Svenska teatern/Kungliga teaterns ekonomi under spelåren 1832-1834
| ← Gustaf Åbergssons afgång såsom styresman för dramatiska scenen |
|
Professor Agardhs yttrande i Svenska akademien om Kungliga teatern → |
Kungliga teaterns ekonomi under spelåren 1832—1834Om de första åren af den Westerstrandska regimen i konstnärligt hänseende aflöpte någorlunda lyckligt, blef så icke fallet beträffande ekonomien. — Hösten 1832 inlämnade den då nyblifna teaterstyrelsen till Kgl. Maj:t en anhållan, att utöfver det under nästföregående år tillkomna lånet af 30,000 rdr bko få upptaga ett nytt på 21,000 rdr till gäldande af en före denna direktions ämbetstid uppkommen brist, hvilket bifölls. Emellertid anmodade Kgl. Maj:t statsråden grefve Lagerbielke och friherre Åkerhielm att såsom förutvarande teaterchefer meddela Kgl. Maj:t sina åsikter beträffande de anstalter, som kunde tänkas lämpliga för att upphjälpa teaterns finanser. Oaktadt Kungliga teaterns dåvarande ekonomiska läge var vida svårare än både 1818 och 1823, då allmän kontraktsuppsägning och därpå följande reorganisation måste vidtagas, försökte de båda statsråden att utan så kraftiga medels användande genom småningom skeende anordningar bringa jämvikt mellan debet och kredit. Detta förslag aflämnades i början af december till teaterdirektionen med infordrande af dess yttrande. Först efter spelårets slut aflät direktionen sitt svar på samma gång den afgaf sin årsberättelse 18 juli 1833. Af denna framgick, att, ehuru recettinkomsten under spelåret varit den högsta, som dittills förefunnits eller 125,709 rdr bko och således med 11,162 rdr bko öfverstigit den under föregående år inspelta, hade ändå uppstått en brist af icke mindre än 17,254 rdr bko, beroende på materialiernas fördyrande och på de stegrade aflöningarna i synnerhet inom aktörsstaten, och det var tydligt, att man icke hade att vänta någon förbättring under kommande spelår. 1824 uppgingo aflöningar och arfvoden af alla slag till 113,000, 1828 till lika mycket, men hade 1833 stigit till 133,000 rdr bko. Materialen, som 1824 kostat 37,000 rdr och 1828 ej mer än 35,000, hade 1833 höjts med 50 % till 53,000 rdr bko. Hvad statsrådens plan beträffar, afstyrktes den, utan att någon annan framlades. I stället begärdes anvisande af medel till betäckande af den under det afslutade spelåret uppkomna betydande bristen och ett ansenligt förhöjdt anslag för det kommande året till förebyggande af ett befaradt nytt underskott. Regeringen insåg nu, att teatern icke kunde vidare upprätthållas utan att verksamma åtgärder tillgrepos. Åt grefve Lagerbielke uppdrogs att till grund för regeringens öfverläggningar utarbeta ett organisationsförslag för teaterns möjliga vidmakthållande och framtida bestånd. 30 oktober hade han sin vidlyftiga afhandling färdig, och helt och hållet i anslutning till densamma utfärdade Kgl. Maj:t sitt nådiga bref af 14 december 1833, hvari direktionen befalldes uppsäga alla kontrakt till påföljande 1 juli samt gå i författning om nya sådanas upprättande med bestämda löner i stället för det forna lottandelssystemet. De nya engagemangen borde vara afslutade innan utgången af april månad, hvarefter direktionen i början af maj skulle inkomma med berättelse om förloppet af det hela. Maximilönen fastslogs till 1,800 rdr bko, motsvarande två af de forna lottandelarnas medelstorlek under de förflutna åren, jämte tjänstgöringspenningar, beräknade till 800 à 850 rdr, och en recett uppgående till ungefär samma summa. Högsta lönen blef således 3,500 rdr bko eller 5,250 rdr riksgälds, motsvarande efter våra dagars myntvärde ungefär nutidens högsta aflöningar hos oss, möjligen mod undantag för en och annan särdeles förtjänt artist. — Tjänstgöringspengarna indelades i tre klasser: l:o för större sångroller 3 rdr bko för hvarje akt, i hvilken konstnären uppträder; 2:o för öfriga sångroller och talroller öfverstigande hundratjugu ord 2 rdr bko per akt; 3:o för roller under hundratjugu ord 1 rdr bko för hvarje akt, i hvilken den spelande uppträder; för stumma roller utförda af aktörer eller aktriser utbetalades en à två rdr per akt. Första gången en roll spelades fördubblades arfvodet. Alla klädpenningar afskaffades och teaterkassan skulle ombestyra kostymeringen, dock skulle de klädpenningar, som fyra kvinnliga artister då uppburo, fortfarande till dem utgå mot förpliktelse att själfva bekosta sin kostymering. Åtta recetter fingo beviljas aktörsstaten under spelåret, en i hvarje månad under september—april, likväl skulle de genom äldre stadganden föreskrifna beneficerepresentationerna för teaterns och hofkapellets pensionskassor framgent bibehållas. Afdrag skedde för dagkostnader, beräknade till 272 rdr, auktorsandel, där sådan ägde rum, samt halfva beloppet af aftonens tjänstgöringspengar. Beträffande ansvarsbestämmelserna afskaffades arreststraffet helt och hållet och dessa inskränktes till böter eller i svårare fall till afskedande. Öfverstyrelsen anförtroddes åt en förste direktör samt tvenne departementschefer, en för den ekonomiska och en för den litterära och artistiska administrationen (till hvilken senare befattning Lars Hjortsberg var utsedd). — Svenska författares och kompositörers arfvoden skulle utbetalas i recettandelar vid ovillkorligt antagna arbeten: för helaftons opera, där intet tal med sången omväxlar, 1/10 af nettobehållningen för de tjugu första representationerna; för helaftons talpjäs på vers, komedier eller skådespel med sång, operor med tal eller operetter 1/10 af de femton och för en prosapjäs 1/10 af de tio första representationerna; för halft spektakel och för mindre än halft spektakel i förhållande därtill; för öfversättningar och bearbetningar betalades 1/12 för respektive 12, 9 och 6 representationer, allt med afdrag af 272 rdr för dagkostnader. För villkorligt antagna pjäser äger direktionen att erbjuda ett mindre arfvode än det i tariffen utsatta eller, då sådant kan anses lämpligt, inköpa arbetet med en summa i ett för allt. Till detta slag af pjäser räknas äfven öfversättningar af mindre stycken på prosa, hvilkas spelning icke upptager en timme. Faller en pjäs vid första representationen och pröfvas icke vidare kunna uppföras, är författaren eller översättaren icke berättigad att uppbära någon som helst auktorsandel. Samma påföljd äger rum, om han låter trycka arbetet, innan det spelats. För komponerandet af nya baletter bestämmer direktionen skäligt arfvode. — Spelåret räknas från 1 juli, och sommarferierna kunna växla från sex veckor till tre månader.
Innehållet af det kungliga brefvet jämte uppsägningen meddelades personalen 28 december, men samtidigt underrättades den, att regeringen förklarat sig skola återupprätta teaterverket, hvartill konungen ville bidraga med 36,000 rdr bko årligen, om garantier kunde lämnas för verkets framtida bestånd. Det var som att sätta luntan till krutdurken. I synnerhet den eldfängde, öfverspände Torsslow tog illa vid sig, och upphetsare saknades ingalunda. Större delen af aktörsstaten samlades hos honom 4 januari 1834 för att öfverlägga om, hvad som var att göra. De tjugufyra närvarande förbundo sig skriftligen att ej taga förnyadt engagemang på andra villkor än att lottandelarna bibehöllos med ett garanteradt minimibelopp af 700 rdr bko, eller också att gemensam aflöning med bestämda löner infördes, hvilkas högsta belopp bestämdes till 2,250 rdr bko med verklig, orubblig af alla godkänd garanti, samt slutligen att det bebådade nya reglementet förut skulle af hela personalen gillas. Emellertid afled Lindman i februari och fruarna Enbom och Bock ångrade sig. Den förra sände Torsslow 3 mars ett bref, hvari hon förklarade, att hon vid närmare eftertanke fann ”den träffade öfverenskommelsen icke vara för henne lämplig” och ber honom därom underrätta kamraterna. Hon fick dagen därpå från honom ett synnerligen skarpt svar, som erinrade henne, att öfverenskommelsen var frivillig och att hon varnats för löftesbrott. Skrifvelsen slutade sålunda: ”Själf otillgänglig för corruptionen vill jag ej känna, hvad som kunnat förmå Frun till denna hastiga omvändelse, och jag vet alltför väl, att hvarken jag eller mina kamrater kunna hindra Frun från att företaga hvad henne lyster. Men jag tager mig friheten att än ytterligare underrätta Frun om, att vid första bevisliga handling mot öfverenskommelsens innehåll befordras denna, såsom afgjordt är, till trycket, då den bedrägliges namn belastas med all den offentliga chikan, som däraf kan blifva en följd. — Jag bör äfven tillägga, att jag hos mig noga förvarar såväl Fruns till mig ställda bref som en bevittnad afskrift af detta mitt svar för att af dem i sinom tid göra det bruk omständigheterna kunde komma att yrka. Jag har den äran att förblifva Fruns ödmjuke tjänare O. U. Torsslow.” — De öfriga sujetterna ingingo till Kgl. Maj:t i mars med en ganska underlig ansökan, som innehöll ett slags föreläsning i teaterförvaltningskonst och slutade med en begäran, att, om teaterns upplösning beslöts, de skulle få densamma arrendera samt, ifall detta afsloges och teatern föryttrades, få bygga en ny teater. Tillika begärdes, att presidenten Westerstrand skulle afgå och ny direktör utnämnas. — Denna ansökan väckte ett oerhördt uppseende och gaf anledning till en bitter meningsstrid i tidningarna. I Posttidningen syntes några af Lagerbielke skrifna erinringar, där det bland annat hette: ”Man märker med ledsnad i denna skrift vissa delar af än form, än sak, där tillbörlighetens gräns synes nära trädd eller befogenhetens öfverskriden”. Efter att ha framdragit några exempel på detta tillägger han, att man dock bör bedöma dessa oregelmässigheter ur en förmildrande synpunkt. ”Man kan äga den största talang att uppfatta och återgifva andras tankar utan att till samma grad innehafva förmågan att uttrycka sina egna.” Han påpekar vidare, att man i lönefrågan ”klandrat principen af ett individuellt maximibelopp. Nödvändigheten har påkallat dess införande. Man säger, att talanger möjligen komme att finnas, som ej därmed kunna uppvägas. Svaret är enkelt. Ehuru ovärderlig en talang i och för sig än må vara, kan den dock i ekonomiskt hänseende icke vedergällas efter annan måttstock än de möjliga tillgångarna”. Teaterstyrelsen anhöll dessutom i en skrifvelse, att Kgl. Maj:t i händelse af personalens fortsatta vägran att vid Kungliga teatern kvarstanna ville berättiga direktionen att engagera skådespelare från landsorten och därigenom sätta den i tillfälle att vid vanlig tid instundande höst åter begynna verksamheten. Beträffande sitt eget aflägsnande från förste direktörsbefattningen yttrade Westerstrand: ”Om jag härvid endast fick rådfråga mitt hjärtas böjelse och min kärlek för det lugn, som tillförene utgjort min lefnads förnämsta lycka, skulle jag hos E. K. Maj:t i underdånighet anhålla om entledigande från en befattning, vid hvilken jag af inga personliga intressen kvarhålles, som är på en gång den bekymmerfullaste, den besvärligaste och den otacksammaste af alla, och under hvars utöfning jag ägt tillfälle erfara, huru känslor af tacksamhet och hågkomster af den enskilda välviljans yttringar svalna i människohjärtat på ett rum, där tänkesätt ombytas lika hastigt som passionerna och ensamt dikteras af ögonblickets intressen, men då jag såsom ämbetsman är skyldig etc”, hänsköt han denna fråga till konungens afgörande.
I mina samlingar finnes ett ej förut offentliggjordt bref från grefve Lagerbielke till krigsrådet Forsberg rörande dessa förhållanden af följande, lydelse: ”S. H. T. Som jag ej kan komma från den tro, att äfven bland dem som tvertemot deras egna solklara intressen, låtit inleda sig i en vågsam och otillbörlig handling, flera måste finnas, som önska uplysas och må hända få anledning att öfvergifva förbindelser, der de snart sagdt, af ett slags skräcksystem synas qvarhållne, — öfversänder jag härmedelst till Tit:s disposition några Exemplar af min i går utkomna upsats. Det ovedersägliga i bevisen, och det snarare undseende än stränga i uttryckssättet, böra väl icke förfela all verkan. Det är i sanning obegripligt, att en Association kunnat formeras, i hvilken på sin höjd 4 à 5 personer finnas, som genom ålder, sjuklighet eller olyckshändelser fått ett special-intresse att pocka sig till permanence och inamovibilitet. Men samma Förening är ju snörrätt stridande mot deras intressen, som äro i full kraft och tjenstbarhet, samt således icke böra äfventyra förstörelsen af en Theaterinrättning, der de finna fältet för deras verksamhet; och icke mindre rakt stridande mot deras bästa, som ännu äro unga vid Theatern samt långtifrån uphunnit kulminations-punkten, hvadan deras intresse snarare ligger i en mera lifliggjord personal-rotation genom äldres och mindre tjenstbaras afgång. Ett så långvarigt och komplett duperi tyckes ej kunna bestå; och det vore i synnerhet hr Almlöf, som genom sin talang, sin reputation och sit tydliga intresse i bibehållandet af ett Verk der alt lofvar honom en lika lång som briljant carrière; — det vore han, säger jag, som borde sätta sig i spetsen för de moderata, de förnuftiga, och göra slut på en schism, som aldrig kan leda till förmånliga resultater. Orsaken är klar: denna schism har icke blifvit på minsta sätt provocerad, hvilket åtminstone påstods om den förra: tvertom, Regeringen har framgådt med fullkomlig legalitet, och med billigt afvägande af alla intressen. Dessa äro ganska många; (: vederbörande tyckas altför mycket hafva glömt det :) och de talrika Stater och Korpser, hvilkas hela framtida välfärd sättes på spel genom blott en del af en enda Stat, torde väl äfven slutligen vilja ha ett ord med i laget, och hafva längesedan ägt grundad rätt dertill. Jag öfverlemnar dessa reflexioner till det afseende de kunna förtjena. — Fullkomlig högaktning. Söndag morgon. GL.”
Kgl. Maj:t var 1834 ej så mild och eftergifven som vid den liknande stora schismen 1828. Artisternas ansökan lämnades denna gång utan allt afseende. Reglemente och lönevillkor bestämdes enligt det uppgjorda förslaget och — personalen föll till föga. Aktören, hofsekreteraren Berg samt aktriserna Frösslind och Erikson ställdes på indragningsstat och tillerkändes en interimspension af 825 rdr bko med befrielse från tjänstgöring. Aktören Torsslow, som var oförmögen att å scenen uppträda, fick en interimslön af 800 rdr bko. Berg anhöll i nådeväg om tillgift för sitt förhastade steg och att få kvarstanna i teaterns tjänst, men fick afslag. Han förnyade sin begäran, åtnöjande sig med pensionen och en recett på dag direktionen själf bestämde, men förvägrades äfven detta. Fru Frösslind återinträdde i tjänstgöring 1836 såsom ”interimspensionär”, ehuru hon användes alltmera sällan och slutligen endast i mindre talroller. Fru Erikson återvände likaledes 1836 och utvecklade då, såsom förut blifvit sagdt, en liflig och af publiken högt skattad verksamhet inom den högre komedien. De öfriga antogo, om också efter något krångel, de dem tillerkända löneförmånerna med undantag af fru Torsslow. Direktionen erbjöd henne 20 april 1,600 rdr bko i fast lön, klädpenningar à 700 rdr bko, därjämte tjänstgöringsarfvode 600 à 800 rdr bko samt en årlig recett, hvilken hon, som var van att taga dubbla pris, kunde beräkna till minst 800 rdr bko, således en sammanlagd summa af 6,000 rdr rgs, d. v. s. hvad en president, en divisionsgeneral eller en hofkansler m. fl. på den tiden uppbar af staten, motsvarande i våra dagars myntvärde de högsta aflöningar inom våra teatrar. Erbjudandet förnyades i maj, och frun skref då bakpå detta papper: ”På Kungl. direktionens anbud om engagemang kan jag intet svar afgifva förr än rättighet till tjänstefrihetsarfvode jämte afskedsrecett blifvit mig skriftligen tillerkänd”. På hösten ångrade hon sig emellertid och begärde i slutet af augusti att bli reengagerad, men i reglementet ad interim af 14 december 1833 stadgades, att från och med 1 augusti ingen förnyelse af äldre kontrakt må före det ingångna spelåret äga rum annat än undantagsvis och då endast från och med 1 oktober. Det ville dock fru Torsslow ej höra talas om. Direktionen afbröt då underhandlingarna, men beviljade henne likvisst en afskedsrecett på nyåret 1835, och hennes nådeansökan hos Kgl. Maj:t afslogs.
En svår förlust drabbade teatern samtidigt genom att Lars Hjortsberg bestämt sig för att med spelårets slut afgå såsom ordinarie skådespelare för att i stället tillträda den för honom nyskapade befattningen såsom andre departementschef vid teatern, det vill säga han skulle sköta den litterära och artistiska förvaltningen. Vid hans framskridna ålder var detta uppdrag emellertid alltför maktpåliggande och utföll just icke heller efter beräkning, hvarför han efter ett par år frånträdde detsamma.
Oaktadt teatern hela det senare spelåret måst umbära Torsslows talangfulla medverkan, uppgick dock recettinkomsten till 123,650 rdr bko, och den befarade stora bristen stannade vid 12,435 rdr bko.
⁎