David Copperfield/Del I/Kapitel 01

David Copperfield av Charles Dickens Översättare: Carl Johan Backman Jag födes till världen

Jag börjar att göra iakttagelser  →

FÖRSTA KAPITLET.
Jag födes till världen.

Om jag skall komma att bliva hjälten i mitt eget levnadsdrama, eller om denna roll kommer att spelas av en annan, det är något som följande blad skola visa. För att börja min levnadsteckning ända från början, får jag härmed nämna att jag (efter vad jag hört och tror) föddes på en fredag, klockan tolv på natten. Det anmärktes, att just som klockan började att slå, började jag att skrika.

I betraktande av dagen och timmen för min födelse förklarades av amman och några välförståndiga kvinnor i grannskapet (vilka hade fattat ett livligt deltagande för mig åtskilliga månader innan vår personliga bekantskap ännu låg inom möjlighetens gräns) först och främst, att jag var bestämd att bliva olycklig här i livet, och för det andra, att jag var utrustad med förmånen att kunna se spöken och andar, vilka båda gåvor, enligt deras tro, oundvikligen vidlåda alla olyckliga barn, som äro födda på en fredagsnatt.

Jag behöver icke här yttra någonting rörande den första punkten, emedan min egen historia bättre än allt annat kan visa huruvida denna förutsägelse slog in eller icke. Vad den andra delen av frågan angår, vill jag endast anmärka, att så framt jag icke gjorde av med denna del av mitt arv medan jag var ett lindebarn, har jag ännu icke bekommit den. Jag klagar emellertid för ingen del över att denna min tillhörighet blivit mig undanhållen, och i händelse att någon annan för närvarande skulle vara i besittning därav, må han gärna för mig få behålla den.

Jag föddes med en segerhuva, som utbjöds i tidningarna till salu för det billiga priset av tre hundra kronor. Huruvida sjöfarande personer vid den tiden hade ont om penningar, eller om de hade ont om tro och föredrogo korkgördel, vet jag icke; men vad jag vet, är, att icke mer än ett enda anbud gjordes, och detta av en lagkarl, som skötte diskonteringsaffärer, vilken bjöd trettiofem riksdaler kontant och det övriga i sherry, men vägrade att för ett högre pris betrygga sig mot faran att drunkna.^[1] Annonsen togs därför tillbaka med total förlust ― ty vad sherry angår, så var min stackars hulda mors egen sherry just då till salu ― och tio år efteråt slogs segerhuvan bort på en raffel nere i vår trakt, som spelades av femtio personer mot två kronor kastet, med villkor att den vinnande skulle bjuda för en femma. Jag var själv närvarande och kommer ihåg att jag kände mig högst obehagligt stämd och förbryllad över att en del av mig själv slumpades bort på ett sådant sätt. Segerhuvan vanns, efter vad jag påminner mig, av en gammal fru med en sykorg, som högst motvilligt tog upp de betingade fem kronorna i bara slantar, i vilka det likväl fattades tjugufem öre ― vilket det fordrades en oändlig tid och ett stort slöseri av räkneskicklighet att söka bevisa henne, utan att all denna möda ändå ledde till något resultat. Det är ett faktum, vilket länge skall minnas där i trakten, att hon aldrig drunknade, utan dog triumferande i sin säng vid nittiotvå års ålder. Jag har hört sägas, att det ända till sista ögonblicket utgjorde hennes största stolthet, att hon aldrig i sitt liv hade varit på vattnet, undantagandes på en bro, och att hon vid sitt te (vilket hon var särdeles kär uti) aldrig underlät att yttra sin harm över ogudaktigheten hos sjöfolk och andra, som voro nog förmätna att söka »slingra sig» fram i världen. Det tjänade ingenting till att föreställa henne, att vissa små trevligheter, te kanske inberäknat, härrörde från denna tadelvärda sed. Hon svarade alltid med ännu större eftertryck och ett instinktivt medvetande om styrkan i sin invändning: »Må vi akta oss för alla slingringar.»

För att icke själv göra mig skyldig till en sådan, vill jag återvända till min födelse.

Jag föddes i Blunderstone i Suffolk eller »där omkring», såsom de säga i Skottland. Jag kom till världen efter min fars död; ty hans ögon hade tillslutits för världens ljus sex månader innan mina öppnades för detsamma. Det ligger någonting sällsamt för mig, även nu, i den tanken, att han aldrig såg mig, och någonting ännu mera sällsamt i det dunkla minne jag har av mina första barnsliga föreställningar om hans vita gravsten på kyrkogården och om det obeskrivliga medlidande jag kände med den, därför att den låg så ensam där i den mörka natten, medan vår lilla sal var varm och ljus, och dörrarna till vårt hus voro stängda för den, vilket stundom föreföll mig nästan grymt.

En tant till min far och följaktligen en grandtant till mig, om vilken jag senare skall få mera att berätta, var den förnämsta magnaten i vår familj. Miss Trotwood eller miss Betsey, såsom min stackars mor alltid kallade henne, då hon kunde besegra sin fruktan för denna mäktiga person så mycket att hon vågade nämna henne (vilket var mycket sällan), hade varit gift med en man, som var yngre än hon och mycket vacker, undantagandes i den mening enligt vilken det heter i det gamla ordspråket: »vacker den, som vackert gör»; ty han var starkt misstänkt för att ha slagit miss Betsey, ja, till och med för att en gång, i anledning av en omtvistad penningförsträckning, ha vidtagit några hastiga, men bestämda åtgärder för att kasta henne ut genom ett fönster två trappor upp. Dessa bevis på ofördragsamt lynne förmådde miss Betsey att lösa sig ifrån honom med penningar och utverka en skilsmässa i godo. Han reste till Indien med sitt kapital och skall där, enligt en äventyrlig legend inom vår familj, en gång blivit sedd ridande på en elefant i sällskap med en babian, men jag för min del tror, att det måste ha varit en babu eller en begum.^[2] I alla händelser kom underrättelsen om hans död tio år senare från Indien till England. Vilken inverkan denna underrättelse hade på min tant, vet ingen; ty strax efter skilsmässan antog hon åter sitt flicknamn, köpte sig ett hus i en by vid havskusten och slog sig ned där som en ogift dam tillsammans med en jungfru för att hädanefter ständig leva i den strängaste avsöndring från världen.

Min far hade en gång, efter vad jag tror, varit hennes gunstling, men hon hade blivit förnärmad av hans giftermål, på den grund att min mor var en »vaxdocka». Hon hade aldrig sett min mor, men visste att hon icke hade fyllt tjugu år. Min far och miss Betsey träffades aldrig mera. Han var dubbelt så gammal som min mor, då han gifte sig med henne, och av en svag kroppskonstitution. Han dog ett år efteråt och, såsom jag redan nämnt sex månader innan jag kom till världen.

Sålunda stodo sakerna på eftermiddagen till den där, om jag så får kalla den, händelserika och viktiga fredagen. Jag kan därför icke göra anspråk på att då hava vetat huru sakerna stodo eller att äga något på mina egna sinnens intyg grundat minne av vad som här följer.

Min mor satt vid eldbrasan, klen till hälsan och dyster till lynnet, och såg in i den genom sina tårar, djupt bekymrad över sig själv och den faderlöse lille främling, vilken redan genom några profetiska knappnålsbrev i en byrålåda uppe i sängkammaren hälsades välkommen till en värld, som icke på ringaste sätt visade sig intresserad av frågan om hans ankomst; min mor, säger jag, satt vid eldbrasan denna klara blåsiga marsafton, mycket rädd och nedslagen och mycket tveksam huruvida hon skulle med livet genomgå den prövning, som förestod henne, då hon, i det hon torkade sina ögon, kom att lyfta upp dem mot fönstret mitt emot och fick se en främmande dam komma gående genom trädgården.

Vid det andra ögonkastet hade min mor en säker förkänsla av att det var miss Betsey. Den nedgående solen lyste på den främmande damen över trädgårdsstaketet och hon kom vandrande upp till porten med en bister stelhet i hållning och en köld i minen, som icke kunde ha tillhört någon annan.

Då hon kom fram till huset, gav hon ett annat bevis på att det var hon själv och ingen annan. Min far hade ofta antytt, att hon sällan betedde sig som en vanlig kristen människa, och nu gick hon, i stället för att ringa på klockan, fram och tittade in genom denna samma ruta och tryckte tippen på sin näsa mot glaset så hårt, att min stackars mor sedan plägade säga, att den på ett ögonblick blev alldeles platt och vit.

Hon injagade därigenom en sådan skräck hos min mor, att jag ständigt varit övertygad om att det var miss Betseys skull att jag blev född på en fredag.

Min mor hade i sin förvirring rest sig upp från sin stol och tryckt sig in i hörnet bakom den. Miss Betsey, som såg sig långsamt och forskande omkring i rummet, började vid den motsatta sidan och vred sina ögon likt ett turkhuvud i ett väggur, till dess de träffade min mor. Med den stränga minen hos en person som är van att bli åtlydd, gjorde hon nu ett tecken åt min mor att komma och öppna dörren. Min mor gick.

»Förmodligen mrs David Copperfield», sade miss Betsey med ett eftertryck på det första ordet, som kanske gällde min mors sorgdräkt och tillstånd.

»Ja», svarade min mor med svag röst.

»Ni har väl hört talas om miss Trotwood, förmodar jag?» sade det främmande fruntimret.

Min mor svarade, att hon hade haft det nöjet, och hon hade det obehagliga medvetandet, att hon icke såg ut som om detta nöje hade varit så synnerligt stort.

»Nu ser ni henne», sade miss Betsey.

Min mor böjde huvudet och bad henne stiga in.

De gingo in i det rum, från vilket min mor hade kommit ut, emedan det icke var eldat i bästa rummet på andra sidan av förstugan — där hade för övrigt icke eldats allt sedan min fars begravning — och då de båda hade tagit plats och miss Betsey förblev stum, började min mor att gråta, sedan hon förgäves sökt att behärska sin rörelse.

»Tyst, tyst, tyst!» sade miss Betsey helt hastigt. »Se så, för all del, gör inte så där!»

Men min mor kunde icke låta bli och grät därför till dess hon hade gråtit ut.

»Tag av er mössa, barn», sade miss Betsey, »och låt mig se er.»

Min mor var alltför rädd för henne för att neka att uppfylla en så egendomlig begäran, om hon än hade haft lust därtill. Hon gjorde därför så som hon hade blivit ombedd, och det med så skälvande händer, att hennes vackra, rika hår föll ned kring hennes ansikte.

»Kors i Herrans namn!» utbrast miss Betsey. »Ni är ju bara en barnunge!»

Min mor såg utan tvivel ovanligt ung ut för sina år; hon hängde huvudet, som om det hade varit hennes fel, stackars barn, och sade snyftande att hon verkligen fruktade, att hon endast var en barnslig änka och endast skulle bli en barnslig mor, ifall hon finge leva. Under en kort tystnad, som nu uppstod, inbillade hon sig känna att miss Betsey rörde vid hennes hår, och det med en icke omild hand; men då hon såg på henne i blyg förhoppning, fann hon henne sitta och stirra buttert in i elden, med klänningsbården uppvikt, med händerna hopknäppta över det ena knäet och med fötterna på kamingallret.

»Varför i Herrans namn heter det Rookery?» sade miss Betsey helt plötsligt.

»Menar ni huset?» frågade min mor.

»Varför Rookery?» sade miss Betsey. »Cookery skulle ha varit vida mera passande, om någondera av er hade haft sinne för det praktiska livet.»^[3]

»Det var mr Copperfield som valde namnet», svarade min mor. »Då han köpte huset, trodde han att det fanns kråkor här.»

Aftonvinden åstadkom just i detsamma ett sådant oväsen i några gamla almar nere i trädgården, att varken min mor eller miss Betsey kunde låta bli att titta dit bort. I det almarna böjde sig emot varandra, likt jättar, som viskade hemligheter till varandra, och därpå, efter några få sekunders lugn, åter satte sig i en våldsam rörelse och svängde omkring med sina vilda armar, som om deras förra förtroenden hade varit alltför syndiga för deras sinneslugn, gåvo sig några av vinden piskade, ruggiga gamla kråkbon, som nedtyngde de övre grenarna, till att svaja upp och ned, alldeles som lika många vrak på vågorna.

»Var äro fåglarna?» frågade miss Betsey.

» Vad var det?» genmälde min mor, som hade tänkt på någonting annat.

»Kråkorna… vad har det blivit av dem?» frågade miss Betsey.

»Det har inte funnits några sådana så länge vi ha bott här», sade min mor. »Vi trodde… mr Copperfield trodde, att det var ett tämligen stort kråkbo; men boen voro mycket gamla, och fåglarna hade för länge sedan lämnat dem.»

»David Copperfield upp i dagen!» utbrast miss Betsey. »David Copperfield från topp till tå! Att kalla ett hus för kråkboet, fastän det inte finns en enda kråka i närheten och taga fåglarna på god tro, därför att han ser boen!»

»Mr Copperfield är död», svarade min mor, »och om ni vågar tala ovänligt om honom till mig, så…»

Jag förmodar att min stackars mor ett ögonblick tänkte på att överfalla och slå min tant, som kunde ha skött henne med en hand, även om min mor hade varit vida mera ägnad för en sådan idrott än hon var det den aftonen. Men det gick över med detsamma som hon reste sig upp från stolen, och hon satte sig mycket milt och beskedligt ned igen och — svimmade.

Då hon åter kom sig eller då miss Betsey hade bragt henne till sans igen, vilketdera det nu var, såg hon den senare stå vid fönstret. Skumrasket hade nu börjat att övergå till mörker, och hur otydligt de än sågo varandra, skulle de icke ens kunnat se så mycket utan tillhjälp av elden i kaminen.

»Nå», sade miss Betsey, i det hon vände tillbaka till sin stol, som om hon endast hade ägnat en flyktig blick åt utsikten, »när väntar ni…»

»Jag skälver i hela kroppen», stammade min mor. »Jag vet inte vad som går åt mig. Jag tror bestämt att jag dör!»

»Å bevars, visst inte!» sade miss Betsey. »Drick litet te.»

»Ack herregud, tror ni att det skulle göra mig gott?» utbrast min mor helt tafatt och hjälplöst.

»Naturligtvis gör det det», sade miss Betsey. »Det är alltsammans bara inbillning. Vad heter er flicka?»

»Jag vet ännu inte om det blir en flicka», sade min mor helt oskyldigt.

»Gud signe barnet!» utbrast miss Betsey, omedvetet antydande den andra betydelsen av nåldynan i byrålådan uppe i sängkammaren, men menande min mor. »Det var inte det jag menade. Jag menar tjänstflickan!»

»Peggotty», sade min mor.

»Peggotty!» upprepade miss Betsey med en viss förtrytelse. »Är det verkligen er mening, barn, att någon människa gått till en kristen kyrka och låtit döpa sig till Peggotty?»

»Det är hennes tillnamn», sade min mor med matt stämma. »Mr Copperfield kallade henne så, efter som hon och jag ha samma förnamn.»

»Kom hit, Peggotty!» ropade miss Betsey och öppnade salsdörren. »Te! Er fru mår inte riktigt bra. Låt det gå kvickt!»

Sedan miss Betsey hade utfärdat denna order med en myndighet, som om hon varit en erkänd auktoritet i huset, så länge det hade varit ett hus, och tittat ut genom dörren för att betrakta den förvånade Peggotty, som vid ljudet av en främmande röst visade sig i förstugan med ett ljus, stängde hon åter dörren och satte sig liksom förut med fötterna på kamingallret, med nedre delen av klänningen uppvikt och händerna hopknäppta över ena knäet.

»Ni talade om att det möjligen kunde bli en flicka», sade miss Betsey. »Jag är fullkomligt övertygad att det blir en flicka. Jag har en förkänsla av att det måste bli en flicka. Nå väl, barn, så snart den där flickan…»

»Kanske gossen», tog sig min mor friheten att falla in.

»Jag säger er att jag har en bestämd aning om att det blir en flicka», svarade miss Betsey. »Motsäg mig inte. Så snart den där flickan är född, tänker jag bli hennes vän. Jag ämnar stå fadder åt henne och ber er kalla henne Betsey Trotwood Copperfield. Det får inte bli några misstag i den Betsey Trotwoods liv. Man får inte leka med hennes känslor, stackars varelse. Hon måste uppfostras väl och noga aktas så att hon inte enfaldigt skänker sin tillit åt en som inte förtjänar den. Det kommer att bli min omsorg.»

Vid en var av dessa satser knyckte miss Betsey på nacken, som om hennes egna gamla oförrätter arbetade inom henne, och hon med stor ansträngning återhöll varje tydligare hänsyftning på dem. Detta förmodade åtminstone min mor, medan hon observerade henne vid eldens matta sken, ehuru hon var alltför rädd för miss Betsey, för orolig över sig själv eller för mycket modfälld och förvirrad för att uppfatta någonting med bestämdhet eller veta vad hon skulle säga.

»Och var David god emot er, barn?» frågade miss Betsey, sedan hon hade tegat en stund och sedan de där knyckarna på nacken så småningom hade upphört. »Levde ni väl tillsammans?»

»Vi voro mycket lyckliga», sade min mor. »Mr Copperfield var endast alltför god emot mig.»

»Han skämde väl bort er, förmodar jag?» sade miss Betsey.

»Ja, nu då jag åter står alldeles ensam i den hårda och sträva världen och inte har någon annan än mig själv att lita på, fruktar jag det nästan», snyftade min mor.

»Se så, gråt då inte!» sade miss Betsey. »Ni passade inte för varandra, barn — om för övrigt två människor någonsin kunna passa för varandra — och därför gjorde jag den där frågan. Ni var ju fader- och moderlös, inte sant?»

»Jo.»

»Och guvernant?»

»Jag var guvernant i en familj, där David Copperfield kom på besök. Mr Copperfield var mycket vänlig emot mig, visade mig mycken uppmärksamhet och friade slutligen till mig. Jag gav honom ja och så blevo vi gifta», sade min mor helt naivt.

»Hm, stackars barn!» mumlade miss Betsey, alltjämt seende in i elden. »Kan ni något?»

»Vad menar ni?» stammade min mor.

»Kan ni till exempel sköta ett hushåll?» sade miss Betsey.

»Inte så särdeles mycket, fruktar jag», svarade min mor. »Inte så mycket som jag skulle önska. Mr Copperfield försökte att lära mig det…»

»Jo, det var just den rätta!» sade miss Betsey för sig själv.

»Och jag hoppas att jag skulle ha gjort framsteg, efter som jag var mycket villig att lära och han en mycket tålig lärare, om inte den stora olyckan, hans död…» här bröt min mor åter av och kunde icke komma längre.

»Se så! Se så!» sade miss Betsey.

»Jag förde min hushållsbok mycket ordentligt och räknade igenom den varje afton med mr Copperfield», snyftade min mor i ett nytt utbrott av sorg och bröt åter av.

»Se så, se så!» sade miss Betsey. »Gråt då inte!»

»Och jag kan försäkra, att det aldrig föll ett ont ord oss emellan för den sakens skull, undantagandes när mr Copperfield förebrådde mig, att mina treor och femmor alltför mycket liknade varandra, eller för att jag gjorde krokiga slängar på mina sjuor och nior», fortfor min mor med ännu en snyftning och bröt av.

»Ni skadar er själv», sade miss Betsey, »och ni vet att det varken är bra för er själv eller för min guddotter. Ni får inte göra så där.»

Dessa skäl bidrogo något till att lugna min mor, ehuru hennes tilltagande illamående kanske hade större andel däruti. Nu uppstod en kort tystnad, som endast då och då avbröts av ett »hm!» vilket miss Betsey utstötte, medan hon satt med fötterna på kamingallret.

»Jag vet att David hade köpt sig en livränta för sina pengar», sade hon slutligen. »Vad har han gjort för er?»

»Mr Copperfield», svarade min mor med någon ansträngning, »var nog god och omtänksam att laga att en del av den tillföll mig.»

»Huru mycket?» frågade miss Betsey.

»Hundrafem pund om året», svarade min mor.

»Det kunde ha varit sämre», sade min tant.

Ordet passade till ögonblicket. Det hade blivit så mycket sämre med min mor, att då Peggotty kom in med tebordet och ljusen och genast såg huru klen hon var — vilket miss Betsey kunnat se tydligare, om det hade varit tillräckligt ljust — förde hon henne oförtövat upp på hennes rum och skickade därefter sin brorson, Ham Peggotty, som för några dagar hade utan min mors vetskap varit dold i huset för att i trängande fall begagnas som ilbud, i största hast efter barnmorskan och doktorn.

Dessa allierade makter blevo, då de infunno sig få minuter efter varandra, högst förvånade över att finna ett okänt fruntimmer av majestätiskt utseende sitta vid kaminen, med hatten hängande på vänstra armen, och stoppa till sina öron med bomull. Som Peggotty ingenting visste om henne, och min mor ingenting yttrade, var hon rent av en gåta där ute i salen, och den omständigheten, att hon hade ett helt bomullsmagasin i fickan och på det där sättet stoppade den i öronen, förminskade icke det högtidliga och mystiska i hennes närvaro.

Sedan doktorn hade varit där uppe och kommit ned igen samt förmodligen övertygat sig om att det fanns sannolikhet för att han och det okända fruntimret skulle komma att sitta där flera timmar ansikte mot ansikte, gjorde han sitt bästa för att visa sig artig och umgängsam. Han var den mildaste av sitt kön, den vänligaste av alla små manspersoner. Han kilade sig på sned in i ett rum för att taga så liten plats som möjligt och gick så sakta som vålnaden i Hamlet, ja, ännu saktare. Huvudet höll han på ena sidan, dels emedan han blygsamt underskattade sig själv, dels för att blygsamt ställa sig väl med andra. Det är för litet sagt att han icke hade ett hårt ord ens åt en hund. Han skulle icke kunnat säga ett hårt ord ens åt en galen hund. Han skulle kanske ha sagt honom ett eller ett halvt eller en ännu mindre bråkdel därav, men han skulle ha sagt det helt milt; ty han talade lika sakta som han gick och skulle icke för allt i världen kunnat vara sträng eller ens häftig emot honom.

Med ett milt leende åt min tant, i det han höll huvudet på sned och gjorde en liten bugning, sade mr Chillip, hänsyftande på bomullen genom en sakta beröring av sitt vänstra öra:

»Någon lokal smärta, min fru?»

»Vad behagas?» svarade min tant och drog bomullen ur ena örat, alldeles som en kork.

Mr Chillip blev så förskräckt över hennes barskhet — såsom han efteråt berättade för min mor — att det var en verklig lycka att han icke förlorade sin själsnärvaro. Men han upprepade milt:

»Någon lokal smärta, min fru?»

»Dumheter!» svarade min tant och korkade sig igen med ett enda tag.

Efter detta kunde mr Chillip icke göra annat än sitta och snegla på henne, medan hon satt och stirrade in i elden, till dess han åter blev uppkallad. Efter en fjärdedels timmes förlopp kom han tillbaka.

»Nå?» sade min tant, i det hon drog bomullen ur det öra som var honom närmast.

»Jo, min fru», svarade mr Chillip, »vi — vi — skrida långsamt framåt, min fru.»

»Ba-a-h!» sade min tant med en verklig skakning på denna föraktliga interjektion och korkade sig åter, som förut.

Mr Chillip blev, såsom han sedan berättade min mor, nästan stött; endast från medicinsk synpunkt blev han nästan stött, men detta oaktat satt han i nära två timmar och såg på henne, medan hon satt och stirrade in i elden, till dess han åter blev utkallad. Efter ytterligare en stunds frånvaro kom han tillbaka.

»Nå?» sade min tant och tog ånyo bomullen ur samma öra.

»Jo, min fru», svarade mr Chillip, »vi — vi skrida långsamt framåt, min fru.»

»Så-å-åh!» sade min tant med en sådan morrning åt honom, att mr Chillip rent av icke kunde uthärda det. Den var riktigt ägnad att krossa hans mod, sade han sedan. Han föredrog att gå ut och sätta sig i trappar i mörker och starkt drag, till dess det åter kom bud efter honom.

Ham Peggotty, som gick i folkskolan och var en riktig kniv i sin katekes och således kan anses för ett trovärdigt vittne, förklarade den följande dagen, att då han en timme senare tittade in genom salsdörren, blev han ögonblickligen upptäckt av miss Betsey, som vandrade fram och tillbaka på golvet i stark sinnesrörelse och grep tag i honom innan han kunde fly; att det då och då hördes ljud av steg och röster där uppe, vilka bomullen icke kunde utestänga, vilket senare han slöt därav att fruntimret alldeles påtagligt bemäktigade sig honom som ett rov för att på honom utgjuta sin översvallande själsrörelse, då de där ljuden blevo som starkast; att hon, som alltjämt förde honom fram och tillbaka vid kragen (som om han hade tagit in för mycket opium), vid dessa ögonblick skakade honom, rufsade om hans hår, skrynklade ned hans linne, stoppade till hans öron, som om hon förväxlat dem med sina egna, och på annat sätt plågade och misshandlade honom. Detta bestyrktes till en del av hans faster, som hade talat med honom klockan halv ett, kort efter sedan han hade blivit lössläppt, och försäkrade, att han hade varit lika röd som jag själv.

Den milde mr Chillip kunde omöjligen vid en sådan tid, om ens vid någon tid alls, hysa groll mot någon. Han kilade sig på kant in i salen, så snart han blev ledig, och sade i den vänligaste ton till min tant:

»Se så, min fru, nu kan jag, Gud vare lovad, gratulera er!»

»Till vad då?» frågade min tant i skarp ton.

Mr Chillip blev åter förbryllad av den utomordentliga strängheten i min tants sätt, varför han gjorde en liten bugning för henne och sände henne ett litet leende för att mildra henne.

»Men vad i Herrans namn går då åt karlen?» utbrast min tant otåligt. »Kan han inte tala?»

»Var lugn, min bästa fru», sade mr Chillip med sin mjukaste röst, »det finns inte längre någon anledning till fruktan. Var lugn.»

Det har sedan nästan blivit ansett för ett underverk, att min tant icke skakade och ruskade ur honom vad han hade att säga. Hon skakade emellertid endast på sitt eget huvud åt honom, men på ett sätt som kom honom att darra och bäva.

»Ja, min fru», återtog mr Chillip, så snart han åter hade fattat mod, »jag kan, Gud vare lovad, gratulera er. Allt är nu överståndet och lyckligt överståndet.»

Under de fem minuter eller så vid pass, som mr Chillip använde till att hålla detta tal, såg min tant skarpt på honom.

»Hur är det med henne?» frågade hon och lade armarna i kors, ehuru hatten ännu hängde på en av dem.

»Bra, min fru; hon ska' snart bli fullkomligt bra, vill jag hoppas», svarade mr Chillip. »Så bra som man kan vänta att en ung mor kan må under dessa sorgliga husliga förhållanden. Det är ingenting som hindrar er att genast gå upp till henne, min fru. Det ska säkert göra henne gott.»

»Men hon, hur mår hon?» frågade min tant i skarp ton.

Mr Chillip lade huvudet litet mera på sned och såg på min tant lik en vänlig fågel.

»Den nyfödda», sade min tant, »huru mår hon?» »Å, min fru», svarade mr Chillip, »jag trodde att ni visste att det var en gosse.»

Min tant yttrade icke ett ord, men fattade i banden på hatten, som om den varit en slunga, måttade ett slag med den åt mr Chillips huvud, slängde den på sig på sned, gick ut och kom aldrig mer tillbaka. Hon försvann lik en förtörnad fe eller liksom ett av de övernaturliga väsenden, vilka jag enligt folktron var berättigad att se, och kom aldrig mera tillbaka.

Nej. Jag låg i min korg, och min mor låg i sin säng, men Betsey Trotwood var för alltid i drömmarnas och skuggornas land, den fruktansvärda trakt, varifrån jag så nyss hade anlänt, och ljuset i fönstren i vårt rum lyste ut på alla resandes jordiska mål och på den lilla tuvan ovanpå dens stoft, utan vilken jag ej skulle ha varit till.

1. För att förstå denna anspelning, bör man veta, att enligt folktron i England ägandet av den hinna, som kallas segerhuva, skyddar för faran att drunkna.
2. Babu, indisk titel = herre eller egentligen furste; begum = indisk furstinna.
3. Ordleken med Rookery och Cookery kan icke återgivas på svenska. Det förra ordet betyder kråkbo, det senare betyder kokning, matlagning. På större herrgårdar i England plägar man skydda kråkorna eller kajorna och lämna dem några stora träd att bygga sina bon uti och ligga ut sina ungar. En sådan plats kallas Rookery av rook, kråka eller kaja. För övrigt kallas så även ett gammalt och förfallet hus alldeles som vi kalla ett sådant ‘kråknäste‘.