David Copperfield/Del I/Kapitel 26

←  Goda och onda änglar

David Copperfield av Charles Dickens Översättare: Carl Johan Backman Jag råkar i fångenskap

Tommy Traddles  →

TJUGUSJÄTTE KAPITLET.
Jag råkar i fångenskap.

Jag återsåg icke Uriah Heep förr än den dag då Agnes lämnade staden. Jag var på diligenskontoret för att taga farväl av henne och se henne resa, och där var även han, för att återvända till Canterbury med samma lägenhet. Det var en viss liten tillfredsställelse att se hans luggslitna, kortlivade, högaxlade, mullbärsfärgade överrock uppspetad uppe på kanten av baksätet på diligenstaket i sällskap med ett paraply, som liknade ett litet tält, medan Agnes naturligtvis satt inuti, men det jag led vid mina ansträngningar att vara vänlig mot honom, medan Agnes såg på, var kanske förtjänt av denna lilla belöning. Vid diligensfönstret strök han omkring, alldeles som vid den där middagen, utan ett ögonblicks avbrott och lik en stor gam, slukande varje stavelse, som Agnes sade till mig eller jag till Agnes.

Under det tillstånd av oro och ångest, som hans meddelande hemma hos mig hade försatt mig i, hade jag tänkt mycket på de ord Agnes hade begagnat rörande kompanjonskapet. »Jag gjorde vad jag hoppas vara rätt. Som jag var övertygad att denna uppoffring måste göras för pappas lugn, bad jag honom göra den.» En smärtsam aning, att även hon skulle giva efter och stödja sig vid samma tröst i fråga om vilken uppoffring som helst för hans skull, hade sedan dess oupphörligt nedtyngt mig. Jag kände hennes uppoffrande natur och visste huru högt hon älskade honom. Jag visste av hennes egen mun, att hon ansåg sig vara den oskyldiga orsaken till hans försyndelser och stå i en stor skuld till honom, vilken det var hennes innersta längtan att en gång kunna betala. Det var mig icke någon tröst att se huru olik hon var den där avskyvärde rödluven med den mullbärsfärgade överrocken, ty jag kände att den största faran låg i denna olikhet dem emellan, i hennes rena själs självförsakelse och hans smutsiga låghet. Allt detta visste han även utan tvivel mycket väl och hade i sin illslughet noga övervägt det.

Och likväl var jag så säker om att utsikten till en sådan framtida uppoffring måste tillintetgöra Agnes lycka, och hennes sätt gjorde mig så övertygad om att en aning om någonting sådant ännu icke kastat sin skugga på henne, att jag lika gärna skulle ha tänkt på att förolämpa henne som att varna henne för det som hotade henne. Därför skildes vi åt utan någon förklaring, hon vinkande med handen och leende åt mig från diligensfönstret, medan hennes onda genius vred sig där uppe på taket, som om han hade henne i sina klor och triumferade däröver.

Under en lång tid bortåt kunde jag icke glömma denna avskedsglimt av dem. Då Agnes skrev till mig, att hon hade kommit lyckligt och väl hem, kände jag mig lika olycklig som då jag såg henne resa. Varje gång jag försjönk i tankar, kunde jag vara viss om att detta ämne skulle framträda för mig och att min oro därigenom blev fördubblad. Knappast en enda natt förgick utan att iag drömde därom. Detta blev en del av mitt liv och lika oskiljaktigt från mitt liv som mitt eget huvud.

Jag hade god tid att sysselsätta mig med min oro, ty Steerforth var i Oxford, efter vad han skrev till mig, och då jag icke var i Commons, var jag bra mycket ensam. Jag tror att jag vid denna tid hyste en viss dunkel misstro mot Steerforth. Jag svarade mycket hjärtligt på hans brev, men jag tror att jag i det hela taget var rätt glad över att han för ögonblicket icke var i London. Jag misstänker att saken var den, att Agnes’ ord utövade sitt inflytande på mig, ett inflytande, som icke rubbades av hans åsyn och som var så mycket starkare som hon hade en så stor andel i mina tankar och mitt deltagande.

Emellertid gingo dagar och veckor, och jag blev inskriven hos Spenlow och Jorkins. Jag fick nittio pund om året av min tant, utom hyressumman och åtskilliga småsummor till andra utgifter. Mina rum voro hyrda för minst tolv månader, och ehuru jag fann dem dystra om aftonen och aftnarna voro långa, förstod jag likväl att hålla mig vid tämligen jämnt, ehuru icke synnerligt glatt mod och trösta mig med kaffe, vilken dryck jag, då jag ser tillbaka på denna tid, tycker mig ha druckit kanntals. Vid denna tid gjorde jag även tre upptäckter: för det första, att mrs Crupp var martyr för en sällsam åkomma, som hon kallade »passmer», vilken vanligen åtföljdes av en inflammatorisk rodnad i näsan och alltjämt behövde behandlas med pepparmyntlikör; för det andra, att någonting egendomligt i luften inne i mitt skafferi kom konjaksbuteljerna att springa, och för det tredje, att jag var ensam i världen och särdeles fallen för att föreviga denna omständighet uti fragment av engelsk versbyggnad.

Den dag, då jag blev inskriven, firades icke på något annat sätt än att jag trakterade kontorspersonalen med smörgåsar och sherry och på aftonen gick ensam på teatern. Jag gick för att se »Främlingen», ett stycke som särskilt passade för Doctors’ Commons, och blev till den grad uttråkad, att jag knappast kände igen mig då jag vid hemkomsten såg mig i spegeln. Mr Spenlow yttrade vid detta tillfälle, sedan vår affär hade blivit uppgjord, att det skulle ha varit honom ett nöje att få se mig hemma i hans hus i Norwood för att fira vår förbindelse, så framt icke hans hushåll hade varit i en viss oordning i anledning av att han väntade sin dotter tillbaka från Paris, där hennes uppfostran hade blivit avslutad, men han tillade, att då hon kom hem, hoppades han att ha det nöjet att få se mig som gäst. Jag visste att han var änkling med en enda dotter och uttryckte min tacksamhet.

Mr Spenlow höll ord. Ett par veckor senare påminde han mig om mitt löfte och sade, att om jag ville göra honom det nöjet att komma följande lördag och stanna till måndagen, skulle det vara honom särdeles kärt. Jag svarade naturligtvis, att jag gärna ville göra honom det nöjet, och han skulle ledsaga mig dit ned i sin vagn och så tillbaka igen.

Då dagen kom, blev till och med min nattsäck betraktad med vördnad av de avlönade biträdena, för vilka huset i Norwood var en helig mystär. En av dem berättade mig, att han hade hört, att mr Spenlow icke åt på annat än silver och kinesiskt porslin, och en annan gav en vink om att champagne fanns ständigt på fat, alldeles som vanligt svagdricka. Den gamle skrivaren med peruken, vilkens namn var Tiffey, hade åtskilliga gånger varit därnere i affärer och hade varje gång kommit så långt som till frukostrummet, vilket han beskrev såsom det präktigaste gemak man kunde tänka sig och sade, att han hade druckit en brun ostindisk sherry, som var av en så utmärkt kvalitet, att det vattnades honom i munnen bara han tänkte på den.

Vi förehade denna dag i konsistorialrätten ett uppskjutet mål rörande exkommunicering av en bagare, som på en sockenstämma hade vägrat att betala gatuläggningsavgift, och som vittnesmålen enligt en uträkning, som jag gjorde, voro precis dubbelt så långa som Robinson Crusoe, drog det tämligen långt ut på. dagen innan vi slutade. Vi fingo honom emellertid exkommunicerad på sex veckor och dömd till en otalig mängd omkostnader, och därefter gjorde bagarens proctor, domaren och båda parternas advokater en lusttur tillsammans ut på landet, och mr Spenlow och jag foro av i den förres kalesch.

Kaleschen var ett elegant åkdon, och hästarna kråmade sig och lyfte upp sina ben, som om de känt att de tillhörde Doctors’ Commons. Inom nämnda verk rådde nämligen stor tävlan i allt som kunde väcka uppseende, varför även en hel hop eleganta ekipage förekommo därstädes, ehuru jag för min del trodde och alltid skall tro, att den artikel, som tävlan framför allt gällde, var stärkelse, vilket proctorerna begagnade i så stor kvantitet, som människonaturen möjligen kan uthärda.

Vi voro i en mycket behaglig stämning under nedfärden, och mr Spenlow gav mig några vinkar rörande mitt yrke, vilket, efter vad han sade, var det gentilaste yrke i världen och på intet sätt finge förblandas med en sakförares vid de civila domstolarna, enär det var någonting helt annat, oändligt mera exklusivt, mindre mekaniskt och mera inbringande. Vi taga sakerna mycket lättare i Commons, förklarade han, och det gör oss till en privilegierad klass. Visserligen var det omöjligt, sade han, att dölja den obehagliga omständigheten, att vi i synnerhet användes av sakförare, men han lät mig på samma gång förstå, att dessa utgjorde en lägre människoras, på vilken varje proctor med något anseende ständigt såg ned.

På min fråga, vilka mål han ansåg vara de bästa i vårt fack, svarade han att en god rättegång rörande ett omtvistat testamente, där det gällde en liten nätt egendom av trettio till fyrtio tusen punds värde, kanske var det bästa av allesammans. Uti ett sådant mål, sade han, kunde man icke blott förtjäna rätt bra på att skaffa bevis vid varje stadium av processen och samla hela högar av vittnesmål vid förhör och motförhör (för att icke tala om vädjandet först till kommissarierna och sedan till överhuset), men som kostnaderna ända till slutet tämligen säkert skulle komma att bestridas av boet, processade båda parterna helt käckt, och på omkostnaåerna fästes intet avseende. Därefter utbredde han sig i ett allmänt lovtal över Commons. Det mest beundransvärda hos Commons, sade han, var dess sammanhållning. Det var det bekvämast inrättade ämbetsverk i hela världen. Det var idealet för trevnad och bekvämlighet. Den saken var mycket lätt att begripa. Till exempel: här kommer ett mål om äktenskapsskillnad eller en process om återbärande av uppburna medel inför konsistorialrätten. Nåväl, saken behandlas i konsistorialrätten. Man gör ett litet sällskapsspel därav inom en familjegrupp och spelar det helt makligt till slut. Antag att man icke vore nöjd med konsistorialrättens utslag, vad gjorde man då? Jo, man gick till överkonsistorialrätten. Vad var överkonsistorialrätten? Jo, samma domstol i samma rum med samma advokater och samma parter, men med en annan domare, ty domaren i konsistorialrätten kan varje rättegångsdag uppträda därstädes som advokat. Nåväl, man spelar åter sitt sällskapsspel till slut. Men man är kanske icke ännu nöjd. Nåväl, vad gör man då? Jo, man går till kommissarierna. Och vilka voro kommissarierna? Jo, de ecklesiastika kommissarierna voro de sysslolösa advokaterna, som hade sett på huru sällskapsspelet spelas i båda rätterna och sett korten blandas, tagas av och spelas ut och hade talat med samtliga spelarna därom och nu kommo för att i egenskap av domare avgöra saken till allas belåtenhet! Missbelåtet folk kunde visserligen tala om mutor i Commons, om hemlighetsfullhet i Commons och om nödvändigheten att reformera Commons, sade mr Spenlow till slut med mycken högtidlighet, men då priset på en bushel vete hade stått som högst, hade Commons haft som mest att göra, och man kunde lägga handen på hjärtat och säga till hela världen: »Rör vid Commons, och landet kommer att gå under!»^[1]

På allt detta lyssnade jag med mycken uppmärksamhet, och ehuru jag måste bekänna, att jag hyste ett visst tvivel, huruvida landet stod i så stor förbindelse till Doctors’ Commons, som mr Spenlow påstod, böjde jag mig dock vördnadsfullt för hans uppfattning. Det han hade yttrat om priset på en bushel vete, kände jag ödmjukt överstiga min horisont och avgjorde med ens hela saken. Ända till detta ögonblick har jag aldrig lyckats få bukt med den där busheln vete. Den har i hela mitt liv alltjämt trätt fram för att tillintetgöra mig i samband med alla möjliga ämnen. Jag inser icke rätt vad den egentligen har att skaffa med mig eller hur den kan vara berättigad att krossa mig vid en oändlig massa tillfällen, men för varje gång jag hör min gamla vän busheln kastas huvudstupa in (såsom alltid är fallet), ger jag alltid min sak förlorad.

Detta är en avvikelse från ämnet. Jag var icke den man som ville röra vid Commons och bereda landets undergång. Genom min tystnad antydde jag underdånigt att jag höll med om allt vad jag hade hört av min överman i år och vetande: och så talade vi om »Främlingen» och dramat och vagnshästarna, till dess vi kommo till mr Spenlows port.

Till mr Spenlows hus hörde en vacker trädgård, och ehuru detta icke var den fördelaktigaste årstiden för att taga en trädgård i betraktande, var den likväl hållen i ett så städat skick, att jag blev helt förtjust. Där fanns en utmärkt vacker gräsplan, där funnos klungor av träd och där funnos långa alléer, vilka jag jämnt och nätt kunde urskilja i mörkret, överbyggda med spjälverk, på vilka om sommaren växte klängväxter och blommor.

»Här promenerar miss Spenlow för sig själv!» tänkte jag. »Ack, Herre Gud!»

Vi gingo in i den livligt upplysta byggningen och kommo in i en förstuga, som var full av hattar, mössor, överrockar, schalar, handskar, piskor och promenadkäppar.

»Var är miss Dora?» frågade mr Spenlow betjänten.

»Dora!» tänkte jag. »Ack, vilket vackert namn!»

Vi begåvo oss nu in i ett angränsande rum (jag tror att det var just det där frukostrummet, som den där bruna ostindiska sherryn hade gjort oförgätligt), och jag hörde en röst säga:

»Mr Copperfield, min dotter Dora och hennes förtrogna vän!»

Det var utan tvivel mr Spenlows röst, men jag visste det icke och frågade icke efter vems det var. Allt var förbi i ett ögonblick. Mitt öde var beseglat. Jag var en fånge och en slav. Jag älskade Dora Spenlow ända till förtvivlan!

Hon tycktes mig mera än en människa. Hon var en fé, en älva, jag vet icke vad hon var — något som ingen någonsin hade sett och allt som någon någonsin kunde önska sig. Jag var i ett ögonblick uppslukad av en avgrund av kärlek. Här kom icke i fråga att dröja på branten, att se ned eller tillbaka; jag hade störtat huvudstupa ned innan jag hade sansat mig så mycket att jag kunnat säga henne ett enda ord.

»Jag», anmärkte en mycket välbekant röst, sedan jag hade bugat mig och mumlat några ord, »har sett mr Copperfield förut.»

Den talande var icke Dora, utan hennes förtrogna vän — miss Murdstone!

Jag tror icke att jag blev så synnerligen överraskad. Så vitt jag kan förstå, saknade jag förmåga att bli ytterligare överraskad. Med undantag av Dora Spenlow innehöll den materiella världen ingenting som det var värt att låta sig överraskas av. Jag sade: »Hur står det till, miss Murdstone? Jag hoppas att ni mår väl» Och hon svarade, att hon gjorde det. Jag sade: »Hur står det till med mr Murdstone?» Hon svarade: »Jo, jag tackar, min bror är frisk och rask.»

Mr Spenlow, som förmodligen hade blivit förvånad över att se oss känna varandra, tog nu till orda.

»Det gläder mig att höra», sade han, »att ni, Copperfield, och miss Murdstone äro gamla bekanta.»

»Mr Copperfield och jag äro släkt», sade miss Murdstone med strängt lugn. »Vi voro fordom litet bekanta. Det var i hans barndom. Omständigheterna ha sedan dess skilt oss åt. Jag skulle inte ha känt igen honom.»

Jag svarade, att jag skulle ha känt igen henne var som helst, vilket även var fullkomligt sant.

»Miss Murdstone har haft den godheten», sade mr Spenlow till mig, att åtaga sig kallet — om jag så får kalla det — att vara min dotters förtrogna vän. Som min dotter Dora olyckligtvis inte har någon mor, är miss Murdstone nog god att bli hennes sällskap och beskydd.»

Jag kom vid dessa ord helt flyktigt att tänka, att miss Murdstone, i likhet med det fickinstrument som kallas en mankiller, icke var så mycket lämpad till skydd som till anfall, men som jag icke hade annat än flyktiga tankar för något ämne, med undantag av Dora, såg jag genast åter på henne och tyckte mig av hennes en smula nyckfulla väsen kunna se, att hon icke var fallen för att vara synnerligen förtrolig med sitt sällskap och beskydd, då i detsamma en klocka ringde, vilken mr Spenlow sade vara den första middagssignalen, varför han förde bort mig till omklädnad till middagen.

Tanken på att kläda sig eller företaga vilken handling det vara månde i ett så förälskat tillstånd var en smula för löjlig. Jag kunde endast sätta mig ned framför eldbrasan, bita i nyckeln till min nattsäck och tänka på den intagande, barnsliga, klarögda, förtjusande Dora. Vilken växt, vilket ansikte hon hade, vilket graciöst, livligt, förtrollande sätt!

Klockan ringde åter så snart, att jag endast fick tid att göra en mycket hastig toalett, i stället för att underkasta mig en så omsorgsfull operation, som jag kunde ha önskat under för handen varande omständigheter, och så skyndade jag ned. Några gäster voro där nere. Dora talade med en gammal gråhårig herre. Så grå han än var — och farfarsfar till på köpet, efter vad han själv sade — var jag dock ursinnigt svartsjuk på honom.

I vilken sinnesstämning befann jag mig icke! Jag var svartsjuk på varenda en. Jag kunde icke uthärda tanken på att någon skulle känna mr Spenlow bättre än jag gjorde. Det var en tortyr för mig att höra dem tala om händelser, i vilka jag icke hade någon del. Då en mycket vänlig gammal herre med ett blankpolerat, skalligt huvud frågade mig tvärs över middagsbordet, om det var första gången jag var här, skulle jag kunnat taga den grymmaste hämnd på honom.

Jag erinrar mig icke vilka som voro där, utom Dora. Jag har icke den ringaste aning om vad vi fingo till middagen, utom Dora. Det förekommer mig som om jag uteslutande dinerade på Dora och lät ett halvt dussin rätter gå mig orörda förbi. Jag satt vid hennes sida. Jag talade med henne. Hon hade den mest förtjusande lilla röst, det gladaste lilla skratt, det mest intagande och förtrollande lilla sätt, som någonsin fört en förlorad yngling i hopplöst slaveri. Hon var i allmänhet tilltagen i liten skala. Endast så mycket mera kostbar, tänkte jag.

Då hon lämnade rummet jämte miss Murdstone (inga andra damer funnos i sällskapet), försjönk jag i ljuva drömmerier, vilka endast stördes av den grymma farhågan att miss Murdstone skulle förtala mig för henne. Den hederliga varelsen med det blankpolerade huvudet berättade mig en lång historia, som jag tror rörde trädgårdsskötseln. Jag tycker mig vilja minnas att han åtskilliga gånger sade »min trädgårdsmästare», men jag vandrade hela tiden i Edens trädgård tillsammans med Dora.

Min fruktan att bli förtalad hos föremålet för min alltjämt växande kärlek förnyades genom miss Murdstones bistra och slutna min, då vi kommo upp i salongen; men jag befriades ifrån den på ett oväntat sätt.

»David Copperfield», sade miss Murdstone och vinkade mig avsides till ett fönster. »Ett ord!»

Jag befann mig mellan fyra ögon med miss Murdstone.

»David Copperfield», sade hon. »Jag behöver inte orda mycket om våra familjeförhållanden. De äro inte något lockande ämne.»

»Långt därifrån», svarade jag.

»Långt därifrån», medgav miss Murdstone, »jag vill inte uppliva minnet av forna oenigheter och forna förnärmelser. Jag har blivit tillfogad förnärmelser av en person — på mitt köns vägnar smärtar det mig att behöva säga, en kvinnsperson — vilken endast kan nämnas med förakt och vedervilja, och därför vill jag helst slippa att nämna henne.»

Jag kände mig häftigt uppbragt på min tants vägnar, men sade, att det visst vore bäst, om miss Murdstone icke nämnde henne. Jag kunde icke höra henne omnämnas med missaktning, tillade jag, utan att yttra min tanke i en mycket bestämd ton.

Miss Murdstone slöt ögonen och böjde föraktfullt på huvudet; därefter öppnade hon åter långsamt ögonen och återtog:

»David Copperfield, jag ämnar inte söka dölja det faktum, att jag hyste en ofördelaktig tanke om er i er barndom. Det var kanske ett misstag eller också har ni möjligen förändrat er. Det är inte om detta vi nu skola tala. Jag hör till en familj, som efter vad jag tror utmärker sig för en viss fasthet, och jag är inte den som låter omständigheter och förändringar inverka på mig. Jag kan möjligen ha min åsikt om er, och ni kan möjligen ha er åsikt om mig.»

Det var nu min tur att böja huvudet.

»Men det är inte nödvändigt», sade miss Murdstone, »att dessa åsikter här komma i kollision med varandra. Under för handen varande förhållanden är det i alla avseenden bäst att de inte göra det. Som livets växlingar åter fört oss tillsammans och möjligen kunna komma att föra oss tillsammans vid andra tillfällen, skulle jag önska att vi här möttes såsom avlägset bekanta. Familjeförhållanden äro tillräckliga skäl för att vi endast umgås på denna fot, och det är alldeles obehövligt att någon av oss gör den andra till föremål för sina anmärkningar. Håller ni med om det?»

»Miss Murdstone», svarade jag, »jag anser att ni och mr Murdstone behandlade mig mycket grymt och voro mycket hårda mot min mor, och jag ska tänka så så länge jag lever, men jag går fullkomligt in på ert förslag.»

Miss Murdstone tillslöt åter sina ögon och böjde sitt huvud, och sedan hon därefter vidrört avigsidan av min hand med sina kalla, stela fingrar, avlägsnade hon sig, ordnande de små bojorna kring sina handleder och sin hals, vilka syntes mig vara precis desamma som då jag sist såg henne och i alldeles samma tillstånd. I betraktande av miss Murdstones natur, erinrade de mig om bojorna över en fängelsedörr, vilka utvändigt giva alla förbigående en vink om vad man kan vänta där innanför.

Allt vad jag vet om återstoden av aftonen är, att jag hörde mitt hjärtas härskarinna sjunga förtrollande sånger på franska språket, vilka i allmänhet uttryckte den tanken, att man, i vilka förhållanden man än befann sig, alltid borde dansa, tra la la, tra la la! i det hon ackompanjerade sig på ett förhärligat instrument, liknande en guitarr; att jag var försänkt i en lycksalig yrsel; att jag avslog varje förfriskning; att min själ i synnerhet ryste tillbaka för punsch; att hon, då miss Murdstone tog henne i fängsligt förvar och förde henne bort, log och räckte sin förtjusande hand; att jag såg en skymt av mig själv i en spegel och därvid upptäckte att jag såg ut som en idiot och en fåne: att jag gick till sängs i en ytterligt sentimental stämning och steg upp i ett tillstånd av lindrigt vanvett.

Det var en vacker morgon och helt tidigt, och jag beslöt att taga mig en promenad i de där med gallerverk övervälvda alléerna och hängiva mig åt min passion genom att frossa av hennes bild. På min väg genom förstugan träffade jag på den lilla hunden, som hette Jip — en förkortning av Gipsy. Jag närmade mig honom ömt, ty jag älskade även honom, men han visade mig hela sin tandrad, kröp under en stol enkom för att morra och ville icke höra talas om den ringaste förtrolighet.

Trädgården var kall och enslig. Jag strövade omkring, tänkande på vilken lycksalig känsla det skulle vara, om jag någonsin kunde bli förlovad med detta kära underverk. Vad beträffar giftermål och förmögenhet och allt det där, tror jag att jag nästan var lika menlös och fri från egennyttiga planer som då jag älskade lilla Emili. Att få tillåtelse att kalla henne »Dora», att få skriva till henne, svärma för henne och tillbedja henne, att ha skäl att tro att hon, då hon var tillsammans med andra, ändå tänkte på mig, syntes mig vara höjden av all mänsklig ärelystnad — och bestämt var det höjden av min. Det lider icke det ringaste tvivel att Jag var en smäktande, ung kärleksnarr, men i allt detta låg emellertid en hjärtats renhet, som hindrar mig att minnas det endast med förakt, jag må skratta däråt huru mycket jag vill.

Jag hade icke vandrat länge omkring förrän jag vände om ett hörn och mötte henne. Det går åter en ilning genom mig från huvud till fot, i det mitt minne vänder om detta hörn, och pennan skälver i min hand.

»Ni — är — tidigt ute, miss Spenlow», sade jag.

»Det är så tråkigt där inne, och miss Murdstone är så orimlig», svarade hon. »Hon talar så tokigt om att dagen måste bli torrare innan jag går ut. Torrare!» (här skrattade hon på det mest melodiska sätt). »På en söndagsmorgon, då jag inte övar mig, måste jag företaga mig någonting. Därför sade jag också till pappa i går kväll, att jag måste gå ut. För övrigt är morgonen ju den klaraste tiden av hela dagen. Tycker ni inte det?»

Jag vågade en djärv flykt och sade (icke utan att stamma), att det nu var mycket klart för mig, ehuru det hade varit mycket mörkt för mig en minut förut.

»Ska det vara en artighet?» sade Dora, »eller har vädret verkligen förändrats?»

Jag stammade ännu värre än förut, i det jag svarade att det icke var någon artighet, utan rena sanningen, ehuru jag icke visste av någon förändring i vädret. Det var i mina egna känslor som den där förändringen hade ägt rum, tillade jag blygt, för att ännu tydligare förklara vad jag menade.

Jag har aldrig sett sådana lockar — och hur skulle jag också kunnat göra det, då det aldrig funnits deras make! — som de vilka hon nu skakade fram för sitt ansikte för att dölja sin rodnad. Och halmhatten med de blå banden, som satt överst uppe på dessa lockar, vilken ovärderlig skatt skulle den icke ha varit, om jag hade kunnat få hänga upp den i mitt rum vid Buckingham Street!

»Ni har nyss kommit hem från Paris?» sade jag.

»Ja. Har ni någonsin varit där?»

»Nej, det har jag inte.»

»Å, då hoppas jag att att ni snart reser dit, ty ni skulle tycka så mycket om det!»

Spår av en djup ångest visade sig i mitt ansikte. Att hon skulle hoppas att jag skulle resa, att hon ansåg det möjligt att jag kunde resa, var rent av olidligt. Jag föraktade Paris, jag föraktade Frankrike. Jag sade att jag icke för allt i världen ville lämna England under nuvarande förhållanden. Ingenting skulle kunna förmå mig därtill. Kort sagt, hon skakade åter fram lockarna, då i detsamma den lilla hunden kom springande nedåt gången till vårt bistånd.

Han var ursinnigt svartsjuk på mig och skulle nödvändigt skälla på mig. Hon tog honom upp i sin famn — o, min Gud! och smekte honom, men han fortfor detta oaktat att skälla. Han ville icke tillåta mig att röra vid honom, då jag försökte det, och då slog hon honom. Det ökade betydligt mina lidanden att se de små smällar hon till straff gav honom på ändan av hans trubbiga nos, medan han blinkade med ögonen och slickade hennes hand, men ännu alltjämt morrade och brummade för sig själv som en liten kontrabas. Slutligen tystnade han — och han kunde väl icke annat, då hennes lilla gropiga haka låg på hans huvud! — och vi gingo vidare för att bese ett drivhus.

»Ni står inte på någon förtrolig fot med miss Murdstone, eller hur?» sade Dora. — »Min sötnos!»

(De båda sista orden gällde hunden. Ack, om de bara hade gällt mig!)

»Nej», svarade jag; »långt därifrån.»

»Hon är en tröttsam varelse!» sade Dora och sköt fram underläppen. »Jag kan omöjligt begripa vad pappa tänkte på, då han valde en så tråkig människa till sällskap åt mig. Vem behöver väl en beskyddare? Jag är säker om att jag inte behöver någon. Jip kan beskydda mig vida bättre än miss Murdstone — inte sant, söta Jip?»

Han endast blinkade lättjefullt, då hon kysste hans lilla boll till huvud.

»Pappa kallar henne min förtrogna vän, men det vet jag då att hon inte är — är hon, Jip? Vi ämna inte förtro oss åt sådana där tråkiga varelser, Jip och jag. Vi ämna skänka vårt förtroende åt vem vi vilja och själva söka våra vänner, i stället för att låta andra välja dem åt oss — inte sant, Jip?»

Jip svarade med ett litet välbelåtet morrande, ungefär som en puttrande tepanna. Vad mig beträffar, var varje ord en ny boja, fastnitad vid de andra.

»Det är bra hårt att vi, därför att vi inte ha en snäll mamma, måste ha en sådan där butter och sur gammal varelse som miss Murdstone i hälarna på oss — är det inte, Jip? Men det är detsamma, Jip. Vi skola inte bli förtrogna, men göra oss så lyckliga vi kunna trots henne, och vi skola förarga henne och inte behaga henne — inte sant, Jip?»

Om det hade räckt längre, tror jag att jag hade kastat mig på mina knän i sanden, trots faran av att skrubba dem och att till på köpet genast bli körd på porten. Men till all lycka var drivhuset icke långt borta, och i detsamma hon yttrade dessa ord voro vi där.

Det innehöll en hel utställning av vackra geranier. Vi vandrade längs hela raden av dem, och Dora stannade för att beundra den eller den, och jag stannade för att beundra densamma, och Dora lyfte, skrattande som ett barn, upp hunden, så att han skulle få lukta på blommorna, och om vi icke alla tre voro i feernas land, så var jag åtminstone där. Ännu i dag framkallar lukten av ett geranieblad en halvt komisk, halvt allvarlig förvåning hos mig över den plötsliga förändring som försiggår med mig, och jag ser då en halmhatt med blå band, ett rikt svall av lockar och en liten svart hund, som lyftes upp av ett par fina armar mot en rad av blommor och gröna blad.

Miss Murdstone hade letat efter oss och fann oss här. Hon räckte fram sin obehagliga kind, vars små skrynkor voro fyllda med puder, åt Dora att kyssa. Därpå tog hon Doras arm i sin och förde oss in till frukosten, som i en likprocession.

Huru många koppar te jag drack, därför att Dora skänkte i dem, vet jag icke, men jag erinrar mig mycket väl, att jag satt och sväljde te, till dess mitt nervsystem, ifall jag den tiden hade något sådant, måste ha blivit totalt fördärvat. Därefter gingo vi till kyrkan. Miss Murdstone satt emellan Dora och mig, men jag hörde Dora sjunga, och församlingen försvann för mina ögon. En predikan hölls — naturligtvis om Dora — och jag fruktar att detta är allt vad jag vet om gudstjänsten.

Vi hade en lugn och stilla dag. Inga främmande, en promenad, en familjemiddag för fyra personer, och på aftonen sågo vi i böcker och på tavlor, medan miss Murdstone, med en predikan framför sig och ögonen på oss, höll noggrann vakt. Ack, föga drömde mr Spenlow, medan han på eftermiddagen satt mitt framför mig med näsduken över sitt huvud, huru ömt jag omfamnade honom i mina tankar, såsom hans måg! Föga anade han, då jag tog godnatt av honom, att han hade givit sitt fulla samtycke till min förlovning med Dora, och att jag nedkallade välsignelser över hans huvud!

Vi reste tidigt på morgonen, emedan vi hade ett bärgningsmål före i amiralitetsrätten, vilket fordrade en noggrann kännedom om hela styrmanskonsten, varför domaren (ty man kunde ju icke begära att vi så synnerligen skulle förstå oss på den saken i Commons) hade bett två gamla bisittare från Trinity House att för Guds skull komma och hjälpa honom. Dora var emellertid åter närvarande vid frukosten för att skänka i teet, och jag hade det sorgliga nöjet att uppe i vagnen få taga hatten av mig för henne, medan hon stod i porten med Jip på armen.

Vad amiralitetsrätten var för mig den dagen, huru vår sak, medan jag lyssnade till förhandlingarna, föreföll mig vara den värsta gallimatias, huru jag såg »Dora» inristat på bladet av silveråran, som lades på bordet såsom en sinnebild av denna höga jurisdiktion, och hur jag, då mr Spenlow for hem utan mig (jag hade nämligen hyst det vanvettiga hoppet, att han skulle taga mig med sig), kände mig till mods som om jag varit en matros, och det fartyg, till vilket jag hörde, hade seglat ifrån mig och lämnat mig kvar på en öde ö, vill jag icke göra något fruktlöst försök att skildra. Om denna sömniga gamla domstol kunde ruska upp sig och någon synlig gestalt framställa de vakna drömmar jag haft i den om Dora, skulle den lägga min trohet och ståndaktighet i dagen.

Jag menar icke blott de drömmar jag hade denna dag, utan varje dag, den ena veckan och den ena rättsterminen efter den andra. Jag gick dit, icke för att höra på vad som försiggick, utan för att tänka på Dora. Om jag någonsin ägnade en tanke åt målen, då de smögo sig förbi mig i sin snäckgång, så var det endast för att vid äktenskapsmålen, som ständigt erinrade mig om Dora, fråga mig själv, huru det kunde gå till, att gift folk kunde vara annat än lyckliga, och att vid arvsprocesserna överväga vilket var det första steg jag, ifall det omtvistade penningbeloppet hade blivit testamenterat åt mig, skulle ha tagit i avseende på Dora. Under den första veckan av min passion köpte jag fyra dyrbara västar — icke för min egen skull, ty jag satte icke något värde på dem, utan för Doras — och började gå med ljusgula handskar och lägga grundvalen till alla de liktornar jag sedan haft. Om de stövlar, med vilka jag gick vid denna tid, endast kunde framskaffas och jämföras med mina fötters naturliga omfång, skulle de på det mest rörande sätt bevisa i vilket tillstånd mitt hjärta befann sig.

Och likväl tillryggalade jag, huru ömkligt jag än lemlästade mig genom detta sätt att hylla Dora, flera mil varje dag, i hopp om att få se henne. Jag var icke blott lika väl känd på Norwoodvägen som postbärarna i denna trakt, utan jag genomströvade även själva London. Jag vandrade omkring på de gator, där de förnämsta modebutikerna funnos, spökade på basaren som en orolig ande och drev omkring i parken, långt efter sedan jag hade blivit alldeles uttröttad. Då och då fick jag se henne, med långa mellanrum och högst sällan. Kanske såg jag hennes handske vifta genom ett vagnsfönster; kanske mötte jag henne och promenerade ett stycke med henne och miss Murdstone och talade med henne. I det senare fallet var jag alltid högst olycklig efteråt, vid tanken på att jag icke hade sagt någonting rakt på saken, eller att hon icke hade någon aning om hur högt jag dyrkade henne, eller att hon icke brydde sig om mig. Jag låg, såsom man lätt kan tänka sig, alltjämt på utkik efter en ny bjudning till mr Spenlows hus, men blev ständigt besviken i min väntan, ty jag fick ingen sådan.

Mrs Crupp måste ha varit ett skarpsinnigt fruntimmer, ty medan denna känsla ännu endast var några veckor gammal och jag icke haft mod att skriva mera utförligt till Agnes, än att jag hade varit i mr Spenlows hus — »vilkens familj», tillade jag, »består av en dotter»; — mrs Crupp, säger jag, måste ha varit ett skarpsinnigt fruntimmer, ty redan i detta tidiga stadium upptäckte hon den. En afton, då jag var mycket nedslagen och hon själv led av den ovan omnämnda sjukdomen, kom hon upp till mig för att fråga, om jag icke kunde ge henne litet kardemumtinktur blandad med rabarber och kryddad med sju droppar nejlikessens, vilket var det bästa botemedlet mot hennes onda, eller också, om jag icke hade det, litet konjak, vilket var näst det bästa. Den smakade henne icke så bra, sade hon, men den var, som sagt, det näst bästa. Då jag aldrig ens hade hört talas om det förra läkemedlet och alltid hade det andra till hands, gav jag mrs Crupp ett glas av detta, vilket hon, på det att jag icke skulle misstänka att det användes till något opassande bruk, började att tömma i min åsyn.

»Krya upp er, sir», sade mrs Crupp. »Jag kan inte uthärda att se er så där, sir, jag är själv mor.»

Jag fattade icke alldeles detta faktums tillämplighet på mig, men log likväl så vänligt mot mrs Crupp, som det stod i min makt.

»Hör nu, sir», sade mrs Crupp, »ursäkta — jag vet vad det är, sir. Det är en ung dam med i spelet.»

»Mrs Crupp!» sade jag och rodnade.

»Å, Gud signe er, var inte så sorgsen, sir!» sade mrs Crupp och nickade uppmuntrande. »Ge aldrig tappt, sir! Om inte hon ler emot er, så är det nog de som vilja det. Ni är en ung herre som kan vänta sig leenden av de unga flickorna, mr Copperfull, och ni måste lära er känna ert eget värde, sir.»

Mrs Crupp kallade mig ständigt mr Copperfull; först och främst sannolikt därför att det icke var mitt namn och för det andra, efter vad jag tror, på grund av en dunkel tankeförbindelse med en full flaska.

»Varför tror ni då, mrs Crupp, att en ung dam är med i spelet?» frågade jag.

»Mr Copperfull», sade mrs Crupp med mycken känsla, »jag är själv mor.»

Under någon tid kunde mrs Crupp endast lägga handen på sitt nankinsbröst och styrka sig mot den återvändande smärtan med att smutta på medikamentet. Därefter talade hon åter.

»Då er kära tant hyrde de här rummen åt er, mr Copperfull», sade mrs Crupp, »sade jag, att jag nu hade fått en som jag kunde få pyssla om. ’Gud ske lov’, läto mina ord, ’nu har jag fått en som jag kan få pyssla om!’ — Ni varken äter eller dricker tillräckligt, mr Copperfull.»

»Är det därpå ni stöder ert antagande, mrs Crupp?» frågade jag.

»Sir», sade mrs Crupp i en nästan sträng ton, »jag har haft flera unga herrar att passa upp på, utom er. En ung herre kan vara alltför noggrann om sig eller alltför litet noggrann om sig. Han kan borsta sitt hår alltför regelbundet eller alltför oregelbundet. Han kan gå med alltför stora eller alltför små stövlar. Det beror på hur den unge herrns ursprungliga karaktär blivit utbildad. Men om han går till ytterlighet åt någondera hållet, sir, så är det en ung dam med i spelet.»

Mrs Crupp skakade på huvudet, och det med en sådan bestämdhet, att jag icke hade en enda tum gynnsam terräng övrig.

»Så till exempel den här herrn, som dog här före er själv», sade mrs Crupp, »han gick och förälskade sig i en uppasserska på ett värdshus och måste genast låta ta in sina västar, fastän han var mycket utsvälld av drickning.»

»Mrs Crupp», sade jag, »jag får be er vara god och inte sätta den unga dam, som här kan vara i fråga, i samband med en värdshuspiga eller någonting av det slaget!»

»Mr Copperfull», sade mrs Crupp, »jag är själv mor. Jag ber om ursäkt, sir, ifall jag besvärar. Jag vill ogärna besvära, om jag inte är välkommen, men ni är en ung herre, mr Copperfull, och mitt råd till er är att vara vid gott mod och lära er känna ert eget värde. Om ni kunde ta er till någonting, sir», sade mrs Crupp; »om ni till exempel tog er till att spela käglor, som är hälsosamt, skulle ni få se att det skulle förströ er och göra er gott.»

Med dessa ord tackade mrs Crupp med en majestätisk nigning och avlägsnade sig, låtsande sig vara mycket rädd och försiktig om konjaken, vilken redan var helt och hållet urdrucken. I det hennes gestalt försvann i förstugans dunkel, visade sig visserligen detta råd i mina ögon från synpunkten av en viss liten otillbörlig frihet å mrs Crupps sida, men på samma gång var jag, från en annan sypunkt, rätt glad att ha erhållit det, nämligen såsom ett ord i rättan tid och en varning åt mig, att i framtiden söka att bättre bevara min hemlighet.

1. En i det konservativa England vanlig fras är: Rör vid landets institutioner (och i synnerhet vid the Commons, som även betyder parlamentet, underhuset), och allt går åt fanders.