Andra djungelboken/Kapitel 05

←  Kabirens sång

Andra djungelboken av Rudyard Kipling Översättare: Tom Wilson När djungeln släpptes in över byn

Mowglis sång mot byfolket  →

Illustrerad av David Ljungdahl (1870–1940).

NÄR DJUNGELN SLÄPPTES IN ÖVER BYN.

Skylen dem, täcken dem, snärjen dem tätt,
blommor och ogräs och snår uti dyn!
Glömmen så allt vad vi hört, vad vi sett,
allt vad vi vädrat av mänskor i byn!

Svartfeta askan på altaret smält,
regnskummet ligger där förr det var torrt.
Hjortarna beta på osådda fält;
ingen där finnes att mota dem bort.
Husen ha rasat där mänskor dem ställt,
ligga i spillror och grus inom kort.

Om ni har läst berättelserna i första Djungelboken, erinrar ni er kanske, att sedan Mowgli hade naglat fast Shere Khans hud på Rådsklippan, förklarade han för så många som funnos kvar av Seeoneeflocken, att han hädanefter ämnade jaga ensam i Djungeln; och de fyra barnen till Vargmor och Vargfar sade, att de ville jaga med honom. Men det är inte lätt att med ens ändra hela sitt levnadssätt — allra minst i Djungeln. Det första Mowgli gjorde, när den förvirrade flocken hade smugit bort, var att gå till hemhålan och sova där ett helt dygn. Därpå berättade han för Vargmor och Vargfar så mycket de kunde fatta av hans äventyr bland människorna; och när han lät morgonsolen fladdra upp och ned på slidknivens klinga — samma kniv, varmed han hade flått Shere Khan — erkände de, att han dock hade lärt ett och annat under sin bortavaro. Därpå fingo Akela och Gråbror berätta om sin andel i det stora buffeldrevet i hålvägen; Baloo stretade uppför berget för att få höra allt från början till slut, och Bagheera krafsade sig över hela kroppen av idel förtjusning över det sätt, varpå Mowgli hade skött sin fejd.

Det var långt efter soluppgången, men ingen tänkte på att lägga sig och sova, och allt emellanåt kastade Vargmor upp huvudet och fnyste en djup fnysning av belåtenhet, när vinden bar till henne lukten av tigerhuden på Rådsklippan.

»Men utan Akela och Gråbror hår», sade Mowgli vid slutet av berättelsen, »hade jag ingenting kunnat uträtta. O, moder, moder, om du hade sett de blå hjordtjurarna rusa genom hålvägen eller när de störtade in genom portarna, när människoflocken kastade sten på mig!»

»Jag är glad att jag inte såg det sista åtminstone», sade Vargmor strävt. »Det är inte min vana att stillatigande se på, när mina ungar behandlas som schakaler. Jag skulle ha tagit hämnd på Människoflocken, men jag skulle ha skonat kvinnan, som gav dig mjölk. Ja, henne ensam skulle jag ha skonat.»

»Lugn, lugn, Raksha!» sade Vargfar saktmodigt. »Vår Groda är här igen — så klok, att hans egen far måste slicka hans fötter; och vad gör en skråma mer eller mindre i huvudet? Lämna människorna i fred!»

»Lämna människorna i fred!» sade Baloo och Bagheera som ett eko.

Mowgli, som låg med huvudet på Vargmors sida, smålog förnöjt och sade, att han för sin del önskade att aldrig mera vare sig se, höra eller vädra Människa.

»Men», sade Akela och spetsade ena örat, »men vad skall du göra, om människorna inte lämna dig i fred, Lille Bror?»

»Vi äro fem», sade Gråbror och såg sig omkring bland sällskapet, i det han smällde ihop käkarna efter det sista ordet.

»Vi kanske också kunde bli med om den jakten», sade Bagheera, i det han gav till en liten klatsch-klatsch med svansen och såg på Baloo. »Men varför tänka på Människa nu, Akela?»

»Av ett ganska enkelt skäl», svarade Ensamvargen. »När den där gula tjuvens hud blivit hängd på klippan, gick jag tillbaka i våra spår till byn, trampade i mina egna fjät, vek av emellanåt och lade mig ned då och då för att villa bort spåren, om någon skulle följa oss. Men när jag hade trasslat ihop spåren, så att jag knappast själv kände igen dem, kom Mang Läderlapp kraxande och hängde sig fast ovanför mig. Och så sade Mang: 'Människoflockens by, där man drivit bort Människoungen, surrar som ett getingbo'.»

»Det var en väldig sten jag kastade», sade småskrattande Mowgli, som ofta hade roat sig med att slunga mogna meloner i getingbon och därpå rusat till närmaste damm, innan getingarna hunnit upp honom.

»Jag frågade Mang, vad han hade sett», återtog Akela. »Han sade, att Röda Blomman blommade vid byns port och männen sutto omkring den med bössor. Nu vet jag på goda skäl» — Akela sneglade därvid på några gamla ärr på länd och sidor — »att människorna inte bära bössor för ro skull. Och i själva verket, Lille Bror, följer en man med bössa våra spår — om han inte redan är här.»

»Men varför skulle han det? Människorna ha kastat ut mig. Vad mera kunna de önska?» sade Mowgli förbittrad.

»Du är en människa, Lille Bror», svarade Akela. »Det är inte vi, de Frie Jägarne, som skola säga dig, vad dina bröder göra eller varför.»

Han hade knappast tid att rycka åt sig sin tass, förrän slidkniven trängde djupt ned i marken. Mowgli högg snabbare än ett vanligt människoöga kunde följa, men Akela var en varg; och till och med en hund, som dock står långt efter den vilda vargen, hans stamfar, kan bli väckt ur djup sömn av ett vagnshjul, som snuddar vid hans bakdel, och ändå hinna springa undan oskadd, innan hjulet går över honom.

»En annan gång», sade Mowgli lugnt, i det han stack kniven i skidan, »är du så god och nämner Människoflocken och Mogwli i två andedrag — inte i ett.»

»Puuh! Det är en vass tand, den dar», sade Akela nosande i skåran, som kniven hade gjort i marken, »men vistelsen i människoflocken har förslöat ditt öga, Lille Bror. Jag hade hunnit döda en bock medan du högg.»

»Djungeln griper omkring sig».

Bagheera sprang upp, kastade upp huvudet så högt han kunde, vädrade och styvnade till i varje kroppens båglinje. Gråbror följde raskt hans exempel, hållande sig något till vänster om honom för att fånga vinden, som blåste från höger, medan Akela rusade femtio meter upp mot vinden och, halvt hukande sig ned, styvnade till, han också. Mowgli såg på dem med avund. Han kunde känna lukten av mångt och mycket, som ytterst få mänskliga varelser kunde uppfånga, men han hade aldrig uppnått den hårfina känsligheten hos en djungelnos; och hans tre månaders vistelse i den rökiga byn hade försämrat honom bedrövligt. Emellertid fuktade han fingret, gned det mot näsan och steg upp för att uppfånga den övre lukten, som visserligen är den svagaste, men ändå den tillförlitligaste.

»Människa!» morrade Akela och satte sig på bakbenen.

»Buldeo!» sade Mowgli och satte sig ned. »Han följer våra spår, och därborta ser jag solen glittra på hans gevär, Titta!»

Det var inte mera än en solskensglimt på mindre än en sekund från mässingsbeslagen på det gamla krongeväret, men ingenting i djungeln glänser med en liknande glimt, utom när molnen jaga över himmeln. Då blixtrar ett stycke glimmer eller en liten vattenpuss eller till och med ett blankt löv som en heliograf. Nu var emellertid dagen molnfri med vindstilla.

»Jag visste, att människorna skulle följa efter», sade Akela, triumferande. »Jag har ej för intet varit Flockens hövding.»

Mowglis fyra vargar sade ingenting, utan sprungo utför sluttningen, med bukarna utefter marken, och försvunno bland törnen och snår.

»Varthän gån I så där utan befallning?» ropade Mowgli.

»Tst! Vi skola leka här med hans skalle före middagen», svarade Gråbror.

»Tillbaka! Tillbaka och vänta! Människa äter inte människa!» skrek Mowgli.

»Vem var varg nyss? Vem högg med kniven mot mig för att jag tänkte, att han möjligen var människa?» sade Akela, när de fyra kommo snopna tillbaka och kröpo ned vid Mowglis fötter.

»Behöver jag ge skäl för allt vad det behagar mig att göra?» sade Mowgli utom sig.

»Sådan är människan! Där talar människan!» mumlade Bagheera under sina mustascher. »Just så talade människorna runt konungens burar i Oodeypore. Vi av djungeln veta, att människan är visast av alla. Om vi satte tillit till våra öron, skulle vi tro, att hon av allting, som finnes, är den dummaste.»

Höjande rösten tillade han:

»Människoungen har rätt i den här saken. Människor jaga i flock. Att döda en, innan vi veta, vad de andra tänka göra, är dålig jakt. Kommen, låtom oss se, vad denna Människa har för planer mot oss.»

»Vi gå inte med», brummade Gråbror. »Vi veta, vad vi vilja. Skallen hade varit färdig att bära hit vid det här laget.»

Mowgli hade betraktat en efter en av sina vänner, och hans bröst hävde sig och ögonen stodo fulla av tårar. Nu gick han fram, och i det han föll på ett knä, sade han:

»Vet inte jag, vad jag vill? Se på mig!»

De sågo ovilligt på honom, och när deras ögon gledo bort, kallade han dem tillbaka gång på gång, till dess håret stod på anda på deras kroppar och de darrade i varje lem, medan Mowgli stirrade och stirrade.

»Nå», sade han, »vem är hövdingen bland oss fem?»

»Du är hövdingen, Lille Bror», sade Gråbror och slickade Mowglis fot.

»Följ då med!» sade Mowgli, och de fyra följde i hans hälar, med svansarna mellan benen.

»Detta kommer av samlevnaden med Människoflocken», sade Bagheera, i det han smög sig efter dem. »Det finnes mera i djungeln nu än Djungellagen, Baloo.»

Den gamle björnen sade ingenting, men han tänkte så mycket mera.

Mowgli smög ljudlöst genom djungeln, i rät vinkel mot Buldeos väg, till dess han, böjande undan buskarna, såg den gamle mannen med musköten på axeln i jämn lunk följa det två dagar gamla spåret.

Som man kanske erinrar sig, hade Mowgli lämnat byn med den tunga bördan av Shere Khans färska hud på sina axlar, under det att Akela och Gråbror travade bakom, och därför var spåret mycket tydligt. Snart kom Buldeo till det ställe, där Akela, såsom redan har berättats, hade gått tillbaka och trasslat till alltsammans. Han slog sig ned och hostade och brummade och gjorde därpå små slag runt omkring i djungeln för att få rätt på spåret igen, och under hela tiden var han endast ett stenkast från dem, som stodo och bevakade honom. Ingen kan vara tystare än en varg, när han inte vill bli hörd; vad Mowgli angår, så kunde han, fastän vargarna tyckte att han rörde sig mycket klumpigt, komma och gå som en vålnad. De omringade den gamle mannen, som ett tumlarestim omringar en ångare i full fart, och medan de ringade in honom, samtalade de obekymrat, ty deras tal började under den lägsta andan av den skala, som olärda mänskliga varelser kunna höra. (Skalans motsatta anda begränsas av Mang Läderlapps höga pip, som endast mycket få människor alls kunna uppfatta. Vid den tonen vidtager alla fåglars, flädermössens och insekternas tal).

»Det här är roligare än allt dödande», sade Gråbror, när Buldeo lutade sig ned och snokade och pustade. »Han ser ut som en vilsegången gris i djunglerna nere vid floden. Men vad säger han?» frågade han, ty Buldeo gick på och mumlade ursinnigt.

Mowgli översatte:

»Han säger, att hela flockar av vargar måste ha dansat runt omkring mig. Han säger, att maken till spår har han aldrig sett i hela sitt liv. Han säger, att han är trött.»

»Han får nog vila sig, innan han får rätt på spåret igen», sade Bagheera kallt, där han smög sig kring en trädstam i den blindbockslek de alla lekte. »Men vad gör den där skinntorra varelsen i vanliga fall?»

»Äter eller blåser ut rök genom munnen. Människorna syssla alltid med munnarna», sade Mowgli; och de tysta spårarna sågo den gamle mannen stoppa och tända och blossa på en vattenpipa, och de gåvo noga akt på tobakens lukt för att vara säkra på att känna igen Buldeo i mörkaste natten, om så skulle behövas.

Nu kom en liten skara kolare nedför stigen, och naturligtvis stannade de för att tala med Buldeo, vars rykte som jägare sträckte sig minst tjugo mil omkring. De slogo sig alla ned och rökte, och Bagheera och de andra kommo fram och övervakade dem, under det att Buldeo började berätta historien om Mowgli, Djävulsbarnet, från början till slut, med tillägg och påhitt. Huruledes det var han själv, som i verkligheten hade dödat Shere Khan; huruledes Mowgli hade förbytt sig till en varg och kämpat med honom hela eftermiddagen och därpå återtagit en gosses skepnad och förhäxat Buldeos gevär, så att kulan ändrade riktning, när han siktade på Mowgli, och i stället dödade en av Buldeos egna bufflar; samt huruledes byn, som visste att han var den tappraste jägaren i Seeonee, hade skickat ut honom för att döda Djävulsbarnet. Men under tiden hade byn fängslat Messua och hennes man, som utan tvivel voro föräldrar till det där Djävulsbarnet, och hade stängt in dem i deras egen stuga och skulle nu låta dem undergå tortyr för att få dem att bekänna, att de voro trollpacka och trollkarl, och sedan skulle de brännas till döds.

»När?» sade karlarna, ty de skulle mycket gärna vilja vara närvarande vid ceremonien.

Buldeo sade, att ingenting skulle göras, förrän han hade kommit tillbaka, ty byn ville, att han först skulle döda Djävulspojken. Sedan skulle man ta itu med Messua och hennes man och dela deras jord och bufflar mellan byn. Och det var ena riktigt vackra bufflar Messuas man hade. Det var någonting förträffligt att utrota trollkarlar och häxor, tyckte Buldeo, och folk, som tog emot Vargbarn från Djungeln, tillhörde då sannerligen den allra värsta sortens trollpack.

Men kolarna frågade, vad följden skulle bli, om engelsmännen finge veta det. Engelsmännen, hade de hört, voro till den grad förryckta, att de inte ville låta hederliga bönder döda trollfolk i fred.

Därpå svarade Buldeo, att byfogden skulle skicka in en rapport, att Messua och hennes man hade dött av ormbett. Den saken skulle lätt ordnas, och det enda man nu hade att göra var att döda Vargbarnet. De hade inte möjligen sett till någon sådan varelse?

Kolarna tittade sig försiktigt omkring och tackade sin lyckliga stjärna för att de icke hade det; men de tvivlade inte på, att en så tapper man som Buldeo skulle finna bytingen, om någon kunde det. Solen hade nu sjunkit ganska lågt, och de kommo på den tanken att gå fram till Buldeos by och titta på det usla trollpacket. Buldeo förklarade, att fastän det var hans plikt att döda Djävulsbarnet, kunde han inte låta ett sällskap obeväpnade män utan hans eskort gå genom djungeln, där i vilken minut som helst Vargdemonen kunde visa sig. Därför skulle han ledsaga dem, och om trollkarlens barn läte se sig — nåja, då skulle han visa dem, huru den bäste jägaren i Seeonee skötte sådana saker. Braminen, sade han, hade givit honom ett trollmedel mot kreaturen, så att han kunde vara fullkomligt säker.

»Vad säger han? Vad säger han? Vad säger han?» upprepade vargarna i varje minut, och Mowgli översatte, till dess han kom till Buldeos prat om trolleri, ty det begrep han inte riktigt; och så berättade han, att mannen och kvinnan, som varit så snälla mot honom, hade blivit fångade i en fälla.

»Bruka människor fånga människor i fällor?» sade Gråbror.

»Ja, han säger så. Jag kan inte förstå det där pratet. De äro galna allihop. Vad ha Messua och hennes man att skaffa med mig, att de skulle sättas i en fälla, och vad är det han pratar om Röda blomman? Jag måste utforska det där. Vad helst de nu tänka göra Messua, komma de inte att göra det före Buldeos återkomst. Och därför...

Mowgli funderade skarpt, och hans fingrar lekte med skaftet på slidkniven, under det att Buldeo och karlarna oförskräckt troppade av i gåsmarsch.

»Jag skyndar på flygande fötter tillbaka till Människo-Flocken» , sade slutligen Mowgli.

»Och de där?» sade Gråbror och sneglade hungrigt på kolarnas bruna ryggar.

»Sjung dem hem», sade Mowgli flinande. »Jag vill inte, att de skola hinna fram till byporten, innan det blir mörkt. Kunnen I uppehålla dem?»

Gråbror visade föraktfullt sina vita tänder.

»Vi kunna leda dem runt och runt i kretsar som tjudrade getter — om jag känner Människan rätt.»

»Det behövs ej. Sjung en liten smula för dem, så att de slippa gå ensamma; och, Gråbror, sången behöver inte vara av ljuvligaste slag. Följ med dem, Bagheera, och hjälp till med sången. Möt mig, när natten lagt sig ned vid byn — Gråbror känner platsen.»

»Det är inte något latmansgöra att jaga för en Människounges räkning. När skall jag sova?» sade Bagheera gäspande, fastän hans ögon skvallrade om att han var förtjust över det här nöjet. »Jag sjunga för nakna människor! Men låtom oss försöka på!»

Han sänkte huvudet, för att ljudet skulle nå ett gott stycke framåt, och skrek ett långt, långt »God jakt!» — ett midnattsrop på blanka eftermiddagen, vilket var en nog så skräckfull början. Mowgli hörde det mullra och stiga och falla och dö bort bakom sig i ett slags hemsk kvidan, och han skrattade för sig själv, där han sprang genom djungeln. Han kunde se kolarna skocka sig tillsammans i en klunga och gamle Buldeos gevär likt ett bananlöv svänga runt till varje kompassens streck. Därpå gav Gråbror till ett Ya-la-hi! Ya-la-ha! — lystringsropet för hjortdrevet, när flocken driver Nilgau, den stora blå kon^[1], framför sig; och det tycktes komma från jordens själva ändar, närmare och närmare och närmare, till dess det slutade i ett gällt, kort avhugget skrik. De andra tre svarade, till dess själva Mowgli skulle ha kunnat slå vad om att hela flocken skrek på en gång; och därpå stämde de alla tillsammans upp den ståtliga Morgonsången i Djungeln, med alla de förslag och drillar och grannlåter, som varje flockens varg med god sångröst känner till. Se här ett grovt försök att återge sången, men ni får själv föreställa er, hur det låter, när den på aftonen genomskär djungelns tystnad:

Helt nyss på stund, på markens grund
ej föll vår skugga då.
Nu följer den vårt spår igen,
och rakt vi hemåt gå.
Vart träd, vart berg i gryningsfärg
sig tecknar skarpt mot nyfödd dag.
Hallå! Nu ropet går:
God sömn i skog och snår
åt dem, som hålla Djungelns Lag!

Nu Flocken vår till lyan går,
att smälta horn och skinn.
Var Skogsbaron stämt ned sin ton,
beskedligt in i hålan går.
Nu stark och seg på Mänskans teg
går oxen för sin plog.
Nu gryningsglöd står hemsk och röd
på lur bak snår och skog.

Hallå, god vän! Gå hem igen!
I lågor gräset står.
Tyst! Lyss och hör! Bland bamburör
en varningsviskning går.
När natt dör bort, när syn blir kort,
med blick så skum och svag.
Från skyars hop hörs vildands rop:
Hell dagen — Mänskans dag!

Nu torr är dagg, som glänst i ragg
och glittrat på vart strå;
var göl, som först har släckt vår törst,
nu är en lergrop grå.
De spår, vi satt i Djungelns natt,
förrådda bli av Dag.
Hallå! Nu ropet går:
God sömn i skog och snår
åt dem, som hålla Djungelns Lag!

Men ingen översättning kan ge ett begrepp om sångens verkan eller det gläfsande förakt, som de fyra slungade in i varje ord, när de hörde träden knaka under männen, som skyndsamt klättrade upp i grenarna, och då Buldeo började haspla ur sig bevärjelser och trollformler. Därpå lade de fyra sig ned att sova, ty liksom alla, som leva av sina egna ansträngningar, voro de punktliga i sina vanor, och ingen kan arbeta väl utan sömn. Under tiden lade Mowgli mil på mil bakom sig, nio mil på timmen, i full fart, förtjust att finna sig så flink och färdig efter alla dessa stela månader bland människor. Den enda tanken i hans huvud var att befria Messua och hennes man ur fällan, var helst den nu fanns, ty han hade en medfödd misstro till fällor. Sedan, det lovade han sig själv, skulle han börja betala sin skuld till byn i dess helhet.

Det var i skymningen som han såg de välkända betesmarkerna och dhak-trädet, där Gråbror hade väntat på honom samma morgon han dödade Shere Khan. Hur vredgad han än var på människornas hela släkte och samhälle, kände han någonting hoppa upp i halsen och göra det svårt för honom att andas, när han såg byns tak. Han lade märke till, att man hade kommit hem från fälten ovanligt tidigt och att man i stället för att laga kvällsvarden samlades i en skock omkring byträ det under prat och skrik.

»Människor måste alltid sätta ut snaror för människor, eljest äro de inte nöjda», sade Mowgli. »För två nätter sedan gällde det Mowgli — men den natten tyckes vara många regn gammal. I natt gäller det Messua och hennes man. I morgon och många nätter framåt blir det åter Mowglis tur.»

Han kröp fram längs yttersidan av muren, till dess han kom till Messuas stuga, och tittade genom fönstret in i rummet. Där låg Messua med munkavle, bunden till händer och fötter, och andades hårt och stönade; hennes man var fastsurrad vid den grant målade sängen. Stugdörren, som vette mot gatan, var väl stängd, och tre eller fyra karlar sutto med ryggarna mot den.

Mowgli kände i grund och botten byfolkets sätt och vanor. Han drog den slutsatsen, att så länge de kunde äta och prata och röka, skulle de ingenting annat göra; men så snart de vore mätta, skulle de börja bli farliga. Inom kort skulle Buldeo vara här, och om hans följe hade gjort sin plikt, skulle Buldeo säkert ha en mycket intressant historia att berätta. Så klättrade han in genom fönstret, lutade sig ned över mannen och kvinnan, skar av deras remmar, tog bort munkavlarna och såg sig om i stugan efter mjölk.

Messua var halvt förryckt av smärtor och förskräckelse (hon hade blivit slagen och stenad hela morgonen), och Mowgli lade sin hand över hennes mun lagom för att hindra henne att skrika. Hennes man var bara förvirrad och arg och satt och plockade skräp och boss ur sitt slitna skägg.

»Jag visste... jag visste, att han skulle komma», sade slutligen Messua snyftande. »Nu vet jag, att han är min son.»

Och hon tryckte Mowgli till sitt hjärta. Hittills hade Mowgli varit fullkomligt lugn, men nu började han darra i hela kroppen, och detta förvånade honom högeligen.

»Varför alla de här remmarna? Varför ha de bundit dig?» frågade han efter en kort tystnad.

»För att släpa oss till döden, därför att vi tagit dig till son — vad eljest?» sade mannen vresigt. »Se här, jag blöder.»

Messua sade ingenting, men det var ju hennes sår, som Mowgli såg, och de hörde honom gnissla med tänderna, när han varsnade blodet.

»Vems verk är detta?» sade han »Här finns en skuld att gälda.»

»Hela byns verk. Jag var för rik. Jag hade för mycket boskap. Därför har man gjort henne och mig till trollpack för att vi gåvo dig skydd.»

»Jag förstår inte. Låt Messua berätta historien.»

»Jag gav dig mjölk, Nathoo, minns du det?» sade Messua blygsamt. »Därför att du var min son, som tigern tog, och därför att jag älskade dig så varmt. De sade, att jag var din moder, modern till en djävul, och att jag därför gjort mig förtjänt av döden.»

»Och vad är en djävul för slag?» sade Mowgli. »Döden har jag sett.»

Mannen blickade upp mörk i synen, men Messua skrattade.

»Se», sade hon till sin man, »jag visste... jag sade, att han inte var någon trollkarl: Han är min son — min son.»

»Son eller trollkarl, vad ha vi för nytta av det?» svarade mannen. »Vi äro redan så gott som döda.»

»Därborta är vägen genom djungeln». — Mowgli pekade ut genom fönstret. — »Edra händer och fötter äro fria. Gån nu!»

»Vi känna inte djungeln, min son, så... så som du känner den. Jag tror inte jag skulle kunna gå långt.»

»Och karlar och kvinnor skulle följa efter och släpa oss hit igen», sade mannen.

»Hm!» sade Mowgli och kittlade flata handen med slidknivsspetsen. »Jag har ingen önskan att skada någon här i byn — ännu. Men jag tror inte, att de komma att hejda dig. Inom kort få de nog helt annat att tänka på... Åh!» — Han lyfte upp huvudet och lyssnade till skrik och tramp utanför. — »Alltså ha de låtit Buldeo komma hem till sist?»

»Han skickades ut i morse för att döda dig!» utropade Messua. »Mötte du honom?»

»Ja... vi... jag mötte honom. Han har nog åtskilligt att berätta därom, och medan han pratar, hinner mycket uträttas. Men först måste jag ta reda på, vad de ämna göra. Tanken efter, vart I viljen gå, och sägen mig det, när jag kommer tillbaka.»

Han hoppade ut genom fönstret och sprang åter utefter yttersidan av byns mur, till dess han kom inom hörhåll för hopen, som hade samlats kring fikonträdet. Buldeo låg på marken och pustade och stånkade, och frågorna haglade över honom. Hans hår hade fallit ned kring axlarna, hans händer och ben voro flådda av klättrandet i träden, och han kunde knappast tala, men vikten av sin ställning kände han livligt. Då och då yttrade han någonting om onda andar och sjungande spöken och trollerier, bara för att ge hopen en försmak av vad som skulle komma. Därpå ropade han på vatten.

»Bah», sade Mowgli, »prat, prat! Sladder, tomt sladder! Människorna äro blodsfränder till Bandarlog. Nu måste han skölja mun med vatten, sedan måste han blåsa rök, och när allt detta gjorts, återstår honom att berätta sin historia. De äro ett mycket vist folk — människorna. De komma inte att lämna en enda kvar att bevaka Messua, förrän deras öron blivit fullproppade med Buldeos prat. Och — jag håller på att bli lika lat som de!»

Han skakade på sig och smög tillbaka till stugan. Just som han stod vid fönstret, kände han någonting vidröra sin fot.

»Moder», sade han, ty han kände den tungan väl, »vad gör du här?»

»Jag hörde mina barn sjunga genom skogarna, och jag följde den jag älskar högst. Lilla Groda, jag skulle vilja se den kvinna, som gav dig mjölk», sade Vargmor, som var alldeles våt av dagg.

»De ha bundit henne och tänka döda henne. Jag har skurit av banden, och hon skall med sin man gå genom djungeln.»

»Då vill jag också följa med. Jag är gammal, men ännu inte tandlös.»

Vargmor reste sig på bakbenen och tittade genom fönstret in i stugans mörker. Om en minut sänkte hon sig ljudlöst, och allt vad hon sade var:

»Jag gav dig din första mjölk, men Bagheera har rätt: människa går till sist alltid till människa.»

»Må vara!» sade Mowgli med ett mycket obehagligt ansiktsuttryck; »men den här natten är jag mycket långt från det spåret. Vänta här, men låt inte henne se dig.»

»Du var aldrig rädd för mig, Lilla Groda», sade Vargmor, i det hon drog sig tillbaka i det höga gräset och gjorde sig osynlig så som endast hon kunde.

»Och nu», sade Mowgli muntert, i det han svingade sig in i stugan igen, »sitta de allesammans runt omkring Buldeo, som håller på och berättar saker, som aldrig hänt. När hans prat är slut, ämna de sig säkert hit med den Röda!... med eld och bränna er båda. Och sedan?»

»Jag har talat med min man, sade Messua. »Kanhiwara ligger trettio mil härifrån, men i Kanhiwara träffa vi nog engelsmän.»

»Och vad tillhöra de för Flock?» sade Mowgli.

»Det vet jag inte. De äro vita, och det påstås, att de styra hela landet och att de inte tillåta folk att bränna och slå varandra utan vittnen. Om vi kunna komma dit i natt, äro våra liv räddade. Eljest måste vi dö.»

»Leven då! Ingen människa skall gå ut genom portarna i natt. Men vad är det han gör?»

Messuas man låg på händer och knän och grävde i jorden i ett hörn av hyddan.

»Det är hans lilla penningskatt», sade Messua. »Det är det enda vi kunna taga med oss.»

»Ja visst ja, det där skräpet, som går ur hand i hand och aldrig blir varmare för det. Begagnar man sådant även på andra ställen än här?»

Mannen blängde argt.

»Han är en narr och ingen djävul», mumlade han. »Med pengar kan jag köpa mig en häst. Vi äro för mörbultade för att kunna gå långt, och byn är oss i hälarna om en timme.»

»Jag säger, att de icke skola följa efter, förrän jag vill; men en häst är bra att ha, ty Messua är trött», sade Mowgli.

Messuas man stod upp och knöt in de sista rupierna i sin livgördel. Mowgli hjälpte Messua ut genom fönstret, och den kalla nattluften livade upp henne; men djungeln såg i stjärnljuset helt mörk och hotfull ut.

»Ni känna vägen till Kanhiwara?» viskade Mowgli.

De nickade.

»Gott! Kommen nu ihåg att inte vara rädda. Och ni behöva inte färdas fort. Men... men det kanske blir en smula sång i djungeln bakom er och framför er.»

»Tror du, att vi skulle ha utsatt oss för faran av en natt i djungeln, om vi inte fruktat för att bli brända? Det är bättre att bli dödad av vilddjur än av människor», sade Messuas man; men Messua såg på Mowgli och smålog.

»Jag säger dig», fortfor Mowgli i alldeles samma ton som Baloo, när han för hundrade gången upprepade en gammal Djungellag för en ouppmärksam lärjunge — »jag säger dig, att inte en enda tand i djungeln skall blottas mot eder, inte en tass i djungeln skall lyftas mot eder. Varken människa eller djur skall ställa sig i vägen för eder, till dess I kommen inom synhåll av Kanhiwara. Det skall hållas vakt omkring eder.» — Han vände sig raskt till Messua och tillade: »Han där tror ej, men du tror väl på mig?»

»Åh, för visso, min son! Människa, ande eller varg av djungeln, jag tror!»

»Han där kommer att bli rädd, när han hör mitt folk sjunga. Du skall fatta och förstå. Gå nu, och gå långsamt, ty det finns ingen anledning till brådska. Portarna äro stängda.»

Messua kastade sig snyftande för Mowglis fötter, men han lyfte hastigt upp henne, i det han åter kände en skälvning. Så hängde hon sig vid hans hals och kallade honom vid alla ljuva namn hon kunde hitta på; men hennes man blickade avundsjukt bort över sina åkrar och sade:

»Om vi komma fram till Kanhiwara och engelsmännen låna mig sitt öra, skall jag ställa till en sådan rättegång mot braminen och gamle Buldeo och de andra, att byn här skall bli barskrapad. De skola få betala mig dubbelt upp för mina oplöjda åkrar och mina svältande bufflar. Jag vill ha en grundlig rättvisa.»

Mowgli skrattade.

»Jag vet inte vad rättvisa är, men... kom tillbaka hit nästa regntid, så får du se vad som finns kvar.»

De gingo bort mot djungeln, och Vargmor sprang fram från sitt gömställe. »Följ!» sade Mowgli; »och sörj för att hela djungeln får veta, att dessa två må gå trygga. Giv hals en smula. Jag skulle vilja kalla hit Bagheera.»

Det långa, långa tjutet steg och föll, och Mowgli såg Messuas man tveka och vända sig om, halvt besluten att springa tillbaka till stugan.

»Gå på!» skrek Mowgli muntert. »Jag sade ju, att det kanske skulle bli en smula sång. Det där ropet kommer att följa er till Kanhiwara. Det är djungelns ynnestbevis.»

Messua drev sin man framåt, och mörkret hade slutit sig omkring dem, när Bagheera reste sig nästan vid Mowglis fötter, darrande av förtjusning över natten, som gör djungelns folk vilda.

»Jag blygs över dina bröder», sade han spinnande.

»Hur så? Sjöngo de inte ljuvligt för Buldeo?» sade Mowgli.

»Alltför ljuvligt! Alltför ljuvligt! De kommo till och med mig att glömma min stolthet, och vid det Krossade Lås, som skänkte mig friheten, gick jag inte sjungande genom djungeln som hade jag varit ute på friarfärd om våren. Hörde du oss inte?»

»Jag hade annan lek för mig. Fråga Buldeo, vad han tyckte om sången. Men var äro de fyra? Jag önskar, att inte någon av Människoflocken lämnar portarna i natt.»

»Inte behövs det fyra för den saken», sade Bagheera och stod än på den ena än på den andra foten, med brinnande ögon och spinnande högre än någonsin. »Jag skall nog hålla dem, Lille Bror. Få vi äntligen döda? Sången och åsynen av människorna, som klängde i träden, ha gjort mig mycket lysten. Vad är människan, att vi skulle bry oss om henne — den nakne, brune grävaren, den hårlöse och tandlöse jordbrukaren? Jag har följt henne hela dagen — på ljusan dag — i det vita solljuset. Jag drev henne som vargar driva bocken. Jag är Bagheera! Bagheera! Bagheera! Liksom jag dansar med min skugga, så dansade jag med dessa män. Titta!» — Den store pantern hoppade som en kattunge hoppar efter ett vissnat löv, som virvlar över hans huvud, slog till höger och vänster i den tomma luften, som ven under slagen, kom ned tyst och hoppade åter och åter, medan det halvt spinnande, halvt morrande lätet vann styrka, liksom ångan dånar i en panna. — » Jag är Bagheera — i djungeln — i natten, och min styrka är över mig. Vem kan motstå mitt slag? Människounge, med ett slag av min tass kunde jag slå ditt huvud platt som en död groda om sommaren.»

»Slå till då!» sade Mowgli på byns dialekt, icke på djungelns språk; och de mänskliga orden hejdade blixtsnabbt Bagheera, han sjönk ned på bakbenen, som skälvde under honom, och hans huvud kom alldeles i jämnhöjd med Mowglis. Ännu en gång stirrade Mowgli så som han hade stirrat på de upproriska ungvargarna, stirrade skarpt in i de klargröna ögonen, till dess den röda glansen bakom det gröna slocknade som ljuset i en fyr, som släckes tjugu mil över havet — till dess ögonen sänktes och det väldiga huvudet med dem, sänktes djupare och djupare och en röd raspande tunga skrapade mot Mowglis vrist.

»Broder— Broder — Broder!» viskade gossen, i det han gång på gång sakta och lätt med handen strök från nacken utefter den böljande ryggen. »Stilla! Stilla! Det är nattens fel och icke ditt!»

»Det var nattens lukter», sade Bagheera ångerfullt. »Den här luften ropar högljutt inom mig. Men hur kunde du veta?»

Naturligtvis är luften omkring en indisk by full av alla slags lukter, och för varje kreatur, som nästan uteslutande tänker genom näsan, äro lukter lika upphetsande som musik och gifter för mänskliga varelser. Mowgli smekte pantern under ännu några minuter, och denne lade sig ned på samma sätt som en katt framför en brasa, med tassarna indragna under bröstet och ögonen halvslutna.

»Du är av djungeln och ändå inte av djungeln», sade han slutligen. »Och jag är bara en svart panter. Men jag älskar dig, Lille Bror.»

»De pratade länge under trädet», sade Mowgli och låtsade inte om det sista yttrandet. »Buldeo måste ha haft många historier att berätta. De skulle ju komma genast och släpa kvinnan och hennes man ur fällan och kasta dem i Röda blomman. De komma att finna fällan öppen. Ha ha!»

»Nej men hör på!» sade Bagheera. »Febern har nu lämnat mitt blod. Låt dem finna mig där! Få torde våga sig ut ur sina hus, sedan de träffat mig. Det är inte första gången jag varit i en bur; och jag tror inte de komma att binda mig med rep.»

»Var bara försiktig!» sade Mowgli skrattande; ty han började känna sig lika uppspelt som pantern, som nu smög sig in i hyddan.

»Usch», sade Bagheera pustande, »här är en frän lukt av människa! Men här finns en likadan bädd, som man gav mig att ligga på i kungens burar i Oodeypore. Nåja, så lägger jag mig då.» — Mowgli hörde repen i hängkojen knaka under den väldiga bestens tyngd. — »Vid det Krossade Lås, som gjorde mig fri, de komma att tycka att de fångat ett stort villebråd! Kom och sitt bredvid mig, Lille Bror; vi skola tillsammans hälsa dem med ett ljudligt 'God jakt!'»

»Nej, jag har andra planer i min mage. Människoflocken bör inte få veta, vad andel jag har i leken. Jaga själv du. Jag önskar inte träffa dem.»

»Som du vill», sade Bagheera. »Nu komma de!»

Rådplägningen under fikonträdet i andra ändan av byn hade blivit alltmera högröstad. Den slutade med ett vilt tjut och med en störtflod uppför gatan av män och kvinnor, som svängde knölpåkar och bamburör, liar och knivar. Buldeo och braminen sprungo i spetsen, men hopen var tätt i hälarna på dem och ropade: »Trollpackan och trollkarlen! Låt oss se, om inte glödgade kilar kunna få dem att bekänna. Sätt eld på stugan över dem! Vi skola lära dem att ge skydd åt Vargdjävlar! Nej, piska dem först! Facklor! Flera facklor! Buldeo, glödga bösspipan!»

Man hade litet svårt att få upp dörren. Den hade blivit riktigt ordentligt tillbommad, men hopen sprängde den, och ljuset från facklorna strömmade in i rummet, där Bagheera låg utsträckt på bädden i hela sin längd, med tassarna korslagda och hängande slappt ned på ena sidan, svart som avgrunden och skräckinjagande som en ond ande. Det uppstod en halv minuts förfärad tystnad, varunder hopens främsta led klöstes och sletos för att komma ut igen genom dörren; och under den halva minuten lyfte Bagheera upp huvudet och gäspade — ordentligt, omsorgsfullt och på ett i ögonen fallande sätt — så som han skulle ha gäspat, om han önskade förolämpa en like. De befransade läpparna drogos tillbaka och uppåt, den röda tungan kröktes, underkäken sjönk och sjönk, tills man kunde se halvvägs ned i den heta strupen, och de väldiga huggtänderna blottades till tandköttet, till dess de slogo ihop, över- och undertänder, med en smäll, liksom när stålskydden gå i lås omkring kanterna av en kassakista. Minuten därpå var gatan tom, Bagheera hade hoppat ut genom fönstret och stod vid Mowglis sida, medan en störtflod av tjutande och skrikande människor rusade i väg och tumlade över anda i skräckslagen iver att komma till sina hyddor.

»De komma inte att röra sig ur fläcken, förrän dagen är inne», sade Bagheera lugnt. »Och nu?»

Eftermiddagssömnens tystnad tycktes ha sänkt sig över byn, men när de lyssnade, kunde de höra bullret av tunga sädeslårar, som släpades över jordgolven och vräktes mot dörrarna. Bagheera hade fullkomligt rätt, byn skulle inte komma att röra på sig före dagningen. Mowgli satt tyst och tänkte, och hans ansikte blev mörkare och mörkare.

»Vad har jag gjort?» sade slutligen Bagheera, krypande.

»Ingenting annat än ett gott och förträffligt verk. Vakta dem nu till morgonen. Jag skall sova.»

Mowgli sprang in i djungeln och kröp ihop på en klippa, där han sov och sov dagen i ända och åter igen hela natten.

När han vaknade, stod Bagheera vid hans sida, och där låg en nydödad råbock vid hans fötter. Bagheera såg intresserad på, när Mowgli grep sig verket an med sin slidkniv, åt och drack och satte sig att grubbla med hakan i handen.

»Mannen och din kvinna kommo helskinnade inom synhåll för Kanhiwara», sade Bagheera. »Din moder sände den hälsningen med Chil Glada. De kommo över en häst före midnatten av den natt de blevo fria och färdades sedan snabbt. Var det inte bra?»

»Det är bra», sade Mowgli.

»Och din Människoflock i byn rörde sig ej, till dess solen stod högt i går morse. Sedan åto de sin föda och skyndade tillbaka till sina hus.»

»Fingo de händelsevis syn på dig?»

»Det är mycket möjligt. Jag rullade mig i dammet utanför porten i daggryningen, och kanske också att jag sjöng litet smått för mig själv. Nu, Lille Bror, är det ingenting mera att beställa här. Kom nu och jaga med mig och Baloo. Han har nya bisvärmar, som han vill visa, och vi längta allesammans att ha dig hos oss igen liksom förr. Lägg bort den där minen, som gör till och med mig rädd! Mannen och kvinnan komma inte att kastas i Röda blomman, och allt är som sig bör i djungeln. Är det inte så? Låtom oss glömma Människoflocken!»

»De skola bli glömda — om en liten tid. Var betar Hathi i natt?»

»Var han behagar. Vem kan svara för den Tyste? Men varför frågar du? Vad kan Hathi uträtta, som inte vi kunna?»

»Bed honom och hans tre söner komma hit till mig.»

»Men sannerligen, sannerligen, Lille Bror, det är inte... det är inte passande att säga »Kom!» och » Gå!» till Hathi. Kom ihåg, att han är Djungelns Herre, och innan Människoflocken ändrade uttrycket i ditt ansikte, lärde han dig ett djungelns Mästareord.»

»Det gör detsamma. Jag har ett Mästareord att säga honom nu. Bed honom komma till Mowgli Grodan, och om han inte lystrar genast, så bed honom komma för stormningen av Bhurtpores fält.»

»Stormningen av Bhurtpores fält», upprepade Bagheera ett par gånger för att vara säker. »Jag går. Hathi kan inte bli mer än ond, och jag skulle ge en månskensjakt för att få höra det Mästareord, som kan tvinga den Tyste.»

Han gick sin väg, lämnande Mowgli, som satt och högg ursinnigt i marken med sin slidkniv. Mowgli hade aldrig i sitt liv sett människoblod, förrän han fick se och — något som för honom betydde mycket mera — lukta Messuas blod på de remmar, som bundo henne. Och Messua hade varit god mot honom, och såvitt han begrep något av kärlek, älskade han Messua lika högt som han hatade resten av människosläktet. Men hur djupt han än vämjdes vid dem, deras tal, deras grymhet och deras feghet, skulle han för ingenting i djungeln kunnat förmå sig till att taga ett människoliv och åter få den där förfärliga blodlukten i sina näsborrar. Hans plan var enklare men mycket mera verksam; och han skrattade för sig själv, när han tänkte på att det var en av gamle Buldeos aftonberättelser under fikonträdet, som hade framkallat tanken i hans huvud.

»Det var ett Mästareord», viskade Bagheera i hans öra. »De betade vid floden, och de lydde, som hade de varit stutar. Se, här komma de nu!»

Hathi och hans tre söner hade dykt upp på sitt vanliga sätt, utan ett ljud. Flodgyttjan satt ännu färsk på deras länder, och Hathi tuggade tankfullt på den gröna stammen av en ung pisang, som han hade ryckt upp med sina betar. Men varje linje i hans ofantliga kropp utvisade för Bagheera, som nog kunde se klart bara han gjorde sig besvär, att det inte var Djungelns Herre, som talade till en Människounge, utan en, som stod rädd inför en, som icke var det. Hans tre söner kommo vaggande bredvid varandra bakom fadern.

Mowgli lyfte knappast på huvudet, när Hathi hälsade honom med ett » God jakt»! Han lät honom stå och svänga och vagga och byta om fötter en god stund, innan han talade, och när han öppnade munnen, var det till Bagheera och inte till elefanterna han vände sig.

»Jag vill berätta en historia, som berättades för mig av den jägare I i dag haven jagat», sade Mowgli. »Den handlar om en elefant, gammal och vis, som föll i en fälla, och den skarpspetsade pålen i bottnen av gropen sprätte upp honom från ett stycke ovanför hälen till övre kanten av skuldran, efterlämnande ett vitt märke.»

Mowgli sträckte ut handen, och då Hathi svängde på sig, visade månskenet ett långt, vitt ärr i hans skifferblanka sida, liksom om han hade blivit slagen med ett glödgat spö.

»Män kommo för att ta honom ur fällan», fortfor Mowgli; »men han slet av sina rep, ty han var stark, och gick bort, till dess hans sår hade läkts. Sedan kom han, uppfylld av vrede, nattetid till de där jägarnas fält. Och jag erinrar mig nu, att han hade tre söner. Detta hände för många, många regn sedan, och mycket långt härifrån — bland Bhurtpores fält: Vad hände väl med dessa fält vid nästa skörd, Hathi?»

»De skördades av mig och mina tre söner», sade Hathi.

»Och vid plöjningen, som följer på skörden?» sade Mowgli.

»Det blev ingen plöjning», sade Hathi.

»Och hur gick det med människorna, som leva av markens gröda?» sade Mowgli.

»De flydde sin väg.»

»Och med hyddorna, i vilka männen sovo?» sade Mowgli.

»Vi sleto taken i stycken, och djungeln slukade murarna.»

»Och vad hände vidare?»

»Så mycket god mark, som jag kan vandra över under två nätter, från öster till väster, och från norr till söder så mycket jag kan vandra över på tre nätter, tog djungeln. Vi släppte in djungeln över fem byar, och i dessa byar, på dessa åkrar och betesmarker och sädesfält finnes den dag som i dag är ej en enda människa, som hämtar sin föda av jorden. Det var Stormningen av Bhurtpores fält, som jag och mina tre söner gjorde; och nu frågar jag dig, Människounge, hur den historien kommit till din kännedom?» sade Hathi.

»En man berättade den, och nu ser jag, att till och med Buldeo kan tala sanning. Det var bra gjort, Hathi med det vita märket; men andra gången skall det göras ännu bättre av det skälet, att det är en människa, som skall leda det hela. Du känner till byn, som tillhör den människoflock, som drev bort mig? De äro lata, dumma och grymma; de leka med sina munnar och de döda den svagare, icke för födans skull, utan för ro skull. Bara de ätit sig mätta, kunna de kasta sitt eget släkte i Röda blomman. Detta har jag sett. Det är inte bra, att de skola bo där längre. Jag hatar dem!»

»Döda dem då!» sade den yngste av Hathis tre söner, i det han ryckte upp en grästuva, skakade jorden ur den mot sina framben och kastade bort den, medan hans små röda ögon sneglade förstulet från ena sidan till den andra.

»Vad har jag för nytta av vita benknotor?» svarade Mowgli förbittrad. »Är jag en vargunge, att jag skulle leka i solen med dödskallar? Jag har dödat Shere Khan, och hans hud ruttnar nu på Rådsklippan; men... men jag vet ej, vart Shere Khan har gått, och min mage är ännu tom. Nu vill jag taga det jag kan se och vidröra. Släpp djungeln lös över byn, Hathi!»

Bagheera darrade och kröp ihop. Han kunde förstå, att man i värsta fall kunde rusa genom bygatan, slå till vänster och höger i en folkhop eller listigt döda människor, som gingo och plöjde i skymningen; men denna plan att överlagt utplåna en hel by inför människors och djurs ögon förskräckte honom. Nu insåg han, varför Mowgli hade skickat efter Hathi. Endast en långlivad elefant kunde göra upp planen till ett sådant krig och föra det till slut.

»Låt dem fly som människorna flydde från Bhurtpores fält, tills regnvattnet är den enda plog, som går fram där, och regnets smattrande på de täta löven efterträtt spinnrockarnas surr — tills Bagheera och jag tagit braminens hus till vår håla och bocken dricker ur dammen bakom templet. Släpp djungeln över dem, Hathi!»

»Men jag... men vi ha ingenting otalt med dem, och det fordras en stor smärtas röda raseri, innan vi ödelägga de platser, där människor sova», sade Hathi och vaggade betänksamt.

»Ären I de enda gräsätarna i djungeln? Driven in edra folk! Låten hjortarna och vildsvinen och nilgauerna hjälpa till. I behöven ej visa en handsbredd av edra hudar, förrän fälten ligga öde. Släpp djungeln över dem, Hathi!»

»Det blir alltså intet dödande? Mina betar voro röda vid Stormningen av Bhurtpores fält, och jag skulle inte vilja känna den lukten en gång till.»

»Inte jag heller. Jag vill inte, att ens deras ben skola ligga på vår rena jord. Må de gå och söka sig nya hålor. Här få de inte stanna. Jag har sett och känt lukten av blod från den kvinna, som gav mig föda — kvinnan, som de skulle ha dödat, om inte jag hade hindrat det. Endast doften av nytt gräs på deras trösklar kan förtaga den lukten. Den bränner i min mun. Släpp djungeln över dem, Hathi!»

»Åhå!» sade Hathi. »Så brände ärret efter pålen i min hud, till dess vi fingo se deras byar dö i vårgrönskan. Nu förstår jag. Ditt krig skall bli vårt krig. Vi skola släppa in djungeln.»

Mowgli hade knappast tid att draga andan — han darrade i hela kroppen av raseri och hat — förrän platsen, där elefanterna hade stått, var tom, och Bagheera betraktade honom förskräckt.

»Vid det Krossade Lås, som gjorde mig fri!» sade han till slut. »Är du den nakna varelse, vars talan jag förde hos Flocken, när du var liten. Du, Djungelns Herre, när mina krafter börja försvinna, för då min talan — för Baloos talan — för allas vår talan! Vi äro ungar inför dig! Krossade kvistar under foten! Hjortkalvar, som förlorat sin hind!»

Föreställningen om Bagheera såsom en stackars övergiven hjortkalv överväldigade Mowgli, och han skrattade så att han kiknade och började skratta igen, till dess han måste hoppa ned i ett kärr för att få ett slut på skrattet. Där låg han och simmade runt och runt och dök in och ut bland månglittret likt grodan, hans namne.

Vid det laget hade Hathi och hans tre söner spritt sig, en åt varje väderstreck, och vandrade tysta nedåt dalen. De fortsatte och fortsatte under två dagars marsch — det vill säga sextio mil långt — genom djungeln; men varje steg de togo och varje svängning av deras snablar följdes och antecknades och omtalades av Mang Läderlapp och Chil Glada och Apfolket och alla fåglarna. Därpå började de beta och åto i lugn och ro under en vecka eller så. Hathi och hans söner likna Kaa, Klippyton. De fjäska aldrig i onödan.

Vid slutet av denna tid spred sig ett rykte — ingen visste, vem som hade satt det i gång — genom djungeln, att det fanns bättre föda och vatten i den och den dalen. Vildsvinen — som naturligtvis gärna skulle gå till världens ända, om god mat utlovades — satte sig först i rörelse i stora sällskap, som masade sig över klipporna, och hjortarna följde, med de små vilda rävarna, som leva på döda och döende bland hjordarna; och de grovaxlade nilgauerna följde jämsides med hjortarna, och vildbufflarna från träsken kommo efter nilgauerna. Den minsta småsak skulle ha ändrat riktningen för dessa kringspridda, splittrade hopar, som betade och spatserade och spatserade och drucko och betade igen; men så snart det var något som oroade dem, kom genast någon och lugnade dem. Ena gången kunde det vara Sahi Piggsvin, som kom späckad med nyheter om utmärkt föda ett litet stycke längre fram; en annan gång kunde Mang Läderlapp muntert ropa och flaxa utför en glänta för att visa, att den var alldeles tom; eller var det Baloo, som med munnen full av rötter luffade utefter ett avvikande led och halvt på allvar, halvt på lek knuffade dem tillbaka på rätta vägen. Ganska många djur bröto sig ut och sprungo sin väg eller förlorade intresset, men många, många fortforo att gå framåt. Vid slutet av ytterligare tio dagar eller så omkring stod saken på följande sätt: Hjortarna och svinen och nilgauerna trampade runt och runt i en cirkel på åtta till tio mils radie, under det att köttätarna hade sina skärmytslingar runt cirkelkanten. Och medelpunkten av denna cirkel var byn, och runt omkring byn lågo de nästan mogna sädesåkrarna, och på sädesåkrarna sutto män på någonting de kallade machaner — ställningar liknande duvslag, gjorda av störar på toppen av fyra pålar — för att skrämma bort fåglar och andra tjuvar. Nu behövde ej längre hjortarna lock eller pock. Köttätarna voro tätt bakom dem och drevo dem framåt och inåt.

Det var en mörk natt, när Hathi och hans tre söner smögo ned från djungeln och med sina snablar bröto av stolparna under machanerna, och de föllo som knäckta odörtstjälkar i blomningstiden, och männen, som tumlade ned från dem, hörde elefanternas djupa strupljud i sina öron. Så bröt förtruppen av hjortarnas förskräckta härar in och svämmade ut över byns betesmarker och plöjda fält; de skarpklövade, bökande vildsvinen kommo med dem, och vad hjortarna lämnade, förstördes av svinen; då och då kom ett varganfall och satte skräck i hjordarna, och då rusade de ursinnigt fram och tillbaka, trampande ned det unga kornet och tillplattande vattningskanalernas bankar. Innan daggryningen bröt in, gav cirkelns yttersida på en punkt vika för påtryckningen. Köttätarna hade dragit sig tillbaka och lämnat en öppen väg åt södern, och flock efter flock av hjortar flydde längs den. Andra, som voro djärvare, gömde sig i busksnåren för att nästa natt avsluta kalaset.

Men verket var faktiskt fullbordat. När byfolket på morgonen tittade ut, sågo de, att deras skörd var förlorad. Detta betydde döden för dem, om de inte gåve sig i väg, ty de levde år ut och år in lika nära svältgränsen som djungeln var nära dem. När bufflarna skickades ut på bete, funno de hungriga djuren, att hjortarna hade gjort rent hus på betesmarkerna, och så vandrade de in i djungeln och drevo bort med sina vilda kamrater; och när skymningen föll på, lågo de tre eller fyra ponnyer, som tillhörde byn, i sina spiltor med krossade huvuden. Det var endast Bagheera, som hade kunnat utdela sådana slag, och endast Bagheera kunde komma på den tanken att liksom på hån släpa ut det sista kadavret på öppna gatan.

Byfolket vågade ej göra upp eld på fältet den natten, alltså gingo Hathi och hans tre söner och gjorde en efterskörd bland det, som hade lämnats kvar; och där Hathi gör efterskörden, lönar det sig inte för någon att komma sedan. Människorna beslöto att draga sig fram på sitt samlade utsädesförråd, tills regnen hade fallit, och att sedan arbeta som tjänare åt andra, till dess de hade hunnit taga igen årets förlust; men just som spannmålshandlaren satt och grubblade över sina välfyllda sädeslårar och vilket försäljningspris han borde sätta på varan, kom Hathi och petade med sina skarpa betar bort hörnet till hans lerhus och krossade de väldiga, med kospillning tätade videlårarna, där den dyrbara varan låg.

När denna sista förlust upptäcktes, blev det braminens tur att tala. Han hade bett till sina egna gudar, utan att få svar. Kanske, sade han, förhöll det sig så, att byn omedvetet hade sårat någon av djungelns gudar, ty utan tvivel stod djungeln emot dem. Så skickade de bud på hövdingen för den närmaste stammen av kringströvande gonder — små, kloka och mycket svarta jägare, som levde djupt in i djungeln och vilkas förfäder härstammade från Indiens äldsta ras — landets ursprungliga ägare. De bjödo gonden välkommen med det bästa de hade, och han stod på ett ben, med sin båge i handen och ett par förgiftade pilar stuckna genom sin hårknut, med halvt rädd och halvt föraktfull blick betraktande det uppskrämda byfolket och deras skövlade fält. De ville veta, om hans gudar — de gamla gudarna — voro vredgade på dem och vilka offer de skulle erbjuda. Gonden sade ingenting, men tog upp en länga av karela, den ranka som bar den vilda kurbitsen, och snodde den fram och tillbaka över tempeldörren i ansiktet på den stirrande röda indiska gudabilden. Så sträckte han ut sin hand i fria luften längs vägen till Kanhiwara och gick tillbaka till sin djungel och såg djungelfolket drivande fram genom den. Han visste, att när djungeln rör på sig, kunna endast vita människor ha hopp om att avleda den.

Man behövde ej fråga efter hans mening. Den vilda kurbitsen skulle komma att växa där de hade dyrkat sin gud, och ju hastigare de räddade sig undan, desto bättre för dem.

Men det går inte lätt att slita en by från dess fästen. De stannade kvar så länge någon sommarföda stod dem till buds, och de försökte plocka nötter i djungeln; men skuggor med lågande ögon bevakade dem och böljade framför dem till och med mitt på dagen, och när de sprungo förskräckta hem till sina murar, sågo de, att trädstammar, som de hade gått förbi för endast fem minuter sedan, hade fått barken avskalad och rispad av någon stor rovdjurstass. Ju mera de höllo sig inom sin by, desto djärvare blevo de vilda bestar, som hoppade och tjöto på betesmarkerna vid Waingunga. De kunde icke komma sig före med att lappa ihop och mura igen bakväggarna till de tomma fähusen, som vette mot djungeln; vildsvinen trampade ned dem, och vinrankorna med sina knöliga rötter skyndade efter och kastade sina slingor över den nyvunna marken, och det grova gräset reste sig som borst bakom vinrankorna.

De ogifta männen drogo först i väg och buro nyheten vida omkring, att byn var dömd. Vem kunde kämpa, sade de, mot djungeln eller djungelns gudar, när själva byglasögonsormen hade övergivit sitt hål under trägolvet kring fikonträdet? Och så minskades byns små affärsförbindelser med yttervärlden, i samma mån som de trampade stigarna över de öppna fälten blevo allt färre och osynligare. Och Hathis och hans tre söners nattliga trumpetande upphörde att störa dem; de hade ingenting mera att göra där. Säden på marken och utsädet i marken hade tagits. De yttre fälten började redan förlora sin form, och det var på tid att man vädjade till engelsmännens i Kanhiwara barmhärtighet.

På infödingarnas sätt förhalade de sin avresa från ena dagen till den andra, till dess de första regnen överraskade dem, de trasiga taken släppte in en flod, vattnet stod flera tum djupt på betesmarkerna och allt grönt sköt upp med fart efter den heta sommaren. Då vadade de i väg, män, kvinnor och barn, i det bländande heta morgonregnet, men vände sig helt naturligt om för att kasta en avskedsblick på sina hem.

När den sista förkrossade familjen tågade i rad ut genom byporten, hördes braket av fallande bjälkar och halmtak bakom murarna. De sågo en blank, ormlik svart snabel höjas ett ögonblick och slänga omkring genomblöt halm. Så försvann den, och det hördes ett nytt brak, åtföljt av ett gällt skrik. Hathi höll på att plocka halmtaken från hyddorna, alldeles som man plockar näckrosor, och en återstudsande bjälke träffade honom och gjorde honom illa. Det behövdes bara detta för att släppa hela hans styrka lös, ty av alla varelser i djungeln är den vilda elefanten, när han råkar i raseri, den mest hänsynslösa ödeläggaren. Han sparkade bakut mot en lermur, som gick i småsmulor för stöten och smälte till en gul mörja i det forsande regnet. Därpå svängde han runt och skrek och rasade genom de smala gatorna, vräkte omkull hus till höger och vänster, splittrade de skröpliga dörrarna och böjde upp takstolarna. Och bakom honom rasade hans Andra tre söner, på samma sätt som de en gång hade rasat vid stormningen av Bhurtpores fält.

»Djungeln kommer att sluka de här snäckskalen», sade en lugn röst mitt i förödelsen. »Det är yttermurarna, som måste vräkas omvull.»

Och Mowgli hoppade, med regnet forsande kring de nakna axlarna och armarna, ner från en vägg, som segnade likt en uttröttad buffel.

»Allt har sin tid», flämtade Hathi. »Åh, men mina betar voro röda vid Bhurtpore. Till yttermuren, barn! Huvudet före! Alla på en gång — nu!»

De fyra stötte sida vid sida. Yttermuren bågnade, sprack och föll, och det skräckslagna byfolket såg vrakplundrarnas vilda, av lera fullsmetade huvuden i den skrovliga rännan. Då flydde de, hemlösa och brödlösa, ned i dalen, medan deras by, söndertrasad, kringkastad och nedtrampad, smälte ihop bakom dem.

En månad därefter var platsen en gropig hög, betäckt med mjuk ung grönska, och vid slutet av regntiden var den brusande djungeln i full fart på den fläck, som för knappa sex månader sedan hade varit under plog.

1. Nilgau (»blå ko»), en korthornad, stor antilopart, gråblå till färgen.