David Copperfield/Del I/Kapitel 27
| ← Jag råkar i fångenskap |
|
Mr Micawbers utmaningshandske → |
TJUGUSJUNDE KAPITLET.
Tommy Traddles.
Det var måhända på grund av mrs Crupps råd och kanske av intet bättre skäl än att det fanns en viss ljudlikhet mellan käglor och Traddles, som jag den följJande dagen kom på den tanken, att jag skulle gå och söka upp Traddles. Den tid, som han skulle vara borta, var nu mer än förliden, och han bodde vid en liten gata i närheten av veterinärskolan i Camden Town, vilken, efter vad jag fick veta av en av våra skrivare, som själv hade sin bostad där i trakten, huvudsakligen beboddes av studenter, som köpte levande åsnor och anställde experiment med dessa fyrfotade djur i sina enskilda rum. Sedan jag av bemälde skrivare erhållit upplysning om vägen till den ifrågavarande akademiska lunden, begav jag mig samma eftermiddag dit för att besöka min gamle skolkamrat.
Jag fann gatan icke på långt när så behaglig som jag för Traddles’ skull kunde ha önskat. Invånarna tycktes ha en viss fallenhet för att kasta ut på gatan alla de småsaker, som de icke behövde, varigenom denna blev icke blott illaluktande och smutsig, utan även hal, till följd av kålbladen. Skräpet inskränkte sig emellertid icke uteslutande till växtriket, ty under det jag såg mig om efter det husnummer jag sökte, upptäckte jag en sko, en hopklämd stekpanna, ett paraply och en svart hatt i olika stadier av upplösning.
Ställets hela utseende påminde mig ovillkorligen om den tid, då jag bodde hos mr och mrs Micawber. Ett obeskrivligt uttryck av urblekt elegans, som lådde vid det hus jag sökte och som gjorde det olikt alla de andra husen där på gatan — ehuru de alla voro uppförda efter samma enformiga mönster och liknade de tidiga försöken av en drumlig pojke, som lärde sig att rita hus, men ännu icke kommit längre än till de första kråkfötterna, föreställande tegel och murbruk — erinrande mig ännu mera om mr och mrs Micawber. I det jag händelsevis kom fram till porten just som den öppnades för mjölkbudet med aftonmjölken, blev jag ännu mera tydligt erinrad om mr och mrs Micawber.
»Nå», sade karlen till en mycket ungdomlig tjänsteflicka. »Har det hörts någonting av min lilla räkning ännu?»
»Ja, herrn säger, att han ska betala den med det snaraste», var svaret.
»Ty», sade mjölkbudet, i det han fortfor som om han icke hade fått något svar och, efter vad jag av hans ton förmodade, snarare talade till uppbyggelse för någon inne i huset än för den ungdomliga tjänsteflicekan — en förmodan som ytterligare styrktes av det sätt varpå han stirrade inåt förstugan — »ty den här räkningen har nu löpt så länge, att jag börjar tro att han rakt löper sin väg, utan att vidare låta höra av sig. Och nu tänker jag inte längre finna mig i det, förstår ni!» sade mjölkbudet, ännu en gång, slungande sin röst in i huset och stirrande inåt förstugan.
I betraktande av att han handlade med den milda artikeln mjölk, kunde man icke tänka sig någon starkare motsats. Hans sätt skulle ha varit häftigt och barskt även hos en slaktare och en brännvinsförsäljare.
Den ungdomliga tjänsteflickans röst blev svag, men att döma av hennes läppars rörelser, tycktes hon mig åter mumla något om att räkningen med det snaraste skulle bli betald.
»Hör på», sade mjölkbudet och såg henne för första gången rakt i ansiktet, i det han fattade henne om hakan, »tycker ni om mjölk?»
»Ja, det gör jag», svarade hon.
»Det är bra», sade mjölkbudet, »i sådant fall får ni inte någon mjölk i morgon. Hör ni? Inte en droppe mjölk får ni i morgon.»
Det föreföll mig emellertid som om hon känt sig litet lättad av utsikten att få mjölk i dag. Sedan mjölkbudet skakat på huvudet med en mörk blick på henne, släppte han hennes haka, tog allt annat än beredvilligt av locket på sin flaska och mätte den vanliga kvantiteten i familjemuggen. Då detta var gjort, gick han brummande sin väg och uppstämde med ett hämndlystet skrik sitt vanliga rop utanför nästa port.
»Bor mr Traddles här?» frågade jag nu.
En hemlighetsfull röst borta från andra ändan av stugan svarade »ja», varpå den ungdomliga tjänsteflickan även svarade »ja».
»Är han hemma?» frågade jag.
Åter svarade den hemlighetsfulla rösten jakande och åter upprepade tjänsteflickan svaret. Därefter gick jag in och enligt tjänsteflickans anvisning upp med det medvetande, i det jag gick förbi dörren till rummet åt gården, att jag observerades av ett par hemlighetsfulla ögon, vilka sannolikt tillhörde den hemlighetsfulla rösten.
Då jag hade kommit uppför trappan — huset bestod endast av en våning ovanpå bottenvåningen — stod Traddles där uppe för att taga emot mig. Han var förtjust över att få se mig och förde mie med den största hjärtlighet in i sin lilla kammare. Den låg på framsidan av huset och var ganska prydligt, ehuru sparsamt möblerad. Den var hans enda rum, kunde jag märka, ty det stod en liggsoffa där inne, och hans skoborstar och blanksmörja lågo bland hans böcker — på översta hyllan bakom ett lexikon. Hans bord var fullt av papper, och han arbetade ivrigt, klädd i en gammal rock. Jag betraktade ingenting, så vitt jag vet, men såg likväl allting, ända till utsikten av en kyrka på hans porslinsbläckhorn, då jag satte mig ned — och även detta var en egenskap som jag hade uppövat under den gamla Micawbertiden. Åtskilliga sinnrika anstalter, vilka han vidtagit för att dölja sin byrå, stället där hans stövlar stodo, sin rakspegel etc., framställde sig för mig såsom tydliga bevis på att han ännu var densamme Traddles, som förr plägade av skrivpapper göra modeller till elefantnästen att gömma flugor uti och under elak behandling tröstade sig med dessa minnesvärda konstverk, vilka jag så ofta omnämnt.
I en vrå av rummet fanns någonting, som var nätt överhöljt med en stor, kort duk, men jag kunde icke bli klok på vad det var.
»Traddles», sade jag, i det jag åter tryckte hans hand sedan jag hade satt mig, »vad det gläder mig att se dig!»
»Jag är också vådligt glad över att se dig, Copperfield», svarade han. »Det var också just därför att jag blev så obeskrivligt glad över att träffa dig vid Ely Place och var så säker om att det även gladde dig att träffa mig, som jag gav dig den här adressen, i stället för adressen på mitt kontor.»
»Å, har du kontor?» sade jag.
»Ja, jag har fjärdedelen av ett rum och en förstuga och fjärdedelen av en skrivare», sade Traddles. »Jag och tre andra ha slagit oss ihop om en lägenhet — för att det ska se mera affärsmässigt ut — och vi ha även fyrdelat skrivaren. En halv krona[1] i veckan kostar han mig.»
Hans gamla, okonstlade karaktär och goda lynne och någonting av hans gamla otur därjämte tycktes le emot mig uti det leende, varmed han avgav denna förklaring.
»Du må inte tro, Copperfield», fortfor Traddles, »att det är därför att jag är det allra minsta stolt, som jag vanligen inte lämnar min adress här. Det är endast för deras skull som komma till mig och kanske inte skulle vilja besöka mig här. Vad mig själv angår, så kämpar jag mig fram genom världen mot svårigheter och bekymmer, och det skulle vara löjligt av mig, om jag gjorde anspråk på något annat.»
»Mr Waterbrook berättade mig, att du studerar till att bli advokat», sade jag.
»Ja visst, svarade Traddles och gnuggade långsamt händerna, »jag studerar på att bli advokat. Egentligen har jag då alldeles nyss börjat min lärotid efter ett tämligen långt uppskov. Det är allt någon tid sedan jag blev inskriven, men betalningen av de hundra punden var ett svårt tag — ett svårt tag!» upprepade Traddles och grinade illa, som om han hade fått en tand utryckt.
»Vet du vad jag inte kan låta bli att tänka på, Traddles, medan jag sitter här och ser på dig?» sade jag.
»Nej», sade han.
»Det är de himmelsblåa kläder, som du brukade gå med.»
»Ack ja, ja visst ja!» utbrast Traddles med ett skratt. »Snäva i armar och ben? Ack ja! Det var lyckliga tider, de där, inte sant?»
»Jag tror att vår skolmästare kunde ha gjort dem lyckligare, utan skada för någon av oss», svarade jag.
»Å ja, kanske», svarade Traddles. »Men vi hade allt bra trevligt ändå. Kommer du ihåg nätterna där uppe i sovrummet, då vi höllo våra små supéer och du berättade de där historierna? Ha, ha, ha! Och kommer du ihåg vad stryk jag fick för att jag grät över mr Mell? Gamle Creakle! Det skulle min själ vara roligt att få återse honom!»
»Han var brutal och grym emot dig, Traddles», sade jag harmset; ty hans goda lynne gjorde att det förekom mig som det ej var längre sedan än i går som jag hade sett honom få stryk.
»Tycker du det?» svarade Traddles. »Verkligen? Ja, kanske var han bra sträng. Men allt är nu för länge sedan förbi. Gamle Creakle!»
»Det var ju en onkel som gav dig din uppfostran?» sade jag.
»Ja visst», sade Traddles. »Densamme som jag jämt tänkte skriva till, ehuru det aldrig blev något utav. Ha, ha, ha! Ja, jag hade en onkel, men han dog kort efter sedan jag hade lämnat skolan.»
»Verkligen?»
»Ja. Han var en f. d. klädeshandlare och hade insatt mig till sin arvinge, men så fattade han ovilja emot mig, då jag växte upp.»
»Är det verkligen ditt allvar?» frågade jag, ty han var så lugn, att jag trodde han menade något annat.
»Ja, visst är det mitt allvar, Copperfield», svarade Traddles. »Det var mycket ledsamt, men han kunde rakt inte tåla mig. Han sade att jag inte var vad han hade hoppats, och så gifte han sig med sin hushållerska.»
»Och vad gjorde du då?»
»Egentligen ingenting», sade Traddles. »Jag bodde hos dem och väntade på att få någon anställning, men så slog gikten olyckligtvis upp i magen på honom, och så dog han; änkan gifte om sig med en ung man, och jag blev oförsörjd.»
»Fick du ingenting alls, Traddles?»
»Jo, bevars, visst fick jag det», svarade Traddles. »Jag fick femtio pund. Men som jag inte hade blivit uppfostrad för något visst yrke, visste jag till en början rakt inte vad jag skulle taga mig till. Emellertid började jag, med tillhjälp av sonen till en jurist, som hade varit i Salem House — Yawler, han med krokiga näsan. Kommer du ihåg honom?»
»Nej, han måtte inte ha varit där på min tid; alla näsorna voro raka den tiden.»
»Nå ja, det är detsamma», sade Traddles. »Jag började med hans tillhjälp renskriva juridiska handlingar. Det inbragte just inte så mycket, och så började jag sätta upp inlagor och göra utdrag ur handlingar och allt det där. Ty du ska veta att jag kan arbeta som en hel karl och lärt mig att göra min flit i sådana där saker. Nå väl, det där förde mig på den tanken att själv börja studera juridik, och så sprang resten av de femtio punden. Yawler rekommenderade mig emellertid åt ett par kontor — mr Waterbrooks var det ena — och så fick jag rätt mycket arbete. Dessutom var jag nog lycklig att bli bekant med en förläggare, som höll på att ge ut en encyklopedi och som givit mig en hel hop arbete, och jag håller just nu» (här kastade han en blick på sitt bord) »på att arbeta åt honom. Jag är inte så dum i att kompilera och sammandraga, Copperfield», sade Traddles med samma uttryck av glad förtröstan i allting; »men jag har ingen uppfinningsgåva — inte den allra ringaste. Jag tror knappast att det någonsin funnits en ung man med mindre originalitet än jag.»
Som Traddles tycktes vänta att jag skulle medgiva detta såsom något som föll av sig självt, nickade jag, och därefter fortfor han med samma livliga tålamod — jag kan icke hitta på något bättre uttryck — som förut.
»På detta sätt lyckades det mig, genom att leva mycket sparsamt, att så småningom skrapa ihop de hundra punden i inskrivningsavgift», sade Traddles, »och nu äro de gudskelov betalda — ehuru det var — ehuru det verkligen var ett svårt tag», och därmed grinade han illa igen, som om en ny tand hade ryckts ut på honom. »Jag lever ännu av det slags arbete jag talat om, men hoppas att med det snaraste få anställning i en tidning, och då är min lycka så gott som gjord. Men du, Copperfield, är densamme som du alltid varit, med samma hyggliga utseende, och det är mig ett sådant nöje att se dig, att jag inte vill dölja någonting för dig. Därför vill jag också tala om för dig att jag är förlovad.»
Förlovad! O, Dora!
»Hon är dotter till en hjälppräst i Devonshire», sade Traddles, »och har nio syskon. Ja», sade han, då han såg mig ofrivilligt kasta en blick på utsikten på bläckhornet, »det där är kyrkan! Om man viker av ur porten här till vänster», här förde han fingret utåt skrivtyget, »så ligger huset här, där jag nu håller pennan; således, som du ser, alldeles mitt emot kyrkan.»
Jag kunde icke förrän längre fram fullt sätta mig in i den innerliga förnöjelse, varmed han inlät sig i dessa detaljer, ty för ögonblicket gjorde mina själviska tankar en planritning av mr Spenlows hus och trädgård.
»Hon är en så söt och snäll flicka!» sade Traddles, litet äldre än jag, men den allra sötaste och snällaste flicka! Jag talade ju om för dig att jag skulle resa från staden? Jag har varit där nere, Jag gick dit ned och tillbaka igen och hade utomordentligt glada och lyckliga dagar. Jag förmodar att vår förlovning kommer att räcka tämligen länge, men vår lösen är: ’Vänta och hoppas!’ Vi säga så alltid. ’Vänta och hoppas!’ säga vi alltid. Och hon skulle vänta på mig, Copperfield, till dess hon bleve sextio år — eller hur gammal som helst!»
Traddles reste sig upp från sin stol och lade med ett triumferande leende handen på den vita duk jag hade märkt.
»Emellertid må du inte tro», sade han, »att vi inte börjat att tänka på vår bosättning. Jo, vi ha redan börjat. Vi måste gå sakta tillväga, men börjat ha vi. Här», fortfor han och drog med stor försiktighet och stolthet undan duken, »ser du ett par saker att börja med. Den här blomkrukan med fat har hon själv köpt. Man sätter den i ett salsfönster», sade Traddles och gick ett par steg tillbaka för att kunna betrakta den med så mycket större beundran, »med en blomma uti — och så har man den! Det här lilla runda bordet med marmorskivan (den är två fot och tio tum i omkrets) har jag köpt. Man vill lägga ifrån sig en bok, förstår du, eller någon kommer för att hälsa på en eller på ens hustru och vill ha någonting att sätta ifrån sig tekoppen på, och — så har man det igen!» sade Traddles. »Det är ett beundransvärt arbete — fast som en klippa!»
Jag beundrade högeligen båda sakerna, och Traddles lade tillbaka duken lika varsamt som han hade tagit bort den.
»Det är just inte mycket att sätta bo med», sade Traddles, »men det är ändå alltid någonting. Duktyg och sängkläder och allt det där göra mig det värsta bekymret, Copperfield; sak samma är det även med kökskärlen — såsom grytor och ljusstakar och dylika nödvändighetsartiklar — ty de äro dyra och gå till pengar. Men ’vänta och hoppas!’ Och jag försäkrar dig, att hon är den allra sötaste och snällaste flicka!»
»Ja det är jag fullt övertygad om», sade jag.
»Emellertid», sade Traddles, i det han åter slog sig ned, »och det är slutet på det långa pratet om mig själv, tar jag mig fram så gott jag kan. Jag förtjänar inte mycket, men så ger jag inte heller ut mycket. I allmänhet äter jag tillsammans med folket där nere, och de äro verkligen mycket hyggliga människor. Både mr och mrs Micawber ha sett en hel del av världen och äro mycket underhållande.»
»Kära Traddles, vad säger du?» utbrast jag häftigt.
Traddles såg på mig, som om han ej kunde begripa vad jag menade.
»Mr och mrs Micawber!» upprepade jag. »Dem känner jag mycket väl!»
En i lämplig tid inträffande knackning på porten, vilken jag mycket väl kände igen till följd av gammal erfarenhet från Windsor Terrace, och som ingen annan än mr Micawber kunde ha åstadkommit, löste varje tvivel i min själ om huruvida det kunde vara mina gamla vänner. Jag bad därför Traddles säga åt sin värd att han skulle vara god och komma upp, vilket Traddles även gjorde över balustraden, och mr Micawber, alldeles oförändrad — de åtsittande pantalongerna, käppen, kragarna och lornjetten alldeles desamma som alltid — trädde in i rummet med en förnäm och ungdomlig min.
»Jag ber om ursäkt, mr Traddles», sade mr Micawber med den gamla rullningen i sin röst, i det han höll upp med att gnola på en visstump. »Jag visste inte att det fanns någon för denna bostad främmande individ i ert allra heligaste.»
Mr Micawber gjorde en lätt bugning för mig och drog upp sina kragar.
»Hur står det till, mr Micawber?» sade jag.
»Ni är mycket artig, min herre», sade mr Micawber. »Jag befinner mig in statu quo.»
»Än mrs Micawber då?» fortfor jag.
»Även hon befinner sig gudskelov in statu quo», sade mr Micawber.
»Nå, än barnen då, mr Micawber?»
»Jo», sade mr Micawber, »det gläder mig att kunna svara, att även de befinna sig i högönsklig välmåga.»
Under hela tiden hade mr Micawber icke på minsta sätt känt igen mig, ehuru han stod alldeles mitt emot mig, men då han nu såg mig le, betraktade han mig uppmärksammare, tog ett steg tillbaka och utropade: »Är det möjligt? Har jag det nöjet att återse Copperfield?» och så skakade han mina båda händer med den livligaste värme.
»Herre Gud, mr Traddles!» sade mr Micawber. »Att tänka sig att jag skulle finna er vara en bekant till min ungdomsvän, min följeslagare från forna tider!… Min söta vän!» ropade han över balustraden ned till mrs Micawber, medan Traddles icke utan skäl såg helt förvånad ut vid denna beskrivning av mig. »Det är en herre här uppe hos mr Traddles, som önskar få det nöjet att bli presenterad för dig, min ängel!»
Mr Micawber kom genast in igen och skakade ännu en gång mina händer.
»Och hur står det till med vår gode vän, doktorn, Copperfield?» frågade mr Micawber. »Och vänkretsen i Canterbury?»
»Jag har endast de bästa underrättelser om dem», svarade jag.
»Det fröjdar mig på det högsta att höra», sade mr Micawber. »Det var i Canterbury vi senast träffades — i skuggan, kan jag bildligen säga, av denna av Chaucer förevigade religiösa byggnad, som fordom var en tillflyktsort för pilgrimer från de mest avlägsna vrår av — kort sagt», slöt mr Micawber, »i den omedelbara närheten av domkyrkan.»
Jag svarade att så var. Mr Micawber fortfor att tala så fort han förmådde, men, efter vad det förekom mig, likväl icke utan att röja vissa tecken till förlägenhet i sitt ansikte över att han hörde åtskilliga ljud i rummet bredvid, som om mrs Micawber tvättade sina händer och hastigt öppnade och tillslöt lådor, som gingo tämligen trögt och ostadigt.
»Ni finner oss, Copperfield», sade mr Micawber, med ett öga på Traddles, »för ögonblicket inrättade på vad man skulle kunna kalla en ringa och anspråkslös fot, men som ni vet, har jag under loppet av min levnadsbana övervunnit svårigheter och överstigit hinder. Ni är inte obekant med den omständigheten, att det funnits perioder i mitt liv, då det varit nödvändigt för mig att göra ett litet uppehåll, till dess vissa väntade händelser skulle låta höra av sig; då det varit nödvändigt för mig att taga ett steg tillbaka, innan jag gjorde vad jag hoppas kunna utan förmätenhet kalla — ett språng. Det närvarande ögonblicket är ett av dessa viktiga skeden i en människas liv. Ni finner mig ha tagit ett steg tillbaka till ett språng, och jag har alla anledningar att tro, att ett kraftigt språng snart ska bli resultatet.»
Medan jag gav tillkänna min övertygelse därom, trädde mrs Micawber in, litet mera pjaskig än vanligt, åtminstone såg det så ut för mina nu ovana ögon, men likväl i viss mån förberedd för sällskapslivet och utstyrd i ett par bruna handskar.
»Min bästa vän», sade mr Micawber, i det han förde henne fram till mig, »här är en herre vid namn Copperfield, som önskar att förnya sin bekantskap med dig.»
Efter vad följderna visade, hade det varit bättre, om han hade meddelat denna nyhet litet försiktigare, ty mrs Micawber, som befann sig i ett något ömtåligt hälsotillstånd, blev alldeles överväldigad och så illamående, att mr Micawber i häpenheten såg sig tvungen att skynda ut till vattentunnan på bakgården och hämta en skål vatten för att därmed bada hennes panna. Hon kvicknade emellertid snart vid igen och var verkligen glad över att se mig. Vi språkade allesammans en halvtimme med varandra, och jag frågade henne om tvillingarna, vilka, efter vad hon sade, nu hade vuxit upp till »ena stora baddare» och angående master och miss Micawber, vilka hon beskrev såsom »riktiga jättar», ehuru de för tillfället icke blevo förevisade.
Mr Micawber var mycket ivrig att jag skulle stanna till middagen, och jag skulle själv icke heller haft något däremot, om jag icke hade trott mig i mrs Micawbers ögon läsa förlägenheten och en viss beräkning i fråga om kvantiteten av det kalla köttet. Jag föregav därför en annan bjudning, och då jag såg att mrs Micawber genast blev lättare om hjärtat, motstod jag alla ytterligare övertalningsförsök.
Emellertid förklarade jag för Traddles och mr och mrs Micawber, att de, innan jag kunde tänka på att lämna dem, måste bestämma en dag då de ville komma och äta middag hos mig. Det arbete Traddles hade åtagit sig, gjorde det nödvändigt att dröja litet, men slutligen kommo vi överens om en dag som passade för oss alla, och därefter tog jag avsked.
Under förevändning att visa mig en närmare väg än den som jag hade kommit, ledsagade mig mr Micawber till gathörnet, emedan han, efter vad han förklarade för mig, gärna ville säga några ord i förtroende till en gammal vän.
»Min bäste Copperfield», sade mr Micawber, »jag behöver knappast säga er, att det under förhandenvarande förhållanden är en obeskrivlig tröst att ha en själ sådan som den, vilken tindrar — ifall jag får begagna mig av detta uttryck — tindrar hos er vän Traddles. Med en tvätterska, som utställer karameller till försäljning i sitt fönster, till närmaste granne och med en polisbetjänt i huset mitt emot, kan ni föreställa er, att hans sällskap måste vara en källa till tröst för både mig själv och mrs Micawber. För ögonblicket, min bäste Copperfield, är min befattning att sälja spannmål i kommission. Detta är inte någon affär av inbringande natur — med andra ord, den lönar sig inte — och vissa tillfälliga förlägenheter av pekuniär natur ha blivit följden därav. Det gläder mig emellertid att kunna tillägga, att jag nu har nära utsikt till att något ska låta höra av sig (jag har inte rättighet att säga i vilken riktning), vilket jag hoppas ska sätta mig i stånd att betrygga framtiden både för mig själv och mr Traddles, för vilken jag hyser ett oskrymtat deltagande. Ni torde kanske vara förberedd på att höra att mrs Micawber befinner sig i ett hälsotillstånd, som inte gör det alldeles osannolikt att det kan bli en tillökning i dessa kärlekspanter, som — kort sagt, i den barnsliga gruppen. Mrs Micawbers familj har haft den artigheten att giva tillkänna sitt missnöje med detta sakernas tillstånd. Jag vill härvid endast anmärka, att jag inte inser, att detta är något som vidkommer dem, och att jag tillbakavisar detta uttryck av deras känslor med förakt och med — med trots!»
Mr Micawber skakade därefter ännu en gång hand med mig och lämnade mig.
- ↑ Omkring 2 kr. 25 öre.