Bröderna Mörk/Romanen 3

←  II.

Bröderna Mörk av Gustaf af Geijerstam (1858-1909)

IV.  →

III.

Följande morgon rasslade blåsten i de gamla träden, vid middagstiden gick solen i moln, och på eftermiddagen föll det milda sommarregnet i skurar. Himmelen var jämt mulen och grå. Öfver Lommens yta jagade svarta ilar, sopande med sig regndropparna, hvilka studsade upp emot vattenytan.

Emellertid hade Spets före middagen högtidligt afhämtat moster Olivia. I täckvagnen, förspänd med de svarta, en smula för feta vagnshästarna, kom hon åkande midt i värsta regnet, och middagen blef därför en smula festligare än vanligt. Till den nya gästens ära lät majoren en flaska champagne springa, och Mina Charlotta fick tillfälle att säga den lilla giftighet, som både värden och Brite väntat med anledning af detta öfverdåd, hvilket hon och Nils Göran aldrig skulle ha tillåtit sig.

Champagnen verkade härigenom icke så uppfriskande, som beräknadt var, och Karl Henrik, hvilken inom sig ännu kände något af den lyckliga stämningen från gårdagens brödrafest, blef härigenom mera stucken af svägerskans utfall, än hvad han eljest plägade. Under middagen betraktade han, när han trodde sig kunna göra det obemärkt, Mina Charlottas gåtfulla ansikte och en farlig känsla af bittert medlidande med brodern bemäktigade sig honom. Mer än en gång försökte Brite fånga mannens blick för att mana honom till varsamhet. En gång såg också Karl Henrik upp emot hustrun, men på ett sätt, som gjorde Brite orolig.

Efter middagen härskade något af den dofva stämning, hvilken äfven människor emellan plägar förebåda ett oväder. Damerna sutto kring divansbordet och mellan dem prunkade de ostindiska kopparna och den gamla kaffekannan af tungt silfver. Herrarna drogo sig tidigt tillbaka till majorens rum på nedra botten. Då och då trängde genom spiraltrappan det aflägsna ljudet af deras röster upp till damerna i salongen.

Bröderna hade sjunkit ned i hvar sin länstol, mellan dem stod på ett lågt bord de fyllda konjaksglasen, hvilka de då och då tigande förde till sina läppar. Båda rökte, Karl Henrik med korta, hastiga drag, som hade han längtat att göra slut på cigarren för att få tända en ny, Nils Göran lugnt och betänksamt, vändande cigarren mellan fingrarna för hvar gång han förde den till munnen, utstötande röken i konstmässiga ringar, hvilka sväfvade sakta omkring i det stora rummet.

Majorens misstämning hade ännu icke lämnat honom. I sitt sinne satt han och längtade efter aftonen, då han inför Brite fick gifva sina känslor luft. Åter och åter kom i hans inbillning tanken på hur olycklig brodern innerst måste känna sig, och hur förunderligt det var, att han själf ingenting tycktes märka af detta, hvilket ingen annan kunde undgå att se.

Nils Göran hade i själfva verket icke en aning om, att något inträffat, som stört glädjen vid middagsbordet. Hustruns sätt hade för honom blifvit en vana, mot hvilken hvardagslifvet härdat honom, och det föll honom aldrig in, att andra kunde betrakta sådana småsaker som den, hvilken vid middagen förefallit, som annat än betydelselösa bagateller. Dessutom vandrade hans tankar i detta nu helt andra vägar.

I det han utstötte ett väldigt rökmoln rätt emot taket, sade han plötsligt: — Vi hade roligt i går, Karl Henrik. Sådana dagar äro goda att minnas ibland.

Som en varm ström sköt vid dessa ord upp inom Karl Henrik. Hans misstämning var som bortblåst. Tyst nickade han emot brodern, väntande på hvad som komma skulle. Och då Nils Göran ingenting mera tillade, fortsatte i stället majoren samtalet.

— Det förefaller mig ibland, sade han, som om hela lifvet vore ingenting annat än en cirkelgång tillbaka till början. Allt hvad man upplefvat under mellantiden, kärlek, lycka, strider, hem, barn — alltsammans försvinner en gång. Kvar står det, hvilket våra ögon först mötte.

Nils Göran smålog en smula sarkastiskt.

— Och ändå göra vi så mycket väsen af oss hvar på sitt håll, sade han.

— Jaja, sade Karl Henrik. Vi göra väsen af oss i lifvet. Och jag är nog inte den, som väsnats minst. På sin tid ville jag bort från hemmet därför att — ja, därför att jag inte tålde att tyranniseras af far. Jag satte min vilja igenom, och jag blef fri. Sedan förstörde jag allt, hvad jag ägde och hade, och just då kom kärleken öfver mig. Hur jag redde mig då, kan jag efteråt inte ens säga. Jag vet det faktiskt inte. Hur jag öfver hufvud drog mig fram de första två åren af mitt äktenskap innan denna oförutsedda vändning i mitt öde kom, det är mig nu komplett obegripligt. Om du bad mig redogöra därför, skulle det vara mig platt omöjligt. Men ingenting af hvad som händt mig, tro mig, Nils Göran, ingenting betyder något för mig emot den känslan, att jorden, vid hvilken jag åter är bunden, den skulle jag aldrig ha lämnat. Att jag fått återvända dit, var den största lyckan af allt.

— Aktar du alltså förmögenheten för intet? afbröt honom Nils Göran.

— Det vill jag inte säga, kom det dröjande från Karl Henrik. Men jorden betyder för mig mer. Jag är född med skogen omkring mig, och där vill jag dö.

— Du tänkte inte så i din ungdom, anmärkte brodern.

— Nej, därför att då hade jag ingenting pröfvat. Jag hör till dem, som behöfva bränna sig först.

— Du menar, föll Nils Göran in, att jag hörde till dem, som icke ha behof af att bränna sig?

— Hur kommer du på en sådan tanke? frågade Karl Henrik förbluffad.

Det låg en skärpa i broderns ton, hvilken ej kunde undgå honom. Där fanns något af de långa årens agg, de många tunga vintrarnas grubbel, den tillbakasattes hela instängda förbittring mot den, hvilken framför honom själf haft lyckan med sig.

Nils Göran suckade djupt, innan han kom med sitt svar. Det såg ut, som öfvervägde han noga hvarje ord, innan han uttalade dem.

— Du talar om dig själf, fortfor han. Men du har glömt mig. Alltid har jag det intrycket att du glömt mig. Men jag har också haft min historia, fastän den glidit undan i det tysta. Jag kom aldrig bort från jorden, som du uttrycker dig, jag fick aldrig tillfälle att bränna mig. När jag sitter här och ser tillbaka på mitt lif, kan jag sakna något, jag ock, och detta något kommer aldrig tillbaka.

Långsamt vaknade inom Karl Henrik minnet af ett bref, som han mottagit en gång. Det var brodern, som skrifvit det, och nu måste han anstränga sitt minne för att kunna erinra sig tydligt. Med ens påminde han sig allt. Och med en röst som darrade af sinnesrörelse, utbrast han:

— Du har en gång tillskrifvit mig något dylikt. Då trodde jag, att du skref i öfverilning. Nu måste jag fråga: säger du detta på allvar emot mig?

Nils Göran såg ut, som om han besinnade sig.

— Låt oss icke gå längre, sade han.

Men så mycket hade redan blifvit sagdt, att majoren numera var ur stånd att lyda denna vink. Inom honom jäste och sjöd en fruktan, hvilken han icke kunde bära. Till hvarje pris måste han ha den aflägsnad. Kunde det vara möjligt, att brodern under alla dessa år burit på en hemlig afvoghet emot honom själf?

— Tiger du nu, gör du mig mer ondt än med några ord, utbröt han dämpadt.

Nils Göran lade bort sin utrökta cigarr och svarade, i det hans läppar liksom smalnade, när han slöt dem samman:

— För det brefvet har jag en gång bedt dig om ursäkt.

— Jag minns det, svarade majoren. Men hvad hjälper det mig, om din onda tanke mot mig sitter kvar?

Nils Göran spratt upp som träffad af ett slag.

— Har jag visat mig, som om jag mot dig haft onda tankar? sade han barskt. Tankar äro för öfrigt, så vidt jag vet, tullfria.

— Jag har inte menat så, började majoren. Du får inte missförstå.

— Hör nu, Karl Henrik, svarade brukspatronen, jag är din gäst, och därför kan jag icke svara dig, som jag nu skulle önska.

Karl Henrik såg icke upp mot brodern. Inom honom arbetade tankar, hvilka han helst velat vara kvitt.

— Säg, hvad du önskar, sade han. Det är bättre kanske, att vi få tala ut en gång. Så mycket vill jag blott säga dig, att det bref, du hänsyftar på, har jag längesedan glömt.

— Men inte jag.

— Jag tror, jag börjar förstå skillnaden, genmälde majoren. Jag har emellertid varit så angelägen om denna glömska, att jag till och med brände brefvet redan då.

— Du vill alltså inbilla mig, att inte ens Brite läst detta bref?

Det kändes i detta ögonblick för båda bröderna, som hade onda andar blifvit lössläppta dem emellan. Stående upprätta på golfvet mätte de hvarandra med fientliga blickar.

Majoren befann sig i samma ställning som en människa, hvilken oförberedt råkar ut för en jordbäfning. Golfvet börjar gunga under hans fötter, och i början kan han icke utleta orsaken.

— Du tror mig icke, utbrast han.

— Inte i den punkten, svarade brukspatronen kort. Du säger, att du glömt detta bref. Får jag lof att fråga: har du också glömt ditt eget?

Majoren besinnade sig ett ögonblick.

— Ja, svarade han till sist. Jag har glömt det. Ända till denna stund trodde jag, att du gjort som jag.

Brukspatronen log bittert. Med en stämma, hvilken han med afsikt dämpade för att ej höras af damerna uppe i salongen, afgaf han sin förklaring, i det han åter tog plats i länstolen. Hans ton var behärskad, men hvarje ord, han uttalade, stack.

— Våra förhållanden ha varit olika, började han, och de äro fortfarande så. Jag tror, att jag kan sätta mig in i, hur du har det. Men hur en man i mina förhållanden lefver, det antar jag, att du har glömt.

— Jag har dock stått fattigdomen närmare än du, afbröt majoren.

— Ja, medgaf brukspatronen, du har så. Men du har glömt det. Du vill veta, hvad som låg bakom mina måhända förhastade ord nyss. Nåja. Du ska få din vilja fram. Det har förvånat mig, att du under alla dessa år icke synts märka, hur jag haft det, och det har förvånat flera än mig.

Nils Görans stämma darrade, när han uttalade dessa ord.

— Flere än dig, upprepade majoren, i det han drog djupt efter andan. Menar du Mina Charlotta?

I samma ögonblick som ordet undfallit honom, ångrade majoren, hvad han sagt.

Men det var för sent. Ordet var redan uttaladt och kunde icke tagas tillbaka.

— Jag förbehåller mig, att min hustru icke blir inblandad i det som endast rör dig och mig, sade brukspatronen i sin allra torraste ton.

— Inte annat än jag kan påminna mig, var det du, som för ett ögonblick sedan talade om Brite, genmälde majoren. För öfrigt var det du själf, som gaf anledning till mina ord.

Svaret kom omedelbart, knappt och skarpt som en pisksmäll.

Därefter blef det alldeles tyst i det stora rummet. Majoren svängde sig om på klacken och såg ut genom fönstret, där regnet i strimmor silade fram öfver rutorna. Brukspatronen sjönk djupt ned i sin låga stol, och sträckte de långa, magra benen fram öfver mattan.

Tystnaden mellan de båda bröderna kom att räcka länge. De visste båda, att de varit högljudda nog och att damerna däruppe i våningen måste ha hört dem. Många gånger förr hade dem emellan uppstått misshälligheter, till hvilka deras olika lynnen lätt gifvit anledning. Dessa misshälligheter hade emellertid glömts i en handvändning eller läkts af tiden, alltsom förhållandena varit. Då hade bröderna själfva redt ut sina tvister sinsemellan. Främmande hade icke blandat sig däri, och för dem båda voro här deras hustrur de främmande. Så starkt hade deras barndoms egendomliga, tunga öden en gång förbundit dessa män. Nu var det dem emellertid klart, att i hvad som skett, låg något oåterkalleligt afgörande, något, som icke kunde göras om eller tagas tillbaka. Det var en årslång, fruktansvärd ovilja, hvilken de kände vara nära att bryta ut i strid, en strid så mycket våldsammare och mera oförsonlig, som den skulle komma att föras af män, hvilkas blodsförvantskap gömde fröet till det sällsamma hat, hvilket är jämngammalt med världen. För öfrigt kände de detta på mycket olika sätt. Majoren var utan tvifvel den vekare naturen af dessa båda, säkert också den finare. För honom stod hvad som nu hände mera i dunkel. Hvad som blifvit sagdt, kunde han icke fatta eller sammanhålla för sig själf, hvarken de ord, som blifvit uttalade, eller hur det var möjligt att dessa ord kommit just nu. Gammalt groll var honom en gåta hos andra, emedan han aldrig erfarit sådant själf. I förtviflan sökte han inom sig efter en ledtråd för att komma ut ur denna labyrint. Ledtråden måste ju finnas, och den måste finnas just nu.

Under ett helt lif, hvilket han ännu hade kvar att lefva, kunde han ju icke bära den tyngd, hvilken pressade honom för bröstet med detta olidliga tryck. Långt bättre öfverskådade brukspatronen det hela. Midt under den förbittring, som jäste inom honom, bibehöll han sin tanke klar och det lugn, hvilket i hvardagslag utmärkte honom. När han till sist bröt tystnaden, var hans röst dämpad och kall. Icke ett ljud kunde höras utanför det rum, där herrarna sutto.

— Det, som kom i dag, började han, var något, som måste komma. Och det kan vara så godt, att vi en gång få tala ut med hvarandra. Jag ska väl säga dig det nu, eftersom du inte begriper det själf, att det är något jag har emot dig, och som jag kommer att ha emot dig, så länge jag lefver.

Brukspatronens stämma skälfde, och han höll inne ett ögonblick, som behöfde han hämta andan. Årslång, ingrodd förbittring talade ur hans ord, och brodern förstod detta. Men det han hörde, ville icke bli verklighet för honom. Så fjärran från hans egen natur var denna inbitna vrede, hvilken nu riktades mot honom själf.

Långsamt hade han vändt sig om, med handen mot fönsterposten väntade han som paralyserad på fortsättningen.

— Minns du, fortfor brukspatronen, när du först tillträdde Kolsäter? Minns du det bref, du tillskref mig då?

— Jag tror det, blef svaret.

Med tonvikt på hvarje ord fortfor brukspatronen:

— Du skref och erbjöd mig att få behålla Björknäs som arf och ego. Afstod från din del i egendomen. Minns du det?

— Det var uppriktigt menadt af mig.

Brukspatronen hånlog.

— Betviflar inte det. Men tycker du inte själf måhända, att den uppriktigheten var en smula klumpig?

Majoren var icke längre hvarken häftig eller vred. Ett doft lugn hade kommit i vredens ställe, ett slags hemsk kylig nyfikenhet att få höra, hur långt den andre kunde gå. Därför afbröt han ej heller brodern, stod blott stilla och lät allt detta gå öfver sig, som hade det rört någon annan än honom själf.

— Du påminde mig nyss om ett bref, fortfor brukspatronen, det bref, hvilket jag i sin tid skref till dig, då du meddelade mig ditt äktenskap. Jag gillade icke ditt handlingssätt. Och du vet mycket väl, att din smak alltid varit olika min — en cas de femmes. Du påminde mig om, att jag en gång bedt dig om ursäkt för detta bref.

— Det sade du själf.

— Sak samma. Jag vet, att jag gjort så. Men hvad jag skref där, var lika fullt min mening. Så har jag känt emot dig i alla dessa år. Så kommer jag alltid att känna. Nu vet du det.

Majoren ryckte icke ens till vid dessa ord. Han tog emot dem utan att blinka.

— Hvarför har du då låtit mig tro annat? utbrast han.

— Därför att jag är en gammaldags man och håller på decorum. Släkten skall hålla ihop, för fan. Så länge som möjligt. Men för mycket är för mycket. Och nu säger jag dig. Hvad jag aldrig kan förlåta dig, det är, att i samma stund du fick ditt stora arf, då hade du mage att kasta till mig erbjudandet att få behålla din del af Björknäs. Gud vare lof. Jag har löst ut dig nu. Den saken är klar. Vi är kvitt.

Majoren gick brodern närmare och såg honom rätt i ögonen.

— Svara mig uppriktigt, Nils Göran, sade han. Hvad är din mening med allt detta? Hade du kanske velat, att jag skulle bedja dig dela med mig?

Brukspatronen sprang åter upp ur stolen. På hans allra ömmaste punkt hade brodern träffat honom. Drifven till det yttersta, hade majoren slagit blindt och utan att ana det träffat just den punkt, där Mina Charlotta under de långa åren med kvinnlig list och behändighet drupit gift, som frätte under huden. Ur stånd att finna ett ord till svar, grep han till grofhet.

— Vet du ingen lefvande hut, hväste han.

Majoren nickade sakta, som hade han ingenting förstått.

— Jaså, sade han långsamt, som hade han talat sakta till sig själf.

Under några få ögonblick hade broderns hela väsen liksom förändrats inför hans ögon. Och inom honom själf var det i samma ögonblick något, som brast. Och det som brast, var bilden af en människa, en bild, hvilken han gömt djupt i sin själ, en människa, hvilken han trott sig aldrig kunna mista. Hemligheten med denna bild var, att han skapat den själf. Först nu såg han detta, såg det som i spökljus midt på klara dagen. Därför kände han sig till mods, som hölle hans egen själ på att springa sönder i smulor. Och hvad brodern mera kunde komma att säga honom skulle efter detta fruktansvärda ögonblick endast komma att träffa den tomma luften.

Brukspatronen var för långt inne i sina egna tankar för att i detta ögonblick ens lägga märke till brodern. Det groll, på hvilket han länge burit, behärskade honom nu så helt, att han utanför detta ingenting hörde, såg eller förnam. Han blef därför helt häpen, när majoren plötsligt med en egendomligt låg stämma, i hvilken intet af rörelse kunde förnimmas, sade till honom:

— Det är alltså därför, att jag velat skänka dig pengar, som du fattat groll till mig?

Brukspatronens ansikte blef alldeles hvitt.

— Ja, svarade han mellan sammanbitna tänder.

— Jag trodde, att sådant gick an bröder emellan, fortfor majoren, fortfarande i samma låga ton. Att du kunde tillmäta penningen ett så afgörande värde, föll mig aldrig in. Eljest hade jag varit försiktigare.

När majoren uttalat dessa ord, var hans mening att gå, göra slut på detta samtal, som pinade honom. Hvarför skulle han försvara sig själf? Instinktlikt kände han, att på någon direkt beskyllning hade han icke att svara. I hvarje ord från brodern förnam han endast en antipati mot sin person, djupt rotad, fast, oresonlig och oåtkomlig för alla föreställningar eller skäl. Mot denna antipati kände han sig värnlös, som den människa är, hvilkens natur blott långsamt kan fatta, att lifvets starkaste lidelse måhända är hatet. Och dock gick han icke. Han kände icke ens, att han förnedrade sig själf genom att stanna. Han väntade blott i ett slags yrsel på, att brodern skulle kalla tillbaka, hvad han sagt, förklara sig, återgifva honom, hvad han förlorat. Det var, som kräfde han af Gud, att detta, som han innerst visste vara omöjligt, dock skulle ske.

Brukspatronen fortfor emellertid att tala, och han talade länge. Aldrig kunde majoren erinra sig, hvad Nils Göran då hade sagt. Det var minnen, hvilka de båda hade gemensamt, småsaker från deras barndom och ungdom, drag af Karl Henriks karaktär, handlingar, som han gjort, och uttryck, hvilka undfallit honom. Allt detta kombinerades, förstorades och förvanskades, bildande totalbilden af en mänsklig karrikatyr. Och Karl Henrik insåg, att denna vrångbild skulle föreställa honom själf, sådan de långa årens groll omskapat honom i broderns föreställning.

Han slog båda händerna för hufvudet och utbrast:

— Är jag på dårhuset? Eller hvad betyder detta?

I detta ögonblick ljödo snabba steg i spiraltrappan, som ledde till majorens inre rum, och innan någon af bröderna hunnit att sansa sig, stod Brite inne i rummet. En smula blek var hon, men eljest fattad och lugn. I första ögonkastet uppfattade Brite, att hvad som här passerat, var något mera än en vanlig dispyt, och utan att ägna någon uppmärksamhet åt svågern gick hon rätt fram till sin man och sade lågt:

— Hvad har här händt?

Brukspatronen hade emellertid nu fattat sig tillräckligt för att kunna svara. Och då majoren endast skakade på hufvudet, i det han hårdnackadt teg, tog Nils Göran till ordet, och därvid lyste hans ögon med en egendomligt giftig glans emot Brite.

— Din kära man har hindrat mig från att begå en dumhet, sade han torrt. Jag var närmare därtill, än jag varit i hela mitt lif.

Då vaknade majoren ur den bedöfning, hvilken en lång stund hållit honom fången, och i det hans blick irrade från broderns ansikte och till Brite, sade han kort:

— Det är inte sant. Du vet bäst, att vi talat om helt annat.

— Jag ljuger aldrig, genmälde brukspatronen. Jag var verkligen i färd att begå en dumhet och därtill en kapital sådan. När detta briljanta samtal började, ämnade jag vända mig till min rike broder och anhålla om ett lån eller ditt namn som borgen.

— Det vet du, att jag aldrig skulle nekat dig.

— Därom vet jag ingenting, genmälde Nils Göran. För öfrigt behöfver du icke oroa dig. Pengarna ligga färdiga och vänta endast på min underskrift, hvilken dag som helst jag behagar antaga ett anbud, som blifvit mig gjordt.

Därmed gick brukspatronen med fasta steg ut ur rummet, och det enda, som efteråt förargade honom, var, att han för brodern blottat sin ekonomiska ställning. Sådant hörde icke till hans vanor, och att han talat som han gjort, berodde uteslutande därpå, att intet af hvad han kunnat säga, skulle sårat brodern så dödligt som dessa hans sista ord. Detta visste Nils Göran väl, och just därför hade han uttalat dem. Icke ett ögonblicks ånger kände han eljest öfver hvad han gjort. Ej heller föll det honom in, att hvad han begått var värre än en förbrytelse. Så underligt det kan låta, voro hans steg fasta som aldrig, och han inbillade sig, att han handlat som en man. Det gift, han en gång släppt in i sin själ, hade förvandlat honom.

Länge satt Brite inne hos sin man, och att hon svek sina plikter som värdinna, lät hon nu vara i sitt värde, som den underordnade sak det var. Majoren försökte skildra, hvad som passerat bröderna emellan. Men han förmådde det icke. På allt hvad han berättade, kunde Brite blott säga: »Det är ju inte möjligt. Du kan inte ha hört rätt.» Till sist tystnade mannen alldeles.

— Jag vet ingenting, sade han tonlöst.

När Brite kom tillbaka upp i salongen, fann hon moster Olivia ensam. Knappt hade nämligen brukspatronen lämnat broderns rum, förrän Mina Charlotta hastigt reste sig upp och, utan att yttra ett ord till ursäkt, med sina små, fasta steg tagit vägen genom salongen ut i tamburen. I den tystnad, hvilken i detta ögonblick rådde, hördes tydligt hennes steg i den stora trappan, från hvilken hon genom vestibulen nådde gästrummet, där Nils Göran redan förut stängt sig inne för att i ensamhet lugna sina nerver.

Brite bet samman läpparna, när hon förstod detta. Men ännu mera förvånad blef hon, när hennes blick föll på moster Olivia. Det var som om hela den gamla fruns person blifvit förändrad. Hennes uppsyn var mörk, och hon såg ut, som om hon blott med möda behärskade sin vrede.

— Jaså, det har händt nu ändtligen, sade hon kärtft.

— Hvilket?

— Det som jag alltid vetat skulle hända mellan de herrarna.

Brite såg häpen upp på moster Olivia. Men den gamla fortfor:

— Har man lefvat så länge som jag, då vet man något också. Du behöfver ingenting säga mig. Jag vet alltsammans ändå, och bättre än om jag hört det.

Moster Olivia var i fullt uppror. Hon reste sig upp från sin plats och knöt sin hvita, kraftiga hand, som om hon sett framför sig en fiende, hvilken hon önskade mörda.

— Jag ska säga dig, hur det är, Brite. Och jag skulle ha gjort det förr, om jag inte fruktat att stifta ondt. Ifrån den stund, som den där lilla varelsen med sina falska ögon och ojämna tänder kom för mina ögon, har jag vetat, hur detta skulle sluta. Det hade slutat så i alla fall. Ty Nils Göran är inte den, som kan bära, att hans bror plötsligt kom öfver honom i ställning och anseende. Men hade han fått vara ensam, hade hans dåliga natur ändå inte så snart kommit till utbrott. Det kan till och med hända, att han dragits med sin dålighet i tysthet och ingenting låtit märka. Men nu, sedan hon kommit till …

Moster Olivia drog hårdt efter andan och satte sig tillbaka på sin plats i soffan, så att resårerna knakade.

— Det skulle vara mig en söt lukt att få leka en lek med det herrskapet, utlät hon sig.

— För Guds skull, började Brite.

Men moster Olivia tystade henne. Kapprak och stridslysten satt hon på sin plats i soffan, och om det ämne, hvilket nyss upptagit henne så starkt, talade hon icke vidare. Hvad hon hade i sinnet, behöll hon för sig själf, och medan hon då och då tillkastade Brite ett litet ord, stickade hon ifrigt vidare på den tjocka ylleamie, hvilket för tillfället utgjorde hennes handarbete. Icke ett ögonblick tog hon ögonen från sin stickning, och inte en enda maska tappade hon.

Om en timme kom Tilda värdigt inseglande, bärande på sina stadiga armar kristallskålarna med krusbär och bigarråer, hvilka placerades på sin vanliga plats, och på hennes oåtkomliga ansikte skulle ingen ha kunnat se, vare sig att hon hört de högljudda rösterna från majorens rum, eller att hon mött brukspatronen i vestibulen, när han röd och upphetsad med häftiga steg gick in i gästrummet. Hennes inträde verkade emellertid på de båda damerna som en erinran om situationens kraf, och Brite kastade en snabb ängslig blick på moster Olivia, hvilkens ansikte blef alltmera bistert och hotande. En kort stund senare visade sig brukspatronen och hans hustru. Strax efter dem inträdde majoren själf. Med ett förläget leende bad han gästerna om ursäkt, att han låtit dem vänta.

Stämningen var, som man kunde vänta, ytterligt pinsam. Men så skolade voro alla dessa människor i den yttre värdighetens former, att det icke skulle fallit någon af dem in, att nu, när moster Olivia var närvarande, hålla sig borta från de timmars samvaro, hvilken för dem alla var en outsäglig pina. Alla bibehöllo de sitt vanliga, korrekta uppförande. Alla sökte de, så godt sig göra lät, att uppehålla konversationen. Endast moster Olivia satt mulen som ett åskmoln, färdig att bryta lös, och yttrade under en hel halftimme icke ett ord.

Mina Charlotta var under denna halftimme storartad. Hennes ögon lyste under det kastanjebruna håret, och med outtröttlig snarfyndighet visste hon att finna samtalsämnen. Ur hela hennes väsen talade något, som liknade en illa dold triumf, och oupphörligt strålade hennes ögon upp emot brukspatronen, som hade hon velat visa hela världen, hur stolt hon i detta ögonblick var öfver sin man. Från hennes läppar strömmade ett verkligt ordsvall. Ju tystare det blef omkring den lilla frun, desto mera tycktes hon beflita sig om, att ingenting märka. Obesväradt riktade hon sina ord än till den ena, än till den andra, och att svaren voro knapphändiga eller alldeles uteblefvo, bekymrade henne icke det ringaste. Hon såg mycket väl, att Karl Henrik mulnade mer och mer, att Brite förstummades och böjde sig ned öfver sitt handarbete, som hade hon beslutat sig för, att ingenting höra och ingenting se. Ej ens den gamla frun i soffan skrämde henne längre. Det var öfver sitt lifs undanträngda ställning, hon i detta ögonblick tog hämnd, och denna hämnd syntes hon ha föresatt sig att njuta ända till det yttersta. Ty denna dag var hennes, och hon visste nu, att för framtiden fanns i hennes mans själ icke längre någon vrå, öfver hvilken hon icke skulle härska. Ett bisarrt öfvermod fyllde den lilla kvinnan i detta ögonblick, nästan som hade hon i åratal kämpat mot en fruktad rival och ändtligen vunnit segern.

Så ohöljd var denna Mina Charlottas inre triumf, att både Karl Henrik och Brite måste märka den. Och där de sutto, var det dem som hade från allt, hvad denna ödesdigra dag händt, plötsligt den sista slöjan bortrifvits, så att sanningen i all sin fula nakenhet obarmhärtigt kom i dagen.

Men Mina Charlottas triumf skulle ej förblifva oblandad. Ty nu virade moster Olivia lugnt samman sin stickning och yttrade med en stämma, som var mycket lugn och mycket bestämd:

— Det är fasligt, hvilken verve och abandon du utvecklar i dag, min goda Mina Charlotta. Har det händt dig något roligt?

Mina Charlotta intog platsen i soffhörnet till vänster om moster Olivia, och vid dessa ord makade hon sig åt sidan. Ty den gamla frun var i detta ögonblick icke att leka med.

Moster Olivia märkte detta och njöt okristligt.

— Sitt du still, min docka, sade hon föraktligt. Jag bits inte. Men vore du min hustru och jag Nils Göran, skulle du i denna kväll få ett ärligt kok stryk, det lofvar jag dig. Och det på bara katastrofen ändå.

Mina Charlotta gjorde en rörelse som en ond katt, hvilken vill klösas, men icke törs.

— Min vördade tants huskurer äro som oftast en smula kraftiga, utlät hon sig.

Moster Olivia bevärdigade icke sin granne med en enda blick, utan vände sig i stället till Karl Henrik.

— Ursäkta mig, om jag stör den här familjekonventikeln, utlät hon sig. Men jag är van att göra, som jag vill, och nu vill jag fara hem. Jag hoppas, att ingenting är i vägen.

Efter dessa ord vände hon sig till Nils Göran, som satt alldeles perplex öfver den oerhörda förolämpning, hvilken tillfogats hans hustru, och sade energiskt:

— Hvad beträffar mina huskurer, min goda Nils Göran, så är det en bekant sak, att de äro kraftiga. Men så hjälper de också. Och Gud tröste dig, om du inte följer mitt välmenta råd, innan det blir för sent.

Därmed reste sig moster Olivia upp och gick i all sin värdighet resolut fram öfver golfvet. Men när hon lagt handen på låset, vände hon sig om och sade kärft:

— Kom med, Brite. Dig vill jag säga adjö.

När Brite skulle gå, föll Mina Charlotta framstupa mot soffkuddarna i ett spasmodiskt anfall. Nils Göran var sysselsatt med att lugna henne. Och majoren ropade med stentorsstämma ned i köket efter ett glas vin. Bijou hade rusat upp i soffan och skällde ursinnigt på Nils Göran, hvilken försökte hindra hustrun att rifva sidenmantiljen i trasor. Kort sagdt — hvarje tanke på att undvika en öppen skandal var totalt uppgifven.

Därför fick Moster Olivia vänta länge uppe på det stora gästrummet, hvilket hon vid sina besök på Kolsäter alltid bebodde, och när Brite ändtligen kom, satt den gamla frun med hufvudet lutadt i händerna och grät. Brite stannade i dörren, tvekande om hon borde gå in. Men moster Olivia hade hört, att hon kom.

— Kom du, barn, sade hon. Jag sitter här och gråter öfver mig själf.

Den gamla frun snöt sig häftigt och torkade sina tårar.

— Du kan inte förstå mig, sade hon. Ty det jag gråter öfver, ligger i jorden. Ingen kan minnas den saken mer än jag. Men den har händt ändå, och berätta den gör jag aldrig.

Härvid reste sig moster Olivia upp.

— Hjälp mig på med kappan, barn, sade hon darrande. Jag har sett som spöken i dag. Och spökena ha följt mig uppför trappan och hälsat på mig här, medan jag satt och väntade på dig, och narrat mig att gråta. Ty det jag sett i dag, har jag sett förr och sett det så, att det aldrig går ur mig. Tro mig, hvar människa, som det är något med, bär sådana lik inom sig, som din man nu får dras med. Hemskt är alltsammans. Och ingenting lindrar så, som när man lär sig att skratta. Därpå ruskade hon välment i Brite och tillade:

— Lär dig det, mitt barn, så hjälper du både din man och dig själf ledigt öfver den här historien.

Som en klok gumma i den högre stilen såg moster Olivia ut, där hon nu stod framför Brite, en världsklok sibylla i knythatt med gredelina band och glasögon, en jovialisk sibylla, hvilken funnit sin metod för sig att tyda och besegra världen.

Allvarsammare än Brite någonsin sett henne åkte moster Olivia bort från Kolsäter. Sorgsen stod Brite kvar i den öppna dörren och såg tankfull efter vagnen, som rullade bort. Medvetandet att hon intet förmådde bära af det, som nu skulle komma, tyngde henne.

---