Världsmarknaden/Kap 54

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 19
Världsmarknaden
av William Thackeray
Översättare: Carl Johan Backman

Söndagen efter striden
Kapitel 21  →


[ 256 ]

TJUGONDE KAPITLET.
Söndagen efter striden.

Sir Fox Crawleys hus vid stora Gaunt Street började just nu att kläda sig för dagen, då Rawdon i sin balkostym, som han nu hade burit i två dagar, passerade förbi den förskräckta kvinnsperson, som låg och skurade trapporna, och trädde in i sin brors arbetsrum. Lady Jane, klädd i sin morgonrock, var redan uppe i barnkammaren och övervakade sina barns toaletter och lyssnade till de morgonböner, vilka de små varelserna förrättade på knä. Varje morgon utövade de och hon sin andakt i enrum och deltogo därefter i den allmänna ceremoni, vid vilken sir Fox presiderade och i vilken allt husfolket deltog. Rawdon satte sig ned vid baronetens arbetsbord, där allt var med den största noggrannhet ordnat: riksdagstryck och brev, räkningar och broschyrer, räkenskaps- och anteckningsböcker, bibeln, Quarterly Review och adresskalendern — vilket allt stod liksom på parad för att avvakta sin chefs inspektion.

En huspostilla, ur vilken sir Fox plägade läsa för sin familj på söndagsmorgnarna, låg i beredskap på bordet och väntade på ett omtänksamt urval. Bredvid postillan låg tidningen "Observer", fuktig och nätt hoplagd, och för sir Fox' enskilda räkning. Hans kammartjänare allena begagnade tillfället att genomögna tidningen, innan den lades på hans herres bord. Innan han denna morgon hade burit in den i arbetsrummet, hade han läst en glödande beskrivning på "Festligheterna i Gaunt House", med namnen på alla de distingerade personer, som av markisen av Steyne hade blivit inbjudna att sammanträffa med hans kunglig höghet. Sedan han inför hushållerskan och [ 257 ]hennes systerdotter, medan de intogo sitt te med varmt, rostat bröd och smör i den förra damens rum, hade gjort sina kommentarer över denna fest och undrat, hur Rawdon Crawleys kunde "ta sig fram", hade han åter fuktat och hopvikt bladet, så att det såg alldeles färskt och oskyldigt ut till husbondens ankomst.

Stackars Rawdon tog upp tidningen och började söka att läsa i den, till dess hans bror skulle anlända. Men orden dansade förbi hans ögon, och han visste icke det ringaste vad han läste. De legala nyheterna och utnämningarna (vilka sir Fox såsom en offentlig person var tvungen att genomläsa, ty i annat fall skulle en söndagstidning icke fått finnas i hans hus), teaterkritikerna, skildringen av boxningsstriden mellan ett par beryktade prisfäktare, själva beskrivningen på festen i Gaunt House, vilken innehöll en högst smickrande, ehuru något beslöjad skildring av de berömda charader, i vilka mrs Crawley hade varit hjältinna — allt detta svävade som en dimma förbi Rawdons ögon, medan han satt och väntade på familjechefens ankomst.

Precis på punkten, då den gälla, svarta marmorbordstudsaren i arbetsrummet började att slå nio, trädde sir Fox in, fin och nätt, omsorgsfullt rakad, med ett vaxlikt, slätt ansikte och välstärkta kragar, med det tunna håret väl borstat och pomaderat, klädd i vit halsduk och morgonrock av grå doffel — kort sagt, en verklig gammal engelsman — ett mönster av nätthet och städad prydlighet. Han studsade, då han fick se stackars Rawdon sitta inne i hans arbetsrum med skrynklade kläder, blodsprängda ögon och håret i vild oordning. Han trodde, att brodern icke var riktigt nykter och att han hela natten hade varit ute på något rummel.

— Vad i Herrans namn, Rawdon, är det som för dig hit så tidigt på morgonen? sade han med en bestört min. Varför är du inte hemma hos dig?

— Hemma! sade Rawdon med ett vilt skratt. Bli inte förskräckt, Fox, jag är inte drucken. Lås till dörren, jag önskar få tala med dig.

[ 258 ]Fox stängde dörren och kom fram till bordet, där han slog sig ned i den andra länstolen — den som stod framsatt åt förvaltaren, agenten eller någon annan, som kom för att tala med baroneten i affärer — och fortsatte putsandet av sina naglar, vilken operation han hade börjat redan i trappan.

— Fox, sade översten efter ett ögonblicks tystnad, allt är förbi! Det är totalt ute med mig!

— Ja, sade jag inte alltid, att det slutligen skulle gå därhän! utropade baroneten i förtretad ton och trummade häftigt på bordet med sina välskurna naglar. Jag har varnat dig väl tusen gånger. Jag kan inte hjälpa dig vidare. Varenda skilling av mina pengar är fastlåst. Själva de hundra pund, som Jane tog förliden kväll, hade jag lovat att i morgon lämna åt min agent, och förlusten därav kommer att förorsaka mig ett inte litet bryderi. Jag menar inte, att jag ej vill bispringa dig längre fram. Men vad det beträffar att till fullo betala dina kreditorer, skulle jag lika gärna kunna tänka på att betala hela nationalskulden. Det är en galenskap, en ren galenskap att tänka på någonting sådant. Du måste göra ackord. Det är visserligen obehagligt för familjen, men alla människor göra det, och —

— Det är inte pengar jag önskar, inföll Rawdon. Jag har inte kommit hit för egen räkning. Det kan vara detsamma hur det går med mig —

— Men vad är det då? sade Fox med en viss lättnad.

— Det är om gossen, svarade Rawdon med hes stämma. Jag önskar, att du måtte lova mig att draga försorg om honom, när jag är borta. Din snälla hustru har alltid varit god emot honom, och han tycker mera om henne än om sin… Hör nu, Fox, du vet att det var jag som skulle få miss Crawleys pengar. Jag blev inte uppfostrad med en yngre brors vanor, utan uppmuntrades alltid till att slösa och slå dank. Jag skulle kanske i annat fall varit en helt annan människa, ty mina saker vid regementet skötte jag inte så illa. Du vet, hur jag blev besviken i mina förhopp[ 259 ]ningar i avseende på pengarna och vem det var som fick dem.

— Efter de uppoffringar jag gjort och det sätt, varpå jag bistått dig, anser jag detta slags förebråelse vara allt annat än på sin plats, sade sir Fox. Ditt giftermål var ditt eget verk, inte mitt.

— Det är förbi nu, sade Rawdon, det är förbi nu! och han yttrade dessa ord med en konvulsivisk suck, som kom brodern att rycka till.

— Store Gud! Är hon död? sade sir Fox med en ton av uppriktig förskräckelse och medlidande.

— Jag önskar, att jag vore det! svarade Rawdon. Om det inte hade varit för lille Rawdons skull, hade jag i dag på morgonen tagit livet av mig — och av den fördömde skurken även.

Sir Fox gissade ögonblickligen sakens rätta sammanhang och misstänkte, att lord Steyne var den person, vars liv Rawdon önskade taga. Översten berättade nu för sin äldre bror helt kort och med bruten stämma de närmare omständigheterna av saken.

— Det var en riktig plan uppgjord mellan den där skurken och henne, sade han. Exekutionsbetjänterna tussades på mig, jag blev gripen just som jag gick ut ur hans hus. Då jag skrev till henne om pengar, svarade hon mig att hon låg sjuk, och uppsköt saken till följande dag — och då jag sedan kom hem, fann jag henne i diamanter och sittande allena med den där skurken.

Därefter beskrev han i få ord det personliga uppträdet mellan honom och lord Steyne. På en sådan affär, sade han, fanns det endast en enda utgång, och efter samtalet med brodern skulle han gå för att vidtaga de nödiga anordningarna för den duell som måste komma.

— Och som den möjligen kan sluta olyckligt för mig, sade Rawdon med skälvande röst, och gossen inte har någon mor, så måste jag lämna honom åt dig, Fox, och åt Jane — men det skulle alltid vara mig en stor tröst, om du ville lova mig att bli hans vän och beskyddare.

[ 260 ]Den äldre brodern var djupt rörd och skakade Rawdons hand med en hjärtlighet, som han sällan visade. Rawdon for med handen över sina buskiga ögonbryn.

— Tack, min bror! sade han. Jag vet, att jag kan lita på ditt ord.

— Ja, på min heder! sade baroneten — och på detta sätt var saken uppgjord dem emellan, nästan utan några ord.

Rawdon tog nu upp ur sin ficka den lilla plånbok han hade upptäckt i Beckys skrin och tog därur fram den sedelbunt den innehöll.

— Här äro sexhundra pund, sade han. Du kunde säkert inte ana, att jag var så rik. Jag önskar att du måtte lämna dessa pengar åt Briggs, som lånade oss dem och varit så god och snäll mot gossen. Jag har alltid blygts över att jag tagit den stackars kvinnans pengar. Och här är litet mera — jag har bara tagit undan några få pund — som Becky väl kan behöva till att taga sig fram med.

Under det han talade, tog han de andra sedlarna för att lämna dem åt brodern, men hans händer skälvde och han var så häftigt uppskakad att han tappade plånboken, varvid den där tusenpundssedeln, som Becky sist hade narrat åt sig, föll på golvet.

Fox böjde sig ned och tog upp den, helt förvånad över en sådan rikedom.

— Nej, inte den där, sade Rawdon. Jag hoppas att få skjuta en kula i den där personen, som rår om den.

Han hade tänkt för sig själv, att det skulle vara en god hämnd att linda den där sedeln om en kula och skjuta Steyne till döds därmed.

Efter detta samtal skakade bröderna ännu en gång hand med varandra och skildes åt. Lady Jane hade fått höra, att översten hade anlänt, och stod nu och väntade på sin man i det angränsande rummet, med kvinnlig instinkt anande en del av vad som hade hänt. Matsalsdörren stod händelsevis öppen och lady Jane kom naturligtvis ut därigenom, då de båda bröderna gingo ut ur arbetsrummet. Hon räckte fram sin hand åt Rawdon och sade, att det [ 261 ]gladde henne, att han hade kommit till frukosten, ehuru hon av hans glåmiga, orakade ansikte kunde se, att det var bra litet fråga om frukost dem emellan. Rawdon mumlade några ursäkter och kramade hårt den lilla blyga hand, som hans svägerska räckte honom. Hennes bedjande ögon kunde icke läsa annat än olycka i hans ansikte, men han avlägsnade sig utan att yttra ett ord vidare. Icke heller gav henne sir Fox någon förklaring. Barnen kommo fram för att hälsa på honom, och han kysste dem på sitt vanliga kalla sätt. Modern tog dem båda till sig och höll i varderas hand, medan de knäböjde under bönerna, som sir Fox läste för dem och för tjänarna, som i sina söndagskläder och livréer sutto uppradade på stolar på andra sidan om det putttande teköket. Frukosten kom denna dag så sent, till följd av det inträffade uppskovet, att kyrkklockorna började ringa medan de ännu sutto vid sitt mål, och lady Jane, vars tankar hade totalt förirrat sig under andaktsstunden, sade, att hon var för mycket illamående för att gå i kyrkan.

Rawdon Crawley skyndade under tiden fram över Stora Gaunt Street, knackade på det stora Medusahuvud av brons, som sitter på porten till Gaunt House, och utkallade på detta sätt den rödbrusige Silenus i röd, silverstickad väst, som tjänstgör som portvakt i detta palats. Även han blev förskräckt över överstens oordentliga utseende och ställde sig i vägen för honom, som om han fruktat, att han ville tränga sig in. Men överste Crawley tog endast fram ett kort och uppmanade honom särskilt att sända in det till lord Steyne och lägga märke till den därpå skrivna adressen och säga, att överste Crawley hela dagen efter klockan ett skulle vara i Regentsklubben vid S:t James Street — icke hemma hos sig. Den feta, rödbrusiga karlen såg med förvåning efter honom, då han strövade bort, och detsamma gjorde det söndagsklädda folk, som var ute så tidigt: fattigskolpojkarna med sina skinande anleten, grönsakshandlaren, som stod och hängde i sin dörr, och krogvärden, som stängde sina luckor i solskenet, innan gudstjänsten började. Folket vid drosk[ 262 ]stationen gycklade över honom, då han tog sig en vagn därstädes, och sade åt kusken, att han skulle köra till Knightsbridgekasernen.

Samtliga klockorna ringde och pinglade, då han kom fram till detta ställe. Han skulle ha kunnat se sin gamla bekanta, Amalia, vandrande framåt på vägen från Brompton till Russell Square, ifall han hade sett sig omkring. Hela trupper av skolpojkar voro på marsch till kyrkan, och de solbelysta trottoarerna och utsidorna på omnibusarna ute i förstäderna voro fulla av folk, som voro ute i sina söndagsförlustelser, men översten var alltför mycket upptagen av sina tankar för att giva akt på något av allt detta, och då han anlände till Knightsbridge, begav han sig skyndsamt upp till det rum, som beboddes av hans gamle vän och kamrat kapten Macmurdo, vilken översten till sin stora belåtenhet träffade hemma.

Kapten Macmurdo, som var en gammal veteran från Waterloo, högeligen omtyckt av sitt regemente och endast genom brist på pengar hindrad att uppnå de högsta graderna inom armén, låg helt lugnt och njöt sin söndagsmorgon i sängen. Han hade den föregående aftonen varit på en fin supé, som gavs av kaptenen välborne George Cinqbars, i hans hus vid Brompton Square, för åtskilliga unga män vid regementet och en hop damer vid baletten, och gamle Mac, som kände alla möjliga människor och umgicks med generaler, hundhandlare, operadansöser, boxare, kort sagt, alla slags människor, vilade sig nu efter nattens mödor och låg i sin säng, eftersom han för dagen var fri från tjänstgöring.

Hans rum var behängt med tavlor, föreställande varjehanda scener ur sportlivet, dansöser etc., som han hade fått till present av sina kamrater, då de togo avsked från regementet, gifte sig och blevo stadiga. Och som han nu var nära femtio år och hade tillbragt tjugufyra av dem vid regementet, så hade han ett högst egendomligt museum. Han var en av de bästa skyttarna i England, och, för att vara en så tung och satt karl, ävenledes en av de främsta ryttarna, och han och Crawley hade tävlat [ 263 ]med varandra i denna konst, då den senare ännu stod kvar vid armén. Kapten Macmurdo låg nu, som sagt, i sin säng och läste i sporttidningen "Belles Life" en beskrivning på en boxningsstrid mellan två berömda prisfäktare, och var till sitt yttre en vördnadsvärd, raggig krigare, med ett litet tättklippt grått huvud med en sidennattmössa, en röd fysionomi och dito näsa samt ett par väldiga, färgade mustascher.

Då Rawdon berättade kaptenen, att han behövde en vän, visste den senare genast vad det var för vänskapstjänst som åsyftades, helst som han hade med största klokhet och skicklighet lett tjogtals hedersaffärer åt sina vänner och bekanta. Hans kunglig höghet, den numera saligen avsomnade överbefälhavaren, hyste den största aktning för Macmurdo i detta avseende, och han var den vanliga tillflykten för gentlemän i bryderi.

— Vad handlar det om Crawley, min gosse? sade den gamle krigaren. Det är väl inte något spelkrakel igen, såsom det där då vi sköto kapten Marker?

— Det är om — om min hustru, svarade Crawley, i det han slog ned ögonen och blev helt röd i synen.

Den andre gav till en vissling.

— Jag har alltid sagt, att hon skulle ge dig på båten en vacker dag, började han — och man hade verkligen slagit vad inom regementet och på klubbarna rörande överste Crawleys sannolika öde, så klen tanke hyste hans kamrater och världen i allmänhet om hans hustrus karaktär, men då han såg den ursinniga blick, varmed Rawdon besvarade det omdöme han sålunda hade uttryckt, ansåg Macmurdo det icke vara lämpligt att vidare utbreda sig däröver.

— Finns det inte någon annan utväg, gamle gosse? fortfor kaptenen i allvarlig ton. Det är väl bara en misstanke, eller hur? Är det några brev? Kan du inte hålla saken tyst? Det är bäst att inte göra något bråk om tocka där saker, ifall man kan undvika det. — Tänk bara, att han inte kommit underfund med henne förrän nu! tänkte kaptenen för sig själv och erinrade sig hun[ 264 ]drade olika samtal vid mässbordet, i vilka mrs Crawleys rykte hade blivit slitet i trasor.

— Det finns inte mer än en utväg, svarade Rawdon, och en av oss måste bita i gräset, Mac — förstår du? Jag fördes ur vägen — arresterades — fann dem mellan fyra ögon. Jag sade honom, att han var en lögnare och skurk och feg usling och slog honom till golvet och piskade upp honom.

— Det var rätt åt honom, sade Macmurdo. Vem är det?

Rawdon svarade, att det var lord Steyne.

— För tusan, markisen! De sade, att han — det vill säga, de sade, att du…

— Vad fan menar du? röt Rawdon. Menar du, att du någonsin hört någon tvivla på min hustru, utan att du talat om det för mig, Mac?

— Det pratas en hel hop saker, gamle gosse, svarade den andre. Vad tusan tjänade det till att berätta dig vad en mängd narrar och slammertackor skvallrade om?

— Det var fanken så litet vänskapligt av dig, Mac, sade översten djupt nedslagen, dolde sitt ansikte i händerna och gav vika för en rörelse, vars åsyn fick den sege, gamle kamraten mittemot honom att känna ett djupt deltagande för honom.

— Håll upp, gamle gosse! sade han. Förnäm herre eller inte, så skola vi, fördöme mig, ge honom en kula i kroppen. Vad kvinnorna angår, så äro de alla sådana.

— Du vet inte hur mycket jag tyckte om henne, sade Rawdon med dov stämma. Jag följde henne på min ära som en betjänt. Jag gav henne allt vad jag hade. Jag är en tiggare därför att jag ville gifta mig med henne. Ja, jag pantsatte min egen klocka för att skaffa henne allt vad hon önskade, och hon — hon har hela tiden lagt ihop pengar för egen räkning och ville inte ens släppa till hundra pund för att lösa mig från bysis.

Därpå berättade han häftigt och osammanhängande och med en sinnesrörelse, som hans rådgivare aldrig förr hade sett hos honom, historiens närmare omständigheter. Macmurdo fäste sig genast vid några häntydningar däri.

[ 265 ]— Hon torde, när allt kommer omkring, vara oskyldig, sade han. Hon påstår ju det själv. Steyne har hundratals gånger förut varit allena med henne där i huset.

— Det må så vara, svarade Rawdon dystert, men det här ser inte riktigt oskyldigt ut, och därmed visade han kaptenen den tusenpundssedel, som han hade funnit i Rebeckas plånbok. Den här har han givit henne, Mac, och hon gömde den, så att jag inte visste av den, och fastän hon hade de där pengarna i huset, nekade hon att bistå mig, då jag satt inom lås och bom.

Kaptenen kunde icke bestrida, att det där fördöljandet av pengarna hade ett fult utseende.

Medan de sålunda rådslogo och samspråkade med varandra, skickade Rawdon kapten Macmurdos uppassare till Curzon Street för att hämta en nattsäck med kläder i, av vilken översten var i stort behov. Och under karlens frånvaro hopsatte de båda vännerna med stor möda och med tillhjälp av en Johnsons diktionär, som var dem till god nytta, ett brev, vilket kaptenen skulle sända till lord Steyne. Kaptenen, hette det, hade den äran att uppvakta markisen av Steyne på överste Rawdon Crawleys vägnar och bad att få meddela, att han av översten hade fått i uppdrag att vidtaga alla nödiga anordningar för det möte, vilket han var övertygad att det var hans härlighets avsikt att begära och vilket förhållandena hade gjort oundvikligt. Kapten Macmurdo bad lord Steyne på det mest artiga sätt, att han skulle nämna namnet på någon vän, med vilken han, kapten Macmurdo, kunde få meddela sig, och önskade, att mötet skulle äga rum med så litet dröjsmål som möjligt.

I ett postskriptum meddelade kaptenen, att han hade i sin ägo en sedel till högt belopp, vilken översten hade skäl att antaga vara markisens av Steyne egendom, och att han på överstens vägnar önskade att få överlämna den åt dess ägare.

Just som denna skrivelse var fullbordad, kom kaptenens tjänare tillbaka från sin sändning till överste Crawleys [ 266 ]hus vid Curzon Street, men utan varken kapp- eller nattsäck och med ett besynnerligt uttryck i sitt ansikte.

— De vilja inte lämna dem, sir, sade karlen, det är en faslig uppståndelse i huset, och allting är huller om buller. Värden kom in och lade beslag på allting. Tjänstefolket satt och drack uppe i salongen. De sade — de sade att ni hade givit er av med silvret, överste, tillade karlen efter ett ögonblicks tvekan. En av tjänstefolket har redan givit sig av, och Simpson, betjänten, som var bra högljudd och påstruken, säger, att ingenting får tagas ut ur huset, innan han fått sin lön utbetald.

Berättelsen om denna lilla revolution i May Fair förvånade och gav en liten gladare anstrykning åt det annars tämligen dystra samtalet. De båda officerarna skrattade åt Rawdons förlägenhet.

— Det gläder mig att gossen inte är hemma, sade Rawdon och tuggade på naglarna. Du kommer ju ihåg honom i ridskolan, Mac? Han satt kvar på hästen, fast han sparkade och slog, inte sant?

— Jo men, gjorde han så, gamle gosse! svarade den godmodige kaptenen.

Lille Rawdon satt i detta ögonblick jämte de övriga kamraterna i Whitefriarsskolans kapell och tänkte — icke på predikan, utan på hur han skulle få komma hem nästa söndag, då hans far utan tvivel skulle ge honom någon present och kanske taga honom med sig till teatern.

— Han är en riktigt präktig pojke, fortfor fadern, alltjämt tänkande på sin son. Ser du, Mac, om någonting skulle hända mig — om jag skulle stupa — skulle jag bra gärna se — att du ginge och hälsade på honom, förstår du, och sade honom, att jag höll mycket av honom och det där. Och så — så kunde du ge honom de här guldknapparna, ty det är allt vad jag äger!

Härvid dolde han sitt ansikte i sina svarta händer, på vilka tårar rullade ned och bildade vita fåror. Macmurdo själv tog av sig sin sidennattmössa och förde den över ögonen.

[ 267 ]— Gå ned och säg till om litet frukost, sade han till uppassaren med hög, munter stämma. Vad vill du ha, Crawley? Litet stekt njure och en sill — det är ju inte så illa — och hör nu, Clay, lägg fram något åt översten att taga på sig. Vi ha alltid haft ungefär samma växt, Rawdon, min gosse, och ingendera av oss rider så lätt numera som då vi först trädde in i armén.

Med dessa ord lämnade Macmurdo sin vän översten åt bestyret att kläda om sig, vände sig om mot väggen och återtog läsningen av "Bell's Life", till dess hans väns toalett var fullbordad och han kunde få börja sin egen.

Som kaptenen skulle sammanträffa med en lord, klädde han sig med mer än vanlig omsorg. Han vaxade sina mustascher, så att de glänste av svärta, och tog på sig en styvstärkt halsduk och en åtsittande gul väst, så att alla de unga officerarna i mässrummet, dit Crawley hade gått före sin vän, komplimenterade Mac vid hans uppträdande vid frukosten och frågade, om han skulle gå åstad och gifta sig denna söndag.