Världsmarknaden/Kap 38

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 3
Världsmarknaden
av William Thackeray
Översättare: Carl Johan Backman

En familj i mycket små omständigheter
Kapitel 5  →


[ 49 ]

FJÄRDE KAPITLET.
En familj i mycket små omständigheter.

Vi måste antaga, att lille George Osborne ridit från Knightsbridge till Fulham, och vilja nu stanna och i denna by fråga oss för rörande några vänner, som vi lämnat därstädes. Hur mår mrs Amalia efter striden vid Waterloo? Lever och mår hon väl? Vad har blivit av major Dobbin, som alltid hängde efter henne? och har man haft några nyheter om skatteindrivaren i Boggley Wollah?

Vad den sistnämnde angår, så vet man i korthet följande: Vår hedervärde fete vän Josef Sedley återvände till Ostindien icke långt efter sin flykt från Brüssel, antingen därför att hans permission var tilländalupen eller därför att han fruktade att möta några vittnen till hans Waterloostrid. I alla händelser återvände han till Bengalen mycket kort efter sedan Napoleon hade tagit sitt residens på S:t Helena, där Josef såg före detta kejsaren. Den som hörde mr Sedley tala ombord på skeppet kunde lätt ha blivit förledd till det antagandet, att detta icke var första gången, som han och korsikanaren hade sammanträffat, och att civilisten hade trotsat den franske generalen vid Mont S:t Jean. Han hade tusende anekdoter om de ryktbara striderna och kände vartenda regementes position och huru stora förluster vart och ett hade lidit. Han förnekade icke, att han hade varit inblandad i dessa strider — att han hade varit vid armén och fört depescher åt hertigen av Wellington. Och han beskrev vad hertigen gjorde och sade vid varje upptänklig tid på dagen före Waterloo-striden med en så noggrann kunskap om hans nåds tänke[ 50 ]sätt och åtgärder, att det var alldeles tydligt, att han måste ha varit vid segerherrens sida under hela dagens lopp, ehuru han, såsom icke militär, ej kom att nämnas i de offentliga dokumenten rörande striden. Kanske hade han även lyckats få sig själv att tro, att han hade varit med i striden, och säkert är, att han under någon tid väckte stor uppståndelse i Calcutta och kallades Waterloo-Sedley under hela den följande vistelsen i Bengalen.

De växlar, som Josef hade givit för inköpet av de där olyckliga hästarna, blevo betalta utan prut av honom och hans kommissionär. Man hörde honom aldrig häntyda på denna handel, och ingen visste med säkerhet vad som hade blivit av hästarna eller hur han hade blivit av med dem eller med Isidor, hans belgiske betjänt, vilken under hösten 1815 i Valencienne sålde en grå häst, som var mycket lik den som Josef hade ridit.

Josefs kommissionär i London hade order att årligen utbetala hundratjugu pund till hans föräldrar i Fulham. Detta var aven det gamla parets huvudsakligaste inkomst, ty mr Sedleys spekulationer efter cessionen upphjälpte alls icke den stackars gamle mannens pekuniära ställning. Han försökte sig som vinhandlare, som kolhandlare, som lotterikollektör med mera. Han skickade omkring prospekt till sina vänner, så snart han öppnade en ny handel, och beställde sig en ny mässingsplåt för sin dörr och talade helt stort om, att han ännu skulle skapa sig en förmögenhet. Men lyckan kom aldrig tillbaka till den svage gubben. Den ene efter den andre av hans vänner föll ifrån honom och tröttnade att köpa dyra kol och dåligt vin av honom, och i hela vida världen fanns det numera endast hans hustru som, då han på morgonen stultade till City, trodde att han ännu gjorde affärer därstädes. Om aftonen kravlade han sig långsamt tillbaka och plägade då besöka en liten klubb i ett värdshus, där han skötte nationens finanser. Det var riktigt märkvärdigt att höra honom tala om millioner och agio och diskonto och vad Rotschild och Baring Brothers gjorde, [ 51 ]och han talade om så stora summor, att herrarna i klubben (apotekaren, begravningsentreprenören, den store snickaren och byggmästaren samt klockaren, som fick komma med på sladden, och vår gamle bekante, mr Clapp) riktigt fingo respekt för den gamle herrn.

— Jag stod mig bättre förr i världen, plägade han alltid säga till envar som han träffade där. Min son är i detta ögonblick den högste magistratspersonen i Ramgunge i presidentskapet Bengalen och lyfter sina fyratusen rupier i månaden. Min dotter kunde bli överstinna, om hon ville. Jag skulle kunna draga på min son, den högste magistratspersonen, för tvåtusen pund i morgon, och Alexander skulle betala ut summan ögonblickligen — kontant på disken, sir. Men Sedleyarna ha alltid varit en stolt familj.

Ni och jag, min käre läsare, kunna möjligen en dag råka i samma ställning, ty ha icke många av våra vänner råkat i den? Vår lycka kan svika oss, våra krafter övergiva oss, vår plats på tiljan intagas av bättre och yngre skådespelare — och livets lyckochanser kunna rulla bort och lämna oss skeppsbrutna på stranden. Våra vänner skola då undvika oss, då de möta oss, eller vad som är ännu värre, räcka fram ett par fingrar åt oss på ett nedlåtande och medlidsamt sätt — och vi kunna då vara säkra om att vännen, så snart vi vänt ryggen till, börjar med ett: — Stackars sate, vilken oförsiktighet har han inte begått och vilka utsikter till lycka har han inte förspillt! Nå ja, en vagn och tretusen pund om året äro väl i alla fall icke den högsta belöning man kan tänka sig eller det som bestämmer Guds dom över människorna. Om skojare lyckas lika ofta som de misslyckas, om charlataner och gycklare ha framgång och skurkar vinna förmögenhet eller dela motgång och medgång likt de skickligaste och hederligaste ibland oss — så säger jag, broder, att världsmarknadens håvor och nöjen icke kunna värderas så särdeles högt och att det är sannolikt… men vi förirra oss utom gränsen av vår berättelse.

Om mrs Sedley hade varit en kvinna med energi, skulle [ 52 ]hon ha använt den efter sin mans ruin och hyrt sig ett stort hus och tagit emot inackorderingar. Den gamle Sedley skulle icke ha spelat en dålig roll såsom man åt värdinnan på platsen, skulle ha varit husets tituläre herre, förskärare, hovmästare och en ödmjuk man åt innehavaren av den ruskiga tronen. Jag har sett män med goda huvuden och god uppfostran, som förr i världen haft goda utsikter och god hälsa och i sin ungdom hållit öppen taffel åt sina vänner och haft hästar och hundar, på gamla dagar helt ödmjukt skära för stek åt gamla grälsjuka häxor och låtsa presidera vid deras ledsamma bord — men mrs Sedley hade icke nog mycken energi för sådant, utan nöjde sig med att ligga på den strand, dit ödet hade kastat henne — och man kunde se att detta gamla pars bana var avslutad.

Jag tror icke att de voro olyckliga. Kanske voro de litet stoltare i motgången, än de hade varit i medgången. Mrs Sedley var alltid en stor dam för sin värdinna, mrs Clapp, då hon gick ned och tillbragte mången timme tillsammans med henne i bottenvåningen eller i köket. Den irländska pigan Betty Flanagans hattar och band, hennes näsvishet och lättja och överdådiga slöseri med köksljusen, hennes förmåga att få teet och sockret att taga ett hastigt slut och så vidare utgjorde ett nästan lika rikt samtalsämne för den goda damen som hennes förra tjänstepersonals görande och låtande under den tid, då hon hade Sambo och kusken och en stalldräng och en betjänt och en hushållerska med ett helt regemente kvinnliga tjänare under sig — om vilket allt den goda damen talade väl sina hundra gånger om dagen. Utom Betty Flanagan hade mrs Sedley alla pigorna i husen vid gatan att övervaka. Hon visste, hur varenda hyresgäst i de små husen i trakten betalte eller icke betalte sin lilla hyra. Hon gick åt sidan, då mrs Rougemont, aktrisen, for förbi med sin tvetydiga familj samt gjorde en stolt knyck på nacken, då apotekarfrun, mrs Pestler, for förbi i sin mans enspända ämbetsåkdon. Hon hade långa överläggningar med grönsakshandlaren om den sallat för så och så många ören, [ 53 ]som mr Sedley gärna ville ha till middagen, höll ett skarpt öga på mjölkbudet och bagarens springpojke och gjorde regelbundna besök hos slaktaren, som sannolikt sålde hundratals oxar med vida mindre bråk, än han hade för mrs Sedleys fårkött, samt räknade potatisarna kring steken på söndagarna, på vilken dag hon, klädd i sin bästa dräkt, gick i kyrkan två gånger om dagen och läste Blairs postilla på eftermiddagen.

På den dagen — ty "affärer" hindrade honom att förskaffa sig detta nöje under söckendagarna — var det gamle Sedleys högsta fröjd att föra sin lilla dotterson George bort till de närliggande parkerna eller Kensington Gardens för att se på soldaterna eller föda ankorna. Lille George älskade rödrockarna, och hans morfar berättade honom, huruledes hans far hade varit en ryktbar krigare, och presenterade honom för många sergeanter och andra med Waterloomedaljen på bröstet, varvid den gamle morfadern alltid mycket storståtligt föreställde honom såsom son till kapten Osborne vid —de regementet, som led en ärorik död på den ärorika adertonde juni. Under de första av dessa söndagspromenader hade han visat stor fallenhet för att proppa lille Georges mage full med äpplen och pepparkakor och annat snask, till stor skada för gossens hälsa, till dess Amalia förklarade, att George aldrig vidare skulle få gå ut med morfar, såframt icke denne högtidligt och på sin heder lovade att icke vidare ge barnet tårtor och knäck eller annat sockerståndskram.

Mellan mrs Sedley och hennes dotter rådde en viss köld i anledning av gossen samt en hemlig svartsjuka. En afton i Georges mycket tidiga ungdom hade Amalia, som satt vid sitt arbete i den lilla salen, knappast märkt, att den gamla damen lämnat rummet, förrän hon instinktlikt skyndade upp till barnkammaren vid ett skrik från barnet, som hittills hade legat och sovit — och därvid överraskat mrs Sedley på väg att i smyg vilja giva gossen av "Daffys elixir". Amalia, som annars var den mildaste och frommaste varelse i världen, började skälva i hela kroppen av vrede, då hon fick se detta intrång på hennes [ 54 ]moderliga myndighet. Hennes kinder, som vanligen voro bleka, blossade nu upp till dess de voro så röda som de plägade vara, då hon var ett tolv års barn. Hon ryckte gossen ur moderns armar och fattade därefter tag i buteljen, medan den gamla damen stod där ursinnig och stirrade på henne, hållande den komprometterande teskeden i sin hand. Amalia slungade buteljen in i kaminen, så att den gick i bitar, ropande: — Jag vill inte ha gossen förgiftad, mamma! tryckte häftigt barnet intill sig och vände sig med blixtrande ögon mot sin mor.

— Förgiftad, Amalia! sade den gamla damen. Detta språk till mig!

— Han får inte taga in någon annan medicin, än den mr Pestler skickar honom, och denne har sagt att Daffys elixir är gift.

— Det är bra! du anser mig således för en mörderska! svarade mrs Sedley. Detta är det språk du nyttjar mot din mor! Jag har haft motgångar i livet — jag har sjunkit djupt från min förra ställning, jag har åkt i vagn och måste nu gå till fots — men jag visste inte förrän nu, att jag var en mörderska, och jag tackar dig för nyheten!

— Mamma, sade den stackars flickan, som aldrig hade långt efter tårarna, du får inte vara hård emot mig — jag menade inte vad jag sade — jag menade inte att du ville göra barnet något ont — det var bara —

— Ja visst, min flicka lilla, du menade bara att jag var en mörderska, i vilket fall det är bäst att genast låta gripa och kasta mig i häktet. Eget nog att jag inte förgiftade dig, då du var barn, utan gav dig den bästa uppfostran och de förnämsta lärare, som kunde fås för pengar. Ja, jag har ammat fem barn och begravt tre, och det av dem, som jag hållit mest av och som jag vårdat och skött i alla hennes barnsjukdomar, både torsk och tandsprickning och mässling och kikhosta och låtit få lära allt möjligt, utan att fråga efter vad det kostade — något som jag aldrig fick, då jag var flicka, då jag var glad att få hedra fader och moder, att jag måtte länge leva på jorden och att få vara nyttig och icke gå och sura och [ 55 ]hänga läpp hela dagen i mitt rum och bete mig som en fin dam — hon säger, att jag är en mörderska. Ack, mrs Osborne, måtte ni aldrig komma att nära en orm i er barm, det är min bön!

— Mamma, mamma! ropade den stackars flickan, medan barnet i hennes armar stämde upp ett ohyggligt klagotjut.

— En mörderska kan tänka! Fall du ned på dina knän, Amalia, och bed Gud rena ditt syndiga och otacksamma hjärta, och måtte Han förlåta dig så som jag gör! och med dessa ord rusade mrs Sedley ut ur rummet, i det hon ännu en gång framväste ordet "gift!" och så slöts hennes fromma välsignelse.

Denna brytning mellan mrs Sedley och hennes dotter blev aldrig riktigt hävd. Den omnämnda tvisten gav den äldre damen otaliga fördelar, av vilka hon icke försummade att begagna sig med kvinnlig fyndighet och ihärdighet. Så till exempel talade hon knappast med Amalia på hela veckor efteråt. Hon varnade tjänarna för att röra barnet, emedan mrs Osborne i sådant fall möjligen kunde bli ond. Hon bad sin dotter se och riktigt övertyga sig om, att det icke fanns något gift i den dagliga föda, som tillreddes åt lille George. Då grannarna frågade, hur den lille gossen mådde, hänvisade hon dem helt spetsigt till mrs Osborne. Hon vågade aldrig fråga, om barnet mådde väl eller illa. Hon ville icke röra vid gossen, ehuru han var hennes dotterson och egen rara älskling, ty hon var icke van vid barn och skulle kunna taga livet av honom. Och så ofta doktor Pestler kom på besök, mottog hon honom på ett så sarkastiskt och föraktfullt sätt, att denne förklarade, att själva lady Thistlewood, vars läkare han hade den äran att vara, icke kunde taga på sig en mera stolt och förnäm min än mrs Sedley, av vilken han aldrig hade erhållit något läkarhonorarium. Amalia å sin sida var även sannolikt svartsjuk — och vilken mor är icke det — på dem som ville sköta hennes barn i stället för henne och söka intaga första platsen i dess ömhet. Säkert är, att hon var orolig, så snart någon handskades med [ 56 ]barnet och att hon icke mera wille tillåta mrs Clapp eller pigan att kläda på honom eller ansa om honom, än hon ville tillåta någon hantera hennes mans miniatyrporträtt, som hängde över hennes lilla säng — samma lilla säng, från vilken den stackars flickan hade gått till hans och till vilken hon nu återvände för många, tysta, tårfulla, men lyckliga år.

I detta rum var Amalias hela hjärta och allt vad hon hade kärast på jorden. Här var det hon skötte om sin gosse och med oförtröttad kärlek vakade över honom under hans barndoms många sjukdomar. Den äldre George tycktes så att säga ha återvänt i honom, endast åtskilligt förbättrad och som om han hade kommit tillbaka från himlen. I hundrade små toner, blickar och åtbörder var barnet så likt sin far, att en rysning genomilade änkans hjärta, och den lille gossen frågade henne ofta varför hon fällde tårar. Det var därför att han var så lik sin far, det tvekade hon icke att säga honom. Hon talade ständigt med honom om den döde fadern och berättade för det oskyldiga och undrande barnet om sin kärlek till George — mycket mera än hon någonsin hade gjort för George själv eller för någon av sin ungdoms förtrogna. Med sina föräldrar talade hon aldrig om saken, skyggande tillbaka för att blotta sitt hjärta för dem. Lille George kunde sannolikt icke förstå henne bättre än de, men i hans och endast i hans öron utgöt hon oförbehållsamt sitt hjärtas hemligheter. Själva hennes glädje var ett slags sorg eller åtminstone av ett så ömt slag, att dess uttryck var tårar. Hennes känslighet var i allmänhet så stark eller kanske rättare så svag, att doktor Pestler (som nu är en fruntimmersläkare på modet, som far omkring i en präktig, mörkgrön vagn, med utsikt till att snart bli riddare och få sig ett hus vid Manchester Square) berättade, att åsynen av henne, då hon skulle vänja av barnet, hade kunnat beveka Herodes själv. Han hade ett ömt hjärta för många år tillbaka, denne Pestler, och hans hustru var dödligt svartsjuk på mrs Amalia då och långt efteråt.

[ 57 ]Måhända hade doktorns fru goda skäl för sin svartsjuka; de flesta damer, som utgjorde Amalias lilla krets av bekanta, delade densamma och voro riktigt förtretade över den entusiasm, varmed det andra könet betraktade henne. Ty nästan alla män, som kommo i hennes närhet, blevo förtjusta i henne, ehuru de sannolikt skulle haft svårt att säga varför. Hon var icke kvick eller på något sätt briljant eller över måttan vis eller utomordentligt vacker. Men vart hon kom, rörde och tjusade hon envar av det manliga könet och väckte förakt och misstroende hos sitt eget kön. Jag tror, att det var hennes svaghet, som utgjorde hennes förnämsta tjuskraft — ett slags ljuv undergivenhet och mildhet, som tycktes anropa varje man hon mötte om hans sympati och hans beskydd. Vi ha sett, hur inom Georges regemente, ehuru hon talade med få av hans kamrater, alla de unga officerarnas svärd voro färdiga att flyga ur skidan för att fäkta för henne, och på samma sätt intresserade och behagade hon envar inom sin lilla krets av bekanta i Fulham.

Det var icke blott doktor Pestler, utan även mr Linton, hans biträde, som förklarade sig vara mrs Osbornes slav. Denne senare var en ung herre, som var vida mer välkommen i mrs Sedleys hus än hans principal, och om lilla George fick någon krämpa, kunde han titta in två eller tre gånger om dagen för att se om den lille pilten, utan att begära ett öre i ersättning därför. Han plägade taga med sig bröstsocker och dadlar och annat dylikt från lådorna i apoteket och tillaga så söta och välsmakande mixturer, att gossen tyckte att det var ett riktigt nöje att vara litet krasslig, och han och Pestler själv sutto i två hela nätter vid gossens säng under den förfärliga veckan, då han hade mässlingen. Skulle de ha handlat på samma sätt i fråga om annat folk? Sanningen befaller oss att svara nej härpå.

Så var det den lille franske chevaliern mittemot, som gav lektioner i sitt modersmål i åtskilliga skolor i trakten och som man om natten kunde höra på en gnällande gammal fiol spela tremulerande gamla gavotter och [ 58 ]menuetter inne i sitt rum. Så ofta denne pudrade och artige gamle herre, som aldrig en enda söndag saknades i kapellet i Hammersmith — så ofta, säger jag, gamle chevalier de Talonrouge talade om mrs Osborne, plägade han först avsluta sin pris, medelst en graciös åtbörd med handen vifta bort de kvarblivna snuskornen, åter nypa ihop sina fingrar, föra dem till sin mun och så öppna dem med en kyss och utropet: — Ah, la divine créature! Han bedyrade, att då Amalia promenerade i Brompton Lanes, spirade blommor upp under hennes fötter; han kallade lille George Cupidon och frågade honom, huru det stod till med Venus, hans mamma, samt berättade för den förvånade Betty Flanagan, att hon var en av gracerna och favorittjänarinna åt la Reine des Amours.

Vi kunde anföra många flera exempel på denna lätt vunna och omedvetna popularitet. Plägade icke mr Binny, den milde och fint bildade pastorn i distriktskapellet, i vilket familjen brukade åhöra gudstjänsten, alltsomoftast göra besök hos änkan, gunga den lille gossen på sitt knä och erbjuda sig att lära honom läsa latin, till stor förtrytelse för sin äldre syster, som skötte hushållet åt honom.

— Det finns ju rakt ingenting hos henne, plägade den sistnämnda damen yttra. Då hon kommer hit på te, talar hon inte ett ord under hela aftonen. Hon är en sipp och tillgjord varelse, och min tro är den, att hon inte har något hjärta alls. Det är bara hennes fagra anlete, som ni karlar beundra så mycket. Miss Grits, som har fem tusen pund och ännu mera att vänta, har två gånger så mycket karaktär och är i min smak tusen gånger mera angenäm och behaglig, och om hon såge bra ut, är jag fullt övertygad, att du skulle tycka att hon vore alldeles utmärkt.

Det är högst sannolikt, att miss Binny icke hade så alldeles orätt. Det är verkligen det fagra anletet, som framkallar sympati i karlarnas bröst, de inpiskade skälmarna. Ett fruntimmer kan äga Minervas visdom och kyskhet, och vi fästa ändå icke någon uppmärksamhet vid [ 59 ]henne, om hon har ett fult ansikte. Vilken dårskap kunna icke ett par vackra ögon göra förlåtlig? Vilken enfald kunna icke röda läppar och en mjuk och vacker röst göra behaglig? Och så komma damerna med sin vanliga känsla för rättvisa och påstå, att därför att ett fruntimmer är vackert, måste hon vara en gås. Ack, mina damer, somliga av er äro varken vackra eller visa!

Dessa äro endast triviala händelser att berätta i vår hjältinnas liv. Hennes berättelse är just icke rik på stora tilldragelser, såsom den hedervärde läsaren utan tvivel redan märkt, och om hon hade hållit en dagbok över det som hänt henne under de sju åren efter hennes sons födelse, skulle man däri funnit få tilldragelser mera märkvärdiga än den nyss omnämnda mässlingen. En dag kom förbemälde hans ärevördighet mr Binny och bad henne, till stor överraskning för henne själv, att utbyta namnet Osborne mot hans eget, varvid hon med djup rodnad och tårar i ögon och röst tackade honom för hans goda tanke om henne, uttryckte sin livliga erkänsla för hans godhet mot henne och hennes lille gosse, men på samma gång förklarade, att hon aldrig, aldrig kunde tänka på någon utom — utom den man hon hade mist.

Den tjugufemte april och den adertonde juni, de dagar, som hade gjort henne till maka och änka, höll hon sig helt och hållet inne i sitt rum och ägnade dem (och vi veta icke hur många timmar av ensliga, nattliga tankar, medan hennes lille gosse sov i den lilla sängen vid sidan av hennes egen) åt minnet av denne hädangångne vän. Under dagen var hon mera verksam. Hon hade lille George att lära läsa och skriva och en smula rita. Hon läste böcker för att sedan kunna ur dem berätta för honom. Då hans ögon öppnades och hans förstånd utvecklades under inflytande av den yttre naturen omkring honom, lärde hon barnet, så långt hennes ringa kraft förmådde, att känna och älska sin och allas Skapare, och varenda kväll och morgon bådo hon och han (i denna vördnadsbjudande och rörande förening, som jag tror måste sända liksom en helig rysning genom vars och ens [ 60 ]hjärta som bevittnat den) till Fader Vår — modern bedjande ur djupet av sitt milda hjärta och barnet läspande efter vad hon talade. Och för varje gång bådo de Gud välsigna den goda, kära pappa, som om han varit levande och inne i rummet hos dem.

Många timmar av hennes dag upptogos av att tvätta och kläda denne unge herre — att taga honom med sig ut på en liten promenad före frukosten och innan morfar gick bort för att sköta "affärer" — att göra honom de mest underbara och uppfinningsrika dräkter, för vilket ändamål den sparsamma änkan klippte sönder och ändrade varenda duglig bit av den lilla grannlåt hon hade i sin garderob från sitt gifta liv — ty mrs Osborne själv bar alltid (till stor förtret för hennes mor, som föredrog vackra kläder, i synnerhet efter familjens olycka) en svart klänning och en halmhatt med ett svart band. Mången timme ägnade hon även åt sin mor och sin gamle far. Hon hade gjort sig möda med att lära sig spela cribbage och spelade nu med den gamle herrn de aftnar, då han icke gick till sin klubb. Hon sjöng för honom, då han var så sinnad, och detta var alltid ett gott tecken, ty han föll oföränderligen i en ljuv och behaglig sömn under musiken. Hon renskrev åt honom en otalig mängd memorial, brev, prospekter och förslag. Det var med hennes stil som de flesta av den gamle herrans förra bekanta blevo underrättade om att han hade blivit agent åt Svarta Diamant- och Kolbolaget och kunde förse sina vänner och allmänheten med de bästa kol för så och så mycket per tunna. Allt vad han gjorde, bestod i att underteckna cirkulären med sin namnteckning med dithörande släng och skriva adresser på dem med en darrande kontorsstil. Ett av dessa papper sändes till major Dobbins kommissionär, men som majoren för närvarande var i Madras, var han icke i behov av kol. Han kände emellertid den hand, som hade skrivit prospektet. Ack, vad skulle han icke velat giva för att hålla denna samma hand i sin egen! Ett nytt prospekt kom ut, vilket underrättade majoren om att J. Sedley & C:o, som hade etablerat agenturer i Oporto, [ 61 ]Bordeaux och S:t Marys, voro i stånd att erbjuda sina vänner och den stora allmänheten det finaste portvin, sherry och rött vin av den yppersta skörd till resonabla pris och på de fördelaktigaste villkor. Handlande enligt denna vink, värvade han guvernören, befälhavande generalen, domarkåren, regementena och envar som han kände i presidentskapet och sände hem till Sedley & C:o. order på vin, vilka rentav förbluffade mr Sedley och mr Clapp, som voro kompanjoner i affären. Men inga nya order ingingo efter denna första stora post, på vilken gamle Sedley redan i fantasien hade byggt sig ett hus i City, ett helt regemente skrivare, stora magasin samt korrespondenter över hela världen. Den gamle herrns smak och förstånd om vin hade gått sin kos; major Dobbin fick uppbära hela skurar av förbannelser i officersmässen över de usla drycker, han hade varit ett medel att införa dit, och köpte tillbaka en betydlig del av vinet och sålde det på offentlig auktion till ofantlig förlust för sig själv. Vad beträffar Josef Sedley, som nu hade säte och stämma i finanskammaren i Calcutta, så var han alldeles ursinnig, då posten tillförde honom en bunt av dessa backanaliska prospekt jämte ett enskilt brev från hans far, i vilket denne förklarade, att han räknat på honom vid detta sitt företag och enligt faktura skickat en mängd utsökt vin till honom, för vilket han hade dragit växlar på honom till motsvarande belopp.

Josef, som lika litet önskade att någon skulle veta att hans far var vinhandlare, som om han varit bödeln själv, protesterade växlarna och skrev ett skarpt brev tillbaka till den gamle herrn och bad honom själv sköta sina affärer — varav följden blev, att gamle Sedley själv måste lösa in sina växlar för den vinst han hade gjort på vinförsäljningen i Madras samt för en liten del av Amalias besparingar.

Utom hennes pension om femtio pund om året hade femhundra pund, enligt vad hennes mans testamentsexekutor uppgav, blivit vid Osbornes frånfälle lämnade i hans kommissionärs händer, vilken summa Dobbin, i [ 62 ]egenskap av lille Georges förmyndare, föreslog att man skulle mot åtta procent sätta in i ett ostindiskt handelshus. Mr Sedley, som trodde att majoren hyste några nedriga avsikter på penningarna, var starkt emot denna plan och begav sig till kommissionären för att personligen protestera mot placerandet av det ifrågavarande kapitalet, men fick där till sin överraskning veta, att hela den avlidne kaptenens kvarlåtenskap icke steg till hundra pund och att de nämnda femhundra punden måste vara en särskild summa, vilken major Dobbin ensam kände till. Mer än någonsin övertygad att det var något skälmstycke med i spelet, gick nu gamle Sedley majoren närmare in på livet. I egenskap av sin dotters närmaste anförvant fordrade han i hög ton en klar och tydlig uppgift på den avlidne kaptenens affärsställning. Dobbins stamning, rodnad och tafatthet ökade den andres övertygelse att han hade en skälm att göra med, och han sade Dobbin i majestätisk ton rentut att hans tro var den, att majoren på ett olagligt sätt förhöll hans avlidne mågs pengar.

Dobbin förlorade nu hela sitt tålamod, och om icke hans anklagare hade varit så gammal och bruten till själ och kropp, skulle kanske en tvist ha uppstått mellan dem i Slaughters kaffehus, där de hade haft sitt samtal inne i en av avbalkningarna.

— Följ med mig upp, sade majoren, jag fordrar att ni följer med mig upp, så att ni får se, vilken som är den förorättade parten, stackars George eller jag.

Därefter drog han den gamle herrn med sig upp till sin sängkammare och tog ur sin skrivpulpet fram Osbornes räkenskaper och en hel bunt med reverser, utfärdade av George, vilken, för att göra honom rättvisa, alltid var färdig att giva en revers.

— Han betalte sina växlar i England, tillade Dobbin, men då han stupade, ägde han inte hundra pund i behåll. Jag och en eller ett par av hans kamrater ha skjutit ihop den lilla summan, som var allt vad vi kunde vara av med, och så vågar ni komma och påstå, att vi vilja bedraga änkan och barnet.

[ 63 ]Sedley var mycket nedslagen och ångerfull, ehuru sanningen var den, att Dobbin hade sagt den gamle herrn en stor osanning, eftersom han själv hade givit varenda shilling av pengarna, utom att han hade låtit begrava sin vän och betalt alla omkostnader, som blevo en följd av olyckan och den stackars Amalias flyttning.

På dessa utgifter hade gamle Osborne aldrig besvärat sig med att tänka, lika litet som någon av Amalias anförvanter eller Amalia själv hade gjort det. Hon litade på major Dobbin, tog hans något förvirrade beräkningar för alldeles givna och anade inte ett ögonblick i hur stor skuld hon stod till honom.

Två eller tre gånger om året skrev hon enligt sitt löfte brev till honom i Madras, vilka allasammans rörde lille George. Hur han gömde dessa papper som en skatt! Så ofta Amalia skrev, svarade han, men skrev aldrig annars. Däremot sände han otaliga minnen från sig till sin gudson och henne. Så skickade han hem ett kinesiskt schackspel av elfenben, i vilket bönderna voro små gröna och vita män med verkliga svärd och sköldar, löparna sutto till häst och tornen buros på ryggen av en elefant. Dessa schackpjäser utgjorde Georges förtjusning, och han präntade sitt första brev för att skriva och tacka sin gudfar för denna gåva. Vidare skickade han hem konserver och pickles, på vilken senare vara den unge herrn smakade i smyg inne i en skänk och blev dödssjuk på kuppen. Då han kände, hur den brände på tungan, trodde han det vara ett straff för att han snattat. Amalia skrev till majoren en liten komisk skildring av denna olycka, och det gladde honom att tänka, att hon nu stundom kunde vara glad och munter. Han skickade även ett par schalar, en vit åt henne och en svart med blommig botten åt modern samt ett par röda ytterhalsdukar åt gamle mr Sedley och George. Schalarna voro värda minst femtio guinéer stycket, såsom mrs Sedley väl visste. Hon bar sin med stor ståt i kyrkan i Brompton och gratulerades av sina kvinnliga vänner i anledning av den präktiga presenten. [ 64 ]Amalias schal tog sig även mycket vackert ut på hennes svarta dräkt.

— Vilken skada att hon inte vill tänka på honom! anmärkte mrs Sedley till mrs Clapp och till alla sina vänner i Brompton. Josef skickar oss aldrig några sådana presenter och knusslar på allting. Det är alldeles tydligt att majoren är kär över öronen, men så ofta jag kommer fram med en vink därom, rodnar hon och börjar gråta och går och sätter sig uppe hos sig med sitt miniatyrporträtt. Jag är alldeles utledsen vid det där porträttet. Jag önskar att vi aldrig hade sett de där otäcka, penningdryga Osbornes.

Bland dylika tarvliga scener och personer tillbragtes lille Georges tidiga ungdom, och han växte upp till en ömtålig, känslig, befallande gosse, sådan som en kvinnlig uppfostran skapar — och tyranniserade sin mor, som han älskade med passionerad ömhet. Han härskade för övrigt över hela den lilla världen omkring honom. Allteftersom han växte upp förvånades de äldre över hans stolta maner och stora likhet med fadern. Han gjorde frågor om allting, såsom frågvisa ungdomar göra. Djupsinnigheten i hans anmärkningar och frågor förvånade hans gamle morfar, som alldeles tråkade ut sin klubb med sina berättelser om den lille gossens lärdom och snille. Han bemötte sin mormor med godmodig likgiltighet. Både hon och hans övriga lilla omgivning trodde, att hans make icke fanns på jorden, och lille George, som ärvde sin fars stolthet, trodde kanske, att de icke hade så alldeles orätt.

Då han var omkring sex år gammal, började Dobbin ofta skriva till honom. Majoren önskade höra om George ginge i skola och hoppades att han skulle hedra sig där, eller ville han kanske ha en bra informator hemma? Det var nu tid på att han började lära sig något, och hans gudfar och förmyndare gav en vink om, att han hoppades få bestrida utgifterna för gossens uppfostran, vilken skulle komma att göra ett svårt intrång på moderns må inkomster. Kort sagt, majoren tänkte ständigt på [ 65 ]Amalia och hennes lille gosse och höll den senare genom sin kommissionär väl försedd med bilderböcker, färglådor, skolbord och alla möjliga medel till förströelse och undervisning. Tre dagar före Georges sjätte födelsedag körde en herre i gigg, åtföljd av en tjänare, fram till mr Sedleys hus och bad att få träffa unge herr George Osborne. Denne var ingen mer och ingen mindre än mr Woolsey, militärskräddaren vid Conduit Street, som kom på majorens order för att taga mått av den unge herrn till en omgång klädeskläder. Han hade förr haft den äran att göra kläder åt kaptenen, den unge herrns far.

Stundom hände det även, utan tvivel på grund av majorens önskan, att de ogifta damerna Dobbin kommo åkande i familjevagnen för att hälsa på Amalia och taga henne och den lille gossen med sig ut och åka, om de voro vid det lynnet. Dessa damers nedlåtenhet och välvilja kändes tämligen obehagliga för Amalia, men hon bar det ödmjukt, ty det låg i hennes natur att giva vika, och för övrigt beredde vagnen och dess glans och härlighet lille George ett utomordentligt nöje. De nämnda damerna bådo även någon gång, att gossen skulle få komma och tillbringa en dag hos dem, och han var alltid glad att få begiva sig till den vackra villan vid Denmark Hill, där de bodde och där det fanns sådana präktiga druvor i orangerierna och persikor på väggarna.

En dag kommo de vänligt över till Amalia med nyheter, vilka de voro säkra om att de skulle glädja henne — någonting mycket intressant rörande deras kära William.

— Vad är det? Kommer han tillbaka hem? frågade hon med glädjestrålande ögon.

— Nej bevars — visst inte — men de hade goda skäl att tro, att den käre William skulle till att gifta sig — och med en släkting till en god vän till henne — med miss Glorvina O'Dowd, sir Michael O'Dowds syster, som hade rest ut för att hälsa på lady O'Dowd i Madras — en mycket vacker och talangfull flicka, efter vad det allmänt påstods.

[ 66 ]Amalia sade: — Å! och förklarade sig vara mycket glad och lycklig över nyheten. Men hon förmodade, att Glorvina icke liknade hennes gamla bekanta, som var särdeles god och hjärtlig — men — men hon var mycket glad och lycklig, upprepade hon. Och till följd av någon plötslig impuls, vars mening jag icke kan förklara, slöt hon lille George i sin famn och kysste honom med mer än vanlig ömhet. Hennes ögon voro riktigt fuktiga, då hon åter släppte gossen, och hon talade knappast ett enda ord under hela utfärden — ehuru hon, efter vad hon själv sade, var mycket glad och lycklig.