Världsmarknaden/Kap 55

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 20
Världsmarknaden
av William Thackeray
Översättare: Carl Johan Backman

I vilket samma ämne fortsättes
Kapitel 22  →


[ 268 ]

TJUGUFÖRSTA KAPITLET.
I vilket samma ämne fortsättes.

Becky hämtade sig icke från den bedövning och förvirring, i vilka den föregående nattens händelser hade försänkt hennes käcka och oförskräckta själ, förrän klockorna i Curzon Streetkapellet började ringa till aftonsång, då hon steg upp ur sin säng och började ringa på sin egen klocka för att tillkalla den franska kammarjungfrun, som hade lämnat henne några timmar förut.

Mrs Rawdon Crawley ringde många gånger förgäves, och ehuru hon sista gången ringde med en sådan häftighet, att hon ryckte av klocksnöret, syntes mademoiselle Fifine ändå icke till — ja, icke ens då hennes härskarinna, i högsta grad förtretad och med klocksnöret i handen, kom ut i förstugan med håret kring axlarna och upprepade gånger ropade med hög och skarp röst.

Saken var helt enkelt den, att hon för många timmar sedan hade lämnat huset, och det på den permission, som vi kalla ett franskt avsked. Sedan mademoiselle hade plockat upp nipperna ute i salongen, hade hon gått upp till sig och packat sina egna koffertar, varefter hon hade trippat ut och beställt sig en droska, därefter med egna händer burit ned sina kappsäckar, utan att bedja någon annan av tjänarna om hjälp — något som de sannolikt även skulle ha vägrat att giva henne, emedan de hatade henne av hjärtans grund — och så slutligen tagit farväl av Curzon Street.

Då mademoiselle Fifine sålunda tog sitt avsked, medtog hon icke endast sina egna lösören, utan även en del av sin matmors (ifall denna dam kunde sägas rå om [ 269 ]någonting alls) och förde icke blott med sig de förut nämnda nipperna och några favoritklänningar, till vilka hon länge hade haft ett gott öga, utan även fyra rikt förgyllda ljusstakar, sex stycken präktigt inbundna album och minnesböcker, en emaljerad guldsnusdosa, som fordom hade tillhört madame Dubarry, samt det allra som sötaste lilla bläckhorn och en skrivportfölj med pärmar av pärlemor, vilken Rebecka brukade begagna då hon skrev sina förtjusande små biljetter på skärt silkespapper, försvunno från det lilla huset vid Curzon Street på samma gång som mademoiselle Fifine, tillika med silverkuverten till den lilla festmåltid, som Rawdon hade kommit och avbrutit. Nysilvret lämnade mademoiselle kvar, antagligen därför att det skrymde för mycket, och förmodligen var det av samma skäl som hon lämnade kvar eldtygen, speglarna över kaminerna samt rosenträpianinot.

En dam, som var mycket lik henne, höll sedan en modehandelsbutik vid rue du Helder i Paris, där hon åtnjöt stort anseende och njöt av lord Steynes beskydd. Denna person talade ständigt om England såsom det mest bedrägliga land i världen och förklarade för sina unga elever, att hon hade blivit skamligt bestulen av inbyggarna på denna ö. Det var utan tvivel medlidandet med hennes olyckor, som förmådde lord Steyne att vara så känslig mot madame de Sainte Amaranthe. Måtte hon blomstra såsom hon förtjänar! — Hon uppträder icke vidare på vår avdelning av världsmarknaden!

Som mrs Crawley hörde ett starkt sorl och buller där nere och kände sig högeligen uppbragt på sitt tjänstefolk, som icke ville hörsamma hennes kallelse, kastade hon på sig sin morgonrock och steg majestätiskt ned i salongen, varifrån bullret utgick.

Kokerskan satt där, sotig i synen, på en vacker soffa med storrosigt överdrag, vid sidan av mrs Raggles, vilken hon trakterade med maraschino. Pagen med sockertoppsknapparna, som plägade bära omkring Beckys skära biljetter och med stor livlighet hoppa upp bakpå hennes vagn, höll nu på att stoppa fingrarna ned i någon fradgig [ 270 ]kräm, betjänten språkade med Raggles, som hade en helt bestört och olycklig uppsyn — och ehuru dörren stod öppen och Becky hade ropat ett halvt dussin gånger på några få fots avstånd, hade ingen av hennes tjänare åtlytt hennes kallelse.

— Se så, mrs Raggles, var så god och smaka en liten droppe! yttrade kokerskan, då Becky trädde in, med kaschmirsrocken fladdrande omkring sig.

— Simpson! Trotter! ropade frun i huset i högsta grad uppbragt. Hur våga ni stanna här, då jag ropar er? Hur våga ni sitta i min närvaro? Var är min kammarjungfru?

Pagen drog med en ögonblicklig förskräckelse fingrarna ur munnen, men kokerskan slog i ett glas maraschino åt sig, sedan mrs Raggles hade tömt sitt, och stirrade på Becky över det lilla förgyllda glaset, medan hon tömde dess innehåll. Likören tycktes giva den avskyvärda upprorsmakerskan friskt mod.

Er soffa, kan tänka! sade kokerskan. Jag sitter på mrs Raggles' soffa. Stig inte upp, mrs Raggles. Jag sitter på mr och mrs Raggles” soffa, som de ha köpt för sina ärligt förtjänta pengar, och dyrt kostade den dem till på köpet. Och jag tänker, att om jag sitter kvar här, till dess jag får min lön betald, så lär jag allt få sitta en god tid, mrs Raggles, men sitta kvar, det tänker jag — ha! ha! och härmed slog hon i ett nytt glas likör åt sig och tömde det med en ännu mera ohyggligt satirisk min.

— Trotter! Simpson! Kör ut den druckna, gemena varelsen! ropade mrs Crawley.

— Nej, det låter jag allt bli, sade betjänten. Kör ni ut själv, så får ni se hur gott det är. Betala oss vad vi ska ha och kör sen ut mig också. Sen må ni tro, att vi inte komma att dröja länge här.

— Äro ni allasammans här för att skymfa mig? ropade Becky, alldeles ursinnig. Vänta bara till dess översten kommer hem, så ska jag…

Härvid brusto tjänarna ut i ett hest skratt, i vilket [ 271 ]Raggles, som hade en i högsta grad dyster uppsyn, likväl icke instämde.

— Han kommer inte tillbaka, återtog mr Trotter. Han skickade efter sina saker, men jag ville inte släppa dem, fast mr Raggles ville det — och jag tror inte, att han är mera överste än jag själv. Borta är han, och jag förmodar att ni tänker ge er av efter honom. Ni äro inte annat än ett par skojare bägge två. Det var inte värt att söka skrämma mig. Jag låter inte huttla med mig. Hit med vad vi ska ha, säger jag — hit med vad vi ska ha!

Man kunde av mr Trotters blossande ansikte och svävande mål tydligt märka, att även han hade tagit sin tillflykt till någon spirituös styrkedryck.

— Mr Raggles, sade Becky med ett häftigt utbrott av förtrytelse, ni ämnar väl inte låta mig skymfas av den där druckna karlen?

— Ack, aldrig trodde jag väl att jag någonsin skulle komma att uppleva en sådan dag! sade Raggles. Jag har känt Crawleyska familjen alltifrån det jag blev född. Jag var taffeltäckare hos miss Crawley i trettio år, och föga anade jag, att en av familjen skulle ruinera mig — ja, ruinera mig, sade den stackars karlen med tårar i ögonen. Ämnar ni betala mig? Ni har bott här i huset i fyra år. Ni har nyttjat mitt porslin och mitt linne. Ni är skyldig mig en mjölk- och smörräkning på tvåhundra pund, ni skulle alltid ha nyvärpta ägg till edra omeletter och grädde åt er spanska pudel.

— Hon brydde sig inte om vad hennes eget kött och blod fick, inföll kokerskan. Han skulle mången gång ha hungrat, om inte jag hade varit.

— Han är en fattigskolpojke nu, kokerska, sade Trotter med ett rusigt hahaha! och den hederlige Raggles fortfor att i en klagande ton uppräkna de oförrätter han lidit. Allt vad han sade var sant. Becky och hennes man hade ruinerat honom. Han hade växlar, som voro förfallna i nästa vecka, vilka han icke kunde betala. Hans tillhörigheter skulle komma att försäljas på exekutiv auktion, och han skulle bli tvungen att lämna både sin bod och sitt hus, [ 272 ]emedan han hade trott på den Crawleyska familjen. Hans tårar och klagovisor gjorde Becky ännu mera förargad än förut.

— Ni tyckas allasammans vara emot mig, sade hon bittert. Vad är det ni vilja? Jag kan inte betala er på en söndag. Kom tillbaka i morgon, så ska jag betala er varenda shilling. Jag trodde, att översten hade gjort upp med er. Han kommer att göra det i morgon. Jag försäkrar på min heder, att han gick härifrån i morse med femtonhundra pund i plånboken. Han lämnade mig ingenting. Vänd er till honom. Ge mig en hatt och schal och låt mig gå ut och träffa honom. Det var en liten tvist emellan oss i dag på morgonen. Ni tyckas allasammans veta det. Jag lovar er på mitt hedersord, att ni allasammans skola få er betalning. Översten har fått en inbringande plats. Låt mig gå ut och söka upp honom.

Denna käcka förklaring fick Raggles och de övriga personagerna att se på varandra med en vild förvåning, och därmed lämnade dem Rebecka. Hon gick uppför trappan och klädde sig, denna gång utan den franska kammarjungfruns biträde. Hon begav sig in i Rawdons rum, och där såg hon, att en kappsäck och en nattsäck voro packade och färdiga att flyttas bort enligt den anvisning, som stod skriven på dem. Därefter gick hon in i jungfrukammaren, där allt var bortflyttat och lådorna tomma. Hon kom nu att tänka på de där nipperna, som hade blivit lämnade på golvet och förstod nu att kammarjungfrun hade rymt sin väg.

— Store Gud! utbrast hon. Har det väl någonsin funnits en större otur än min? Att vara så nära målet och förlora allting. Är då allt förbi?. Nej, det finns ännu en utsikt!

Hon klädde sig och gick ut, denna gång ostörd, men allena. Klockan var fyra. Hon gick skyndsamt genom gatorna (hon hade icke pengar att taga sig en vagn för) och stannade icke förrän hon kom till sir Fox Crawleys port vid Stora Gaunt Street. Var var lady Crawley? Hon var i kyrkan. Becky var just icke ledsen över detta. Sir [ 273 ]Fox var inne i sitt arbetsrum och hade givit befallning om att han icke finge störas — hon måste tala vid honom — och hon kilade genast förbi den livréklädde skyltvakten och stod i sir Fox' rum, innan den förvånade baroneten hade fått tid att lägga ifrån sig tidningen.

Han rodnade och ryggade tillbaka för henne med en blick av fasa och förskräckelse.

— Se inte på mig så där! sade hon. Jag är inte brottslig, Fox. Kära Fox, ni var alltid min vän. Inför Gud, jag är inte brottslig! Jag synes endast så. Jag har skenet helt och hållet emot mig. Och att sådant skulle hända just i ett ögonblick, då alla mina förhoppningar voro nära att gå i fullbordan — just som lyckan stod för dörren!

— Är det således sant vad jag ser här i tidningen? sade sir Fox och pekade på en notis, som hade högeligen överraskat honom.

— Ja, det är sant. Lord Steyne berättade mig det på fredagsaftonen, samma afton som den där olyckliga balen stod. Han har i hela sex månader blivit lovad en syssla att ge bort. Mr Martyr, ministern för kolonialärendena, sade honom i förrgår, att saken var avgjord, men så kom den olycksaliga arresteringen och det förfärliga mötet. Mitt enda fel bestod i att jag var alltför ivrig att tjäna Rawdon. Jag hade hundrade gånger förut tagit emot lord Steyne. Jag medger, att jag hade pengar, som Rawdon inte visste av. Men ni vet ju hur vårdslös han är, och hur skulle jag väl kunnat våga anförtro dem åt honom? Och så fortgick hon med en mästerligt sammansatt historia, som hon trattade i sin förvånade frände.

Innehållet därav var ungefär följande. Becky medgav med fullkomlig öppenhet och djup ånger, att hon, då hon märkte lord Steynes förkärlek för henne (vid dessa ord rodnade sir Fox) och var säker på sin dygd, hade beslutit att till sin egen och sin familjs fördel begagna sig av den förnäme herrns ynnest. Jag hoppades att kunna skaffa er ett pärskap, Fox, sade hon (här rodnade svågern ånyo). Vi ha ofta talat därom. Ert snille och lord Steynes deltagande gjorde det mer än sannolikt, att det skulle ha [ 274 ]lyckats, såframt inte den där förfärliga olyckan hade kommit emellan och gjort ett slut på alltsammans. Men jag medger, att mitt förnämsta syfte var att befria min dyre make — honom, som jag älskar, trots att han misshandlat mig. och hyser misstankar mot mig — från den fattigdom och ruin, som hotade oss. Jag såg lord Steynes förkärlek för mig, sade hon och slog ned ögonen, och jag medger att jag gjorde allt som stod i min makt för att göra mig behaglig för honom och för att, såvitt som en hederlig kvinna kan, förvärva mig hans — hans högaktning. Det var först på fredagsmorgonen, som nyheten rörande guvernörens på Coventry Island död anlände hit, och lord Steyne skyndade genast att skaffa min man platsen. Det skulle bliva en överraskning för honom — han skulle få läsa utnämningen i tidningen i dag. Även efter sedan den där ohyggliga arresteringen hade ägt rum (lord Steyne lovade att betala skulden, och sålunda blev jag på visst sätt hindrad från att skynda till min mans befrielse), skrattade han och sade skämtsamt till mig, att min dyre Rawdon skulle bli tröstad, då han finge läsa utnämningen i tidningen i det där ohyggliga bysättningshäktet. Och så — så kom han hem. Hans misstankar vaknade — det förfärliga uppträdet ägde rum mellan mylord och min grymme, grymme Rawdon — och, store gud! vad skall väl följden bliva av allt detta? Fox, goda Fox, hav förbarmande med mig och försona oss med varandra! Och i det hon så talade, kastade hon sig ned på knä, utbrast i tårar och fattade Fox' hand, som hon höljde med lidelsefulla kyssar.

Det var i denna ställning som lady Jane, vilken, då hon kom tillbaka från kyrkan, genast skyndade in i sin mans rum i samma ögonblick som hon hörde att mrs Rawdon Crawley var där inne, fann baroneten och hans svägerska.

— Det förvånar mig verkligen att denna kvinna har den djärvheten att träda in i detta hus, sade lady Jane, skälvande i hela kroppen och med likblekt ansikte. (Hennes nåd hade genast efter frukosten skickat ut sin piga, som hade meddelat sig med Raggles och Rawdon [ 275 ]Crawleys tjänare, vilka hade berättat henne allting och en god del mera än de visste av den där historien och av åtskilliga andra därjämte.) Hur kan mrs Crawley våga träda in i — en hederlig familjs hus?

Sir Fox studsade tillbaka, förvånad över den energi hans hustru visade. Becky behöll fortfarande sin knäböjande ställning och höll fast i sir Fox' hand.

— Säg henne, att hon inte känner till alltsammans. Säg henne, att jag är oskyldig, goda, kära Fox! snyftade hon.

— På min ära, min vän, tror jag inte att du gör mrs Crawley orätt, sade sir Fox, vid vilket tal Rebecka kände en betydlig lättnad. Jag tror sannerligen att hon är…

— Att hon är vad? utbrast lady Jane, och hennes klara röst skälvde och hennes hjärta klappade våldsamt i det hon talade. Att hon är en dålig kvinna — en hjärtlös mor, en falsk hustru? Hon har aldrig älskat sin söte lille gosse, som brukade taga sin tillflykt hit och tala om hennes grymhet mot honom. Hon kom aldrig in i en familj utan att söka åstadkomma sorg och olycka och med sitt gemena smicker och sin falskhet försvaga de heligaste band. Hon har bedragit sin man, hon har bedragit alla människor, hennes själ är svårt av fåfänga, världslighet och alla möjliga brott. Jag darrar, när jag vidrör henne. Jag håller mina barn ur sikte för henne. Jag…

— Lady Jane! utbrast sir Fox och sprang upp. Detta är verkligen ett språk, som…

— Jag har varit er en god och trogen maka, sir Fox, fortfor lady Jane oförskräckt. Jag har hållit det löfte jag gjort inför Gud och varit lydig och undergiven såsom en hustru bör vara. Men den rätta lydnaden har en gräns, och jag förklarar, att jag inte vidare ämnar fördraga denna — denna kvinna under mitt tak. Om hon träder in i detta hus, skola jag och mina barn lämna det. Hon är inte värd att sitta tillsammans med kristet folk. Ni — ni måste välja mellan henne och mig, sir Fox, och därmed gick lady Jane stolt ut ur rummet, uppskakad av sin egen djärvhet och lämnande Rebecka och sin man helt förvånade över densamma.

[ 276 ]Vad Becky angår, så kände hon sig alls icke stött och sårad, utan snarare tvärtom. — Det var det där diamantlåset ni gav mig, sade hon till sir Fox, i det hon räckte honom sin hand, och innan hon lämnade honom (något varefter ni kan vara säker om att lady Jane stod och tittade ut ur sitt sängkammarfönster två trappor upp) hade baroneten lovat henne att gå och leta upp brodern och söka att åvägabringa en försoning.

Rawdon fann några av de unga männen vid regementet sittande vid sin frukost i mässrummet och kunde endast med mycken svårighet förmås att deltaga i den måltid och de flaskor sodavatten, varmed dessa unga herrar förfriskade sig. Därefter började de en konversation, som lämpade sig för dagen och deras levnadssätt: om nästa målskjutning på duvor, om mademoiselle Ariane vid franska operan och den person, som hade övergivit henne, och om den person, med vilken hon nu tröstade sig, och om den sista boxningskampen och om sannolikheten av att alltsammans bara var en skenfäktning. Unge Tandyman, en hjälte om sjutton år, som mödosamt strävade att draga upp ett par mustascher, hade åsett striden och talade med de mest vetenskapliga termer om striden och de båda kämparnas tillstånd. Det var han, som hade kört den ene av dem till stridsplatsen i sin vagn och tillbragt hela den föregående natten i hans sällskap. Om det icke hade varit skoj och bedrägeri, skulle han ha vunnit sitt vad. Men som det nu var, ämnade han icke betala, nej, fördöme honom, om han det gjorde. — Det var icke stort mer än ett år sedan den nu i "sporten" så hemmastadde kornetten ännu hade haft ett gott öga till bröstsocker och plägade få stut i skolan i Eton.

Sålunda fortforo de att tala om dansöser och fäktning och rummel och demimonder, till dess Macmurdo kom ned och deltog i konversationen. Han tycktes just icke tänka, att man borde visa nödigt undseende för deras ungdom, utan dukade upp historier, som voro lika mustiga som någon av de yngsta rustibussarnes — och varken hans eget grå hår eller deras släta ansikten avskräckte [ 277 ]honom. Gamle Mac var ryktbar för sina historier. Han var just icke någon fruntimmerskarl, det vill säga, man bjöd honom hellre på middag i sina älskarinnors än i sina mödrars hus. Måhända var det svårt att föra ett lägre liv än hans, men han var fullkomligt nöjd och belåten med det sådant det var och förde det helt godmodigt, enkelt och utan skrytsamhet.

Samtliga herrarna hade nu slutat sin frukost. Unge lord Varinas rökte en ofantlig sjöskumspipa, medan kapten Hugues var sysselsatt med en cigarr, den unge vildbasaren Tandyman, med sin lilla taxhund ständigt mellan benen, spelade av alla krafter "gubben opp" om shillingar med kapten Deuceace, och Mac och Rawdon vandrade bort till klubben, båda, naturligtvis, utan att ha nämnt ett ord om den sak som låg dem på hjärtat. Däremot hade de rätt muntert deltagit i konversationen — och varför skulle de väl avbryta den? Festande och drickande och skoj och skratt fortgå vid sidan av alla andra sysselsättningar på världsmarknaden — och stora hopar strömmade ut ur kyrkorna, då Rawdon och hans vän gingo nedåt S:t James Street och trädde in i sin klubb.

De gamla stamkunderna därstädes, som vanligen stå och gapa och grina i det stora fönstret på framsidan av klubbrummet, hade ännu icke anlänt, och tidningsrummet var nästan alldeles tomt. En person var närvarande, vilken Rawdon icke kände, en annan fanns där, vilken han var skyldig pengar på en häst och vilken han följaktligen icke ville träffa, och en tredje satt och läste söndagsnumret av "Rojalist" (en tidning beryktad för sin skandal och sin tillgivenhet för kyrka och konung) och tittade nu upp på Crawley med ett visst intresse och sade:

— Crawley, jag gratulerar er!

— Vad menar ni? sade översten.

— Det står i "Observer" och i "Rojalist" även, sade mr Smith.

— Vad är det som står där? utbrast Rawdon och blev helt röd i ansiktet. Han trodde, att hans uppträde med [ 278 ]lord Steyne redan stod i de allmänna tidningarna. Smith såg upp helt förvånad och leende åt den häftighet översten visade, då han tog upp bladet och började läsa.

Mr Smith och mr Brown (den där herrn som hade att fordra den där summan på whist) hade talat om översten, innan han kom in.

— Det här kommer just i grevens tid, sade Smith. Jag misstänker, att Crawley inte äger ett öre.

— Det där är en vind som blåser gott åt lite var, sade mr Brown. Han kan naturligtvis inte resa utan att först betala mig vad jag har att fordra.

— Hur stor lön kan det vara? frågade Smith.

— Två- eller tretusen pund, svarade den andre. Men klimatet är så infernaliskt, att de inte länge kunna leva där. Liverseege dog efter aderton månaders vistelse därstädes, och hans företrädare starvade av efter sex veckor, har jag hört sägas.

— Somliga påstå att hans bror ska ha ett ovanligt gott huvud, sade Smith, men jag har alltid funnit honom förbannat tråkig. Men pengar måste han ha. Det är säkert han som skaffat översten den här platsen.

Han! sade Brown i hånfull ton. Bah, det är lord Steyne som skaffat honom den.

— Vad menar du?

— En dygdig kvinna är sin mans krona, svarade den andre gåtfullt, och så fortforo de att läsa sina tidningar.

Rawdon för sin del läste i "Rojalisten" följande: "Hans Majestäts skepp 'Yellowjack', kapten Jaunders, har fört hem brev och dokument från Coventry Island, av vilka inhämtas, att hans excellens Liverseege fallit offer för den härskande febern i Swamptown. Hans förlust kännes djupt i den blomstrande kolonien. Vi höra, att guvernörsbefattningen blivit erbjuden åt överste Rawdon Crawley, riddare av Bathorden, en utmärkt Waterloo-officer. Vi behöva icke endast män med erkänd tapperhet, utan även män med administrativa talanger för att övervaka våra koloniers angelägenheter, och vi betvivla icke, att den person, som av regeringen blivit utsedd till att fylla den [ 279 ]beklagliga ledighet, som uppstått i Coventry Island, är utomordentligt lämplig för den post han är på väg att bekläda."

Coventry Island! Var låg det? Vilken hade givit honom denna plats?

— Du måste taga mig till din sekreterare, gamle gosse! sade kapten Macmurdo skrattande, och medan Crawley och hans vän sutto och grubblade och funderade över utnämningen, kom kyparen på klubben fram till översten med ett kort, varpå namnet mr Wenham var graverat, och sade, att denne herre önskade tala med överste Crawley.

Översten och hans adjutant gingo ut för att möta den nämnde herrn, ganska riktigt gissande, att han var ett sändebud från lord Steyne.

— Hur står det till, Crawley? Det gläder mig att se er, sade mr Wenham med ett milt leende och fattade Crawleys hand med varm hjärtlighet.

— Jag förmodar att ni kommer ifrån…

— Alldeles riktigt, sade mr Wenham.

— I sådant fall är det här kapten Macmurdo vid livgardet.

— Det fägnar mig obeskrivligt att få göra kapten Macmurdos bekantskap, sade mr Wenham och skänkte sekundanten samma leende och handtryckning, som han hade givit huvudmannen. Mac stack emellertid endast fram ett finger, beväpnat med en bockskinnshandske, och gjorde en mycket kall bugning åt mr Wenham över sin styva halsduk. Måhända var han missnöjd över att på detta sätt bliva satt i förbindelse med en civil och tänkte, att lord Steyne åtminstone borde ha sänt honom en överste.

— Som Macmurdo handlar i mitt ställe och vet vad jag tänker, tror jag att det är så gott jag avlägsnar mig och lämnar er tillsammans, sade Crawley.

— Naturligtvis, sade Macmurdo.

— Nej, för all del, min bäste överste, sade mr Wenham, det samtal, om vilket jag hade den äran att anhålla, var [ 280 ]med er personligen, ehuru kapten Macmurdos sällskap visserligen även är i högsta grad angenämt. Jag hoppas, min bäste kapten, att vårt samtal endast skall leda till de mest angenäma resultat, helt olika det som min vän överste Crawley tyckes vilja antaga för givet.

— Hm! sade kapten Macmurdo. Fördöme de där civilisterna, tänkte han för sig själv, de äro då alltid för att göra upp i godo och hålla tal.

Mr Wenham tog en stol, som icke hade blivit honom erbjuden — tog upp en tidning ur fickan och återtog:

— Ni har väl läst den glädjande utnämningen i tidningarna i dag på morgonen, Crawley? Regeringen har förvärvat sig en högst utmärkt tjänare, och ni, ifall ni antager platsen, såsom jag förmodar att ni gör, har fått en utmärkt anställning. Tretusen pund om året, ett utsökt klimat, ett ståtligt guvernementshus, frihet att göra och låta i kolonien såsom ni bäst behagar och en säker framtida befordran. Jag gratulerar er av allt mitt hjärta. Jag antager, att ni veta, mina herrar, vilken min vän har att tacka för allt detta?

— Nej, fördöme mig, om jag det vet, sade kaptenen, medan hans huvudman blev högröd i ansiktet.

— Jo, en av de ädelmodigaste och mest godhjärtade män i världen, liksom han är en av de högst uppsatta — min utmärkte vän, markisen av Steyne.

— Jag vill se honom hängd förr, än jag mottager någon plats av honom! röt Rawdon.

— Ni är uppbragt mot min ädle vän, återtog Wenham helt lugnt, men säg mig nu, i allt sunt förstånd och all rättvisas namn, varför ni är det?

Varför! utbrast Rawdon i förvånad ton.

— Varför! Det var en kostlig fråga! sade kaptenen och stötte sin käpp i golvet.

— Må så vara, sade mr Wenham med sitt mest intagande leende, emellertid ber jag er betrakta saken såsom en man av värld — såsom en hederlig man, och se om ni inte haft orätt. Ni kommer hem från en resa och finner — vad? Jo, lord Steyne, superande tillsam[ 281 ]mans med mrs Crawley i ert hus vid Curzon Street. Är förhållandet nytt eller överraskande? Har han inte hundra gånger förut befunnit sig i samma ställning? På min ära och mitt ord som gentleman (här lade mr Wenham sin hand utanpå västen med en parlamentarisk min) förklarar jag, att jag anser edra misstankar vara orimliga och sakna varje tecken till skäl samt att de förorätta en hederlig gentleman, som genom tusen välgärningar visat er sin välvilja — och en fläckfri och alldeles oskyldig dam.

— Ni vill väl inte säga, att Crawley har misstagit sig? sade kapten Macmurdo.

— Jag tror, att mrs Crawley är lika oskyldig som min egen hustru, sade mr Wenham med stor energi, jag tror, att min vän här, missledd av en infernalisk svartsjuka, riktat ett slag, icke blott mot en svag gammal man av hög samhällsställning, hans ständige vän och välgörare, utan aven mot sin hustru, hans egen käraste heder, hans sons framtida rykte och sina egna utsikter i livet.

— Jag skall säga er vad som hänt, fortfor mr Wenham med stor högtidlighet. Jag blev i dag på morgonen efterskickad av lord Steyne och fann honom i ett bedrövligt tillstånd, i vilket, efter vad jag inte behöver säga er, överste Crawley, varje gammal och svag man skulle befinna sig efter en personlig sammandrabbning med en man med er styrka. Jag säger er det mitt i synen, att det var en grym fördel ni drog av denna styrka, överste Crawley. Det var inte blott min ädle och förträfflige väns kropp, som blev sårad — utan även hans hjärta blödde. Vad är väl denna samma utnämning, som står att läsa i tidningarna i dag, annat än ett bevis på hans godhet och välvilja för er? Då jag träffade hans härlighet denna morgon, fann jag honom i ett bedrövligt tillstånd och lika ivrig som ni att få i blod hämnas den skymf ni tillfogat honom. Jag förmodar, att ni vet, överste Crawley, att han givit bevis på sitt mod?

— Ja, han är inte rädd av sig, sade översten. Ingen har någonsin sagt, att han är det.

[ 282 ]— Hans första order var, att jag skulle skriva ett utmaningsbrev och bära det till överste Crawley. Endera av er, sade han, finge inte överleva denna skymt.

Crawley nickade. Ni kommer nu till saken, Wenham, sade han.

— Jag uppbjöd all min förmåga för att lugna lord Steyne. — "Store Gud, sir", sade jag, "vad jag ångrar att inte min hustru och jag själv antogo mrs Crawleys bjudning att supera tillsammans med henne!"

— Bjöd hon er att supera hos henne? sade kapten Macmurdo.

— Ja, efter operan. Här är bjudningsbrevet — men vänta — nej, det här är ett annat papper — jag trodde, att jag hade det på mig, men det kan göra detsamma, och jag ger mitt ord som gentleman på att så verkligen förhåller sig. Om vi hade kommit — och det var endast ett av mrs Wenhams anfall av huvudvärk som hindrade oss därifrån — hon lider mycket därav, i synnerhet om våren — om vi hade kommit och ni hade återvänt hem, skulle det inte blivit någon träta, någon skymf eller någon misstanke av — och sålunda är det endast och allenast på grund av att min stackars hustru hade en svår huvudvärk, som ni vill bringa död och fördärv över två män av heder och sänka två av landets mest utmärkta och urgamla familjer i vanära och sorg!

Kapten Macmurdo betraktade sin huvudman med utseendet hos en djupt förbryllad man, och Rawdon kände med ett slags raseri, att hans rov var på väg att undgå honom. Han trodde icke ett ord av hela historien, men hur skulle han väl kunna bestrida den eller bevisa dess osanning?

Mr Wenham fortfor med samma oratoriska svada, som han så ofta hade utvecklat i parlamentet:

— Jag satt en timme eller mera vid lord Steynes säng, bedjande och besvärjande honom att avstå från sin avsikt att fordra ett möte. Jag påpekade för honom, att omständigheterna i alla händelser kunde giva anledning till misstankar, och det kunde de verkligen, och jag medger, [ 283 ]att varje man i er ställning skall kunna låta missleda sig av den — jag sade honom, att en person, som är vild av svartsjuka, i allo bör betraktas som en galning — att en duell mellan er måste leda till samtliga parternas vanheder — att en man med hans härlighets upphöjda samhällsställning icke hade rättighet att i dessa dagar, då de värsta revolutionära grundsatser predikas och de farligaste och mest nivellerande läror spridas bland massan, ställa till en ofantlig skandal, samt att, hur oskyldig han än var, simpelt folk likväl skulle envist påstå, att han vore brottslig. Kort sagt, jag besvor honom att inte avsända utmaningen.

— Jag tror inte ett ord av hela historien! sade Rawdon och gnisslade med tänderna. Jag tror att alltsammans är en förbannad lögn och att ni har ert finger med i saken, mr Wenham. Om inte utmaningen kommer från honom, så skall den, fördöme mig, komma från mig!

Mr Wenham blev likblek vid detta överstens vilda utbrott och såg bort mot dörren.

Men han fann en försvarare i kapten Macmurdo. Denne herre reste sig upp med en ed och tillrättavisade Rawdon för hans språk.

— Du har lagt saken i mina händer, sade han, och du skall, fördöme mig, handla så som jag anser rätt, och inte efter ditt eget tycke. Du har inte rättighet att förolämpa mr Wenham med ett dylikt språk, och fördöme mig, om inte mr Wenham har rättighet att fordra en ursäkt. Vad beträffar utmaningen till lord Steyne, så får du skaffa någon annan som bär fram den, jag gör det inte. Om mylord, sedan han fått stryk, behagar hålla sig stilla, så må han göra det. Och vad beträffar affären med mrs Crawley, så är min tro den, att ingenting är bevisat, att din hustru är oskyldig, såsom mr Wenham säger, och att du i alla händelser vore en fördömd narr, om du inte toge emot platsen och hölle munnen på dig!

— Ni talar som en man med förstånd, kapten Macmurdo, utbrast mr Wenham, utomordentligt lättad. Jag [ 284 ]fäster mig inte vid vad överste Crawley sagt i ett ögonblicks uppbrusning.

— Ja, det var jag övertygad att ni inte skulle göra! sade Rawdon med ett hånlöje.

— Håll mun på dig, din gamle tok! sade kaptenen godlynt. Mr Wenham är inte någon svärdets man och har till på köpet fullkomligt rätt.

— Min tanke är den, sade lord Steynes utskickade, att denna sak bör begravas i den djupaste glömska. Inte ett ord därom borde komma utom dessa dörrar. Jag talar i min väns intresse likaväl som i överste Crawleys, ehuru han envisas att anse mig för sin fiende.

— Jag förmodar, att lord Steyne inte säger många ord om saken, sade kapten Macmurdo, och jag inser inte, varför vi å vår sida skulle göra det. Hur man än må betrakta saken, är den inte bland de vackraste, och ju mindre man rör i den, ju bättre. Det är ni, som ha fått stryk, och inte vi, och om ni äro nöjda, så tycker jag sannerligen, att vi också böra vara det.

Härmed tog mr Wenham sin hatt, och kapten Macmurdo följde honom ut genom dörren, vilken han tillslöt efter sig, lämnande Rawdon där inne kokande av förbittring. Då dessa båda nu voro ute på andra sidan, såg Macmurdo skarpt på den andre ambassadören och sade med ett uttryck av allt annat än aktning i sitt trinda, jovialiska ansikte:

— Ni fäster er inte vid småsaker, mr Wenham.

— Ni smickrar mig, kapten Macmurdo, svarade den andre med ett leende. Men på ära och samvete bjöd oss inte mrs Crawley att supera hos henne efter operan.

— Naturligtvis, och mrs Wenham hade ett av sina anfall av huvudvärk. Vad jag vill säga, är att jag här har en tusenpundssedel, på vilken jag skulle be er lämna mig ett kvitto, så skall jag lägga in den i ett kuvert till lord Steyne. Min huvudman ska inte slåss med honom, men vi vilja inte gärna taga hans pengar.

— Det var alltsammans ett misstag — alltsammans ett misstag, sade den andre med den allra oskyldigaste min, [ 285 ]och så bugade sig kaptenen för honom till avsked i trappan till klubbrummen, just som sir Fox kom gående uppför den. Det var en liten bekantskap mellan dessa båda herrar, och på återvägen till det rum, där Rawdon var, meddelade Macmurdo baroneten i förtroende, att han hade i godo arrangerat affären mellan lord Steyne och översten.

Sir Fox kände sig naturligtvis helt belåten med denna underrättelse och lyckönskade med värme sin bror till affärens fredliga utgång, i det han på samma gång uttalade några lämpliga, moraliska anmärkningar rörande det syndiga i dueller och det otillfredsställande i detta sätt att slita en tvist.

Efter detta företal sökte han, med uppbjudande av hela sin vältalighet, åstadkomma en försoning mellan Rawdon och hans hustru. Han upprepade vad Becky hade sagt till honom, påpekade det sannolika i uppgifterna och försäkrade, att han själv fullt och fast trodde på dem.

Men Rawdon ville icke höra talas därom. — Hon har hållit pengar undangömda för mig i alla dessa tio år, sade han. Hon svor senast i går att hon inte hade fått några sådana av lord Steyne, och hon visste ganska väl att allt var slut oss emellan, i detsamma som jag hittade dem. Om hon också inte är brottslig, har dock hennes uppförande varit lika dåligt, som om hon hade varit det, och jag vill aldrig, aldrig mera återse henne. Hans huvud sjönk ned på bröstet då han yttrade dessa ord, och han såg helt förkrossad och olycklig ut.

— Stackars gamle gosse! sade Macmurdo och skakade på huvudet.

Rawdon Crawley vägrade någon tid att mottaga en plats, som han hade fått genom en för honom så förhatlig persons inflytande, och ville även taga gossen från den skola, dit samme persons inverkan hade förflyttat honom. Slutligen förmåddes han dock av sin bror och Macmurdo att avstå från dessa sina föresatser, i synnerhet genom den senares antydan om, hur ursinnig lord Steyne skulle bli [ 286 ]vid tanken på att det var han själv som hade berett sin fiendes lycka.

Då markisen av Steyne kom ut efter denna tilldragelse, kom ministern för kolonialärendena och bugade sig för honom och lyckönskade sig själv och tjänsten i anledning av den gjorda utnämningen. Med vilken grad av tacksamhet dessa lyckönskningar mottogos av lord Steyne, torde man lätt kunna föreställa sig.

Hemligheten rörande sammandrabbningen mellan honom och överste Crawley blev begraven i den djupaste glömska, såsom Wenham hade sagt, det vill säga, av sekundanterna och huvudmännen. Men innan aftonen var förbi, talade man om den vid väl femtio middagsbord i London. Lille Cackleby själv gick bort på sju olika ställen samma afton och berättade historien på samtliga ställena jämte kommentarer och förbättringar. Hur mrs Washington White njöt därav! Biskopinnan av Ealing var över all beskrivning sårad i sina känslor, och biskopen gick ännu samma dag och skrev sitt namn i visitboken i Gaunts House. Lille Southdown var mycket sorgsen, liksom naturligtvis även hans syster Jane, änkenåden Southdown skrev till sin andra dotter på Goda Hoppsudden och berättade alltsammans. Man talade därom i hela staden i minst tre dagar, och det var endast genom mr Waggs inverkan som historien icke kom in i tidningarna.

Stackars Raggles vid Curzon Street togs om hand av exekutionsbetjänter, och den sista täcka ägarinnan av det lilla huset, var var väl hon under tiden? Vilken brydde sig väl därom? Vilken frågade väl därefter om en eller ett par dagar? Var hon brottslig eller icke? Vi känna alla hur barmhärtig världen är och hur man dömer på världsmarknaden, då det finnes något tvivel. Somliga sade, att hon hade rest till Neapel för att följa efter lord Steyne, medan andra förklarade, att hans härlighet hade lämnat denna stad och flytt till Palermo vid underrättelsen om Beckys ankomst, somliga sade, att hon bodde i Bierstat och hade blivit dame d'honneur åt drottningen av Bulga[ 287 ]rien, somliga sade, att hon var i Boulogne, och andra, att hon hade ackorderat in sig i ett hus i Cheltenham.

Rawdon anslog åt henne ett ganska vackert årligt underhåll, och vi kunna vara övertygade om att hon var den kvinna, som kunde få litet pengar att sträcka sig långt. Rawdon skulle ha betalt sina skulder, innan han lämnade England, såframt han hade kunnat få taga en livassurans, men klimatet i Coventry Island var så illa beryktat, att detta icke lyckades honom. Han skickade emellertid punktligt avbetalningar till sin bror och skrev regelbundet med varje post till sin lille son. Han höll Macmurdo med cigarrer och hemsände kajennpeppar, pickles, gujavasylt och andra koloniens produkter till lady Jane. Han sände hem till sin bror "Swamptown-Tidningen", i vilken den nye guvernören prisades med utomordentlig entusiasm, medan "Swamptown-Skyltvakten", vars hustru icke blev bjuden till guvernementshuset, förklarade hans excellens vara en tyrann, i jämförelse med vilken Nero var en upplyst människoälskare. Lille Rawdon tyckte om att få tidningarna och läsa om hans excellens.

Hans mor gjorde intet försök att få se gossen. Han begav sig hem till sin tant på söndagarna och under ferierna och kände snart till vartenda fågelbo runtomkring Drottningens Crawley och red ut med sir Huddlestones hundar, vilka han så högeligen beundrade vid sitt oförgätliga besök i Hampshire.