Ur samtiden (literaturstudier)/August Strindberg

←  S. Schandorph

Ur samtiden (literaturstudier) av Gustaf af Geijerstam (1858-1909) August Strindberg

A. Ch. Edgren, f. Leffler  →

AUGUST STRINDBERG.

Facit indignatio versus. 
Juvenalis. 

Man har klagat länge och med rätta öfver den stiltje, som rådt inom den svenska literaturen. Man har till och med hållit på därmed så länge, att när ändtligen lifstecken här och där vppat sig, man af gammal vana låtit talet härom fortfara.

Medgifvas måste dock, att om man jämför Sveriges literatur med utlandets, så äro de känslor, som därvid väckas, ganska egendomliga. Det är, som om man från ett upprördt, stormigt haf med vid horisont och mångskiftande vågor helt hastigt vände blicken till en liten täck skogsidyll med i midten en tjärn, som lugnt, enformigt och troget afspeglar samma himmel, samma omgifning år ifrån år. Eller om en vindstöt från de större vattnen understundom kastat upp nya vågor, har den dock sällan varit tillräcklig för att gifva den jämna, dunkla spegeln ett helt och hållet nytt utseende, röra upp de djup, som ännu slumra osedda och okända.

Det är karaktäristiskt för ett litet land som vårt, hvilket ligger afsides borta i ett hörn af Europa, att egentligen så få af de stora politiska hvälfningarna i vårt land satt sig ett blifvande märke i vår literatur. Den svenska diktningen är sent född, och när den kommit till lif, för det mesta barn af inflytanden utifrån. Hvar och en vet, hvar han har att söka förebilderna till den diktning, som kom till orda vare sig i Dalins eller Gustaf III:s tidehvarf. Den ny-romantiska riktningen med Atterbom i spetsen tog blott förebilderna från annat håll än den närmast föregående tiden, och när den skola kom, som ville vara nationel, fans det redan bland dess egna samtida de, som påstodo, att utlandets diktare äfven här haft sin hand med i spelet.

Enligt min mening är nu detta ingenting, som med rätta kan klandras. Det är blott en lag, som städse gjort sig gällande, att då hvarje nytt tidehvarf gjort sin insats i utvecklingsarbetet, denna tanke eller art af sträfvande som en elektrisk ström måste passera genom alla de särskilda ländernas tänkare och diktare, för så vidt det är fråga om ett land, som ej kämpat ut och börjat tillhöra de länder, som varit. Men det ligger i sakens natur, att strömmen blir svagare, ju längre bort man kommer från det egentliga batteriet. Tänk t. ex. på reaktionen i början af detta århundrade. Hvilken mängd af fenomen inom den literära verlden blef ej en frukt däraf bara i Frankrike. Hos oss finnes andra delen i »Lycksalighetens ö» jemte en del lyrik. Eller 1848 års idéer, som likaledes i Frankrike födde af sig en hel literatur, medan de här hufvudsakligen togo sig uttryck i »Sånger i pansar».

Under de sista årtiondena har emellertid den poetiska produktionen inom Sverige varit tämligen mager. Vi berömma oss i allmänhet af det lugn och det rika jämnmått, som fördelaktigt utmärker vårt kära fädernesland framför andra mindre lyckligt lottade länder. Men att ett dylikt beprisadt lugn på vissa håll kan blifva liktydigt med stagnation, därpå är vår nutida literatur — eller var den åtminstone för ej länge sedan — ett tydligt bevis.

Strindberg är otvifvelaktigt den ende i Sverige af det nyare slägtet, som är en författare af rang. Han är ett fullkomligt barn af sin tid, och han är lika intressant i sina misstag som i sina förtjänster, lika utprägladt originel, vare sig han, som i första akten af Mäster Olof, höjer sig i jämnbredd med skaldekonstens stormän eller i Nya riket gör sig skyldig till saker, som mildast taladt äro honom ovärdiga. Det är ett stort misstag, hvad man från åtskilliga håll hört, att den, som skrifvit »Nya riket,» för alltid »gjort sig omöjlig», som det heter. Det är blott medelmåttor, som kunna göra sig omöjliga. Med Strindbergs geni är det egentligen ingen konst att bringa ett förgånget i glömska. Saken i fråga blir ju ej bättre för det. Men så förhåller det sig i alla fall.

Strindberg har behöft lång tid, innan han, som man säger, slog sig igenom. Den efter »Röda rummet» utgifna, särskildt i psykologiskt afseende mycket intressanta samlingen I Vårbrytningen lämnar tydliga bevis härför. Ty det är ingen liten samling denna, och den innehåller det mesta, af hvad på olika håll var skrifvet af Strindberg, innan namnet Strindberg ännu var ett namn. Där fins I Rom, ett dramatiskt proverb med Thorvaldsen(!) till hjälte, hvilket var sin författares första försök i den dramatiska genren. Vidare träffa vi der Hermione och Den fredlöse, i mina ögon de enda af dessa förstlingsalster, som gifva ens en aning om förf. till »Mäster Olof». Där finnes värkligen något af den våldsamma energi, som sedan skulle utmärka alt det dugliga, som kommit från Strindbergs hand. Det samma gäller om den genialt utkastade teckningen af Markus Larssons äfventyr med de båda lotsarne, hvars snöpliga slut tillika är färgadt af den bittra ironi, som sedan blifvit ett af Strindbergs kraftigaste vapen. Och med hänsynslös kvickhet har han i Anno 48 gifvit uppslaget till de teckningar, som utförda skulle gifva »Röda rummet».

Men det är ett faktum, att trots allt detta, som värkligen fans skrifvet, var Strindberg ännu icke känd. »Mäster Olof», hvars versifierade upplaga utkom 1878, väckte mera uppseende i tidningarna än hos allmänheten. Men af hvad värde detta arbete var, lärde man sig ej inse, förr än förf. på ett helt annat sätt fäst ögonen på sig. Strindbergs hela karrier är en illustration till Zolas egendomliga yttrande, att för att i våra dagar taga sig fram måste en förf. vara en kraft, som ingen kan skuffa undan, men som bryter sig väg »brutalement». Och detta — menar Zola — är en vinst för vår tid. Den, som ej kan skaffa sig plats själf, må ej vänta att på en annan väg få sig odödlighet garanterad. Man tar ej patent på skaldens lager. Man får kämpa sig fram steg för steg. Och det är de svaga existenserna, som äro dömda att gå under. Men till dem hörde nu icke Strindberg.

1878 utkom emellertid ett litet häfte, som åtminstone i någon mån blef läst, och som också finnes bland de ungdomsarbeten, som äro inryckta i den ofvan nämda samlingen. Det var skisserna från Upsala, Från Fjärdingen och Svartbäcken.

Förf. till dessa rader mins mycket väl, hvilket mtryck dessa skisser då gjorde på honom. Det mesta förstod jag ej, emedan jag då varit för kort tid i Upsala, dels ock derför, att teckningarna egentligen torde träffa in på tiden närmast före och omkring 1870 och särskildt vis-à-vis en del satiriska utfall i den sista historien var jag mest benägen att instämma med veteranen på sjukhuset: »Insulterar du den store manuen? Vara är förnimmas. Det kliar i hjernan, när den stora tanken gör sitt intåg».

Saken var den, att här som på så många andra håll hade Strindberg brutit med traditionen, och hvar och en, som åtminstone för några år tillbaka kom till Upsala, sökte i början att betrakta lifvet därstädes på samma sätt, som han af historien och de äldres berättelser om sina ungdomsintryck trodde, att det var. Och följden var naturligtvis den, att Strindbergs skildringar syntes honom osanna. Upsala! Bara namnet var fullt af poesi. Det väckte en hel här af föreställningar om allt, som ynglingen drömde om. Det friska kamratlifvet, ungdomsglädjen och ungdomsyran, den oegennyttiga vänskapen, sökandet efter sanningen, alla de rika vyer, som lärdomens stad skulle öppna öfver världen — med ett ord, redan innan ynglingen kommit till Upsala, hade han lärt sig sjunga: »Svara mig Glunten på ära och tro etc.» Ty här ligger egentligen hemligheten, i hvad folk i allmänhet tänka om Upsala. De ha hört för mycket »Gluntarna» för att ej nästan uteslutande tänka sig Upsala som en stad, där glädjen och poesien (»Nu kommer våren, re’n vindarnas troppar» etc.) äro envåldsherskare. Och i det hela är det ej underligt, att man minnes Upsala med vemod. Ty hurudant det nu är, nog är det väl ändå vanligt, att ungdomsåren rymma mest glädje, och att de sedan därför, sedda med ålderns ögon, taga sig ut, som hade de gått fram i idel solljus.

Emellertid hade Strindberg här gifvit taflor ur Upsalalifvet, sådana litet hvar torde känna till det. Man har naturligtvis sagt, att han såg sakerna för mycket i svart. Jag vill ej nu inlåta mig härpå. Men jag frågar hvilken Upsaliensare som hälst, låt ock vara, att mycket på de sista åren förändrat sig, om ej »Inackorderingarna» existera, om skildringen af latinskrifningen eller begrafningen är öfverdrifven, om talen på nationen äro stort bättre än de anförda, om han aldrig sett någon gammal öfverliggare à la »svinet»i den sista historien, och om han själf aldrig haft sin lilla period »mellan drabbningarna».

Det, som gör dessa skildringar särskildt märkvärdiga, är, att här både stil och uppfattning äro fullkomligt »Röda Rummets». Och hvad som mest visar, hur riktigt Strindberg träffat tonen i sin tids Upsala studentkretsar, är den mängd mer eller mindre lyckliga skildringar af Upsalalifvet, som på sista tiden förekommit, men hvilka alla delvis eller helt och hållet gå i den riktning, på hvilken Strindberg visat vägen. Och eget är, att flere af de mest vällyckade partierna i »Röda Rummet» äro skildringar ur det studentikosa i våra dagar (Borg och hans kotteri).

Det mottagande, som kom Röda Rummet till del vid dess första framträdande, är ett slående bevis på, hur föga man tager hänsyn till ett arbetes förtjänster, så snart partilidelserna på det ena eller andra hållet fått en stöt. Jag vill ej tala om, att man påstod boken vara osedlig. Det har man sagt om Dickens och Thackeray lika väl som om Strindberg. Och det har ännu icke skadat någon af dem. Men här grät den dygdiga harmen värkliga krokodiltårar. Det var smuts — naturligtvis — och skandal. Jag har ej lust att citera de uttryck, som fäldes under den första hettan, och som — det måste rättvist erkännas — på sista tiden gent emot detta arbete blifvit betydligt modererade. Det löjligaste af alt var, att man började kalla Strindberg Sveriges Zola, och att man till och med ville veta, att han där hämtat sina förebilder.

Det enda sätt, på hvilket dylikt kan förklaras, är, att de herrar, som uttalade slikt, aldrig läst Zola, utan bara hört, att han skrifvit åtskilligt, som ej gick an att läsas högt för fruntimmer, och när det nu onekligen fins dylikt i Röda Rummet, helt hastigt och lustigt gjort den slutsatsen, att här var en produkt af det splitter-nyaste-nya, som den franska naturalismen fört in i verlden. Här måste allmänheten få höra ett riktigt Zions väktarerop. Literaturen var i fara. Vandalismen höll på att bryta in.

Den, som läst Zola, vet, hur litet Strindberg har gemensamt med honom. Utgående från ett bestämdt vetenskapligt system, har Zola gjort till sin uppgift att skildra en hel slägts öden och genom dem konstatera ärftlighetslagarna. Och han skildrar som vetenskapsman, lugnt, opartiskt, pröfvande. För honom gäller det aldrig att blott berätta. När han skildrar en utveckling, säger han ej blott, att så har det gått, utan äfven: det fans ingen möjlighet, att det kunnat gå annorlunda. Och särskildt — han är aldrig tendensiös.

Hvad man synes mig oftast åtminstone hafva förbisett hos Strindberg, är, att han utgår från de strängaste kraf på sina hjältar, hvilket tillhör hans verldsåskådning och i ingen mån har att göra med, huruvida alla de scenerier han tecknat varit af så särdeles uppbygglig art. Och vidare — det är falskt att påstå, det Röda Rummet endast skildrar vidrigheter. Det är ej svårt att påvisa, hur många drag af den ädlaste mensklighet där finnas, hvilka hvar och en kunde se, endast han gjorde sig möda själf. Eller begär man kan hända, att en författare, som skildrar en person, till läsarens vägledning skall sätta ut noter, där han upplyser om, hvilka af hans personers handlingar som äro fullt plausibla och hvilka icke?

Det är karaktäristiskt för Strindberg och kanske också för det tidsskede, i hvilket vi lefva, att båda de karaktärer, på hvilkas skildrande förf. själf tydligen nedlagt mest sympati — Falk och Mäster Olof — båda hafva något, som de vilja uträtta i verlden, båda kämpa de därför ända till blods, hos båda fräter den mask, som heter tvifvel på hvarje framtid, och båda affalla de, från hvad en gång var deras högsta i lifvet, och eget nog, detta affall sker med ett underligt föraktfullt löje, ett gäckande trots mot den värld, som framtvingar förnekelsen af det bästa, en människas inre kan rymma. Ty här äger intet själfbedrägeri rum. Hvarken Olof eller Falk svika sin öfvertygelse, därför att åldern på själfpröfningens eller slapphetens väg lärt dem en annan. Olof bekänner för att få nåd, och Gerdts ord: »Affälling» kastar honom tillintetgjord på skampallen. Falk vänder åter från sina försök att med obefläckade händer utan kompromisser med sitt samvete gå literatörens knaggliga stig, oaktadt han själf vet sig handla lumpet, endast därför att han är trött på en hopplös strid och längtar att få vara i ro och åter räknas bland hyggligt folk.

Olof säger i slutrepliken:

»Lugn jag står på den ensliga strand,
Dit vågen mig vräkte, ty jag är dock i land!
Och nu jag vinkar mitt lycka på färden
Åt djärfve seglarn, som ej ville lyss
Till honom, som förliste där ute nyss!
Styr högt mot vinden, rätt ut på fjärden,
Dit bort mot målet, dit du vill så gärna:
Du faller dock af, som vi gjorde alla,
Om ock ditt märke du tar på en stjärna,
Ty himlens stjärnor ju också falla.»

Det har varit ett lifsproblem för Strindberg detta: kan en menniska lefva för annat än den lumpna daglönen? är det möjligt att sätta sig ett mål och nå det? är det tänkbart att vinna — icke Aladdins lampa eller Fortunati pung — utan simpelt och enkelt kraften att fasthålla och förfäkta, hvad man lefvande tror på? Samt detta — har man kanske rätt, att när arbetsförsöken strandat, lägga armarne i kors, draga sig undan från lifvet och se på? Erfarenheten har i Strindbergs mun lagt ett bittert svar. Men allt är vunnet, så länge den svarande ej är tillfreds med negationen. Och Strindberg låter ej förgäfves Borg skrifva om Falk: »Han kommer igen endera dagen, det är säkert. Ingen vet, hvar man har honom.» — Det är detta, man så ofta glömmer, när man förebrår Strindberg och andra deras pessimism, deras brist på positivt innehåll, och hvad det nu heter alt. En energisk protest, om den är aldrig så bitter, aldrig så skärande, tyder dock på mera lifskraft, än om man söker glömma, att lifvet har en frånsida, sättet må sedan vara hvilket som hälst. —

Falk har lemnat sina olika befattningar som extra ordinarie i diverse verk, man får veta det redan i början på boken, och han har beslutat att blifva literatör. Han vill föra de fattiges och betrycktes talan, säger han. För öfrigt visar han, liksom den unge Renhjelm, hvilken vill bli en stor konstnär, en högst anmärkningsvärd obekantskap med världen. Man har sagt, att bokens komposition är lös, och det må gerna vara sant. Det förringar här egentligen icke dess värde. Ty allt, som skildras, är nog så till vida till för sin egen skull, som förf. haft intresse af att teckna just dessa sidor af Stockholmslifvet. De äro erfarenheter, som den unge Falk — eller också Renhjelm — gör, »Stadier paa Livets Vej,» som de hafva att passera, innan de äro färdiga och dragit full nytta af skolan.

Falk har lemnat ämbetsmannabanan för att få arbeta på ett fält, der han tyckte sig äga fullt bruk för sina krafter — förf. säger dock i en not, att den satiriska skildringen af ämbetsverken egentligen hade full tillämplighet för en del år tillbaka — och han gör sin rond hos förläggare och på tidningar. Det är nu ej fråga om, att hvarje förläggare skulle bete sig som hr Smith, eller att hvarje tidningsredaktion skulle vara sådan som Gråkappans och Rödlufvans. I alla dagar har satiren haft för sed att så att säga utmåla de lyten, den häcklar, för att låta dem träda mera i ögonen. Det kan naturligtvis ifrågasättas, huruvida ej den satir, som skildrar utan öfverdrift, vore mera värksam än den nämda. Men detta hör egentligen icke. hit. Hvad man för att här förstå Strindberg rätt, bör ihågkomma, är, att han vid en skildring af dåliga förhållanden, som fullkomligt äga motstycken i värkligheten, aldrig sagt, hvad mången af hans vedersakare påstått honom hafva sagt, nämligen att det alltid är så. Saken är så enkel, att den förefaller som ett axiom. Erfarenheten visar dock, att äfven axiom behöfva upprepas för att ej falla i glömska.

Men den erfarenheten gör Falk och mången med honom, att det är lika svårt att gå sanningens ärenden på författarebanan som på någon annan. Han får lära känna förbannelsen af att stå i ett partis tjänst, man må höra till hvilket parti som hälst, oärligheten mot antagonister, tidningarnas riksdagsreferat, där motpartiets anföranden utelemnas, förläggarnes anbud på affärer i religion och patriotism, och han får på nära håll se den arbetande klassens nöd och eländet hos samhällets olycksbarn, medan han som en bakgrund till taflan ögnar de obildade, rika köpmännen med den brutalitet, som kommer af att äga makt, och hos deras fruar den lätja, som kommer af att ej behöfva göra något. Och Falk förtviflar. Han bär hat till hela samhället för dess refvors skull. Men han griper ej till revolvern som nihilisten, trots att han hatar dem, som hafva något, därför att han sett så många, som intet ägt, och dem, som äro något, därför att han sett så många, som oförskyldt stannat på en obemärkt plats. Han underkastar sig ej häller det stränga själfarbete, som ger till resultat förmågan att vänta och hoppas på, att den dag skall komma, när äfven han kan få göra något vid det långsamma arbete, som har vårt slägtes förädling till mål. Han ryckes ner i hvirfveln och »räddas» af en vän, som »lugnar» honom, d. v. s. förmår honom att hålla mun och taga sitt förnuft till fånga. Han tar en befattning, lika godt hvad som hälst, för att bara kunna lefva. Det är ett slags desperat resignation, full af kväfd bitterhet, undertryckt harm och det mest genomgående människoförakt.

Och Renhjelm! Han, som ville in på konstens fält, hur går det med honom? Han älskar, naturligtvis, skulle Strindberg säga, och blir bedragen, också naturligtvis. Det fins knapt en mera gripande skildring i hela boken än den sida, som tecknar dagen, när han gjort denna upptäckt. Falander, den gamle syndaren, som man tycker nästan bitit hufvudet af skammen och ej borde hafva mycket af mänsklighet igen, är emellertid den, som åtager sig att rädda Renhjelm. Han har öppnat ynglingens ögon för sanningen, och den unge gråter de krossade illusionernas första, outsägligt bittra tårar, gråter med hufvudet i Falanders knä. Plötsligt kände han något hett falla på sin hals och en hand på sitt hufvud: Stackars gosse!

Af bifigurer äger Röda Rummet ett helt galleri, och deras stora förtjänst är, som Falk säger, »att de tala som människor och inte som böcker». Hvem mins ej sällskapet hos Lill-Jans? Olle Montanus’ trista existens och sorgliga slut, Lundells mera banala lefnadshistoria och Sellén, den med oändlig humor tecknade Sellén, som ber Olle stoppa omkring sig med penslarna för att inte frysa, när han ligger och läser högt ur en kokbok af brist på mat, Sellén, som rifver upp golftiljorna i ateliern för att elda med, och som tröstar Falk, när denne första gången pantsätter sin klocka, med, »att världen är nog svår ibland. Men man får väl dras med den ändå». Ett uttryck af hjärtlighet, som är mera värdt än hela sidor af vanligt romanprat. Ty säga hvad man vill, där fins en rik fond innerlighet och värme i denna bok, som tager sitt skönaste uttryck i den ypperliga beskrifningen på det underliga liktåg, som följde det lilla oäkta barnet till grafven, och i den syn, Falk såg, när han med en känsla af tacksamhet och frid såg ned i det mörka djupet på den lilla kista, som gömde en död, som intet namn hade fått. Det är en likartad idé, som när Hellqvist i sin hemska tafla »Mäster Knut och Peder Sunnanväder» midt i den ohyggliga svärmen af nyfikna och råa anleten låter det lilla barnet undrande titta på narrens skramla. När jag såg det anletet, tänkte jag ovilkorligen på Falks tankar, när han såg ned i den öppna grafven. Och innerligheten fins äfven i en så på en gång burlesk och ohygglig skildring som den af rummet, afdeladt med kritstreck, där enkan med fem barn, skomakaren och snickaren bodde tillsammans.

Röda Rummet är en tafla ur vårt samfundslif, gjord med en kraft och en uppskakande sanning, till hvilken hela vår literatur ej äger ett motstycke. I tekniskt hänseende har dess förf. aldrig lemnat ett mera fullfärdigt arbete. Det berättas också med anspråk på tillförlitlighet, att han under tio år varit sysselsatt därmed.

⁎              ⁎
⁎

Mäster Olof har från de mest olika håll med all rätt blifvit framstäld som ett dramatiskt arbete, hvilket hos oss står skäligen ensamt. Dess uppförande på Nya teatern har varit en triumf för vår svenska vitterhet, och detta fastän man visst ej kan eller mig veterligt någon ens försökt påstå, att det är ett helgjutet arbete. Men äfven detta är prägladt af denna för Strindberg egendomliga, våldsamma energi, som oemotståndligt rycker en med sig.

Dramat har kommit till allmänheten i två omarbetningar, en på prosa, den äldre, som dock var den, hvilken blef antagen till spelning, en omarbetad, delvis på vers, som försedd med ett efterspel utkom i bokform, blef föga läst och förlåtligt nog äfven föga förstådd.

Jag säger förlåtligt nog och skall längre fram vid påpekandet af skiljaktigheten mellan de båda upplagorna söka motivera detta.

På ett egendomligt sätt har Strindberg begagnat sig af den historiska omklädnaden för att få rum för de tankar, han ville tolka. Men trots ett och annat faktiskt våld mot de historiska händelserna, har han dock gifvit oss en bild af reformationstiden, man får verkligen en idé om denna orofylda jäsningsperiod i och genom dikten. Ett och annat faktum må vara något godtyckligt behandladt, men de principer, som då stredo om herraväldet öfver världen, som ännu strida, och som kanske alltid skola strida därom, blifva lefvande för oss i och genom sina kraftfullt framstälda representanter.

Det djärfvaste greppet är, att Strindberg utfylt en lucka i uppfattningen af Olaus Petris karakter. Hypotesen är ej bekräftad af den historiska forskningen, må så vara, men den har åtminstone den förtjänsten att gifva en förklaring öfver hvad den vill förklara. Jag menar här Mäster Olofs bekanta förhållande till den mot Gustaf föranstaltade sammansvärjningen. Motivet härtill finnes i den ypperliga scen i tredje akten, där adelsmannen delgifver Olof Vesterås’ riksdagsbeslut och talar om de olika punkterna i beslutet, förbindelse att straffa uppror, rätt för konungen, rätt för adeln etc. etc. För hvarje punkt svarar Olof med ett secundo! tertio! qvarto! som med stigande spänning visar, att han finner reformationens sak förvandlad till en penningspekulation.

Olof.

Intet vidare!

Adelsmannen.

Jo, se’n komma litet småsaker. Men det är inte af synnerlig vigt.

Olof.

Låt mig höra!

Adelsmannen. (läser).

Det står 5:o om rätt för predikare att förkunna Guds ord, men det fingo de ju förut också!

Olof.

Och ingenting mer? — — Var god läs upp den punkten, som handlar om tron.

Adelsmannen.

Tron — det står ingenting nämdt. Jo, låt mig se — »evangelium skall läsas i alla skolestugor.»

Dessutom fins där en fullmakt åt sekretarius Olaus Petri som kyrkoherde i stadens kyrka med 3000 daler om året. Och det är, när adelsmannen gått, Olof utbryter: »Detta var allt, jag lidit och kämpat för! En fullmakt! En kunglig fullmakt! Jag tjänte Belial i stället för Gud! Ve dig, falske konung, som sålde din herre och Gud! Ve mig, som sålde mitt lif och mitt arbete åt mammon: Gud i himmelen förlåt mig!» — —

Det är nu, Olof beslutar sig för, att »en skall dö, på det att alla må lefva.» Det är efter denna scen, han enligt den äldre versionen af pjesen ej blott blir medveten om, utan ock delaktig i anslagen mot kung Gustafs lif.

Den märkvärdigaste personen i stycket är dock Gerdt Bokprentare, han, som blifvit insatt på dårhus af Brasken, emedan han blifvit satt att trycka anti-lutherska skrifter och i stället tryckt lutherska. Det är hans karaktär, Strindberg velat förklara eller ersätta i det märkliga »Efterspel» han skrifvit till den sista upplagan af Mäster Olof. För folket uppföres där ett skådespel i de gamla medeltids-mysteriernas stil, där författaren dock inom en ovanligt trång ram vetat inlägga en den originellaste världsåskådning, till idén nära befryndad med Viktor Rydbergs dikt, »Prometeus och Ahasverus.» Här råder också »den Evige,» men »han besöker dessa trakter blott hvarje myriad af år.» Emellertid är det nu Gud och Lucifer (här uppfattad som ljusbringaren), hvilka gemensamt styra verlden, och då Gud vantrifves vid det eviga »ja, ja,» hvarmed englarna interfoliera alt hvad han säger, så besluter han att skapa en värld mellan Mars och Venus, der »de som lefva skola tro sig vara Gudar som vi, och vår glädje skall vara att se, huru de äflas och yfvas.» Lucifer lofvar att säga människorna sanningen, men Gud nedkastar honom under dårskapernas värld och förkunnar, att dårarnas namn på honom skall vara den onde.

»Du har segrat,» säger Lucifer, »ty du var starkast, och därför kallas du Gud, du onde.»

I paradiset är det nu Lucifer, som skänker människorna kunskapens gåfva, lär dem, att lifvet är ett ondt och visar dem till den store befriaren, döden, då de ju blott äro till för gudarnas förströelse. Då skapar Gud Kärleken, på det de må föröka sig, innan de dö. Lucifer låter visserligen vattnet stiga för att af barmhertighet förgöra dem, men Gud räddar »ett par af de minst vetande, som aldrig skola komma till sanningen.» Och mot krig, pestilens m. m., som alla skänka befrielsen, gifver Gud kärleken till lifvet. Lucifer har ock lärt dem fråga, men Gud gör Lucifer stum, att menniskorna må fråga frågor utan svar, och när sist Lucifer sändt sin son, som sagt dem sanningen och lärt dem dö, så säga en del, att han är Gud, och en del, att han hafver djäfvulen.

»Och hvem mena de med djäfvulen?»

»Lucifer.»

»Ännu veta de intet, de dårarna.»

Jämför med detta, hvad Gerdt säger: »I måsten bäfva för att vakna ur er sömn! Jag heter den förkastade engelen, som tiotusen gånger skall gå igen, jag heter befriaren, som kom för tidigt, jag heter Satan, därför att jag älskade er högre än mitt lif, jag har hetat Luther, jag har hetat Huss, nu heter jag Anabaptista.»

Om Gerdt helt och hållet är en fantasiskapelse eller ej, lämnar jag därhän. Säkert är, att han blifvit det under Strindbergs händer. Strindberg har velat säga, att ingen reformation är ett afslutadt arbete, att bakom hvarje för tillfället löst uppgift ligger en större, som också skall lösas, att därför den, som är apostel nu, i sin tur skall vika för en mäktigare, och att de världsomskapande tankarna behöfva tid för att skjuta växt. Deras första uppspirande skott kunna mejas af, men rötterna gå blott allt djupare i jorden, tills stammen skjuter upp, som blir till ett väldigt träd. Olof var en sådan där liten apostel som ej såg längre än till det värk, han själf hade att utföra. Gerdt har i sitt bröst något af alla tiders framtidssiande andar. Han var en af utposterna, som Ibsen kallar dem i »En Folkefiende.»

Förhållandet mellan Olof och hans mor är tecknadt med särskild finhet, kanske dock bäst i den senare upplagan. Det är i sakristian, innan Olof skall upp och predika för folket, som modern får veta, att hennes son är lutheran. Och som Olof säger till Christina: »hon älskade mig så högt, att hon endast kunde banna. Lit aldrig din kärlek blifva så stor.» Detta är Olofs hårdaste prof, och utmärkt är i den nyssnämda scenen motsatsen mellan modern, som till följd af sin uppfattning nästan förbannar sonen, när han vågar sitt lif för den nya läran, medan Christina just då lär sig att tro på honom, fast hon ej kan förstå. Hon frågar också: »Det är en stor och rättfärdig sak, du skall tala för?»

Olof.

Du vet icke?

Christina.

Jag vet blott, att den är större än kärleken till din mor. Är den?

Olof.

Du såg det nyss!

Christina.

Då skall du gå upp!

Scenen vid moderns dödsbädd, där Olof drifver ut munkarne, men själf tänder vaxljusen kring hennes läger, är väl tänkt och konseqvent utförd.

Däremot är förhållandet mellan Olof och Christina ej rätt klart, eller också erkänner jag mig gärna ej förstå, hvad författaren därmed velat säga. Olofs ombytliga, för att ej säga nyckfulla sätt emot henne förefaller stundom aldeles obegripligt, om man ock här och der tycker sig ana, att författaren hos Olof velat lägga ett slags fruktan, att kärleken skulle göra honom oduglig till sitt kall.

Hvilken af de båda versionerna är den bästa, är en fråga, som är svår att afgöra. Hvad som emellertid, för att nu upptaga en ofvan gjord antydan, gör den senare mera svår att sätta sig in i, notabene för en, som ej känner båda, är, att Gerdt i den senare omarbetningen fullkomligt trädt i skuggan. Så t. ex. har hela den stora scenen i 1:sta akten mellan Gerdt och Olof sammansmält till summa två sidor, hvaremot en del däraf här är förlagd till 4:de aktens slutscen. För öfrigt uppträder Gerdt blott i 3:dje akten, och i slutakten förekommer han icke alls. Hvad förf. velat säga genom denna figur, är förlagdt till efterspelet, en anordning, som ej är fördelaktig för sjelfva den dramatiska spänningen i stycket.

I allmänhet synes det hafva varit förf:s plan att vinna större koncentration. Så har hela den förträffligt anordnade scenen, där Olof försvarar skökan mot pöbeln, slutande med de skarpa, men strängt rättvisa orden: »Gå! och synda icke härefter, men visa dig icke för presterna, ty de skola kasta dig för kvinnorna,» lämnat plats för en helt enkel tirad, där Olof förklarar, att om han komme i den situationen, så skulle han göra så och så.

Femte akten erbjuder de största olikheterna. Det ser nästan ut där, som om författaren i viss mån dömde sin hjälte på annat sätt. Ty i prosaupplagan var det knapt fråga om annat än att Olof »drefs af andan» och från Gerdts dom: »Affälling» finnes det ingen appell. Det har här kommit ett tvifvel in om, hvilken ande, som har rätt. Lars säger: »Är du viss, att du icke gått längre, än anden bjöd?»

Olof.

Anden sade alltid: »gå den väg, jag kallar dig.» Och jag gick!

Lars.

Anden sade så äfven åt mig, men jag gick icke din väg.

Olof.

Om det icke vore Andens röst? Åt dig säger han: »stå stilla!» och åt mig ropar han: »statt upp!» Hvad har han sagt åt kungen och Brask?

Äfven talar marsken här ett helt annat språk. Han uppträder med en öfvertygelse, som inger respekt på ett helt annat sätt än i den första upplagan. Och Brasks uppträdande är också ägnadt att göra slutet till en tveksam fråga i stället för till ett afgjordt energiskt svar. Ty hvad Brask vill sätta en gång på sin graf:

»Han ville det rätta, men den gången
Var det rätta orätt; sitt lif han gaf
I strid för sanning, och i blodad strid
Föll han för dygd; men han trodde sig som mången
Kämpa mot Satan, när han brottades med Gud»,

— det är i själfva värket den stora gåtan, som går genom all historia, och den går ock, uttalad eller icke uttalad, genom hela denna dikt, om ock, som antydts, förf. i sin första upplaga hugger af den gordiska knuten med Gerdts kategoriska slutreplik.

I hvad mån förf. värkligen uppfattar sin hjälte olika eller ej i dessa båda upplagor, är osäkert. Tänker man på efterspelet, blir svaret nekande. Ty där uppträder mäster Olof på gamla da’r som en välfödd, något slö och maklig »Pastor Primarius», den store profeten,

»Som ref ner himmel och ref upp jord
En gång på sin tid, som med våld och mord
Åt oss ville kämpa för saligheten!
Der sger I nu huru fet och from
Den Gudsman blef, sen han fick mat i kräfvan;
Förr kunde han ryta med fruktan och bäfvan,
Men när magen blef full, så blef munnen tom»

Skådespelet med sina djärfva tankar blir en kolossal ironi, när man vet, att denne mäster Olof sitter som åskådare till det förut omtalade efterspelet.

⁎              ⁎
⁎

Vi hafva här uteslutande att göra med Strindberg såsom diktare och kunna derför saklöst förbigå stridsfrågan om »Svenska folket» så väl som den andel han tagit i författandet af »Gamla Stockholm.» Men i ett par af hans arbeten spårar man ett lyte, som lätt nog kan blifva till väsentlig skada för hela hans författareskap. Utkastet, början är ofta genial, utförandet svagare. Det är ej en blott tillfällighet, att både i Gillets hemlighet, Herr Bengts hustru och äfven i prosaupplagan af »Mäster Olof» första akten är så väsentligt öfverlägsen de följande. I »Herr Bengts hustru» kan den mycket väl tänkas fullkomligt fristående, man får rent af det intrycket, som ju för öfrigt mycket väl kan vara ett misstag, att förf. från början skrifvit ett proverb i en akt och sedan kommit på den idén att däraf göra ett femakts skådespel. Betraktad som fristående är denna akt ett mästervärk, raskt utkastad, en liten perla i sitt slag. Det är skada att fortsättningen ej svarar mot början. Det är ej fråga om, att icke mycket i pjesen är bra utom första akten. Den är rik på idéer. Men dessa idéer skulle hafva blifvit förstådda på ett annat sätt, om de kommit oss tillhanda genom den tids människor, till hvilken de höra.

Strindberg skrifver i allmänhet för mycket, kastar sig in på för många olika håll. Därför företer hans författarebana en sådan brokig samling af de mest olikartade försök, men en bestämd utveckling låter sig der knappast påvisas. En utpräglad karaktär visa dock alla hans stycken, ett visst något för honom ensamt karaktäristiskt, som gör, att man, äfven om hans namn ej stode t. ex. under en berättelse, dock genast skulle igenkänna mannen. Han har i utpräglad grad, hvad fransmännen kalla för »le style personnel.» Detta har trots de senaste årens öfverproduktion icke försvunnit. Det är därför, man ännu kan hoppas, att Strindberg skall blifva, hvad man väntat af förf. till »Röda Rummet» och »Mäster Olof.»

I ett bref till Thorild, af hvars karaktär Strindberg tycks hafva fått icke så litet på sin del, yttrar den bekante Tham af Dagsnäs något om, att »min herres skrifter utgöra en blandning af den rätta sanningen och enskildt agg, privatgräl.» Yttrandet föll mig i minnet, när jag läste »Det nya riket», som på sista tiden väckt en så häftig diskussion.

Det är sant, att Strindberg varit utsatt för något, af hvad han så ypperligt framställer i efterspelet till »Mäster Olof.» Folket skriker efter pjesens slut:

»I skall ge oss försoning! Hvad är det för ett spel, som inte har försoning!

Anföraren (för teatertruppen.)

Säg åt författaren; jag har inte gjort stycket.

Röst I.

Han svarar och vill skylla ifrån sig! Slå honom!

Röst II.

Slå honom!

Sedan står det bara i parentes: »folket slår honom.»

Derpå följer en hel massa streck. Så står det: »Scen V.» Men der under står ingenting.

Det är sant, Strindberg har mer än en gång råkat ut för det där obehagliga »folket slår honom.» De angrepp, som riktats mot »Röda Rummet», voro lika hätska som orättvisa. Han har i djupaste mått erfarit olyckan att i ett litet samhälle hafva vågat kasta fram idéer, som ej stämde med, hvad pluraliteten tänkte. Pluraliteten slår alltid, och man må vara hur viss som hälst, att man har rätt, det är ej godt att bibehålla sinnets jämvigt, när man jämförelsevis står ensam. Strindberg har i »Det nya riket» begagnat sig af det ingalunda ädla sättet att slå igen helt enkelt. Men skall galet vara, så erkänner jag, att jag har mera sympati för den ensamme, som slår de många, än för de många, som i klump kasta sig öfver den ensamme.

Och dock — den, som har känt en flägt af den ande, som bjuder att säga människorna sanningar, borde aldrig hafva skrifvit »Nya riket.» Eller rättare, när han skref den, borde han hafva glömt, hvad som rörde endast honom själf. Dess satiriska skildringar flöda af kvickhet. Hvem nekar det? Tonen och stilen tillhöra den s. k. amerikanska humorn, och Strindberg har vetat, att med bibehållande af full själfständighet täfla med sina . förebilder. Hela stycket Illusionernas dagar är ju skrifvet ej blott med kraft, utan äfven med värma. Nog är det berättigadt att skämta litet med Svenska folket, sådant det förekommer vid festmiddagar, järnvägsinvigningar, dödliga frånfällen och i retoriska vändningar. Vår Nationela bildningsanstalts franska repertoar har värkligen också sina löjliga sidor, som det väl knappast är något helgerån att gyckla med, och hvad angår Våra Idealister och det som skrifvits om svenska akademien i Så går det till, så vet hvar människa, hurudan den literära satiren i alla dagar varit.

Men man gör sig skyldig till en betänklig sammanblandning af två vidt skilda saker, när man som hr Staaff i sin broschyr om Det Nya Riket söker försvara Strindbergs tillvägagående med nödvändigheten för en författare att, när han vill skildra värkligheten, taga förebilder ur lifvet. Detta sista är nu alldeles icke något, som har med detta arbete att göra. Hr Staaff talar om noveller. Men »Nya Riket» innehåller inga noveller. Från Scarron eller ännu längre tillbaka och ända upp till de allra nyaste skildrarne af modernt samfundslif kan man vara säker på, att de nog sett, hvad de skildrat, att de aktgifvit på lifvets minsta detaljer, i minnet inpräglat händelser och karaktärsdrag, som kanske oftast undgått andra, och sedan vid nedskrifvandet af sina alster öst ur den källa, deras eget lif skänkt dem. Men Strindbergs Nya Riket har icke allt igenom karaktärn af diktning. Det är personlig satir, och vid den torde man medgifva, att en viss försigtighet får iakttagas. Detta har nog hr Staaff gjort, men så i förbigående, att hela hans bok får utseende af en genomgående apologi, och det medgifvande, han gör på slutet, kommer som en ren öfverraskning för läsaren. På så sätt tjänar man ingen sak.

Den personliga satiren torde tills vidare få anses berättigad. Åtminstone få vi lära oss det, när vi läsa literaturhistoria, och det är knapt tänkbart, att ett undantag skulle behöfva göras för det 19:de seklet. Man har tvifvelsutan rätt att med satirens vapen angripa en person, i hvad som gäller hans offentliga uppträdande. Ty i detta har han stält sig under allmänhetens dom och måste vara beredd på den. Men i sitt enskilda lif bör man vara fridlyst, för så vidt den satsen står fast, att en människas handlingar tillhöra henne själf, så länge hon ej kränker andras rätt. Det är detta, Strindberg ej respekterat. Och hvad angår de stötar, tvifvelsutan ganska känbara, som Strindberg själf fått emottaga, så har detta varit en sak, hvilken han bort från början ej blott förutse, utan äfven när angreppen värkligen kommo, vara man att bära.

Det fins bland Strindbergs ungdomsskrifter en för hela hans författarskap mycket karaktäristisk saga, hållen i fornnordiskt manér ^[1]. Det är den gamla sagan om askepilten, omsatt i en säregen form, han som ej fick vara med, när bröderna drogo i härnad, därför att ingen visste, hur stark han egentligen var. När han då gifvit sitt mandomsprof, sprang han i båten, och »draken blef rodd ut i fjorden för att komma till väder! —»

»Solen gick ned. Landet låg som en ljusblå rand bakom dem. Då hördes ett dån i luften.»

»Hvad är det? sad’ Ån och sprang upp.

»Det är vädret, som kommer.»

»Ha vi långt qvar?»

»Vi ska börja nu», sa Thore och lät hissa på.»

Den har till titel »Början af Ån Bogsveigs saga.» Den är kraftigt gjord, men den rätta fortsättningen har ännu ej kommit. När man tidigt kommit »långt ut,» bör det vara en stolt fröjd att veta sig kunna komma ännu längre.

---

1. Förf. anser sig böra erinra om, att detta skrefs, innan ännu »Svenska öden» utkommit.