Världsmarknaden/Kap 66

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 31
Världsmarknaden
av William Thackeray
Översättare: Carl Johan Backman

Kärleksgnabb
Kapitel 33  →


[ 399 ]

TRETTIOANDRA KAPITLET.
Kärleksgnabb.

En sådan öppenhjärtighet och godhet som Amalias kunde icke undgå att röra även en så förhärdad liten varelse som Becky. Hon besvarade Amalias smekningar och hjärtliga ord med någonting liknande tacksamhet och en rörelse som, om den var övergående, åtminstone för ögonblicket var nästan uppriktig.

— Så att de togo ditt älskade barn ifrån dig! utropade vår lilla enfaldiga Amalia. Ack, Rebecka, min stackars lidande vän, jag vet själv vad det vill säga att förlora sitt barn. Men med Guds makt skall du få din gosse tillbaka, såsom en barmhärtig försyn återskänkt mig min.

— Ack ja, min smärta var förfärlig! sade Becky, kanske icke utan ett visst samvetskval. Det plågade henne att vara tvungen att ljuga till svar på så mycket förtroende och så mycken okonstlad välvilja. Men det är just lögnens förbannelse, att sedan man en gång väl beträtt dess bana, måste man fortsätta den för att icke bli röjd och demaskerad.

— Stackars, stackars Rebecka! sade Amalia. Hur tacksam borde jag inte vara! Och därmed började hon som vanligt tänka att hennes son var den bästa, den vackraste och kvickaste gosse i hela världen. Du ska få se min George, tillade hon såsom den bästa tröst hon kunde giva sin vän.

Och sålunda fortforo de båda kvinnorna att tala i en timme eller mer, varunder Becky fick tillfälle att giva Amalia en fullständig beskrivning på allt vad hon hade utstått. Hon visade, hur hennes giftermål med Rawdon Crawley alltid hade av dennes familj betraktats med de [ 400 ]mest hätska känslor, hur hennes svägerska (en intrigant kvinna) hade förgiftat hennes mans sinne emot henne, hur han hade gjort avskyvärda bekantskaper, som hade vänt hans ömhet ifrån henne, hur hon hade burit allting — fattigdom, likgiltighet, köld från den varelse hon mest älskade — och allt detta för sitt barns skull, hur hon slutligen genom den mest avskyvärda förolämpning hade tvingats att begära skilsmässa från sin man, då han icke drog i betänkande att fordra att hon skulle offra sitt goda namn och rykte för att skaffa honom befordran medelst inflytandet av en förnäm och mäktig, men utsvävande och samvetslös man — markisen av Steyne.

Denna del av sin historia berättade Becky med den största kvinnliga finkänslighet och den mest dygdiga förtrytelse. Sedan hon genom denna skymf tvingats att fly från sin mans hus, hade han lagt sten på börda genom att taga barnet ifrån henne. Och sålunda var hon nu fattig och olycklig, utan vänner och utan stöd.

Becky talade om sin man snarare i sorgsen än ond ton. Hon hade endast älskat honom alltför mycket — och dessutom var han ju hennes barns far.

Medan damerna fortsatte sitt samtal, hade majoren, som naturligtvis icke ville störa deras konferens, gått ned i stora skänkrummet i Elefanten, vilket som vanligt var fullt av rök, nedstänkt av öl och fullproppat med alla möjliga sällsamma figurer — kringvandrande krämare med sitt kram, studenter mumsande på smörgåsar, dagdrivare, spelande kort eller domino på de smutsiga borden, akrobater, förfriskande sig under vilan från sina övningar etc. etc. Kyparen kom genast och satte fram en mugg öl för majoren, som nu tog fram en cigarr och läste i en tidning medan han väntade.

Max och Fritz kommo snart dit ned, med mössan på sned, klingande sporrar på hälarna och pipsnuggan i mun och ropade på smörgås och öl. De slogo sig ned strax invid majoren och började ett samtal, vilket denne icke kunde undgå att höra. Det rörde sig mest om "fuchsar" och "brackor" och dueller och dryckeslag i det närbelägna [ 401 ]universitetet i Schoppenhausen, från vilket berömda lärdomssäte de hade färdats i diligens (med Becky vid sin sida, efter vad det tycktes), för att bevista bröllopshögtidligheterna i Pumpernickel.

— Den lilla engelskan tycks ha friskt med bekantskaper här, sade Max till sin kamrat. Sedan den tjocke farfadern hade gått, kom en liten landsmaninna. Jag hörde dem pladdra och snyfta tillsammans i det lilla fruntimrets rum.

— Vi måste ta biljetter till hennes konsert, sade Fritz. Har du pengar, Max?

— Bah! sade den andre. Konserten är bara ett löst prat. Hans säger att hon annonserade en sådan i Leipzig och att studenterna köpte en hel hop biljetter, men så reste hon sin väg utan att sjunga. Hon sade i går i diligensen att hennes pianist hade sjuknat i Dresden. Hon kan inte sjunga, det är min tro — hennes röst är lika hes som din, du gamle öldrinkare.

— Ja, den är verkligen hes, jag hörde henne sjunga en ohygglig engelsk ballad, som skulle heta "Rosen på min balkong".

— Supa och sjunga bär inte ihop, anmärkte den rödnäste Fritz, som tydligen föredrog det förra nöjet. Nej; det är inte värt att köpa några av hennes biljetter. Hon vann i går kväll på trente-et-quarante. Jag såg, hur hon lät en engelsk gosse spela för sig. Vi kunna bjuda henne på litet vin eller konjak i Aurelius Garden, men några biljetter köpa vi inte. Vad säger du? Skola vi ha oss litet mera öl?

De båda unga herrarna avlägsnade sig kort därefter, och majoren, som hade hört deras konversation, förstod genast att det var om Becky de hade talat. — Den lilla satan spelar sitt gamla spel, tänkte han och log för sig själv, då han erinrade sig forna dagar, hennes koketteri för Josef och det löjliga och snöpliga slutet på detta äventyr. Han och George hade sedan ofta skrattat däråt, ända till dess denne senare en kort tid efter sitt giftermål även hade blivit fångad i den lilla Circes snaror, något som Dobbin hade tyckt sig märka, utan att dock vilja yttra [ 402 ]ett ord därom. Han hade blygts alltför mycket på sin väns vägnar för att vilja undersöka denna grumliga hemlighet, ehuru George en gång, tydligen med samvetskval i hjärtat, hade häntytt därpå. Det var på morgonen före Waterlooslaget, då de båda unga männen stodo i fronten för sitt regemente och betraktade fransmännens mörka massor där uppe på höjderna, medan regnet strömmade ned. — Jag har inlåtit mig i en dum intrig med ett fruntimmer, sade George. Jag är glad över att vi måste marschera bort. Om jag stupar, hoppas jag att Amalia aldrig måtte få höra något därom. Jag önskar till Gud att den aldrig hade börjat. Och William var glad att tänka på och hade mer än en gång lugnat stackars Georges änka med berättelsen om att Osborne, sedan han lämnat sin hustru, hade talat allvarligt och ömt om både henne och sin far.

— Så att den lilla satan fortsätter sina intriger! tänkte William. Jag önskar att hon vore hundra mil härifrån. Hon ställer till olyckor vart hon kommer.

Bäst han satt försjunken i dessa tankar och stirrade i den framför honom liggande tidningen, kände han hur någon vidrörde hans axel med en parasoll, och då han nu såg upp, fick han se Amalia, som till sin stora förlägenhet måste passera genom detta rum för att komma ut.

Sagda dam hade ett eget sätt att tyrannisera majoren (ty även den svagaste vill alltid härska över någon) och befallde honom hit och dit och klappade honom och lät honom apportera alldeles som om han varit en stor newfoundlandshund. Och han tyckte om att så att säga hoppa i vattnet, om hon sade: — Hopp, Dobbin! och att trava bakom henne med hennes redikyl i munnen.

— Varför väntade ni inte på mig för att följa mig ned för trapporna? sade hon med en liten knyck på nacken.

— Jag kunde inte stå där uppe i förstugan, svarade han med en komiskt avbedjande blick, och förtjust över att få giva henne armen och föra henne bort från detta rökiga och ruskiga ställe, skulle han ha begivit sig av utan att ägna kyparen en enda tanke, om icke denne [ 403 ]unge herre hade skyndat efter honom och hejdat honom på tröskeln för att få honom att betala för det öl, han icke hade förtärt. Amalia skrattade och sade att han just var en hygglig karl, som tänkte smyga sig bort utan att betala. Hon var vid ett särdeles gott lynne och trippade helt livligt över torget. Hon önskade att "genast" få träffa Josef. Majoren skrattade åt den iver hon visade, ty sanningen att säga var det just icke så särdeles ofta som mrs Amalia hade en sådan brådska att få träffa sin bror.

De träffade Josef i salongen, där han hade vandrat fram och tillbaka och bitit sig i naglarna och väl hundra gånger tittat ut genom fönstret över torget bort mot Elefanten, även å sin sida särdeles ivrig att få träffa sin syster.

— Nå? sade han.

— Den stackars kära varelsen, vad hon har lidit! sade Amalia. Hon måste ha Paynes rum (Payne var Amalias stadiga engelska kammarjungfru) — Payne få vi skaffa ett annat högre upp.

— Ni vill väl inte säga att ni tänker låta den där kvinnan komma och bo här? utbrast majoren och sprang upp.

— Jo, naturligtvis, sade Amalia på det mest oskyldiga sätt i världen. Se så, bli nu inte ond och ha sönder möblerna, major Dobbin. Naturligtvis skola vi taga henne hit till oss.

— Ja, naturligtvis, sade Josef.

— Tänk bara vilka olyckor! fortfor Amalia. Den där gemene bankiren, hos vilken hon satte in sina pengar, gjorde bankrutt och rymde sin väg — och hennes man — den uslingen! — tog hennes barn ifrån henne! (Här knöt hon sina små händer och höll dem på ett särdeles hotande sätt framför sig, så att majoren var helt förtjust över att se en så käck liten sköldmö.) Och den stackars varelsen är nu alldeles ensam och övergiven och tvungen att ge lektioner i sång för att kunna leva — och vi skulle inte taga henne hit!

[ 404 ]— Tag gärna lektioner av henne, min bästa mrs George, utbrast majoren, men tag henne inte i huset. Jag ber att ni inte måtte göra det.

— Det förvånar mig att höra er, major, säga så, ni som alltid brukar vara så god! Nu, då hon är så olycklig, bör jag väl hjälpa henne. Hon är den äldsta vän jag har, och jag skulle inte hjälpa henne!

— Hon har inte alltid varit er vän, Amalia, sade majoren, som var ond på fullt allvar.

Denna hänsyftning var för mycket för Amalia, som nu såg majoren nästan skarpt i ansiktet och sade: — Ni borde blygas, major Dobbin! och därmed lämnade hon rummet med en högst majestätisk min och slog häftigt till sin egen dörr om sig själv och sin sårade värdighet.

— Att hänsyfta på detta, sade hon för sig själv, sedan hon stängt dörren. O, det var grymt av honom att påminna mig detta! Och därmed såg hon upp till Georges porträtt, som hängde där som vanligt, med gossens porträtt under sig. Det var grymt av honom. Om jag hade förlåtit det, borde han väl då ha talat? Och det är från hans egna läppar jag vet hur syndig och ogrundad min svartsjuka var, och att du var ren — att du var ren, mitt helgon i himlen!

Hon gick darrande och uppbragt fram över golvet, lutade sig fram över byrån, över vilken porträttet hängde, och såg oavvänt på det. Dess ögon tycktes se ned på henne med en förebråelse, som syntes henne bli allt starkare. Kära, kära minnen från hennes kärleks första vårdagar kommo störtande över henne. Såret, som så många år knappast hade kunnat läka, började blöda på nytt.

Stackars gamle William Dobbin! De där olyckliga orden hade nedrivit många års verk — den långa, mödosamma byggnaden av ett liv av kärlek och trohet — ett litet ord hade blivit talat, och hoppets fagra byggnad hade ramlat — ett ord, och bort flög den fågel, som han i hela sitt liv hade sökt fånga!

Ehuru Dobbin av Amalias min såg att en stor kris hade [ 405 ]kommit, fortfor han likväl att i de mest bevekliga ordalag uppmana Josef Sedley att akta sig för Rebecka och att framför allt icke taga emot henne här. Om han hade varit litet mindre häftig och mera slipad, skulle han kanske också ha lyckats övertala honom, men som det nu var, började Josef, som alltid kände sig litet förtretad över den min av överlägsenhet, som majoren tog sig, hålla ett längre tal om att han själv visste vad som var rätt, att han önskade att själv få sköta sina egna angelägenheter — och tvisten hotade att bliva lång och stormig, då den avbröts på det enklaste sätt i världen: genom att mrs Becky själv anlände, åtföljd av en bärare, som bar hennes lilla magra packning.

Hon hälsade på sin värd med hjärtlig aktning och gjorde en blyg, men vänlig nigning för majoren, vilken hennes instinkt sade henne vara hennes fiende, och bullret och uppståndelsen i anledning av hennes ankomst kallade ut Amalia, som omfamnade sin gäst med den största värme och icke fäste den ringaste uppmärksamhet vid majoren, med undantag av att hon gav honom en vred blick — den mest orättvisa och föraktfulla blick, som kanske någonsin hade visat sig i den stackars lilla kvinnans ögon alltifrån det hon blev född. Men som vi veta, hade hon sina särskilda skäl att vara ond på honom. Och Dobbin, som kände förtrytelse över orättvisan, men icke över nederlaget, avlägsnade sig sedan han gjort en lika stolt bugning som den kalla nigning, varmed den lilla kvinnan behagade taga farväl av honom.

Sedan han hade avlägsnat sig, var Amalia särdeles livlig och vänlig mot Rebecka och sprang brådskande omkring i våningen och installerade sin gäst i hennes rum med en iver, som endast sällan visades av vår lugna lilla vän. Men då en handling av orättvisa skall göras, särdeles av personer med svag karaktär, är det bäst att den göres så fort som möjligt — och Amalia trodde sig medelst detta sitt beteende visa en särdeles stor fasthet och ådagalägga en passande känsla och vördnad för den salige George.

Unge George kom hem vid middagstiden och fann det [ 406 ]som vanligt dukat för fyra personer, men en av platserna skulle nu upptagas av ett fruntimmer i stället för av major Dobbin. På hans fråga var majoren var, svarade hans mor: — Jag förmodar att han äter ute, och drog sin gosse till sig och kysste honom och strök håret ur hans panna och presenterade honom för mrs Crawley. Becky betraktade honom med förtjusning, tryckte ömt hans hand och utbrast: — Ack, han är alldeles lik min. Rörelsen hindrade henne att säga mera, men Amalia förstod, lika väl som om hon hade sagt det, att hennes vän tänkte på sin egen söta gosse. Vännens sällskap tröstade emellertid mrs Crawley, så att hon åt sin middag med god matlust.

Under middagen fick hon flera gånger tillfälle att tala, varvid George betraktade henne och lyssnade till henne. Vid desserten hade Amalia gått ut för att vidtaga något husligt arrangemang, Josef satt i sin länstol och halvslumrade över sin tidning, och George och den nya gästen sutto bredvid varandra, och den förre hade flera gånger betraktat henne med en slug blick. Slutligen lade han ifrån sig nötknäpparen och sade:

— Hör nu…

— Vad menar ni? sade Becky skrattande.

— Ni är den där damen med masken, som jag såg i spelsalen!

— Tyst, ni lilla sluga varelse! sade Becky, fattade hans hand och kysste den. Er onkel var också där, och mamma får inte veta det.

— Nej, bevars — nej, visst inte! svarade unge George.

— Som du ser äro vi redan goda vänner, sade Becky till Amalia, som nu åter trädde in — och det måste medgivas att mrs Osborne hade infört en särdeles lämplig och älskvärd gäst i sitt hus.


William Dobbin strövade i högsta förtrytelse fram och tillbaka genom gatorna, till dess han händelsevis stötte på legationssekreteraren Tapeworm, som bjöd honom på [ 407 ]middag. Under måltiden begagnade han tillfället till att fråga honom, om han kände en viss mrs Rawdon Crawley, som efter vad han trodde, hade gjort ett visst uppseende i London, och Tapeworm, som naturligtvis kände allt skvallret i London och dessutom var en släkting till lady Gaunt, dukade upp en sådan historia, att den rentav förbluffade den hederlige majoren. Då Dobbin sedan nämnde att mrs Osborne och mr Sedley hade tagit henne hem till sig, utbrast diplomaten i ett gapskratt och frågade, om det icke vore bättre att de skickade till fängelset och där utvalde ett par kopkedjade herrar med rakade huvuden och gula tröjor för att ge dem mat och husrum och låta dem agera handledare åt unge George.

Dessa underrättelser skrämde majoren icke litet. Det hade på morgonen (före mötet med Rebecka) blivit överenskommet att Amalia denna kväll skulle gå på hovbalen. Detta var just rätta stället för att meddela henne alltsammans. Majoren gick hem och klädde sig i sin uniform och begav sig på balen, i hopp om att där få träffa mrs Osborne. Men hon kom icke dit. Då han kom tillbaka till sin bostad, voro alla ljusen släckta i den Sedleyska våningen. Han kunde således icke få träffa henne förrän den följande morgonen. Gud vet vilken natt han hade, med denna hemska hemlighet till sängkamrat. Så tidigt på morgonen som möjligt skickade han sin betjänt tvärsöver gatan med en biljett, i vilken han bad att få tala med henne alldeles enskilt, men ett bud anlände kort därefter med hälsning att mrs Osborne var mycket illamående och icke kunde lämna sitt rum.

Även hon hade legat vaken hela natten. Hon hade tänkt på en sak, som hundra gånger förut hade oroat henne. Väl hundra gånger på väg att giva vika, hade hon ryggat tillbaka för ett offer, som hon kände överstiga hennes krafter. Hon kunde icke, i trots av hans kärlek och ståndaktighet och hennes egen aktning och tacksamhet. Vad äro väl välgärningar, vad är väl trohet eller förtjänst? En hårlock kan i ett ögonblick väga upp dem. De vägde icke hos Amalia mera än hos andra kvinnor. [ 408 ]Hon hade prövat dem och ville göra sig av med dem, men kunde icke, och den obarmhärtiga lilla kvinnan hade nu funnit en förevändning och beslutit att göra sig fri.

Då majoren slutligen, fram på eftermiddagen, fick tillträde till Amalia, erhöll han, i stället för en vänlig och hjärtlig hälsning, en liten nigning, varjämte den framräckta lilla handskbeklädda handen genast drogs tillbaka igen.

Även Rebecka var inne i rummet och steg fram emot honom med ett leende och en framsträckt hand. Dobbin tog helt förvirrad ett steg tillbaka och sade:

— Jag ber om ursäkt, men jag måste säga er, att det inte är såsom er vän jag kommer hit.

— Bah! Se så, låt oss slippa höra det där! ropade Josef helt förskräckt i tanken på ett uppträde.

— Jag undrar just vad major Dobbin egentligen kan ha att säga om Rebecka? sade Amalia med en låg, klar, lätt vibrerande röst och med en mycket bestämd blick i sina ögon.

— Jag vill inte ha några uppträden i mitt hus, inföll Josef åter, och jag får be er, Dobbin, att låta bli sådant, och därmed såg han sig omkring helt uppskakad och röd i ansiktet, drog en djup pust och närmade sig dörren.

— Min söta vän, sade Becky med änglalik mildhet, hör på vad major Dobbin har att säga emot mig.

— Nej, jag vill åtminstone inte höra det! ropade Josef med hög röst och gick ut genom dörren.

— Vi äro endast två kvinnor, sade Amalia. Ni kan tala nu, sir.

— Detta sätt mot mig är ett som knappast anstår er, Amalia, svarade majoren stolt. Jag tror inte att jag är känd för att uppföra mig rått emot fruntimmer. Det är inte något nöje för mig att uppfylla den plikt, för vilken jag kommit hit.

— Ni torde vara god och uppfylla den så fort som möjligt, major Dobbin, sade Amalia, som blev allt mer och mer retad. Uttrycket i Dobbins ansikte, under det hon talade på detta befallande sätt, var icke angenämt.

[ 409 ]— Jag har kommit för att säga — och eftersom ni stannar inne, mrs Crawley, måste jag säga det i er närvaro — att jag tror att ni — inte bör utgöra en medlem av mina vänners familj. Ett fruntimmer, som är skilt från sin man, som reser omkring under ett antaget namn, som besöker offentliga spelhus…

— Det var för balens skull som jag kom dit! utbrast Becky.

— Ett sådant fruntimmer är inte ett passande sällskap åt mrs Osborne och hennes son, fortfor Dobbin, och jag kan tillägga att här finns personer, som påstå sig känna om ert uppförande sådant som jag inte ens vill nämna inför — inför mrs Osborne.

— Det där är ett mycket bekvämt sätt att anklaga en person, major Dobbin, sade Rebecka. Ni låter mig bära tyngden av en anklagelse, som ni inte talar ut. Vad är det man anklagar mig för? För otrohet mot min man? Jag trotsar envar att kunna bevisa någonting sådant. Även min bittraste fiende kan inte beskylla mig för något sådant. Är det för att jag är fattig, övergiven och olycklig som ni anklagar mig? Ja, jag är skyldig till dessa brott och får varje dag uppbära straffet för dem. Låt mig gå, Amalia. Jag behöver bara tänka att jag inte träffat dig, så har jag det inte sämre i dag än i går. Kommer du inte ihåg den sång vi sjöngo i gamla, gamla tider? Jag har alltsedan dess vandrat omkring — en stackars biltog varelse, föraktad för att jag är olycklig och skymfad därför att jag inte har något stöd. Låt mig gå. Min vistelse här korsar denne herres planer.

— Ja, det gör den verkligen, min fru, sade majoren. Om jag har någonting att säga i detta hus…

— Nej, det har ni visst inte! utbrast Amalia. Rebecka, du stannar hos mig. Jag ämnar inte överge dig därför att du varit förföljd, eller skymfa dig därför att… därför att major Dobbin behagar göra det. Följ med, min vän! Och de båda damerna gingo mot dörren.

William öppnade den, men i det de gingo ut, fattade han Amalias hand och sade:

[ 410 ]— Vill ni dröja ett ögonblick och tala med mig?

— Han vill tala med dig, så att jag inte hör det, sade Becky och såg ut som en martyr. Amalia tryckte hennes händ till svar.

— Nej, på min ära, det är inte om er jag ämnar tala, sade Dobbin. Kom tillbaka, Amalia.

Hon kom, och Dobbin bugade sig för mrs Crawley, i det han tillslöt dörren efter henne. Amalia såg upp på honom, blek i ansiktet som ett lärft.

— Jag försade mig nyss, sade majoren efter en stunds tystnad, då jag talade om att jag hade något att säga.

— Ja, ni gjorde så, sade Amalia med skallrande tänder.

— Men åtminstone har jag anspråk på att bli hörd, fortfor Dobbin.

— Det är ädelmodigt av er att påminna mig om den skuld, i vilken jag står till er.

— De anspråk jag menar äro de, som Georges far lämnat mig, sade William.

— Ja, och ni skymfade hans minne. Ni gjorde det i går. Ni vet att ni gjorde det, och jag skall aldrig, aldrig förlåta er! sade Amalia och uttalade varje mening med en röst, som skälvde av vrede och rörelse.

— Ni kan inte mena det, Amalia, sade William sorgset. Ni kan inte mena att dessa ord, uttalade i ett häftigt ögonblick, skola uppväga ett helt livs tillgivenhet. Jag tror inte att Georges minne blivit skymfat genom mig, och om det är fråga om att växla förebråelser, så är det åtminstone allra minst av hans änka och hans sons mor, som jag förtjänar någon sådan. Tänk på saken efteråt, då ni får tid på er, och ert samvete skall förneka denna anklagelse. Det gör det redan nu.

Amalia hängde med huvudet.

— Det är inte mitt yttrande i går som upprör er. Detta är endast en förevändning, Amalia, eller också har jag i femton år älskat och observerat er förgäves. Har jag inte under denna tid lärt mig att läsa alla edra känslor och skåda in i edra tankar? Jag vet vad ert hjärta är i stånd till: det kan fästa sig troget vid ett minne och [ 411 ]omhulda en fantasi, men det kan inte känna en sådan ömhet som min förtjänar och som jag skulle vunnit av en mera högsint kvinna än ni. Nej, ni är inte värd den kärlek jag ägnat er. Jag har hela tiden vetat att det som jag av alla krafter strävade att vinna inte var värt all denna strävan, att jag var en hjärtnupen narr, som slumpade bort min varma ömhet och trohet mot er lilla svaga återstod av kärlek. Jag vill inte längre köpslaga, utan drager mig tillbaka. Jag tadlar er inte. Ni är en godhjärtad varelse och har gjort ert bästa. Farväl, Amalia, jag har sett er strid, låt den nu sluta. Vi äro båda trötta därvid.

Amalia stod skrämd och tyst, då William sålunda helt plötsligt bröt det band, i vilket hon hållit honom, och förklarade sitt oberoende och sin överlägsenhet. Han hade så länge legat vid hennes fötter, att den lilla varelsen hade blivit van att trampa på honom. Hon önskade icke gifta sig med honom, men önskade att behålla honom. Hon önskade att slippa giva honom någonting, men att han däremot skulle giva henne allt. Detta är ett slags handel, som icke sällan avslutas på kärlekens marknad.

Williams utfall hade alldeles förkrossat henne. Hennes egen lilla stormning var för länge sedan tillbakaslagen.

— Skall jag således förstå er så, att ni… att ni tänker fara er väg, William? sade hon.

Han skrattade bittert.

— Jag for min väg en gång förr, sade han, och kom tillbaka tolv år därefter. Vi voro då unga båda, Amalia. Farväl! Jag har förspillt tillräckligt av mitt liv på denna lek.

Under det de talade, hade dörren till mrs Osbornes rum öppnats på glänt. Becky hade nämligen hållit i dörrvredet och vridit om det i samma ögonblick som Dobbin lämnade det, och hon hade hört vartenda ord av samtalet.

— Vilket ädelt hjärta denne man har! tänkte hon, och hur skamligt hon behandlar honom! Hon beundrade Dobbin och hyste ej något groll mot honom för att han uppträtt emot henne. Ack, tänkte hon, om jag hade fått [ 412 ]en sådan man som han — en man med både hjärta och huvud! Jag skulle inte brytt mig om hans stora fötter.

Därpå skyndade hon in i sitt rum, grubblade en stund på något och skrev därefter en biljett till honom, i vilken hon besvor honom att dröja ett par dagar — under vilken tid hon åtog sig att ställa allt till rätta mellan honom och Amalia.

Skilsmässan var förbi. Den stackars William var borta, och den lilla änkan hade fått sin vilja fram och vunnit sin seger och kunde njuta av den så mycket hon ville. Må damerna avundas henne sin triumf.

Då unge George kom in till middagen, märkte han åter att majoren var borta. Målet åts under tystnad, och då George efter dess slut låg i fönstret med armbågarna mot fönsterkuddarna, såg han att en viss uppståndelse ägde rum i majorens hus på andra sidan av gatan.

— Vad nu! sade han. Dobbins vagn håller på att dragas ut på gården!

Amalia ryckte till något litet, men sade ingenting.

— Och se där kommer Francis med kappsäckarna, fortfor George, och Kunz, den enögde postiljonen, kommer över torget med tre skimlar. Hur! — de spänna hästarna för Dobbins vagn. Tänker han resa någonstädes?

— Ja, sade Amalia, han ämnar företaga en resa.

— Nå, men när tänker han komma tillbaka?

— Han — han kommer inte tillbaka, svarade Amalia.

— Kommer han inte tillbaka? sade George och sprang upp.

— Stanna, sir! röt Josef.

— Stanna, George! upprepade hans mor med ett mycket sorgset ansikte, och gossen stannade, men hoppade upp och ned från fönsterpallen och visade alla tecken till oro och nyfikenhet.

Hästarna voro förspända och packningen fastgjord på vagnen. Francis kom ut med sin herres sabel och käpp och paraply, bundna tillsammans i en bunt, och lade dem i suffletten, samt med hans toalettskrin och trekantiga hattlåda, som han placerade under sätet. Därefter kom [ 413 ]han ut med den fläckiga gamla kappan med det röda kamlottsfodret, som ständigt under dessa femton år hade omslutit sin ägare och varit med i alla väder. Den hade varit ny strax före slaget vid Waterloo och hade höljt över George och William efter aftonen vid Quatre Bras.

Slutligen kom även majoren och värden på stället ut till vagnen, och den senare ville nödvändigt kyssa William till avsked — ty majoren var tillbedd av alla, med vilka han hade att göra.

— Nej, jag kan inte stanna! ropade nu George, varvid Rebecka stack ett papper i hans hand och sade: — Lämna honom detta!

George var i ett ögonblick över gatan och uppe i vagnen, där han slog sina armar kring majorens hals och började göra en hel massa frågor. Därefter kände han i sin västficka och lämnade honom en biljett. William tog emot den med en viss iver och öppnade den med darrande hand, men i nästa ögonblick växlade han färg, rev sönder papperet och kastade det ut genom vagnsfönstret. Han kysste George på pannan, och gossen steg ned med händerna för ögonen och med tillhjälp av Francis. Postiljonen smällde med sin piska. Francis hoppade upp på kuskbocken och så bar det av. Dobbin, vars huvud var nedsjunket mot bröstet, såg icke ens upp, då vagnen for fram under Amalias fönster, och George, som nu stod allena, började gråta högljutt mittpå gatan.

Amalias kammarjungfru hörde honom snyfta och gråta om natten och bar syltade aprikoser in till honom för att trösta honom och blandade sina tårar med hans. Alla fattiga och ringa, alla hederliga och goda människor, som kände den godhjärtade och okonstlade majoren, höllo innerligt av honom.

Vad Amalia angår, så hade hon gjort sin plikt. Hon hade för övrigt Georges porträtt att trösta sig med.