Arfvingen till Redclyffe/Kapitel 23
| ← Kapitel 22 |
|
Kapitel 24 → |
TJUGUTREDJE KAPITLET.
Den där aftonen i prästgården undanröjde de flesta hindren för Guys närmare bekantskap med familjen Ashford. Han gjorde sig snart till god vän med alla barnen, från den lilla minsta, som var bara två år, till den hårdnackadt förbehållsamme Robin, hvilken icke längre kunde stå ut med att hålla sig på afstånd, då han fick veta, att sir Guy visste bästa platsen att hitta sjöborrar — för närvarande föremålet för hans svärmeri.
»Men då måste man gå genom parken», sade Edvard i misströstande ton, då Guy beskref belägenheten.
»Ja, hvarför inte?»
»Vi få ju inte gå igenom parken!» ropade alla barnen i kör.
»Får ni inte—— —?» utropade Guy och såg förvånad på fru Ashford. Men så gick det upp för honom, att det var hans sak att ge tillåtelse, och han fortfor: »Jag har inte vetat af att jag varit en sådan buse. Jag har trott, att alla människor promenerade i parken så mycket de ville. Hvad skulle den annars vara till? Om Markham envisas att stänga grindarna, så måste ni ha en nyckel.»
Redan dagen därpå inställde sig gossarna för att få veta vägen till viken med sjöborrarna, och sedan blefvo de så trogna följeslagare åt Guy, att deras föräldrar voro rädda, att det skulle bli honom besvärligt; men det ville han icke höra talas om. Och ingen mamma i världen skulle haft hjärta att lägga sig emellan, när de hade så roligt. Oupphörligt kommo de inrusande med glada utrop: »Mamma! Sir Guy lät mig rida på sin häst!» »Mamma! Sir Guy hjälpte oss upp på toppen af den där stora klippan!» »Å pappa! Sir Guy säger, att vi få gå med honom på jakt i morgon, om vi få för dig!» »Mamma, pappa, se! Den här kaninen har jag själf skjutit med sir Guys bössa!» »Pappa, pappa, sir Guy har visat oss sin båt, och han säger, att han skall ro oss ut till Måsklippan, ifall vi få lof af dig.»
Detta var dock mer än pappa — och i synnerhet mer än mamma — kunde tycka riktigt om, ty hafvet var ofta mycket oroligt omkring Måsklippan; där funnos en hel del undervattensskär i närheten, och pojkar, haf och klippor kunde på inga villkor anses för en betryggande sammanställning. Alltså slog fru Ashford för ögonblicket bort frågan genom att påminna om att vädret var olämpligt, hvarefter pastorn frågade ett par af fiskarne, om det var rådligt att försöka landa vid Måsklippan.
De sade sig icke ofta ha försökt, ty de undveko alltid de där skären; men det kunde väl aldrig vara så farligt, menade de, ty sir Guy hade som pojke jämt och samt legat där ute, först i sällskap med en gammal båtkarl och sedan ensam i sin lilla båt. De hade ofta undrat på att han fick fara dit, men så kände han också till farvattnet, om någon gjorde det. Fru Ashford kunde ändå inte besluta sig för att gå in på förslaget, och gossarne kommo tillbaka till sir Guy i ett tillstånd af djup otillfredsställelse.
»Då bry vi oss inte om det», sade han. »Kanske det kan gå för sig i sommar; då skola vi försöka få er far med oss i båten. Men hvem har nu lust att följa med mig ut och skjuta kaniner i Cliffstonedungen? Arrendator Holt klagar bitterligen öfver all den skada de göra.»
Guy lockade gossarne med sig så långt, att de icke längre sågo hafvet, och lät dem till tröst begagna bössan så mycket mer än vanligt, att det var lycka, att han undgick att bli skjuten själf. Likväl hördes en och annan suck öfver den tilltänkta båtfärden.
»Kan ni inte glömma det där?» sade Guy småleende. »Jag skall säga er, att det visst icke var någon förlust för er, när allt kommer omkring, för vi få sannolikt intet lämpligt väder för roddturer på rätt länge. Hör! Hör ni dånet af dyningen?»
»Nej, hvad är det?» frågade gossarne, sedan de ett par ögonblick stått stilla och lyssnat på det aflägsna dofva bruset, medan vinden teg och vattnet vid stranden var lugnt och stilla.
»Det låter så före hårdt väder», sade Guy. »Jag inbillar mig, att det är bruset af stormen långt borta på hafvet, innan den har hunnit till oss. Hvad det är högtidligt!»
Det var till och med alldeles för högtidligt för gossarne, som började allahanda krumsprång och oljud för att döfva det allvarliga intrycket. Guy skrattade och deltog i deras munterhet, men så fort de hade gått hem, blef han stående stilla en lång stund, lyssnande till dyningen och återkallande i sitt minne sin första ungdoms drömmar, dem han aldrig haft lust att på det sättet jaga på flykten.
Den storm, som han förutspått, kom ganska riktigt, och andra dagen på kvällen dånade vind och vågor af all makt mot klippornas fot. Guy tittade ut genom sitt fönster det sista han gjorde, innan han gick till hvila, och såg stjärnorna där uppe blänka med den gnistrande glans, som man ofta får se under ostadigt väder; det ingaf honom tröstande tankar, och han somnade lugnt och stilla.
Han väcktes af ett väldigt, ihållande dunder af bränningarna, stormen och åskan, alla på en gång. Mörkret var så djupt, att han icke kunde urskilja formen på fönstret, förrän en blåblek blixt för ett ögonblick upplyste allt. Han satte sig upp och lyssnade på det mäktiga åskdundret, som följde, tänkte på hvilken förfärlig natt det måste vara ute på hafvet och påminde sig, hur han brukat tycka, att det skulle vara höjden af lycka att få se ett skeppsbrott i Redclyffes bukt, och att han förskräckt förre pastorns fru med sina omänskliga önskningar, att ett fartyg skulle komma och stöta på grund snart. Hur ofta hade han icke under sådana nätter som denna lyssnat efter nödskotten — ja, han hade till och med en gång väckt den stackars Arnaud midt i natten, då han inbillat sig höra dem. Redclyffebukten var mycket farlig — just en passande plats för ett skeppsbrott — med sina tvärbranta klippor, sitt enda landningsställe och på östra sidan den stora Måsklippan med hela dess följe af undervattensskär, hvilka till och med fiskarne skydde i hårdt väder; men den låg utanför den vanliga segelleden, och man hade blott få traditioner om svåra skeppsbrott långt före Guys tid.
Det föreföll honom, som om han hade jagat upp sin fantasi igen, ty det var alldeles som hade han hört ett kanonskott. Ljudet förtogs genast af rasslandet af haglet mot fönsterrutorna och vindens tjut omkring den gamla byggnaden; men snart hördes det på nytt och nu alltför tydligt för att kunna vara inbillning. Han sprang till fönstret och såg vid blixtens skälfvande sken de svarta klipporna och den ljusare vattenytan; så blef allt mörkt och tyst, medan stormen liksom höll andan före åskknallen, hvilken om några sekunder bröt lös där uppe och skakade fönster och dörrar i hela huset. Då ekot dött bort, hördes ett kanonskott igen under ett ögonblicks stillhet. Han slog upp fönstret, och då en stormil tjutande jagade regnet in i rummet, förde den med sig genljudet af ett nytt skott.
Att stänga fönstret, tända ljus, kasta på sig kläderna och skynda utför trappan var få minuters verk. Lyckligtvis låg nyckeln till båthuset på ett bord i förstugan, där han lämnat den, sedan han visat gossarne Ashford sin båt; han grep den, ryckte till sig en kikare, kastade på sig en tjock rock och började draga undan alla de oändliga riglarna, bommarna och låsen på förstugudörren — något som mycket pröfvade hans tålamod; och när det ändtligen var gjordt och dörren flög upp, begagnade sig stormilarna, som pepo kring huset, af tillfället och blåste genast ut hans ljus.
Åskskuren hade varit lika kort som våldsam, och det tjocka molnet dref nu i vild fart bortåt öster till, så att den snart nedgående månen sken fram hvit och kall i underlig kontrast mot blixtarnas allt svagare ljus.
Guy sprang öfver borggården ut till västra sidan af byggnaden och arbetade sig uppför sluttningen rakt emot vinden, som nära nog dref honom ned igen; och då han ändtligen nådde högsta punkten, kom den emot honom med sådan våldsamhet, att han knappast förmådde stå. Hur det var, lyckades han hålla sig kvar och blickade ut öfver hafvet. Sjögången var fruktansvärd; på ena sidan, där vågorna träffades af månstrålarna, blänkte de som silfver, medan på den andra skuggan var svart som bläck, allt i ständig växling, så att man icke kunde fixera dem ett enda ögonblick; det bländhvita skummet flög högt upp, och Måsklippan aftecknade sig mörk, hög och djärf. Bränningen bröt sig med åsklikt dån mot klippan, skummet slog honom i ansiktet, så högt han än stod, och stormen tjöt omkring honom, som om den velat störta honom ned från hans plats; men han stod fast och spejade ut öfver hafvet. Syntes där icke en skeppsmast mot den silfverskimrande hafsytan bortom skäret strax väster om Måsklippan? Jo, det var en skeppsmast; den stod stilla och lutade; det kunde icke råda något tvifvel om att icke ett fartyg hade stött på det farliga grundet vid mynningen af bukten. Så småningom, då hans ögon hade vant sig vid den skumma belysningen, kunde han till och med urskilja fartygets skrof. Han spejade genom kikaren men kunde icke se någon ombord, icke heller några båtar i närheten; men på en af de mindre klipporna upptäckte han något, som rörde sig. Hjälp, ögonblicklig hjälp var hans första tanke, och han såg nedåt fiskarbyn. Där syntes ljus i stugfönstren, och han hörde enstaka ljud, som om folk varit i rörelse där nere.
Han sprang till ena sidan af klipputsprånget, där det fanns ett slags stig mellan buskarna — otillgänglig för alla utom för de djärfvaste pojkarne på deras jakt efter fågelbon; Guy kände till den, och som han icke ville förspilla någon tid, började han klättra, hoppa och hasa sig utför, i det han höll sig fast med händerna hvar han kunde, och nådde slutligen klippans fot utan att ha skadat sig. Fem minuter senare var han ute på kajen, där den lilla byns branta gata utmynnade.
Kajen var fullpackad med fiskare, och det hördes ett förvirradt sorl af röster, af hvilka somliga sade, att alla hade drunknat, somliga, att besättningen hade räddat sig på ett skär; andra talade om att någon borde fara dit ut och undsätta dem, åter andra sade, att ingen båt kunde sättas ut i sådan sjögång; och en gammal kikare var i flitigt bruk.
Ben Robinson, en lång, rask yngling på tjugufem år, som alltid var djärf och äfventyrslysten, stod på en påle ytterst intill det skummande vattnet och uppmanade de andra att följa med och rädda; men i trots däraf och fast Jonas Ledbury, en orkeslös gammal man, i klagande ton hördes säga, att det var synd och skam, att så många människor skulle förgås midtför ens ögon, utan att någon rörde ett finger för att hjälpa dem, stodo alla obeslutsamma och betraktade den skummande bränningen mot Måsklippan och de jättestora vågorna, som hvälfde sig mellan den och stranden.
»Vet ni, hvar besättningen är?» skrek Guy så högt han förmådde, ty dånet af vind och vågor var döfvande.
»Se där, på det flata svarta skäret, sade den lycklige ägaren till kikaren. »Det är en tio, elfva stycken, efter hvad jag kan tycka, alla ihopkrupna där.»
»Ja, ja», sade gubben Ledbury, »där äro de, och hvad det skall bli af dem, vet inte jag. Jag har aldrig sett en båt ute i sådan sjö alltsedan den natten, då min stackars bror Jack strök med och Will Ray på samma gång.»
»Jag ser dem», sade Guy, som nu tagit fram sin kikare. »Hur snart ha vi floden här?»
Det var en fråga af vikt, ty skären omkring Måsklippan voro öfversvämmade, innan vattnet stod som högst, och det till och med i lugnt väder. Alla sågo upp på månen, och därpå hördes ett enstämmigt rop från fiskarne, att det skulle dröja blott tre timmar — det vill säga, man hade en enda timme på sig.
Utan ett ord till sprang Guy från bryggan till båthuset, låste upp och visade genom åtbörder, att största båten skulle ut. Karlarne hjälpte till med kraftiga armar, och där stod den nu på den smala, steniga strandremsan, som var den enda trygga landningsplatsen i hela bukten; Guy kastade dit en tågrulle och ropade med sin klara befallande röst: »Fem följa med mig!»
Nu var det slut med all tvekan. Det var modiga karlar, som blott saknat en ledare, och med sir Guy i spetsen voro de färdiga till hvad som helst. Icke blott fem utan tjugufem erbjödo sig, och till och med i ögonblickets ifver och brådska tårades Guys ögon af en hjärtevarm känsla vid åsynen af hur beredda dessa fattiga människor voro att våga sina lif på hans uppmaning.
»Tack, tack», ropade han. »Men inte alla — du, Ben Robinson, Harry Ray, Charles Ray, Ben Ledbury, Wat Green.»
Alla voro unga karlar utan familj eller några som berodde af dem, och för hvart namn, som ropades upp, ljöd svaret: »Ja, sir Guy!» med beslutsam ton.
»Det vore nog bäst att ha en båt till», sade Guy: »Herr Brown, fortfor han, vänd till kikarens ägare »går det an att få låna er båt? Den är både stark och lätt. Tack! Det är bäst, att Martin tar rodret, han känner till skären.» Därmed började han ropa upp roddarne, men vid sista namnet betänkte han sig ett ögonblick.
En lång, starkt byggd ung fiskare begagnade sig häraf för att tränga sig fram.
»Får jag inte följa med, sir Guy?»:
»Å nej, Jem», sade Guy. »Kom ihåg», tillade han med lägre röst, »din mor har ingen mer än dig. Hör!» ropade han nu gladt. »Jack Horn du! Du kan sköta din åra. Nå, äro vi klara nu allihop?»
»Alla klara, Sir.»
Båten sköts ut, icke utan mycken svårighet, så hög som sjön gick; folket grep till årorna med en blick utåt sjön, en inåt bryggan och slutligen en på den unge styrmannens ansikte. Föga anade de den häftiga rörelse, som kom hans hjärta att slå, då han tog rodret för att bärga andras och våga eget lif — glädje öfver att få våga något, ifver att rädda dem, som så beredvilligt anförtrott sig åt hans ledning; bäggedera blandade med det allvarliga medvetandet om att hans unga lif stod på spel, och en hastig tanke på det, som han ännu så djupt ångrade. Allt detta flög genom hans själ, men i hans drag lästes ingenting annat än hurtigt mod.
Fast det var natt, hade underrättelsen om skeppsbrottet hunnit ända till öfre delen af byn, och pastor Ashford, som stack ut hufvudet genom sitt fönster för att höra efter hvad som stod på, fick af flera röster det beskedet, att ett fartyg hade strandat på ett skär vid Måsklippan och att hela besättningen var förlorad. Hans första tanke var att skynda ned till hamnen och se till, om han kunde vara till någon hjälp; och han hade icke hunnit långt, förrän han upphanns af en bred, undersätsig figur i stor ytterrock.
»Jaså, herr Markham, ni är också på väg dit ner för att se på skeppsbrottet.»
»Ja», sade Markham i tvär ton, ehuru icke så afvärjande, som han vanligtvis brukade visa sig mot pastorn, »jag är tvungen att gå dit, annars kommer den där pojken att ställa till något spektakel. Finns det något ofog, så skall han vara med om det. Det är bara underligt, att han inte för länge sedan har brutit nacken af sig.»
»Med ofog menar ni fara, eller hur?»
»Ja. Jag hoppas han inte vet af skeppsbrottet; för i annat fall kan ingen makt på jorden hålla honom därifrån.»
De gingo vidare tillsammans, och Markham blef riktigt vänskaplig i sin oro. Så uppnådde de öfre änden af den branta bygatan, men fast man hade fri utsikt öfver hafvet därifrån, kunde de ingenting se, ty ett stort moln hade åter kommit drifvande och bortskymt månen. Snart voro de nere på bryggan, där trängseln nu var ännu större, och hörde ropen från dem, som försökte hålla båtarna i sikte.
»Där är den ena!» — »Nej!» — »Jo visst!» — »Det där är sir Guys!
»Sir Guy! ropade Markham. »Ni menar väl inte, att han är ute på sjön? Då har jag kommit för sent. Hvad i all världen tänkte du på, Jonas, din gamle stolle, som lät pojken fara? Nu får du aldrig se honom mer, det skall jag säga dig. Gud förbarme sig! Här kommer en by igen! Då är det slut med alltihop!»
Det tycktes, som om Markham hade funnit någon lättnad i att stormgräla på fiskarne samt och synnerligen, medan pastorn försökte få reda på hur saken verkligen förhöll sig. De gamla fiskarne ansågo, att faran visserligen var mycket stor men att försöket visst icke var förtvifladt; de sade, att de unga karlarne alla voro goda roddare och att sir Guy mycket noga kände farvattnet; största faran var, att han icke skulle kunna sköta rodret i sådan sjögång, men de hade sett, att han icke var öfverdådig, fastän han var mycket djärf. De lyssnade undergifvet på herr Markham men sade sedan sakta till pastorn, att det skulle ha varit förspilld möda att söka hålla sir Guy tillbaka.
»Vet pastorn», sade gamle James Robinson, »han kommenderade just som en kapten på en örlogsman, och jag tror då inte, att herr Markham själf, hvad han än säger, skulle ha kunnat säga honom emot.»
»Er son är med ute?»
»Ja, det är han, och jag ville inte säga ett ord emot. Jag vet, att sir Guy inte vågar andras lif för intet, och om min Ben kommer helskinnad tillbaka, hoppas jag med Guds hjälp, att detta skall bli en nyttig lärdom för honom.»
»Var det han, som erbjöd sig att fara ut redan innan sir Guy kom? Det sägs så.»
»Ja», sade gubben med på en gång glad och vemodig uppsyn. »Ben har mod, så det räcker till; men se det är just skillnaden: han skulle ha gjort det därför att det var lifvadt och för att vara styfvare än de andra; men sir Guy, han tänker på hvad som är rätt. Gud gifve det gjorde intryck på min Ben!»
Regnet kom störtande ned igen, nu mindre våldsamt och snabbare öfvergående än förut men tillräckligt häftigt för att skrämma bort de flesta från bryggan, där endast pastorn, förvaltaren och några af de lifligast intresserade fiskarne stannade kvar. De kunde ingenting se, medan det mörka, snedt fallande regnet svepte fram öfver vågorna och förenade vattenytan med det lågt hängande molnet; och rytandet af bränningarna i förening med vindens tjut var förfärligt. Ingen talade, förrän slutligen de svarta konturerna af Måsklippan började skymta skarpare fram, månen glimmade genom ytterkanten på molnet och de rullande i böljorna åter syntes klarare.
»Se — se!» skrek unge Jem, änkans son.
»Där ä' båtarna!»
»Den ena!»
»Hvar, hvar, för Guds skull? Där syns ju ingenting!» ropade Markham.
»Jo, jag ser båda», bedyrade Jem. »Hvar är kikaren — herr Browns kikare?»
Markham höll på att ställa in sin egen kikare, men hvarken hand eller öga ägde nog stadga; han mumlade: »Usla kikare!» och började så gå fram och tillbaka i brinnande oro. Pastorn följde honom och försökte säga några vänligt deltagande ord, ty han kände verkligt medlidande med den gamle. Markham var icke otacksam, men han var nära nog förtviflad.
»Det är samma historia om igen», sade han. »Han är precis så gammal nu, som fadern var, fast han aldrig var sådan som sir Guy — aldrig — hur skulle han också ha kunnat vara det? Sir Guy är den siste af dem allihop och den bäste med — det skulle han ha blifvit — det var han — —. Gud gifve jag hade varit med, så att vi finge dö tillsammans, om han går under.»
»Se!» ropade Jem, hvilken, då man förbjudit honom att följa med, tog skadan igen genom att desto ifrigare begagna sina ögon. »Nu äro de så långt som midtför West Cove. Ser ni dem inte på den där ljusa fläcken?»
Månen hade nu gått ned, men det första skimret af gryningen började falla på Stora Måsklippan, så att dess remnor och klyftor framträdde i olika nyanser. Då och då tyckte sig Jem se båtarna men aldrig så klart, att han lyckades öfvertyga de andra om att de icke hade kantrat bland de väldiga bränningarna i detta farliga farvatten.
Pastor Ashford hade lånat förvaltarens kikare och spejade utåt det skär, där de skeppsbrutna tagit sin tillflykt.
»Det är någon, som har gått ur båten och klättrar på klipporna. Kan du se honom, Jem?»
»Nu ser jag», ropade herr Brown. »Det är två stycken, och de klättra fram på läsidan af de höga klipporna.»
»Ja visst, ja», sade gubben Ledbury, »de kunna inte komma fram till de flata skären med båten — de få ta ut en tågända. Raska pojkar!»
»Hvar äro båtarna?» frågade pastorn.
»Det kan jag tala om», sade Ledbury; »de ha säkert lagt sig i lä om Lilla Måsklippan. Där finns en järnring, som sir Guy lät sätta dit en gång för att göra fast båten vid. Där lägga de nog till nu, och de där båda gå väl med ändan bortåt skäret, så att de stackrarna, som sitta där, kunna få något att hålla sig i, när de skola krypa bort till båtarna.»
»De där branta klipporna!» sade pastorn. »Kan man få fotfäste där, helst i sådan sjögång?»
»Kan ni se, hvilka det kan vara?» frågade Robinson ifrigt. »Om ni ville låta Jem titta, så kanske han kunde säga det.»
Markhams kikare lämnades åt Jem.
»Hå, hvilken sjögång! Nu ser jag dem. Det är Ben, som går sist — det ser jag på den röda mössan. Och den främste — minsann är det inte sir Guy själf!
»Var inte så galen, Jem», ropade Markham i vredesmod. »Sir Guy är väl klokare än så. Ge mig kikaren.»
Men då den återlämnats, fortsatte Markham att se utåt under tystnad, medan Brown, som inte släppte ifrån sig sin kikare, lät höra sina iakttagelser.
»Jaha, där ä' de. Hvart togo de nu vägen? Nu klättra de uppför. Där är en bränning, just där, som kommer att spola bort dem, så visst som de lefva! Nu ser jag dem inte. Jo, där ha vi rödmössan igen. Det är något, som rör sig längre bort — — —»
Så fortgick det, tills efter en stund de båda båtarna, hvilka försvunnit bakom en klippa, kommo i sikte igen och började närma sig — först den ena — så den andra, och bägge tungt lastade. De närmade sig hastigt — nu voro de skönjbara för alla och blefvo hvart ögonblick större, än högt uppe på en väldig våg, än så länge försvunna nere i en djup vågdal, att man bäfvade för att aldrig få se dem mer — och så upp igen i höjden. Öfver dånet af vågsvallet hördes ljudet af röster — så ett hurrarop; de inbillade sig nästan känna igen den röst, som anförde. Hvilket hurra, som ljöd till svar från alla Redclyffebor, tätt packade på bryggan, på stranden och alla ställen, där man kunde få fotfäste!
Solen hade just gått upp, och dess strålar förgyllde vågkammarna, medan skummet bländande hvitt dansade omkring klipporna, vid hvilkas fot skuggan låg mörkgrön öfver det oroliga djupet. Måsklippan och de omgifvande skären badade i ljus: himmeln var strålande blå, de moln, som funnos kvar, skimrade hvita, där solljuset kunde genomtränga dem, och de båda båtarna med sin lefvande last närmade sig stranden med en lång, glittrande väg af ljus bakom sig.
Martins båt var den första, som lade i land.
»Alla bärgade», sade han, »och det är hans förtjänst.» Därvid pekade han på sir Guy.
Här var ingen tid att göra frågor; den våta och förfrusna fartygsbesättningen måste hjälpas i land och båten dragas upp. Emellertid styrde Guy sin båt förbi bryggan och nickade därvid småleende åt pastorn och Markham, i det äfven han ropade: »Alla räddade!» Pastorn tänkte, att han visst aldrig hade sett något mera strålande än detta ansikte, där ögonen lyste mot morgonsolen under det våta håret och hvarje spelande drag uttryckte lif, kraft och vakenhet.
Nu voro bägge båtarna inne och de främmande sjömännen hjälpta i land. Guy reste sig och stod med ena foten på toften, medan han med armen och knät stödde en liten gosse, omkring hvilken han svept sin egen ytterrock.
»Hör, Jem!» ropade han till den unge mannen, som velat följa med men inte fick och som nu varit mycket verksam vid landsättningen, »här har du något att göra. Den här lille stackaren har brutit sin arm. Vill du be din mor ta hand om honom? Hon är den bästa sjuksköterska, som finns i socknen. Och skicka bud efter doktorn.»
Jem mottog gossen lika ömt, som han öfverlämnades, och Guy var med ett enda språng uppe hos sina båda vänner. Pastor Ashford tryckte med hjärtliga lyckönskningar hans hand, men Markham utbrast:
»Ni är er alltid lik, sir Guy. Det finns inte er make att vara dumdristig. Hvad tjänar det till att tala med er? Ni slutar inte, förrän ni tar döden på er. Som om ingen kunde göra något, om inte ni vore med!»
»Var det ni, som drog ut linan öfver klipporna?» frågade pastorn.
»Ben Robinson och jag. Jag har så ofta varit där ute efter hafsanemoner och tång, och jag hade ett tåg om lifvet, så var inte ond nu, Markham!» »Jag har igenting mer att säga», sade Markham nästan trumpet. »Jag kunde lika gärna tala till en fiskmås med detsamma. Som om ni hade rättighet att kasta bort ert lif!»
»Jag tyckte det var så roligt, så jag har ingenting att försvara mig med», sade Guy; »dessutom måste vi se till det stackars sjöfolket. Ett par af dem hade hållit på att drunkna. Har ingen gått efter doktor Gregson?»
Doktor Gregson var redan där, och ingen, som hade något att befalla, hade tid att sysselsätta sig med annat än att skaffa husrum åt de skeppsbrutna. Pastorn gick åt ett håll, Markham och Guy åt ett andra och tredje; men här och där i stugorna fick pastorn höra några detaljer. De skeppsbrutna hade befunnit sig på en flat klippa, och fiskarne tänkte först, att alla deras ansträngningar skulle ha varit förgäfves, ty det var omöjligt att få båtarna intill den öfver stengrundet. Sir Guy, som noga kände till klipporna, styrde då till ett skyddadt ställe, där han som pojke brukat göra fast sin lilla båt, och företog sig att därifrån klättra bort till den flata klippan, i det han medtog ett rep för att använda som ledstång. Ben påyrkade att få dela faran, och de hade gått så långt öfver de slippriga, svårtillgängliga skären, piskade af vind och vågstänk, att karlarne ryste, när de talade därom. Det var emellertid det enda sättet att rädda fartygsbesättningen, som med stor möda genom den stigande floden arbetat sig samma väg tillbaka, stödda af det spända repet samt af sir Guy och Ben; och innan båtarna hunnit ett kort stycke därifrån, bröt sig hafvet vildt öfver de öfversvämmade skären.
De skeppsbrutna fördelades i stugorna; somliga lades till sängs, andra sutto vid brasan, och fiskarfamiljerna täflade om att sköta om dem. Pastor Ashford gick till Charity Ledburys, Jems mors, stuga för att fråga efter pojken med den brutna armen. Just som han steg in i det folktomma köket, öppnades dörren till trappan midt emot, och Guy kom emot honom med försiktiga steg.
»Stackars barn!» sade han med låg röst. »Nu håller han just på att somna. Han var så duktig, så.»
»När armen spjälades?»
»Ja. Han var vid full sans och mycket tålig, och den gamla Charity Ledbury är en förträfflig gumma. Hon och Jem äro helt förtjusta åt att få ha pojken hos sig och komma nog att sköta honom utmärkt. Hur är det med de andra? Har den där stackars matrosen kommit till sans?»
»Ja. Jag såg honom godt och väl i säng hos gubben Robinson. Kaptenen är hos Browns.»
»Jag undrar, hvad tiden lider?»
»Klockan är öfver åtta. Aha, nu börjar det ringa; jag ämnade just gå och säga till, att vi inte voro för upprörda att hålla morgonbön i dag som vanligt, men jag ser, att de själfva ha kommit ihåg det, fast några minuter för sent. Nu måste jag skynda mig. Adjö!»
»Får jag inte komma med, eller ser jag för illa ut?» sade Guy med en blick på sina kläder, som han i hast kastat på sig och som sedan blifvit genomdränkta af saltvatten.
»Om ni får?» sade pastorn leende. »Men är det förståndigt i de våta kläderna?»
»Jag blir sällan förkyld», sade Guy, och de gingo skyndsamt framåt några minuter utan att säga något. Sedan återtog Guy brådskande och med låg röst: »Skulle ni vilja säga några ord till tack och lof?»
»Det vill jag visst» sade pastorn med värme. »Faran måste ha varit stor.»
»Det var den», sade Guy, som om han icke kunnat undertrycka sin rörelse. »Det kändes, som om den lilla båten varit blott en leksak för stormen och vågorna, ända tills man påminde sig, hvem som hade stormen i sin hand.»
Han talade mycket enkelt, som om orden kommit af sig själfva, med blicken fäst på den klara himmeln i öster och med ett uttryck af vördnad och tacksamhet, som mycket tilltalade pastorn. Där fanns ingen tanke på hur det tagit sig ut eller någon lust att vare sig förstora eller förringa medvetandet om faran.
»Tyckte ni, att båtfärden var farligare än klättringen på klipporna?»
»Det var den inte. Fiskarne, som äro vana vid sådant, brydde sig inte mycket om sjögången; men jag är glad, att jag en gång har varit ute en sådan natt, om också blott för det storartade intryck det ger en af ens egen hjälplöshet och Guds makt. Hvad klättringen angår, så hade man fullt upp att göra med att hålla fotfästet och klamra sig fast; det var ingen tid att fundera.»
»Det var ett förtvifladt företag!»
»Inte så farligt som det såg ut. Ett steg i sänder är allt hvad man behöfver, och så pass var det alltid. Men hvad den Ben Robinson är för en duktig pojke! Han uppförde sig som en riktig hjälte. Säkert måste det finnas mycket godt hos honom, om man bara kunde få tag i det.»
»Se där!» sade pastorn, då han i porten till kyrkogården vände på hufvudet. Guy såg sig om och varseblef strax bakom sig Ben själf på väg till kyrkan bredvid sin öfverlycklige far — en syn, som man inte sett på månader och år förut.
»Ja», sade han, »en sådan natt som denna och en sådan god far som den där gamle mannen måste locka fram det goda hos en människa — det kan inte slå fel.»
»Ja», tänkte pastorn, »en sådan natt med en sådan anförare. Att se så mycket mod på den rätta grundvalen är hvad som mest borde göra intryck till det bättre på den unge mannen.»
Efter gudstjänsten gick Guy genast sin väg; pastorn gick hem, åt en grundlig frukost, hvarunder han måste berätta hela förloppet för sin familj, och begaf sig sedan åter ner till fiskarbyn, där han träffade skepparen, nu fullt återställd, och kort därefter äfven Markham. Sir Guy hade ingen sett utom Jem Ledbury, som sade, att han som hastigast tittat in på väg från kyrkan för att höra efter, hur det stod till med den lille kajutvakten. Skepparen, som förstod, att sir Guy varit den, som ledt räddningverket, var mycket angelägen att få tacka honom och följde med Markham och pastorn till herrgården.
Markham förde dem raka vägen till biblioteket, hvars dörr stod öppen. Han gick in, drog på munnen och vinkade åt pastorn, som också kastade en road blick ditin. Rummet var stort och såg halft obebodt ut, fast den stora gröna skinnsoffan och länstolen vid eldstaden voro massiva möbler; den gamle sir Guys stol begagnades dock aldrig af Guy, blott någon gång af Markham eller möjligen Hej, medan husbonden själf satt på en af de anspråkslösare mindre stolarna. Äfven den var emellertid nu tom, och på bordet, vid hvilket den stod, funnos kvarlefvorna af en måltid: en brödskifva, som såg ut att ha varit dubbelt så stor, en tom tallrik och en kaffekopp. Elden hade nästan brunnit ut, och på soffan, ofvanpå alla de mångfaldiga böcker, hvarmed den var beströdd, låg Guy i en allt utom bekväm ställning med hufvudet på ett stort lexikon, försänkt i djup sömn; de täta svarta ögonhåren hvilade mot den blomstrande kinden, och de ungdomliga under sömnen veknade dragen sågo nästan barnsliga ut.
Först vid en rörelse af Markham vaknade han och for upp, i det han utropade:
»Nej, men så skamligt! Jag är så ledsen.»
»Ledsen! Hvarför det?» sade Markham. »Jag är i alla fall glad, att ni har haft förstånd att byta om kläder och äta litet frukost.»
»Jag tänkte ha hunnit så mycket», sade Guy, »men man blir så sömnig af hafsluften.»
Nu märkte han kaptenens närvaro och gick honom till mötes, i det han frågade, hur det stod till.
Kaptenen stod helt häpen, ty han kunde omöjligt fatta, att denne spenslige yngling var den sir Guy, om hvilken han hört så mycket, och sedan han besvarat frågan, sade han:
»Om jag kunde få den äran att tala med sir Guy själf — —»
»Ja», sade Guy.
»Jag ber om ursäkt», sade kaptenen, medan alla skrattade, »jag hade inte klart för mig, att sir Guy var en så ung herre. Detta var något, som hvem som helst kunde haft skäl att vara stolt öfver, och jag har aldrig sett något liknande. Ni kommer att ha heder af det, hvar ni än är; vi allesammans ha er att tacka för våra lif.»
Guy afbröt honom icke, men han var mycket glad, när det var slut. Han skulle själf i kaptenens ställe icke velat bli afbruten i sin tacksägelse, och dessutom var det en glädje att se på Markham, hvilkens ögon glänste och strålade af fröjd, då han för första gången fick känna sig med rätta stolt öfver en medlem af den familj, han med så trofast hängifvenhet älskat.