Talismanen/Kapitel 19

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Adertonde kapitlet
Talismanen
av Sir Walter Scott
Översättare: Magnus Alexander Goldschmidt

Nittonde kapitlet
Tjugonde kapitlet  →


[ 198 ]

NITTONDE KAPITLET.

Skall segrarns svärd i slidan stickas re'n?
Skall återtåg den bli, vår marsch framåt
bland fiendernas lik på ärans bana?
Skall denna rustning läggas av, som vi
uti Guds hus med helig ed oss iklätt?
Skall denna ed bli ofullbordad, som
det löfte, vilket ammor barnen giva
och sedan aldrig hålla?

Korståget. En tragedi.

Ärkebiskopen av Tyrus var en väl vald utskickad för att meddela Richard tidningar, som den lejonhjärtade konungen ej utan det tygellösaste utbrott av vrede skulle tålt att höra av någon annan; men även denne skarpsinnige och vördnadsvärde prelat hade svårt att förmå honom åhöra underrättelser, som förstörde alla hans förhoppningar att med vapenmakt återvinna den heliga graven och förvärva det höga anseende, som kristenheten enstämmigt var färdig att tillerkänna honom såsom korsets kämpe.

Men enligt ärkebiskopens berättelse tycktes det, som om Saladin höll på att samla sina hundra stammars hela styrka, och som om de europeiska furstarne, som av flera skäl ledsnat vid ett krig, vilket redan visat sig så äventyrligt och dagligen blev det ännu mera, beslutat att övergiva företaget. De styrktes i detta sitt beslut av Philip av Frankrike, som under många aktningsbetygelser och många försäkringar, att han först ville se sin broder av England i säkerhet, förklarat sig ämna återvända till Europa. Hans kronvasall, greven av Champagne, hade fattat samma beslut, och det var ej att undra på, att Leopold av Österrike, som blivit så grovt förolämpad av Richard, med nöje omfattade ett tillfälle att övergiva ett företag, såsom vars ledare hans högdragna vederpart skulle komma att anses. Flere andra tillkännagåvo samma avsikt, så att det var klart, att konungen av England, ifall han beslutade sig till att kvarstanna, icke skulle kunna påräkna något annat understöd, än det han skulle erhålla av de fåtaliga frivilliga, som under sådana förtvivlade omständigheter kunde sluta sig till den engelska arméen, samt den tvetydiga hjälpen från Konrad av Montserrat samt tempel- och johanniterriddarne, vilka, ehuru de genom sina ordenslöften voro förbundna till att strida emot saracenerna, likväl lika ogärna sågo en euro[ 199 ]pelsk konung fullborda erövringen av Palestina, där de, med en kortsynt och självisk politik, ämnade upprätta oavhängiga furstendömen för egen räkning.

Det behövdes ej någon långvarig bevisföring för att övertyga Richard om, hurudan hans belägenhet i verkligheten var, och sedan det första lidelsefulla utbrottet gått över, nedsatte han sig lugnt och åhörde med mörka blickar, sänkt huvud och korslagda armar de skäl, ärkebiskopen anförde för att visa honom omöjligheten av, att han ensam skulle kunna fortsätta korståget, sedan han blivit övergiven av sina vapenbröder. Ja, Richard avbröt ej en gång prelaten, då denne i avmätta ordalag vågade låta förstå, att konungens egen häftighet vore en av huvudorsakerna till den avsmak, furstarne fattat för företaget.

»Confiteor», svarade Richard med nedslaget utseende och ett nästan sorgset småleende. »Jag erkänner, högvördige fader, att jag i visst avseende borde sjunga culpa mea. Men är det inte hårt, att mina svaghetssynder skola så strängt bestraffas, att jag för ett par utbrott av en naturlig sinneshäftighet skall dömas att se denna rika skörd av ära för Gud och heder för ridderskapet oinhöstad vissna inför mig? — Men den skall ej förvissna. — Vid Erövrarens själ, skall jag ej uppsätta korset på Jerusalems torn, eller också skall det uppsättas på Richards grav!»

»Du skulle kunna göra det», sade prelaten, »utan att vidare behöva utgjuta en enda droppa kristet blod för denna sak.»

»Ack, ni talar om vänlig överenskommelse, herr prelat — men då måste de otrogna hundarnas blod också upphöra att flyta», sade konungen.

»Det är ärofullt nog», svarade ärkebiskopen, »att genom vapenstyrka och den aktning, som ert rykte ingivit Saladin, hava avtvungit honom sådana villkor, som på en gång åt oss återställa den heliga graven, öppna det heliga landet för pilgrimer, betrygga deras säkerhet genom starka fästningar och, vad som är mer än allt annat, trygga den heliga stadens säkerhet genom att giva Richard av England titel av Jerusalems skyddskonung.»

»Vad!» sade Richard, vars ögon strålade av en ovanlig eld, »jag — jag — jag den heliga stadens skyddskonung? Själva segern — utom att den är seger — skulle ej kunna vinna mer — knappt så mycket, om den vunnes av en gen[ 200 ]strävig och oenig här. — Men Saladin tänker väl dock bibehålla sitt välde över det heliga landet?»

»Såsom medregent och bundsförvant till den mäktige Richard», svarade prelaten, »till sin släkting — om det tillåtes honom — genom giftermål.»

»Genom giftermål!» sade Richard överraskad, ehuru mindre än prelaten väntat. — »Ha! — Ja — Edith Plantagenet. — Drömde jag om detta? — Eller har någon berättat mig det? Mitt huvud är ännu svagt efter febern, och mitt sinne har varit så uppskakat. — Var det skotten, eller El Hakim, eller den där heliga eremiten, som nämnde något om ett så besynnerligt förslag?»

»Sannolikt eremiten av Engaddi», sade ärkebiskopen; »ty han har arbetat mycket i denna sak, och sedan furstarnes missnöje blivit uppenbart och arméns upplösning oundviklig, har han hållit många rådplägningar med både kristna och hedningar för att åstadkomma ett fredsslut, som, åtminstone till en del, kunde förskaffa kristenheten de fördelar, vilka utgjort föremålet för detta heliga krig.»

»Min fränka till en otrogen! — Ha!» utropade Richard, och hans ögon började gnistra.

Prelaten skyndade att avleda hans vrede.

»Påvens tillstånd måste utan all fråga först erhållas, och den helige eremiten, som är väl känd i Rom, vill underhandla med den helige fadern.»

»Huru? — Utan att vi först givit vårt samtycke?» sade konungen.

»Naturligtvis icke», sade biskopen i en lugnande och inställsam ton. »Endast med ert uttryckliga bifall.»

»Mitt bifall till ett giftermål mellan min fränka och en otrogen?» sade Richard; men likväl talade han snarare, som om han tvekat, än som han ogillat förslaget. »Skulle jag kunnat drömma om en sådan förlikning, då jag från förstäven av min galär sprang i land på syriska kusten, liksom ett lejon faller över sitt rov? — Och nu — men fortfar! — Jag skall åhöra er med tålamod.»

Lika glad som överraskad att finna sitt uppdrag så mycket lättare, än han föreställt sig, skyndade ärkebiskopen nu att för Richard anföra flere exempel på sådana giftermål i Spanien, till vilka den heliga stolen. likaledes givit sitt bifall, ävensom de oberäkneliga fördelar, som skulle tillskyndas hela kristenheten genom Richards och Saladins förening medelst [ 201 ]ett så heligt band; och framför allt talade han med mycken iver och svada om sannolikheten av, att Saladin skulle utbyta sin falska lära mot den sanna tron, i händelse det föreslagna giftermålet komme till stånd.

»Har sultanen då visat någon fallenhet att bli kristen?» sade Richard. »Om så är, finnes ingen konung på jorden, åt vilken jag hellre skulle vilja giva en fränkas, ja, en systers hand, än åt min ädle Saladim — ja, om också den ene kom för att lägga krona och spira för hennes fot, och den andre ej hade annat att erbjuda, än sitt goda svärd och ännu bättre hjärta.»

»Saladin har åhört våra kristna lärare», sade ärkebiskopen något undvikande — »mig ovärdige och andra — och som han åhör med tålamod och svarar med lugn, kan det väl näppeligen slå fel, att han som en brand kan ryckas ur elden. Magna est veritas et prevalebit. För övrigt är eremiten av Engaddi, vars ord sällan falla fruktlösa till jorden, fullkomligt övertygad om, att saracenernas och de andra hedningarnas kallelse är nära för handen, samt att detta giftermål skall bli en inledning därtill. Han läser stjärnornas lopp, och som han under köttets späkelse vistas på dessa gudomliga ställen, vilka från urminnes tider varit beträdda av helgonen, har Elias’, den thisbitens, stiftarens av hans orden, ande varit med honom, liksom med profeten Elisa, Saphats son, då han kastade sin mantel över honom.»

Konung Richard avhörde prelatens avhandling med sänkt hjässa och oroligt utseende.

»Jag begriper ej», sade han, »huru det är fatt med mig; men jag tror, att dessa de kristna furstarnes kalla rådslag även smittat mig med en själsslapphet. Den tid har varit, då jag skulle sträckt den lekman till marken, som föreslagit mig ett sådant giftermål, och om det varit en andlig, skulle jag spottat honom i ansiktet såsom en avfälling och Baals präst; men nu skär det mig ej i öronen att höra detta råd; ty varför skulle jag ej söka förbund och broderskap med en tapper, rättvis och ädelmodig saracen, som älskar och ärar en värdig fiende, liksom han vore en vän, medan kristenhetens furstar avfalla från sina bundsförvanter och övergiva himmelns och det ädla ridderskapets sak? — Men jag vill bevara tålamodet och ej tänka på dem. Jag skall blott göra ett enda försök att, om möjligt, sammanhålla denna tappra armé, och om jag misslyckas, herr ärkebiskop, skola vi vidare [ 202 ]talas vid om ditt förslag, vilket jag för närvarande varken antar eller förkastar. Låt oss nu gå till rådet, tiden är inne. Du säger, att Richard är stolt och häftig; men du skall se honom ödmjuka sig, som den obetydliga ginsten, från vilken hans tillnamn härleder sig.»

Med sina tjänares tillhjälp klädde konungen sig hastigt i en mörk enfärgad jacka och kappa, och utan något annat tecken av sin kungliga värdighet, än en gyllne ring kring pannan skyndade han med ärkebiskopen av Tyrus till rådet, som avvaktade hans ankomst för att begynna sina överläggningar.

Utanför det tält, där rådet församlades, stod korsets stora baner, jämte ett annat, på vilket var avbildad en knäböjande kvinna med utslaget hår och sönderslitna kläder, som skulle föreställa Jerusalems bedrövade och sörjande kyrka, med överskrift: Afflictæ sponsæ ne obliviscaris! Med omsorg utvalda skiltvakter höllo alla lyssnare på vederbörligt avstånd från detta tält, på det att överläggningarna, vilka stundom voro av en tämligen högljudd och stormig karaktär, ej skulle nå obehöriga öron.

Här voro korstågels furstar följaktligen församlade i avbidan på Richards ankomst, och även detta korta dröjsmål uttyddes på ett för honom menligt sätt av hans fiender; flere exempel framdrogos såsom bevis på hans högmod och otillbörligt självtagna förmanskap, och även detta korta uppehåll anfördes såsom ett sådant. Man sökte styrka varandra i dessa ofördelaktiga tankar om konungen av England, och rättfärdigade den anstöt, var och en tagit, genom att giva den strängaste tydning åt de obetydligaste omständigheter, kanske emedan man var medveten om, att man för nämnde monark hyste ett slags instinktlik vördnad, som det skulle erfordras mer än vanliga bemödanden att övervinna.

De hade därför överenskommit om, att vid hans inträde mottaga honom med föga uppmärksamhet och utan vidare aktningsbetygelse, än som det kalla ceremonielet nödvändigt fordrade. Men då de sågo denna ädla gestalt, detta kungliga ansikte, ännu något blekt efter den nyss överståndna sjukdomen, detta öga, som av ministrelerna blivit kallat stridens och segerns strålande stjärna — då de erinrade sig hans bragder, som i mod och styrka nästan överträffade vad som står i mänsklig förmåga — då uppstego som en man alla de församlade furstarne, till och med den avundsjuke konungen [ 203 ]av Frankrike och den trumpne, förtörnade hertigen av Österrike, och utbrusto enstämmigt i ropet: »Gud bevare konung Richard av England! — Länge leve den tappre Lejonhjerta!»

Med ett ansikte, öppet och frimodigt som en uppgående sommarsol, utdelade Richard åt alla håll sina tacksägelser och prisade sig lycklig över att åter befinna sig bland sina furstliga vapenbröder.

»Han önskade yttra några få ord», så tilltalade han församlingen, »ehuru ämnet vore hans egen ovärdiga person, även med fara av att för några minuter uppskjuta deras rådplägningar för kristenhetens väl och för deras heliga företags befrämjande.»

De församlade furstarne intogo åter sina säten, och en djup tystnad uppstod.

»Denna dag», fortfor konungen av England, »är en stor kyrkans högtidsdag, och det höves kristna män att vid ett sådant tillfälle försona sig med sina bröder och erkänna sina ömsesidiga fel. Ädle furstar och fäder i detta heliga korståg, Richard är en krigare, hans hand är alltid snabbare än hans tunga, och hans tunga är alltför mycket van vid hans yrkes sträva språk. Men övergiven ej i anledning av Plantagenets obetänksamma tal och förhastade handlingar ert ädla uppsåt att befria Palestina, bortkasten ej den världsliga ryktbarhet och den eviga frälsning, som stå att vinna här, om de någonsin kunna vinnas av människan, därför att en soldat handlat häftigt och hans språk varit hårt, som det järn han från barndomen burit. Har Richard felat mot någon av eder, skall Richard giva upprättelse både med ord och handling. Ädle broder av Frankrike, har jag varit nog olycklig att förolämpa er?»

»Konungen av Frankrike har ingen upprättelse att begära av konungen av England», svarade Philip med kunglig värdighet och emottog med detsamma Richards erbjudna hand, »och vad beslut jag än må komma att fatta rörande krigets fortsättande, kommer det att bero av skäl, som föranledas av mitt eget konungarikes tillstånd och ej av någon avundsjuka eller något missnöje mot min kunglige och högst tappre broder.»

»Österrike», sade Richard, i det han gick fram till ärkehertigen med en blandning av frimodighet och värdighet, medan Leopold nästan mot sin vilja uppstod från sin plats, liksom en automat, vars rörelser bero av någon yttre inverkan, [ 204 ]»Österrike anser sig ha skäl till missnöje med England; England åter tror sig ha orsak att beklaga sig över Österrike. Må de ömsesidigt förlåta varandra, på det Europas fred samt denna härs enighet må förbliva orubbad. Vi äro nu gemensamma upprätthållare av frälsningens baner, vilket är vida härligare än något, som ännu svajat framför en jordisk furste. Låt det därför ej vara tvist emellan oss rörande våra världsligare värdigheters sinnebild. Må Leopold återställa Englands baner, om han har det i sitt våld, och Richard skall, ehuru av ingen annan bevekelsegrund än sin kärlek för den heliga kyrkan, förklara, att han ångrar den överilning, varigenom han skymfat Österrikes standar.»

Ärkehertigen stod orörlig, mulen och missnöjd, med ögonen fästa på golvet och ansiktet fördystrat av ett kvävt missnöje, varåt fruktan, blandad med tölpaktighet, hindrade honom att giva luft i ord.

Patriarken av Jerusalem skyndade sig att bryta denna tryckande tystnad och intygade, att ärkehertigen av Österrike genom en högtidlig ed fritagit sig från all medelbar eller omedelbar medvetenhet av det angrepp, som skett på Englands baner.

»Vi ha då gjort den ädle ärkehertigen så mycket större orätt», sade Richard, »och med anhållan om hans tillgift, för det vi beskyllt honom för en så feg handling, erbjuda vi honom vår hand, såsom ett tecken på förnyad fred och vänskap. Men vad vill detta säga? Österrike vägrar att emottaga vår blottade hand, liksom han förut avslagit vår stålhandske. Vad? Kunna vi varken vara hans jämlike i freden eller vederpart i striden? Nå väl, må så vara då. Vi skola anse den ringaktning, han visar oss, som en bot för vad vi i blodets hetta kunnat brutit emot honom, och vilja därmed anse våra räkningar ömsesidigt kvittade.»

Med dessa ord vände han sig från ärkehertigen med en min, vari det snarare låg värdighet än förakt, och lämnade österrikarn synbarligen lika glad över att hava undsluppit hans blick, som en tredsk och försumlig skolpojke, då hans stränge lärmästare vänder sina ögon ifrån honom.

»Ädle greve av Champagne, furstlige markis av Montserrat, tappre stormästare för tempelorden, jag står här som en syndare i biktstolen; har någon av er en anklagelse att framställa mot mig eller att avfordra mig någon upprättelse?»

[ 205 ]»Jag vet ej, varpå vi skulle grunda någon, sade den haltungade Konrad, »så framt det ej vore därpå, att konungen av England berövar sina stackars vapenbröder all den ära, som de hoppats vinna i detta krig.»

»Min anklagelse, eftersom jag uppmanas att framställa den», sade stormästaren för tempelorden, »är viktigare och allvarsammare än markisens av Montserrat. Det torde kanske tyckas opassande av en krigisk munk, som jag, att höja sin röst, där så många ädla furstar tiga; men hela vår krigshärs heder, ej mindre än denne ädle konungs av England, fordrar, att någon mitt upp i synen låter honom höra de förebråelser, som tillräckligt många göra honom på hans bak. Vi prisa och ära den engelska konungens mod och höga bedrifter; men vi känna oss sårade av, att han vid alla tillfällen tillvällar sig och söker bibehålla ett företräde och förmanskap, som det ej anstår självständiga furstar att underkasta sig. Vi skulle av fri vilja göra många eftergifter åt hans tapperhet, hans nit, hans makt och hans rikedom; men den, vilken rycker åt sig allt som en rättighet och ej lämnar något att beviljas av artigheten och välviljan, förnedrar oss från bundsförvanter till vasaller och tjänare samt fördunklar i våra soldaters och undersåtars ögon glansen av den myndighet, som vi ej längre självständigt utöva. Då konung Richard begärt att få veta sanningen av oss, bör han varken bli överraskad eller förargad, då han hör en man, för vilken världslig ståt är förbjuden och världslig makt ett intet, så vida den ej befrämjar Guds tempels bästa och det lejons fall, som går omkring, sökande vem det uppsluka må — då han, säger jag, hör en sådan man uppriktigt säga honom sanningen, en sanning som, medan jag uttalar den, alla de, som höra mig, i sitt hjärta erkänna, ehuru vördnaden kanske kväver deras röst.»

Richard rodnade starkt, under det stormästaren så rakt på saken och utan omsvep angrep hans uppförande, och det bifallssorl, som följde därpå, visade tydligt, att nästan alla närvarande instämde i anklagelsens rättmätighet. Uppbragt och tillika förödmjukad, insåg han likväl, att han, genom att giva vika för sin uppbrusande harm, skulle lämna den kalla och sluga anklagaren den fördel över sig, som det varit tempelherrens huvudavsikt att vinna. Han gjorde därföre våld på sig och teg, till dess han sakta läst ett pater noster, vilket medel hans biktfader ålagt honom att använda, så ofta han [ 206 ]märkte vreden hålla på att överväldiga sig. Konungen talade därför med lugn, ehuru med en viss bitterhet i tonen, i synnerhet i början.

»Är det då verkligen så? Ha våra bröder gjort sig så mycken möda att lägga märke till vår medfödda häftighet och det obändiga, överilade nit, som stundom förlett oss att giva befallningar, då tiden ej medgav att sammankalla rådet? Jag skulle ej kunnat föreställa mig, att förnärmelser, så tillfälliga och oavsiktliga, som mina, kunnat slå så djupa rötter i mina bundsförvanters hjärtan, att de för min skull kunde vilja undandraga sig den heligaste sak och taga sin hand från plogen så nära slutet av fåran; att de för min skull kunde vilja avvika från den raka väg till Jerusalem, som deras svärd öppnat för dem. Jag var nog fåfäng att tro, att mina ringa tjänster kunde uppväga de misstag, jag begått i överilningen; att, om man ihågkom, att jag vid ett anfall trängde mig fram till fronten, man ej skulle glömma, huru som jag alltid var den siste vid återtåget; att, om jag uppreste mitt baner på ett erövrat slagfält, detta också var den enda fördel jag sökte, medan andra delade bytet. Jag har kanske uppkallat den erövrade staden efter mitt namn; men det var åt andra jag avstod besittningen därav. Om jag varit envis i att genomdriva djärva råd, tror jag mig ej ha sparat varken mitt eller mitt folks blod för att bringa dem i lika djärv verkställighet, och om jag under brådskan av en marsch eller en batalj tagit befälet över andras soldater, ha de alltid blivit behandlade som mina egna, då mina penningar förskaffade dem de livsförnödenheter och läkemedel, som deras egna herrar ej förmådde anskaffa. — Men jag blyges att påminna er om saker, som alla utom jag tyckas ha glömt. Låt oss därför hellre sysselsätta oss med de åtgärder, vi för framtiden böra vidtaga, och tron mig, bröder», fortfor han, i det hans ansikte lågade av iver, »att Richards högmod, eller vrede, eller ärelystnad ej skall bliva någon stötesten eller förargelseklippa på den väg, dit religionen och äran kalla eder med ärkeängelns trumpet. Ack, nej, nej! Jag skulle aldrig kunna överleva den tanken, att mina fel och brister varit den orsak, som söndrat detta tappra brödraskap av församlade furstar. Min vänstra hand skulle avhugga min högra, om jag därigenom kunde övertyga er om min uppriktighet. Frivilligt avstår jag varje överbefäl över hären, även över mina egna trupper. De må anföras av de furstar, som I utnämnen, och deras ko[ 207 ]nung, som alltid varit alltför benägen att bortbyta anförarens stav mot äventyrarens lans, skall strida bland tempelherrarne under Beau-Séants baner, — ja, eller under Österrikes, om Leopold utser en tapper man till att anföra sina trupper. Eller om ni själva ären ledsna vid detta krig, och rustningarna skava edra ömtåliga kroppar, så kvarlämnen blott tio till femton tusen man av edra trupper hos Richard för att fullborda ert löfte, och när Zion är erövrat», utropade han och svängde med handen, liksom han utvecklat korsets fana över Jerusalem, »när Zion är erövrat, skola vi rista på portarna, ej Richard Plantagenets namn, utan dessa ädla furstars, som lämnat honom medlen till dess erövring!»

Den krigiske konungens okonstlade och kraftfulla vältalighel uppväckte på en gång korsfararnes sjunkna mod och återupplivade deras trosnit, och i det den riktade deras uppmärksamhet på huvudföremålet för kriget, kom den de flesta att blygas över, att de kunnat låta så småaktiga besvärspunkter, som de, varpå de förut ruvat, inverka på sig. Öga fick eld från öga, röst gav mod åt röst. De uppstämde enstämmigt det härskri, varmed Peter Eremitens predikan besvarades, och ropade överljutt: »anför oss, tappre Lejonhjerta! Ingen är så värdig att anföra, där tappra män följa! För oss framåt — till Jerusalem — till Jerusalem! Det är Guds vilja! Välsignad vare den, som lånar sin arm till dess utförande!»

Detta så enhälliga och så plötsliga rop hördes utom de rådstältet bevakande skiltvakternas krets och spred sig till härens soldater, vilka, overksamma och modfällda av sjukdomar och klimatets hetta, börjat bli vankelmodiga liksom deras anförare; men Richards återuppträdande i förnyad kraft och det välkända härskriet, som hördes från fursteförsamlingen, återupptände på en gång deras svärmiska mod, och tusen sinom tusen svarade med samma rop: »Zion, Zion! Krig, krig! — Ögonblicklig strid med de otrogna! Det är Guds vilja — det är Guds vilja!»

De hörda bifallsropen stegrade i sin ordning den entusiasm, som rådde inom tältet. De, som ej verkligt fattat eld, vågade ej, åtminstone för tillfället, synas kallare än de andra. Nu var ej fråga om annat, än att vid stilleståndets slut behjärtat rycka an emot Jerusalem och under tiden vidtaga åtgärder för att proviantera och rekrytera arméen. Rådet åtskildes, och alla dess medlemmar voro efter utseendet li[ 208 ]vade av samma hänförelse, vilken likväl snart avtynade hos de flesta och aldrig funnits hos de övriga.

Till den senare klassen hörde markis Konrad och stormästaren för tempelorden, som följdes åt till sina kvarter, illa till mods och missnöjda med dagens tilldragelser.

»Jag har alltid sagt dig», sade den senare, med den kalla, försmädliga ton, som var honom egen, »att Richard skulle sönderslita de svaga snaror, du utlägger för honom, lika lätt som ett lejon söndersliter en spindelväv. Du ser, att han blott behöver tala, och hans anda sätter dessa vankelmodiga narrar i rörelse, lika lätt som stormvinden fattar kringspridda stickor och strån och sopar dem tillsammans, eller kringströr dem i rymden, allt efter sitt behag.»

»När stormilen gått över», svarade Konrad, »skola de stickor och strån, som dansat efter dess pipa, åter sänka sig till jorden.»

»Men vet du ej för övrigt», sade tempelherren, »att om även denna förnyade föresats att rycka fram övergives och bliver till intet, och var och en av dessa mäktiga furstar får frihet att handla efter sin egen hjärnas ingivelser, så ser det ändå ut, som om Richard skulle bli konung av Jerusalem genom godvillig överenskommelse och avsluta fred med sultanen på de villkor, som du så säkert trodde honom skola med förakt avslå.»

»Nå, vid Mahomed och Termagaunt, ty kristna eder äro inte längre på modet», sade Konrad; »säger du, att den stolte konungen av England skulle vilja förena sin ätt med en hednisk sultans? — Min politik kastade in den kryddan för att göra hela traktaten till en styggelse för honom. — Det är lika rasande för oss, att han blir vår herre genom ett fördrag, som genom en seger.»

»Din politik har missräknat sig på Richards matsmältningsförmåga», svarade tempelherren. »Ärkebiskopen har viskat mig ett ord i örat om hans tänkesätt. — Och så ditt mästerdrag med det där baneret! Det har passerat utan vidare uppseende, än ett par alnar broderat sidentyg förtjänte. Markis Konrad, ditt snille börjar halta, jag vill ej längre lita på dina fint anlagda planer, utan skall försöka mina egna. Känner du det slags folk, som saracenerna kalla charegiter?»

»Ja visst», svarade markisen; »de äro ursinniga, bedårade svärmare, som uppoffra sitt liv till religionens befrämjande [ 209 ]— något så när lika tempelriddarne, ehuru med den skillnad likväl, att man aldrig hört om dem, att de stannat i loppet av sin kallelse.»

»Skämta ej», svarade munken med ett skelande ögonkast. »Vet, att en av dessa män gjort det blodiga löftet att nedstöta den där öbokejsaren, såsom mahomedanska lärans huvudfiende.»

»En högst förståndig hedning», sade Konrad. »Mahomed give honom sitt paradis till belöning.»

»Han blev gripen i lägret av en av våra väpnare, och i enskilt förhör erkände han öppet för mig sin fasta och oryggliga föresats.»

»Nå, Gud förlåte dem, som förhindrade denne högst förståndige charegits uppsåt!» sade Konrad.

»Han är min fånge», fortfor tempelherren, »och får, som du väl kan förstå, ej tala med någon annan än mig — men fängelsemurar ha blivit genombrutna…»

»Kedjor lämnats olästa och fångar rymt», inföll markisen. »Det är ett gammalt ordspråk, som säger, att det ej finns något säkert fängelse utom graven.»

»Om han kommer på fri fot, fullföljer han sitt uppsåt; ty det ligger i dessa blodhundars natur, att aldrig lämna spåret av det rov, varav de en gång fått väder.»

»Jag behöver ej veta mera», sade markisen. »Jag ser din plan — den är förfärlig, men nöden är trängande.»

»Jag har blott velat underrätta dig härom, på det du må vara på din vakt; ty tumultet blir fruktansvärt, och man kan ej veta, på vem eller vilka engelsmännen kunna lössläppa sitt raseri. — Ja, och det finns ännu en betänklighet — min page känner denne charegits uppsåt, och dessutom är han en egensinnig, självklok narr, som jag gärna skulle vilja bli kvitt, emedan han besvärar mig därigenom, att han understår sig att se med sina egna ögon och ej med mina. Men våra heliga ordensregler giva mig makt att avhjälpa en dylik olägenhet. Eller vänta — saracenen kan hitta en god dolk i sitt fängelse, och jag vill slå vad om, att han begagnar den, då han bryter sig ut, vilket lär bli så snart, som pagen kommer till honom med mat.»

»Det kan ge färg åt saken», sade Konrad, »men likväl…»

»Likväl och men», sade tempelherren, »äro ord för då[ 210 ]rar — förståndiga män varken tveka eller åtra sig — de besluta och verkställa.»