Världsmarknaden/Kap 52

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 17
Världsmarknaden
av William Thackeray
Översättare: Carl Johan Backman

I vilket lord Steyne visar sig i sin mest älskvärda dager
Kapitel 19  →


[ 230 ]

ARTONDE KAPITLET.
I vilket lord Steyne visar sig i sin mest älskvärda dager.

Då lord Steyne var välvilligt stämd, gjorde han ingenting till hälften, och hans godhet och frikostighet mot den Crawleyska familjen gjorde den största heder åt hans urskillning. Hans härlighet utsträckte sin välvilja även till lille Rawdon; han påpekade för gossens föräldrar nödvändigheten av att skicka honom till en offentlig skola, att han nu var vid en ålder, då tävlan, de första grunderna i latinska språket, knytnävsstrider och umgänge med andra pojkar skulle göra honom den allra största nytta. Hans far invände, att han icke var tillräckligt rik för att skicka gossen i en god offentlig skola, hans mor förklarade, att Briggs var en ypperlig lärarinna åt honom och att han under hennes ledning redan hade gjort vackra framsteg, men alla dessa invändningar blevo besegrade av markisens av Steyne ihärdiga välvilja. Hans härlighet var en av styresmännen i den ryktbara kollegiala institution, som kallas Whitefriars, vilken i forna dagar var ett gammalt kloster och som slutligen inköptes av en rik köpman, som därav gjorde en ryktbar välgörenhetsinrättning. En skola växte upp kring denna nästan klosterlika stiftelse, och denna existerar ännu i dag med sin medeltida klädedräkt och dito seder och bruk. Det var i denna skola, där gossarna ha en bekväm bostad, god kost och undervisning jämte åtskilliga andra timliga förmåner, som lille Rawdon fick en plats genom lord Steynes bemedling.

Ehuru Rawdon Crawley icke studerade någon annan bok än kappränningskalendern och ehuru hans huvud[ 231 ]sakliga minnen från skolan stodo i samband med det stryk han hade fått som pojke, hade han dock denna aktning och vördnad för klassisk bildning, som alla engelska gentlemän hysa, och kände sig helt glad vid tanken på att hans son möjligen skulle kunna få sig en utkomst för livet och i alla händelser få en grundlig bildning. Och ehuru hans son var hans enda tröst och sällskap och med tusen små band hängde fast vid hans hjärta, något varom han dock icke ansåg lämpligt att tala med sin hustru, som under hela tiden hade visat den allra största likgiltighet för sin son, hade Rawdon dock genast gått in på att skilja sig från gossen och att för hans bästa avstå från sin egen största tröst och trevnad. Han visste icke, hur ömt han var fäst vid gossen förrän han måste skilja sig ifrån honom. Då detta hade skett, kände han sig vida mera sorgsen och nedslagen, än han ville erkänna — bra mycket mera sorgsen än gossen själv, som kände sig helt glad över att få träda in på en ny bana och få jämnåriga lekkamrater. Becky brast två eller tre gånger ut i skratt, då översten på sitt klumpiga, osammanhängande sätt sökte uttrycka sina sorgsna känslor vid skilsmässan från gossen. Den stackars karlen kände, att hans käraste nöje och hans intimaste vän hade blivit tagna ifrån honom. Han kastade ofta en längtansfull blick på den lilla tomma sängen i hans toalettrum, där gossen plägade sova. Han saknade honom djupt om morgnarna och sökte förgäves att utan honom taga sig en promenad i parken. Han visste icke, hur ensam han var, förrän lille Rawdon var borta. Han tyckte om de personer, som höllo av barnet, och plägade gå och sitta hela timmar hos sin godhjärtade svägerska och tala med henne om gossens vackra utseende och mångfaldiga goda egenskaper.

Lady Jane tyckte, såsom vi redan nämnt, mycket om gossen, och detsamma gjorde även hennes lilla flicka, som fällde ymniga tårar vid sin kusins flyttning till skolan. Den äldre Rawdon var tacksam för moderns och dotterns ömhet. Hans bästa och hederligaste känslor trädde fram under de okonstlade utgjutelser av faderlig känsla, vilka [ 232 ]här funno uppmuntran och deltagande. Han förvärvade sig lady Janes icke blott välvilja, utan även aktning genom de känslor han visade och vilka han icke kunde visa för sin egen hustru. De båda svägerskorna träffades så sällan som möjligt. Becky skrattade bittert åt Janes mildhet och känslosamhet, och den andras hjärtliga och ömma natur kunde icke annat än uppresa sig mot Beckys känslolösa beteende.

Detta avlägsnade Rawdon mera från hans hustru, än han visste eller erkände för sig själv. Denna frågade emellertid alls icke därefter. Hon saknade överhuvudtaget varken honom eller någon annan. Hon betraktade honom såsom sin springpojke och ödmjuka slav. Om han var aldrig så dyster och nedslagen, gav hon icke akt därpå eller behandlade saken med gyckel. Hon tänkte endast på sin ställning, sina nöjen eller sina framsteg i societeten, där hon onekligen förtjänade en framstående plats.

Det var den hederliga Briggs, som gjorde i ordning den illa utrustning, som gossen skulle föra med sig till skolan. Huspigan Molly, som var god och trogen, trots att hon hade största delen av sin lön att fordra, grät och snyftade i förstugan, då det bar av för honom. Mrs Becky kunde icke tillåta, att hennes man finge taga vagnen för att skjutsa gossen till skolan, utan förklarade, att man kunde låta hämta en droska. Hon gjorde icke min av att vilja kyssa honom, då han avlägsnade sig, lika litet som gossen tänkte på att omfamna henne, däremot gav han gamla Briggs en kyss och tröstade henne med den utsikten, att han skulle komma hem om lördagarna, då hon skulle få det nöjet att se honom. I det droskan rullade bort till City, rasslade Beckys vagn bort till parken, och hon pratade och skrattade med ett tjog eleganta herrar på promenaden, i det far och son trädde in genom de gamla portarna till skolan — där Rawdon lämnade barnet och varifrån han avlägsnade sig med en mera sorgsen och ren känsla i sitt hjärta, än som detta gamla världsbarn kanske någonsin hade erfarit, alltsedan han själv lämnade barnkammaren.

[ 233 ]Han gick hela vägen hem i en mycket dyster sinnesstämning och dinerade allena med Briggs. Han var mycket vänlig mot henne och tacksam för hennes kärlek och omtanke för gossen. Hans samvete anklagade honom för att han hade lånat Briggs' pengar och hjälpte till att bedraga henne. De talade länge om lille Rawdon, ty Becky kom endast hem för att kläda om sig och sedan fara bort till middag — och därefter vandrade han oroligt bort för att dricka te hos lady Jane och berätta henne vad som hade hänt och hur lille Rawdon var så käck och kry vid avresan och hur han skulle bära kappa och små knäbyxor och hur unge Blackbull, son till Jack Blackbull vid hans forna regemente, hade tagit honom i sin vård och lovat att vara god emot honom.

Inom loppet av en vecka hade unge Blackbull gjort lille Rawdon till sin uppassare, skoborstare och brödrostare, initierat honom i latinska grammatikans mysterier och givit honom stryk tre eller fyra gånger, ehuru icke särdeles hårt. Den lille gossens godmodiga och hederliga ansikte banade en tämligen jämn väg åt honom. Han tog endast så att säga den strykgrad, som utan tvivel lände honom till nytta, och vad beträffar att blanka skodon och rosta bröd och passa upp i allmänhet på de äldre kamraterna, så ha ju dessa tjänster ständigt ansetts utgöra nödvändiga beståndsdelar i en ung engelsk gentlemans uppfostran.

Översten begav sig efter någon tid av till skolan för att se sin son och fann gossen ganska kry och glad, grinande och skrattande i sin lilla svarta kappa och sina små knäbyxor. Han begagnade den kloka försiktigheten att muta unge Blackbull med en guiné och försäkrade sig på detta sätt om denne unge herres välvilja mot den lille gossen.

Såsom en skyddsling av den store lord Steyne, brorson åt en parlamentsledamot och son till en överste och riddare av Bathorden, vars namn var synligt bland de fashionabla notiserna i "Morning Post", voro måhända skolmyndigheterna icke obenägna att betrakta gossen med blida ögon. Han hade fullt upp med fickpengar, vilka han använde på att frikostigt traktera sina kamrater med [ 234 ]tårtor och bakelser och fick ofta tillåtelse att på lördagen begiva sig hem till sin far, för vilken denna dag var en riktig högtid. Hans far förde honom stundom med sig på teatern eller skickade honom dit med betjänten, och på söndagen gick unge Rawdon i kyrkan med Briggs, lady Jane och sina kusiner. Den äldre Rawdon var alldeles förtjust i hans historier om skolan och drabbningarna där och uppassningen på kamraterna. Det dröjde icke länge innan han kände namnen på alla lärarna och de främsta gossarna, lika bra som lille Rawdon själv. Han inbjöd lille Rawdons förtrogna vän i skolan och proppade båda barnens magar fulla med bakverk och ostron och porter efter spektaklets slut. Han sökte att se helt förnumstig ut, då lille Rawdon visade honom, hur långt han hade kommit i latinska grammatikan, och sade till honom med mycken värdighet:

— Gå på med det där, min gosse! Det finns ingenting, som går upp mot en god, klassisk uppfostran!

Beckys förakt för sin man ökades med varje dag, och hon plägade säga till honom: — Gör vad du vill — ät middag var du behagar — gå gärna till Astleys[1] och drick ingefärsdricka och sup in sågspån eller sjung psalmer tillsammans med lady Jane — men tänk aldrig, att jag skall sysselsätta mig med pojken. Jag har dina intressen att taga vara på, eftersom du inte själv kan göra det. Jag undrar just, var du skulle ha varit nu och i vilken samhällsställning, såvida jag inte hade tagit hand om dig!

Ingen önskade i det hela taget numera att se stackars gamle Rawdon på de fina tillställningar, till vilka Becky plägade fara. Hon bjöds nu ofta utan honom. Hon talade om förnämt folk, som om hon aldrig hade umgåtts med andra, och då hovet anlade sorg, gick hon alltid svartklädd.

Sedan det på detta sätt blivit arrangerat för lille Rawdon, tänkte lord Steyne, som hyste ett så faderligt intresse för denna stackars älskvärda familjs affärer, att dess utgifter skulle bliva på ett förmånligt sätt avkortade [ 235 ]genom miss Briggs' avfärd och att Becky hade tillräckligt gott huvud för att själv sköta sitt hushåll. Det har blivit berättat i ett föregående kapitel, hur den välvillige adelsmannen hade givit sin skyddsling pengar till att betala den där lilla skulden till Briggs, vilken senare emellertid fortfor att vara kvar hos sina vänner, vadan mylord kom till den obehagliga slutsatsen, att mrs Crawley hade gjort något annat bruk av de henne lämnade pengarna än det, för vilket hennes frikostige beskyddare hade givit henne dem. Lord Steyne var emellertid för artig för att meddela mrs Becky sina misstankar rörande denna punkt, medan besagda dams känslor lätteligen kunde bli sårade genom en tvist om en dylik affär och hon för övrigt kunde ha tusende ledsamma skäl till att på annat sätt förfoga över det frikostiga lånet. Han beslöt emellertid att skaffa sig reda på hur saken verkligen förhöll sig och anställde de nödiga forskningarna på ett mycket försiktigt och grannlaga sätt.

Till en början begagnade han ett lämpligt tillfälle att pumpa miss Briggs. Detta var just icke någon så synnerlig svår operation. En helt obetydlig uppmuntran var tillräcklig för att få denna hedervärda dam att lossa sin tungas alla band och utgjuta allt som fanns inom henne. En dag, då mrs Rawdon hade farit ut och åkt (såsom mr Fiche, hans härlighets förtrogna tjänare, lätt inhämtade i det hyrkuskverk, där herrskapet Crawley tog sina ekipage), tittade mylord in i huset vid Curzon Street — bad Briggs om en kopp kaffe — berättade henne, att han hade goda nyheter från den lille gossen i skolan — och hade inom fem minuter utletat av henne, att mrs Rawdon icke hade givit henne någonting, med undantag av en svart sidenklänning, för vilken Briggs var ofantligt tacksam.

Han skrattade helt gott inom sig, då han fick höra denna lilla oskyldiga historia, ty saken var den, att vår kära vän Rebecka hade givit honom den mest omständliga berättelse angående Briggs' förtjusning, då hon tog emot pengarna — elvahundratjugufem pund — och rörande [ 236 ]det sätt, varpå hon hade placerat dem, samt om de smärtor Becky själv kände över att vara tvungen att betala ut en sådan skön summa pengar. — Vem vet, tänkte den älskliga varelsen för sig själv, om han inte möjligen ger mig litet. mera? Mylord gjorde emellertid icke något sådant förslag — sannolikt anseende sig redan ha varit tillräckligt frikostig.

Han hade därefter den nyfikenheten att fråga miss Briggs rörande hennes affärsställning — och hon berättade hans härlighet mycket samvetsgrant, hur hennes saker stodo — hur miss Crawley hade givit henne ett testamente — hur hennes släktingar hade fått en del därav — hur överste Crawley hade satt ut en annan del, för vilken hon hade den allra bästa säkerhet och en hederlig ränta — samt hur mr och mrs Rawdon hade varit nog goda att tala med sir Fox, som hade lovat att på det mest fördelaktiga sätt placera det lilla hon hade kvar, så snart han finge tid därtill. Mylord frågade, hur mycket översten redan hade placerat åt henne, och miss Briggs berättade honom genast helt öppet och ärligt, att summan steg till sexhundra och några pund.

Men miss Briggs hade icke väl berättat sin historia förrän hon ångrade sin uppriktighet och besvor hans härlighet att icke för översten nämna vad hon hade sagt. Översten var så god och kunde möjligen känna sig sårad och betala tillbaka pengarna, vilka hon sedan skulle få svårt att placera på ett lika förmånligt sätt. Lord Steyne lovade henne skrattande, att han aldrig skulle nämna ett ord om deras samtal, och då han och miss Briggs skildes åt, skrattade han ännu mera.

— Vilken slipad liten sate hon är! tänkte han. Vilken ypperlig skådespelerska! Min själ hade hon inte så när lyckats att häromdagen locka av mig en ny summa genom sitt inställsamma sätt. Hon överträffar sannerligen allt vad jag hittills sett i den vägen. Alla de andra äro bara barn mot henne. Jag själv är en oerfaren stackare i jämförelse med henne — endast en gammal narr i hennes kläder. Hon är oöverträfflig i lögner.

[ 237 ]Hans härlighets beundran för Becky steg ofantligt med detta prov på hennes goda huvud. Att hon förstått att skaffa sig pengarna var ingenting att tala om — men att hon hade förstått att skaffa sig dubbla summan, utan att betala någonting, det var ett briljant drag. Och Crawley, tänkte mylord, är minsann icke heller så dum som han ser ut. Han har även å sin sida skött sina kort ganska bra. Ingen skulle någonsin av hans ansikte och sätt kunna förmoda, att han förstår sig på penningaffärer, och ändå sätter han i henne, hur hon skall bete sig, och har utan tvivel förstört pengarna.

Som vi veta, misstog sig hans härlighet i denna punkt, men detta hans misstag utövade ett icke ringa inflytande på hans sätt mot överste Crawley, vilken han nu började behandla utan ens den skugga av aktning, som han hittills hade visat honom. Det föll aldrig mrs Crawleys beskyddare in, att den lilla damen möjligen kunde ha en egen kassa för sig själv, och om hela sanningen måste sägas ut, bedömde han kanske överste Crawley efter sin erfarenhet av åtskilliga andra äkta män, vilka han hade känt under sitt långa och väl tillbragta liv och som hade gjort honom bekant med en hel hop mänskliga svagheter. Mylord hade köpt så många personer i sitt liv, att man utan tvivel måste förlåta honom för att han trodde sig ha funnit priset även på den nu ifrågavarande.

Han retades med Becky rörande denna punkt vid första tillfälle, då han kom mellan fyra ögon med henne, och komplimenterade henne helt godmodigt för det goda huvud hon hade visat i att så där skaffa sig mera pengar, än hon behövde. Becky blev endast helt obetydligt förlägen. Det var icke denna kära varelses vana att berätta osanningar, undantagandes då nödvändigheten så fordrade, men i sådana trängande fall hade hon för sed att alls icke knussla och var nu inom ett ögonblick färdig med en annan tämligen sannolik och omständlig historia, vilken hon helt oskuldsfullt dukade upp för sin beskyddare. Den föregående uppgift, hon hade meddelat honom, var verkligen en osanning — en syndig osanning, det med[ 238 ]gav hon, men vem var det väl som hade förmått henne att komma fram med den?

— Ack, mylord, sade hon, ni vet inte allt vad jag måste lida och utstå i tysthet, ni ser mig glad och munter i er närvaro — men ni anar föga vad jag måste uthärda, då jag inte har någon beskyddare vid min sida. Det var min man, som med hotelser och den råaste behandling tvang mig att be er om den där summan, som jag narrade av er. Det var han, som, med förutseende av att ni skulle fråga vad jag skulle göra med den, tvang mig att säga det, som jag för denna orsaks skull sade er. Han tog pengarna. Han sade mig, att han hade betalt Briggs, och jag varken ville eller vågade misstro honom. Förlåt den orätt, som en förtvivlad man tvingas begå, och hav medlidande med en stackars djupt olycklig kvinna! och därmed brast hon ut i tårar, och förföljd dygd har aldrig sett mera förtjusande olycklig ut.

De hade ett långt samtal med varandra, under det de flera gånger foro runtomkring Regents Park i mrs Crawleys vagn, ett samtal, vars detaljer det är onödigt att upprepa. Resultatet därav blev emellertid det, att då Becky kom hem, flög hon emot sin kära Briggs med ett leende ansikte och förklarade för henne, att hon hade särdeles goda nyheter att meddela henne. Lord Steyne hade handlat på det ädlaste och mest ädelmodiga sätt. Han tänkte ständigt på hur och när han skulle kunna göra gott. Nu sedan lille Rawdon hade kommit i skolan, behövde hon icke längre sin kära vän och sitt trevliga sällskap. Hon kände bittert sorgen över att behöva skilja sig ifrån henne, men hennes små tillgångar gjorde det nödvändigt för henne att spara på alla möjliga sätt, och hennes sorg mildrades genom medvetandet av att hennes kära Briggs skulle få det mycket bättre nu än i hennes tarvliga hem. Mrs Pilkington, hushållerskan i Gauntly Hall, var nu mycket gammal, svag och giktbruten, och som hon till följd därav icke längre orkade att hålla uppsikt över det stora huset, måste en efterträderska anskaffas. Det var en lysande plats. Familjen kom icke till [ 239 ]Gauntly två gånger om året. Under hela den övriga tiden var hushållerskan härskarinna på det ståtliga herresätet — hade dagligen fyra kuvert för sitt bord, mottog besök av prästerskapet och de respektablaste personer i grevskapet — kort sagt, var den egentliga härskarinnan på Gauntly. De två hushållerskor, som hade varit där före mrs Pilkington, hade gift sig med pastorer i Gauntly, men mrs Pilkington hade icke kunnat göra det, därför att hon var tant åt den nuvarande kyrkoherden. Platsen var ännu icke definitivt ledig, men hon kunde resa ned på ett besök hos mrs Pilkington och se efter, om hon skulle vilja efterträda henne.

Vilka ord skulle väl kunna måla Briggs' förtjusta tacksamhet! Allt vad hon begärde var, att lille Rawdon skulle få komma ned och hälsa på henne. Becky lovade detta — och allt annat. Hon skyndade upp till sin man, då han kom hem, och berättade honom denna glada nyhet. Rawdon blev särdeles glad däröver, han behövde nu icke längre känna några samvetskval över stackars Briggs' pengar. Hon var nu i alla händelser försörjd — men hur det var så kände han sig anda en smula orolig. Han berättade lilla Southdown vad lord Steyne hade gjort, och den unge mannen betraktade honom med en min, som överraskade den gode översten.

Han berättade lady Jane detta nya prov på Steynes godhet och frikostighet, och även hon såg helt överraskad och tveksam ut, och detsamma gjorde sir Fox.

— Hon är alltför kvick och — och för glad för att tillåtas fara från det ena nöjet till det andra utan något sällskap, sade båda. Ni måste följa med henne, Rawdon, vart hon går, och ni måste skaffa henne något sällskap — kanske en av flickorna i Drottningens Crawley kunde gå an, ehuru de äro något för mycket oförståndiga för att vara förkläden åt henne.

Någon skulle Becky i alla händelser ha. Men emellertid var det alldeles tydligt, att den hederliga Briggs icke finge förlora detta tillfälle att bli försörjd för livet, och så packades hennes kappsäckar, och hon begav sig av på sin [ 240 ]färd. Och på sådant sätt voro två av Rawdons utposter i fiendens våld.

Sir Fox begav sig till sin svägerska och resonerade med henne rörande Briggs avskedande och andra ömtåliga ämnen rörande familjen. Det var förgäves som hon påpekade för honom, hur nödvändigt lord Steynes beskydd var för hennes stackars man och hur grymt det å deras sida skulle vara att beröva Briggs den förmånliga plats, som blivit henne erbjuden. Inställsamma ord, leenden och tårar — ingenting kunde tillfredsställa sir Fox, och han hade nästan någonting liknande en tvist med sin en gång så beundrade Becky. Han talade om familjens heder, om Crawleys obefläckade rykte, uttalade sig i förtrytsam ton om hennes mottagande av de unga fransmännen och lord Steyne själv, vars vagn ständigt stod vid hennes port och som dagligen tillbragte hela timmar i hennes sällskap, till följd varav också hela världen pratade därom. Såsom familjens huvudman bad han henne vara mera försiktig. Man började redan tala tvetydigt om henne i societeten. Ehuru lord Steyne var en man av mycket hög samhällsställning och stora talanger, var han dock en person, vars uppmärksamhet och artighet måste kompromettera varje fruntimmer — och han bad och besvor och befallde sin svägerska att vara på sin vakt i sitt umgänge med denne man.

Becky lovade allt vad sir Fox önskade, men lord Steyne kom till hennes hus lika ofta som förr, och sir Fox' vrede ökades. Jag undrar om lady Jane kände sig glad eller ledsen över att hennes man slutligen fann fel hos sin gunstling Rebecka? Då lord Steynes besök alltjämt fortforo, upphörde hans egna, och hans hustru önskade, att de skulle avbryta allt umgänge med sagde herre och icke antaga bjudningen till den där charadaftonen, som markisinnan hade sänt henne, men sir Fox ansåg det vara nödvändigt att antaga den, eftersom hans kungliga höghet skulle komma dit.

Ehuru sir Fox begav sig till den nämnda tillställningen, avlägsnade han sig tämligen tidigt därifrån, och hans [ 241 ]hustru var även glad att få komma därifrån. Becky knappast talade med honom eller tog någon notis om sin svägerska. Fox Crawley förklarade, att hennes beteende var i allra högsta grad opassande, och tadlade i starka ordalag vanan att spela komedi och kläda ut sig i kostymer, såsom högeligen opassande för ett engelskt fruntimmer, och sedan charaderna väl blivit spelade, tog han sin bror Rawdon i sträng upptuktelse för att han själv hade kommit dit och även tillåtit sin hustru att deltaga i ett dylikt opassande nöje.

Rawdon förklarade, att hon icke vidare skulle få deltaga i sådana nöjen och hade kanske redan, till följd av sin äldre brors vinkar och hänsyftningar, blivit en vaksam och exemplarisk äkta man. Han besökte icke vidare varken klubben eller biljarden, han lämnade aldrig sitt hem, han åkte ut tillsammans med Becky och följde med överallt dit hon blev bjuden. Så ofta lord Steyne kom på besök, var han säker om att träffa översten hemma, och då Becky föreslog att fara bort utan honom eller att själv mottaga gäster, förbjöd han det i bestämd ton, och det låg därvid någonting i hans sätt som fordrade lydnad. För att göra lilla Becky rättvisa måste vi säga, att hon var förtjust över Rawdons ridderlighet. Om han var sur och butter, så var hon det aldrig. Vare sig i sällskap eller allena med honom, hade hon alltid ett vänligt leende för honom och en vaksam blick för hans trevnad och belåtenhet. Det var åter de första dagarna av deras äktenskap, samma glada lynne, samma förekommande sätt, samma okonstlade förtroende och samma ömma uppmärksamhet.

— Hur mycket trevligare är det inte att ha dig bredvid mig i vagnen än den där enfaldiga gamla Briggs! kunde hon säga. Låt oss ständigt fortsätta så här, min söta Rawdon. Hur trevligt vi skulle ha och hur lyckliga vi alltid skulle vara, om vi bara hade pengar!

Han slumrade in i sin länstol efter middagen och såg icke det glåmiga, trötta och hemska ansiktet mittemot honom, ty det var idel glada och uppriktiga leenden, då [ 242 ]han vaknade. Hon kysste honom helt glatt, och han undrade att han någonsin kunnat hysa några misstankar. Han hade för övrigt aldrig haft några sådana; de slöa tvivel och buttra farhågor, han hyst, kommo endast av en liten sysslolös svartsjuka. Hon höll av honom och hade alltid gjort: det. Vad det beträffar, att hon lyste i societeten, så kunde hon icke hjälpa det; hon var född till att lysa där. Fanns det väl någon kvinna, som kunde tala eller sjunga eller göra någonting så väl som hon? — Om hon bara ville tycka om gossen! tänkte Rawdon. Men mor och son kunde aldrig komma överens.

Och det var medan Rawdons själ var upptagen av dessa tvivel och dessa tankar, som den i förra kapitlet omnämnda händelsen inträffade och som den olycklige översten befann sig vara en fånge och skild från sitt hem.


  1. Astleys var förr den förnämsta cirkus i London.