Svenska fredsord i norska frågan

Svenska fredsord i norska frågan av Gustaf Adolph Montgomery

SVENSKA FREDSORD

I

NORSKA FRÅGAN.

---

(Aftryck ur Aftonbladet)

---

STOCKHOLM.
HOS C. MÜLLER 1860.

Grefve C. H. Anckarsvärds motion om revision af föreningsfördraget emellan Sverge och Norge har väckt en allmän uppmärksamhet. Den har blifvit inom och utom de förenade rikenas representantkamrar olika bedömd, än klandrad och än berömd.

Närmast kunde den liknas vid åskan, hvars knall och blixt någon gång förvånar, alltid rensar luften. Det ena har också motionen gjort; måtte den äfven göra det andra, nemligen skingra de mörknande moln, som uppkommit å den politiska horisonten emellan de förenade brödrafolken! Måtte dessa moln, genom denna mera välmenande än välbetänkta och till sin uppfattning föga syftesenliga motion skingras, och ett redbarare, öppnare, friskare och friare förhållande uppstå emellan dessa folk, som ej böra missförstå hvarandra, ej sträfva ifrån, men till hvarandra!

På en sådan innerligare, oensidigare förening beror begge folkens ömsesidiga, intellektuella och materiella väl, inre sjelfständighet och yttre oberoende såsom statsmakter och konstitutionella samhällen. Allt hvad som afkyler deras varma, vänskapliga och broderliga förhållande till hvarandra, allt hvad som ökar eller underhåller deras ömsesidiga misstro eller missförstånd, allt hvad som kan reta eller förbittra deras sjelfkänsla och sjelfständighetsbegrepp, undergräfver den ömsesidiga belåtenheten, hufvudvilkoret för ett fast förbund dem emellan.

Ytterst maktpåliggande är det således att intet försummas å någondera sidan af allt det, som kan närma brödrafolken, kan befrämja och befästa deras ömsesidiga förtroende och kärlek till hvarandra.

Hvarje försök, hvarje bemödande i denna syftning, individuell eller kollektivt, är ett åliggande, som ingen god medborgare, representant, embets- och tjensteman, eller statsman bör eller får förbise, än mindre försumma. Hvarje bidrag dertill, om ock aldrig så ringa eller af underordnadt värde, är en gärd på de förenade rikenas fosterländska altare, hvarpå alla rättänkande samhällsmedlemmar, som förstå att älska och ära ett ömsesidigt oberoende och välbefinnande, gerna och villigt offra sin skärf. Och utgör detta offer någon del af den allmänna eller enskilta egenkärleken, så mycket ädlare, så mycket värderikare och välsignelserikare är och blir detsamma.

Det är i denna, i moderationens och försoningens anda dessa rader äro författade, för att ådagalägga det otvifvelaktigt välmenande, men tillika mindre välbetänkta, eller, på sätt uppfattningen skett, föga syftesenliga i den Anckarsvärdska motionen.

Att motionen är välmenande uppenbarar sig i slutyrkandet, hvari motionären »föreställt sig», som orden lyda, »att en klok politik bjuder lagstiftningen, att under den lugna tiden söka undanrödja anledningarne till den osämja och till det split, som en gång i farans stund kunde blifva högst äfventyrligt för de båda folkens politiska sjelfbestånd». I öfvertygelsen härom föreslår han, »att rikets ständer uti underdånig skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj:t måtte täckas till Sverges rikes ständer och till Norges Storthing afgifva nådigt förslag huru föreningsfördraget må kunna ordnas till de båda folkens mera ömsesidiga belåtenhet, för att, så vidt möjligt är, derigenom förekomma en förr eller senare inträffande allvarsammare föreningsförhållandenas brytning».

Detta yrkande är otvifvelaktigt välmenande, och man hoppas att vår gemensamme, unge, men högsinnade och nordiskt öppne och flärdlöse konung må kunna afgifva ett förslag, som afser båda folkens ömsesidiga belåtenhet, för att derigenom förekomma föreningens brytning, hvarom likväl ingen fråga, vi tro ej ens någon allvarsam tanke, hos någon tänkande och redbar svensk eller norrman hittills uppstått. Men då motionären yrkat på detta förslag af den gemensamme konungen, med förväntan att det af norrmännen skulle gillas och antagas, var det, lindrigast sagdt, mindre välbetänkt att med mer eller mindre ensidiga och otjenliga, att ej säga orättmätiga uppgifter och anklagelser reta och såra både denne konung, som borde afgifva det välgörande förslaget, och detta brödrafolk, som skulle gilla och antaga detsamma.

I det förra hänseendet förebrår han konungens farfar att, (enligt sid. 5) med »åsidosättande af Sverges urgamla ära och historiska anseende, hafva, med iakttagande af en vidunderlig, allt annat än svensk politik, tillvägabragt föreningen, under gäckade förhoppningar för Sverge, med den, blott alltför skenbara glansen af en dubbel krona och med den nära nog hånande benämningen af en förening med konungariket Norge, till namnet, men i verkligheten ingenting mindre än en sådan.»

I det senare fallet säger han (sid. 7), att »föreningsfördraget har ända ifrån sin början, med mer och mindre afvoghet emot Sverge, af norrmännen ensidigt och uteslutande i syftning af deras fåfänga varit tolkadt.» Tillika förebrår han det norska folket för vresig misstänksamhet (sid. 12), för stegrade anspråk både i afseende på deras flagga och deras unionella jemlika politiska statsrätt, samt deras jämmer (sid. 9) öfver »förnärmande platstilldelning inom unionsvapnet på vårt svenska mynt», att ej ens omnämna anklagelserna i afseende på deras ringa och mot folkmängden oproportionerliga deltagande i alla unioneila statsutgifter och försvarsanstalter.

Men är det välbetänkt, är det syftesenligt att på detta sätt, under anklagelser och förebråelser, söka tillvägabringa en till ömsesidig belåtenhet förbättrad föreningsakt? Hvar och en rättskaffens man måste tvifla derpå och beklaga att den gamle motionären, hvars erfarenhet bordt öfvertyga honom derom, att man ej på sådant sätt förmildrar de möjligen stridiga hvarken sinnena eller intressena, och att hans mycket sårande och förnärmande anklagelser mot föreningens stiftare, likasom mot norska folket, ingalunda hedra hvarken hans politiska förstånd eller hans kristliga hjerta, och ej heller uppenbara den ridderlighet, som mången väntat af en framstående, högt begåfvad och högväiboren medlem af svenska riddarhuset.

Hade det ej varit både sanningsenligare och ädlare att medgifva, att Carl Johan, ehuru segrare och ehuru berättigad och erbjuden att använda 40,000 man allierade till Norges underkufvande, likväl ansåg det mera menskligt och politiskt klokt att heldre med mildhetens och eftergifternas än med svärdets rätt eröfra ett folk, som förstod att värna sitt oberoende och värdera sjelfständighetens eller, med andra ord, den konstitutionella och således lagbundna hade det tillika varit att ej lemna lastarenom rum att tro honom ej hafva glömt en möjlig hämndkänsla, hvars sår en nära 50-årig tidrymd bordt hinna läka; om ej, hade han bordt undertrycka densamma, för att till sitt eget hjertas och allmänna rättskänslans belåtenhet medgifva den högsinnade föreningsstiftaren att han mera såsom statsman än en segrande och blodtörstig krigare befrämjade och befästade brödrafolkens förening. Om samtiden, om någon af brödrafolken, om personer och än lefvande historietecknare eller andra ensidiga individer kunna glömma eller förvända och misstyda detta hans ädla förfarande, så skola efterverlden och den opartiske häfdatecknaren ingalunda göra det. I framtiden, då alla ensidighetens, afundens, illviljans, den politiska missundsamhetens och intrigernas kabinettsdimmor och vanställande uppgifter hunnit skingra sig genom tidens allt jemnande och allt försonande åtgärd, skall hans minne framstå såsom en ovanligt ädel ljusbild både som krigare, furste, statsman och menniska.

Till de dimmor, som ännu och många år härefter omgifva och fördunkla hans namn, höra, ibland flera andra, hans ovanliga lycka, hans framgångar som härförare och statsman, hans siareförmåga att förutse vändningspunkten af vår tids och kanske alla tiders störste och lyckligaste segrare, konungars och folks nästan verldsmäktige betvingare, hans vågade beslut att motsatta sig denne politiske afgud, oaktadt han var dennes fordne vasall och vapenbroder. Hans snille och förmåga att råda eller leda Europas statsman, furstar och härar så, att denne jätte, som eröfrade länder och af- och tillsatte konungar, omsider blef besegrad, och att han, ibland revolutionens samtida härförare och furstar med och utan spira, var den ende, som bibehöll sin sjelfförvärfvade storhet midtibland dertill borna och af Guds nåd utsedda, af dessa afundad, misstänkt, ja af många hatad, dessa omständigheter, händelser och förhållanden kunna ej annat än i många årtionden, medel- eller omedelbart, molnhölja hans namn, hans ära och hans förtjenster^[1].

Men vill och kan man genomstränga dessa moln t. ex. i afseende på hans förfarande vid tillvägabringandet af föreningen, den så ofta och så bittert, ur den såkallade svenska synpunkten, klandrade föreningen emellan Sverge och Norge, så måste man medgifva, och så skall man finna, att densamma är fotad på ädlare och med detsamma på fastare grunder än svärdets och eröfringens ovilkorliga, och då tillika slafbundna, ofrivilliga, missbelåtna, jemmerfulla, oftast olycksdigra. Man kan väl åberopa, och det har också motionären temligen oförstäldt gjort, Finlands sexhundraåriga svärdets eröfring af och förening med Sverge. Men det skedde under olika tids- och upplysningsförhållanden, då den besegrade befolkningen befann sig i ett nästan fullständigt ociviliseradt tillstånd utan allt begrepp om ett statsrättligt, sjelfmedvetet och konstitutionelt förhållande. Att under sådana omständigheter förenas med ett ädelt, upplyst och frihetsälskande folk, måste anses för en lycka i stället för dess motsats. Annat var förhållandet i Norge, der upplysningen redan vaknat, jemte begreppet om ett statsrättligt och lagbundet tillstånd, uppkalladt till lif och verksamhet af en ung furste, som tilltrodde sig och Norge större intellektuella och materiella krafter, än som i verkligheten förefunnos, men som hade det goda med sig att en konstitution uppsattes och af folkombuden gillades och antogs och som derefter kunde framhållas såsom vilkor för en frivillig förening med det land och den härförare hvilka hade både traktaternas och maktens rätt att taga hvad dessa med godo ej kunde få. Men att få med godo är, har varit och blir i alla tider ädlare, bättre och hållbarare än att med våld och blodsutgjutelse taga. Det se vi, derom öfvertygas vi, och alla rättänkande med oss, blott man kastar en oensidig blick på de folk och de länder, hvilka blifvit besegrade och eröfrade. Till exempel det fordom frihetsälskande, men inom sig stridiga och oroliga polska folket, de ej mindre sjelfständighetsälskande ungrarne, de efter frihet suckande italienarne; hvilken oro, obelåtenhet, upprors- och missnöjesanda herrskar ej och har alltid herrskat i dessa länder mot våldets, svärdets och eröfringens rätt. Belgiens våldsamma införlifvande med Holland hade ej heller bättre framgång än så, att det lösryckte sig derifrån och bildade, med Europas bifall, ett eget fritt och lagbundet samhälle. Sjelfva Finland, som sjelfherrskaren, oaktadt segrare, sökte hugna och lugna med löfte om bibehållande af svensk lag och rätt, saknar visst ej inom sig grobara frön till missbelåtenhet, alstrad och underhållen af den obehagliga tryckning beroendets bojor låta känna, ja sjelfvaste Irland, ehuru förenadt med det fria England, hafvens beherrskare, hyser smärtsamma minnen och känslor efter eröfringsrätten, svärdets blodiga föreningsakt, oaktadt de sedan förflutna 300 åren bordt hinna läka såren.

Hvarföre skulle någon samvetsgrann, frihetsälskande, ädel svensk man, efter de nu åberopade eröfrade ländernas sorgliga erfarenhet, missunna eller misstycka att norska folket, vårt brödrafolk till upphof och språk, till seder, tänkesätt och lynnen, det gemensamma kalla klimatets och de väldiga bergens och djupa dalarnes innevånare, blifvit frivilligt och vilkorligt med oss förenade? Hvarföre då vilja kasta en skugga eller uttala en förebrålse mot den högsinnade och ädle furste, som tillvägabragte denna och ej någon annan förening? Nej! bort med denna missundsamhet, bort med dessa misstydningar och förebråelser både mot norska folket och föreningens stiftare. Såsnart dessa oädla känslor undertryckas och förgå, skall den ömsesidiga belåtenheten blifva den bästa föreningsakt, säkrare, fastare, varaktigare än hvilka reviderade och i ord och uttryck förbättrade föreningsakter som helst.

Hvad man förebrår norrmännen kan man äfven förebrå svenskarne med lika eller ingen rätt. Intetdera folket representeras af tidningsskrifvare eller en och annan missbelåten eller ensidig norsk Storthingsman eller svensk riksdagsman. Från begge sidorna framsticka de enskilta öfvertygelsarna och intressena mer eller mindre bjert. Från båda hållen höres missljud eller utbrott af individuel vresighet, lycksökeri, bitter sinnesstämning eller, i bästa fall, af missförstådd patriotism, för att samla och sammanhålla lika förvillade medborgare eller folkombud.

Folken, kollektivt betraktade, veta knappt af, än mindre deltaga i dessa brochyrförfattares, tidningsskrifvares eller enskilda personers gallautgjutelser och klandrande anmärkningar. De mera upplysta och tänkande bland de förenade rikenas invånare ogilla och ej sällan harmas och blygas deröfver. Men att skylla folket derför, eller tro att föreningsakten och de deri stipulerade vilkoren äro orsaken dertill, är och blir ett bestämdt misstag. Om denna förening varit fotad på andra grunder än de nu gällande, eller om amalgamationen mellan svenskar och norrmän varit fullständig och ovilkorlig, så kan ingen, med erfarenhet och historiska insigter begåfvad person tro och yrka att obelåtenhet, missnöje och klander uteblifvit från samma håll, hvarifrån dessa missljud och skrän nu låta sig förnimma. Man vill påstå, att dessa oljud företrädesvis hörts från norska sidan, från dess press- och tidningsorganer eller enskilda skriftställare. Mun betraktar man opartiskt förhållandet, så kan man ingalunda fritaga den svenska sidans skriblerer från samma fel. Man behöfver blott erinra sig att veckobladet Minerva, ehuru en af våra bast redigerade småtidningar, med ett oaflåtligt upprepadt bittert hån utropade: det är en förening att gråta åt, och detta hån, denna sarkasm, ville och sökte hon att göra till ett axiom, en allmänt giltig folktro, för att redan ifrån föreningens början undergräfva dess bestånd och tillintetgöra den ömsesidiga belåtenheten. På samma sätt och af samma orsaker har den talangfullt författade månadsskriften Ställningar och Förhållanden år ut och år in häcklat och begrinat brödrafolkens förening, sådan den nu befinnes, att ej ens nämna månget, fast obetydande, enskilt klander och uttalade anmärkningar i skrifter inom och utom hufvudstaden, ehuru af underordnadt värde, oftast saknande skriftalang, hejd och fog.

Med kännedom af detta sanningsenliga, oafvisliga och allom uppenbara förhållande, kan man icke, utan att begå den krassaste orättvisa, påstå att klandret och oljudet hufvudsakligast och bittrast utgått från de norska skriftställarne och att föreningen från den sidan icke funnit något medhåll och än mindre någon berömmelse. Detta är äfvenledes ett misstag, så mycket mer betänkligt och skadligt, som det vunnit ett vidsträckt burskap. Rättskänslan bjuder oss derföre att ådagalägga motsatsen, att bevisa att norska, både lärda, ansedda och vittra män, hvilka betyda vida mer än mångdubbla antalet af litet eller intet kända, ensidiga och af enskilda intressen och lidelser beherskade skriblerer, med öfvertygelsens och känslornas förenade värma och fosterländska tänkesätt i sina tal och offentligt utgifna skrifter och dikter, erkänt och prisat föreningens nytta och svenskarnes ädla och modiga förhållande såsom medborgare och krigare. Såsom bevis derpå må man nu åberopa, ibland flera andra, Digte af Welhaven, udkomen 1839^[2], t. ex.:

Svithiod, — Din Grande, der seer Dine Carl’ers
            straalende Færd,
har kun de höilagte Kongers og Jarlers
            smiildrende Sværd.
Men över Höien, hvor Birkene vifter,
svulme hans Kræfter med unge Bedrifter,
evige Kræfter i Tidernes Skifter:
stemplet paa Forbundets Værd.»

Öfversättning:

Svithiod! Din granne, som såg Dina Carlars
            lysande bana,
har sjelf endast sina i hög satta kungars och jarlars
            multnande svärd,
Men öfver högen, der björkarne svaja,
svälla hans krafter till nya bragder,
eviga krafter i tidernas skiften
såsom ett insegel på föreningens höga värde.

»Og han tör træde i Ro vid Din Side,
            gjorde sin Lænd.
Medens de splitlede Molnskyer glide
            över hans Mænd.
Pagten skal stande i Tryghed bag Kjölen,
fæstes som Kraften, der vexer hos Dölen,
rolig og stille, med Sten-Egens Nölen,
tæt i sin Kjerne som den.»

Öfversättning:

Och han vågar med lugn träda fram vid din sida,
            Spännande bältet kring sin länd,
Medan de skingrande stormmolnen fara
            öfver hans män.
Förbundet skal bakom Kölen blifva beståndande,
Fast såsom växande styrkan hos dalbon,
Lugn och stilla, växa med stenekens långsamhet,
Tät i sin kärna likasom den.

»O, hvis Din strand til en Fostbroderpröve
        kaares af Skuld,
springer den hvilande vældige Löve
        atter fra Muld,
löfter sit Værge, det hvasse, det blanke,
Öiet er lyst af en brandende Tanke,
Bringen er bred, og den flagrende Manke
Skiner som flammende Guld.»

Öfversättning:

O, om Din strand till ett fosterbrödraprof
        skulle väljas af Skuld;
Då springer det hvilande, väldiga lejonet
        upp åter från mullen,
Lyfter sitt vapen, det hvassa och blanka,
Ögat lågar af modiga tankar,
Bringan är bred, och den fladdrande manen
lyser som flammande guld.

Till minne af samma föreningsdag, eller den 4 November 1854, sjöng samme skald åter:

»Nu vaie över Kongesale
de tvende Broderrigers Flag:
et Tegn i Sky for Nordens Dale
med Hilsen til hvært Hyttetag;
et Tegn, der drager os til Minde
den Fredens Vaar i mörkest Höst,
da Blus blev slukt paa Klippetinde,
fordi det dagedes i Öst.

Du Sol for vore Arners Lykke,
Som over Kjölens Graner steg,
hvor deiligt kan du vangen smykke
med Blomster og den gyldne Neg!
Hvor mægtigt er det samlivsbilled,
som du af Mulmet kaldte frem,
da du for bolde Brödre stilled
det store, hele Fædrehjem.

I dag, for Brödrene i Norden,
staaer manende det rige Syn,

thi över Festens Glædestorden
bar Himlen Blink af Vredeslyn.
Det lyner vildt fra höie Volde,
til Fredspauluner gaar der Gny,
Og i de gamle, gjemte Skjolde
vil Runer glimte frem paany.

Men trofast, över Frygt og Fare,
og som en Borg paa Klippegåund,
skal Fosterlaget aabenbare
sia Magt i hver en Alvorssund.
Da ædle Falk, som höit tör bære
Dit Banner over »Gossar blå»,
Med Dig, for Broderpagtens Ære,
skal Nardmænd Pröverne bestaae!^[3]

Uppenbarar sig ej i dessa skaldens ord och tankar en innerlig, ja, en hänförande, för alla redliga svenskar tillfredsställande och till och med smickrande känsla af fosterbrödralag, af öfvertygelse om föreningsbandets lycka, nytta och fasthet, den norrmannen älska, öfver hvars tillvaro de fröjda sig och hvars varaktighet de önska! Och då dessa uttryck och tänkesätt uttalas på den 4 November, då föreningsakten emellan Sverge och Norge beslöts och ömsesidigt antogs och ej på den 17 Maj, då norrmannens konstitution stadfästades, under hopp om bildandet af eget, isoleradt konungadöme, så må detta förhållande öfvertyga alla tviflare derom, att brödrafolket, kollektivt betraktadt, ingalunda missförstår behofvet, vigten och den ovilkorlig» nyttan af klippländernas bergfasta förening.

Men det är ej endast de norska upplysta, fosterländska skalderna, som ådagalägga och beprisa föreningens fördelar och tacksamt erkänna dess behof och bestånd, många, och troligen mängden af alla redbara, tänkande, oensidigt, patriotiskt sinnade norrmän äro af samma öfvertygelse. Och ibland flera andras må här åberopas och anföras såsom bevis derpå en del af advokaten Dunkers tal i Carl Johans-förbundet den 8 Mars 1859. Detta tal bevittnar tillika hans med författaren af denna uppsats öfverensstämmande tankar om Carl Johans förhållande vid unionens uppgörande. Dunker säger:

»Den Daad, der utgjorde saa at sige hans Regjerings Program, den Begivenhed, till hvilken hans Navn i disse Rigers Historie uadskillelig er knyttet, er Rigernes Förening paa de vilkaar, som Riksacten bestemmer.

»Vi vide alle, at naar vi i dette Land glæde os over Foreningen med Sverige, saa er det ikke alene over Foreningen vi glæde os, men endnu mere over vort lands Frihed och Selvstændighed, der ved Foreningen blev, om ikke factisk stiftet og erhvervet, saa dog statsretlig og folkretlig anerkjendt og garanteret.

— — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — —
— — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

»I Sverige har man vistnok alltid indrömmet den afdöde Monarks store Fortjenster af Norge, og anseet Norges Selvstændighed for hans Værk, men mange have troet, at den Fortjenste, han paa denne maade havde indlagt sig af Norge, var meget langt fra at være nogen Fortjenste af Sverge.

»Og her i Landet have Nogle meent, at vi ingen Taknemmelighed skylde ham, fordi han kun mod sin villje indrömmede hvad han ikke havde magt til at forholde os, og kun modtog os med vor Forfatning fordi vi atdells ikke vore at faae uden den.

Det er vort Förbunds öiemed at bære Vidnesbörd mod begge disse feilagte Anskuelser — vidne for Sverges mænd, at Carl Johan ved sit Værk har rammet Sveriges ligesaameget som Norges Bedste, og videre for Norges Mænd, at hvad han indrömmede os, det gav han af Agtelse for vor Nation af Overbeviisning om, at han paa denne Maade, bedst rammede begge Landes Tarv, — men ikke af Frygt for voore Vaaben»^[4].

Dunker åberopar längre fram Carl Johans åsigt och plan, så lydande: »Han tillagde: at Föreningen maatte tilveiebringes uden Blodsudgydelse. Kun Danmarks Samtykke maatte man erhverve med væbnet Haand ikke Norges.»

Sedan Dunker längre fram äfven tillerkänner Eidsvoldsmännerna den andel i Norges statsrätt, som dem tillkommer såsom författare till Norges grundlag, tillägger han:

»Men der er ogsaa en Tredje, som Norge ved Siden ad Eidsvoldsmændene og Carl Johan skylder sin Frihed og Selvstændighed, og dette er Sveriges Rige, det er den Svenske Nation.»

På ett annat ställe säger Dunker med sanningens och erkänslans förenade värme: »Sverige havde alla Omkostningerne. Vi fik det Bedste of Frugterne. Dette er sandt, og dette sömmer det os ikke at lade den svenske Opposition være alene om at fortælle.

»Sverige var höisindet nok til at gjöre Carl Johans Politik til sin og optage os som ligeberettiget Stat i Forbundet, uagtet det havde kjöbt os som Eiendom af vor souveraine Kongo og havde betalt den stipulerede Kjöbesum. Det er kun Svagheden, der ikke vover at være taknemmelig.

»Jag troer, at den norske Nation hverken er saa svag eller saa blændet af Fordom, at vi skulde behöve at skjule enten for os selv eller for Sveriges Mænd, at vi baade vide og paaskjönne hvad vi skylde Sveriges Folk.»

Vidare säger han:

»Tvertimod maae vi söge vor rette Hæder i frit og aabent at udtale, at vi have denne Taknemmelighedsgjeld til Sveriges ædle Folk, med hvem vi have sluttet en pagt, der gjör Sveriges Hæder til vor og vor til Sveriges.»

Öfverste Brochs tal vid samma tillfälle, eller den 8 sistl. Mars, fäster uppmärksamheten på föreningens nytta i militäriskt hänseende, både i lokala och personella förhållanden, och slutar sålunda:

»Var det Sverige muligt, under dets siste krig med Rusland, under den vel sluttet mulige Bestyrelse fra oven, og da det paa samme Tid maatte holde en ikke ringe Hærstyrke paa den norske Grændse, saalænge at gjöre den overmægtige Fiende Finlands Erobring stridig; hvad vilde man ikke været berettiget at haabe, hvis Norge havde da kunnet forene sine kræfter med Sveriges, og hvad tör man ikke vente i et lignende Tilfælde herefter, under en god Bestyrelse fra oven, og med Rigernes nuværende Militairgrændse. Ja, mine Herrer! vi tör haabe og fortröste os paa, at ligesom disse Riger under Foreningens Velsignelse ville blomstre og, gaae fremad i Fred, saaledes ville de, om en krig er uundgaaelig, med forenede kræfter bestaae i kampen. Velsignet være Foreningen! Held de forenede Riger!»

Sådana äro de upplyste och sannt patriotiske norske mäns tankar om föreningen, och dermed öfverensstämde också norske statsministern hr Sibberns svar på en skål för Norge, under firandet af vår konstitutionsfest den 6 sistl. Juni. Detta improviserade, af allmänt och lifligt bifall mottagna svar förtjenar att här upprepas; det lydde som följer:

»Mine Herrer! For den skaal, I have tömt for Norge, og som var varm som et Svenskt Hjærte og oprigtig som den ädle Gubbes^[5] Hu der udbragte den, lyder det fra hiinsides Fjeldet tii svar med tusenstemmig jubel: For Sverige! Norges Navn pa Svensk Læbe, og Sveriges Navn paa Norsk Tunge, i et Öieblik som dette, hvor Hjærtet raader, vidner om det rette Brodersind.

»Denne Dag stod for Femti Aar siden som et Dele mellem tunge Tider og en lysere Fremtid, der nu er bleven til Virkelighed, og gammel Svensk Veltalenhed har i dag sat i ord, hvad Nationen opnaade og vendt paa Hiin Dag, og hvad den senere har opnaaet og vundet: et folkevalgt og folkekjært Kongehuus og en lovbunden, i Nationens indre rodfæstet, Frihed. Er dette ikke Nationens Hjærte og dens Sjæl? Og til dette Erhverv har knyttet sig endnu et andet: Erhvervet of et Broderfolk, et trofast, ærligt Broderfolk, der, som I selv, har et Nordisk Hjærte og en Nordisk Selvsteendig Aand.

»Den Friheds Fölelse hos det Svenske Folk, hvorpaa denne Dag staaer som et Tegn, afspeilede sig i den Pagt, I sluttede med Eders Norrske Brödre, med den ridderlige Aand, der betegner den Svenske Nations Gang gjennem Aarhundreden, og under den klarhed, der udgik fra den Höie Stifters Blik, nedervet paa Ham, som har elsket og fredet om Hans Værk, og paa Ham, som alt har viist, at Han vil fortsætte det.

»I vare Selv frie, og I erhvervede Eder et frit Broderfolk, det med Erkjendtlighetens, fölelse, afpræget i Sin Nationale Selvbevidsthed nu tiljubler Eder önsker om Lykke for Sverige; thi Sveriges Styrke er Norges, som Norges Styrke er Sveriges. Derfor lyder det fra hiinsides Fjeldet og fra hvar Nordmand her tilstede, med en Röst: Hel! og Velsignelse for Broderlandet, for Sverige!»

Just som vi nedskrifvit dessa bevis på de tänkande och redbara norrmännens öfvertygelse och öppet uttalade åsigt om föreningens nytta och nödvändighet, upplyser ett telegram från Christiania den 29 sistl. Dec., så lydande:

»Stadens innevånare äro samlade till middag. Första skålen för H. M. konungen, den andra för Sverge: välsignelse öfver Sverge, vår bästa hälft» — Samtidigt anlände ett norskt »Flyveblad», hvars upplyste, fosterländskt sinnade författare instämmer i vårt här förut yttrade omdöme öfver en del af tidningspressen i Norge, sägande:

»Inom vårt eget lands gränser är det allmänt bekant, att vår Dagblads- och isynnerhet vår Aftenbladspress^[6] är så långt ifrån att representera den insigt och de åsigter, som påträffas hos de af nationen, på hvilkas vägnar den ger sig anseende af att tala, att denna press tvärtom endast är ett uttryck af de åsigter och den insigt, som unga, oförståndiga menniskor ega beträffande saker, om hvilka de ännu ingenting lärt, än mindre någonting erfarit.

Sedan Flyvebladet närmare ådagalagt att de omogna och nära nog allmänt föraktliga oech tadelvärda utgjutelser, som denna press tillåtit sig att yttra om de unionella förhållandena, hvilka ej eller på svenska sidan blifvit fördomsfritt bedömda, tillägger det:

»Det är derföre hög tid på, att man å ömse sidor lär sig att inse att dagbladspressen och nationen lika litet på den ena som den andra sidan om riksgränsen, och säkert nog allraminst på vestra sidan, dela med hvarandra ansvaret för de utgjutelser, som båda ländernas press utsända mot hvarandra.»

Efter att ha uppenbarat ytligheten och ensidigheten af de unionella ärendenas behandling, tillägger och tillämpar Flyvebladet: »Sålunda har frågan om mellanrikslagarne, sålunda den om domars ömsesidiga kraft på båda sidorna om riksgränsen, sålunda Storthingsbeslutet om förändring i organisationen af norska regeringen varit behandlad af våra dagblad, synnerligast vårt Aftenblad.»

Att riksståthållareembetets af Storthinget beslutade upphörande skulle lemna ytterligare anledningar till retelsemedel från samma norska Aftenblads sida och till misstanka för den misstroende delen å svenska sidan, att norrmännen ej aktade unionsvilkoren, var att förutse. Men om man lugnt och opartiskt betänker och öfverväger förhållandena, så finner man, att då riksakten ej ens med ett enda ord omnämner, hvarken den nödvändiga eller icke nödiga tillvarelsen af nämnde embete, var det norrmännens goda rätt att behandla den 14 § i deras Grundlov på samma sätt och med samma befogenhet som dess öfriga paragrafer. Och lika litet som norska Storthinget har eller kan ha att befatta sig med upphäfvande af eller förändringar i de svenska grundlagarne, lika litet ha Sverges ständer att befatta sig med modifikationer och tydningar eller förbättringar, dem Storthinget må anse sig befogadt att besluta i Norges Grundlov. Helt annat är förhållandet med de förenade rikenas konung: han har till åliggande att bevaka och bevara begge brödrafolkens rätt och bästa. Han är den sammanbindande och sammanhållande hufvudlänken dem emellan, och honom tillkommer att tillse, det ingenderas rätt förnärmas. Och i denna upphöjda egenskap är han både skyldig och berättigad att neka eller lemna sitt bifall till hvad Storthinget äfven i afseende på riksståthållareskapets försvinnande beslutat.

Att en af riddarhusets medlemmar väckt motion om rikets ständers önskan, att svenska regeringen må närmare utreda frågan, är en petitionsrätt, som, enligt urgammat häfd, bekräftad af våra grundlagar, tillkommer hvarje svensk medborgare och än mer folkombuden, men hvarpå konungen kan fästa det afseende honom för godt synes — att denna enkla framställning blifvit ur olika, ja, ur mycket stridiga synpunkter inom representationen behandlad, bör ingalunda öfverraska någon, som känner och eger erfarenhet af olika hufvudens skiljaktiga begrepp om samma sak. Tot Capita, tot census, är en redan af romarne erkänd sanning. På samma sätt och af samma orsak bedömdes den italienska frågan af samma representation.

I begge hänseenden har konungen, både på Sverges och Norges vägnar, ensam den afhandlande och afgörande makten och rätten.

Hvarken i svenskt eller norskt syfte är om dessa ämnen något vidare att orda, mindre att tvista om, emedan deras lösning lyckligtvis ej beror af någon annan än konungen, som, man kan vara förvissad derom, till brödrafolkens gemensamma belåtenhet kommer att dem afgöra.

Vigtigare, angelägnare, oundvikligare för begge folken är, att de i enskilt och allmänt hänseende bemöda sig och sträfva derhän att, med åsidosättande af alla små och personliga intressen, allt görande och låtande å ömse sidor riksgränsen, må afse befrämjandet och stärkandet af föreningens idé och befolkningarnes förtroende till och vänskapliga sinnesstämning för hvarandra.

På detta förtroende och denna endrägt bero begge folkens trygghet och sjelfständighet. Det ligger i erfarenhetens anvisning, i sakens natur, i den flyktigaste blick på de politiska förhållandena och i de föregående tidernas historiska tilldragelser bevis derpå, att smärre stater ej kunna bevara sitt oberoende på annat sätt än att varmt och fast, på lif och död, sluta sig till hvarandra, för att med eniga, samfälda krafter försvara sin sjelfständighet. Delade, eller lemnade åt sig sjelfva ensamma, blifva de ett lätt rof åt den den starkares vinningslystnad. Dessa sanningar ha ej heller undfallit författaren^[7] af Flyvebladet. Han tror på föreningens nytta och nödvändighet och försäkrar, att unionen med kärlek omfattas af norrmännen i allmänhet så mycket mer, som »det norska folket vet och uppskattar att det är under unionens hägn som dess Grundlov har blifvit sanning och verklighet, och att dess krafter i alla riktningar hafva utvecklat sig, så väl dess handel som industri, så väl i materielt som andligt afseende.»

Men han medger tillika, med ädel öppenhet, att Sverge icke inskördat samma eller ens de måttligare frukter det af föreningen kunnat vänta eller påräkna. Dock lofvar han med hoppets varma hängifvenhet att det skall ske så snart norrmännen »hunnit ordna sina inre angelägenheter och förarbeten för, att vinna en fullmyndig nations mognad och uppnå den höjd, hvarifrån utsigten icke begränsas af våra egna bygders fjellar.»

Han slutar med den tron, »att den svenska statsklokheten skall veta att afvakta denna tidpunkt och icke, i otålig ovilja öfver att det unga trädet icke ännu bär fullmogen frukt, förhindra det från fritt utbredande af sina rötter i den moderjord, som skall gifva det krafter att bära mogna frukter^[8]!»

Denna tro vill svenska statsklokheten, likaså litet som svenska folket, ingalunda rubba eller undergräfva. Men dertill fordras att både norska Storthinget och norrmännen med ädel och orubblig tillförsigt ansluta sig till svenska ständernas och svenska folkets kända och redan nära under ett halft århundrade bepröfvade redliga broderlighet: dertill fordras att det unga trädet, för att i lugn kunna tillväxa och mogna, må söka och finna skygd under det gamla frihetsträdets utbildade krona, hvars rötter gå djupt i århundraden, och hvars stam står reslig och fast, orubblig för alla stormar, och på hvars grenar hänga de väldiga, välkända, segerrika Gustavers och Carlars svärd^[9]. Måste detta svärd någon gång af Sveas och Nores krigarelejon begagnas, så kunna de förenade fosterbrödrafolken vara vissa derom att deras frihet, oberoende och sjelfständighet under ett gemensamt, enstämmigt och modigt försvar, af ingen närmare eller fjermare makt skall kunna rubbas, mindre tillintetgöras.

Till detta modiga och bergfasta försvar, till denna ömsesidiga trygghet och belåtenhet, till detta fosterbrödralag med varm, trofast anslutning till hvarandra, hvars behof hvarje svensk och norrman bör inse och med denna insigt dertill medverka, bidrager öfvertygelsen hos begge folken att föreningen dem emellan är lika nyttig som nödvändig.

Måtte det nu ingångna nya året medföra förnyade och förökade krafter, håg och vilja att dertill bidraga! Sådan är otvifvelaktigt hvarje redbar fosterlandsväns och sjelfständigt sinnad svensks och norrmans uppriktiga och lifliga nyårsönskan! Sat sapienti.

---

__________

1. Det vill säga i afseende på det så kallade befrielsekriget i Tyskland och sättet och vilkoren vid tillvägabringandet af föreningen emellan Sverge och Norge. Att han i andra hänseenden hade fel och brister såsom alla dödlige det hafva, är otvifvelaktigt, ty ju skärare ljuset är, dess mörkare blifva skuggorna.

2. Minden og Haab den 4 Nov.	}	Föreningsbeslutet med Sverge.
   Minnen och hopp af d. 4 Nov.

3. Öfversättning:

   Nu svaja öfver kungasalar
   de tvenne brödrarikens flagga,
   Ett tecken i skyn för Nordens dalar,
   Med helsning till hvarje hyddas tak,
   Ett tecken, som i vårt minne återför
   den fridens vår i mörka hösten,
   då blossen släcktes på fjellens toppar,
   medan dag från östern grydde.
   Du sol för våra hyddors sällhet,
   Som uppsteg öfver Kölens granar,
   Hur skönt du markerna kan pryda,
   Med blommor och med gyllne ax,
   Hur mäktig nu den samlefnads bild,
   Som du frammanade ur mörkret
   När du för ädla bröders syn
   framställde det stora, hela fädershemmet.
   I dag för bröderna i Norden
   står manande den bildrika synen.
   Ty öfver festernas glädjedån
   ger himlen återsken af blixtar.
   Det blixtrar vildt från höga vallar,
   Till fredspauluner går vapengny,
   Och från de gamla gömda sköldar
   runor åter glimma fram.

   Men troget, utöfver all fruktan och fara
   Och som en borg på fjellfast grund,
   skall fosterbrödralaget uppenbara
   sin kraft i hvarje allvarets stund
   Du ädla folk, som högt vågar bära
   Ditt baner öfver gossar blå,
   Med Dig, för brödraförbundets ära,
   skola norrmän sina prof bestå!

4. Detta erkännande af en så upplyst, så patriotisk sinnad man, som hr Dunker, är ju ett vackert, är ju ett hedrande vittnesbörd på norrmännens rättskänsla och opartiskhet?
5. General Lefrén.
6. Man bör ej med detta namn förblanda svenska Aftonbladet, som, hvad unionsfrågan beträffar, med tak , fosterlandskärlek och talang förfäktat och ådagalagt föreningens ömsesidiga nytta och politiska nödvändighet.
7. Men väl en representant inom borgare- och en inom adels-ståndet hos oss.
8. Till dessa höra, företrädesvis och såsom mäktigast att befrämja och befästa föreningens bestånd, unionskonungens enahanda makt i begge rikena, den som saknas för Norges konung, nemligen veto, som skulle jemna alla kantigheter.
9. Att det har ännu en stor betydelse, ådagalägger ett bref från utlandet till förf. Måtte det i någon mån inverka på Mellersta Italiens sjelfständighet under den förestående kongressen!