Drabanten/Del 2/Kapitel 29
| ← Den 24 September 1794. |
|
TJUGONIONDE KAPITLET.
Dufvoposten.
Då Döring såg, att han ej förmådde uträtta någonting för fröken Rudensköld, lemnade han genast Sverige.
I Qvedlinburg blef han med välvilja emottagen af prinsessan Sofia Albertina, så mycket mera, som han medförde underrättelser till henne om de senaste händelserna i Stockholm.
Hvad som likväl gjorde prinsessans hof så kärt och dyrbart för Döring, var Louise Posses vistande der.
Han återsåg henne, och det till och med med hennes fars bifall. Omständligt redogjorde Döring för sitt besök hos den gamle grefven och det svar han erhållit, ett svar, som han dessutom äfven i bref medförde till henne.
Grefven hade efterskänkt alla fordringar på ett gammalt aristokratiskt namn, han fordrade endast ett fläckfritt, och ingen tviflade att ej Döring snart skulle kunna styrka sin rätt dertill.
Louise och han lefde i sina förhoppningar. Döring hade ännu några få dagar på sig, innan han behöfde inträffa i Wismar för att der möta Armfelt. Under dessa dagar voro de tvenne älskande nästan oupphörligt tillhopa, och deras hjertan öppnade sig stundeligen allt mer och mer för hvarandra.
Hvilka nya, sköna utsigter öppnade sig ej derunder öfver af dem förut endast ofullkomligt anade själsrikedomar! Hvilken ny verld af inre skönhet uppgick ej för dem, blomstrande af sann och ren kärlek och ordnad af ett fint och ädelt förstånd!
Man berättar, att i de äldsta tiderna englar lockades af kärleken ned från himmelen och här lekte med jordens sköna döttrar. Vi vilja våga ett mot tusende, att dessa englar aldrig återvände till himmelen, utan bosatte sig i männens hjertan, med alla sina minnen från himmelriket, om englarnes milda körer deruppe, om stjernornas friska glans och månens bleka, längtande skimmer.
Älska sant, och du skall sjelf tro detta; älska, och ju mera du älskar, desto flera minnen från himmelen skola vakna i ditt hjerta. Kärleken lägger lyran på din arm. Hvad du sjunger utgör erinringar deruppifrån. Kärleken lifvar din fantasi, och i fantasien lefver du åter der ibland stjernorna.
Om kärleken fordom lockade englarne hit ned, lockar nu mera kärleken våra tankar upp till himmelen.
Lycklige de, som älska sant, lefvande, varmt! Louise och Döring gjorde det, och voro äfven lyckliga.
På slottet, der prinsessan Sofia Albertina uppslagit sin lilla hofhållning, funnos några utmärkt vackra dufvor, som snart blefvo Dörings och Louises favoriter.
Dessa små, så täckt befjädrade varelser voro hvita, med en enda ring af glänsande, blågrön färg kring halsen. De voro af en utmärkt race, snabba i sin flygt, kloka i sina rörelser, ömma och trogna i sin kärlek.
Louise och Döring hade under sina promenader ofta betraktat dem och jollrande pratat med dem, liksom hade de haft förmåga att förstå dem.
Sköterskan hade gifvit hvarje dufva sitt namn. Der kuttrade Leander utanför dufslaget; här kråmade sig Alexander, belåten öfver att ha röfvat en ärta ifrån Darius; der noppade sig Cleopatra under vingen, och här jagades Antonius af en slaghök.
Sköterskan visste också att berätta en lång historia om hvarje dufva. Framför allt i hennes krönika stod dock den förtjensten hos dem att vara lika pålitliga som snabba budbärare; och i detta afseende bekräftade hon sin uppgift med ett stort antal exempel.
Enligt hennes uppgift voro dessa dufvor verkliga underdjur af förstånd och snabbhet, af trohet och pålitlighet.
Tiden nalkades, då Döring borde lemna Qvedlinburg för att träffa Armfelt i Wismar.
Det var en vacker afton. Solen stod i nedgången så mild och klar, så varm och ljuf. Sommaren var väl förbi, men en skön eftersommar liksom bevarade alla naturens bästa skatter ifrån förgängelsen. Luften var ljum och behaglig; himmelen glänsande klar; lunderna stodo lika praktfulla, som om vindarne ännu icke haft hjerta att beröfva dem ett enda blad af deras lummiga skrud; här och der suckade dock redan vinden, liksom anande den snart kommande förvandlingens tid.
Louise och Döring hade mött hvarandra under en promenad; det var sista aftonen de fingo vara tillsammans. Dagen derpå skulle Döring resa.
Om hvilka ämnen tror du väl att de talade? De talade om samma ämnen, som deras blickar, och hvarom talade väl de?
Har du hört vindarne susa en skön sommarstund? Har du sett blommorna le? Då förstår du nog äfven huru de älskande suckade i denna stund, och huru deras läppar logo. I deras hjertan var det en skön sommarstund. Snart skulle deras öde afgöras. Huru mycken sällhet ingaf denna föreställning dem icke, och på samma gång huru mycken fruktan! Ingendera af dem vågade tala derom, och likväl kunde de ej tänka på något annat. Deras bekymmer smög sig in i deras sällhet, såsom döden smyger sig in på oss i en kall flägt en vacker aftonstund. Hvilket hopp och hvilken oro på en gång! Hoppet visade dem den ena stunden en framtid så lycklig och så intagande, der kärleken log emot dem med ljufva och retande föreställningar; den andra stunden kom oron, lik en annan natt, full af mörker och fasansfulla syner.
— Kunde jag endast följa dig, hviskade Louise. Qval och oro skola döda mig under väntan på din återkomst.
— Hade jag blott vingar, jag skulle flyga till dig.
— Vingar, ja; du har rätt. Hvarför ega vi ej vingar? Det faller mig likväl något in.
— Äfven jag tror mig ha ett godt förslag att göra.
Båda två hade på en gång tänkt en och samma tanke.
— Dufvorna.
— En dufvopost.
— Jag skall taga en dufva härifrån och föra den med mig. Så snart jag fått veta mitt öde, afsänder jag den genast.
— Hvilken lycklig tanke! Efter några få timmar skall jag då känna den framtid, som väntar oss.
Louise och Döring hade stannat bredvid en blomsterrabatt.
— Se der, huru glödande denna blommas kinder äro?
— Det är en eld i dess blod. Dess hjerta flammar.
— Rosen är den lyckliga kärleken.
— Och vid dess sida har man stält den bleka, den snöhvita liljan.
— Dess hjerta har stannat. Smärtan har jagat hvarje bloddroppe från dess kinder. De äro bleka som döden, bleka som förtviflan.
— Liljan är en röd ros, är den olyckliga kärlekens vålnad.
— Låtom oss bryta dessa två blommor och gömma dem, som ett minne af denna stund.
— Jag tager tvenne blad, ett rödt och ett hvitt.
— Du tager dem?
— Om allt slutar, som jag hoppas, skall jag fästa ett rödt blad under vingen på dufvan — du skall förstå det; slutar det illa deremot — o, min gud — då skall jag afsända dufvan med det hvita bladet.
— Jag skall sitta här och vänta budet: den hvita dufvingen — men det röda bladet. Känn, Mauritz, huru mitt hjerta slår!
— Mod, Louise, mod! Innan kort skola vi tillhöra hvarandra. Hvilken lycka, hvilken sällhet!
— Hvad solen är för naturen, är kärleken för oss. Utan den, huru mörkt; med den, huru klart och blomstrande är icke allt omkring oss! Så samtalade de unga två, rika på förhoppningar och lycka.
Dagen derpå, tidigt på morgonen, lemnade Döring Qvedlinburg, endast åtföljd af sin trotjenare, Ärlig, hvilken förde den utvaldaste bland de många dufvorna med sig, ett skönt och präktigt litet exemplar, med glänsande hvit färg, starka vingsenor samt kloka och förståndiga ögon.
Han tog vägen om Louises fönster och han såg en snöhvit hand vinka ett vänligt farväl.
Vi lemnade baron Armfelt, beredd att i mylady Munks vagn
lemna Neapel, åtminstone på några dagar. I den sköna engelskans
sällskap begaf han sig ock derifrån, och vagnen rullade utåt gatan
förbi Wienske ambassadörens palats och S:t Catharina samt krökte af
utåt landet till en liten villa, kallad Marocco, der tvenne af myladyns
vänner, myladies Spencer och Mansbery bodde. Vid det oförmodade
besöket blefvo de till en början ganska bestörta; men mylady Munk
uppvisade för dem de höga instruktioner, som hon mottagit, och de
båda vännerna lugnade sig åter.
Major Brändström inträffade äfven här, och i hans sällskap fortsattes resan samma dag till Velina, vägen om Monte Sarchio, en landtegendom, som tillhörde markisen del Vasto. Ett bref från högre ort, som man aflemnade till värden, skaffade de resande ett vänligt mottagande.
Piranesi yttrar i sina bref följande:
»Sedan den sköna mylady Munk följt sin flykting till Casanuova, och der sjungit duetten Megacles och Arista, for hon tillbaka till staden och begaf sig vid pass klockan fyra till kansliet. I hvad ärende? För att underrätta — — — att luften var kylig och pelsen rätt god. Ifrån kansliet for hon klockan half fem åter till mylady Mansbery. Hvad skulle hon göra der? — — För att låta veta att Bertha spann och Bertuccia sof».
Piranesi anser sig härigenom göra fullkomlig reda för — Bertholds död och den lilla Bertholds födelse.
Den 16 Februari, omkring klockan 8 på morgonen, afseglade det svenska skeppet från Neapel med oförrättadt ärende. Vid samma tid fängslades flere af de spioner, hvarmed man omgifvit baron Armfelt, och bland hvilka här må nämnas bröderna Benedikt och Vincent Mori samt Pietro Pasqvini.
Den 20 kom baron Armfelt åter till Neapel, »och aldrig,» yttrar Piranesi, »var glädjen större uti Itacas hufvudstad vid Ulysses återkomst efter tjugo års bortovaro».
Baron Armfelt förblef dock icke länge qvar i Neapel. Redan i början af Mars lemnade han det och begaf sig till Tyskland. Wien blef för en kort tid nu hans egentliga hufvudstation.
En långvarig juridisk undersökning fortgick emellertid 1 Neapel med de fångna spionerna, hvarvid man kom ganska invecklade intriger och våldsamma afsigter på spåret.
I början af Oktober månad nödgade enskilda affärer baron Armfelt att på några dagar begifva sig till Wismar.
Han hade här äfven stämt möte med Döring.
För att undgå den svenska regeringens uppmärksamhet, hade han för tillfället antagit ett främmande namn, och reste för öfrigt så obemärkt som möjligt.
Nära en af tullarne mötte baron Armfelt och Döring hvarandra, och de begåfvo sig på en gång in i staden.
Strax innanför tullbommen sågo de en främmande karl, väl insvept i en kappa, närma sig med ett bref, hvilket han på ett höfligt sätt öfverlemnade till baron Armfelt.
— Till mig? anmärkte Armfelt. Jag känner ingen här.
— Till baron Armfelt Gyllenlöwe, svarade budet.
Armfelt rodnade. Det var under det senare namnet, som han sökte bevara sitt inkognito. Men enär han ej underrättat någon om sin ankomst, kunde han ej annat än förundra sig öfver, att den redan var bekant.
— Från hvem? frågade han och mottog brefvet.
— Läs, svarade budet helt kort.
Armfelt hade visserligen under sitt antagna namn väntat några vigtiga bref på posten i Wismar, men för öfrigt borde det ej vara kändt af någon mer än af Döring och en kurir från Petersburg, som äfven här borde möta honom.
Hvarken Döring eller kuriren skulle onödigtvis, det visste han, blottställa honom.
Emellertid bröt han brefvet och läste till sin förundran endast följande korta mening deri:
»En gammal fiende önskar att få träffa er innan han dör, emedan han vill räcka er ett försoningens handslag. Ert inkognito är mig heligt. Följ budet!»
Armfelt tvekade ett ögonblick, emedan det kunde vara en ny snara af hans fiender, som han visste ej underläto någonting i sina förföljelser emot honom.
— Hvad säger ni, Döring? frågade han, vänd till honom.
Men Döring hann ej besvara frågan, förrän budet, som märkt deras tvekan, gaf ett tecken, hvilket icke kunde undfalla någon af dem. Det var ett frimuraretecken.
— Låtom oss ha förtroende dertill, yttrade Armfelt, kör!
Den främmande karlen gick långsamt framför dem, och steg för steg följde Armfelts och Dörings åkdon efter honom.
Snart tog den okände af från den stora gatan och krökte in på en smal bigata, hvilken de följde, tills de stannade vid bakporten af ett värdshus.
Så snart de stigit ur, bad budet dem vidare följa sig.
Komna uppför trapporna, införde han dem i ett stort och präktigt rum, men der rullgardinerna voro nedfälda framför fönstren, och den starkaste dagern derigenom utestängd.
— Till hvem för ni oss?
— Tala icke så högt, baron. Den, som vill tala vid er, ligger på sitt yttersta.
— Hvem är han?
— Fråga honom sjelf derom. Jag vet det icke.
— Hvem är ni då?
— Jag är läkare, och har — då jag uppsökte er — endast fullgjort ett uppdrag, hvars verkställande syntes så vigtigt för min patient, som om lif och död deraf hade berott. Han, såväl som jag, äro frimurare.
— Ni känner icke er patient, säger ni?
— Han anlände först i går afton hit och yttrade genast sin önskan att få förblifva okänd.
— Låtom oss inträda till honom.
— Det är hans önskan och äfven min.
Armfelt och Döring närmade sig sakta den öppna dubbeldörren till inre rummet.
Nästan sittande i sängen, mottog dem den sjuke, hvilken de till sin öfverraskning redan på tröskeln igenkände på det bleka ansigtet, nu magert och mera döende än någonsin förut, samt på det svarta, för tilltället okammade, i pannan stripigt nedhängande håret.
Det var ingen annan än Vincent.
Vid hans sida satt Cazal, med ett af ålder grånadt hufvud, nu lutadt öfver den sjuke.
Då Wanja tillbakakastade doket från sitt ansigte i dominikanerkyrkan, fattades Vincent af en ditintills aldrig erfaren känsla.
För honom syntes hon i förklarad glans, snarare såsom ett helgon än en vanlig qvinna, och det föreföll honom, som föremålet för hans hela lefnads kärlek nu trädde, förvandlad till ett af ljusets egna andeväsenden, emot honom. Han hade blifvit van vid hennes krithvita, kalla ansigte; men det lif och lugn, som nu uttryckte sig deri, erinrade honom på en gång om hennes ungdoms sköna dagar, då han först lärde sig älska henne, men erinrade honom derom på ett sätt, som gaf anvisningar på en andeverld. En försvunnen tids minnen voro hos henne på ett så eget, för Vincent ännu obegripligt sätt sammanvigda med någonting kommande himmelskt. Det föreföll honom, som om en hel dags verksamhet och en uti uppgående stjernor klarnad himmel sjunkit, liksom förenade i en lugn och mild aftonstund, ned uti hans hjerta. Han darrade af en djup, outsägligt skön känsla. Jord och himmel gingo på en gång liksom ned i den, och det blef natt, och i natten tände sig eviga stjernor i rymden af hans i detta ögonblick sig mägtigt vidgande själ. Då Wanja åter nedfälde doket, gömde han ansigtet i sina händer, liksom för att bevara hennes bild inom sig, störtande på samma gång derifrån.
Han hade sagt till Cazal: sök mig i dominikanerkyrkan, utan att likväl veta, hvarför han sade det. En dunkel aning lade ordet på hans läppar, och förmodligen kom det sig deraf, att hans tankar ändå alltid svärmade der, upptagna af Wanjas gestalt.
Då Vincent dröjde alltför länge med att hemkomma, begaf sig också Cazal till kyrkan, och han kom lägligt för att mottaga den vacklande Vincent och föra honom derifrån.
Ifrån denna stund trifdes Vincent ej mera i sitt hem. Han ville ut, ut i den fria och vilda naturen.
— Hvart? frågade honom Cazal.
— Till Monte Vesuvio, var hans korta svar.
Han hade aldrig på närmare håll betraktat dess bottenlösa, djupa lågor, dess upproriska, underjordiskt flammande haf. Han ville det nu: det var hans ande, som ville spegla sig i en afgrund.
Cazal ordnade resan. I vagnen begåfvo de sig till Resina, bestego der mulåsnor och började på det sättet vandringen uppför berget, åtföljda af sina fackelbärare.
Vägen gick genom en oändlig kedja af praktfulla och sköna trädgårdar, smyckade med popplar, mullbärs- och fikonträd, emellan hvilka smidiga och fruktbärande vinrankor slingrade sig i rika och naturliga festoner, än bildande sig i tysta och svala grottor, än i festliga och höga hvalfbågar.
Snart nådde de regionen för de senare utbrottens förstörelser. Vegetationen upphörde. Lavablocken visade sig. Jorden var varm som aska. Då man inträder på detta område, öfverträder man den lefvande naturens gränser. Hvilken tafla likväl! I den svarta dimma, som höjer sig ur kratern, tror man sig se natten, som bestiger sin tron, vid hvars fot — borta vid Pausilippi kust — man ser den detroniserade solen glöda med en nästan döende strålglans. Taflan väckte Vincents häpnad, men han hade ej ett enda ord för den.
Omsider stod han vid sjelfva kratern.
»Förskräckliga vulkan», yttrar Du Paty, »som brinner från så många sekler, som öfversvämmat så många städer, förtärt så många folkslag, och ännu hvarje ögonblick hotar denna vidsträckta landsträcka, detta Neapel, der man i närvarande ögonblick skrattar, sjunger, dansar och icke en gång tänker på någon fara. Hvilket sken omkring den skållika öppningen! Hvilken brinnande ugn midt uti! Först bullrar den brinnande afgrunden; redan uppkastas här med ett förskräckande buller i luften genom den i ett tjockt regn fallande askan en ofantlig konsteld af millioner gnistor, millioner stenar, synliga af deras svarta färg, som hvina, falla, falla åter och rulla: se här en på hundra steg ifrån mig. Afgrunden tillsluter sig i en hast, öppnar sig åter och uppkastar ännu en ny eld, emellertid höjer sig lavan öfver skålens bräddar: hon utspännes, kokar, rinner — och fårar i långa eldbäckar bergets svarta sidor. Hvilken ödemark! hvilken höjd! hvilket lågande berg!» …
Vincent beundrade likväl icke hvad han säg: han snarare förskräcktes och fasade.
Om man några år tidigare fört Vincent till randen af denna brinnande afgrund, skulle han måhända störtat på knä, intagen af hänförelse och beundran vid anblicken af de mägtiga element, hvilkas vilda raseri här utvecklade en så storartad tafla; men nu ingaf deras oroliga, våldsamma och rastlösa verksamhet honom en helt annan känsla, och han slöt den tyst inom sig, liksom fruktande för sina egna tankar.
— Säg mig, Cazal, är det ej ändå bättre att vara död än lefvande?
— Hvad menar ni, nådig herre? Ni stirrar så upprörd ned i djupet. Låtom oss lemna detta ställe?
Vincent rörde sig ej från platsen; han lutade endast sitt hufvud allt mera och mera fram öfver kratern.
Hans utseende var blekt och vildt.
— I guds namn, nådig herre — lemna detta ställe, kom, kom!
Vincent for med handen öfver pannan.
— I den evige gudens namn, upprepade han, du har rätt, låtom oss lemna denna afgrund.
Nedkommen till foten af Monte Vesuvio, förklarade Vincent, att han ej ville återvända till Neapel.
— Hvilken förfärlig afgrund, talade han, hvilken fasansfull strid mellan kämpande element! För mig aldrig dit mera, Cazal; hör, jag vill ej mera blicka ned i djupet. Du skall i stället visa mig ett vackert och leende landskap, en soluppgång, en mild och ljuf utsigt.
Vincent började nu ett kringirrande lif, hvarunder han utvecklade ett minne för naturen och dess enkla skönheter, som han icke tycktes hafva egt förut.
Tidigt uppstod han hvarje morgon och begaf sig ut tyst och sluten på sin mulåsna, följd endast af den lika tyste och slutne Cazal. Sålunda närmade de sig småningom de calabriska bergen.
En morgon voro de åter ute på ett dylikt ströftåg. Solen rann så skön upp öfver bergspetsarne och klädde dem liksom i gyllene mantlar, och dalen, der Vincent och Cazal stodo, glödde i nyfödd, rodnande prakt.
Mellan en fördjupning i bergen rullade med lagom fart ett klart, liksom af upplöst silfver skimrande vatten fram genom den täcka dalgången.
Utsigten var så glad, så behaglig, man blef så lätt och nöjd till sinnes, då man betraktade den. Ett utrop af beundran tillkännagaf också Vincents tillfredsställelse.
— Här vill jag dö, tillade han efter en stund, liksom förklarande sitt utrop.
Cazal förstod också först nu anledningen till hans rastlösa vandringar, föranledda endast af den önskan att finna en plats, inbjudande till döden.
Men en ännu vackrare syn väntade Vincent.
Vid en bugt af vattenfåran stod en hydda, omgifven af oranger och cypresser.
En liten täck och intagande flicka lekte vid ingången.
Den ena gafveln af stugan var beklädd med vinrankor, på det sättet ordnade, att de bildade ett hvalf af guirlander, öfverallt galonerade med krusade blad, liksom med spetsar. Solens strålar föllo på detta af en smakfull hand så väl ordnade löfhvalf, och bladen, förgylda af strålen, darrade för en lätt vind.
Midt i hvalfvet såg Vincent en karl, klädd i en calabrisk bonddrägt, ligga bedjande på sina knän.
Framför honom hängde en tafla, föreställande ett helgon.
Åsynen häraf väckte en ljuf känsla hos Vincent.
Han var betagen af den härliga, men milda och tjusande naturen. Han intogs af det lekande barnet, och han rördes af den manliga gestaltens lugna bön.
Då Vincent nalkades den bedjande, reste denne sig upp. Det var Zamparelli. Men Vincent märkte det knappast, han hade redan fäst sina ögon på helgonbilden.
Huru beskrifva hvad han kände vid dess åsyn. Helgonbilden var Wanja, och ändock något mera än hon; det var Wanja, redan förklarad till helgon, med en luftig och klar gloria kring sitt hufvud, med försonande och mildt strålande kärlek i sin blick, med hjertats och själens skönaste lugn på sin panna och med välsignelsen på sma läppar.
Det förklarade hos henne hade i denna bild underlagt sig allt det jordiska.
Vincent hade ej ord för hvad han tänkte, också tänkte han mindre än han kände, och han hastade förbi Zamparelli och sjönk, liksom han, tillbedjande ned på sina knän.
Taflan med helgonbilden var den af Louise målade, hvilken Zamparelli medförde, då han åter gick till sitt hemlands berg.
Vincent stannade qvar i denna dal, fängslad der, ej mindre af dess vackra natur, än af denna tafla.
Här glömde han småningom jorden och dess strider och invigdes i en annan tillkommande verlds frid och sällhet.
Hans hjertas slag gingo ej mera så våldsamt; det började klappa lugnare och stilla, lyckligare och förhoppningsfullare.
Det var här, som han började förstå det oändligt gudomliga i den magt, som förändrat Wanja och gjort henne så stark emot verldens alla yttre påtryck. Här invigdes Vincent till försoning i sitt hjerta, till försoning med sig sjelf och verlden. Hans panna lade sig i mörka veck, då han blickade tillbaka på sitt lif, men ljusnade, då han såg framåt.
Bakom honom låg lifvet, likt en arbetande, i våldsamma strider upplöst vulkan; framför honom låg det, som en dal, full af välsignelserik, mild och skön rikedom, hvaröfver en strålande sol uppgick.
Han kände dock, att han icke skulle ha njutit så, som han gjorde, af sitt hjertas högre frid, under det han nu blickade in öfver lifvets gräns, bortom det närvarandes horisont, så vida han ej förut kämpat och lidit och kanske äfven hatat så, som han gjort. Ytterligheterna mötte hvarandra i hans karaktär: han hade hatat, nu kunde han äfven förlåta och glömma.
Det var visserligen hans hämdbegär, som föranledt bekantskapen med Zamparelli och lånat hans namn, emedan han behöfde en sådan talisman, för att förskaffa sig ett erforderligt inflytande hos stadens lazaroner; men just denna bekantskap öppnade nu också för honom tillfället att vid foten af en dyrbar helgonbild — hvilken på ett så lyckligt sätt sammansmälte allt det käraste, som jorden för honom egt, med allt det skönaste, som himmelen kunde lofva honom — i sitt hjerta få liksom dö bort ifrån det framfarna och lefva upp i ett kommande, dö bort ifrån lifvet och lefva upp i döden.
Endast grunddragen i denna bild voro i sjelfva verket Wanjas, Louise hade under dess utförande lånat dess skönhet ur sin egen fantasi, dess helgonskimmer ur sitt rena och varma hjerta och dess fulländning ur djupet af sin själ. Den skulle anslå, emedan den var ett af dessa mästerstycken, som hafva en högre ingifvelse att tacka för sin tillkomst.
Vid konstens och kärlekens hand fördes han fram till religionens altare, och det var der, som han lärde sig förstå värdet af den resignation, Wanja visat, då hon af lätt insedda skäl till och med ej låtit sin moderskärlek hänföra sig till glömska af högre pligter.
Han beundrade denna själsstyrka och förvärfvade den äfven åt sig sjelf på samma gång.
Jag måste härifrån, yttrade han en dag till Cazal, jag måste ännu en gäng träffa min lefnads fiende.
— Nådig herre, hvad vill ni honom? Har ni ej ännu glömt honom?
— Jag vill räcka honom ett vänligt handslag innan jag dör.
Vincent var orubblig i sin önskan, och den måste uppfyllas.
Zamparelli afsändes också med bref, hvarigenom man hoppades få kännedom om, hvar Armfelt nu uppehöll sig.
Vincents höga rang bland de asiatiska bröderna, äfvensom ibland frimurarne, gjorde det lätt för honom att sätta ganska högt uppsatta och inflytelserika personer i rörelse. Efter någon tid erhöll han också alla upplysningar, som han önskade, hvaribland han dock framför allt fäste sig vid den, att Armfelt ämnade under det antagna namnet Gyllenlöwe infinna sig vid en viss tid i Wismar. För att der möta honom, begaf han sig äfven på vägen.
Det kan synas öfverdrifvet att låta en sjuklig man företaga en resa på omkring två hundra mil, endast för att få trycka en gammal fiende till sitt bröst; det må vara, men sådan var Vincent.
Sedan han anländt till Wismar, åtog sig läkaren, i hvilken han träffade en ordensbroder, att möta Armfelt med brefvet. Läkaren gjorde gerna denna tjenst åt en förbundsmedlem, som anhöll derom, icke allenast såsom en stor och vigtig tjenst, utan fast mera som den sista önskan, han egde i verlden.
Då Vincent hörde, att Armfelt nalkades, satte han sig upp i
sängen. De ansträngningar, som resan redan kostat honom, hade
medtagit hans sista krafter.
— Jag känner, sade han till Cazal, att min dödsstund är inne.
Det var i detta ögonblick, som Armfelt och Döring inträdde. Då de märkte Vincents svaga tillstånd, närmade de sig honom sakta och försigtigt, såsom man brukar närma sig en patient, för hvilken man hyser deltagande.
— Huru har jag icke längtat att träffa er, baron, yttrade han till Armfelt, för att en gång få trycka er hand.
Rullgardinerna voro nedsläppta, och man kunde ej fullkomligt urskilja uttrycket i Vincents ansigte, men rösten var försonande och mild.
— Hvilken synnerlig lycka, fortsatte Vincent, att jag äfven träffade er, Döring. Jag hade ej hoppats det.
Plötsligt sågs en ryckning i Vincents anletsdrag, och han afbröt sjelf sitt yttrande.
— Nådig herre, anmärkte Cazal, ni mår sämre, ni är upprörd.
— Icke det, Cazal, men hör, man bultar så häftigt derute. Jag blef rädd, när man hamrade.
Vincents anmärkning var verkligen rigtig. Under det han talade, började man utanför hans fönster att hamra, och det allt häftigare och häftigare.
— Om man kunde få dem att upphöra med det der bultandet, tog Armfelt till ordet. Ni behöfver lugn och frid omkring er.
— Ack nej, låt dem vara. Det rör oss icke, och de sluta väl snart.
Men bultandet fortsattes emellertid.
— Hvad skulle jag säga? Ni har läst mina papper?
— Sedan vi skildes åt, svarade Döring, har jag ej träffat baron Armfelt förrän nu.
— Icke? Ah, min gud, jag tackar dig, som ledt händelserna så, att jag får vara närvarande vid detta tillfälle. Öppna då väskan och tag fram papperen. Jag känner, att jag endast har få ögonblick qvar. Låtom oss begagna dem.
Väskan bröts, och papperen framtogos. Döring blef anmodad att efter Vincents anvisning läsa dem.
Häftigt klappade Dörings hjerta. Stunden var inne, då han skulle få veta hemligheten af sin födsel. Hans röst darrade, den nekade honom en stund sin tjenst. För honom var detta ögonblick det vigtigaste i hans lif. Det vimlade för hans ögon. Tusende tankar korsade sig i hans själ. Louises bild tittade fram ibland dem som en stjerna mellan moln, som en snöhvit svan dyker upp ur svarta vågor.
Han läste.
Skrifvelsen målade med starka färger en icke namngifven persons kärlek till sin hustru, slutligen en af henne begången otrohet och derpå följande skilsmessa. Derefter beskrefs med ökad liflighet den frånskilda unga makans förhoppning att snart träda i äktenskap med sin nye älskare, hvilken hon tillbad, snarare såsom en gud, än såsom en vanlig menniska; vidare hennes tankar, då hon redde sig till det redan beslutade bröllopet — då bröllopsdagen kom — då hon klädde sig till brud — då hon infann sig i kyrkan för att vigas — men också då hon der förgäfves väntade på den make, som hon med sitt hela väsende redan tillhörde.
Ännu hade inga namn förekommit.
Då Döring hunnit hit, reste sig Armfelt upp.
De händelser, som skrifvelsen framstälde, voro hållna i ett så glödande, varmt och målande språk, att de skulle göra ett djupt intryck.
Armfelt bjöd tystnad genom en rörelse med handen.
— Hvad ni der uppläst, Döring, yttrade han, är sant. Jag känner händelsen, känner också den, hvilken der framför allt målas såsom ett slags trolös löftesbrytare, men är berättigad att försvara honom. Hör mig. Äfven han var lycklig, emedan han älskade, lycklig vid tanken att snart få sluta föremålet för sin innerliga tillgifvenhet till sitt bröst. I sina drömmar om lycka nalkades också för hans hjerta bröllopsdagen såsom en stor glädjefest, klädde också han sig för att möta sin brud och maka i templet, satte också han sig i vagnen för att begifva sig dit, men i öfvermåttet af sin lycka gaf han ej akt på den väg vagnen tog, och när han slutligen såg sig omkring, hade man redan aflägsnat honom ifrån staden. En inflytelserik, mägtig vän, som ogillade partiet, hade i hemlighet köpt kusken och bortförde honom. Då han märkte det, gjorde han allt, som stod i hans magt, för att återvända, men — lika mycket — jag vet att han redan förklarat sig och förklarat sig fullkomligt tillfredsställande. Många år senare återsåg han henne, men blott ett ögonblick. Han älskade då en annan och var redan gift. Hon var förvandlad af år och sorg. Hans hjerta stod stilla vid hennes anblick. Anklaga derför väl omständigheterna, men icke hans hjerta. Äfven i sin kärlek är mannen icke en gud, utan blott menniska. Fortsätt, Döring.
Skrifvelsen skildrade vidare, huru den olyckligas frånskilde man ännu älskade henne och sökte rädda hennes heder, då hon födde en son. Huru denne rycktes ifrån henne och öfverlemnades åt en hög frimurare, genom hvars försorg man önskade få barnet öfverfördt till Sverige och der uppfostradt i något allvarligt och godt hus; men att denne frimurare så oförmodadt och hastigt dog, att han ej hann redogöra för sitt uppdrag, hvadan det också under många år förblef en djup hemlighet, hvart barnet tagit vägen. Efterspaningarna fortsattes emellertid utan allt uppehåll, och det lyckades slutligen först under ett besök i Stockholm, hvarvid såväl flere af frimurareordens hemliga hjelpkällor anlitades, som äfven nya bundsförvandter, vunna genom öppnandet af en loge utaf asiatiska bröder, att få reda på några papper, hvilka innehades af en finne, vid namn Ehk af Ringstaholm, och hvarigenom man omsider kom den försvunne på spåret.
Händelserna voro beskrifna med ett lif, en kraft, en raskhet, som antydde att de voro upptecknade under en häftig och till det högsta spänd sinnesstämning.
En gammal svensk sjöman hade under en resa i Tyskland emottagit gossen och dervid blott erhållit några ofullständiga upplysningar, hvilka emellertid föranledde honom att anse gossens börd såsom en hemlighet, tillhörande det högsta frimureriet, hvadan han äfven slutligen, och då han ej hörde något vidare ifrån den person, som lemnat honom gossen, beslöt att vända sig till Gustaf III:e och i sådan afsigt uppdrog åt Ehk af Ringstaholm att framlemna ett handbref, jemte andra vigtiga papper.
Döring igenkände i den gamle sjömannen sin fosterfar, och läsaren vet redan, huru det gick med papperen.
Slutligen målades med starka drag, huru äfven ett kort möte mellan modren och sonen egt rum i Stockholm, utan att likväl den senare anat, att det var hans mor, med hvilken han talade.
Döring läste, knappast gifvande sig tid att andas ut mellan meningarne. Det var för honom eld och lågor, som han läste. Hans själ tändes af hvarje ord, och ju längre han kom, desto mera eldades hans själ. Fåfängt sökte han likväl ett namn att hvila sig vid. Väl visste han att skriften endast rörde honom, men ännu hade han förgäfves sökt sitt namn. Den långa skriften blef derigenom en brännande öken, der han fåfängt blickade efter en oas, men i stället liksom omsusades af en samum, som upphettade hans blod och kom hans ådror att svälla allt högre och högre. Väl började han att ana åtskilligt, men dessa aningar ökade endast ännu mera hans qval. Det föreföll honom, som om han ouppbörligt sida för sida jägtades af ett irrbloss, hvilket, i den stund han trodde sig vara det helt nära, oupphörligt försvann ifrån honom. Huru många namn äro icke också blott irrbloss!
Han tystnade ett ögonblick, hvarunder hans blick flög framför hans läsning, för att söka, hvad han så mycket längtade efter att få se.
— Fortsätt, bad Vincent, afbryt er icke.
Men i detsamma tilltogo hammarslagen utanför fönstren med en styrka och fart, att hvar och en ovilkorligen lyssnade dertill.
Cazal tittade ut bakom en af rullgardinerna.
Ett utrop af förskräckelse trängde sig dervid ofrivilligt fram öfver hans läppar, och då han åter drog hufvudet tillbaka, var hans ansigte blekt som på ett lik.
— Hvad betyder det? sporde Armfelt.
— Intet, herr baron, alldeles intet.
Cazals utseende vittnade dock emot honom.
Armfelt reste sig upp från sin plats för att efterse hvad det var, som gjort ett så synbart intryck på den gamle, men denne trädde dristigt emot honom, liksom ville han förekomma det.
— Jag ber er, herr baron, se icke ut, ni — ni …
Cazals handlingssätt ökade ännu mer Armfelts förundran, men en om smärta vittnande rörelse drog nu hans uppmärksamhet åt Vincent.
Cazal rörde sig emellertid icke från stället, utan syntes fast besluten att försvara fönstret emot Armfelt.
I denna stund hördes ett häftigt traf af en snabbt framilande ryttare. I sin ordning tilldrog sig ljudet deraf nu uppmärksamheten, allra helst som han hördes stanna nedanför fönstren och nästan i samma ögonblick frågade, tillräckligt högt för att höras upp, om ej baron Gyllenlöwe nyss anländt till staden och nu fans der.
Armfelt spratt till, då han hörde sitt namn, och ville ånyo hasta till fönstret, men hindrades åter derifrån af Cazal.
Det var omöjligt för Armfelt att förklara denna besynnerliga envishet.
Men då dörren i detsamma öppnades och en rysk kurir stannade på tröskeln, glömde han snart bort Cazals oförklarliga beteende.
Det var den ryske kuriren, som i sporrstreck anländt och på gatan frågat efter honom.
— Ni söker mig, yttrade Armfelt och gick den kommande till mötes. Jag är baron Gyllenlöwe.
— Hvilken lycka, att jag så snart träffade er, herr baron. Jag medför ett vigtigt bref från hans excellens grefve Stackelberg. Mina ordres äro stränga.
Kurirens ankomst gjorde ett afbrott i läsningen af papperen.
Uttröttad af den själsspänning, hvari åhörandet af läsningen försatt Vincent, sjönk hans hufvud ned på kuddarne.
Döring lutade sig öfver papperen med en stirrande blick; han tycktes forska uti dem, och dock rörde sig ej ögat ifrån stället. Med oro flögo hans tankar långt derifrån. I hans föreställning log Louise emot honom, men blek som lidandet.
Armfelt läste brefvet, och hans ansigte vexlade derunder uttryck och färg mer än en gång.
— Aldrig, ropade han slutligen, aldrig i evighet, aldrig!
Den häftighet, hvarmed han yttrade sig, tilldrog honom ånyo allas uppmärksamhet.
Kuriren, som qvarstod orörlig vid dörren, flyttade icke sin blick ifrån Armfelt.
Armfelt läste åter, men hans bröst häfde sig, hans panna höjde sig, och hans ögon flammade af en blå glans, hvari en blixt tycktes darra.
Han afbröt åter med en stolt åtbörd sin egen läsning.
— En förrädare mot mitt fädernesland? yttrade han. Omöjligt! Ah, gamle, redlige Stackelberg, du känner mig icke, äfven du misskänner mig! Du talar för Ryssland, och jag aktar dig, ty du är ryss, men jag måste handla som svensk.
— Hvad beslutar ni, herr baron? inföll kuriren. Om ni läser apostillen i brefvet, finner ni att jag är anbefald att mottaga ert svar.
— Jag skall skrifva.
— Mitt uppdrag befullmägtigar mig att äfven återföra en muntlig förklaring. Se här min fullmagt.
— Då har ni hört mitt svar.
— Besinna er!
— Att besinna mig, vore redan ett halft förräderi. Ah, nej, jag skulle kunna vara med om en revolution, men aldrig om ett förräderi.
— Men er egen regering har likväl redan dömt er till döden derför.
— Må vara, men ehuru den gör allt för att tvinga mig att blifva en förrädare, skall den ej lyckas. Jag tröstar mig med en sak.
— Med hvilken?
— Att gud en gång skall i domen öfver dödan man döma mellan mig och dem.
I Armfelts utseende låg i detta ögonblick någonting stort. Aldrig hade Döring sett honom manligare. En varm fosterlandskärlek lifvade honom. I hans hållning uttryckte sig så mycken martialism, ehuru beherskad och mild. Olyckan hade ej krossat honom, man kunde snarare säga, att den förädlat honom. Om häftiga passioner äfven rasade inom honom, voro de likväl förädlade af en sann fosterlandskärlek.
— Ryssland erbjuder mig en armé, fortfor Armfelt, såvida jag vill ställa mig i spetsen för den och infalla i Finland.
— Ryssland erbjuder er den, erkännande edra egenskaper, öfvertygadt om er framgång, och i betraktande deraf, att ert fädernesland djupt förorättat er.
— Det är godt. Man tror mig om att vilja hämnas, och jag vill det, men icke på det sättet. Jag skulle gerna ställa mig i spetsen för ett parti inom Sverige, men aldrig för en fiendtlig armé.
Vincent lyfte upp sitt hufvud och knäppte glad tillhopa sina händer. Han tänkte på sitt eget fädernesland, på Polen och de strider han der stridt.
Dörings ansigte strålade af tillfredsställelse. Samma varma beundran, som han ifrån början hyst för Armfelt, upplifvades åter. Ledd af denna känsla, reste han sig upp för att betrakta honom.
— Ryssland skattar er person lika god som en hel armé, och det i den stund, som Sverige förskjutit er.
— Mera än en arme skattar jag dock min ära. Sedan man beröfvat mig allt, återstår mig endast den. Aristides var stoltare öfver sin fattigdom, än Kallas öfver sin rikedom.
— Storhet, rikedom, ära och framtid vänta er i spetsen för våra arméer.
— Der väntade mig äfven mitt fäderneslands förakt.
— Ni ämnar er härifrån till Ryssland?
— Jag ämnar det.
— Petersburg emottager er, men endast som general för en af våra redan marschfärdiga arméer, eljest …
— Eljest …
— Eljest väntar er vid er ankomst till Ryssland ett förvisningsbref till Kaluga[1].
— Ah …
— Ni besinnar er.
— Långt derifrån. Jag tackar er för denna underrättelse. En sådan förvisning skall i en framtid bevittna min fosterlandskärlek.
Kuriren såg förvånad på honom.
Elden i Vincents ögon uppflammade ännu en gång. Armfelts ord ljödo genom hans själ såsom ett eko af hans egna känslor. Äfven han hade aldrig kunnat förmås att svika sitt fosterland. Det var ett återsken af hans patriotism, som ännu en gång lifvade hans blick.
Döring fattade ofrivilligt Armfelts hand och tryckte den till sitt bröst, fullt af sympatier för det ridderliga i hans ord.
— Ni känner måhända ännu icke, herr baron, inföll åter kuriren, hela vidden af den förföljelse, som ledt den svenska regeringens handlingssätt emot er, känner icke, hvad som i denna stund — ni skall sjelf se det — och sedan …
Kuriren gjorde en rörelse emot fönstret, men hindrades att närma sig intill det af Cazal, som gissade hans afsigt.
— Hvad ämnar ni? frågade Cazal.
— Undan!
— Nej!
Vincent märkte med glädje, att Döring tryckte Armfelts hand, emedan kärlek och aktning deri uttalade sig. Han log af tillfredsställelse deröfver. Stunden var inne.
— Baron Armfelt och Döring, yttrade han, kommen hit. Jag vill säga er ett ord.
Båda två närmade sig bädden. Stillatigande betraktade de den döende.
— Ni har en gång sett, talade han slutligen till Döring, er mor.
— Ja, ja!
— Se här några handlingar ifrån henne, som fullständigt bekräfta er börd och insätta er i den berättigade delen af hennes förmögenhet.
Under en stund hade Döring varit så lifligt upptagen af Armfelts och kurirens spännande samtal, att han förglömt det, som eljest så mycket rörde honom sjelf. Vincents yttrande väckte åter hans själs hela intresse derför.
— Ni talar ej om min far — o säg mig — säg mig — hvem är min far?
— Hör först, hvem som förföljt honom — hatat honom — förbannat honom.
Vincent for med handen öfver sin panna, liksom ville han skingra ett mörkt moln.
— Denne man, tillade han derefter helt kort, var ingen annan än jag.
— Och min far.
— Der är er far.
Och han visade på Armfelt.
Armfelt hade anat det och öppnade sin famn. Döring ville sjunka i hans armar, men förblef orörlig. Alla tankar hade i denna stund öfvergifvit honom. Han stod der nära nog såsom medvetslös.
Vincent förstod så väl hans rörelse.
— Ett försoningens handslag, baron, yttrade han till Armfelt, jag har hatat er, förföljt er, förlåt mig.
Armfelts hand hvilade i Vincents, och Döring sjönk till Armfelts bröst.
Hans tankar voro blott uppfylda af en enda ljuf föreställning, af den att ega en far; Louise erinrade han sig icke en gång i denna stund.
— Min lefnadsdag har varit stormig, fortfor Vincent, dess afton är skön och fridsäll. Cazal, Cazal, ropade han, drag upp rullgardinen, att jag ännu en gång må få kasta en blick på solen.
Cazal rörde sig ej ur stället.
— Hör du, Cazal, drag upp gardinen, jag vill se solen — solen.
Hvad som tilldragit sig under den senare halftimmen hade medtagit hans krafter.
— Solen!
— Undan, befalde äfven kuriren Cazal.
Cazal egde ej krafter att längre motstå tillsägelsen.
— Jemför, herr baron, anmärkte kuriren till Armfelt, Rysslands anbud till er, och det sätt, hvarpå svenska regeringen behandlar er.
Härunder hade han fattat snöret till gardinen, och gardinen rullade upp.
— Huru härlig och klar, huru varm och mild! utropade Vincent.
Och hans ansigte strålade nästan förklaradt.
— Huru förfärligt och grymt! ropade de öfriga.
Och bitter förtrytelse visade sig i deras anletsdrag.
Vincent betraktade solen.
De öfriga betraktade en tafla, som några rättstjenare nyss slutat att uppspika på en påle utanför fönstren.
I den strålande solens öga läste Vincent ett löfte om ljus och frid.
»Gustaf Mauritz», läste de öfriga i stora bokstäfver på taflan, »sitt fäderneslands förrädare, fridlös öfver allt Sveriges rike, med underlydande länder.»
Domen öfver Armfelt hade gått i fullbordan.
— Hvilken skön stund! hviskade Vincent.
— Förfärligt hårda slag! tänkte de andra.
Armfelt led djupt, Döring kände sig förkrossad.
Men i detta ögonblick återkom Louise i hans minne.
— Arma Louise! suckade han.
— Ni tiger, herr baron, inföll kuriren, ändrar ni ej nu beslut och följer mig till Petersburg?
Denna fråga drog allas ögon till Armfelt.
Armfelt fäste en skarp blick på kuriren, under det han förblef stillatigande.
— Ni följer mig.
Armfelt lyfte dervid åter upp sitt stolta hufvud, och en klar stråle glänste i hans öga.
— Visserligen, inföll han derefter, visserligen följer jag er, men icke till Petersburg, utan till Kaluga.
Svaret återkallade till och med Döring ur sina smärtsamma tankar.
— Ett moln skymmer solen, anmärkte Vincent, då det försvinner — då — då …
— Då — då — tänkte äfven Döring.
— Då flyger min ande härifrån.
— Då flyger också min hvita dufva härifrån, tänkte Döring, med ett liljeblad fäst under sin vinge.
Molnet gick äfven bort, och solen lyste åter klart, men Armfelt, Vincent och Döring talade ej; Armfelt tänkte på det förfärliga slag, som träffat honom, Vincents ande flög upp till ljusets fridfulla land, och Döring blickade smärtsamt efter den hvita dufvovinge, som i denna stund försvann ur hans synkrets.
Cazal böjde knä vid den döde Vincents bädd.
Armfelt såg upp, då kuriren närmade sig dörren.
— Hvarthän? sporde han honom.
— Till Kaluga.
— Kaluga, upprepade Armfelt, och du, min son, hvarthän?
— Till… till…
Han visste ej hvad han skulle svara.
— Kom till mitt hjerta.
— Här.
Och Döring störtade i sin fars armar.
»Om man icke kan neka, att Armfelt, genom började utländska
förbindelser, genom upptäckta, af honom sjelf sedermera erkända
åsyftningar i afseende på de inrikes angelägenheterna, i någon mån gjorde sig förtjent af den nya regeringens uppmärksamhet och ovilja, så,» —
yttrar en författare i biografiskt lexikon, — »ursäktar detta dock för
ingen del det onödigtvis hårda, sårande och rent olagliga, som utmärker
denna politiska förföljelse.» Armfelt flydde till Ryssland och anlände
i Oktober månad 1794 till Kaluga, der han fann en fristad. Han
kallades derifrån till Petersburg, men då han ej ville ingå på honom
förelagda planer, blef han återsänd till Kaluga. Anledningar finnas
dock till det antagande, att hans förvisning i Ryssland var mer af
officiel egenskap än verklig. Vi tro oss veta att han periodiskt vistades
i Petersburg, och dervid icke var ogerna sedd af kejsarinnan Catharina,
utan till och med bemött med aktning och förtroende. År 1799
upphäfde den unge konungen, Gustaf IV Adolf, den öfver honom fälda
domen. I Maj månad 1801 återkom han till fäderneslandet.
Kaluga är för en intelligent och liflig ande, som älskar att deltaga i verldens gång och ingripa i händelserna, en mindre angenäm vistelseort. Armfelt trånade också bort der, och slöt sig för sig sjelf. Af verldens oro och buller hörde han icke mera än hvad en mindre väl ordnad, genom dåliga transportmedel länge — alltför länge — fördröjd postgång ganska sparsamt meddelade honom.
För hans efter nya synvinklar, från hvilka han kunde skåda ut öfver sin samtids förvecklingar, ständigt spanande blick, vidgade sig likväl snart äfven här emot all förmodan ett ganska egendomligt fält. En gammal man, på platsen betraktad såsom ett oförklarligt original, afled kort efter Armfelts ankomst. Hvarifrån den gamle mannen kommit, visste ingen, endast att han uppehållit sig i Kaluga under många år. Han umgicks med ingen, och ingen umgicks med honom. Sluten och tyst till sitt väsende, lefde han såsom en fullkomlig enstöring. Allmänt betraktade man honom såsom litet fånig, och man lät honom vandra sin stilla väg, utan att, sedan man blifvit van vid hans stela och kalla, intetsägande ansigte, någon brydde sig derom. När qvarlåtenskapen efter hans bortgång togs i betraktande, fann man stort ingenting mera än som betäckte omkostnaderna vid hans begrafning. Egentligen inskränkte sig tillgångarne till en mindre boksamling samt en massa pappersbundtar, innehållande handlingar af olika slag. Något värde ansåg man dem ej ega, utan försåldes de genom allmänt utrop. Slumpen förde Armfelt i detta ögonblick förbi, och för att förskaffa sig någon sysselsättning, inköpte han hela partiet för en obetydlighet. Hvad han således af en tillfällighet öfverkom, fick emellertid för honom snart ett alldeles oskattbart värde. Också fördjupade han sig allt mer och mer i dessa böcker och dessa handlingar, och glömde verlden omkring sig, den ort, hvarest han nu befann sig, sin egen ställning och jemväl äfven sitt eget — onekligen — mindre lyckliga öde. Ögonblick funnos också, då han — under läsningen — alldeles bortfördes af innehållet. Så försvann tiden; och han genomgick denna massa tryckta och otryckta handlingar icke blott en gång. Då han slutade den ena läsningen, började den andra. Hvad nyhetsbegäret med eldad ifver vid första läsningen flugit öfver, genomgick den granskande och omdömes-pröfvande uppmärksamheten vid den andra.
En dag — det var mot slutet af April månad 1796 — öppnades dörren till hans rum, och en person stannade på dess tröskel. Armfelt hvarken hörde eller märkte det. Helt och hållet försjunken i hvad han läste, satt han der, man skulle kunna säga, begrafven bland böcker och papper. Hans anlete var nästan magert af spändt intresse och blekt af allvar. Ögonen stirrade på papperet framför honom, och läpparne rörde sig nära nog mekaniskt.
Mannen, som inträdt, märkte med förvåning det frånvarande tillstånd, hvari Armfelt var försatt, stängde dörren och närmade sig honom. Enär främlingen likväl icke ens härigenom kunde tilldraga sig Armfelts uppmärksamhet, lade han sin hand på hans axel.
— Herr baron, yttrade han, hvad är det åt er? Ni märker icke en gång att en gammal bekant och vän står vid er sida. Ni måste vara djupt olycklig. Hvad är det som sysselsätter er?
Armfelt stirrade upp, men han tycktes icke ens ännu vara sig sjelf eller igenkänna den man, som blickade honom till mötes. Hans tankar voro upptagna af hvad han läste eller af för ögonblicket helt och hållet främmande ämnen.
— Hvad som sysselsätter mig, svarade han emellertid, och hans röst var klanglös och ihålig; hvad som sysselsätter mig, upprepade han. Och han tystnade åter, under det hans hufvud sjönk ned.
— Verlden är full af villfarelser, fortfor han likväl efter en stund, vi lefva bland idel illusioner, sjelfva måhända också ej någonting annat än en villfarelse, en illusion. Ser ni här, och han pekade på luntorna rundt omkring sig, jag har kommit in i en labyrint, hvarur jag ej förmår reda mig. Fåfängt spanar jag efter någon utgång. Mörker och irrgångar omgifva mig öfverallt.
— Hvad är det för handlingar?
— Huru skall jag kunna besvara det? Här talas om hemliga ordnar och förbund, som i djupaste mörker, liksom sprängminor, undergräft samhällen och troner, den bestående och lagliga ordningen; ordnar och förbund, som under bedrägliga och skenbara förespeglingar inlockat till och med de mägtige på jorden, för att steg för steg svekfullt leda dem och hela deras magt till afgrunden; ordnar och förbund, hvilka, klädda i lysande drägter och glorior för de profane, likväl draga i sina inre afsigter blodigt barhuggande svärd öfver dessas hufvuden; ordnar och förbund, i första rummet hägrande med förföriska lockelser, chimeriska dunstbilder, illusoriska bländverk, alltjemt ledande till ett altare, hvarpå man förespeglas att finna sjelfva vishetens gudinna, under det att man, enligt hvad dessa handlingar bestyrka, finner, hvad skall jag säga, döden med sin härjande lie eller kanske rättare sin egen bödel. Säg mig, hvad skall jag tro härom? Jag har lefvat i den öfvertygelsen att verlden och lifvet voro sådana, som jag sett dem omkring mig, att allt låg öppet och klart, sådant som solen belyste det. Hvad skall jag nu tro? Hvad jag erfarit af dessa handlingar har gjort mig nästan vansinnig. Hvad vill allt detta betyda? Ligger det någon sanning häri? Känner ni något derom?
— På hvad sätt och af hvilken har ni bekommit dessa böcker och handlingar?
— Af hvilken? Jag vet det icke sjelf. Af en tillfällighet kom jag att köpa dem efter en afliden vid försäljningen af hans qvarlåtenskap.
— Ni känner kanske icke ens hans namn?
— Jag har aldrig frågat derefter.
— Lika mycket också. Man skulle aldrig få veta det rätta namnet. Som sagdt, lika mycket.
— Ega uppgifterna någon sanning?
— De ega det.
En stunds tystnad uppstod.
— Många gånger, yttrade Armfelt derefter, har jag gjort mig en fråga, som jag ej mägtat besvara.
— Låt höra!
— Under konung Gustaf den tredjes lefnad och äfven efter hans död har jag ofta känt den mark, hvarpå jag befunnit mig, liksom svigta under foten. De klokaste beräkningar hafva stundom misslyckats, utan att jag kunnat förklara orsaken dertill. Er stora erfarenhet och mångsidiga inblick i verldshändelserna och de mysterier, som bearbetat och betingat dem, torde måhända kunna gifva mig oskattbara upplysningar. Befinnas verld och samhälle, såsom dessa handlingar angifva, undergräfda af verkligen helvetiska förbund? Af hvad jag nu läst, har jag fattats af en oro, som ej låter beskrifva sig. Jag har, jag, lika litet som någon annan, kunnat förbise att hela det europeiska statsförbundet är i djupet upprördt. Men att det onda skulle ligga så djupt och vara så väl organiseradt, derom har jag ej haft begrepp. Huru förhåller det sig egentligen? Ni säger att hemliga, i sina inre sträfvanden rent revolutionära förbund bearbetat marken derhän. Verkligen, ni medgaf det! Det är upprörande och fasansvärdt! Men säg mig äfven, finnas sådana förbund ännu? Arbetas det ännu i det djupa mörkret på våldsamma omstörtningar? Haf godheten och säg mig er tanke. Brinna ännu i denna stund vulkaner under vår samtids fötter? Låt mig höra er mening!
Mannen betraktade Armfelt ett ögonblick.
— Ni vet, baron, svarade han derefter, att jag i en icke så liten mån aktar den tid, hvar jag lefver, och till och med äfven den revolution, som brutit ut och nu hotar den gamla verldsordningen. Det förnämsta skälet till denna stämning, gent emot de fasansvärda tilldragelserna, består deri, att slägtenas och folkens yttranderätt, att menniskornas tankar och tänkesätt under förgångna århundraden ej varit lagligt berättigade, ej — med ett ord sagdt — varit fria. Det var äfven detta den menskligt sjelfständiga tankens förtryck, som hämmade den naturliga, såväl verldsliga som andliga utvecklingen, och förmådde, för att icke säga, tvingade begåfvade män att omgifva de höga idéer, hvarför de arbetade, med djupa, ogenomträngliga mysterier, samt att under hemska och dystra eder delvis och småningom utportionera dem i olika — länk vid länk kedjade — grader. Så tillvägagingo, säger jag, många verkliga tänkare. Att charlataner, i idéernas verld väderdrifna fantaster, enskild och egennyttig magtlystnad, svärmeri och dårskap, skulle begagna sig af samma medel, för att hvar och en på sitt sätt bygga åt sig, för att så uttrycka mig, ett salomotempel, hvarifrån de kunde predika satser, öfverensstämmande med sina intressen, och vinna ett eljest omöjligt inflytande; att sådant folk, säger jag, skulle liksom svampar jemväl växa upp, låg i sakens natur. Tidehvarfvet laborerade på sådant sätt under en hydra af underbara, inom sig edsvurna förbindelser, hvilka på ett för den ordnade samhällsutvecklingen vådligt och hotande sätt arbetade i djupet. Men allt detta är nu ganska annorlunda. Samtidens upplysning har löst den exceptionella förtrollningen. Revolutionens vigtigaste mission torde också vara befästandet af tankens rätt och ordets frihet. Med denna rätt och denna frihet är stafven bruten öfver alla hemliga ordnar och förbund. I deras ställe skola vi erhålla en fri bok- och tidningspress. Se der ordet till gåtan. Ni, baron, som i er ungdom hört, huru det gamla Europa suckade och teg, kan nu höra, huru det jublar och talar. Icke sant, ni har hört det? De hemliga ordnarne hafva på sådant sätt infriat sin uppgift. Idéerna behöfva icke mera förkläda sig, för att verka och handla; behöfva ej mera smida sina vapen inom af ordensmysterier skyddade verkstäder. Rättsbegrepp och öfvertygelser vinna allt mer och mer allmänt erkännande. Tryckfrihetslagar skola snart öppna obegränsade fält för ordets frihet. De bojor, som förr fängslade den andliga friheten, har denna frihet nu kastat af sig. Tribunen skall blifva tillgänglig för hvar och en. I Frankrike talar redan folket oförkränkt ut allt, hvad som trycker på dess hjerta och sinne, och innan kort skall det göra så inom alla länder. Vänta blott! Det fria ordets triumf är mensklighetens triumf, mensklighetens i sin stora helhet. I dess triumfvagn ligger hela verldens framtid, låt vara ännu i mångt och mycket endast såsom hoprullade fanor, men allt efter som triumfvagnen rullar framåt skall den ena fanan utvecklas efter den andra, och på sådant sätt den ena samhällsfrågan efter den andra uppstå, göra sig gällande, vinna utredning och komma nationerna till nytta och gagn. För min del förlåter jag gerna dessa hemliga ordnar och förbund, ja till och med hvad man skulle kunna kalla deras ogerningar. Alla verldens källådror ligga på höjderna. Så äfven här. Källådrorna till ordnarnes tillkomst och tillvägagångssätt måste äfven sökas på de magtegandes höjder. Strömningen går uppifrån och nedåt. Och på djupet kan sjelfva karaktären slutligen blifva blott en pöl. Med allt skäl skulle man kunna säga att det är absolutismen sjelf, som med sitt förtryck dämt upp de hemliga ordnarnas reagerande och hämmande verkningar. Efter min uppfattning hafva de varit verktyg, om äfven blinda verktyg, i en allsmägtig försyns hand. Samma mörker och okunnighet, samma slafveri och ofrihet, hvaraf absolutismen begagnade sig, för att undertrycka folken samt upprätthålla och vidga sin magt, samma mörker och ofrihet begagnade äfven de hemliga ordnarne sig af, för att i folkens namn undergräfva och tillintetgöra absolutismen. Man omgaf och insvepte de magtegande i mörka mysterier och band dem i nära nog olösliga förbindelsers och eders ofrihet. De fasansvärda straffdomar, som despotism och tyranni utöfvade emot hvar och en, som vågade hysa en sjelfständig och egen tanke samt handla derefter, omöjliggjorde all normal, rättslig och förnuftig mensklig utveckling och nödgade slutligen folket att såsom en annan Pluto smida sin jofursblixt i underjorden. Annat medel fans ej. I den mån man betraktar menskligheten såsom en gudomlig länk eller uppenbarelse i den stora skapelsekedjan af högre ändamål, och icke endast såsom ett simpelt lastdjur, kan man ej förundra sig deröfver, utan nödgas erkänna det såsom en naturlig följd af bjudande omständigheter. Icke sant, baron; ni erkänner säkert hvad jag säger? Med rättigheten att fritt och öppet uttala sina tankar har också alla behof att i det dolda smyga sig fram med hvad som tynger på hjertat upphört. Ordets frihet är all frihets första vilkor. Revolutionen har brutit inseglet till denna lifsens källa. Väl det! Slägtena förqväfvas icke mera; de andas nu fritt. Ni sade, baron, att ni lefvat och verkat i den öfvertygelsen att hela verlden låg öppen för er blick, liksom för solen. Ja väl, jag förstår den ridderlighet, som ingifver dessa tänkesätt; men denna er uppfattning är först nu en sanning. Tacka revolutionen derför.
En kort stunds tystnad uppstod åter.
— Ett ord vill jag ytterligare tillägga. Jag vet lika litet som ni, baron, hvilken den man var, som innehaft dessa böcker och papper. Om en sak kan jag dock upplysa. När förföljelserna 1785 och 86 började emot illuminaterna i Tyskland, undanröjde de invigde så många handlingar som möjligt, och uppdrogo åt en af sina förtroendemän att begifva sig med dem till någon ort, der de, såväl som han sjelf, kunde undgå alla efterspaningar. Och jag är förvissad om att han begaf sig hit samt att det är dessa papper, som händelsen lagt i edra händer. För öfrigt vill jag hafva sagt, att ordnar och förbund visserligen ännu i dag och måhända ännu under många decennier kunna komma att finnas. Var dock öfvertygad om att de äro af en helt annan beskaffenhet än de, som framför allt under slutet af detta århundrade arbetat i det tysta. Det ligger i menskliga naturen att sluta sig tillhopa i vissa arbetande eller sällskapliga kretsar, och deri ligger intet ondt. Men samhällsomstörtande politiska förbund påkallas ej mera. Det fria ordet och den fria pressen betrygga oss derför.
Läsaren torde redan anat, att vi åter hafva vår gamle diplomat framför oss. Det var också verkligen han. Det förtroende, som han ingifvit Armfelt ifrån deras första sammanträffande, utöfvade äfven nu ett ganska mägtigt inflytande. Allt efter som han utvecklade sina åsigter, klarnade Armfelts ansigte, och snart såg man honom åter kraftigt och gladt höja sitt hufvud.
— Låt mig trycka er hand, yttrade Armfelt efter en stund. Äfven om jag skulle hafva åtskilligt att sanmärka och erinra, erkänner jag dock att er framställning och er uppfattning sprida ett visst solljus öfver förhållandena, som uppfriskar sinnet och lugnar hjertat. I den öken, som jag nu mer än år och dag lefvat, komma edra ord till mig såsom manna i öknen. Jag tackar er för ert besök; jag tackar er för edra yttranden! I Kaluga behöfver man stora ämnen att meditera öfver, skall man ej tyna bort af ledsnad. Ni har gifvit mig ett sådant, hvarpå jag åter kan lefva några år. Låtom oss nu lemna det här. Hvad har fört er hit?
— Politiken, baron, politiken.
Vid ljudet af detta för hvarje det offentliga samhällslifvet tillhöhörande man alltid underbart inverkande ord, spratt Armfelt till. Det var, detta ord, för honom ett verkligt sporrhugg; högre höjde sig hans hufvud, pannan ljusnade allt mera, elden i ögat sköt åter en blixt.
— Politik, upprepade han, politik! Finnes väl ännu detta ord till? I Kaluga har jag ej hört någon menniska uttala det. Politiken har således fört er hit? Välkommen! Hvarifrån kommer ni?
— Jag kommer från Stockholm öfver Petersburg, och medför, som jag tror, för er stora nyheter.
— Låt höra, låt höra! Hvad nytt från Stockholm?
— Frågan om den unge konungens giftermål med prinsessan Alexandra Paulowna är åter upptagen och skriftvexling derom ånyo inledd med kejsarinnan.
— Verkligen?
— Kejsarinnan omfattar nu frågan derom med mera allvar än någonsin förut. Hon vill tala vid er, baron.
— Kejsarinnan?
— Som jag säger. Då mina vägar ledde hitåt, bad hon mig bringa er en helsning, att snarast möjligt inställa er hos henne. Hon, som ni, tviflar både på hertigen och Reuterholm.
Armfelt andades ett djupt drag. Det var, som om han velat lätta sitt bröst från en börda af årslånga bekymmer.
— Kejsarinnan kallar mig, säger ni, till hofvet. Min gud, jag skall inställa mig. Men — och han dröjde en stund på ordet — jag har nu legat så länge ifrån ärendena, att jag icke ser klart. Stora och vigtiga tilldragelser trycka helt säkert på de politiska driffjädrarne. Är det icke så?
— Ganska sant, baron. Sedan vi skildes åt i Neapel, har mycket skett. Till icke ringa del har hvad jag då bebådade nu uttagit sin rätt. Med några få ord skall jag angifva ställningen. Den franska revolutionen, och de sammanstötningar, som, hotande med en allmän omhvälfning, deraf härflutit, sysselsätta, efter hvad jag tror mig ha funnit, kejsarinnan nu vida mer än någonsin förr.
— Stunden, vill ni säga, skulle således närma sig för henne, att kasta äfven sitt svärd i vågskålen.
— Jag tror det. Ryssland vill blifva en europeisk stormagt, och någon annan väg dertill, än att ingripa i de stora händelserna, finnes icke. Med klar politisk blick om den för sig lämpligaste utsigt att framgå i en sådan rigtning har hon nu, jag kan ej skilja ifrån mig den tanken, upptagit såsom sin egen idé Gustaf III:s att ansluta sig till koalitionen emot revolutionen och ställa sig i spetsen för den — det ligger åtminstone nära till hands — med Gustaf IV Adolf såsom den egentlige banérföraren. Hennes nu återväckta intresse för den unge konungens förening med prinsessan Alexandra sporras, som jag nämligen föreställer mig, också ytterst af denna i bakgrunden af hennes planer liggande politiska tanke.
— Ni tror det.
— Ja, jag tror det?
— Skulle det således ändtligen blifva något deraf?
— Vänta litet. Frågan torde böra besinningsfullare öfvervägas nu än för några år tillbaka, då Gustaf den tredje ännu lefde. Hör mig! Ni har en gång för mig omtalat en dröm af ganska märklig egenskap. Ni berättade att ni, ännu under ert första uppträdande på tysk botten, drömde att ni befann er på teatern i Stockholm samt att den unge konungen satt vid er sida. Ni tyckte att skådebanan var hela Frankrike, samt att detta Frankrike slutligen blef förvandladt till ett lejon, som hotande skakade sin man och lyfte sin ram emot åskådarebanan; vidare, att ni såg er unge konung med draget svärd hasta upp från sin plats, för att bekämpa lejonet, hvarvid likväl detta blott genom att röra sin svans kastade honom till marken, under det hans krona på samma gång krossad föll af hans hufvud och dess smycken i lösa bitar rullade utåt golfvet. Erinrar ni er denna dröm, baron? Den torde innebära mer bebådande sanning, än ni sjelf förestält er. Europa är icke nu mera detsamma som under Gustaf den tredjes dagar. Revolutionen har förändrat mycket. Med Robespierres undergång och skräckväldets upphörande samt slutligen genom den enhet, som Frankrike vunnit, har det i sanning blifvit ett lejon, som visat sig ega förmåga och kraft att mäta sig med hela det öfriga Europa. Lägg härtill, att Frankrike nu slutit fred med Preussen och Spanien, Toskana och Hessen. Ej nog härmed. Jag framhöll redan i Neapel, att en hjelte vid Toulons intagande ådagalade de mest lysande prof på omfattande och storartade krigareegenskaper.
— Jag erinrar mig det ganska väl: Napoleon Bonaparte.
— Just han. De förtjenster, han inlade vid Toulon, förskaffade honom chefskapet för konventets armé i Paris. Det var äfven han, som, blixtsnabbt öfverblickande ställningen, sistlidne år räddade konventet och krossade terrorismen, hvadan han såsom belöning kort derefter utnämdes till general en chef för den italienska armén. Djerfvare och snillrikare har ingen uttagit sina första steg på en stor krigares bana, än han gjorde, då han inträngde i Italien öfver Alperna. I dagarne hafva ock underrättelser derifrån ingått om den ena segern efter den andra; sålunda omtalas segrarne vid Montenotte, vid Dego, vid Millesimo, vid Ceva, vid Mondovi. Med förfäran och häpnad blickar man nu hän till denne krigare, som kraftig och snabb som en örn slår ned på sitt rof. Jag säger derför att den der drömmen, som ni drömde, kan förtjena att ihågkommas. Frankrike har blifvit ett lejon. Och det vill tyckas, som om detta lejon fått sin man i Napoleon, fått sin tolfmannakraftiga lejonsvans i Bonapartes svärd. Akta nu blott er unge konung, att han ej kastar sig emot lejonet och sätter sin krona på spel. Jag varnar blott, varnar såsom er gamle vän, baron.
Armfelt hade härunder sjunkit ned inom sig sjelf, och en stunds tystnad uppstod.
— Edra omdömen hafva för mig alltid haft stort värde, yttrade han slutligen. Hvad ni säger påkallar utan all fråga den största uppmärksamhet. Oförtöfvadt skall jag begifva mig till Petersburg. Jag skall se och höra, och äfven tala, ifall det behöfs.
Ganska få historiska romanförfattare torde kunna glädja och smickra
sig åt den intressanta och egendomliga omständigheten eller
tillfälligheten, att en af deras mest framstående hjeltinnor varit i tillfälle att
sjelf läsa och taga granskande kännedom om det arbete, hvari hon
uppträdt och spelat en inflytelserik roll. Författaren till detta arbete
har likväl kunnat glädja sig deråt.
I Mariestads län på vestra sluttningen af Kinnekulle är en af Sveriges vackraste landtegendomar, Hellekis, belägen. Fröken Louise Posse var, jemte åtskilliga anförvandter, partiel egarinna af detta storartade herresäte. Redan vid unga år drabbad af hjertat ömtåligt berörande smärtor, drog hon sig tidigt tillbaka till detta hem. Då den första upplagan af »Drabanten» utkom, lefde och bodde hon der. Ett fruntimmer, som stod henne mycket nära, har meddelat oss ett och annat, som vi med några få ord tillåta oss att här återgifva.
Fröken Posses vanor och lefnadssätt hade en fin och ädel aristokratisk anstrykning, som tjusade och intog. Det var en liljas doft. I den stora salong, hvari hon om dagarne uppehöll sig, befans längst upp mot ena tvärväggen en liten med trappsteg försedd förhöjning, betäckt med en i sirliga färger skiftande turkisk matta. På denna upphöjning stodo hennes karmstol och hennes arbetsbord och der såg man henne, omgifven af all möjlig komfort, smått trona ännu i sina senaste år. Hoppet är den sista engel, säger man, som öfvergifver oss. De sista, som öfvergåfvo Louise Posse, voro älskvärdhet och behag.
Med stort intresse, så har vår berättarinna meddelat oss, lät hon »Drabanten» föreläsas sig. Arbetet gladde och smickrade henne. Allt efter som händelserna utvecklade sig, såg man i ansigtets uttryck, i blickarnes vexlande glöd, i kindernas olika färgskiftningar eller i de ännu mjuka läpparnes ombytliga allvar och småleende, huruledes hon tilltalades af de romantiska taflor, som upprullades, och det skiftande sceneri, hvari de bröto sig.
— Säg mig, fröken, frågade vår berättarinna, då arbetet var afslutadt, finnes det någon sanning i allt detta?
— Å ja, ja! svarade den numera åldriga. Å ja, ja!
— Skulle ni icke vilja berätta mig något om ert lif?
— Ack, min vän, då man blir gammal, som jag, drömmer man hellre om sina unga år, än man talar om dem.
Härtill torde vi böra lemna läsaren ännu några ytterligare upplysningar. De af hertigen såsom konspiratörer emot förmyndareregeringen dömde erhöllo af Gustaf IV Adolf fullkomlig upprättelse, deribland äfven Ehrenström, som af hertigen befriades ifrån dödsstraffet.
Armfelt sändes såsom ambassadör till Wien.
På resan hade han något obetydligt uppdrag i Berlin. När han presenterades för konungen, sade denne med ett sarkastiskt löje, som hänsyftade på Armfelts schavottering: »det var länge sedan jag såg er här». Armfelt förstod, hvaråt konungen syftade. »Ni har rätt, sire», svarade han, »jag har ej varit här sedan den stora revyn, då ers majestät föll af hästen.»
Aminoff blef äfven använd i statens tjenst. Omkring 82 år gammal dog han i Finland på en egendom, Rilax, i Thenola socken, några mil från Åbo. I en liten, dertill särskild gjord, vacker likkista förvarade han såsom en helig relik den mask, som Gustaf den III bar, då han föll för det mördande skottet.
Då fröken Rudensköld lemnade Gotland, begaf hon sig till Schweiz, der hon bosatte sig. Den ryktbara och snillrika madame Staël blef der hennes vän. Återkommen till Sverige, sammanförde skalden Leopold ännu en gång henne och Armfelt. Fröken Rudensköld bosatte sig i Stockholm 1823 och dog 1824. Biskop Hedrén, då pastor i S:t Jacob, höll tacksägelsen öfver henne. Hon ligger begrafven i sin faders grafkor under Clara kyrka.
Vid förmyndare-regeringens slut lemnade Reuterholm Sverige och irrade kring Europa under det antagna frimurare- eller illuminat-namnet Tempelcreutz. Slutligen hamnade han på en egendom i Holstein hos en gammal fröken von Düring. Då svenska armén 1815 under sina marscher fram och åter gjorde en rörelse emot Holstein, fyldes hans själ med så stor förskräckelse, att han fick slag och dog.
Alm upphörde aldrig att söka lyckan, men han gjorde det nu på träben.
Om drabanten Döring lyckats att ingifva våra läsare och läsarinnor något intresse, tillåta vi oss att hänvisa dem till den härefter följande romanen »Fursten», hvari han äfven uppträder såsom arbetets egentlige hjelte. Naturligtvis skulle det alltid hedra Döring och glädja författaren, att fortfarande kunna påräkna benägna läsares hågkomst och deltagande.
- ↑ Äfven Biografiskt lexikon bekräftar, att Armfelt ej ville ingå på de förslag emot Sverige, som Ryssland gjorde honom.