Drabanten/Del 2/Kapitel 04
| ← Åtgärder och följder. |
|
Reuterholms magt stadfäst. Alm och Forster. → |
FJERDE KAPITLET.
Fröken Rudensköld contra Reuterholm.
Då vi inträda i det kungliga slottet på Drottningholm, befinna vi oss i den rymliga och höga rikssalen med utsigt både åt borggården och parken. Mörkblåa gardiner af tjockt och fast siden, kantade med gula silkesfransar, nedfalla i jemna och täta veck kring de djupa fönsternischerna. Längst inne i rummet står ett bord, omgifvet af förgylda karmstolar. Åtskilliga sidodörrar leda ut till andra rum.
Fröken Rudensköld, åtföljd af Ehrenström, inträder i detta ögonblick, båda två kommande från de inre rummen.
De voro visserligen icke nu mera anstälda eller hvardagliga gäster vid hofvet, men hade nu sammanträffat der till följd af de oroande rykten, som spridt sig om konungens helsotillstånd, i afsigt att höra efter, huru dermed sig verkligen förhöll.
— Planen är förskräcklig, afskyvärd, förnedrande, yttrade fröken Rudensköld. Den måste förekommas, måste tillintetgöras.
— Ni har rätt, måste förekommas, men huru — jag känner ej mer än ett enda medel.
— Låt mig då höra det, och jag bedyrar …
Hon hejdade sig här och blickade frågande på Ehrenström.
— Hvad menar ni? sporde hon vidare.
Och ett uttryck af den största förskräckelse visade sig dervid i hennes ansigte.
— Ni förstår min mening, fröken, och det är ju alldeles tillräckligt.
— Min gud, är då qvinnan född endast för att sönderslitas af mannens lidelser? Har hon icke rättighet att åtminstone i sitt hjerta ega en fristad för sina känslor? Kan hon blifva skyldig att offra äfven det enda hon verkligen eger, sin kärlek, på den lika krassa som förnedrande egoismens altare? Är hon pligtig att lemna sin ära, sitt hjerta, sitt samvete till spillo åt fordringar, som kränkande våldföra hennes heligaste föreställningar? Omöjligt! Jag har älskat, och jag älskar ännu. Har min kärlek varit ett brott eller en dygd? Jag vet icke. I himmelen eger jag en gud, på jorden en kärlek. Med oslitliga band bindes jag vid Armfelts parti, tillhör det så troget, som blomman tillhör dalen, som hoppet tillhör hjertat; ty det talar till mig, detta parti, med hans röst, leder mig med hans hand, hänför mig med hans ögon och omsluter mig med hans armar. Skulle jag dock svika honom för hans egen sak, glömma kärleken och tillbedja hans egna äregiriga drömmar? Aldrig! Hans parti är mig kärt, men han sjelf är mig kärare. Kärleken kan uppoffra allt, blott icke sjelfva kärleken.
— Endast den, som styr hertigen, svarade Ehrenström, styr också Sverige. Reuterholm skall segra öfver oss, så länge han eger regenten i sitt våld. Armfelts ministerpost vid de italienska hofven är ej annat än en landsförvisning. Sedan han väl var borta, har hela vårt inflytande upphört. Alla våra vänner äro, den ena efter den andra, aflägsnade från sina befattningar. Slag efter slag har tillintetgjort oss; och det skall förblifva dervid, intill dess ni …
— Tala ej derom, min herre. Ni vet icke hvad en qvinnas kärlek är; ni tror att den blott är, såsom hos er sjelfva, en flygtig fogellek om våren, en drill i luften en sommarmorgon. O, nej! Kärleken är för qvinnan den ungdomskälla i hennes hjerta, hvarpå gud satt sitt eviga insegel. Endast döden kan bryta det. Sedan Armfelt reste, har jag oupphörligt dött, och det återstår mig intet mer än att begrafvas. Min herre, låt mig få dö i frid.
— Och störta den ni älskar.
— Nej, nej, hans snille skall rädda oss alla. Vi måste hoppas på honom och på framtiden.
— Ni glömmer Reuterholms afsigt redan i detta ögonblick. Bekommer han endast sundhets-kollegii förklaring, att den unge konungen är vurmig, virrig, vansinnig, kort och godt, oförmögen att regera, så skola ständerna förlänga hans minderårighet, kanske utsträcka den till hans hela lefnad. Hvilken framtid ega vi då?
Fröken Rudensköld var djupt uppskakad.
— Och ni påstår, att jag eger magt att afböja alla dessa så mördande hugg, rigtade emot konungen och oss.
— Vid himmelen, endast ett enda ord från er mun, och ni skall linda hertigen kring ert finger!
— Ni tror det?
— Reuterholms inflytande skall försvinna, och Armfelts åter intaga sin plats.
— Ah!
— Den unge konungen skall hafva er att tacka för sin krona.
— Min gud!
— Besinna er icke, min fröken, utan besluta er. I detta ögonblick ligger fäderneslandets öde ensamt i er hand.
Fröken Rudensköld hade vandrat upp och ned i rummet. Beslutsamt stannade hon slutligen framför Ehrenström.
— Nåväl? sporde han. Ni betänker er?
— Som ni säger; jag har betänkt och beslutat, genmälde hon. Hör mig endast ett ögonblick. Medgif, att alla brott och fel i allmänhet borde kunna anses såsom gemensamma för båda könen; men medgif äfven, min herre, att det likväl gifves ett enda brott, som ingen qvinna bör låta komma sig till last?
— Låt mig höra det.
— Ett enda brott, som, begånget af mannen, icke förändrar hans natur, men begånget af qvinnan, tillintetgör hennes qvinliga värde, hennes gudomliga mission.
— Jag förstår ej.
— Ett enda brott, som på en gång stänger för henne vägen till himmelen och till guds nåd.
— Ni uttrycker er dunkelt.
— Ett enda brott, som, en gång begånget, gör hennes hela lif till en fortsatt kedja af brott.
— Och detta brott är?
— Det är brottet emot vår kärlek. Hvad samhället stämplar som brott, är icke alltid brottsligt; endast det är brott, som är brottsligt inför gud.
— Ni vädjar till en domstol bortom samhällets vanliga gränser; der gifvas inga advokater, min fröken. Jag tiger således.
— Hvad heter mannens vackraste dygd, min herre?
— Fosterlandskärlek.
— Om ni har rätt deri, är det äfven lätt att inse skilnaden mellan mannen och qvinnan.
— Huru?
— Mannen lefver för det allmänna, för en idé, en verld; qvinnan lefver för mannen, för det enskilda. Han skall bryta vägen fram genom lifvets svårigheter och njuta lyckan af andens högre segrar på jorden; hon skall elda och lifva honom och njuta blomsterdoftet af hans ära. Nåväl, inser ni ej nu, hvari qvinnans skönaste dygd består?
— Ni öfverraskar mig.
— Det är icke om samhällets lagar, jag talar, det är om naturens, om guds egna lagar. Samhället kan äktenskapligt binda två och två tillhopa; men endast våra hjertan kunna förena dem i kärlek. Och kärleken är guds första lag.
— Ni menar således, att kärleken är qvinnans förnämsta dygd.
— Icke det. Kärleken är en lag, en natur-lag, icke en dygd.
— Och hvari består då hennes förnämsta dygd?
— I hennes trohet till den hon älskar. Troheten är en dygd, emedan den bibehåller luftkretsen kring vår kärlek ren och frisk.
Ehrenström smålog.
— Troheten är kärlekens spiritus vini, menar ni.
— Den är en dygd, emedan den gör qvinnans hjerta rent och mannens sinne lugnt.
— Qvinnans trohet är således en fallskärm för dem båda.
— En dygd, emedan den är en begränsning.
— En rågång mot lättsinnet.
— En dygd, emedan den är kärlekens gloria.
— Den kinesiska hårtofs, menar ni, hvarmed vår herre en vacker dag skall lyfta dem som älska upp i himmelriket.
— Som ni behagar, min herre.
— Och ert beslut är således.
— Att aldrig svika mitt hjerta.
— Ni är för mycket svenska, min fröken, skada att ni ej är litet mer fransyska. Hvad säger ni om en de Rambouillet, en Anna af Beaujeu, en Gabrièle, en Montbazon, en de Viegan, en Pompadour, en — men alfabetet räcker knappast till för alla dessa fruntimmer, som blott följde hjertats lag.
— Nämn icke hjertat på samma gång som dessa damer. Hade de älskat dem de tillhörde, skulle gud förlåta dem deras fel; men nej, endast lättsinnighet och äregirighet ledde dem, och gud straffade dem också derför. Hjertats röst talade aldrig till dem.
— Nåväl, min fröken.
— Ni har hört mitt svar.
— Ni svärmar.
— Må vara.
— Ni är sentimental.
— Ni straffar mig; men jag vet blott ett straff, som jag fruktar: det är samvetets.
Ehrenström tystnade.
Hertigens kända kärlek till fröken Rudensköld hade icke aftagit, utan fast hellre tilltagit[1]. Sedan Armfelt lemnat fäderneslandet, sönderslets hon emellan partierna. Det Armfeltska partiet fordrade, att hon borde besvara hertigens böjelse för att rädda fäderneslandet, upprätta partiets inflytande och störta Reuterholm, hvilken å sin sida betraktade henne skygg och rädd, fruktande för det välde hon skulle kunna få öfver hertigen.
I detta ögonblick öppnades dörrarne till det rum, hvari Ehrenström och fröken Rudensköld befunno sig, och medlemmar af sundhets-kollegium inträdde. Allvarliga och tysta begåfvo de sig till och intogo en plats på ena sidan om rummet.
— Ser ni, der äro de redan. Nåväl ?
— Ni eger förstånd, men ej hjerta, min herre. Egde ni det senare, skulle ni bära aktning för mig och de qval jag lider.
— Dessa herrars dom om den unge konungens själstillstånd blifver äfven Armfelts dom.
— Partiets, menar ni?
— Partiet är Armfelt: faller det, så faller han.
— Tyst!
En sidodörr öppnades i detsamma, och den unge konungen syntes på tröskeln.
— Der kommer delinqventen.
Gustafs utseende var mera lidande och sjukt än någonsin förr. I hans ögon brann ett dunkelt svärmeri. Både själens och kroppens helsa tycktes vara undergräfd.
Då han inträdde, höll han en uppslagen bibel i sin hand. Försjunken i betraktelser, stannade han vid bordet och tog slutligen plats bredvid det. Han syntes ej märka någon af de närvarande.
— Tror ni ej nu, min fröken, återtog Ehrenström, att hans krona står på spel?
— Himmelen pröfvar mig förfärligt. O, min gud, är det så du straffar mig!
I denna stund syntes Reuterholm, bakom konungen, på tröskeln.
— Der har ni bödeln, erinrade Ehrenström.
Reuterholm observerade ej genast hvarken fröken Rudensköld eller Ehrenström, utan gjorde ett tecken till sundhetskollegii ledamöter, ibland hvilka Dahlbergs stränga och begrundande blick lyste fram som en blek och genomträngande ljungeld.
— Såg ni?
— Jag såg.
Man kan förgifta själen lika väl som kroppen. Jesuitism och svärmeri äro sådana der giftblanderskor, som icke låta någon dricka ljusets klara och friska dryck obemängd.
Ordensvurmeriet började först arbetet med Gustaf, hans omgifning vårdade det, och Youngs skrifter om uppenbarelsen med mera dylikt fullkomnade det.
Intrigen egde fritt fält. Armfelt var borta.
Porten mellan tron och vantron stod redan öppen i Gustafs själ, och om ej vanvettet öfversteg tröskeln, blickade det dock med stirrande blick in i hans tankar.
Med spänd förbidan fäste sig allas blickar på honom.
— Och den femte engeln basunade, läste han nu högt ur bibeln, och jag såg en stjerna falla af himmelen på jorden: och honom vardt gifven nyckeln till afgrundens brunn.
— Och han upplät afgrundens brunn och ther uppgick en rök, såsom af en stor ugn, och solen och vädret vordo förmörkade af brunnens rök.
— Och utur röken kommo gräshoppor på jorden, och dem vardt gifven magt, såsom skorpioner på jorden magt hafva.
Han tystnade en stund och försjönk i begrundningar.
— Den olycklige, hviskade fröken Rudensköld. Huru skola vi rädda honom?
— Endast ni kan göra det, svarade Ehrenström.
— Barmhertige gud!
De närvarande läkarne gjorde sina anteckningar. Reuterholm log.
— Och the gräshoppor voro lika the hästar, som till krigs beredde äro, och theras ansigte voro som menniskors ansigte.
— Och theras länder voro såsom lejons.
— Och hade pansar såsom jernpansar: och bullret af theras vingar såsom vagnsbuller, ther månge hästar löpa till krigs.
— Och theras magt var att qvälja menniskorna i fem månader.
— Och hade öfver sig en konung, en engel af afgrunden, hvilkens namn på ebreiska heter Abodan, på grekiska Apollyon.
Under det Gustaf läste, var hans ansigte nästan uttryckslöst. Hvar och en, som icke kände honom närmare eller var i tillfälle att dagligen studera och följa honom, skulle omöjligt kunna anse honom för annat än fånig eller åtminstone för mindre vetande. Hvilket förfärligt och sorgligt verk af förvillande inflytelser!
— Fem månader? talade han. Besynnerligt!
— Hvad jag här läser, fortsatte han efter en stund, är fullkomligt detsamma, som föresväfvade mig i nattens dröm.
— I drömmen sporde jag engeln, hvad de fem månaderna skulle betyda, och jag tyckte att han höjde basunen och satte den för sin mun.
— Och han ropade till mig, att de betydde förmyndareregeringens år: åren 92, 93, 94, 95 och 96.
— Efter denna tid skall Apollyon uppstå för att underlägga sig verlden.
— Men jag drömde vidare, att jag satt på en hvit häst och kom ned ur ett åskmoln, och att jag stred med oöfvervinneliga vapen; drömde, att många konungar följde mig till strids emot vilddjuret, och att mitt ord gick som ett tveeggadt svärd öfver verlden.
— Och si, när jag uppslår och läser i bibeln, hvad läser jag?
Gustaf vände om några blad i boken och läste:
— Och jag såg himmelen öppen, och si, en hvit häst; och then, som satt på honom han hette trofast och sannfärdig; och han dömer och strider med rättfärdighet.
— Och hans ögon äro såsom en eldslåga, och på hans hufvud sitta många kronor; och han hade ett namn skrifvet, thet ingen kände utom han sjelf.
— Och honom efterföljde then här, som i himmelen är, med hvita hästar, klädde uti hvitt och rent silke.
— Och utur hans mun utgick ett skarpt tveeggadt svärd, att han thermed skall slå hedningarne; och han skall regera them med jernris; och han trampar allsmägtige guds grymma vinpress.
— Och han hafver på sina kläder och på sina länder ett namn, skrifvet allt så: konung öfver alla konungar och herre öfver alla herrar.
Gustaf tystnade och lutade sin panna ned öfver boken.
— Förunderligt, talade han åter till sig sjelf. Jag heter trofast och sannfärdig, och jag skall strida med rättfärdighet och besegra Apollyon.
— Hvem är denne Apollyon?[2]
Reuterholm hade närmat sig till läkarne.
— Hvad sägen I, mina herrar? frågade han dem hviskande, för att ej väcka den unge konungen ur hans svärmerier.
— Onekligen, svarade Dahlberg, är han sjuk till sin själ, mycket sjuk.
— Och beviset derpå?
— Vi kunna i sanning ej neka till att utskrifva och afgifva det.
Ehrenström och fröken Rudensköld hade dragit sig tillbaka, betagna af harm och fasa, ej mindre öfver den förfärliga afsigt, som gömde sig bakom den intrig, hvilken man här så skickligt förberedde, utan äfven öfver Gustafs verkliga belägenhet.
Under det vackra skenet att rädda fäderneslandet från faran att falla i en vansinnig konungs händer, ville man redan i hans femtonde år beröfva honom möjligheten att öfvertaga regeringen. Och huru hade väl hans galna svärmeri uppkommit?
De anklagande hade icke allenast deltagit i och afslutat hans uppfostran, utan voro nu äfven hans domare.
Ehrenström vände sig ännu en gång till fröken Rudensköld.
— Hvilken hemsk jesuitism, yttrade han, hvilket gräsligt lönmord i förnuftets namn, hvilken afgrundslik plan!
Fröken Rudenskölds kind var blek. En tår glänste i hennes ögon. De känslor, som upprörde henne, nästan söndersleto henne.
— Vägrar ni ännu att rädda monarkien? frågade Ehrenström.
På en gång lifvades i detta ögonblick hennes ansigte, och i hennes ögon strålade liksom en plötslig ingifvelse.
— Det faller mig något in, yttrade hon.
— Låt höra.
— Hertigen är ju här i rummet bredvid?
— Det är han.
— Ni slipper in till honom?
— Jag hoppas det.
— Begif er då dit in och såg honom …
Ehrenströms ansigte ljusnade.
— Att ni …
— Säg honom, att jag önskar tala vid honom.
— Ni uppfyller då våra önskningar?
— Aldrig; men gå — gå! Ögonblicket får ej försummas. Skynda er!
— Hvad ämnar ni?
— Tillintetgöra Reuterholms afsigter.
— På hvad sätt?
— Gå, har jag sagt. Skaffa hit hertigen.
Ehrenström gick. Obekant med de ränker, som spunnos omkring honom, fortfor Gustaf i sina drömmerier. Då Reuterholm märkte fröken Rudenskölds närvaro, erfor han en känsla af förtrytelse och nalkades henne.
— Ni spelar den uppmärksammas roll, yttrade han. Det gläder mig att alltid finna er i mina fotspår.
— Verkligen? Jag trodde tvärtom.
— Hvarför det, om jag får fråga?
— Derför att ni har skäl att frukta samvetet.
— Skulle ni vilja spela rollen …
— Af ert samvete? Ja, i historien, min baron.
Då Reuterholm, förtrytsam öfver svaret, åter lemnade henne, inträdde hertigen. Vi hafva i föregående kapitel sett, att äfven han undergått stora förändringar.
Historien vet icke, om hertigen hade del i Reuterholms plan med Gustaf; men hvad man icke kan betvifla är, att hertigen alltid skulle ha lånat sig till ett tjenstvilligt redskap åt hans vilja, såvida man erhållit det betyg, hvarför herrar läkare nu voro tillkallade.
Den enda mägtiga böjelse, som lidelsefullt eldade hertigens hjerta, var den kärlek, som han fattat till fröken Rudensköld, och hvilken uppblossade till sin högsta höjd någon tid efter det att Armfelt lemnat fäderneslandet. Så snart Ehrenström hade framfört frökens önskan att få tala vid honom, dröjde han ej heller att infinna sig.
Mamsell Slottsberg var för hertigen ingenting annat än en liten älskvärd och näpen rodocka.
— Ni har önskat att få tala vid mig, yttrade han till fröken Rudensköld.
— Ers höghet, jag ber om nåd för denna dristighet.
— Tala icke så, min fröken, ni befaller öfver mig, ni vet det.
— För guds skull, se er omkring, man kunde höra oss.
— Ah! Reuterholm är här.
Ehrenström hade stannat på något afstånd, oviss om fröken Rudenskölds afsigt. Upptagen af läkarne, märkte ej Reuterholm genast att hertigen inkommit, men så snart han gjorde det, närmade han sig till honom för att afböja samtalet med fröken Rudensköld.
— Reuterholm kommer hit. Hvad vill ni säga mig, min fröken, jag ber, skynda er.
Fröken Rudensköld hade ingenting emot att Reuterholm kom, det var tvärtom hennes önskan, ehuru hon antydde motsatsen.
Den plan, som fallit henne in för att tillintetgöra det fruktade läkarebetyget, var en ingifvelse, hvilande på hennes kännedom om hufvudpersonernas karaktär och ömsesidiga förhållande.
— Skynda er, bad hertigen ånyo.
Hertigens fruktan för Reuterholm, som uttryckte sig i dessa ord och för öfrigt visade sig i hans hela utseende, undgick henne ej.
— Ers höghet påminner sig, yttrade hon nu, det sanningslösa ryktet om ett förestående krig, som för en tid sedan utspreds och oroade folket?
Hertigen såg missnöjd ut. Han hade hoppats att få höra något, som mera tillfredsstälde hans hjerta än tog hans egenskap af regent i anspråk.
— Jag kommer ihåg det, men hvarför tala derom? Edra läppar — dessa rosor …
— Ni torde också erinra er ryktet om misshushållning, om statsmedlens vanvårdande …
— Visserligen; men vi hafva ju genom en i rikets alla kyrkor uppläst särskild deklaration tillintetgjort detta grundlösa rykte och visat, att rikets finansverk aldrig någonsin varit i ett så blomstrande tillstånd som nu.
— Det är ju på er befallning, det, ers höghet?
— Ack, ja! men gif mig en mild blick, ett vänligt ögonkast. Er hårdhet dödar mig.
— Endast en enda fråga till, ers höghet.
Reuterholm nalkades allt mer och mer.
— Då känner ers höghet säkert icke till den kungörelse, som sistlidne söndag, det vill säga, en à två söndagar efter er första deklaration, upplästes i kyrkorna, och hvari presterna på nådig befallning tigga ihop penningar åt flottan?
— Hvad säger ni?
— Sanning, ers höghet.
Ett uttryck af häftig vrede blossade upp i hertigens ansigte.
— Reuterholm! utropade han.
Denne stod i detta ögonblick helt nära hertigen.
— Hvad vill den i kyrkorna upplästa tiggarlistan säga?
Reuterholm bleknade. Han märkte, att fröken Rudensköld väl användt den korta stund, som han lemnat hertigen obevakad. Öfverraskad och fruktande, svarade han ej genast.
Ur den politiskt magnetiska sömn, hvari han förstått att söfva hertigens omdöme, för att ej säga förstånd, fruktade han ej att någon magi skulle kunna väcka honom, såvida endast kärleken, en annan förtrollning, emot hvilken ingen filosofi hjelpte, kunde hållas aflägsen.
Den tystnad, han iakttog, föranleddes icke af fruktan för hertigen, utan af fruktan för fröken Rudensköld.
Ehuru han visserligen länge anat, att en häftig och afgörande strid förr eller senare skulle uppstå emellan dem om väldet öfver hertigen, bäfvade han likväl vid den tanken, att stunden nu vore kommen; och under inflytande af denna fruktan skulle han icke ansett någon gärd för stor, om han i detta ögonblick blott vetat, huru långt fröken Rudensköld i offervillighet tillmötesgått hertigen.
Han uppbar sitt hufvud stolt och blickade på henne. Med sin lätt uppfattande, klara blick såg hon hvad som försiggick inom honom, och hon kunde ej tillbakahålla ett triumferande småleende.
Detta leende bestämde Reuterholms handlingssätt.
— Stunden är inne, tänkte han. Hon har öfverlemnat sig åt hertigen, ty detta leende visar att hon tror sig säker. Låt striden då börja!
Reuterholm var van att handla såsom sjelf regent. Hertigens fordran att blifva upplyst om den ifrågavarande kungörelsen ansåg Reuterholm bevisa, det fröken Rudensköld hade för afsigt att förmå hertigen att sjelf taga närmare reda på styrelseåtgärderna. Det var alltså denna afsigt från hennes sida och detta försök från hertigens, som borde afböjas och tillintetgöras.
Läsaren skall likväl snart få se, att fröken Rudensköld hade beräknat allt detta, ehuruväl dock endast såsom ett inledande medel. Det infall hon fått, var ett ibland dessa, som förståndet sällan kan resonera sig till, men som hos qvinnan, inspirerad af ett lifligt sinnes ögonblickliga fyndighet, ofta nog utvecklar sig lika snabbt som naturligt.
— Ers höghet vill således ha kännedom om den ifrågavarande kungörelsen?
— Jag önskar det.
Hertigen skulle säkert ej haft mod att visa sig så rask emot sin gunstling, såvida ej fröken Rudensköld stått vid hans sida. Hans bestämda svar förskräckte emellertid ännu mera Reuterholm, emedan det fullkomligt öfvertygade honom, att kärleken var större än vänskapen.
— Jag skall icke underlåta att förklara mig, svarade Reuterholm, och jag är öfvertygad att ers höghet skall gilla min åtgärd, emedan …
Det ingick ej i fröken Rudenskölds afsigt, att någon egentlig förklaring rörande detta för henne alldeles likgiltiga och främmande ämne skulle ega rum, emedan det i och för sig gagnade henne till ingenting.
— Hör! utropade hon derför, tvärt afbrytande Reuterholm, under det hon lyssnade, blickade omkring sig och lyfte upp ena handen, liksom för att ge en ännu ytterligare betydelse åt sitt lystringsord: hör!
Reuterholm tystnade också genast, emedan hvarje förevändning dertill var honom välkommen.
— Hvad är det? frågade hertigen, som vid minsta rörelse, hvilken innebar något oförklarligt, genast anslogs. Hörde ni något?
— Jag vet icke, svarade fröken Rudensköld, men det var så besynnerligt, det var alldeles som om jag hade hört en andes susning … en … tyst … hör … det knackar!…
Reuterholm upptäckte med glädje att hertigen hängaf sig åt det intryck, som dessa ord väckt. Han är min, tänkte han för sig sjelf, och han skall äfven förblifva det.
Så länge underbara och oförklarliga mysterier ännu egde välde öfver hertigen, så länge visste Reuterholm att äfven hans välde varade.
Fröken Rudensköld bibehöll ännu sin liksom inspirerade ställning.
Under det tystnaden fortfor, hade Reuterholm tid att besinna sig. Hon är litet enfaldig, tänkte han för sig sjelf, hon vill störta mig, men inger mig på samma gång medel att försvara mig.
— Hvad kungörelsen beträffar, återtog Reuterholm, nu likväl mera blott i afsigt att med dessa ord pröfva hvar han hade hertigen, så får jag …
— Kungörelsen, ja, det var sant …
Hertigen var redan tankspridd.
— Apropos, yttrade han derefter, vänd till fröken Rudensköld, ni tyckte er höra suset af en andes hviskning?
— Ja, baron, jag hörde det.
Reuterholm blef allt säkrare på sin sak, då hon vidhöll sin uppgift. Han fixerade hertigen flygtigt och såg att en dunkel eld började brinna i hans ögon: det var svärmeriets, icke kärlekens eld.
Fröken Rudensköld kände sig äfven tillfredsstäld öfver att han så lätt fastnat på den af henne utkastade kroken.
— Våra fäder förneka också aldrig, yttrade Reuterholm, att det gifves en pythonisk ande i verlden.
— Icke?
— Pythagoras tilltalade ju floden Nessus, och den svarade honom.
— Verkligen! Hvad säger ni?
— Det är bevisligt, att ett träd talade till Apollonius. Rösten var tydlig, men svag, lik rösten af en qvinna.
— Besynnerligt.
— Det är blott i våra dagar, som man förnekar det underbara. De stora, odödliga och gudomliga lärorna få derför gömma sig undan otro och vantro inom hemliga förbund. En gång skola de uppenbaras åter.
— Förunderligt!
Reuterholm följde både hertigens och fröken Rudenskölds sinnesrörelser. Den senares ganska märkbara förvåning gladde honom nästan mera än hertigens.
— Hela verlden är resultatet af ett stort prognostikon, frukten af en gudomlig förutsägning, konklusionen af en evig spådom. Ni hörde ju en röst?
— Jag hörde den. Tyst! Den hviskar ännu i mitt öra.
Hon ville stegra hans svärmeri.
— Jag erinrar mig professor Andreas spådom, hvilken han lät införa i almanachan för 1661, att en förnäm herre skulle olyckligen omkomma i januari månad. Riksdrotset grefve Magnus Gabriel de la Gardies son blef också i Upsala samma månad ihjelslagen af en häst.
— Förundransvärdt!
— En Voigts förutspådde sin son, att han skulle blifva mördare. 1682 mördade han äfven i Stockholm en ung Krabbenhöfve. Men hvad är likväl allt detta emot Nostradami profetiska uppenbarelse?[3]
— Det underbara går fram, som floden på djupet, med sin egen våg. Kort efter Carl XII uppstod Svedenborg; men icke blott det. Hvem förklarar den underbara spådomen vid konungens uppstigande på tronen? Gud är mägtig i det lilla[4].
— Magien styrde — fortsatte Reuterholm i forna dagar verlden. En vetenskap, som lyfter slöjan af naturen och visar oss henne sådan hon är, kan ej heller vara utan stor betydelse. Iared, i femte ledet Adams son, och Cham, Noaks son, erkände redan magiens värde. Amalakiterna togo i flera strider sin tillflykt till denna vetenskap. Egyptens prester voro djupt invigda i dess mysterier. I Hindostan har den alltid stått högt. Våra uräldsta spåqvinnor voro äfven djupt förfarna i dem. Men alla de högre himmelska kunskaperna hafva under århundradenas lopp gått förlorade, och det är vår uppgift att åter uppsöka dem. Taumaturgien skall äfven den, såsom allt stort, en gång åter blifva erkänd. Det heter att arbeta för att nå målet. Tider ha funnits, då man egde förmåga att utmana gudarne, till och med emot deras vilja, så att de icke kunde aflägsna sig, förr än de uträttat det önskade underverket. I stort taladt äro vi ännu blott adepter. Men den dag skall komma, då äfven vi blifva mästare. Andarnas magt står visserligen öfver menniskans, men menniskans vilja står öfver deras. Kännedomen härom betryggar för oss problemets lösning. I sjelfva verket ligger hemligheten i att finna sjelfva besvärjelseformen.
Hertigen hade härunder bortglömt både fröken Rudensköld och den ifrågavarande kungörelsen. Reuterholm förmådde knappast dölja sin tillfredsställelse.
Men äfven en stråle af skälmaktigt leende lyste fram i fröken Rudenskölds ögon.
— Besvärjelseformen, upprepade hertigen. Ja, Reuterholm, vi måste finna den.
— Den finnes i gamla testamentet, och vi skola söka den, till dess vi finna den.
— Vi skola det.
— Andarna sjelfva begära ingenting bättre, än att allt skall varda uppenbaradt. Icke blott alla de gånger, som de skymtande framträdt för oss, utan äfven att de nu hviska och knacka omkring oss, bevisar deras otålighet att blifva kallade.
Hertigen stirrade omkring sig inåt salen.
— Det är Gustaf III:s vålnad, som hviskar i dessa rum, fortfor Reuterholm. Tror ni, ers höghet, att han är salig? Andarne skulle kunna upplysa oss derom.
Vid detta yttrande sänkte hertigen sitt hufvud, och hans kind bleknade.
Reuterholm blickade stolt omkring sig, förnöjd öfver den hastiga förändring, som han framkallat. Någon fråga kunde nu mera icke uppstå om kungörelsen. Med ett förkrossande utseende vände han sig också till fröken Rudensköld, men hon syntes icke tillintetgjord, snarare trodde han sig upptäcka ett skalkaktigt uttryck. Huru förklara det?
Hertigen vände sig ifrån dem under det att en suck häfde hans bröst: han tycktes vilja vara ensam.
Ehrenström hade med hela sin uppmärksamhet följt, hvad som tilldrog sig framför honom, men oaktadt sin skarpsinnighet förstod han icke, hvarthän fröken Rudensköld syftade, då hon gaf uppslag till detta samtal. Det föreföll Ehrenström, som om det snarare skulle förvärra än förbättra den unge konungens sak.
En skalk smålog likväl alltjemt i fröken Rudenskölds blick.
Hertigen var i sina tankar fortfarande sysselsatt med Reuterholms yttrande.
— Du har rätt, Reuterholm, sade han slutligen. Ja, ja! Andarne måste säga mig det.
— Hvilket, ers höghet?
— Om min aflidne broder är salig eller icke.
— Visserligen, naturligtvis.
Hertigens blick föll nu på konungen, som längst bort i rummet satt lutad öfver bibeln.
Utan att yttra något, begaf han sig till Gustaf och tog plats midt emot honom.
— Låna mig bibeln! bad han.
Då konungen och hertigen betraktade hvarandra, uttryckte sig något vålnadslikt hos dem båda.
— Vi skola läsa Daniels 10 kap. och Samuels 28 kap., sade hertigen, och vi skola se, att andar finnas, som kommit förlåten mellan jord och himmel, mellan död och lif att remna.
Hertigen bläddrade i bibeln.
— Den underbara, heliga formel, som kallade Michael ned af höjden och den hädangångne döde att stå upp af djupet, känna vi ej.
— Boheman sade mig: I liljans kalk hvilar mästare-ordet.
— Liljan är bibeln. Jag vill söka ordet.
Och han läste och sökte.
— Jag förstår ej er afsigt, anmärkte Ehrenström till fröken Rudensköld. Hvad skall väl detta betyda?
— Verkligen? Förstår ni ej att den unge konungen nu är räddad?
— Vid himmelen, jag förstår det ej.
— Det gläder mig. Han är det emellertid, om ni nu endast begifver er till herrar läkare och uppmanar dem att betrakta hertigen och anteckna att han — också är vriden.
— Ni har rätt, nu förstår jag. Ni har öfverträffat er sjelf — tack — evig tacksägelse!
Ehrenström begaf sig till läkarne.
Lik en fältherre, som genom en skicklig manöver tillintetgjort en fiende, hvilken i en fördelaktig ställning nära nog haft segern i sina händer, njöt Reuterholm ännu af sin framgång. Han insåg icke att han vändt sina egna vapen mot sig sjelf.
— Gustaf! yttrade hertigen till den unge konungen.
— Ers höghet, svarade denne och rätade upp sig på stolen.
— Ers majestät, tillade hertigen. Skulle ni vilja ser er fars vålnad, skulle ni vilja tala vid honom?
— Tror ers höghet, att det vore möjligt?
— För gud är ingenting omöjligt. Jag har en gång sett honom.
— Ni har sett honom?
— Min syster, Sofia Albertina, har äfven en gång sett honom.
— Ack, ers höghet! Jag vill också se honom. Han skall för mig förklara min dröm.
— Du skall få se honom.
— Han skall förklara uppenbarelseboken.
— Det skall han. Det gifves en helig formel, hvarmed de döda kunna uppkallas ur sina grifter, jag vet det.
— Ni vet det?
— Hjelp mig att söka den. Den finnes i bibeln.
Ehrenströms otålighet spelade lifligt i hans ansigte, vittnande om det egendomliga intresse han kände för hvad som tilldrog sig.
— I hören, mina herrar, anmärkte han till läkarne. Anteckna, anteckna! För all del glömmen intet!
— Vi skola uppfylla vår pligt.
Fröken Rudensköld hade aflägsnat Reuterholm ifrån de nu mera egentligen handlande personerna.
— Nå-å, herr baron, yttrade hon, hur var det med den der kungörelsen? Jag tyckte att hertigen blef missnöjd.
— Tyckte ni verkligen det?
— Jag måste medgifva, baron, att ni är en skicklig diplomat. För att vara upprigtig, trodde jag verkligen att jag hade lyckats att draga ned ett litet oväder öfver ert hufvud, och det gladde mig verkligen, emedan jag allt har åtskilligt att hämnas på er.
Hon hotade honom med fingret.
— Har ni det?
— Den fina takt, den ovanliga skarpsinnighet och slutligen den stora dialektiska förmåga, hvarmed ni omintetgjorde min så väl beräknade plan, har rigtigt öfverraskat mig. Ni är en ovanlig förmåga, herr baron; ni är oöfvervinnelig.
Reuterholm var svag för smicker. I denna stund var det för honom ett skönt och blomsterdoftande vin, som bjöds honom i den tjusande kalken af tvänne de mest intagande läppar; och det föll honom aldrig in, att smickret denna gång ens kunde vara ett skämt, i afsigt att afvända hans uppmärksamhet från ett annat håll och hvad som der tilldrog sig.
— Ni har besegrat allt motstånd, fortsatte hon, och jag är nästan böjd att gå öfver på er sida.
— Gör det, min fröken, och jag lofvar er att ni skall blifva väl emottagen. Ert snille och er skönhet äro värda platsen i granskapet af en tron. Jag lofvar er den.
— Ni på dess ena sida, herr baron, och jag på dess andra, det vore, huru skall jag uttrycka mig, förfärligt.
— Förfärligt?
— Icke för oss; men för honom, som satt på tronen, emellan oss.
— Ah!
— Vet ni hvad jag tror?
— Nej.
— Att han har alldeles tillräckligt af en enda, då denne ende är ni.
Reuterholm kände sig berörd af anmärkningen, men låddes icke derom, för att ej förlora det gynsamma tillfället att söka vinna henne för sin sak.
— Är det ert allvar, att ni skulle kunna gå öfver till mig?
— Det kommer derpå an. Då jag hör er tala, är ni nästan oemotståndlig.
— Smickra ej, låtom oss hellre tala allvarsamt. Jag skulle kunna visa er fåfänga de mest lysande utsigter.
— Er hand är en trollstaf, jag vet det. För er är ingenting omöjligt.
— Saken är helt enkelt den, att hertigen har något litet förtroende till mig.
— Det är sant. Jag har likväl nästan lust att täfla med er. Det skulle ju bli rätt intressant att se utgången af en strid emellan förståndet å ena sidan och …
— Kärlek och skönhet å den andra, afbröt henne Reuterholm.
— Jag fruktar då att jag ginge under, allra helst som ni redan eröfrat hertigens hjerta.
— Ni känner det?
— Till min förskräckelse. Det är också derför, som jag erbjuder er att …
— Att halfvera om honom. Jag förstår, att dela rofvet.
— Jag har länge önskat att ega en verklig förtrogen, någon, som jag öppet kunde meddela mina tankar, oinskränkt inviga i mina planer och finna stöd och råd hos. Ni har hufvud och hjerta, och …
— Och …
— Jag läser något i framtiden. Ni måste antingen frukta mig eller också älska mig.
— Och om jag icke skulle bry mig om hvarken det ena eller det andra?
— Då måste jag störta er, emedan vi ej kunna bestå emot hvarandra.
— Men på hvad sätt?
— Politiken saknar aldrig medel.
— Ni menar väl intrigen?
— Intrigen är politik, då det gäller vigtiga frågor. Richelieu var på samma gång sin tids störste intrigör och politiker.
— Hvad menar ni likväl med det att jag antingen måste frukta eller älska er? Jag förstår ej rigtigt hvad ni menar dermed.
— Får jag tala helt oskrymtadt?
— Det är alltid en förtjenst af en statsman att någon gång kunna kasta bort masken, hvarmed han eljest tyckes vara född. För all del, tala så oskrymtadt som möjligt.
Reuterholm ansåg sin ställning så fördelaktig, att han utan alla omvägar kunde gå direkte på sitt mål.
— Verlden är full af bedrägeri, min fröken, så öfverfull, att jag icke tror på någon annan än mig sjelf. Magten är så hal som en orm. Just då man tror sig ha tag uti den, slingrar den sig ifrån oss och lemnar endast ett giftigt sting qvar i vår egen hand. De politiska personligheterna äro så upptagna af intriger, att man för mängden af idel kryphål förgäfves söker att utleta, hvarthän de egentligen leda. Jag kan försäkra er, att också jag en gång trott på ära och redlighet; men jag har funnit, att de endast äro skyltar, som man hänger ut för att locka till sig folk, i afsigt att sedan leka med dem: alltså, jag tror på ingen, någon gång knappast på mig sjelf.
— Då ni ej tror på någon, är ju en politisk förening oss emellan omöjlig.
— Säg icke det. Det finnes verkligen medel att bli fullkomligt beroende af hvarandra.
— Och dessa medel äro?
Det var med fasa, som fröken Rudensköld fortsatte samtalet, men hon trodde att de andra ännu behöfde tid på sig. Det föreföll henne, som om hon, allt som Reuterholm talade, steg för steg nalkades en afgrund.
— Och medlet är att hafva hvarandras heder i sitt våld — ni förstår ju — hvarandras heder?
— Herr baron …
— Ni måste — Reuterholm utsträckte sin hand emot henne — ålska mig, min fröken.
Såsom stungen af en giftig orm, drog hon sig tillbaka med en blick, uttryckande så mycken afsky, att han ett ögonblick studsade dervid.
— Ni talar, tror jag, om kärlek, min baron.
— Vid hertigens sida, min fröken, skall aldrig, det svär jag er, aldrig någon intaga en vigtig plats, som icke först blifvit mitt verktyg.
— Ert kreatur, vill ni väl säga.
Det var för fröken Rudensköld omöjligt att längre bekämpa sin ovilja och spela rollen af en artig hofdam.
— Kärleken …
— Vanäran, menar ni.
— Är det enda band, hvarmed man kan binda en snillrik qvinna; utan detta band är hon en evigt fortsatt nyck. Ni betänker er[5].
Fröken Rudensköld trodde sig vid en sidoblick på Ehrenström märka, att herrar läkares observationer ledo till sitt slut. Stunden var således inne att visa sig sådan hon var.
— Ni vill ju ha ett svar, herr baron?
— Visserligen.
— Jag får då säga er, att ni helt och hållet misstager er om min person.
— Verkligen?
Reuterholm log.
Vid detta leende rusade blodet på en gång upp till fröken Rudenskölds kinder. Det var, som hade en eldgnista tändt en sprängmina i hennes hjerta.
— Oförbehållsamt vill jag säga er allt. Döm mig, huru ni vill, det är mig likgiltigt.
— Tala!
— Vet då, herr baron, att det icke finnes någon förtrytelse nog häftig och ingen ovilja nog djup, hvarmed jag ej borde tillbakavisa er förolämpning. Vore jag karl, skulle den skymf, ni ämnat mig, blifva er död. Jag har hitintills ej haft skäl till sorg öfver att blott vara en qvinna, men nu skall jag beklaga mig deröfver hela mitt lif. Mina ord framkalla er vrede, kanske er hämd — må ske — ert hat är för mig behagligare än er kärlek.
Förtrytelsen gaf härunder ett uttryck af stolthet åt hela hennes väsende, som var mera förkrossande än de ord hon begagnade.
Reuterholm var allt för mycket berusad af sina begrepp om sin egen personlighet, att förmoda det fröken Rudensköld skulle afslå hans anbud. Magten egde för honom en så magnetisk kraft, att allt måste vika för den. Hennes svar förvånade honom således först, men snart tände vreden sin gnista i hans ögon. Och han beslöt att visa henne hela sin verkliga magt för att dermed krossa det öfvermod, hvaråt hon så blindt hängifvit sig.
Fröken Rudensköld ville aflägsna sig, men han bad henne stanna. Då han dervid betraktade henne, log han. En oförklarlig fruktan lopp genom hennes hjerta.
— Om jag förstår er rätt, afslår ni med djupt förakt mitt anbud.
Hans vrede var så sammanpressad, så kompakt, att fröken Rudensköld kände en ovilkorlig rysning.
— Alldeles, ni förstår mig rätt.
— Har ni då något emot att jag lyfter helt litet på fliken af den slöja, som döljer er framtid?
Ett iskallt löje krusade fortfarande Reuterholms läppar.
— Var god och tala.
— Betrakta då edra förhoppningars unge konung, jag menar majestätet, Gustaf, min fröken. Hvad säger ni om honom? Hvad betyda väl dessa ögon, som irrande tyckas söka efter ett förståndigt uttryck? Ser ni — hör ni — förstår ni? Men det är ej nog härmed; kasta nu äfven blicken hit på sidan, och ni skall finna några af rikets utmärktaste läkare sysselsatta med anteckningar. Ni ser allt detta — icke sant — men förstår kanske ändå icke rigtigt hvad det betyder. Nåväl, jag vill ej vara hemlighetsfull, men ber er ännu en gång ge akt på den pröfvande uppmärksamhet, hvarmed herrar läkare studera alla konungens ord och blickar och men jag ser att ni gissar till anteckningarnas innehåll, — och tro mig, min fröken, de ljuga icke, ty konungen är sannerligen — vansinnig.
— Och om så verkligen förhåller sig, hvad anser ni väl att följden deraf bör blifva?
— Att förmyndare-regeringen förlänges på obestämd tid, att Armfeltska partiet är slaget ur brädet, så länge denna obestämda tid varar, att ni icke eger några förhoppningar, och att …
— Och att …
— Och att ni derför med mindre afsky, min fröken, bör betrakta mitt förslag, allra helst som det icke lägger endast ett räddande halmstrå i er hand, utan en spira.
Reuterholm blickade öfvermodigt ned på sitt rof. Kanske trodde han sig kunna betrakta hennes skönhet såsom ett ytterligare smycke i sin triumfvagn, sedan han med öfvertygelsens hela bevisande kraft kullkastat alla hennes invändningar.
— Ni har för mig tecknat en förskräcklig tafla, herr baron.
Hennes öga uppmätte med en glänsande blick tankarne i hans innersta. Nu var det hennes tur att le.
— Tillåt likväl, herr baron, äfven mig att visa er ett motstycke. Vill ni t. ex. ha godheten att betrakta hertigen. Ser ni den der ryckningen i hans ansigte? Hör ni ej, hvilka osammanhängande ord han mumlar? Märker ni ej den der irrande, meningslösa blicken, som han kastar omkring sig? Ni ser ju …?
— Ja!
— Ni hör ju?
— Ja!
— Ni förstår ju?
Den stolta ställningen försvann hos Reuterholm, allt som hon talade, och förskräckelse intog honom i stället allt mer och mer.
— Jemför hertigen, fortsatte fröken Rudensköld, med — konungen. Hvad säger ni? Likheten i uttrycket och sinnesstämningen är ju förvånande. Men låtom oss gå vidare; haf den godheten och vänd er uppmärksamhet hit åt sidan, och ni skall finna några af rikets utmärktaste läkare sysselsatta med anteckningar. Ni ser ju allt detta, icke sant, men förstår kanske ändå icke rigtigt, hvad det betyder; dock, — ni märker väl att jag begagnar edra egna ord — jag vill ej vara hemlighetsfull, tro mig, min baron, anteckningarna skola icke ljuga, ty hertigen är sannerligen lika vansinnig som konungen, i fall han är det.
Reuterholm insåg nu det spel, man spelat med honom, insåg icke endast, att hans eljest så väl anlagda plan var tillintetgjord, utan äfven hela vidden af den fara, som ett tvifvel om hertigens förstånd kunde framkalla. Raseriet vidgade också hans ögon. Pannan lade sig i mörka, hotande veck. Läpparne darrade af vrede, och kinden blektes af förtrytelse.
— Vid himmelen, hvad vill detta säga? ropade han, och bemägtigade sig anteckningarna. Hvilken kabal har man spelat med mig? Ah …
Och bläddrande i anteckningarna, fann han fröken Rudenskölds ord bekräftade, emedan hertigens sinnesrubbning deri syntes lika mycket bevisad som konungens.
— Hvilken förfärlig, hvilken oerhörd intrig! Har man för afsigt att göra all regering omöjlig? Vill man bryta förbannelsens staf öfver en hel konungafamilj? Min omsorg om landets framtid, att undersöka en sjuk monarks belägenhet, har man utsträckt äfven till det närvarande. Mina herrar, I hafven lånat er till verktyg åt planer, som måste uppröra hvarje redlig man. Dessa handlingar …
Hans häftighet tilltog, under det han höjde sin röst, och han glömde hertigens och konungens närvaro, glömde framför allt sig sjelf.
— Hvad är det, Reuterholm? sporde hertigen, som väcktes ur sina drömmar af ljudet utaf gunstlingens mer än vanligt höjda stämma. Har något ledsamt händt?
— Intet, ers höghet, intet, alldeles intet.
— Mina herrar, tillade han, vänd till läkarne, dessa anteckningar duga ej, kommen ihåg, de duga ej, och låtom oss ej tala vidare härom. Frågan får förfalla.
— Hvilken lycka, talade han derefter liksom för sig sjelf, att jag var närvarande här. Försynen har gifvit mig tillfälle att rädda monarkien från omstörtande afsigter. Mina herrar, I förstån mig!
Och på en vink af den mägtige gunstlingen aflägsnade de sig. Ehrenström följde dem, men med ett leende på sina läppar.
Våra intressen spänna passionens bågsträng, rigta bågen och afskjuta pilen. Våra intressen äro den på elden blåsande vindflägten, som förvandlar gnistan till en eldsvåda. Ju mägtigare våra intressen beherska oss, desto bestämdare rigtning och fullständigare magt får passionen. I och för sig sjelf är passionen att likna vid en afskjuten pil, som man ej längre eger i sitt våld, en eld utan gränser.
Hela den diplomatiskt fina spindelväfnad, hvarmed Reuterholm omgifvit sig, var på en gång bortsopad. Huru många löftesfulla förhoppningar hade icke dermed försvunnit, huru många retande framtidsföreställningar voro icke tillintetgjorda!
Sedan Armfelt frivilligt aflägsnat sig, hade det lyckats Reuterholm icke endast att förhindra hans återkomst, utan äfven att aflägsna partiets alla mest framstående och inflytelserika personer. De återstående voro allt för obetydliga att lägga märke till. Ehrenström och Aminoff räknades bland dessa.
Ett undantag fans, det var fröken Rudensköld.
Det politiska tornérspelet hade hittintills fortgått, utan att Reuterholm personligen brutit någon lans med henne. Och fastän han stundom fruktat henne, hade han till en tid likväl småskrattat åt sin egen fruktan, emedan hon ändock blott var en svag qvinna.
Desto mera öfverraskad och sårad kände han sig, då han nu fann sig kastad ur sadeln, utan att ett enda ögonblick förut ens ana att han korsade vapen med henne; och det till på köpet just då han genom en väl anlagd och fint uttänkt plan ämnade kröna sitt verk med att på behaglig tid omöjliggöra Gustafs blifvande regering. Nu log han ej mera åt den svaga qvinnan, utan fruktade mer än någonsin den farliga och fyndiga.
De egna intressena sammandrogo också nu hela hans hat emot henne.
Det vigtigaste för honom var likväl icke hennes nu vunna framgång; det vigtigaste var hertigens kärlek.
Mot hennes af Reuterholm först nu rätt insedda fiendtliga tänkesätt, skarpsinnighet och fyndighet, insåg han, att han, blefvo de understödda af hertigens böjelse, ej skulle kunna bestå.
Innan denna böjelse vaknade till full kraft, måste hon derför krossas.
— Ni har spelat mig ett dåligt spratt, min fröken. Ni har velat drifva mig in i en återvändsgränd, ni har …
Han förmådde knappast tala, så upprörd var han.
— Hvad är er mening, min fröken? återtog han emellertid. Tror ni er ega nog inflytande och skicklighet att bjuda mig spetsen? Glöm icke bort likväl, att ni endast är ett svagt rö. Jag har hitintills blundat för de små försök att rubba min ställning, som jag märkt från er sida; nu känner jag er. Akta er! Ni har öfverlistat mig, men ej besegrat mig; ni har öfverrumplat mig, men skall ej förmå att behålla valplatsen. Förmodar ni att ni känner mig tillräckligt för att kunna leka med mig, så misstar ni er. Ännu känner ni blott min artigaste sida. Min fröken, ni har blickat in i mina planer, och jag äfven i edra. Akta er! Jag är icke hofman, jag är statsman. Kom i håg att jag varnar er. Ni är från denna stund min fiende, se till att ni ej faller.
Utan minsta förändring i sitt utseende åhörde fröken Rudensköld Reuterholms bittra förklaring. Den gick emellertid, så tycktes det, alldeles förlorad för henne. Men desto mera tilldrog sig uttrycket i Reuterholms ansigte hennes hela uppmärksamhet. I de ord han yttrade var passionen till en stor del undertryckt, men desto mera hotande och våldsamt rörde sig ögats och pannans muskelspel; det talade ett språk, uttryckande den omutligaste fiendskap och det bittraste hat.
Med likgiltig köld vände hon honom likväl ryggen och aflägsnade sig.
I sina »minnen och anteckningar» yttrar L. v. Engeström om Reuterholm, »att han skulle kunnat blifva en Nero.»
I sammanhang härmed kan det måhända intressera läsaren att få
veta, huruledes de båda patienterna, konungen och hertigen, slutligen
botades för den sinnessjukdom, hvarunder de hemfallit.
Konungens helsa återstäldes med litet magnesia och anbefalda dagliga små utflygter, samt således ganska väsentligt genom den friska luftens välgörande inverkan.
För hertigens återställande begagnades deremot en underkur.
När ryktet spred sig om hans sinnessjukdom och fråga uppstod, huru vida äfven han var mägtig att förestå regeringen, så kände Reuterholm sin magt hotad och måste för att rädda sig sjelf under hvad vilkor som helst finna lämpligt botemedel. Den tiden, heter det om sättet, hvarpå man dervid gick tillväga, botades hundsår med hundhår. Reuterholm uppsökte en man, hvilken vi i det föregående redan omnämt, nämligen Collin, s. k. »biskop» i den s. k. »nya kyrkan», en lika stor vurm och fantast som den tidens alla öfriga vurmar och fantaster, och hvilken också åtog sig att återföra hertigen till förnuft. För den skull instälde han sig en midnatt i det »mystiska rummet», sanctuarium, der hertigen var honom till mötes; och på dennes förfrågan om konung Gustafs salighetstillstånd förklarade Collin, att han, för att visa hertigen huru det verkligen förhöll sig dermed, skulle framkalla den aflidnes ande n. b. i en nära till hands stående stor vattenbutelj, då hertigen, om han tittade i buteljen, sjelf kunde få se om den dödes ande såg lycklig eller olycklig ut. Så skedde äfven. Hertigen såg i buteljen och skymtade en menniskobild. Öfverraskad kastade han ännu en blick i buteljhalsen och igenkänner sin bror, lyckligt småleende emot sig. Glad och tacksam öfver detta så öfvertygande bevis, omfamnar han Collin och — är botad, samt åter tillfredsstäld och nöjd.
Tilldragelsen berättas i biografiskt lexikon, 12 delen, sidan 77.
Netherwoods uttalade farhåga, att han befann sig i ett ordentligt dårhus, torde icke ha varit helt och hållet oberättigad.
- ↑ Hertigens egna bref till fröken R. öfvertyga derom.
- ↑ Denna fantasi är i sjelfva verket en ibland de många, som sysselsatte Gustaf IV Adolfs grubblande själ. Apollyon blef slutligen i hans föreställning Napoleon.
- ↑ Nostradami profetior trycktes 1555; han dog 1566 i Juli månad. På hans grafsten läses: Här hvilar den vidtberömde Mich. Nostradamus, som efter allas allmänliga omdöme ansågs ensam värdig att med sin nästan gudomliga penna, och på grund af stjernornas inflytande, sammanskrifva verldens tillkommande öden.
- ↑ Enär våra vanliga historiska arbeten icke omnämna den trollsten, som sades ha' blifvit funnen på Bråvalla hed samma dag som Carl XII kröntes, införa vi här en relation om densamma. Af stenens utseende förutspådde man Carls framtid. Relationen, som är tryckt redan 1708, lyder sålunda:
»Denne Stenen är ett Qvarter lång och svart, med hvitgula Characterer och Figurer. Öfverst på Stenen är störste Figuren således, at med stora Romerska Charakterer står XII. Öfver hvilka ligger (när Stenen hålles litet på sned) et Leyon med sitt breda Skägg och Crona. Men när det är vändt något annorlunda, synes som en profil af ett Ängla-Ansichte med sit Gevandt. Och på det sidsta streket af XII ligger et ungt Spädt Leyon, som seer ända neder på Stenen. Under detta alt ligger en Höger-Hand med alle sine 5 Finger och sin Arm, Utsträckandes den emot tvänne andra Figurer, varandes den ene lik et Örns hufvud med Näbb, Öron och Hals, men Kroppen och Vingen afstympad. Den andre icke olik en Vild-Oxe, som står på Bakbenen, hållandes Framfötterne i Vädret, som ville han stångas, och Håren på Ryggen stå å ända på honom. Men midt öfver låren är en Skråma, som vore han där huggen af; Något Nedanföre står XI, och än bättre neder XII med C hos. Men aldrenederst på Stenen står i Blodachtig färg et Gammalt Ansichte med en Hals-Kraga och Spira, men Cronan platt afhuggen och ligger på sidan af Stenen, åt denna bild sträcker sig ett Bart Svärd af lika färg, och hos Svärdet et Kors. Detta är den ene sidan.
På Andra Sidan står som en Flenskallot Munk med sin Munke-Kappa. Dito et Barn eller Gosse med en Utsträckt arm. Dito en Flicka och et dubbelt Korss.
På Tredje sidan står et Grymt Ansichte, som af en Hund eller Engelsk Dogg och som en Söndrig Crona stupade af des Hufvud. När man detta Hund-Ansichte omvänder, synes, som en Skråpuk eller en af de i forna tider afmålte Falska Propheters Ansichte där stode. Noch står under Leyonet med stora Bokstäfver. Dito A. Dito en Skytt, som står på knä och Skiuter, och En litet nedan för honom, som Räcker åt Skytten något, som är likt en Bok eller Supplike.
På Fiärde sidan står tvänne gånger 710, vändandes sig begge desse årtalen ifrån varandra, det Ena åt första Figuren af XII, det andra till nedersta belätet eller Figuren, som förr är omrört; Än syntes dito et Ansichte med Tvänne Horn i Pannan och in i Stenen, som Ryssarnes helgon Sanct Niclas der stodo ingrafven, men emellan detta omskrefne Ansichte och Sanct Niclas står som en grön Fogel eller Kråka, som Lutade sin Näbb åt Sanct Nicla's Öra. De andra många underliga Carachterer förstår man icke at omskrifva.
När Man denna Sten jämförer med Pauli Grebner Wilh. Læly. Theopr. Paracelsi etc. gamla Prophetior, Så synes the alla med denna Sten, och Stenen med dem instämma.»
- ↑ Möjligtvis var det afundens dikt, heter det i biografiskt lexikon i artikeln »Reuterholm», att hans hat till fröken Rudensköld härflöt af en, såsom orden falla sig, »förvandlad kärlek, som blifvit försmådd.»