David Copperfield/Del II/Kapitel 06

←  Början av en lång resa

David Copperfield av Charles Dickens Översättare: Carl Johan Backman Lycksalig

Min tant gör mig förvånad  →

SJÄTTE KAPITLET.
Lycksalig.

Under hela denna tid hade jag fortfarit att älska Dora högre än någonsin. Tanken på henne var min tillflykt i sorg och bedrövelse och ersatte mig även i viss mån förlusten av min vän. Ju mera jag beklagade mig själv och andra, desto mera sökte jag tröst i Doras bild. Ju mera svek och bekymmer som hopade sig, desto klarare och renare lyste Doras stjärna högt över världen. Jag tror icke att jag hade någon bestämd föreställning om varifrån Dora kom eller till vilken grad hon var besläktad med en högre klass av varelser, men jag är fullt övertygad att jag med harm och förakt skulle ha bortvisat föreställningen om att hon var helt rätt och slätt en mänsklig varelse, i likhet med varje annan ung dam.

Jag var, om jag så får uttrycka mig, alldeles genomträngd av Dora. Jag var icke allenast över öronen förälskad i henne, utan totalt genomdränkt av henne. Man kunde metaforiskt talat ha vridit ur mig kärlek tillräckligt för att dränka vilken som helst, och det skulle ändå ha varit nog kvar inom mig och omkring mig för att genomtränga hela min varelse.

Det första jag för min egen räkning gjorde, då jag kom tillbaka, var att taga en aftonpromenad till Norwood och i likhet med ämnet för en vördnadsvärd gåta i min ungdom »gå runt och runt omkring huset, utan att någonsin komma dit», alltjämt tänkande på Dora. Jag tror, att lösningen på denna obegripliga gåta var månen, men det kan vara just detsamma vad den var; jag, Doras månadsrasande slav, vandrade runt och runt omkring huset och trädgården i två timmar, än seende genom springorna i staketet, än med våldsam ansträngning lyftande min haka upp över de rostiga spikarna uppe på det, än kastande slängkyssar åt ljusen i fönstren och romantiskt anropande natten att skydda min Dora för — jag tror att det var eldsvåda, men kanske var det även för råttor, för vilka Dora hyste stor avsky.

Min kärlek låg mig så mycket om hjärtat och det föll sig så helt naturligt för mig att förtro mig åt Peggotty, att jag en afton, då jag åter fann henne vid min sida med den gamla syattiraljen och ivrigt sysselsatt med att mönstra min garderob, efter tillräckligt många omsvep meddelade henne min stora hemlighet. Den intresserade henne högligen, men jag kunde alldeles icke få henne att gå in på min uppfattning av saken. Hon var i allra högsta grad på förhand intagen till min fördel och kunde på intet sätt fatta, att jag kunde hysa mörka aningar eller vara nedslagen för den sakens skull, »Den unga damen kunde just tacka Gud för en sådan friare», anmärkte hon, och vad hennes pappa beträffar, så undrade hon just »vad han inbillade sig för slag».

Jag märkte emellertid att mr Spenlows proctorsmantel och styva halsduk gjorde ett visst intryck på Peggolty och ingåvo henne en djupare vördnad för den man, som i mina ögon blev med varje dag allt mer och mer eterisk och tycktes mig vara omgiven av en strålkrans, då han satt styv och rak i rätten bland sina dokument, lik en liten fyrbåk i ett hav av papper. Jag påminner mig därjämte, medan jag ävenledes satt i rätten, huruledes det plägade förefalla mig underligt att tänka på att dessa slöa gamla domare och doktorer icke skulle ha brytt sig det allra ringaste om Dora, ifall de hade känt henne; att de icke skulle ha blivit utom sig av förtjusning, ifall ett giftermål med Dora hade blivit dem erbjudet; att Dora kunde ha sjungit och spelat på den där förhärligade gitarren, till dess hon hade bragt mig till randen av vanvett, utan att likväl ha frestat en enda av dessa sköldpaddor en tum bort från hans väg!

Jag föraktade dem samt och synnerligen. Jag kände mig personligt förolämpad av alla dessa förfrusna gamla trädgårdsmästare i hjärtats blomstergårdar. Domstolen var för mig ingenting annat än en känslolös drönare och advokatbänken hade icke mera ömhet och poesi uti sig, än en vanlig träbänk.

Sedan jag med icke ringa stolthet hade tagit Peggottys affärer om hand, lät jag lagfara testamentet, erlade bevillningen på vederbörlig ort, tog henne med mig till banken och fick snart allt på klara fötter. Till omväxling i dessa juridiska bestyr gingo vi till Fleet Street och besågo några transpirerande vaxfigurer, vilka, efter vad jag hoppas, ha smultit upp för ett tjog år sedan; besökte miss Linwoods utställning, vilken jag erinrar mig såsom ett mausoleum av broderier, särdeles lämplig att framkalla självbetraktelse och hjärtats förkrosselse; togo Londons Tower i betraktande och gingo upp i St. Paulskyrkans kupol. Alla dessa under beredde Peggotty så mycket nöje, som hon möjligen under för handen varande omständigheter kunde erfara, likväl, efter vad jag tror, med undantag av St. Paulskyrkan, vilken på grund av hennes långvariga tillgivenhet för sin syask blev en medtävlare åt tavlan på asklocket och enligt hennes uppfattning i vissa avseenden överträffades av nämnda konstverk.

Då Peggottys affär, vilken var vad vi i Commons plägade kalla »en vanlig formsak» (och mycket lätta och inbringande voro dessa vanliga formsaker), hade blivit ordnad, tog jag henne en förmiddag med mig på kontoret, där hon skulle betala sin räkning. Mr Spenlow hade gått ut, sade gamle Tiffey, för att låta en herre svära i anledning av ett tillståndsbevis för ingående av äktenskap, men som jag visste att han snart skulle komma tillbaka, eftersom vårt kontor låg strax invid de ecklesiastika domarnas ämbetsrum, bad jag Peggotty vänta.

Vi i Commons hade i fråga om testamentssaker en viss likhet med begravningsentreprenörer, så till vida som vi nämligen i allmänhet togo på oss en mer eller mindre högtidlig min, då vi hade att göra med sorgklädda klienter. På grund av en liknande finkänslighet visade vi oss ständigt muntra och upprymda mot dem som löste tillståndsbevis för ingående av äktenskap, och jag gav därför Peggotty en vink om att hon skulle få se att mr Spenlow till stor del hade hämtat sig från skakningen i anledning av mr Barkis hädanfärd, och han trädde också verkligen in lik en brudgum.

Men varken Peggotty eller jag hade ögon för honom, då vi i hans sällskap fingo se mr Murdstone. Han var högst obetydligt förändrad. Hans hår såg lika tjockt ut och var bestämt lika svart som det alltid hade varit, och hans blick var lika litet att lita på som i forna dagar.

»Ah, se Copperfield!» sade mr Spenlow. »Om jag inte misstager mig, så känner ni den här herrn?»

Jag bugade mig kallt för herrn, och Peggotty besvarade knappast hans hälsning. Han var till en början litet förlägen över att träffa oss tillsammans, men blev snart ense med sig själv om vad han borde göra och gick fram emot mig.

»Jag hoppas att det går er väl?» sade han.

»Det torde väl vara er tämligen likgiltigt», svarade jag. »Men om ni önskar veta det, så är det verkligen så.»

Vi sågo på varandra och därefter vände han sig till Peggotty.

»Och ni?» sade han. »Det gör mig ont att se, att ni förlorat er man.»

»Det är inte den första förlust jag upplevat, mr Murdstone», svarade Peggotty, skälvande från huvud till fot. »Det gläder mig emellertid att kunna hoppas, att det inte är någon som är skuld därtill, ingen som bär ansvaret därför.»

»Ja», sade han, »det är verkligen en tröstande tanke. Ni har således gjort er plikt?»

»Jag har inte plågat livet ur någon», sade Peggotty. »Gud vare lovad för det! Nej, mr Murdstone, jag har inte pinat och skrämt en söt varelse förtidigt ned i graven.»

Han såg ett ögonblick dystert — ångerfullt, föreföll det mig — på henne och sade därefter, i det han vände sig mot mig, men såg på mina fötter i stället för på mitt ansikte:

»Vi torde inte så snart mötas igen — något som utan tvivel blir angenämast för oss båda, då sådana möten aldrig kunna vara behagliga. Jag väntade inte att ni, som ständigt satte er upp mot den lagliga myndighet jag utövade till er egen fördel och förbättring, skulle hysa välvilja mot mig. Det råder en antipati oss emellan…»

»En tämligen gammal, skulle jag tro», inföll jag.

Han log och kastade en så elak blick på mig, som kunde komma från hans mörka ögon.

»Den grodde i er redan som litet barn», sade han, »och förbittrade er stackars mors liv. Ni har rätt. Jag hoppas att ni måtte ändra er och arbeta på er förbättring.»

Här slutade han samtalet, som hade förts med sakta röst i ett hörn av det yttre kontoret, gick in i mr Spenlows rum och sade på sitt slätaste sätt:

»Herrar av mr Spenlows yrke äro vana vid familjetvister och veta huru invecklade och kinkiga de alltid äro.»

Med dessa ord betalte han avgiften för tillståndsbeviset, vilket, nätt hopviket, överlämnades åt honom av mr Spenlow tillika med en handtryckning och en artig lyckönskan till honom och bruden, och gick ut ur kontoret.

Det skulle kanske ha fallit sig svårare för mig att lägga band på min tunga, om jag hade haft mindre besvär med att övertyga Peggotty (den beskedliga varelsen var endast ond på mina vägnar!) om att detta icke var ett lämpligt ställe för tvister och beskyllningar och att hon borde lugna sig och vara tyst. Hon hade råkat i en så ovanlig sinnesrörelse, att jag var rätt glad över att jag slapp undan med en hjärtlig omfamning, vilken framkallades av denna påminnelse om allt vad vi i forna dagar hade lidit och i vilken jag måste finna mig så gott jag kunde i mr Spenlows och hans skrivares närvaro.

Mr Spenlow tycktes icke veta vilket släktskapsband som förenade mig och mr Murdstone, och jag kände mig helt glad däröver, emedan jag icke kunde förmå mig att erkänna honom för min styvfar, icke ens för mig själv, då jag erinrade mig det jag kände av min mors historia. Mr Spenlow tycktes antaga, så framt han över huvud ägnade hela saken någon tanke, att min tant stod i spetsen för regeringspartiet i vår familj och att det gavs ett upprorsparti under en annan chef — åtminstone förmodade jag det av vad han sade medan vi väntade på att mr Tiffey skulle få Peggottys räkning avslutad.

»Miss Trotwood», sade han, »är onekligen mycket bestämd och ger inte lätt vika för något motstånd. Jag beundrar hennes karaktär och lyckönskar er, Copperfield, till att ni befinner er på den rätta sidan. Oenigheter mellan släktingar äro mycket beklagliga, men förekomma mycket ofta, och huvudsaken är att man håller sig på den rätta sidan…», varmed han förmodligen menade på penningarnas.

»Jag förmodar att det här är ett rätt gott parti?» sade mr Spenlow.

Jag förklarade, att jag icke visste något därom.

»Jo», sade han, »att döma av de få ord, som mr Murdstone yttrat — något som en karl ofta gör vid ett dylikt tillfälle — och att döma av vad miss Murdstone yttrade, tycks det vara ett gott parti.»

»Menar ni med detta, att han får pengar med henne?» frågade jag.

»Ja», sade mr Spenlow, »jag hör att det finns pengar och skönhet med, påstås det.»

»Såå? Är hans hustru ung?»

»Hon har nyligen kommit till myndiga år», sade mr Spenlow, »och det så nyligen, att jag tror att man endast avvaktat detta.»

»Herren bevare henne!» sade Peggotty och så oväntat och med så starkt eftertryck, att vi alla tre stodo helt förlägna till dess Tiffey kom med räkningen.

Gamle Tiffey kom emellertid snart och räckte mr Spenlow räkningen för att han skulle se igenom den. Mr Spenlow, som jämkade sin haka i halsduken och strök sig sakta om den, genomgick de olika posterna med en avbedjande min — som om de samtligen varit Jorkins' verk — och räckte därefter med en vänlig nick räkningen tillbaka åt Tiffey.

»Ja», sade han, »den är riktig, fullkomligt riktig. Det skulle ha varit mig en särdeles stor glädje, Copperfield, att kunna ha inskränkt dessa omkostnader till blott och bart vad jag verkligen lagt ut, men det är ett med mitt yrke förenat obehag, att jag inte kan följa mina egna önskningar. Jag har en kompanjon — mr Jorkins.»

Som han yttrade detta med en mild melankoli, som tycktes antyda att han helst icke skulle velat taga någonting alls, uttryckte jag min tacksamhet på Peggottys vägnar och betalte Tiffey i banksedlar. Peggotty gick därefter tillbaka till sin bostad, och mr Spenlow och jag begåvo oss till rätten, där vi hade att handlägga en ansökan om äktenskapsskillnad, stödjande sig på en sinnrik liten lag, som dock nu är upphävd, men i kraft av vilken jag sett åtskilliga äktenskap bliva upplösta. Målet var av följande beskaffenhet: mannen, som hette Thomas Benjamin, hade löst tillståndsbevis för ingående av gifte endast och allenast under namn av Thomas och utelämnat Benjamin för den händelse att han icke skulle komma att finna sig så belåten som han hoppades. Som han nu icke hade funnit sig så belåten som han hoppats, lät han efter ett eller ett par års äktenskap medelst ombud förklara, att han hette Thomas Benjamin och således alls icke kunde anses som gift, vilket ävenledes till hans stora belåtenhet stadfästes av domstolen.

Jag måste bekänna, att jag hyste mina tvivelsmål om det rättvisa häruti, ett tvivel vilket icke ens den där busheln vete, som jämnar alla kantigheter, kunde skrämma på flykten. Men mr Spenlow diskuterade saken med mig, i det han sade, att om man betraktade världen, skulle man finna både gott och ont i den, och om man betraktade den kanoniska rätten, skulle man även finna både gott och ont i denna. Alltsammans var delar av ett system. Nåväl — vad ville man då göra?

Jag hade icke dristighet nog att fästa Doras fars uppmärksamhet på att vi möjligen kunde förbättra världen något litet, om vi ville stiga tidigt upp på morgonen och taga av oss våra rockar för att arbeta, men jag tillstod att jag tänkte, att vi möjligen kunde förbättra Commons. Mr Spenlow svarade, att han enständigt ville råda mig att giva denna tanke på båten, såsom icke varande värdig min karaktär som gentleman, men att han gärna skulle höra för vilka förbättringar jag ansåg Commons vara mottaglig.

I det jag nu valde den del av Commons som var oss närmast — vår man hade nämligen redan blivit löst ur sina äktenskapliga bojor, och vi hade lämnat domsalen och gingo förbi ärkebiskopsrättens arkivkontor — yttrade jag, att jag fann detta vara en tämligen besynnerlig inrättning, och då mr Spenlow frågade varför, svarade jag med all tillbörlig vördnad för hans erfarenhet (likväl, efter vad jag befarar, med större vördnad för att han var Doras far), att det måhända vore en smula orimligt att denna rätts arkiv, som innehöll originaltestamenten av alla de personer som efterlämnat egendom i den ofantligt stora provinsen Canterbury under tre hela århundraden, befann sig i en provisorisk byggnad, som aldrig hade varit ämnad för detta ändamål, utan endast hyrdes av arkivarierna för deras egna penningar, osäker, ja, icke ens betryggad mot eldfara, fullproppad med de viktiga dokument den innehöll och i själva verket allt ifrån takåsen ända ned till grundvalen en ren penningspekulation av arkivarierna, som togo ansenliga arvoden av allmänheten och stoppade undan testamenten var som helst, endast och allenast för att bliva dem kvitt för så gott pris som möjligt. Det låg kanske även, tillade jag, en liten orimlighet uti att dessa arkivarier, som uppburo en inkomst av nio tusen pund om året (för att icke tala om de extraordinarie tjänstemännens avlöning), icke voro förpliktade att anskaffa ett säkert ställe till deras förvarande, vare sig att de ville det eller icke, liksom det möjligen var litet orättvist, att alla de viktigare posterna i detta stora kontor voro präktiga sinekurer, medan de stackars skrivarna i det kalla, mörka rummet där ovanpå voro de sämst avlönade och minst ansedda av alla de tjänstemän i London. som innehade viktiga befattningar. Vidare, tillade jag, vore det kanske litet opassande, att överarkivarien, vars plikt det var att skaffa allmänheten, som ständigt vände sig till detta ställe, all möjlig bekvämlighet, genom denna sin post skulle ha den största sinekuren av dem alla och därjämte kunna vara präst, innehavare av flera prebenden, hyra ut bänkar i kyrkan och Gud vete allt vad, medan allmänheten var utsatt för de olägenheter, varpå vi sågo bevis varje eftermiddag, då kontoret var fullt, och som vi visste vara i högsta grad svåra. Att, i korthet sagt, detta stiftet Canterburys ärkebiskopliga arkivkontor möjligen torde vara en så skamlig inrättning och fördärvlig orimlighet, att man för länge sedan skulle ha vänt upp och ned därpå, så framt det icke hade legat inklämt i en vrå på St. Pauls kyrkogård, som endast få människor kände till.

Mr Spenlow log, allteftersom jag råkade i en blygsam värme över mitt ämne, och diskuterade därefter detta ämne med mig såsom han hade diskuterat det andra. Vad var det väl i det hela taget? frågade han. Alltsammans var en fråga som berodde på tycke och smak. Då allmänheten tyckte att testamentena voro i gott förvar och antog för avgjort att arkivet icke kunde vara bättre, vem hade väl då skada därav? Ingen. Och vem hade gott därav? Jo, alla de som hade sinekurerna. Följaktligen var det goda övervägande. Det var kanske icke något fullkomligt system, men ingenting var fullkomligt, och vad han bestämt satte sig emot var, att man ville sätta yxan till roten. Så länge det ärkebiskopliga arkivkontoret hade ägt bestånd, hade landet njutit ära och anseende. Satte man yxan till roten på det ärkebiskopliga arkivkontoret, skulle landet mista denna heder och detta anseende. Han ansåg det vara en princip för en gentleman att taga sakerna sådana han hade funnit dem, och han tvivlade icke på att det ärkebiskopliga arkivkontoret skulle räcka vår tid ut. Jag böjde mig för denna hans uppfattning, ehuru jag inom mig i hög grad betvivlade dess riktighet, men jag märker likväl att han hade rätt, ty det har icke blott fortfarit ända tills nu, utan gjort det i trots av ett för aderton år sedan till parlamentet (just icke alltför beredvilligt) ingivet betänkande, varuti alla dessa mina invändningar utvecklades med stor utförlighet och varuti det då befintliga instuvningsrummet för testamenten förklarades icke kunna förslå för mer än ytterligare två och ett halvt år. Hur man sedan burit sig åt med testamentena, om man har förlorat en hel hop eller om man säljer dem till hökarboden, är mera än jag kan säga, men jag är glad över att mitt icke är där och jag hoppas även, att det skall dröja en god tid ännu innan det kommer dit.

Jag har anfört allt detta närvarande i mitt lycksalighetskapitel, emedan det här har sin naturliga plats. Sedan mr Spenlow och jag väl hade kommit in på detta samtal, förlängde vi det och vår promenad fram och tillbaka, till dess vi slutligen även började att avhandla mera allmänna ämnen. Och sålunda kom det omsider därhän, att mr Spenlow underrättade mig om att det åtta dagar i dag var Doras födelsedag och att det skulle vara honom ett nöje, om jag ville deltaga i en liten tillställning dagen till ära. Jag blev genast alldeles yr i huvudet, blev den följande dagen — vid mottagandet av ett litet spetskantat brev »omtyckt av pappa — väl att märka!» — en komplett narr och tillbragte mellantiden i ett tillstånd av stilla vanvett.

Jag tror att jag begick varje upptänklig dårskap för att förbereda mig för denna lycksaliga tilldragelse. Jag rodnar, då jag tänker på den halsduk jag köpte. Mina stövlar skulle med fullt fog kunna upptagas i vilken samling av tortyrredskap det vara månde. Den föregående aftonen köpte och avsände jag med Norwooddiligensen en liten vacker korg, som i mina tankar var så gott som en kärleksförklaring. Den innehöll smällkarameller med de ömmaste deviser som kunde fås för pengar. Klockan sex på morgonen var jag på Covent Gardentorget och köpte en bukett åt Dora. Klockan tio satte jag mig till häst (jag hade för tillfället hyrt mig en eldig gråskymmel) med buketten i hand för att hålla den frisk och travade av fram mot Norwood.

Jag förmodar att jag, då jag såg Dora i trädgården, men låtsade som om jag icke såg henne, och då jag red förbi huset, medan jag låtsade som om jag ivrigt spejade efter det, begick två små narraktigheter, vilka andra unga herrar i mitt tillstånd kanske även skulle ha begått, eftersom de föllo sig så naturliga för mig. Men, store Gud, då jag verkligen hittade rätt på byggningen och steg av vid trädgårdsgrinden och släpade de där obarmhärtiga stövlarna över gräsplanen till Dora, som satt på en trädgårdsstol under en syrenbuske, vilken förtjusande syn var hon icke då, på denna vackra morgon, kringfladdrad av fjärilar och med en vit halmhatt och en himmelsblå klänning!

Bredvid henne satt en ung dam — jämförelsevis något till åren — så där bortåt tjugu år, skulle jag tro. Hennes namn var miss Mills, och Dora kallade henne Julia. Hon var Doras förtrogna vän. Lyckliga miss Mills!

Jip var där även, och Jip började skälla på mig. Då jag överlämnade min bukett, skar han tänderna av svartsjuka. Ja, han kunde också ha skäl därtill. Om han hade haft den ringaste föreställning om huru jag tillbad hans härskarinna, hade han verkligen haft goda skäl därtill!

»Ack, tack, mr Copperfield! Så söta blommor!. sade Dora.

Jag hade haft för avsikt att säga — och hade under den sista halvmilen studerat på hur jag bäst skulle lägga mina ord — att jag hade tyckt blommorna vara vackra innan jag såg dem så nära bredvid henne, men jag var icke i stånd att göra det. Hon var alltför förtrollande för att jag skulle kunnat gå i land därmed. Att se henne lägga blommorna mot sin lilla med kärleksgrop försedda haka var detsamma som att mista all själsnärvaro och all talförmåga och försjunka i stum hänryckning. Det förvånar mig att jag icke sade: »Döda mig, miss Mills, om ni har ett hjärta. Låt mig få dö här!»

Därefter höll Dora mina blommor fram åt Jip för att han skulle lukta på dem, men Jip morrade och ville icke lukta på dem. Nu skrattade Dora och höll dem ännu närmare intill Jip för att retas med honom, och Jip grep nu med tänderna i en geraniekvist och bet och slet i den som om den varit en katt. Nu slog Dora honom och gjorde en liten sur min och sade: »Mina stackars vackra blommor!» så medlidsamt, tyckte jag, som om Jip hade bitit mig själv. Jag önskade att han hade gjort det!

»Det ska säkert glädja er att höra, mr Copperfield», sade Dora, »att den tråkiga miss Murdstone inte är här. Hon har rest bort till sin brors bröllop och stannar borta minst tre veckor. Är det inte bra lyckligt?»

Jag svarade, att det utan tvivel var lyckligt för henne och att allt som var lyckligt för henne även var det för mig. Miss Mills log åt oss med en min av högre visdom och välvilja.

»Hon är den obehagligaste varelse jag någonsin sett», sade Dora. »Du kan inte föreställa dig hur butter och tråkig hon är, Julia.»

»Jo, det kan jag, Dora», sade Julia.

»Ja, du kan det möjligen, min älskling», genmälde Dora med sin hand på Julias. »Förlåt mig att jag inte genast undantog dig.»

Jag förstod härav, att miss Mills hade haft sina prövningar under loppet av en skiftesrik tillvaro och att jag möjligen från dessa prövningar borde härleda det visa och välvilliga sätt som jag redan omnämnt. Under dagens lopp erfor jag att det också verkligen förhöll sig så, i det att miss Mills hade varit olycklig till följd av en illa besvarad passion och hade dragit sig tillbaka från världen med sin sorgliga skatt av erfarenheter, men likväl ännu hyste ett lugnt deltagande för ungdomens ogrumlade förhoppningar och ännu icke skövlade kärlek.

Men nu kom mr Spenlow ut i trädgården och Dora gick fram emot honom och sade: »Se, pappa, sådana vackra blommor!» och miss Mills log tankfullt, som om hon velat säga: »Ja, njuten, I dagsländor, av er korta tillvaro i livets klara morgonstund!» Och så begåvo vi oss allesammans från gräsplanen bort till vagnen, som redan stod förspänd.

Jag kommer aldrig mera att få göra en sådan färd och jag har aldrig sedan gjort någon sådan. Det fanns i vagnen endast dessa tre, min korg, deras korg samt gitarrlådan, och vagnen var naturligtvis öppen, oeh jag red bakefter, och Dora satt baklänges och hade ansiktet vänt mot mig. Hon höll buketten tätt invid sig på vagnsdynan och tillät icke Jip att sitta på denna sida om henne, så att han icke skulle göra illa åt blommorna. Hon tog dem ofta i handen och uppfriskade sig med deras doft. Våra ögon möttes ofta, och jag är ännu högligen förvånad över att jag icke for över huvudet på min eldiga gråskymmel in i vagnen.

Det var dammigt, tror jag. Det var mycket dammigt, tror jag. Det föresvävar mig dunkelt, att mr Spenlow gjorde mig uppmärksam på att jag icke borde rida i det där dammet, men jag kände icke av något sådant. Jag förnam ett moln av kärlek och skönhet omkring Dora, men ingenting annat. Hon reste sig stundom upp och frågade mig vad jag tyckte om utsikten, och jag svarade, att den var förtjusande, och det var den även, men det var alltsammans Dora för mig. Solen sken Dora och fåglarna sjöngo Dora, sunnanvinden blåste Dora, och de vilda blommorna i häckarna voro allesammans Doror, ända till den minsta knopp. Det är min tröst, att miss Mills förstod mig. Endast miss Mills kunde fullt fatta mina känslor.

Jag vet icke huru länge färden räckte, och ännu i detta ögonblick vet jag icke vart det var vi begåvo oss. Det var kanske i närheten av Guildford. Kanske var det även någon trollkarl ur Tusen och en Natt, som öppnade platsen för dagen och tillslöt den för evigt sedan vi lämnat den. Det var en grön fläck på en kulle, beklädd med en mjuk gräsmatta. Där voro skuggrika träd och buskar och, så långt ögat kunde nå, ett rikt landskap.

Det var en retsam omständighet att finna folk där, som väntade på oss, och min svartsjuka, till och med på damerna, kände inga gränser. Men alla av mitt eget kön — i synnerhet en usling, som var tre eller fyra år äldre än jag och hade röda polisonger, på vilka han grundade en olidlig inbilskhet — voro mina dödliga fiender.

Vi packade upp våra korgar och började ordna vår middag. Rödskägg påstod sig vara en mästare uti att laga till sallad (vilket jag icke tror) och försökte att tilltvinga sig den allmänna uppmärksamheten. Några av de unga damerna sköljde salladshuvudena åt honom och skuro sönder dem enligt hans anvisning. Dora var ibland dem. Jag kände, att ödet hade gjort mig till denna varelses fiende och att en av oss måste falla.

Rödskägg tillagade sin sallad (jag undrade huru de kunde äta den; ingenting skulle ha kunnat förmå mig att röra vid den!) och utnämnde sig själv till uppsyningsman över vinkällaren, vilken han, ett fyndigt djur som han var, anbragte i en ihålig trädstam, och inom kort såg jag honom med större delen av en hummer på sin tallrik äta sin middag vid Doras fötter!

Jag har endast en dunkel föreställning om vad som försiggick under någon tid efter sedan denna vidriga syn visade sig för min blick. Jag vet att jag var mycket glad och uppsluppen, men det var en ihålig uppskruvad munterhet. Jag fäste mig vid en ung flicka i ljusrött och med små ögon och kurtiserade henne ursinnigt. Hon upptog min uppmärksamhet med välvilja, men om det skedde endast för min egen skull eller därför att hon hade vissa avsikter på Rödskägg, vill jag lämna osagt. Doras skål blev druecken. Då jag drack den, låtsade jag som om jag för detta ändamål avbröt mitt samtal och fortsatte det genast åter. Jag uppfångade Doras blick, då jag bugade mig för henne, och det förekom mig som om den såg bönfallande ut. Men den såg på mig över Rödskäggs huvud, och jag var hård som diamant.

Den unga varelsen i ljusrött hade en mor i grönt, och jag tror nästan att denna av klokhetsskäl skilde oss åt. Snart bröt emellertid hela sällskapet upp, och lämmningarna av maten blevo undanstuvade, medan jag drev ensam omkring bland träden i ett tillstånd av raseri och samvetsagg. Men i det jag överlade med mig själv, huru vida jag skulle föregiva att jag var sjuk och fly jag vet icke vart på min eldiga springare, kommo Dora och miss Mills emot mig.

»Mr Copperfield», sade miss Mills, »ni är dyster!»

Jag bad om ursäkt; det var jag alldeles icke.

»Och du, Dora», sade miss Mills, »är också nedslagen.»

Å bevars, nej, inte det minsta!

»Mr Copperfield och Dora», sade miss Mills med en nästan vördnadsbjudande min, »nog med detta. Låt inte ett obetydligt missförstånd härja vårens blommor, vilka, sedan de en gång uppspirat och förvissnat, aldrig mera kunna växa upp igen. Jag talar», fortfor miss Mills, »av erfarenhet utav det förflutna — det avlägsna, oåterkalleliga förflutna. De forsande springbrunnar, som gnistra i solen, böra inte tillstoppas av en blott och bar nyck; oasen i Saharas öken bör inte lättsinnigt plundras på sin grönska.»

Jag visste knappast vad jag gjorde, till den grad sjöd blodet i hela min lekamen, men jag fattade Doras lilla hand och kysste den — och hon lät mig göra det! Jag kysste miss Mills’ hand, och det förekom mig som vi alla tre voro på god väg upp till sjunde himmelen.

Vi kommo icke heller ned därifrån, utan stannade där uppe hela aftonen. Till en början vandrade vi fram och tillbaka bland träden, jag med Doras skygga arm vilande i min, och himlen skall veta, att, ehuru alltsammans var idel dårskap, det dock skulle ha varit ett lyckligt öde att mitt i dessa dåraktiga känslor drabbas av odödligheten och för evigt ha fått vandra omkring bland dessa träd.

Men alltför snart hörde vi de andra skratta och prata och ropa: »Var är Dora?» varför vi vände om, och nu bad man Dora sjunga. Rödskägg skulle ha velat hämta gitarrlådan från vagnen, men Dora sade honom, att ingen annan än jag visste var den låg. Sålunda var Rödskägg i ett ögonblick störtad, och jag hämtade den och jag öppnade den och jag tog fram gitarren och jag satt vid hennes sida och jag höll hennes näsduk och hennes handskar och jag sög in varje ton i hennes ljuva röst, och alla de andra kunde gärna applådera så mycket de ville, så var det i alla fall icke för dem hon sjöng!

Jag var rusig av glädje. Jag fruktade att det var allt för mycken sällhet för att kunna vara verklighet och att jag snart skulle vakna vid Buckingham Street och höra mrs Crupp skramla med tekopparna medan hon dukade frukostbordet. Men Dora sjöng och flera sjöngo och miss Mills sjöng — om det slumrande ekot i minnets grottor, som om hon hade varit hundra år gammal — och aftonen inföll, och vi drucko te och hade en liten kittel kokande över elden på zigenarmaner, och jag var ännu alltjämt lika lycklig som förut.

Jag var lyckligare än någonsin, då sällskapet skildes åt och de andra, den besegrade Rödskägg och allesammans, begåvo sig var och en till sig och vi till oss uti den stilla aftonen och det döende ljuset, medan ljuva dofter stego upp runt omkring oss. Som mr Spenlow hade blivit en smula sömnig av champagnen — ära vare den mark, som frambragte druvan, den druva, som frambragte vinet, den sol som bragte den till mognad, och den vinhandlare, som förfalskade den! — och satt och sov så tryggt i det ena vagnshörnet, red jag vid sidan av vagnen och talade med Dora. Hon beundrade min häst och klappade honom — o vad hennes lilla hand tog sig förtjusande ut på hästens hals! — och hennes schal ville icke sitta riktigt, och jag drog den då och då om henne med min arm och inbillade mig till och med att Jip började inse huru sakerna stodo och begripa att han måste finna sig i att vara vän med mig!

Och den skarpsinniga miss Mills, denna älskvärda, ehuru av hjärtesorg förtärda nunna, denna patriark om något mindre än tjugu år, som hade avslutat sin räkning med världen och på inga villkor ville väcka det slumrande ekot i minnets grottor — hur god och vänlig var icke hon!

»Mr Copperfield», sade miss Mills, »kom hit till den här sidan av vagnen ett ögonblick — ifall ni kan undvara ett ögonblick. Jag önskar tala med er.»

Man torde se mig på min eldiga gråskymmel luta mig ned mot miss Mills, med handen på vagnsdörren.

»Dora kommer att vistas någon tid hos mig; hon far hem med mig i övermorgon, och om ni har lust att besöka oss, så är jag viss om att det ska bli pappa ett nöje att få se er.»

Vad kunde jag väl göra annat än att i tysthet nedkalla en välsignelse över miss Mills’ huvud och bevara miss Mills’ adress i mitt minnes säkraste vrå? Vad kunde jag göra annat än att med tacksamma blickar och brinnande ord betyga miss Mills hur högt jag skattade hennes välvilja och vilket oskattbart pris jag satte på henres vänskap?

Därpå avfärdade mig miss Mills helt vänligt med dessa ord: »Återvänd till Dora!» och jag återvände, och Dora lutade sig utom vagnen för att tala med mig, och vi samtalade under hela den övriga delen av vägen, och jag förde min eldiga springare så nära intill hjulet att jag skrapade hans närmaste framben emot det och »tog barken av det», såsom hans ägare sade mig, »för tre pund och sju shillings» — vilka jag betalte utan att anse det för dyrt för så mycken sällhet. Under tiden satt miss Mills och såg på månen, frammumlande vers och, efter vad jag förmodar, återkallande i sitt minne de dagar då hon och jorden ännu hade någon gemenskap med varandra.

Norwood låg många mil för nära och vi nådde det många timmar för tidigt; men ett kort stycke därifrån kvicknade mr Spenlow till igen och sade: »Ni måste komma in och vila er, Copperfield», vartill jag samtyckte, och så fingo vi smörgåsar och vin och vatten. Dora rodnade så täckt i det ljusa rummet, att jag icke kunde slita mig lös, utan satt och stirrade, liksom i en dröm, till dess mr Spenlows snarkning väckte mig till så mycket medvetande att jag reste mig upp och tog farväl. Vi skildes sålunda från varandra, och jag red hela vägen till London med avskedstryckningen av Doras hand lätt vilande på min, medan jag tio tusen gånger tänkte på varje tilldragelse och varje småsak, till dess jag slutligen låg i min säng så hänryckt som någon enfaldig ung tok som någonsin varit ifrån sina fem sinnen av kärlek.

Då jag vaknade den följande morgonen, var jag fast besluten att förklara Dora min kärlek och skaffa mig visshet om mitt öde. Lycksalighet eller elände, detta var nu frågan. För mig gavs ingen annan fråga i hela världen, och endast Dora kunde besvara den. Jag frossade i tre hela dagar i jämmer och förtvivlan och gjorde mig allt möjligt omak för att på ett nedslående sätt tolka allt det som hade försiggått mellan Dora och mig. Sedan jag med betydliga kostnader styrt ut mig för mitt företag, begav jag mig slutligen till miss Mills, bärande på en kärleksförklaring.

Huru många gånger jag vandrade fram och tillbaka på gatan och runt omkring kvarteret — plågsamt medveten om att vara en vida bättre upplösning på gåtan än den ursprungliga — innan jag kunde besluta mig för att gå uppför trappan och knacka på, gör nu ingenting till saken. Även sedan jag omsider hade knackat på och stod och väntade vid porten, påkom mig en lust att (såsom en imitation av salig Barkis) fråga efter mr Blackboy, bedja om ursäkt och skynda min väg; men jag stod likväl på mig.

Mr Mills var icke hemma. Jag väntade icke heller att han skulle vara det. Ingen behövde honom. Miss Mills var däremot hemma, och det var vad som behövdes.

Jag visades in i ett rum en trappa upp, där jag fann miss Mills och Dora. Jip var även där. Miss Mills kopierade noter (jag erinrar mig att det var en ny sång, kallad Kärlekens gravsång), och Dora tecknade blommor. Vilken sällhet för mig, då jag kände igen mina egna blommor, just desamma som jag hade köpt på Covent Gardentorget! Jag kan just icke säga att de så synnerligen liknade dessa eller över huvud taget några andra blommor som jag någonsin sett; men av papperet, som omgav dem och som var noggrant avtecknat, kunde jag se vad kompositionen skulle föreställa.

Miss Mills var mycket glad över att se mig och mycket bedrövad över att hennes far icke var hemma, men det förekom mig dock som om vi allesammans buro detta med ganska mycken själsstyrka. Miss Mills var rätt språksam under några minuter, men därefter lade hon ifrån sig pennan på Kärlekens gravsång, steg upp och lämnade rummet.

Jag började fundera på att uppskjuta förklaringen till följande dag.

»Jag hoppas att er stackars häst inte var trött, då ni kom hem i går kväll?» sade Dora och slog upp sina vackra ögon. »Det var en lång väg för honom.»

Jag började tänka på att jag skulle göra den i dag.

»Ja», sade jag, »det var en lång väg för honom, ty han hade ingenting att trösta sig med under vägen.»

»Fick han då ingenting att äta, den stackarn?» frågade Dora.

Jag började tänka på att skjuta upp saken till morgondagen.

»Jo», svarade jag, »jo, det gick ingen nöd på honom — jag menar, att han inte kände den obeskrivliga lycka som jag kände över att vara er så nära.»

Dora lutade sitt huvud över sin teckning och sade efter en liten stund — jag hade under tiden suttit i brinnande feber och med mina ben i en mycket stel ställning —:

»Det var likväl en stund på dagen, som ni själv inte tycktes sätta något värde på denna lycka.»

Jag märkte nu att jag var mitt uppe i den och att den måste framställas med ens.

»Ni frågade inte det ringaste efter den där lyckan», sade Dora i det hon lätt höjde sina ögonbryn och skakade på huvudet, »då ni satt bredvid miss Kitt.»

Det torde böra anmärkas, att Kitt var namnet på den där varelsen i ljusrött med de små ögonen.

»Ehuru jag visserligen inte heller vet varför ni skulle det», sade Dora, »eller varför ni över huvud taget kallar det en lycka. Men ni menar naturligtvis inte vad ni säger, och för övrigt lär väl ingen vilja bestrida er rättigheten att göra som ni behagar. Jip, du stygga gosse, kom hit!»

Jag vet icke huru det gick till. Jag gjorde det i ett ögonblick. Jag avskar vägen för Jip. Jag höll Dora i mina armar. Jag var full av vältalighet. Jag stannade icke ett ögonblick för att leta efter ord. Jag sade henne hur högt jag älskade henne; jag sade henne, att jag skulle dö utan henne, att jag avgudade och tillbad henne — och Jip skällde hela tiden som en galning.

Då Dora hängde med huvudet och grät och darrade, ökades min vältalighet endast så mycket mera. Om hon önskade att se mig dö för hennes fötter, behövde hon bara säga ett ord, och jag var färdig. Livet utan Dora skulle under alla förhållanden bli alldeles olidligt. Jag varken kunde eller ville uthärda det. Jag hade älskat henne varenda minut, både dag och natt, sedan jag första gången såg henne. Jag skulle ständigt älska henne varje minut ända till vansinne. Älskare hade älskat förr och älskare skulle hädanefter komma att älska, men ingen älskare skulle eller kunde någonsin älska så som jag älskade Dora. Ju mera jag rasade, ju värre skällde Jip. Vi blevo båda, var på sitt sätt, med varje ögonblick allt mera galna.

Nåja, om en stund sutto emellertid Dora och jag på soffan så tämligen lugna, och Jip låg i hennes knä och blinkade fredligt åt mig. Jag var utom mig. Jag var i ett tillstånd av fullkomlig hänryckning. Dora och jag voro förlovade.

Jag förmodar att vi hade någon föreställning om att detta skulle sluta med giftermål. Vi måste verkligen ha haft det, eftersom Dora gjorde det förbehåll, att vi aldrig skulle gifta oss utan hennes pappas samtycke. Men jag tror icke att vi i vår ungdomliga hänförelse på allvar sågo varken fram eller tillbaka eller hade någon önskan utöver det dunkla närvarande. Vi skulle dölja vår hemlighet för mr Spenlow, men jag är övertygad, att jag aldrig hade den ringaste föreställning om att det kunde ligga någonting mindre hederligt däruti.

Miss Mills var mer än vanligt tankfull, då Dora, som hade gått ut för att hämta henne, kom tillbaka med henne — på den grund, fruktar jag, att det som hade hänt ägnade sig för att väcka det i minnets grottor slumrande ekot. Men hon gav oss sin välsignelse och försäkringen om sin eviga vänskap och talade i det hela taget till oss såsom det anstod en röst från ett kloster.

Vilken sysslolös tid det var! Vilken fantastisk, lycksalig, dåraktig tid det var!

Då jag tog mått av Doras finger till en ring, som skulle förfärdigas av förgät-mig-ej, och då den guldsmed, vilken jag visade måttet, upptäckte min hemlighet och skrattade över sin beställningsbok och tog hur mycket han ville för den vackra leksaken med dess blå stenar, som i mitt minne är så nära förenad med Doras hand, att det ännu i går, då jag händelsevis fick se maken till den på min egen dotters finger, gick ett lätt styng genom mitt bröst, liksom av smärta!

Då vi hade våra möten i trädgården och voro så lyckliga i det svartbruna lusthuset, att jag ännu i denna stund älskar sparvarna i London och ser tropikernas färgprakt i deras nedrökta fjädrar!

Då vi (inom åtta dagar efter vår förlovning) hade vår första stora tvist och Dora sände mig ringen tillbaka, innesluten i en förtvivlansfull, trekantig biljett, i vilken hon begagnade det förfärliga uttrycket, att »vår kärlek hade börjat med dårskap och slutat med vanvett!» vilka förfärliga ord fingo mig att slita mitt hår och gråtande utropa, att allt var förbi!

Då jag i skydd av kvällens mörker flög till miss Mills, vilken jag i hemlighet träffade i en kökskammare, där det stod en mangel, och besvor henne att medla mellan oss och förekomma vanvett, och då miss Mills åtog sig uppdraget och återvände med Dora och från sin egen härjade ungdoms predikstol uppmanade oss till ömsesidigt överseende och till att sky Saharas öken!

Då vi gräto och försonades och åter blevo så lyckliga, att kökskammaren med mangeln och alltsammans förvandlades till ett kärlekens tempel, där vi uppgjorde planen till en brevväxling genom miss Mills och kommo överens om att å ömse sidor skriva minst en biljett en gång om dagen!

Vilken sysslolös tid! Vilken fantastisk, lycklig, dåraktig tid! Av alla de tidpunkter i mitt liv, som Tiden håller i sin hand, finnes det ingen åt vilken jag vid en tillbakablick kan le hälften så mycket eller tänka på med hälften så mycken ömhet!