David Copperfield/Del II/Kapitel 07
| ← Lycksalig |
|
Nedslagenhet → |
SJUNDE KAPITLET.
Min tant gör mig förvånad.
Så snart Dora och jag hade blivit förlovade, skrev jag till Agnes. Jag skrev ett långt brev till henne, uti vilket jag sökte göra begripligt för henne hur lycklig jag var och vilken älskvärd varelse Dora var. Jag bad Agnes icke anse detta för en tanklös passion, som någonsin kunde lämna rum för en annan eller som hade den ringaste likhet med de barnsliga infall, över vilka vi förr hade plägat skämta. Jag försäkrade henne, att dess djup var outgrundligt och uttalade den tron, att dess make ännu aldrig hade skådats i världen.
Hur det var, så hände det sig, att, medan jag en vacker afton satt vid mitt fönster och skrev till Agnes, minnet av hennes klara, lugna ögon och hennes vänliga ansikte smög sig över mig och spred en sådan anda av lugn och frid över den förvirring och spänning, varuti jag under den sista tiden hade befunnit mig och varav till och med min lycka hade fått en viss anstrykning, att jag rördes ända till tårar. Jag erinrar mig att jag, då brevet var halvfärdigt, satt med huvudet lutat mot handen och dröjde vid den tanken, att Agnes liksom utgjorde en beståndsdel av mitt naturliga hem; att i detta hus, som hennes närvaro nästan hade gjort heligt för mig, skulle Dora och jag bliva lyckligare än på något annat ställe, och att mitt hjärta i kärlek, glädje, sorg, hopp eller missräkning, kort sagt i varje själsrörelse, instinktivt vände sig dit och där fann sin tillflykt och sin bästa vän.
Om Steerforth sade jag ingenting. Jag berättade henne endast, att det hade varit en stor bedrövelse i Yarmouth till följd av Emilis flykt och att denna på grund av de därmed förenade omständigheterna hade tillfogat mig ett dubbelt sår. Jag visste hur hastigt hon alltid gissade sanningen och att hon säkert icke skulle bli den första som uttalade hans namn.
På detta brev fick jag svar med omgående. Då jag läste det, tyckte jag att Agnes talade till mig. Det var som om hennes hjärtliga röst klingat för mina öron. Vad kan jag väl säga mera?
Traddles hade på sista tiden sökt mig två eller tre gånger medan jag var ute, och då han träffat Peggotty och av henne fått veta att hon hade varit min barnpiga — denna underrättelse var Peggotty alltid färdig att meddela envar som ville höra den — hade han gjort bekantskap med henne och stannat en stund för att prata litet med henne om mig. Så sade Peggotty, men jag fruktar att allt pratet var på hennes sida och ofantligt långt, eftersom det var ytterst svårt att hejda den hederliga varelsen, då hon fick mig till samtalsämne.
Detta erinrar mig om att jag icke blott väntade Traddles en bestämd eftermiddag, som han själv hade satt ut och som nu hade kommit, utan även om att mrs Crupp hade avstått från allt som hörde till hennes departement (betalningen undantagen) till dess Peggotty skulle upphöra att visa sig. Sedan mrs Crupp med den gällaste röst hade fört diverse samtal om Peggotty ute i trappan — med någon osynlig husande, efter vad det tycktes, ty kroppsligen talat var hon alldeles allena vid dessa tillfällen — skrev hon ett brev till mig, i vilket hon utvecklade sina åsikter. Hon började det nämnda brevet med den på varje tilldragelse i hennes liv användbara satsen, att hon själv var mor och övergick därefter till att underrätta mig om att hon fordom hade sett bättre dagar, men att hon i hela sitt liv alltid hade haft en medfödd avsky för spioner, angivare och påflugna människor. Hon nämnde ingen, sade hon, den kunde taga åt sig, som kände sig träffad, men spioner, angivare och påflugna människor, i synnerhet i änkedräkt (dessa ord voro understrukna) hade hon ständigt varit van att förakta. Om en herre blev ett offer för spioner, angivare och påflugna människor (hon ville icke heller nu nämna något namn), så var det hans egen sak; han hade rättighet att följa sitt eget huvud och kunde således gärna få göra det. Allt vad: hon, mrs Crupp, anhöll om, var, att hon icke måtte behöva komma i »kontrakt» med sådana personer. Därför anhöll hon om att bliva fritagen från att passa upp en trappa upp, förrän allt blev så som det förut hade varit och som önskvärt var; och därpå tillade hon ytterligare, att hennes lilla bok skulle ligga på frukostbordet varje lördagsmorgon, vid vilken tid hon önskade att genast erhålla likvid, i den välvilliga avsikten att bespara samtliga parterna besvär och obehag.
Efter detta meddelande inskränkte sig mrs Crupp till att sätta ut fällor i trappan, synnerligast med vattenämbar, och söka locka Peggotty att bryta benen av sig. Jag fann det tämligen obehagligt att leva i ett dylikt belägringstillstånd, men var emellertid alltför rädd för mrs Crupp för att göra ett slut därpå.
»Se god dag, min bäste Copperfield! hur står det till?» utbrast Traddles, som trots alla dessa hinder infann sig punktligt vid min dörr.
»Min bäste Traddles», svarade jag, »det gläder mig mycket att äntligen få träffa dig, och jag har varit mycket ledsen över att jag inte varit hemma förut då du sökt mig. Men jag har varit så mycket upptagen…»
»Ja, naturligtvis», sade 'Traddles. »Din bor väl i London, kan jag tro?»
»Vad menar du?»
»Hon — ursäkta mig — miss D., du vet», sade Traddles och rodnade av idel grannlagenhet. »bor i London — inte sant?»
»Jaså — ja, strax invid London.»
»Min», sade Traddles med en allvarlig blick, »bor, såsom du kanske erinrar dig, i Devonshire — en av tio syskon. Följaktligen är jag inte så upptagen som du — i det avseendet.»
»Jag begriper inte», sade jag, »att du kan uthärda att se henne så sällan.»
»Ja», sade Traddles tankfullt, »det tycks riktigt vara ett underverk. Men det kommer sig förmodligen av att det inte kan hjälpas.»
»Ja, förmodligen», svarade jag med ett leende och icke utan en rodnad, »och därför att du har så mycken ståndaktighet och tålighet, Traddles.»
»Å, bevars», sade Traddles, sedan han betänkt sig ett ögonblick, »tycker du verkligen att jag utmärker mig i den vägen, Copperfield? Det visste jag verkligen inte att jag hade. Men hon själv är en så utomordentligt söt flicka, att hon kanske meddelat mig något av dessa dygder. Nu, då du säger det, Copperfield, skulle det inte förvåna mig om så vore. Jag försäkrar dig att hon alltid glömmer sig själv för att tänka på de nio andra.»
»Är hon den äldsta?» frågade jag.
»Å, Gud bevars, nej», svarade Traddles, »den äldsta är en skönhet.»
Jag tror att han märkte, att jag icke kunde låta bli att le vid det ärliga och trohjärtade i detta svar och tillade med ett leende på sitt eget ärliga ansikte:
»Naturligtvis inte för att min Sofi — ett vackert namn, Copperfield, skulle jag tro?»
»Ja, mycket vackert», svarade jag.
»Inte därför att Sofi inte även är vacker i mina ögon och av vem som helst måste anses för att vara en av de sötaste flickor som någonsin levat, efter vad jag tror, men då jag säger att den äldsta är en skönhet, så menar jag, att hon verkligen är en — en —» han tycktes beskriva cirklar omkring sig med båda händerna — »lysande, förstår du!» sade Traddles med starkt eftertryck.
»Verkligen!» sade jag.
»Ja, jag försäkrar dig», sade Traddles, »verkligen någonting högst ovanligt! Och som hon nu blivit uppfostrad för sällskapslivet och för att beundras, men till följd av familjens inskränkta tillgångar inte är i tillfälle att njuta mycket därav, är hon naturligtvis ibland litet retlig och anspråksfull, men Sofi sätter henne i gott lynne igen.»
»Är Sofi den yngsta?» frågade jag nu.
»Å, bevars, nej», svarade Traddles och strök sig om hakan. »De två yngsta äro bara nio och tio år. Sofi uppfostrar dem.»
»Kanske att hon är den näst äldsta?» yttrade jag.
»Nej», svarade Traddles, »Sara är den näst äldsta. Sara har något fel i ryggraden, stackars flicka, ehuru läkarna säga, att det nog ger sig med tiden. Emellertid måste hon ligga till sängs i ett års tid. Sofi sköter henne. Sofi är den fjärde i ordningen.»
»Lever modern?» frågade jag.
»Ja, visst lever hon», svarade Traddles. »Hon är ett mycket bildat fruntimmer, men den fuktiga trakten passar inte för hennes hälsotillstånd, så att hon förlorat bruket av sina lemmar.»
»Å, Herre Gud!» utbrast jag.
»Ja, är det inte sorgligt?» sade Traddles. »Men från den rent husliga synpunkten betraktat är det ändå inte så illa som det kunde vara, eftersom Sofi intager hennes plats. Hon är lika mycket mor för sin mor som hon är en mor för de andra nio.»
Jag kände den djupaste beundran för denna unga dams dygder och frågade, i uppriktig avsikt att göra mitt bästa för att hindra att Traddles till skada för deras gemensamma framtid bleve lurad, huru mr Micawber mådde.
»Jo, tack, han mår bra», svarade Traddles, »men jag bor inte längre hos honom.»
»Inte?»
»Nej, ser du», sade Traddles i viskande ton, »saken är den, att han ändrat sitt namn till Mortimer på grund av sina tillfälliga förlägenheter och går inte ut förrän det blir mörkt — och då med glasögon. Det gjordes utmätning hemma hos oss för hyran, och mrs Micawber var i ett så förskräckligt tillstånd att jag inte kunde neka att sätta mitt namn på den där andra växeln vi talade om. Du kan föreställa dig, Copperfield, hur angenämt det var för mig att se saken avgjord på detta sätt och mrs Micawber bli lugn och glad igen!»
»Hm!» sade jag.
»Inte för att hennes glädje var av lång varaktighet», fortfor Traddles, »ty olyckligtvis kom en ny utmätning inom åtta dagar därefter, och den upplöste hushållet. Sedan den tiden har jag bott i ett möblerat rum, och Mortimers ha hållit sig mycket undan. Jag hoppas att du inte anser det för själviskt, Copperfield, om jag berättar att möbelhandlaren lade beslag på mitt lilla runda bord med marmorskivan och på Sofis kruka med dithörande fat.»
»Det var bra hårt!» utbrast jag förtrytsamt.
»Ja, det var ett — ett svårt tag», sade Traddles och vred på sig som vanligt vid detta uttryck. »Jag nämner det emellertid inte för att göra några förebråelser, utan av ett visst skäl. Saken är den, Copperfield, att jag inte var i stånd att lösa in dem då utmätningen skedde, först och främst därför att möbelhandlaren, som säkert märkte att jag gärna ville ha dem, dyrkade upp priset förskräckligt och så därför att jag — inte hade några penningar. Men från den dagen», sade Traddles, helt belåten över sin hemlighet, »har jag ständigt hållit skarp utkik på möbelhandlarens butik, som ligger längst uppe vid Tottenham Court Road, och i dag har jag äntligen fått se att mina saker äro utställda till salu. Jag såg dem endast från andra sidan gatan, emedan möbelhandlaren, ifall han finge se mig, skulle begära ett orimligt högt pris för dem. Men eftersom jag nu har pengar, har jag tänkt att du kanske inte skulle ha någonting emot att be din gamla barnpiga följa med mig till butiken — jag kan visa henne den från gathörnet — och köpa dem så billigt som möjligt, som om det vore för hennes egen räkning.»
Den förnöjelse, varmed Traddles utvecklade denna plan för mig och den övertygelse han hade om dess ovanliga slughet, höra till de saker som stå som allra livligast för mitt minne.
Jag svarade honom, att min forna barnpiga helt säkert med nöje skulle vara honom behjälplig, och att vi skulle följas åt alla tre, men på ett villkor, det nämligen, att han skulle fatta ett bestämt beslut att icke tillåta flera utlåningar av sitt namn eller av någonting annat till mr Micawber.
»Min bästa Copperfield», sade Traddles, »det har jag redan gjort, emedan jag började inse, att jag inte blott hade handlat obetänksamt, utan att jag även varit rent av orättvis mot Sofi. Om jag en gång givit mig själv ett löfte, så är ingenting vidare att befara, men jag ger det även med största beredvillighet åt dig. Den första olycksaliga växeln har jag betalt. Jag tvivlar inte på att mr Micawber skulle ha betalt den, om han hade kunnat, men han kunde inte, och en sak måste jag säga dig, Copperfield, som jag tycker mycket om hos mr Micawber. Det angår den där andra växeln, som ännu inte är förfallen. Han säger inte att den är klarerad, men att den ska bli det, och jag tycker att det ligger någonting mycket ärligt och hederligt däruti.»
Jag ville icke rubba min goda vän i hans tillit och höll därför med honom. Sedan vi ytterligare hade språkat en stund tillsammans gingo vi bort till hökarboden för att värva Peggotty, eftersom Traddles vägrade att tillbringa aftonen hos mig, både därför att han hyste den livligaste fruktan för att hans egendom skulle bli köpt av någon annan, innan han hunnit lösa in den, och därför att det just var den afton vilken han en gång för alla hade ägnat åt skrivning till den sötaste flicka i världen.
Jag skall aldrig glömma huru han såg omkring hörnet av Tottenham Court Road, medan Peggotty köpslog om de dyrbara föremålen, eller hans spänning, då hon långsamt närmade sig oss, sedan hon hade gjort ett anbud och blev ropad tillbaka av möbelhandlaren, som ångrade sitt avslag, och vände om igen. Slutet på underhandlingarna blev det, att hon köpte effekterna på tämligen goda villkor, och Traddles var hänryckt av glädje.
»Jag är er verkligen särdeles förbunden», sade Traddles, då han hörde att de ännu samma afton skulle bli hemskickade till honom, »men om jag nu både dig om ännu en tjänst, Copperfield, skulle du då anse det vara narraktigt av mig, Copperfield?»
Jag försäkrade honom på förhand om motsatsen.
»Om ni således ville vara så god», sade Traddles till Peggotty, »och skaffa mig blomkrukan genast, så kunde jag — ty det är Sofi som rår om den, Copperfield — ha god lust att själv bära hem den.»
Peggotty gick med nöje och hämtade den åt honom, och han överhopade henne med sina tacksägelser och gick uppför Tottenham Court Road med blomkrukan kärleksfullt under armen och ett av de mest glädjestrålande uttryck i sitt ansikte, som jag någonsin sett.
Därefter återvände vi till vår bostad. Som butikerna hade en dragningskraft på Peggotty vars make jag aldrig skådat, gick jag helt långsamt framåt, road av att se henne stirra in genom fönstren och väntande på henne så ofta hon ville. Sålunda dröjde det en god stund innan vi kommo fram till Adelphi.
Under vår vandring uppför trapporna fäste jag hennes uppmärksamhet på att mrs Crupps fällor voro försvunna samt på färska spår efter fötter, och då vi kommo högre upp, blevo vi båda högligen förvånade över att se min yttre dörr, som jag hade stängt, stå öppen och över att höra röster där innanför.
Vi sågo på varandra utan att begripa vad detta skulle betyda och stego in; men huru stor blev icke min förvåning, då jag där inne fann min tant och mr Dick! Min tant satt, lik en kvinnlig Robinson Crusœ, på en hel hög respackning med sina två fåglar framför sig och sin katt i knäet, sysselsatt med att dricka te. Mr Dick stod och stödde sig tankfull mot en stor drake, av samma slag som dem vi ofta hade låtit flyga, och omgiven av ännu en hel hög packning.
»Min bästa tant!» utropade jag. »Vilket oväntat nöje!»
Vi omfamnade varandra hjärtligt, och mr Dick och jag skakade hjärtligt varandras händer, och mrs Crupp, som var sysselsatt med att servera te och icke kunde vara nog artig och uppmärksam, sade hjärtligt, att hon ganska väl hade vetat att mr Copperfull skulle bli alldeles förtjust, då han fick se sina kära släktingar.
»Hallå!» sade min tant till Peggotty, som stod helt förskräckt vid åsynen av denna fruktade personlighet. »Hur står det till med er?»
»Ni kommer ju ihåg min tant, Peggotty?» sade jag.
»För Guds skull, barn», utbrast min tant, »kalla då henne inte vid detta namn från Söderhavsöarna! Om hon gift sig och blivit det kvitt, vilket var det bästa hon kunde göra, varför låter du inte då förändringen komma henne till godo? Vad är ert namn nu, P.?» sade min tant såsom ett slags förmildring av det förhatliga namnet.
»Barkis, madame», svarade Peggotty med en nigning.
»Nå, det låter då mänskligt», sade min tant, »det låter mindre som om ni vore i behov av en missionär. Hur står det till, Barkis? Jag hoppas att ni mår väl!»
Uppmuntrad av dessa nådiga ord och av att min tant räckte fram sin hand, närmade sig Barkis, fattade handen och gjorde en tacksam nigning.
»Jag märker att vi äro äldre än vi voro», sade min tant. »Vi ha endast träffats en gång förr, som ni vet. Det var just ett trevligt bestyr vi hade då! Trot, min vän, en kopp till.»
Jag räckte den pliktskyldigast åt min tant, som iakttog sin vanliga oböjliga hållning, och vågade mig fram med en invändning mot att hon satt på en koffert.
»Låt mig skjuta hit soffan eller länstolen, tant», sade jag. »Varför gör du det så obekvämt åt dig?»
»Tack, käre Trot», svarade min tant, »jag föredrar att sitta på min egendom.» Här såg min tant skarpt på mrs Crupp och anmärkte: »Ni behöver inte besvära er med att vänta.»
»Ska jag inte slå litet mera te på kannan innan jag går?» sade mrs Crupp.
»Nej, jag tackar», svarade min tant.
»Vill ni inte låta mig gå efter en skiva smör till?» sade mrs Crupp. »Eller skulle ni kanske vilja försöka att äta ett alldeles nyvärpt ägg? eller ska jag steka en bit skinka? Är det inte någonting som jag kan göra för er älskade tant, mr Copperfull?»
»Nej, tack, alldeles ingenting», svarade min tant. Jag försäkrar att jag är alldeles belåten.»
Mrs Crupp, som ouppbörligt hade lett för att visa sitt milda lynne och alltjämt hållit huvudet på sned för att därmed ådagalägga den allmänna svagheten i hennes kroppskonstitution samt oupphörligt gnuggat händerna för att uttrycka sin beredvillighet att tjäna alla personer av förtjänst, drog sig så småningom ut ur rummet, medan hon fortfarande log, hängde med huvudet och gnuggade händerna.
»Dick», sade min tant, »kommer ni ihåg vad jag sade er om ögontjänare och tillbedjare av Mammon?»
Mr Dick gav ett hastigt jakande svar, men med en tämligen förvirrad blick, som om han hade glömt det.
»Mrs Crupp är en bland dem», sade min tant. »Hör nu, Barkis, var god och se om teet och skaffa mig en kopp till, ty jag tycker inte om den där kvinnans servering.»
Jag kände min tant tillräckligt för att märka att hon hade någonting viktigt på hjärtat och att detta besök hade någonting vida mera att betyda än en främling möjligen kunde ha trott. Jag såg hur hennes blick fäste sig på mig var gång hon trodde min uppmärksamhet vara vänd åt något annat håll och hur märkvärdigt tveksam och villrådig hon var, ehuru hon bevarade sin yttre stelhet och fasthet. Jag började fundera över huruvida jag möjligen hade gjort någonting som kunnat såra henne, och mitt samvete tillviskade mig, att jag ännu icke hade berättat henne om Dora. Kan det möjligen vara detta? tänkte jag.
Som jag visste att hon icke skulle tala förrän hon själv fann för gott, slog jag mig ned strax bredvid henne och talade med fåglarna och lekte med katten och var så otvungen som jag möjligen kunde. Men i verkligheten var jag långt ifrån att vara lugn och skulle icke heller ha varit det, även om mr Dick, som stod lutad över sin stora drake, bakom min tant, icke hade begagnat varje tillfälle för att dystert skaka på huvudet åt mig och peka på henne.
»Trot», sade min tant slutligen, sedan hon hade slutat att dricka te, slätat sin klänning och torkat sig om munnen — »ni behöver inte gå ut, Barkis — Trot, har du nu lärt dig vara fast och lita på dig själv?»
»Det hoppas jag, tant.»
»Vad tror du?»
»Jag tror vad jag sade, tant.»
»I sådant fall, min kära gosse», sade min tant och såg allvarligt på mig, »vill jag fråga dig vad du tror om att jag föredrar att i afton sitta på denna min egendom?»
Jag skakade på huvudet, ur stånd att gissa det.
»Jo», sade min tant, »det är därför att den är allt vad jag har — därför att jag är ruinerad, min vän!»
Om huset och vi allesammans hade störtat ned i floden. skulle jag ej ha blivit mera förskräckt.
»Dick vet det», sade min tant och lade lugnt sin hand på min axel. »Jag är ruinerad, min bäste Trot! Allt vad jag äger i världen finns i detta rum, med undantag av det lilla huset, och för att hyra ut detta har jag lämnat Janet efter mig. Hör nu, Barkis, jag önskar en säng åt den här herrn för i natt och för att spara utgifter, torde ni kanske även kunna skaffa en bädd åt mig själv här. Det blir bara för i natt. I morgon skola vi tala närmare om saken.»
Jag uppväcktes ur min förvåning och mitt bekymmer för henne — ja, verkligen för henne! — därigenom att hon för ett ögonblick föll mig om halsen och gråtande förklarade, att hon endast var ledsen för min skull. I nästa ögonblick kvävde hon denna sin rörelse och sade med en mera triumferande än nedslagen uppsyn:
»Vi böra se motgångarna käckt i synen, min vän, och inte låta oss nedslås av dem. Vi måste lära oss att spela spelet till slut. Vi måste visa att vi kunna överleva olyckan, Trot!»