Världsmarknaden/Kap 18

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 17
Världsmarknaden
av William Thackeray
Översättare: Carl Johan Backman

Vilken spelade på det piano kapten Dobbin köpte?
Kapitel 19  →


[ 239 ]

ARTONDE KAPITLET.
Vilken spelade på det piano kapten Dobbin köpte?

Vår förvånade historia befinner sig nu för ett ögonblick bland mycket ryktbara händelser och personer och hängande i historiens kjolar. Då den korsikanske uppkomlingen Napoleon Bonapartes örnar flögo från Provence, där de hade slagit ned efter ett kort uppehåll på Elba och från torn till torn, till dess de hade kommit fram till Nôtre-Damekyrkans tornspira, undrar jag just, om de kejserliga fåglarna hade haft en blick för en liten vrå i Bloomsbury församling i London, vilken ni möjligen hade trott vara så lugn, att till och med susandet och dånet av dessa mäktiga vingar skulle passera obemärkt där!

"Napoleon har landstigit i Cannes." Sådana nyheter kunna möjligen uppväcka en panisk skräck i Wien och få Ryssland att tappa sina kort och göra Preussen yrt i mössan och få Talleyrand och Metternich att slå sina huvuden tillsammans, medan furst Hardenberg och själva den nuvarande markisen av Londonderry icke visste vad de skulle taga sig till; men vad kunde väl denna underrättelse röra en ung dam vid Russell Square, framför vars port brandvakten sjöng ut timmarna, medan hon sov; vilken, om hon strövade ut på torget, var skyddad därstädes av staketen och pedellen; vilken, om hon gick en aldrig så kort väg, för att köpa en bandstump i Southampton Row, följdes av svarta Sambo med en ofantlig käpp; vilken alltid pysslades om, kläddes, lades till sängs och bevakades av så många skyddsänglar, vare sig med eller utan lön? Bon Dieu, säger jag, är det icke hårt, att [ 240 ]det skickelsedigra dånet av den stora kejserliga striden icke kan äga rum utan att utöva en sorglig verkan på en stackars menlös, adertonårig flicka, som är sysselsatt med att smeka och kuttra eller brodera kolleretter vid Russell Square! Även dig, ljuva, enkla blomma, skall då således den rytande krigsstormen bryta, ehuru du gömmer dig under Holborns skydd? Ja, Napoleon slänger fram sin sista insats i krigets stora spel, och stackars lilla Malla Sedleys lycka utgör på visst sätt en andel därav.

Först och främst blev hennes fars förmögenhet bortsopad av dessa olycksdigra nyheter. Alla den olycklige gamle herrns spekulationer hade på sista tiden misslyckats för honom. Varje företag, han riskerat, hade slagit olyckligt ut; köpmän hade gjort bankrutt och statspapper hade stigit, då han hade spekulerat på deras fallande. Vad tjänar det väl till att ingå i detaljer? Om framgången är sällsynt och långsam, så vet envar, hur lätt och hastigt olyckan kommer. Gamle Sedley hade behållit sin sorgliga hemlighet för sig själv. Allt tycktes gå sin gilla gång i det lugna, stilla, rika huset; den glada och vänliga husmodern skötte helt omisstänksamt sin beskäftiga sysslolöshet och sina lätta dagliga bestyr, och dottern var ännu alltjämt försänkt i en enda självisk, öm tanke och fullkomligt likgiltig för hela den övriga världen, då det sista slag föll, under vilket den hederliga familjen krossades.

Mrs Sedley satt en afton och skrev bjudningskort till en festlig tillställning; Osbornes hade givit ett kalas, och hon ville icke vara sämre än de; John Sedley, som hade kommit mycket sent hem från börsen, satt tyst vid kaminen, medan hans hustru satt och språkade med honom, och Amalia hade krasslig och förstämd gått upp på sitt rum.

— Hon är inte lycklig, fortfor modern. George Osborne försummar henne. Jag kan inte lida de miner det där folket tar sig. Flickorna ha inte varit här på tre hela veckor och George har två gånger varit i staden utan att komma hit. Edward Dale såg honom på operan. Jag är [ 241 ]övertygad, att Edward gärna skulle vilja ha henne, och jag tror, att kapten Dobbin inte heller skulle ha någonting emot att få henne — men jag avskyr alla militärer. En sådan sprätt George blivit, och så han kråmar sig över sin befordran! Vi måste visa det där folket, att vi äro lika goda som de. Låt bara Edward Dale få en smula uppmuntran, och du ska få se! Vi måste ha en bjudning, John! Men varför säger du ingenting? Skola vi bestämma den till om tisdag fjorton dagar? Men varför svarar du inte? För Guds skull, John, vad har hänt?

John Sedley sprang upp från sin stol för att möta sin hustru, som skyndade fram till honom. Han slöt henne i sina armar och sade med brådskande stämma:

— Vi äro ruinerade, Mary! Vi måste börja om på nytt igen, min vän! Det är bäst, att du genast får veta alltsammans!

Under det han talade, skälvde han i varenda lem och Var nära att falla. Han trodde, att dessa bedrövliga nyheter skulle helt och hållet överväldiga hans hustru — hans hustru, åt vilken han aldrig hade sagt ett hårt ord. Men det var han, som var mest upprörd, så plötsligt slaget än träffade henne. Då han sjönk tillbaka på sin stol, var det hustrun, som övertog tröstarens roll. Hon fattade hans skälvande hand och kysste den och lade den kring sin hals; hon kallade honom sin John — sin dyre John — sin älskade gubbe — sin kära, kära gubbe; hon slösade på honom hundra osammanhängande ord av kärlek och ömhet, och hennes trogna röst och ömma smekningar framkallade i detta sorgsna hjärta en obeskrivlig glädje och ångest och upplivade och tröstade hans nedtyngda, överansträngda själ.

Endast en enda gång under loppet av den långa kvällen, medan de sutto uppe tillsammans och stackars Sedley öppnade sitt av sorgen hopsnörda hjärta och berättade historien om sina förluster och sina förlägenheter — några av sina äldsta vänners trolöshet och den manliga godheten hos några, av vilka han aldrig hade kunnat [ 242 ]vänta sig något sådant — endast en enda gång, säger jag, gav hans trogna hustru vika för sina upprörda känslor.

— O, min gud, min gud, sade hon. Detta ska krossa Amalias hjärta!

Fadern hade glömt den stackars flickan. Hon låg där uppe vaken och olycklig. Mitt bland vänner och ömma föräldrar kände hon sig ensam i rummet. Till hur många är det väl som man kan säga allting? Vem vill väl öppna sitt hjärta där, varest det icke finns någon sympati, eller känner väl lust att tala till dem, som icke kunna förstå en? Vår milda lilla Amalia befann sig i denna ensliga ställning. Hon hade ingen förtrogen ifrån det ögonblick hon hade någonting att anförtro. Hon kunde icke för den gamla modern yppa sina tvivel och sorger, och de blivande svägerskorna tycktes för varje dag bli alltmera främmande för henne. Och hon hade dystra aningar och farhågor, vilka hon ej vågade erkänna för sig själv, ehuru hon i hemlighet grubblade över dem.

Hennes hjärta sökte att framhärda i att försäkra, att George Osborne var henne värdig och trogen, ehuru hon visste, att så ej förhöll sig. Hur mycket hade hon icke sagt, utan att få något gensvar från honom! Hur många misstankar om egoism och likgiltighet hade hon icke att möta och envist bekämpa! För vilken kunde väl den stackars lilla martyren skildra dessa dagliga strider och kval? Själva hennes hjälte förstod henne endast till hälften. Hon vågade icke bekänna för sig själv, att den man, hon älskade, var henne underlägsen, eller känna att hon hade skänkt bort sitt hjärta för hastigt. Sedan det en gång var givet, var den rena, blyga mön alltför finkänslig, alltför öm, tillitsfull, svag och kvinnlig för att taga det tillbaka. Vi äro turkar i fråga om det andra könets känslor och ha förmått det att skriva under den lära vi uppställt. Vi låta deras kroppar fritt nog gå omkring, med leenden och lockar och skära hattar att dölja sig med i stället för slöjor och dok. Men deras själar få icke ses av mer än en enda man, och de lyda beredvilligt och [ 243 ]samtycka i att stanna hemma såsom våra slavar — stödjande oss, hjälpande oss och trälande för oss.

Så inspärrat och torterat var detta ömma lilla hjärta, då Napoleon i mars månad Anno Domini 1815 landsteg i Cannes och Ludvig XVIII flydde och hela Europa råkade i häftig uppståndelse och statspapperen föllo och gamle John Sedley blev ruinerad.

Vi ämna icke följa den hedervärde gamle penningmäklaren i de sista smärtor och kval han genomgick före sin kommersiella hädanfärd. Hans namn slogs upp på börsen såsom en bankruttörs; han höll sig undan från sitt kontor; hans växlar blevo protesterade, och så blev hans cessionsansökan formligen inlämnad. Man lade beslag på huset och möblerna vid Russell Square och sålde dem på auktion, och han och hans familj stöttes ut, såsom vi sett, för att dölja sin huvuden var de kunde.

John Sedley hade icke hjärta att återse det tjänstfolk, vilket då och då framträtt på våra blad och från vilket fattigdomen nu tvang honom att skilja sig. Dessa värda personers löner utbetaltes med en punktlighet, som män ofta visa, vilka endast göra stora skulder. De voro visserligen ledsna att behöva lämna sina goda platser, men grämde sig icke alltför mycket över att skiljas från sin älskade husbonde och matmor. Amalias kammarjungfru var mycket frikostig på sorgbetygelser, men avlägsnade sig med mycken resignation för att skaffa sig en finare plats i en mera elegant stadsdel. Svarte Sambo beslöt med det självförtroende, som tillhör hans klass, att sätta upp ett värdshus. Den hederliga gamla mrs Blenkinsop, som hade sett Josef och Amalia födas och John Sedleys och hans hustrus giftermål, ville emellertid stanna kvar hos dem utan lön, helst som hon hade samlat en rätt vacker summa i deras tjänst, och följde sitt stackars herrskap till deras nya och ringa tillflyktsort, där hon en tid bortåt tjänade dem och puttrade emot dem.

Bland alla Sedleys motståndare i de strider med kreditorerna, som nu följde och så tärde på den förödmjukade gamle mannen, att han på sex veckor åldrades mera [ 244 ]än förut på tio år, tycktes den värste och hårdaste vara John Osborne, hans gamle vän och granne — John Osborne, vilken han hade hjälpt fram i livet — som stod i hundratals förbindelser till honom — och vars son skulle gifta sig med Sedleys dotter. Var och en av dessa omständigheter skulle kunna förklara bitterheten i Osbornes förföljelse.

Då en person stått i någon särdeles stor förbindelse hos en annan, med vilken han till slut råkar i tvist, gör så att säga en vanlig anständighetskänsla den förre till en vida strängare fiende, än blott och bart en främling skulle vara. För att rättfärdiga sin egen hårdhjärtenhet och otacksamhet vid ett dylikt fall måste han söka att ådagalägga den andres brottslighet. Det är icke därför att han är självisk, brutal och förbittrad över en misslyckad spekulation — nej, gubevars! — det är därför att hans motpart lockat honom in i den genom det lägsta svek och av de nedrigaste bevekelsegrunder. Till följd av en pur känsla av konsekvens tvingas förföljaren att visa, att den förolyckade personen är en skurk — i annat fall skulle förföljaren själv vara en usling.

Och det är en allmän regel, vilken alla fordringsägare, som äro böjda för att vara stränga, med mycken belåtenhet omfatta — den nämligen, att ingen, som råkar i förlägenhet, gärna kan vara en hederlig man. Alla sådana personer dölja alltid något, överdriva sina utsikter till framgång, undanhålla affärernas verkliga tillstånd, säga att de äro blomstrande, då de äro hopplösa, antaga en leende min (i alla händelser ett bedrövligt leende!) vid branten av sin bankrutt — äro färdiga att begagna sig av varje förevändning till uppskov eller för att skaffa sig pengar, på det att de ännu i några dagar måtte kunna uppskjuta sin oundvikliga ruin. — Bort med sådan oredlighet! säger fordringsägaren triumferande och skymfar sin sjunkande fiende. — Din narr, varför griper du efter ett halmstrå? säger det lugna, sunda förståndet till den drunknande. — Din skurk, varför ryggar du tillbaka för att skyldra i tidningen som cessionant? säger förmögen[ 245 ]heten till den fattige sate, som brottas med olyckan. Vem har icke märkt den beredvillighet, varmed de närmaste vänner och hederligaste män misstänka och anklaga varandra för svek och bedrägeri, då de råka i tvist för pengars skull! Envar gör det. Jag förmodar att envar har rätt och att världen är en skurk.

Osborne retades och plågades sålunda av den odrägliga känslan av forna välgärningar, och dessa äro alltid en orsak till stegrad fientlighet. Slutligen hade han förlovningen mellan Sedleys dotter och sin son att bryta, och som det hade gått mycket långt och den stackars flickans lycka och kanske rykte stodo på spel, var det nödvändigt att ådagalägga de starkaste skäl för brytningen och för att bevisa att John Sedley var en högst dålig varelse.

Vid kreditorernas sammanträde betedde han sig därför mot Sedley med en våldsamhet och ett förakt, som nästan lyckades att krossa den ruinerade cessionantens hjärta. George förbjöd han ögonblickligen att vidare umgås med Amalia — hotade honom med sin förbannelse, om han bröt mot hans befallning, och förklarade den stackars oskyldiga flickan för den gemenaste och listigaste kokett. Ett av huvudvillkoren för vrede och hat är, att man måste berätta osanningar mot det hatade föremålet och tro på dem, för att, såsom vi nämnde, vara fullt konsekvent.

Då det stora slaget kom — offentliggörandet av cessionen och avflyttningen från Russell Square och förklaringen, att allt var förbi mellan henne och George — allt förbi mellan henne och kärleken, henne och lyckan, henne och tron på världen (ett brutalt brev från John Osborne underrättade henne i några få rader, att hennes fars beteende hade varit sådant, att varje förbindelse mellan familjerna hädanefter var bruten), då slutdomen föll, träffade den henne icke så hårt som föräldrarna eller, rättare sagt, hennes mor hade befarat (ty John Sedley själv var alldeles förkrossad av sina ruinerade affärer och sin fläckade heder). Amalia mottog nyheterna [ 246 ]mycket lugnt och stilla. De utgjorde endast bekräftelsen på de mörka aningar hon länge hade haft. Det var blott och bart uppläsandet av domen — av det brott, vartill hon länge hade gjort sig skyldig — brottet att älska på orätt håll, alltför häftigt, mot vett och förstånd. Hon yppade icke sina tankar mera än förut. Hon tycktes knappast vara mera olycklig nu, då hon var förvissad om att allt hopp var ute, än förut, då hon kände, men icke vågade erkänna, att det var förbi. Sålunda flyttade hon från det stora huset till det lilla utan att visa, att det gjorde något djupare intryck på henne, stannade vanligen mindre inne i sitt lilla rum, sörjde i tysthet och tynade bort dag för dag. Jag vill icke påstå att det förhåller sig på samma sätt med varje kvinna. Min bästa miss Bullock, jag tror ej, att ert hjärta skulle bli krossat på ett sådant sätt. Ni är en ung dam med en stark själ och passande grundsatser. Jag vågar icke påstå, att mitt eget heller skulle göra det; det har lidit och, jag måste erkänna det, överlevat smärtan, men det finns dock alltid några så klent byggda, bräckliga, finkänsliga och ömma hjärtan.

Så ofta gamle John Sedley tänkte på förhållandet mellan George och Amalia eller hänsyftade därpå, var det med en nästan lika stor bitterhet som den, vilken mr Osborne själv hade visat. Han förbannade Osborne och hans familj såsom hjärtlös, elak och otacksam. Ingen makt på jorden, bedyrade han, skulle kunna förmå honom att gifta bort sin dotter åt sonen till en sådan skurk, och han befallde Amalia att icke vidare tänka på George och att återsända alla de brev och presenter, hon hade erhållit av honom.

Hon lovade att göra det och sökte att lyda. Hon slog in de få små nipperna, och vad breven angår, så tog hon fram dem från det ställe, där hon förvarade dem, och läste dem omigen — som om hon icke kunnat dem utantill förut — men kunde icke skilja sig ifrån dem. Denna ansträngning var henne för stark, och hon lade dem tillbaka vid sin barm — såsom man ser en mor vyssja sitt barn, som redan är dött. Unga Amalia kände, [ 247 ]att hon skulle dö eller förlora förståndet, om denna sista tröst rycktes ifrån henne. Hur brukade hon icke rodna och klarna upp, när dessa brev anlände! Hur brukade hon icke trippa bort med klappande hjärta, så att hon skulle kunna läsa dem utan att bli störd! Om de voro kalla, hur hårdnackat tydde icke detta ömma lilla hjärta dem, som om de varit varma, och om de voro korta och själviska, vilka ursäkter fann hon icke för brevskrivaren!

Det var över dessa få värdelösa papper hon ständigt ruvade. Hon levde i sitt förflutna liv — varje bokstav tycktes återkalla någon omständighet däri. Hur väl hon mindes dem alla! Hans min och ton, hans klädsel, vad han sagt och hur han hade sagt det — dessa en död kärleks reliker och minnen voro allt som hon ägde kvar i världen, och hennes livs bestyr bestod i att vaka vid kärlekens lik.

Döden motsåg hon med outsäglig längtan. Då, tänkte hon, skall jag alltid vara i stånd att följa honom… Jag prisar icke hennes uppförande eller framställer det såsom ett mönster för miss Bullock att följa. Miss B. förstår bättre än denna stackars lilla varelsen att reglera sina känslor. Miss B. skulle aldrig ha komprometterat sig så som den oförståndiga Amalia hade gjort: oåterkalleligen givit bort sig åt den älskade, utan att få något i stället — endast ett skört löfte, som i ett ögonblick bröts och blev värdelöst. En lång förlovning är ett kompaniskap, som den ena kompanjonen kan bibehålla eller upplösa efter behag, men av vilket hela den andras kapital är beroende.

Varen därför försiktiga, mina unga damer; sen er väl före, hur I binden er. Akten er för att älska alltför innerligt; sägen icke allt vad I kännen eller (ännu bättre) kännen mycket litet. I sen här följderna av att vara alltför mycket ärliga och tillitsfulla och misstron därför er själva och envar. Giften er så som det är brukligt i Frankrike, där juristerna äro brudtärnorna och de förtrogna. Hysen i alla händelser aldrig sådana känslor, som kunna beröva er ert lugh, och given ej några löften, vilka ni icke när [ 248 ]som helst kunna taga tillbaka. Detta är rätta sättet, varpå man bereder sin lycka och blir respekterad och får ett gott rykte på världsmarknaden.

Om Amalia hade kunnat höra de kommentarier, som gjordes i avseende på henne inom den krets, ur vilken hennes fars ruin hade fördrivit henne, skulle hon ha insett, vilka hennes brott voro och hur hennes rykte var totalt bortslumpat. En sådan brottslig oförsiktighet hade mrs Smith aldrig hört talas om; dylika vidriga förtroligheter hade mrs Brown alltid fördömt, och slutet måtte bli en varning för hennes döttrar.

— Kapten Osborne kunde naturligtvis inte gifta sig med en bankruttörs dotter, sade miss Dobbin. Det var alldeles tillräckligt att bli lurad av fadern. Vad den där lilla Amalia angår, så gick hennes dåraktiga beteende verkligen över allt…

— Allt vad, röt kapten Dobbin. Ha de inte varit förlovade alltsedan de voro barn? Var det inte så gott som ett giftermål? Vågar någon mänsklig varelse framandas ett ord mot den sötaste, renaste, mest änglalika av unga flickor?

— Se så, William, far då inte ut på det där sättet mot oss! Vi äro inte några karlar, som kunna slåss med dig, sade miss Jane. Vi ha inte sagt någonting mot miss Sedley, utom att hennes uppförande lindrigast sagt var högst oförsiktigt, och att hennes föräldrar äro personer, som utan tvivel gjort sig förtjänta av sin olycka.

— Vore det inte bäst att du, då miss Sedley nu är fri, själv friade till henne, William? frågade miss Anna sarkastiskt. Det skulle vara en särdeles önskvärd familjeförbindelse. Ha, ha, ha!

— Jag gifta mig med henne, sade Dobbin, djupt rodnande och talande mycket hastigt. Om ni, mina unga damer, äro så färdiga att ändra och byta om, äro ni väl därför så säkra på att hon är det? Håna och förlöjliga gärna denna ängel. Hon kan inte höra det och hon är bedrövad och olycklig och förtjänar att bli begabbad. [ 249 ]Gå på och gäckas du, Ann. Du är familjens kvickhuvud, och de andra tycka om att höra det.

— Jag får ännu en gång påminna dig om, att vi inte äro i en kasern, William, anmärkte miss Ann.

— I en kasern! Jag skulle just vilja höra någon i en kasern yttra sig såsom du, utbrast detta retade engelska lejon. Jag skulle min själ vilja höra en karl framandas ett enda ord emot henne! Men karlar tala inte på det sättet, Ann; det är bara kvinnor, som komma tillsammans och väsa och skrika och kackla. Se så, börja nu inte att gråta. Jag sade bara, att ni äro ett par gäss, sade Will Dobbin, då han såg att miss Anns röda ögon började att fuktas som vanligt. Nej, ni äro inte gäss, utan svanor, vad som helst — men för all del låt bara miss Sedley vara i fred.

Både mamma och systrar kommo överens om att någonting liknande Williams dåraktiga beundran av det där enfaldiga lilla koketta stycket hade världen aldrig skådat, och de bävade för att hon, då hennes förlovning med Osborne nu var bruten, genast skulle antaga sin andre beundrare och kapten. Vid dessa rädda aningar dömde dessa hedervärda unga damer otvivelaktigt enligt den erfarenhet de själva hade haft eller snarare (ty de hade ännu icke haft tillfälle att gifta sig eller slå upp) enligt sina egna begrepp om rätt och orätt.

— Det är då en välsignad sak, mamma, att regementet är utkommenderat, sade flickorna. Den faran är åtminstone vår bror besparad.

Så var även verkligen förhållandet, och sålunda är det som den franske kejsaren kommer att spela en roll i denna borgerliga komedi på världsmarknaden, vilken vi nu spela och som aldrig skulle kommit att spelas utan denne höge, stumme persons mellankomst. Det var han, som störtade Bourbonerna och John Sedley. Det var han, vars ankomst till Frankrikes huvudstad bragte hela landet i vapen för att försvara honom där och hela Europa för att fördriva honom därifrån. Medan den franska nationen och hären svuro honom trohet kring örnarna på Mars- [ 250 ]fältet, satte sig fyra väldiga främmande arméer i rörelse för att börja den stora örnjakten, och en av dessa var en engelsk armé, av vilken två av våra hjältar, kapten Dobbin och kapten Osborne, utgjorde en del.

Nyheten om Napoleons flykt och landstigning mottogs av den käcka trupp de tillhörde med en förtjusning och hänförelse, vilken envar, som känner denna ryktbara kår, lätt kan fatta. Från översten till den minste trumslagaren vid regementet voro alla fyllda av hopp och ärelystnad och patriotisk vrede samt tackade franske kejsaren, såsom för en personlig godhet, att han kom för att störa Europas fred. Nu var den timme slagen, efter vilken de så länge och så ivrigt hade längtat; då de skulle få visa sina kamrater, att de kunde slåss likaväl som veteranerna i Spanien, och att deras mod och tapperhet icke hade förkvävts av Västindien och gula febern. Stubble och Spoony hoppades att få sig kompanier utan att behöva köpa sig dem. Fru majorskan O'Dowd hoppades att före slutet av fälttåget (i vilket hon beslöt att deltaga) få skriva sig såsom överstinna O'Dowd. Våra två vänner (Dobbin och Osborne) voro lika upphetsade som de övriga, och vardera på sitt sätt — Dobbin mycket lugnt, Osborne mycket högljutt och energiskt — var fast besluten att göra sin plikt och vinna sin andel av ära och utmärkelse.

Den skakning, som till följd av dessa nyheter genomlopp landet och armén, var så stark, att man föga aktade på enskilda angelägenheter, och därav kom det sig förmodligen, att George Osborne, vars utnämning nyss hade stått att läsa i tidningen, ivrigt sysselsatt som han var med förberedelser till avtåget och full av längtan efter vidare befordran, icke tog sig så hårt av andra händelser, vilka under en lugnare tidpunkt skulle ha gripit honom djupare. Det måste erkännas, att gamle mr Sedleys olycka icke gjorde honom särdeles nedslagen. Han provade sin nya uniform, som klädde honom mycket väl, samma dag som den gamle herrns kreditorer hade sitt första sammanträde. Hans far berättade honom bankruttörens [ 251 ]skamliga, nedriga och gemena beteende, erinrade honom om vad han hade sagt om Amalia och att deras förbindelse för alltid var bruten samt gav honom samma afton en rätt vacker summa att därmed betala sin nya uniform, i vilken han tog sig så väl ut. Den frikostige unge mannen var alltid i behov av pengar och tog emot dem utan några invändningar. Auktionskungörelserna voro uppslagna på Sedleys hus, där han hade tillbragt så många, många lyckliga timmar. Han kunde se dem, då han gick hemifrån denna kväll (till gamle Slaughters, där han hade sitt kvarter, då han var i staden), skimra vita i månskenet. Detta glada och trevliga hem var nu således tillstängt för Amalia och hennes föräldrar — vart hade de väl tagit sin tillflykt? Tanken på deras ruin gick honom icke litet till hjärtat. Han var mycket dyster och nedslagen denna afton i kafferummet hos Slaughters och drack betydligt, såsom hans kamrater därstädes anmärkte.

Dobbin kom snart dit och, varnade honom för att dricka så mycket, vilket han sade att han gjorde endast därför att han var så fördömt nedstämd, men då hans vän började att göra honom klumpiga frågor och på ett betydelsefullt sätt bad att få veta nyheter, nekade Osborne att inlåta sig i samtal med honom, men erkände emellertid, att han var tusan så förvirrad och olycklig.

Tre dagar därefter träffade Dobbin Osborne i hans rum i kasernen. Den unge kaptenen var tydligen mycket nedslagen och satt med huvudet lutat mot bordet och med åtskilliga papper omkring sig.

— Hon har — hon har skickat tillbaka några småsaker, som jag givit henne, sade han. Se här!

Det var ett litet paket, med en välbekant handstil adresserat till kapten George Osborne — en ring, en silverkniv, en guldkedja och en medaljong med en hårlock i.

— Allt är förbi, sade han med ett aggande samvetes kvidan. Se här, Will…, du kan få läsa det, om du så önskar.

[ 252 ]Det var ett litet brev på några rader han pekade på och som lydde sålunda:

"Pappa har befallt mig att sända dig tillbaka dessa presenter, som du gav mig under lyckligare dagar, och jag skriver nu till dig för sista gången. Jag tror, jag vet, att du lika djupt som jag känner det slag, som drabbat oss. Det är jag som löser dig från en förbindelse, som är omöjlig i vår nuvarande fattigdom. Jag är säker om att du inte delar mr Osbornes grymma misstankar, vilka äro den svåraste av all den sorg vi ha att bära. Farväl, farväl! Jag ber att Gud måtte ge mig styrka att bära denna och andra olyckor, och att han alltid måtte välsigna dig.

A.

P. S. Jag skall ofta spela på pianot — ditt piano. Det var likt dig att skicka mig det."


Dobbin var mycket vekhjärtad. Äsynen av lidande kvinnor och barn brukade alltid gripa honom, och tanken på den olyckliga och övergivna Amalia fyllde denna godhjärtade själ med sorg och ångest — och han bröt ut i ett känsloflöde, vilket envar som vill gärna må anse omanligt. Han svor, att Amalia var en ängel, vari Osborne av allt sitt hjärta instämde. Även han hade överskådat deras livs historia och hade sett henne från hennes barndom ända till nuvarande tid, så oskuldsfull, så förtjusande enkel och okonstlad och så innerligt god och öm.

Vilken plåga det var att mista allt detta — att ha ägt det och icke satt värde därpå! Tusende behagliga scener och ljuva minnen trängde sig på honom — i vilka han ständigt såg henne god och vacker. Och vad honom själv angick, rodnade han av samvetsagg och blygsel, då minnet av hans egen själviskhet och likgiltighet bildade en så stark motsats mot denna fullkomliga renhet. För en stund var ära, krig och allt förgätet, och de båda vännerna talade endast om henne.

— Var äro de nu? frågade Osborne efter ett långt samtal och en lång paus och med icke ringa blygsel över [ 253 ]att han icke hade tagit något steg för att följa henne. Var äro de? Det finns inte någon adress i brevet.

Dobbin visste det. Han hade icke blott skickat dit pianot, utan även skrivit ett brev till mrs Sedley och anhållit om tillåtelse att komma och besöka henne — och han hade träffat henne där och även Amalia dagen innan han kom ut till Chatham, ja, han hade till och med fört med sig avskedsbrevet och paketet, som så djupt hade rört dem.

Han hade funnit mrs Sedley blott alltför villig att taga emot honom och i hög grad uppskakad i anledning av pianots ankomst, vilket, efter vad hon gissade, naturligtvis måste ha kommit från George och bevisade, att han var vänligt sinnad emot dem. Kapten Dobbin rättade icke den värda damens misstag och lyssnade med livligt deltagande till hela hennes berättelse om hennes sorger och lidanden — beklagade hennes förluster och umbäranden och instämde i tadlet över mr Osbornes grymma beteende mot sin förste välgörare. Då hon något så när hade lättat sitt överflödande hjärta och utgjutit en hel hop av sina sorger, hade han rentav mod att be att få se Amalia, som var där uppe på sin kammare som vanligt och vilken modern ledde skälvande nedför trapporna.

Hennes utseende var så spöklikt och hennes förtvivlade blick så gripande, att den hederlige William Dobbin rentav blev skrämd då han fick se henne och läste de sorgligaste förebud i detta bleka, stela anlete. Sedan hon ett par minuter suttit i hans sällskap, lade hon paketet i hans hand och sade:

— Var god och lämna det här åt kapten Osborne och — och jag hoppas att han mår väl — och det var bra vänligt av er att komma och hälsa på oss — och vi tycka så mycket om vår nya bostad. Och jag — jag tror att jag går upp till mig, mamma, ty jag känner mig litet klen.

Och med dessa ord och med en nigning och ett leende gick det stackars barnet sin väg. Då modern ledde henne upp, kastade hon blickar av ångest på Dobbin. Den goda själen behövde icke en dylik vädjan. Därtill älskade han [ 254 ]henne själv alltför högt. Outsäglig sorg, medlidande och skräck förföljde honom, och han avlägsnade sig med en känsla, som om han varit en brottsling, sedan han hade sett henne.

Då Osborne hörde, att hans vän hade träffat henne, gjorde han varma och ivriga frågor rörande det stackars barnet. Hur mådde hon? Hur såg hon ut? Vad sade hon? Hans kamrat fattade hans hand, såg honom in i ansiktet och sade: — George, hon är döende! — mera förmådde han icke säga.


Asterisk.svg


I det hus, till vilket den Sedleyska familjen hade tagit sin tillflykt, fanns en rask irländsk flicka, som förrättade alla sysslorna därstädes, och denna flicka hade under många föregående dagar förgäves sökt att bistå och trösta Amalia. Amalia var alltför mycket bedrövad för att svara henne eller att ens giva akt på den hederliga varelsens välvilliga ansträngningar.

Fyra timmar efter samtalet mellan Dobbin och Osborne kom denna flicka in i Amalias rum, där denna som vanligt satt helt stum och i tysthet ruvade sina brev — hennes enda lilla skatt. Flickan log, såg skalkaktig och glad ut och gjorde många försök att ådraga sig Amalias uppmärksamhet, utan att denna likväl gav akt på henne.

— Miss Amalia! sade hon slutligen.

— Jag kommer, sade Amalia och såg sig om.

— Det är ett bud här, fortfor flickan. Det är någonting — en viss person — och här är ett nytt brev till er, så att ni inte längre behöver läsa de gamla.

Därmed räckte hon henne ett brev, som Amalia tog och läste.

"Jag måste träffa dig", sade brevet. "Dyraste Amalia — min ljuva älskling — min dyra maka, kom till mig!"

George och hennes mor väntade utanför, till dess hon hade läst brevet.