett af statens stora resestipendier.

Fjorton dagar därefter var han på väg till Rom. Han var ung, frisk och glad, och lifvet log med sitt mest strålande leende. Att han skulle göra storverk, det var en afgjord sak. Det trodde allmänheten, konstnärerne, vännerne och kanske allra mest han själf.

Han fråssade af Italiens sol, antikens konst och renässansens lika väldiga som behagfulla skapelser. Han lefde i ett oafbrutet skönhetsrus vecka efter vecka, månad på månad, dyrkade bildhuggarekonstens gudomligheter i Vatikanen och på Capitolium, i kyrkorna och de enskilda gallerierna. När han behöfde hämta andan gick han ut på ”campagnan”, for upp till Tivoli, festade i Albano och sträckte sig i gräset vid Nemisjön.

Men så hyrde han sig en ”studio” vid Via Sistina och började arbeta. Det gick undan med lust och fart. Signor Vittorio var känd och omtyckt af alla modellerna som vräkte sig på trottoaren i hörnet af Sistina och Capo le Case, men kinkig var han i valet. Han gillade inga andra modeller än de ”formfulländade”. Natur ville han ha, men en natur af första klassen. Idealkroppar sökte han, och fann han en modell hvars kroppsformer åt minstone något så när erinrade huru en människa egentligen bör se ut, frågade han icke efter hvad han betalade för att få den kroppen i sin ”studio” och där noga iakttaga linierna samt söka återgifva dem med några kraftiga grepp i leran.

Han arbetade flinkt, men sålde aldrig något. Det mesta han gjorde var utkast, icke hela figurer, utan särskilda delar, armar och fötter och händer, hufvud äfven och präktiga ”torser”, alt konstnärligt och säkert, men som ingen konstälskare brydde sig om att köpa.

Hvad bekymrade det den unge konstnären? Han hade ju sitt stipendium, och det kunde han kanske få förlängdt, blott han skickade hem något arbete.

”Visst skall jag skicka hem”, sade han hvar gång vännerne påminde honom därom.

Men till figuren som skulle sändas till akademien i Stockholm ville han ha en ännu bättre modell än som någonsin funnits i hörnet af Sistina och Capo le Case. Han gaf sig ut på upptäcktsresa efter den skönaste kropp, och det tog sin tid. Han ströfvade omkring i Sabinbärgen och var borta i några månader. Ingen viste hvar han uppehöll sig. Fram mot sommaren kom han igen och träffade åter landsmännen hos ”liquoristan” vid Via del Tritone.

”Nå, hvar har du modellen?” sporde vännerne.

”Fins ingen i hela gamla Kyrkostaten”, försäkrade Viktor, ”ingen som duger. Jag får nöja mig med dem jag förut haft.”

Landsmännen flydde för sommarhettan. Äfven infödingarne bland den eviga stadens konstnärer begåfvo sig upp i bärgstrakten, men Viktor stod dagen i ända instängd i sin ”studio” och arbetade på en stor figur. Han lefde endast i det arbetet, tänkte icke på något annat, glömde både vänner och fosterland och själfva akademien, ehuru det var hon som skulle godtgöra honom för hans möda och gifva honom möjlighet att ännu ett par år få vistas i Italien.

I konstverkstaden var det jämförelsevis svalt bland de våta lerklumparne. Men utanför brände solen med sin skarpaste glöd. När aftonen kom och det började skymma där inne, afskedades modellen, figuren som han arbetade på höljdes i vattendränkt linne, och konstnären gick till Antico Gallinaccio, en tarflig krog med äkta romersk prägel i en ruskig gränd, där han intog sitt hufvudmål för dygnet.

När han satt och tuggade på sin manzo och insalata och sköljde ned tuggorna med en flaska enkelt castello romano, utan att lyssna på sorlet omkring sig i det stora rummet, där hettan och kvalmet, stekoset och alla andra ångor från de i själfva matsalen tillredda rätterna gjorde tillvaron ej just synnerligt behaglig, kan det väl hända, att han någon gång tänkte på grönska och frisk luft, på Kastellholmen och Strömsborg och glada konstnärsmiddagar vid Nacka. Det var dock blott förbiskymtande gamla utkast som i ögonblicket därefter hade försvunnit för att lemna plats för den Afrodite som nu hvilade under det våta linnet i konstnärens ”studio”, men en dag skulle i strålande skönhet förkunna mästarens lof.

Med tankarne på sin gudinna, gick Viktor till Piazza Colonna, där regementsmusiken spelade och han hade sitt sommarnöje hvarje afton under gaslyktorna, mellan de höga byggnaderna, i folkvimlet och den tryckande värmen, midt inne i en stor stad som sommartiden är mördande ohälsosam och ganska lätt hade kunnat skicka den främmande konstnären till hviloplatsen vid Cestius-pyramiden, där så mången nordbo funnit sin graf.

Men Viktor Rikardson trotsade hettan och den osunda luften både i Gallinaccio-gränden och på Piazza Colonna. Hans gudinna skyddade honom så länge sommaren räckte. Så kom hösten, Romas sköna höst, då man andas åter och lifvet återväckes i staden, då främlingarne återvända och det afbrutna arbetet upptages igen.

Blott ett par vänner släptes in i Viktors ”studio”. De funno hans Afrodite öfverträffa alt hvad de kunnat förmoda af hans hand, och så gingo de ut i staden och förkunnade den unge svenske konstnärens lof. Men ju mer de berömde hans arbete, dess mer började detta att misshaga och oroa honom själf. Vännernas loford hade just fäst hans uppmärksamhet på bildens svagare sidor. De sågo dem icke, men han märkte dem så mycket mera, och för hvarje dag fann han dessa svagheter alt betänkligare. Han försökte afhjälpa dem, men detta gjorde saken blott värre, tyckte han.

En dag gick han in till sin granne, en framstående italiensk bildhuggare, och bad honom komma och säga hvad han tänkte om Afrodite där inne.

Italienaren stod en lång stund tyst, noga granskande figuren samt förklarade därpå, att den vore ett aktningsvärdt arbete, hvarefter han mycket artigt tog afsked.

”Aktningsvärdt!”

Det ordet gjorde Viktor förtviflad. Funnes det då icke en gnista af något högre? Kunde man icke se, att denna Afrodite vore något annat än de nutida italienska grannlåtsfigurerna? De senare kunna också vara aktningsvärda i vackert arbete, handtverksarbete, men mera äro de icke. Skulle hans skönhetsgudinna jämföras med sådant sockerbagarverk?

Kanske hade italienaren dock rätt. Viktor ville tänka på något annat, ville förströ sig och sedan med opartiska blickar åter se på sitt verk. Han gick ut, sökte upp landsmän och andra kamrater, begaf sig med dem till en osteria vid den gamla ruinen som förr togs för ett Vestatempel, där de brukade spela boccia och där de äfven nu togo sig ett parti. Men bildhuggaren var emot vanligheten mycket fåordig och dyster och svarade icke på kamraternas skämtsamma anspelningar.

Plötsligt sade han farväl och skyndade från det glada sällskapet. Han gick ut på Ponte Rotto, stod länge och såg på aftonluften som lyste så grann öfver pinierne i Villa Pamfili och beklagade, att han ej hällre egnat sig åt målning. En sådan där aftonhimmel skulle han ha återgifvit så glödande sant, att man icke hade nöjt sig med att kalla taflan bara ”aktningsvärd.”

Morgonen därpå skyndade han in i sin ”studio”, ryckte bindlarne i största hast från Afrodite, tog några steg baklänges för att se helintrycket af figuren, fann den afskyvärd, fattade en hammare och dräpte gudinnan.

Hon hade ej varit ens aktningsvärd, tyckte han. Misslyckad vore hon. Men misslyckad vore hans konst också för öfrigt. Han rusade ut i vild förtviflan, sprang som en galning omkring i alléerna på Monte Pincio, svor och anfäktade sig så att han skrämde på flykten ett helt kollegium unge jesuiter som togo sin morgonpromenad i parken, hvarefter han stötte till samman med en fransk konstnär, en af pensionärerne i Villa Medici, som han kände och hvilken tog hand om honom och sökte bringa honom till förnuft igen.

Hade fransmannen icke fått tag i honom, hade han sannolikt vräkt sig utför den höga muren åt Villa Borghese, och det hade funnits en svensk konstnär mindre. Fransmannen lemnade honom icke på hela dagen. De vandrade omkring på Monte Pincio och i Borghese-parken, och när aftonen kom, sutto de vid en anständig måltid hos Corradetti, som fransmannen envisades att kalla Restaurant Bedeau, i Via della Croce.

Den franske konstnären, framstående målare, en af desse allvarlige idkare af konsten på hvilka Frankrike har godt förråd, hyste aktning för Viktors begåfning, och någon afund kunde ej uppstå dem emellan, enär fransmannen, hvilken vistades sitt sista år i Villa Medici, redan var mästerskapet nära, under det svensken ännu famlade i förgårdarne. Fransmannen hade blott uppmuntrande ord för sin unge vän, men Viktor hörde icke mycket på honom.

Han grubblade på den ihjälslagna Afrodite, såg henne åter lifs lefvande och tyckte sig märka, att hennes ögon fått ett tjusande uttryck som visst icke förut funnits i bildens tomma ögonhål. Blicken fästes oupphörligt på honom, men drogs hastigt bort, då han såg på henne. De sköna dragen hade fått ett underbart lif, ett mänskligt uttryck som alldeles icke missklädde gudinnan. Kinden glödde till och med, något som ännu mer förvånade den unge konstnären.

Fransmannen drack chianti, suckade öfver att det icke vore bordeaux och fortfor att tala om konsten sådan hon borde vara och sådan den svenske vännen skulle uppfatta henne, något helt annat än det nyitalienska behagsjuka krimskramset.

Men Afrodite hade ej blott rosenkinder och lifliga ögons glans. Hon var klädd i en fin drägt enligt nyaste parismod, hvilket Viktor visserligen fann mer öfverensstämmande med den af honom och hans franske kamrat ringaktade nyare italienske konsten och därför förkastligt, och likväl kunde han icke taga sina blickar från den fagra uppenbarelsen. Hans Afrodite hade således lefvat upp igen, och det långt vackrare än då hon bara var en figur af våt lera på konstnärens cavalletto.

”Oändligt mycket bättre än både modellen och figuren!” sade Viktor för sig själf, men i det samma stod Afrodite upp — icke ur hafvets skum, men från ett af de dukade borden i matsalen, drog på sig handskarne och sade till en äldre man i hennes sällskap:

”Fara vi nu till Valle och se på Ristori?”

Afrodite framstälde sin fråga på ren svenska.

”Måste väl det”, sade gamle herrn suckande. ”Men nog skulle jag hällre sätta mig utanför Colonna och få mig något läskande.”

Han reste sig motvilligt och kastade en sömnig blick omkring sig. Men Afrodite var så mycket mera vaken. Den blicken kom ur stora, klara ögon, vackrare än alla Rafaels madonnors, tyckte den svenske konstnären. Hennes profil var regelbunden med den grekiska skönhetstypen. Och likväl talade hon ett språk som bra mycket liknade smålandsdialekten. På den kunde Viktor icke taga miste. Han var själf född ej långt från Vernamo.

”Vi måste väl se Ristori en gång, käre pappa”, yttrade Afrodite smeksamt, men det låg en viss kraft och bestämdhet i det smeksamma.

Det var något alldeles förtjusande, tyckte Viktor. En Smålands-Afrodite här i Rom, en som både rörde sig och talade och kastade blickar omkring sig. Det var något inom honom som sade, att hon skulle i rikt mått ersätta lerklumpen som han knackat sönder. Och utan betänkande lemnade han fransmannen helt brådstörtadt, skyndade fram till den gamle herrn och det unga fruntimret, bugade sig ganska ledigt och förestälde sig som en landsman till dem. Den gamle herrn vardt mycket glad, skakade hand både länge och väl med sin unge landsman och utropade gång på gång:

”Nej, är herrn svensk!?”

Det såg ut som han icke hade träffat landsmän på mycket länge, och likväl hade han icke lefvat med andra än svenskar öfver alt dit han kommit under sin långresa från Jönköping till Rom.

Bekantskapen var således snart gjord. Fabrikör Hjärtfält behöfde icke mycket anstränga sig för att förmå sin unge landsman att följa med till Valle-teatern, där Ristori skulle för en enda gång uppträda, samt att sedan lofva att morgonen därpå besöka fabrikören och hans dotter i Molaro-hotellet vid Via Gregoriana.

Den morgonen gick Viktor icke ens in i sin ”studio”. Han hade nästan glömt den krossade gudinnan för den som skulle krossa hans eget hjärta, i fall hon ej ville besvara hans känslor. Ty känslor hade han, ganska varma till och med, och deras föremål var nu den lifs lefvande Afrodite, fröken Hedvig Hjärtfält, hvilken aftonen förut visat sig högst älskvärd.

Han följde fabrikören och dennes dotter omkring i gallerierna, och vanligtvis var det med fröken Hedvig ensam han genomströfvade de flesta salarne, enär gamle fabrikören snart kände sig trött och slog sig ned hvar han kunde finna en hviloplats.

Hedvig Hjärtfält var mycket intresserad af konst, kunde hennes följeslagare snart finna, hvilket gjorde honom ännu mera betagen. Hon talade oupphörligt om konstens storhet och den ära som tillföll konstnärerna, de stora konstnärerna, om andra bekymrade hon sig icke.

”En högsint själ!” anmärkte Viktor för sig själf, och han tyckte sig känna, huru hon skulle hänföra honom till storverk, i fall han kunde lyckas vinna henne till följeslagerska genom lifvet. Då skulle han sannerligen icke modellera gudinnor som han sedan nödgades krossa.

Alt detta hade han klart för sig efter en förmiddag i Vatikanen, och klarheten var alldeles öfverväldigande efter en annan dag i det capitolinska museet. Då han på tredje dagen återvände med Hedvig Hjärtfält från Villa Ludovisi, där han fråssat i antik bildhuggarkonst och tyckt sig finna, att hans följeslagerska hade på det mest förfinade sätt deltagit i fråsseriet, frågade han henne, om de icke skulle slå sina konstintressen till sammans och gemensamt njuta af det sköna.

Då rodnade hon och skyndade till fadern som satt sig att vänta på det unga paret utanför en osteria vid Via di San Basilio, hvilken rodnande flykt den unge landsmannen icke tolkade som något nederlag för sig. Men morgonen därpå förklarade fabrikören, att han fått ett telegram som återkallade honom skyndsamt till Sverige, och afresan skedde så brådskande, att Viktor icke fann tillfälle att tala enskildt med Hedvig.

Det var endast på järnvägsstationen, dit han följt sina svenska vänner, som han i största hast hviskade till den unga flickan ett upprepande af hvad han sagt när de lemnade Villa Ludovisi.

Hon rodnade å nyo, men svarade icke något. Då de slutligen redan sutto i järnvägskupén, lutade hon sig ut genom dörren, räckte honom sin hand och yttrade helt lugnt:

”Låt se, att herr Rikardson snart blir ledamot af akademien.”

Så nickade hon, och snart var hon ur sigte.

”Ledamot af akademien! ... Skulle det vara målet?”

Det gick Viktor och funderade på. Uppmaningen var emellertid ett uttryck af den sköna Afrodites deltagande och af hennes önskan att Viktor måtte vinna konstnärsanseende. Därpå kunde han icke misstaga sig, och i den vissheten stängde han sig åter inne i sin ”studio” och tog fatt på ett nytt arbete. Det kunde dock ej bli något annat än en ny Afrodite. Han tänkte icke på annat.

Den ena modellen efter den andra förkastades, och slutligen måste bildhuggaren nöja sig med en som endast på mycket långt håll motsvarade det ideal hvilket stod för hans fantasi. Men hufvudet modellerade han icke efter någon romersk kvinna. Det formade han efter de sköna anletsdrag som han så fullständigt erinrade sig och hvilka han tyckte sig ännu se hvarje stund.

Viktor kunde dock aldrig få bilden så god som han önskade. Han ändrade oupphörligt, slog stundom sönder både armar och ben, knådade och klatschade, svettades och svor och fattades af förtviflan öfver att icke kunna uppnå idealet.

På det sättet drog arbetet ut ett par år. Akademien hade för länge sedan öfvergifvit den förhoppningsfulle lärjungen. Då han icke skickade hem något, kunde stipendiet icke förlängas.

Viktor sålde ej mera något. Han arbetade endast på sin Afrodite, åt på kredit på Antico Gallinaccio, bodde på kredit, gick dåligt klädd, frös på vintern och brändes af sommarhettan. Men hänförd var han af sin konst. Glödande ord talade han om konstnärens höga uppgift, men aldrig om ledamotskap i akademien, och likväl låg detta ständigt för honom.

Från familjen Hjärtfält hade han icke fått någon omedelbar underrättelse. Han vågade icke skrifva till ens fabrikören. Hvilken anledning därtill skulle han taga sig? Genom landsmän som kommo hemifrån och krupo in i Gallinacciohålet vackra våraftnar fick han veta, att fröken Hjärtfält, ”satans vacker flicka”, sade de, haft ett par friare, men afskedat dem.

”Carlo, hit med en flaska Capri!” skrek Viktor i vild hänryckning.

Carlo, den ädle romerske uppassaren, mera liknande en ung triumfator, gaf den oförsigtige skandinaven ett strängt ögonkast. Caprivin fins icke på ”gamla kalkon”. Men Carlo satte i sin ädelhet fram en flaska castello romano af sämre slag, ehuru denna scultore var skyldig minst för ett års förtäring, och så drack man för de af fröken Hjärtfält utdelade korgarne, ehuru Viktor visst icke angaf detta vara orsaken till den extra förplägningen.

”Viktor Rikardson är en äkta konstnär”, sade kamraterna. ”Hans Afrodite kommer nog en gång att göra uppseende.”

Men det såg ut, som skulle det dröja mycket länge innan den dagen randades. Viktor gick alt sämre klädd. Hvad gör det bland konstnärer i Rom? Han ansåg sig icke längre böra taga i anspråk tålamodet på Gallinaccio, och det förekom kamraterne som hölle han på att vänja sig af med det ena målet efter det andra. Slutligen glunkades det om, att han måste snart lemna sin ”studio”.

Det där var betänkligt.

”Du måste fara från Rom, käre Viktor”, sade kamraterne.

Viktor skakade på hufvudet och frågade en nyss anländ landsman, om denne kände fabrikör Hjärtfält i Jönköping. Den nyanlände upplyste, att familjen Hjärtfält nu mera bodde i Stockholm, där fabrikören låtit bygga ett präktigt hus åt sig på Östermalm och där han förde stor stat.

”Rik karl!” sade landsmannen med uttryck af mycken aktning.

”Utmärkt vacker”, tillade han. ”Ja, jag menar dottern, men fåfäng och ärelysten.”

Viktor gaf honom ett mördande ögonkast. Hans lefvande Afrodite hade naturligtvis alla möjliga goda egenskaper, men icke en enda mindre god. Men hans Afrodite i konstverkstaden vid Via Sistina gjorde honom oupphörliga bekymmer.

Slutligen hade han dock fullbordat bilden. Han bjöd åtskilliga bildhuggare, italienare, fransmän och skandinaver att komma och se på arbetet. De uttryckte alla sin stora belåtenhet.

”Förträffligt, förträffligt”, ropade mästaren som funnit den förste af svenskens Afroditefigurer endast ”aktningsvärd”, och det omdömet gjorde Viktor mycket glad.

Inom konstnärskretsar talade man om den svenske bildhuggarens lyckade arbete. Han stälde ut det vid Via Nazionale, och den konstälskande romerska allmänheten kom och beundrade verket. Tidningarna omnämde det, och sådana omnämnanden hitta alltid vägen till fosterlandet. Bref från svenskar i Rom skildrade denna Afrodite som något utomordentligt i den inhemska konsten.

Så kom en rik amerikan och betalade en rätt stor summa samt drog af med bilden. Viktor gjorde slut på alla sina skulder och reste hem.

”I höst kommer jag igen”, försäkrade han vännerna och sade, att han ej kunde lefva på något annat ställe.

Hans ”studio” stod för hans räkning och han lemnade kvar alla sina småarbeten. För modellerna stälde han till en fest på Scarponekrogen, högt uppe på Janiculus, och där gick det lustigt till hela långa aprilnatten i månsken och blomdoft. Men festtillställaren stod och såg öfver Rom och tänkte på Östermalm, hvilken nya stadsdel var honom fullkomligt obekant, ty den hade växt upp under det han bott vid Via Sistina. Och så såg han icke Rom längre och ej häller de bullrande modellerna, utan endast den lefvande Afrodite. Hon upplyste hela synkretsen.

Dagen därpå satt han i järnvägskupén och ilade norr ut. Han hade tänkt stanna något i München, kanske till och med göra en omväg till Paris, men Afrodite på Östermalm vinkade honom. Han for utan uppehåll dag och natt, och på fem dygn förflyttades han till Stockholm.

Det vardt uppståndelse i den stockholmska konstnärsvärlden. Man slets om ”romaren”, bjöd honom på fester afton efter afton, firade honom på alla sätt och höll på att göra honom litet småtokig. Det är så man vill ha det.

Viktor var smickrad af all denna vänliga uppmärksamhet, men längtade mången gång till baka till lugnet vid Via Sistina. Hade han icke haft ett alldeles särskildt ändamål med sin resa, skulle han otvifvelaktigt genast ha vändt om igen. Men nu gjorde han besök i familjen Hjärtfälts utmärkt präktiga bostad på Östermalm, mottogs mycket artigt af fabrikören själf och tyckte sig märka, att fröken Hedvig med glädje återsåg honom. Hon var, om möjligt, ännu vackrare än i Rom. Hvilken ädel antik skönhet, just en sådan som kunde passa en konstnär med Viktor Rikardsons stora talang, att ej säga snille.

”Jag lyckönskar herr Rikardson!” utropade den unga flickan och tryckte hans hand.

”Till min Afrodite?” sporde bildhuggaren. ”Jag skulle gärna ha velat visa henne för er. Hennes hufvud liknar ert.”

”Åh, herr Rikardson!”

”Jo, jag försäkrar. Det kan ej vara någon tillfällighet, men ...”

”Det är inte för figuren jag lyckönskar er, utan för utnämningen i dag.”

”Utnämningen?”

”Ja, eller kallelsen. Akademien har kallat er till agrée. Nu är ni på god väg. Ni kan må hända snart nog bli ledamot, professor, vasariddare och kanske direktör.”

”Har man gjort mig till agrée!” utropade Viktor skrattande. ”Det har jag inte bedt om, men jag anser saken så obetydlig, att jag ej häller ämnar afsäga mig utmärkelsen.”

”Afsäga! Jo, det vore just vackert vid en så förträfflig början.”

Viktor gick från det präktiga Hjärtfältska huset alldeles öfverlycklig. Det kunde han väl finna, att den sköna Hedvig intresserade sig för honom, och det ganska varmt till och med. Icke skulle hon i annat fall ha uttryckt sådan glädje öfver den obetydliga utmärkelse som kommit honom till del.

Ett par dagar därefter var han bjuden på middag hos familjen. Man utmärkte honom tydligen framför de öfriga gästerna, ehuru bland dem fans både grosshandlare och kansliråd, och gästerna följde värdfolkets föredöme.

Viktor Rikardson var dagens lejon hvar enda dag. Men det tänkte han icke på. Han såg knapt huru man bugade och krusade för honom. Hvad han såg var endast, att den sköna Afrodite vardt hvarje dag alt vänligare och förtroligare. Däröfver kände han sig stolt, ty hon var sannerligen icke vänlig mot alla och visade ingen annan någon sådan förtrolighet. Hon var en kvinna som tycktes veta af sina företräden och som bar sitt hufvud högt.

Men det var icke denna stolthet som gjorde Viktor så lycklig. Hans lycka stod i närmare samband med tanken på ett älskvärdt hem i Rom midt bland de gamle storverken och alla de utmärkta arbeten som skulle uppstå i hans ”studio”.

Det var öfver den tanken han rufvade hvarje stund. Hvilka konstverk skulle han ej åstadkomma, om han dagligen finge se Hedvig vid sin sida, finge höra hennes konstnärligt tilltalande idéer, utbyta tankar med henne, kyssar också förstås, med ett ord lefva i ett paradis, sällare än de sällaste som fantasien någonsin skapat, men som skulle vara full verklighet.

Skulle en sådan lycka kunna varda den fattige konstnärens lott? Hedvig vore rik, mycket rik, hade man sagt. Åh, det svindlade för konstnärens ögon.

”Tycker du om den här Rikardson?” frågade fabrikören sin dotter. ”Att han är kär i dig, kan man väl se. Men, han är ju egentligen inte annat än en fattiglapp, fastän mycket hygglig karl för öfrigt, det medges.”

”Fattiglapp? Det var ett styggt ord”, svarade Hedvig med någon förtrytelse. ”Rikardson kan nog bli en rik man, om han vill begagna sin stora talang, och en hedrad man med en afundsvärd ställning i samhället. Tycker inte pappa, att han också ser ovanligt bra ut?”

”Jaså, låter det på det viset? Då vill du ovilkorligt gifta dig med honom?”

”Jag tror nästan det”, förklarade Hedvig helt lugnt. ”Skulle pappa ha något mot det?”

"Hm, det är naturligtvis något du själf får afgöra. Du har alltid haft din egen vilja, och jag har inte lagt några hinder i vägen för dig. Men kom dock i håg, att du kan bli friherrinna, kanske grefvinna eller få en man med mycket pengar.”

”Pengar har jag ju själf eller har pappa åt minstone. Jag älskar konsten och ...”

”Konstnären, vill du säga. Ja, du är en toka, min kära Hedvig, men inte kan jag neka dig något.”

Det dröjde ej länge förr än Viktor tog mod till sig och friade samt fick naturligtvis ja, och ej långt därefter gjorde fabrikören ett lysande bröllop.

”Den här våningen som svärfar låtit inreda är riktigt dyrbar och ståtlig, och det syns nog, att du min huldgudinna haft afgörande ordet därvid”, sade den lycklige äkte mannen dagen efter bröllopet. ”Men hvad skola vi egentligen göra med den våningen?”

”Hvad vi skola göra med den?” sporde unga frun tillbaka och såg på sin man med leende förvåning.

”Ja, vi resa ju till Rom och låta inreda åt oss ett litet förtjusande konstnärsbo vid Via Sistina eller annorstädes i granskapet af min studio.”

”Så du pratar! Vi resa möjligtvis, men på någon kort tid. Se’n komma vi igen hit och bo här.”

”Men mina arbeten? Vet du, nu tänker jag på en hel grupp, en Afrodite med Eros. Hvad säger du om det, min egen Afrodite?”

”Asch, den där gamla mytologien! Bry dig inte mer om den.”

”Så du talar! Jo, just den skall jag bry mig om, ty i den fins skönheten. Men så tänker jag också på något i det manligt kraftiga. Hvad är din tanke om en ny Laokoonsgrupp, inte den gamla vanliga, utan alldeles själfständigt uppfattad, eller om en Kain? Åh, en Kain skall jag framställa, någonting kolossalt i ett väldigt marmorblock, den förste brodermördaren, med hans fasansfulla ansigtsuttryck och i hela figuren detta trots som tyckes tillropa gud en förebråelse för att Abels offer var gudi mera behagligt ...”

”Hu då, så du fantiserar! Hvarifrån komma dessa gräsliga idéer just nu?”

”Nå, tag inte så illa vid dig. Först skall jag göra Afrodite med Eros och däruti skall jag uttrycka hela min sällhet, min tacksamhet mot dig och mitt jublande fröjderop öfver att ändtligen ha fått vid min sida en kvinna som ej blott är den personifierade skönheten, utan också förstår och känner det sköna och kan med sin närvaro elda konstnären. Men ser du, för att kunna utföra alt detta, sådant det nu lefver inom mig, måste jag vara i Rom, måste stå i min egen studio, och du skall stå bredvid mig. Jag skall vara Viktor och du Viktrix, den segrande skönhetsgudinnan.”

”Tackar så mycket!”

Unga frun log något medlidsamt. Men så kom professor Brun och professor Gråå och lyckönskade samt förklarade, att nu vore alt i ordning.

”Framåt då till seger och ära!” utropade fru Hedvig och såg nu verkligen ut som den segrande skönhetsgudinnan. Hon var strålande skön och förtjusande glad.

Hon drog sin man med sig ut i tamburen, tryckte en hatt på hans motsträfviga hår, kastade en lätt kappa öfver sin eleganta klädning och med professorerne, smickrande och skrattande, i hälarne på sig skyndade hon som en dansande gratie utför trappan utan att släppa Viktor, skuffade in honom i en vagn, hennes vagn, och hoppade själf med professorerne in efter.

Det bar af. De tre hade mycket roligt åt bildhuggarens förvånade uppsyn, men lemnade hans frågor obesvarade.

Snart stannade vagnen. Man steg ur. Det var visst på den nya delen af Rådmansgatan. Fru Rikardson sprang in i ett nytt hus, ännu icke rappadt, ännu ej ens någorlunda tort. Professorerne med Viktor emellan sig skyndade efter. Man kom in i ett mycket stort och högt rum, möbleradt högst fantastiskt, så där huller om buller, roccocco och renässans och antik om hvartannat, dyrbara mattor, praktfulla gardiner, konstverk af olika värde, småkrafs i oändlighet. Midt på en kostbar matta stod en stor cavalletto och en väldig balja med lera.

”Gratulerar, herr agrée!” sade professor Brun och bockade sig med sirliga rörelser hit och dit.

”Lycka till, min käre Rikardson!” yttrade professor Gråå, Viktors gamle lärare.

”Hvad är det fråga om?” sporde Viktor och såg sig omkring med mera undrande än beundrande blickar. ”Hvad skall alt detta betyda? Hos hvem är jag?”

”Hos dig själf, min egen Viktor!” sade unga frun och tryckte sin mans hand samt såg honom så segerglad in i ögonen.

”Det är din nya atelier”, tillade hon. ”Professorerne ha varit så goda och hjälpt mig med dess anskaffande och med mycket annat här, men det är jag som bestämt hela möbleringen och valt alla dessa konstnärliga prydnader.”

”Gud bevare dig!” utropade Viktor något häftigt, men tillade fogligare: ”Är det min studio?”

”Ja visst, ja visst! Är den inte charmant? Se på alla dessa konstföremål. Är du inte förtjust?”

Bildhuggaren såg icke als förtjust ut. Det luktade starkt murbruk och fukt bland alla dessa sammanrafsade småsaker.

”Vi ha med afsigt tagit en atelier där leran inte så snart skall torka”, förklarade professorerne. ”Huset är alldeles nytt.”

”Må fan ta er!” skulle Viktor ha velat säga, men han sade det icke. Han teg och såg förlägen ut.

Professorerne började också se förlägne ut, och man kunde märka, att unga frun försökte svälja sin förtret, men att det vore svårt att få ned den. Hon hade menat så väl och trott, att hennes man skulle skynda i hennes armar och med glödande ord uttrycka sin tacksamhet. Och nu stod han där och sade ej ett enda ord till tack. Någon glöd var det visst icke fråga om. Han såg snarare ut som en isklump.

”Ja, hm, hm!” harklade professor Gråå. ”Se, den här präktiga mattan få vi väl ta bort under cavaletton och baljan ...”

”Ta bort mattan?” utropade Hedvig. ”Kommer aldrig i fråga. Det skall väl inte se ut som hos en helt vanlig artist.”

”Hm, hm!” harklade professor Gråå igen ”Men, men ...”

”Mattan skall naturligtvis ligga där, då grefvinnan kommer.”

”Hvilken grefvinna?” frågade Viktor, som nu fick lif igen och tycktes ana något riktigt ondt anslag.

”Jo, käre du, grefvinnan Sprakenborg har varit så gratiös och lofvat att sitta för dig.”

”Var det hon som vi sågo på teatern här om aftonen?”

”Just hon, en af våra mest framstående aristokratiska damer”, förklarade unga frun med triumferande uttryck.

”Framstående underkäk har den fulingen, det är då visst och sant. Gud bevare mig! Hvarför skall hon sitta här!”

”För att du skall göra hennes byst naturligtvis. Det har jag skaffat dig, min egen Viktor. Det är rekommenderande, må du tro. Lyckas den bysten, har du hela aristokratien till kunder.”

”Hu då!” utropade Viktor med ett så komiskt uttryck, att professorerne fingo ett våldsamt skrattanfall.

”Men Via Sistina?” tillade han och såg ängsligt på sin hustru.

”Ah, hvem tänker på den gatan nu?” sade Hedvig och försökte le, fastän ögonen tårades. ”Inte kan du vilja fara till baka till den där malpropra ateliern?”

Viktor såg mycket nedslagen ut, men han ville icke motsäga sin egen Afrodite som äfven med bedröfvad uppsyn var så bedårande skön. Han återföll därför i sin tystnad.

Professorerne sågo besvärade ut och ville taga afsked, men fru Rikardson förklarade, att hennes far också lofvat infinna sig och att man skulle inviga ateliern med ett glas champagne.

Larsson, betjänten, kom med ett par buteljer, och några glas framplockades ur en väl försedd skänk som doldes af ett dyrbart draperi. Unga frun hade förutsett alt och ordnat alt på ett utmärkt sätt.

Fabrikören hade fått förhinder, men champagnen dracks äfven utan hans sällskap. Unga frun försökte att åter se glad ut, klingade med sin man och professorerne samt höll till och med ett litet invigningstal som lifligt applåderades af de två akademikerne, under det Viktor bara teg och drack.

Det var första dagen i Viktor Rikardsons nya ”studio”. Han svor att aldrig mera sätta sin fot dit.

Dagen därpå var han dock åter där. Han kunde ej hålla sin ed, då han såg huru ondt han därmed skulle göra sin hustru. Grefvinnan infann sig.

”Superbt!” utropade hon och såg sig omkring granskande. ”Den här ateliern har professorn heder af, skall jag säga.”

”Ursäkta, men jag är inte professor.”

”Nå, så blir herr Rikardson väl snart. Åh, den som har sådana relationer och sådan talang blir nog professor långt före alla andra. Jag har reda på förhållandena, skall jag säga. Fabrikör Hjärtfält står mycket väl vid hofvet, en af vårt lands storindustriela män, som redan är kommendör af vasen och har nordstjärnan ... Ja, det är en atelier riktigt comme il faut. Maken fins inte i hela Stockholm, och jag skulle tro, att man får leta efter en dylik i själfva Paris. Om Rom vill jag rakt inte tala. Jag var en gång i Rom och besökte ett par atelier’er ... Åh, horribelt!”

Viktor stod som på glödande kol. Skulle han verkligen förnedra sin konst med att afbilda denna fula människa?

”Nå, professor, skall jag nu börja sitta? Hur vill ni ha mig? Kanske ni vill ha mig mera dekolleterad ...”

”Nej, för guds skull!” utropade konstnären något häftigt.

”Ja, ingen egentlig nyditet förstås, men med ett artistiskt draperi, eller kanske jag skall ha krås. Annette, tag hit toalettasken!”

Grefvinnans kammarjungfru som höll sig nere vid dörren skyndade fram med den begärda asken hvars innehåll tömdes och profvades.

Viktor suckade, men lade upp leran och gjorde sig i ordning att börja straffarbetet.

”Det var en fasligt mörk lera”, anmärkte grefvinnan. ”Blir jag inte för svart i hyn på det sättet?”

Konstnären fortfor att syssla med leran, skrattade och försäkrade, att lerans färg ju inte hade något inflytande på en bild som skulle utföras i marmor ...

”Grefvinnans byst skall ju bli af marmor, som min hustru sagt?”

Visst skulle den göras i marmor, det vore ju klart, menade grefvinnan och intog en ”pose” som hon själf fann riktigt ”chic”, men hvilken ej gillades af bildhuggaren. Denne hade ofantligt besvär med att ordna förberedelserna till grefvinnans sittning. Han var ursinnig, men undertryckte sin vrede. Det var icke den fula grefvinnan han tänkte på, utan sin sköna Afrodite, och för dennas skull underkastade han sig ett mer än motbjudande arbete. Han skulle dock låta det gå raskt undan och sedan — aldrig någon sådan här fuling mera, utan Afrodite och Eros eller Laokoon eller Kain, mildt eller vildt, men själfständigt och konstnärligt. Och så kladdade han på i väldiga tag. Under arbetet var grefvinnan ganska älskvärd och berättade intressanta historier från hofvet och den förnäma världen.

”Man får väl lof att ge den stackars karlen en smula edukation”, sade hon när hon kom hem. ”Skall han bli hof- och statybildhuggare, som lilla frun önskar, så måste han väl veta huru det går till i vår värld.”

”Den där grefvinnan är odräglig”, förklarade Viktor, när han inträdde i sin hustrus lilla salong, och hade han haft syn på något annat i det rummet än hustrun, hade han nog tyckt det samma om salongen.

”Nu är du orättvis, Viktor lille”, förklarade frun. ”Grefvinnan Sprakenborg är inte vacker, inte just kvick häller, men hon är ett mycket distingeradt fruntimmer och har utmärkta relationer. Vi måste söka att stå väl hos henne.”

”Hvarför det, om jag får fråga?”

”Kors, för din framtid naturligtvis.”

”Min framtid? Hvad har grefvinnan med den att göra? Den vill jag arbeta på där borta vid Via Sistina, där inga grefliga markattsfysionomier skrämma bort konstens genier.”

”Nu skall du inte vara någon ... jag höll på att säga tölp, min egen rare Viktor. Tror du, att jag vill dig väl?”

”Visst tror jag det, men vi tyckas ha olika åsigter om hvad som är väl eller inte.”

”Du skall bli en stor konstnär.”

”Det har jag ingenting emot.”

”För att bli en stor konstnär måste man ha relationer, stå väl på högsta ort, umgås med samhällets grädda ...”

”Jag lägger mig inte i någon grädde ... Se så, älskade Afrodite, intet ett ord mer. Grefvinnans skråpukansigte skall jag göra färdigt, så mycket det än plågar mig, men se’n fara vi till Rom.”

”Och lemna den här vackra våningen och din eleganta atelier?”

”Tala inte om min atelier!”

”Och ändå är det jag som satt den i ordning åt dig!”

Unga frun såg bedjande på mannen. Den blicken var oemotståndlig. Viktor talade ej mer om ateliern. Han stod hänryckt i stum tillbedjan af hustruns skönhet. Sedan for han i hennes sällskap till och med på flera artighetsbesök. Men han kunde ej afhålla sig från en bitter anmärkning om ett så dumt användande af tiden.

”Björn!” hviskade hustrun och smekte sin mans hufvud. Hvad skulle han då göra annat än kyssa henne?

En afton hade Viktor bjudit några gamla kamrater hem till sig. Ingen af dem hade så gynnats af lyckan som Rikardson. De afundades honom både hustrun och den vackra våningen, kanske till och med grefvinnan Sprakenborgs byst, men de voro goda kamrater och i deras lyckönskningar låg ingen falskhet.

Viktor var stolt öfver sin hustru. Han ville visa kamraterne hvilken ovärderlig skatt han funnit. Hennes skönhet beundrade de redan förut; men de borde också lära känna hennes älskvärda sällskapsgåfvor och höra henne tala om konst.

Man talade således om konst, och hvarken Viktor eller kamraterne stucko under stolen med sina åsigter, äfven om de voro aldrig så vågade och då de gingo åt rakt motsatt håll.

Fru Rikardson satt tyst och tycktes icke intressera sig mycket för samtalet. Viktor sökte draga in henne i det lifliga dryftandet, men hon yttrade sig blott med ett enstaka ja eller nej, ett vackert småleende eller ett betänksamt skakande på hufvudet. Man kunde se, att det alldeles icke roade henne.

Ju längre detta utbyte af tankar och åsigter fortgick, dess ifrigare vordo deltagarne. Man skrek och anfäktade sig, klappade händerna, stampade vildt på den dyrbara mattan, skrålade och gapskrattade. Viktor var en af de ifrigaste. Han tycktes ha fått nytt lif och var alldeles som under första tiden i Rom, då han ströfvade omkring på Campagna’n eller vräkte sig i gräset ofvan för Nemisjön.

Hans hustru såg alldeles förskräckt ut.

”Nå, Viktor, hvad tänker du på?” förmanade hon flere gånger, men hennes man gaf ej akt på förmaningarna. Han fortfor att vara den unge konstnären hvilken utan betänkande kastar sig midt i den hetaste striden om skolor och åskådningssätt.

Unga frun lemnade rummet, men det märkte konstnärerne icke. De fortsatte sitt skränande. Då de slutligen skrikit sig hesa, skrattade de alla, nickade åt hvarandra och fattade sina glas.

Viktor höjde sitt med en liflig åtbörd.

”Min hustru älskar konsten lika mycket som vi”, sade han, ”eller hvad säger du själf, Hedvig?”

Han såg sig om, men hustrun fans ej längre där. Han föreföll litet missnöjd, men beherskade sig och bad vännerne ursäkta, att frun nödgats aflägsna sig ett ögonblick.

”Hushållsbestyr, ser ni, gubbar!” förklarade han. ”Äfven den mest konstnärligt anlagda kvinna måste tänka på hushållet. Det gäller till och med konstnärinnorna.”

”Kvinnor skulle aldrig befatta sig med konst!” utropade en ung framtidsman.

”Och inte gifta sig med konstnärer häller”, menade en annan af de unga. ”Aj, för tusan ... Skål Viktor!”

Värden hade hört kamratens uttryck, sade ingenting, men såg fundersam ut.

Vid det yppigt anrättade aftonmålet infann Hedvig sig åter och var den mest älskvärda värdinna. Man drack hennes och Viktors skål i ädelt vin, och det flera gånger om. Men därefter drucko och rökte, skrattade och grälade konstnärerne till långt in på natten. Frun sågo de ej mera till.

”Det var en riktigt uppfriskande afton i går”, sade Viktor morgonen därpå, tog sig på pannan och kände sig något ovanlig. ”Det skulle alt smaka skönt att få sig lite sillsalat.”

”Usch, Viktor, hvad du är simpel”, förklarade frun. ”Och det säger jag dig, käre du, att de där grobianerne komma då aldrig mer i vårt hus.”

”Grobianer!” upprepade Viktor. ”Hvad menar du med det? Mina gamla kamrater och goda vänner, riktiga hederspojkar och styfva konstnärer! Deras sällskap har gjort mig riktigt godt.”

”Det sällskapet passar dig inte, käre Viktor ... Har du grefvinnan snart färdig?”

”Må tu ... sen olyckor drabba mig, i fall jag gör om något sådant. Färdig? Nej, visst inte. Hon blir väl aldrig färdig. Kan du tänka dig, att nu vill hon förmå mig att sätta en rosenkrans på hennes löslockar. Är det inte äckligt?”

Hedvig skrattade åt grefvinnans löjliga fåfänga, men uppmanade likväl sin man att ej motsätta sig hennes tokigheter.

”Aldrig låter jag tubba mig till någon sådan dårskap”, bedyrade konstnären.

”Då kommer du aldrig fram i världen häller”, förklarade hustrun med sorgmodigt uttryck. ”Skall du snart ta i hop med general Krutenberg? Den bysten intresserar dig väl mera?”

”Hvarför det? Den intresserar mig inte als.”

”Besynnerligt! Tänk dig, en så rik uniform. Denna skulle nog göra sig bättre i olja, men äfven skulpturen har sina utvägar att låta den officiela utstyrseln komma till heders. Inte sant, min egen Viktor?”

”Usch, hvad du plågar mig!” utbrast Viktor och såg förtviflad ut, ett alldeles motsatt uttryck mot det som nyss förut lifvat hans ansigte, då han talade om kamraterne och gårdagskvällen.

”Plågar! Hvad menar du?”

Unga frun såg helt bestört ut. Hon älskade sin man outsägligt och ville göra alt för hans lycka och framgång.

Viktor förebrådde sig att ha fält det obetänksamma uttrycket hvilket dock så riktigt återgaf ställningen. Han skyndade till sin hustru, smekte och lugnade henne. Hon log åter, fastän med tårar i ögonen, och innan Viktor lemnade henne, hade han lofvat att taga i hop med generalen, så snart han fått den odrägliga grefvinnans byst färdig. Men han fördömde själf sin svaghet.

Mången gång, då han satt vid sin sköna hustrus sida i hennes yppigt möblerade salong eller i sitt eget fint utstyrda rum och hade fått tillåtelse att där röka en utmärkt havanna, kände han ett visst välbefinnande, men så kom en underlig tanke:

”Månne jag inte var lyckligare, när jag satt i gamla Gallinaccios nedrökta hål och bara tänkte på min Afrodite?”

Sådana dumheter! Huru kunde den obehagliga tiden jämföras med dessa ögonblick af kroppsligt och andligt välbefinnande, af hvilka han nu njöt i fulla drag?

Nu behöfde han icke tänka på sin Afrodite. Han egde henne och var den lyckligaste man på jorden. Han hade alt i fullt mått, rikedom, lyckligt familjelif, frihet, kunde följa sina ingifvelser ... Kunde han det? Han var själf icke riktigt säker på den saken, tycktes det, kastade havannan och gick suckande till sin eleganta ”studio”, från hvars väggar fukten flöt i strömmar, fastän dess härjningar doldes af de dyrbara draperierna och mattorna.

Hu, där satt grefvinnan redan och väntade på honom. Men allvarlig föresats kan öfvervinna de största svårigheter. Viktor Rikardson var så fast i sina föresatser, att han till och med modellerade gamla Sprakenborg med konstnärlig öfvertygelse.

Fru Rikardson ville begagna alla tillfällen för att göra sin man känd och värderad samt hade därföre bland annat hittat på att ställa till små chokladfrukostar i mannens atelier.

”När du inte har någon annan modell än grefvinnan Sprakenborg, bör det inte besvära dig, att några eleganta damer af societeten komma och se på hur du arbetar.”

”Åh nej, det kan vara tämligen likgiltigt”, sade Viktor.

Och så kom det ena dussinet societetsdamer efter det andra, och det vardt en modesak att träffas i ”professor” Rikardsons atelier så där vid tolftiden samt att stanna där minst ett par timmar.

Man talade naturligtvis om dagens tilldragelser inom ”societeten” och om åtskilliga andra historier, sanna och falska om hvarandra. Bildhuggaren hörde ej på dem. Han var tillräckligt plågad af grefvinnan, tyckte han, och ville icke öka eländet med att lyssna till de eleganta damernas skvaller. Men så talade man också om konst, och då kunde han ej alltid tiga. Han gaf sin åsigt till känna något kärft ibland.

”Genialiskt!” utropade damerna, men det hände, att de hviskande tillade:

”Han är fasligt simpel. Stackars lilla Hedvig!”

Grefvinnans byst vardt slutligen färdig. Hon var icke nöjd, men då alla enstämmigt förklarade, att det vore ett utmärkt konstverk, sväljde hon förtreten.

”Det är riktigt otäckt likt”, sade man i Blanchs salong, där bysten utstälts.

”Odisputabelt, men nog kunde artisten ha något förskönat de fula dragen.”

Det sade fru Hedvig också och uttalade för Viktor sin fruktan, att om han vore så där brutalt sanningskär, skulle han skrämma den fina världen från sig.

Viktor förklarade sig icke önska något högre, men den förklaringen gjorde Hedvig mycket ledsen, och då talade han ej vidare om saken. Han blott skref till Rom och skickade en växel för att betala hyran för sin ”studio” hvilken fortfarande stod för hans räkning.

”Jag reser i höst”, säger han alltid, men det har han nu sagt i flera år. När hösten kommer och han med sin hustru, som alt jämt är lika vacker, återvänder från Marstrand eller Lysekil, där han fått en och annan beställning på en porträttbyst eller en porträttmedaljong, tager han åter sin fuktiga grannlåtsatelier i besittning och kämpar manligen mot reumatismen, hvilken dock uppträder alt mera pockande för hvarje nytt år.

Han lefver med i stora världen, har redan fått vasen, vid hvilket tillfälle fru Rikardson stälde till en storartad fest, har, oaktadt reumatismen, lagt på hullet, sitter i alla slags inköpsnämder och har äfven varit med om att köpa konstverk för statens räkning samt ger utmärkta middagar, är aldrig högmodig mot gamla kamrater, går icke i vägen för dem, utan låter dem gärna få göra stora konstverk som de icke kunna sälja, under det han själf tager flera tusen kronor för hvarje grannlåtsbyst, och desse byster behandlar han nu mera ganska knaphändigt.

”Jag skall väl inte kosta något konstnärsskap på alt det där herrskapet?” säger han i förtroliga lag i konstnärsklubben, dit han går hvarje torsdag, ehuru hustrun varnat honom för ett sådant sällskap.

Något annat uträttar han icke. Men han säger alltid:

”När jag i höst kommer ned till Rom, skall jag börja en grupp, Afrodite och Eros. Ni kan inte tro hvad jag längtar efter den stunden ... Ja, det var en härlig tid, då jag arbetade på min Afrodite där nere.”

Han suckar djupt.

”Men din Afrodite i hemmet?”

”Åh, alltid lika förtjusande, alltid lika tillbedjansvärd.”

Så har tiden försvunnit. Men här om dagen mötte vi Viktor Rikardson. Han såg alldeles förstörd ut.

”Hvad är det käre Viktor? Har någon olycka inträffat?”

”Den allra förskräckligaste ... Jag har fått titel af hofintendent.”

——♦——