Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter/Om den fransyska tragedien
Om den Fransyska Tragedien.
En författare hos oss af sann och stor förtjenst, har, som jag nyligen sett, förklarat sig mot den fransyska tragedien, och tyckes gifva företrädet åt den tyska och engelska. Sådan är tidens anda. Jag vill dock ej härleda derifrån hans mening i detta ämne, utan är öfvertygad att den grundar sig på eget omdöme. Man kan alltså utan att göra sig skyldig till väld, och utan att förringa andras värde, tänka och dömma olika med dem. Jag skall begagna mig af denna förutsättning, för att, äfven jag, yttra härom mina åsigter och meningar.
Allt hvad författaren i denna skrift yttrar om den fransyska tragedien, ej mindre i anseende till planens lagar, och passionernas behandling, än till stilen, språktonen, och slutligen sjelfva deklamationssättet, skall tvifvelsutan, från en sådan domares mun, falla sig ljuft i vår tids unga öron, och af en viss ny skola med seger åberopas. Må hända vore dock detta just ett skäl att närmare besinna sig derpå.
Greker och Romare, säger författaren, ja Schyter, Turkar, ursprungliga Amerikaner, göra här kärleksförklaringar med samma försynta artighet, som den mest belefvade Fransman. Hvad försyntheten angår, så ligger den i kärlekens natur, och tillhör dess målning. Det är omöjligt att denna böjelse, i fall sann och djup, icke skulle yppa sig med en viss fruktan att misshaga sitt föremål. Med den fransyska artigheten är det annat: den kan vara löjlig och vanpassande.
Jag medgifver, att Racine i sina första pjecer, Corneille och Crébillon i nästan alla, gjort sig skyldiga till denna osmaklighet; men hvem har med högre röst erkänt och ogillat detta, än Fransoserna sjelfve? Phèdre deremot, Iphigenie, Mahomet, L’Orphelin de la Chine, Tancrède, (att ej uppräkna flera) förtjena de också att innefattas under samma fördömmelse?
Om författaren menar med Turkar, Schyter, ursprungliga Amerikaner, sådane roler som Bajazets, Orosmans, Zamors, Indatires, hvar finnes då i dem denna otjenliga fransyska artighet, som han utan undantag förebrår den fransyska tragedien? Hörom för exempel:
Les soudans qu’à genoux cet univers contemple,
Leurs usages, leurs droits, ne sont point mon exemple;
Je sais que notre loi, favorable aux plaisirs,
Ouvré un champ sans limite à nos vastes désirs;
Que je puis à mon gré, prodiguant mes tendresses,
Recevoir à mes pieds l’encens de mes maîtresses;
Et tranquille au sérail, dictant mes volontés,
Gouverner mon pays du sein des voluptés.
Mais la mollesse est douce, et sa suite est cruelle;
Je vois autour de moi cent rois vaincus par elle; &c.
Ici le coeur fait tout. — Une fille guerrière
De son guerrier chéri court la noble carrière;
Se plaît à partager ses travaux et son sort,
L’accompagne aux combats, et sait venger sa mort.
Préfères tu nos moeurs aux moeurs de ton empire?
La sincère Obéide, aime-t-elle Indatire?
Non, tu sembles parler un langage étranger;
Et même en m’approuvànt, tu viens de m’affliger.
Dans les murs d’Ecbatane est ce ainsi qu’on s’explique?
Obéide, est-il vra i qu’un astre tyrannique
Dans cette ville immense a pu te mettre au jour?
Est-il vrai que tes yeux brillèrent à la cour,
Et que l’on t’éleva dans ce riche esclavage,
Dont à peine en ces lieux nous concevons l’image?
Dis-moi, chêre Obéide, aurais-je le malheur
Quele ciel t’eût fait naître au sein de la grandeur?
Värdes säga mig, är detta hvad man kallar fransysk artighet, fransyska kärleksförklaringar?
Men svarar man, un astre tyrannique, des yeux qui brilloient à la cour, äro de väl uttryck som tillkomma en schytisk skogsbo? Nej! emedan han icke talade fransyska, och på vers. Men ett grymt öde, och en skönhet som fordom lyste vid ett hof, äro säkerligen begrepp som han kan hafva, utan minsta orimlighet. Tanken och känslan äro hans; uttrycket tillhör ett annat språk, och sjelfva konstslaget. Det är, om man så vill, litet högre än hvardagsprosans: men lyft opp språket till vers; eller förutsätt blott hos skogsmannen en varm och bildande föreställningsgåfva, och allt skall blifva sådant som vi här finna det.
Det må föröfrigt vara sänt, att hvad man skulle kunna kalla en alldeles ram Turk, eller Schyt, eller Amerikan, ur något af de fordna århundraden, skulle förgäfves sökas i dessa teckningar: sant, att kärleken visar sig der, mindre såsom yttre härmning af språkart och sedeskick, än såsom ren allmän naturmålning af denna ädla sinnesrörelse; tecknad med djup utforskning af menniskohjertat i allmänhet, och blott lindrig stämpel af nation och tidehvarf i synnerhet; — men, — är då detta orätt, och skulle det böra vara annorlunda? Skulle, den yttre sedehärmningen vara till den grad ovillkorlig, att kärleken, eller någon passion, kunde böra framträda på den tragiska scenen, i den vilda gestalt och med den grofva språkart i munnen, som hos barbariska nationer äro de vanligen rådande?
Författaren påstår ej detta. Tvertom bjuder han, att från teaterspråket sorgfälligt afsöndra råheten och grofheten. Jag frågar alltså blott: huru långt och till hvilken gräns? Månne ända till den hos oss rådande kulturgraden? Eller måste af den gröfre språkarten, någonting, för likhetens skull, alltid bibehållas?
Man skall finna, vid pröfningen, att halfheten häri som i annat, på intet sätt uppfyller ändamålet; och att om den råare sinnesarten må böra kunna skönjas i affekt och handling, kan den visserligen ej böra i ett lika rått språk uttryckas, eller ens i ett mindre hyfsadt, för härmningens skull. Förgäfves söker man för den obildade naturmenniskan ett slags uttryck, som hvarken vore råhetens eller kulturens, utan blotta naturlighetens. Jag fruktar att ett sådant språk icke gifves.
Såsom vitter produkt och i synnerhet poetisk, måste väl tragedien åtminstone öfverallt röja stilens och versens högre bildning. Se der alltså redan ett stort och nödvändigt uppsteg öfver den alldeles obildade naturen. Det är likaså omöjligt, att i goda tragiska verser tala alldeles okultiveradt, som att i mästerlig dans icke göra annat än gå bondaktigt. Deremot är det oförnekligt att, äfven midt i ett råare tidehvarf, karakterens storhet, eller blotta sinnesrörelsen, ofta upplyft menniskan till en höghet och värdighet i uttryck, som täflat med odlingens. Korteligen: ur hvilken tid man hämtar den tragiska föreställningen, kan och hör språket som talas således alltid vara den odlade tidens; vare sig såsom denna sistnämdas ovillkorliga fordran till vittert sinnesnöje, eller såsom skillrad verkan af karakterernas lyftning och passionernas ingifvelser, äfven hos råare sinnen. Men huru ville man då i detta samma språk tillika igenfinna den vilda Schytens, eller den ursprungliga Amerikanens alldeles vanliga tungomål? Uppriktigt sagt, hvad blir väl af dem öfrigt, såsom tragiska personer, utom nästan blotta allmänna känslovarelsen, upphöjd öfver sin tids råhet, genom karakterens inspiration eller passionens, och bibehållande dragen af särskilt folkart och tidsbildning, endast så långt som de låta förena sig med känslans ädlare uttryck; ett villkor hvarförutan man hoppas förgäfves, vare sig att upplyfta sinnena, eller att bibehålla dem i den lyftning som utgör tragediens väsende. Denna korta teori, ligger den ej i sakens egen natur? Måste man ej, vid rådfördt omdöme, alltid komma dertill? och har någon annan blifvit följd i de ofvannämda fransyska rôlerna?
En annan sak vore, om man i dessa kärleksscener hade drifvit språkets och uttryckets förfining ända till Parisiskt galanteri. Men äger detta verkligen rum, så framt annars hela det gångbara kulturspråket icke skulle böra komma under detta namn?
Språket, fortfar författaren vidare, är alltid högt förfinadt, nb. utan afseende på personen som talar; hvaraf sker, att den ständiga höjden i stil icke lemnar rum för effekten af den sanna höjning i menniskors sätt att tala, som uppkommer af stora olyckor, stora passioner, eller utbrotten af stora själskrafter.
Det är möjligt, att jag här icke rätt fattat meningen; men skola ej de flesta läsare, likasom jag, kanske förstå den sålunda: att den fransyska tragedien väl nyttjar öfverallt ett högt och ordprunkande språk, men har icke iden sanna högheten i menniskors sätt att tala; åtminstone icke der, hvarest den isynnerhet borde finnas och röja sig, genom en kraftig verkan på åhöraren. Många synas mig dock hafva tyckt, att den sanna högheten i menniskors sätt att tala, äfvensom effekten deraf på läsarn, icke låta så alldeles sakna sig i Cinna, Les Horaces, Mithridate, Mahomet, Brutus, Semiramis, och en mängd andra fransyska tragedier.
Låt också Europas hundradeåriga beundran hafva haft orätt; men denna lära är ännu hos oss ny och omtvistelig: hon går att nedflytta stora namn och rykten. Jag hemställer med vördnad: skulle hon kanske ännu så länge ej böra yttra sig i mindre bestämda utslag, än de hvari hon af författaren här uttryckes?
Jag förutsätter, till en början, att den slags högre språkart som af författaren klandras, icke lärer dömmas öfverallt olämplig, och att, åtminstone för vissa personer och tillfällen, en viss upphöjdare stil torde böra anses passande. Man må i sanning lika så gerna finna orimligt, att Mahomet, Orosman, Gengiskan, Semiramis tala på teatern det fransyska språket, som att sådana personer uttrycka sig i detta språks högre ton och talesätt.
Men när man nu, såsom loflig och medgifven undantager den slags upphöjning i talet, hvilken billigt anses tillkomma, vare sig rangens höghet, eller karakterernas utmärkta storhet, eller lyftningen af starka sinnesrörelser; hvartill bestiger sig sedan, frågar jag, detta beständigt höga språk, som förebrås den fransyska tragedien, utan åtskillnad af ämnen eller personer? Månne till någonting annat eller mera, än till blott den allmänna höjning öfver hvardagsspråket, den grad af talets och tonens värdighet, som både sjelfva ämnets högre natur och den tragiska versens musikaliska lyftning nödvändigt medföra? Jag önskar att processen härom måtte nogare revideras.
Hvilken vet bättre än den förträfflige författaren, huru mycket all ädel konst genom sjelfva sin natur åtskiljer sig ifrån hvardagsnaturen? I en högtidlig ballett dansa alla. Allt är der prydlig ställning, ädel åtbörd och rörelse: ingen, för sin lägre värdighets skull, rör sig på hvardagsviset, med fötterna parallelt framåt, och armarna slappt hängande utföre sidorna. Så äfven i dramatisk poesi. Skulle man väl i en tragedi nödgas göra slappa och krypande verser, för att nogare härma personer af ringare härkomst eller betydenhet?
Emellan de högre och lägre personerne i ett sorgespel måste väl dessutom något längre gemenskap böra förutsättas, än blott sedan täcket uppdrages; och skulle ej deraf böra följa på teatern, likasom öfverallt i verkligheten, att den undersåtliga vännen, den förtrogne tjenaren, talar, hvad språket i allmänhet angår, ungefär på lika sätt med sjelfva sin furstliga herre? Jag säger, hvad språket i allmänhet angår, och förstår dermed blott ett visst ädlare, värdigare sätt att uttrycka sig; ty visserligen måste samtalet dem emellan föröfrigt röja sina starka åtskillnader af innehåll och sinneshöjd: åtskillnader, som den fransyska tragedien också ingalunda saknar. Mithridat, Mahomet, Orosman, Gengiskan, Semiramis tala i den meningen på intet sätt lika med de öfriga personerna.
Men hvad i synnerhet torde böra öfvervägas, det är den fransyska tragediens egna och särskilta natur. Denna tragedi, är icke som den engelska och tyska, ett dialogeradt äfventyr, troget kopieradt ur den allmänna händelseverlden, med alla de högre och lägre uppträden, alla de afstickande sedefärgor och språktoner, som deri omblanda sig. Tvertom är det den äkta fransyska tragediens egenskap, att ensamt utgöras af blotta hufvudhändelsen i oafbruten fortgång, och att ingen minut förlora ur ögonsigte den höga sorgliga naturen deraf. Måste då ej äfven hända, att man i den lika oafbrutet bevarar det höga allvar i språk och uttryck, som ensamt passar dertill? Ett förhållande, som i sjelfva den vanliga lefnaden, vid alla högre eller rörande tillfällen föreskrifves af anständigheten. Allt hvad som nedstämmer sinnet under denna grad af hög allvarlighet, till och med det blott förtroliga och hvardagliga i språktonen, blir här främmande, strider emot sakens natur och måste icke böra finna rum.
Vore ej alltså en viss billig åtskillnad att göra, emellan högt språk, såsom sökt ordståt, otjenlig oratorisk uppflygt, och högt språk, såsom blott ädlare, värdigare sätt att uttrycka sig? Detta sistnämda, tillhör det ej nödvändigt hvarje person i en handling af det slag, som den fransyska tragedien? Och när man blott förutsätter såsom medgifven fordran, den litet högre klang af ordljudet, eller litet större kraft i språkvändningen, hvarförutan den rimmade tragiska versen skulle blifva helt och hållit odräglig, huru kan man väl föröfrigt påstå med skäl, att i någon enda rôl af de riktigt goda fransyska tragedierna språket uppsväfvar, jag vill ej säga till deklamatorisk svulst, men ens öfver det mått af värdigt uttryck och högt allvar, som hvarje talande person är skyldig åt det stora ämnet och tillfället? Visserligen utgör äfven detta ett slags högre språk, men icke ett som förtjenar klander: och fördömmelsen deraf, hvad skulle den väl synas innebära annat, än den motsatta besynnerliga fordringen på lågt språk och förringande hvardaglighet?
Författaren förklarar uttryckligen, att en sådan fordran ingalunda är hans: och med hans rena ädla upphöjda smak vore den äfven hos honom omöjlig. Men må han då, till min och andras upplysning, yttra sig närmare: må han gifva sig mödan att uppsöka och utvisa den rätta gränslinie, der stilen, utan att uppsväfva i ordprakt och ståtande skaldeflygt, likväl alltid bevarar naturen af sant skaldespråk, tillika med det höga allvarets värdiga uttryck, — och det skall då visa sig, om icke i allmänhet språket af den äkta fransyska tragedien tilläfventyrs just inträffar på denna medelpunkt.
Vidare och slutligen:
Huruvida det fransyska sättet, i afseende på språkton eller sinnesmålning, är det rätta och riktigaste till den fransyska tragediens ändamål, tror jag ej vara tvifvelaktigt. En annan och större fråga vore, huruvida sjelfva den fransyska tragedien är det rätta slaget af sorgespel, och hvad värde man bör gifva deråt, i motsats af det engelska och tyska. För det sednare strida nya prisade teorier, och den större hopen af menniskor; en annan skulle säga: mobben och tyska spekulationen. Frågar man verkligen allmänheten, så begär hon i sanning ej bättre, än att finna, under tragediens namn, ett brokigt äfventyr, som inom sin vidlyftiga händelseram hopfattar krönikan af en half mansålder, med alla omskiften af personer, ställen, uppträden; alla afvexlingar af sedefärgor och språktoner, storheter och småheter, fasor och lustigheter, (ungefär som våra speglar utanför fönstren skänka oss den trogna afbildningen af hela torg och gator, med deras brokiga folkvimmel). Men låt också nyfikenheten, som utgör den stora hopens enda vanliga tankelif, finna sig af allt sådant gudomligen trakterad; ja, låt äfven detta slag af skådespel kunna stundom skryta med ganska lifliga drag af natur- och mennisko-målning; hvad bevisas dock väl derigenom? Månne annat, än att blotta sagans, blotta äfventyrets intresse, jemte nöjet af omvexling och igenkända likheter, redan göra nog till de flesta sinnens herrliga undfägnad; och att mycken förtjenst af snille kan finnas i ett skådespel, utan att likväl detta skådespel derigenom blir någon verklig tragedi?
Så långt jag förstår naturen af detta skaldeslag, utgöres den mindre af ögats och inbillningens förlustelser genom den yttre föreställningen, än af själens upphöjning genom den högre sinnesmålningen. Det ädla och stora i den menskliga sinnesnaturen, framför allt synbart i olyckan, jemte den rörande sinneslyftning som deraf verkas, hos åskådaren: se der, om ej allt bedrar mig, tragediens rätta äkta väsende. Och hvilket nöje kunde väl teatern tillbjuda honom, högre och lifligare, än det han måste röna, då han i hvarje sublim känsla, i hvarje deltagande rörelse, som af en sådan föreställning hos honom uppväckes, tillika erfar och åtnjuter vittnesbördet om högheten af sin egen innersta sinnesnatur? I sanning, så länge man icke förstått att skänka åskådarn detta slag af upplyftande njutning, och att under hela handlingen bibehålla honom dervid, har man icke gifvit honom en tragedi. Men nu, — för att hos åskådaren både uppväcka och underhålla denna höga sinnesstämning, hvilken fordran blir väl genom sjelfva sakens natur verkligare, än den af stora och ädla föreställningar, ett fortfarande djupt och rörande allvar, ett språk fullt af lyftning och värdighet, korteligen, af en handling och ett handlingssätt syftande att upplyfta åskådaren öfver den låga hvardagligheten, icke att genom dess härmade föreställning stundeligen återföra honom dertill? Står åter detta fast, då och i sådant fall frågar jag: hvad förstånd om den tragiska konsten visas då väl af dem, som långt ifrån allt afseende på dessa fordringar, tvertom med flit sammanhopa i sorgespelet allt slags brokigt händelsekram, alla slag af språktoner och sedefärgor, räknande sig, som det synes, till hög förtjenst, att införa hela hvardagslifvet i tragedien? Man gör på det sättet äfventyr, måhända lustbara för nyfikenheten genom deras många skiften och vändningar; men till den enhet och höjd af sublim känsla, som utgör tragediens rätta stora effekt, kommer man ingalunda. Och huru vore det möjligt? Denna höga känsla, låter hon väl frambringa sig, hvarken gemensamt eller till skiftes med alla små tillfälliga intryck? Fordrar hon ej, likasom all djupare verkan på menniskosinnet, sin vissa nödvändiga tid för att beredas, tillväxa och fullkomnas? Men denna tid, kan den ägas under ständiga omskiften af olika eller stridiga sinnesväckelser?
Man har velat påstå, att dessa afvexlingar höra på ett ovillkorligt sätt till sanningen af den menskliga lefnadsmålningen. Men man förblande ej sakerna. Det är ej tragediens kall, att skillra den allmänna vanliga skådesynen af menniskolifvets hvarjehanda uppträden och afvexlingar, utan blott dess sorgliga och förskräckande belägenheter, jemte verkningarna deraf på stora och kraftiga sinnesnaturer. Denna mörka, men högre sida af menniskolefnaden har den ej sin egen särskilda natursanning, lika så väl som lifvets motsatta hvardagliga eller komiska sida? Kunna de ej skillras hvardera för sig, afsöndrade från hvarannan? Eller skulle den höga sorgliga målningen verkligen förlora sin egenskap af sann målning, derföre att den ej vanställes genom uppspädning med alla hvardagliga småsaker, allt lättsinnigt glam emellan ringare personer, alla till och med komiska uppträden och tillfälligheter, som kunnat under förloppet af sjelfva den stora rörande händelsen tillika förefalla och inblanda sig deri?
Man påstår vidare, att dessa afvexlingar, detta hvarjehanda af stort och smått, högt och lågt, gladt och sorgligt, löjligt och allvarsamt, blifva i tragedien nödvändiga, äfven för sjelfva det högas skull, som utmärker sig bättre genom kontrasten, och liksom framstiger ansenligare ur kretsen af ringare föremål. Men man besinne sig ett ögonblick, och falskheten häraf skall strax visa sig. Det är sant, att ett palats och en torpstuga bredvid hvarandra kunna göra genom kontrasten, hvardera för sig, ett starkare intryck. Men en hufvudstad bestående af präktiga hotêler och förfallna trädkojor, öfverallt blandade om hvarandra, skulle derigenom säkert ej blifva herrligare. En ambassadör i sin statsfärd, förvärfvar ej åt sin person högre glans derigenom, att han omgifves af en smutsig och barfotad betjening. Hvarföre gör då kontrasten här icke den verkan som tillägges den, och som den verkligen stundom har? Jo derföre, att i och inom hvarje kollektivt helt, beräknadt på effekten af beundran och sinneslyftning, stöter allt som förlågar, och måste afsöndras. Skall effekten på en gång blifva liög och rörande, fordras denna afsöndring så mycket ovillkorligare. Det är ej derföre sagdt, att allt i tragedien måste vara högt, lika högt. Mer eller mindre långt under det höga, ligger ännu det ädla och värdiga. Men här slutar tragediens gebit: ett steg derunder är hvardagsverlden.
Ändteligen upprepas äfven, att den tragiska skalden måste, också han, böra söka likna naturen, som ingenstädes visar sig blott hög, utan öfverallt mångfaldig och afvexlande. Jag svarar dertill, att det gifves en dubbel natur; den verkliga omkring oss, och den ideala hvartill vi upplyfta oss genom föreställningen. Hvilkendera bör nu här väljas till förebild? Utan tvifvel den ideala, svarar man. Men nu är tragedien just derigenom idealisk, att hon, väljer oqh sammanbinder till en hög och rörande tafla, de spridda hufvuddragen af stora händelser och stora sinnesnaturer; eller kanske bättre sagdt, derigenom att hon af den rå, blandade händelsemassan likasom utsmälter det högre naturämnet, och bildar af detta allena en ädlare och skönare skapelse, än den verkliga tilldragelsen. Hennes fel vore således, att blott utgöra en trogen kopia af denna sistnämda. Hennes ännu större fel, att fastän utan trohet vid det verkliga förloppet, likväl göra sjelfva dikten till en fullkomlig härmning af det vanliga händelselifvet.
Jag har talat här blott om tragediens natur i allmänhet, och utan afseende på de egentliga reglorna. Men om något förnuft finnes i hvad jag sagt, huru kan man då med oväldigt omdöme finna tragediens fordran uppfylld, och i hög mening uppfylld, genom föreställningen af ett halft tjog års blandadt händelselopp, onaturligen inklämdt inom två eller tre timmars knappa tidegräns? Föreställningar, hvari man inom samma timme delar närvarelsen emellan London, Rom, Venedig, eller andra orter, som framspringa på väggarne; hvari man ser omvexla på scenen, konungar och dödgräfvare, komedianter, hofsladdrare, spöken och galningar; nu upplyft i hjelteverlden, nu åter nedsläpad lägst ner i hvardagligheten; korteligen, hvari man roas, oroas, nyfiknas, fasar, gråter och skrattar om hvarandra: alltid i mening att man ser en tragedi, under blotta villkoret nemligen, att de flesta personerna dö slutligen? Lät också nittiofem af hundrade finna sig med allt detta ypperligen tillfreds; för min del åtminstone måste jag dock alltid tillhöra det ringa öfriga antalet, som önskar att finna bakom det tragiska täcket någonting annat och bättre. Jag förstår med detta bättre, en enda hög och sorglig handling, lät så vara, icke vidsträcktare, än tidens och rummets gränsor ungefär naturligen medgifva; men der allt är sannolikt, allvarligt, upplyftande, och som, i stället for njutningarna af händelsevimmel, tapetförvandlingar och yttre menniskohärmning, i stället för blandningen af högre och lägre känslor, som strax afbrytas och utplåna hvarandra, skänker åt sinnet den enda, men fortsatta njutningen af sin egen ädlare natur och sina högsta känslorörelser.
Ännu en gång sagdt, jag strider här, icke för de egentliga reglorna, eller emot deras vedersakare, utan för tragediens natur af hög idealisk sinnesmålning, och emot införandet deri af den låga hvardagshärmningen. Det förtryter mig, att Schiller begynner sin Maria Stuart med klammeriet emellan drottningens amma och fängelse-kommendanten om ett skåp, som den sednare vill låta uppbryta, och hvartill han medför, in på teatern, folk med yxor och smedsverktyg. Detta är dock intet emot Shakespeares tragiska farser, hvaraf man ålägger oss att beundra allt, utan afskrädning. Det är i sanning besynnerligt. Man har i annat nog omdöme att inse hvad som tillhör, icke blott menniskolefnadens sorgliga belägenheter, men äfven ett visst värdigt allvar i allmänhet. Man inträder icke i ett sorgehus med upprymdt anlete; berättar der icke dagens äfventyr, och tillåter sig icke uttryck af hvardagsjollret. Från hvarje akt af högtidlig natur aflägsnar man med sorgfällighet, allt hvad som genom sin låga hvardaglighet, eller sin stötande löjlighet, skulle afbryta det höga rörande allvaret deraf. Så i öfrigt. Till och med i val af kläder föredrar man, såsom anständigare, färgernas enhet och öfverensstämmelse, framför deras afstickande brokighet. En drägt, sammanflickad af idel broklappar, kallar man en narrkåpa eller arlekinströja; men ett sorgespel af alldeles lika sammansättning kallar man ännu för en tragedi.
Ytterst och i summa. Man vill ej skilja emellan tragedien och hvarje dramatiserad händelsemålning hvari någon dör. Om författaren har ett stort geni; om man, oaktadt gastfasor, packsladder och grofva styggelser, finner tillika i hans arbete en mängd ypperliga drag af natur- och mennisko-målning, så ropar man att tragedien är förträfflig! Nej. Icke tragedien, men väl kanhända taflan i sitt slag, och betraktad blott såsom lefnads- och menniskohärmning; väl kanske äfven författaren, såsom tragisk talang, genom några äkta tragiska ställen: infelix operis summa, quia ponere totum nesciet.
Låtom oss erkänna, att hela den tyska teorien icke är i grunden annat, än en utstuderad motsats af den fransyska, ett beräknande på den samtagnare folkodlingen, likasom fransmännens på en högre och ädlare. Af bitterheten emot fransoserna, hafva de tyska författarne beklagligen låtit förleda sig till ett lika ovillkorligt hat emot hela deras omdömeslära i vitterheten. Alltsedan Lessings tid har man arbetat på att sätta regelhatet i system och hvardagslifvet på tragediens thron. Rakt mot det fransyska vettet ställdes nu den tyska skarpsinnigheten; och hvad hos mönstret Shakespeare var ännu blott följden af nyfödd konst eller tidens råhet, har blifvit hos de lärda tyskarna resultatet af djupa begrundningar. Jag talar alltid om blotta teorien. För geniet i utförandet hos en Lessing, en Schiller, en Goethe, knäböjer jag med beundran.