Ekonomi och historia/IX

←  Jonas Alströmer och Alingsås manufakturverk

Ekonomi och historia av Eli Heckscher »Alltings återställelse»: de franska assignaternas avlösning och nutidens motsvarande problem

Register  →

IX

»ALLTINGS ÅTERSTÄLLELSE»

DE FRANSKA ASSIGNATERNAS AVLÖSNING OCH NUTIDENS MOTSVARANDE PROBLEM

Det är fullt förklarligt, att de väldiga förmögenhetsöverflyttningar, som penningvärdets fall under världskriget medfört, skola ha låtit det kännas som ett oavvisligt rättskrav att på något sätt göra det skedda ogjort. Men ej ens en människa med den starkast utvecklade rättskänsla kan ta ståndpunkt till ett sådant krav utan att tänka sig grundligt in i dess ekonomiska och juridiska eller över huvud sociala konsekvenser. I dylika fall blir då den historiska erfarenheten ofta en god hjälp, åtminstone så till vida att den räddar åtskilliga faktorer från att bli förbisedda. Det är med tanke härpå som jag gjort en summarisk undersökning av uppgiftens behandling när de franska assignaterna avlöstes, sannolikt det mest genomförda försök i denna riktning som historien känner.

Någon tidigare behandling av ämnet är mig icke bekant, och det följande bygger därför på källmaterialet, nämligen lagtexterna och överläggningarna i lagstiftande kåren. Själva lagtexterna förekomma med få undantag i Bulletin des Lois och ha studerats där, men de ingå numera också i en mycket förtjänstfull textsamling av M. Camille Bloch, Recueil des principaux textes législatifs et administratifs concernant la monnaie et le papier-monnaie de 1789 à l’an XI, utgörande årg. 1911 av Bulletin d’histoire économique de la révolution, publ. p. la Commission de recherche et de publication des documents relatifs à la vie économique de la révolution (Ministère de l’instruction publique et des beaux arts). Denna publikation, som omfattar 883 kronologiskt ordnade nummer utom bilagor, gör visserligen icke användningen av originaltexterna alldeles överflödig, emedan åtskilliga viktiga lagar blott meddelas i utdrag; men med sina knappa, preciserade inledningar är den en given utgångspunkt för alla studier i ämnet. I det följande meddelas alltid lagarnas nummer i denna samling. Därjämte måste man dock även taga till hjälp diskussionerna i lagstiftande kåren, något ojämnt men ofta fylligt refererade i den officiella tidningen Le Moniteur; ty utan hjälp av rapportörernas framställning är det ofta svårt att fatta de principer som bestämde lagstiftningen.^[1] Också hithörande faktiska förhållanden belysas ej sällan därigenom, men för dem har man i övrigt en källa av stort värde, nämligen de dagliga polisrapporter över läget i Paris, som den kände revolutionshistorikern M. F.-A. Aulard utgivit under titeln Paris pendant la réaction thermidorienne (Collection de documents relatifs à l’histoire de Paris pendant la révolution française).

Av bearbetningar må blott två nämnas. Den ena är en för de ekonomiska sammanhangen framför andra lärorik uppsats av den engelske nationalekonomen Mr. R. G. Hawtrey, The Collapse of the French Assignats (i Economic Journal sept. 1918, omtryckt i hans bok Currency and Credit, London 1919); den berör dock endast mycket summariskt hithörande frågor och lider i dessa stycken av att dess författare tydligen ej haft lagtexterna framför sig. Den andra, mycket utförligare framställningen föreligger i M. E. Levasseurs välkända arbete Histoire des classes ouvrières et de l’industrie en France de 1789 à 1870 (Paris 1903; 1:a boken, 6:e kap.), liksom arbetet i övrigt rik på fakta och textutdrag men föga ägnad att klargöra djupare ekonomiska sammanhang.

1

Assignaterna infördes redan under 1789 men då som rena, utlottningsbara statsobligationer, löpande med 5 % ränta; Frankrike hade haft så bedrövliga erfarenheter av Laws, i 4:e uppsatsen här ovan berörda system på 1720-talet, att det dröjde innan man på nytt vågade införa pappersmyntregim. Först i april 1790 fingo statens skuldförbindelser namnet assignat-mynt (assignats-monnaie) och blevo lagligt betalningsmedel, likväl utan att göras räntelösa och betalbara till innehavaren förrän i oktober och november samma år. Först under loppet av 1791 började sedlar på små belopp utfärdas, och med år 1792 vidtog massfabrikationen, så att man, liksom i Ryssland från och med världskriget, snart måste sluta upp med att numrera sedlarna.

Parallelt härmed gick depreciationen, som enligt de senare officiella noteringarna blott hade utgjort 9 % i januari 1791, men ett år senare redan var 28 % och i januari 1793 ej mindre än 49 %. Den 4 maj 1793 tillgreps första gången maximiprislagstiftningen häremot, och den fortgick under hela skräckväldet, med ständigt våldsammare straff för överträdelse av prisbestämmelserna, för hållande av olika pris i silver och i papper, för notering av silver och guld i assignater, för vägran att mottaga assignater till namnvärdet som betalning av skulder i silver o. s. v.; först vid jultiden 1794, fem månader efter Robespierres fall, avskaffades denna lagstiftning, som naturligtvis lika litet då som nu kunnat göra nämnvärt för att hindra penningvärdets försämring. Denna fortgick också med få avbrott och utöver de flesta dittills kända gränser. Höjdpunkten nåddes enligt de dagliga, officiella noteringarna den 22 februari 1796, då louisdoren, à 24 livres (francs), betingade ett pris av 8 137 livres eller francs i assignater, d. v. s. dessa senare hade nedgått till 0.295 % eller under 1⁄300 av sitt värde.^[2] Polisrapporterna under den återstående delen av 1796, då de officiella noteringarna av själva assignaterna upphört, visa dock långt starkare värdefall. Den 4 juni meddelas t. ex. ett pris på louisdoren av 19 000 (assignat) livres, motsvarande 0.126 % för assignatlivren, d. v. s. 100 livres eller francs i assignater voro ej mer värda än 12.6 centimes eller 2+1⁄2 sous; och t. o. m. denna lågpunkt underskreds tidtals längre fram, då det ofta uppgavs att 100 livres betingade ett pris av en sou (5 centimes), sålunda 1⁄2000 av namnvärdet, en depreciation som ungefär motsvarar det österrikiska pappersmyntets i juni 1922.^[3]

Det första faktum, som måste strykas under, är det nu senaste berörda, alltså värdefallets enorma omfattning. Särskilt förkrossande drabbade det en samhällsklass som allt sedan 1600-talets förra hälft spelat stor roll och haft stort inflytande i Frankrike, nämligen rentiererna, och de samtida uttalandena innehålla ständiga anspelningar, än beklagande och än skämtsamma, på deras fullständiga utarmning. Till detta kom ett andra faktum, nämligen de våldsamma fluktuationerna från dag till dag. Så t. ex. steg louisdoren på två dygn, från den 22 till den 24 vendémiaire år IV (14—16 okt. 1795), från 1 420 till 1 726 papperslivres, och å andra sidan finner man i polisrapporterna från slutet av 1796 och början av 1797 kastningar i priset för 100 papperslivres mellan 1 och 6 sous i mynt — även det högre beloppet visserligen blott 1⁄383 av namnvärdet.

För att fatta innebörden av den följande lagstiftningen måste man ytterligare känna några moment, som i hög grad skilde det dåvarande läget från vad vi själva upplevat. Redan de nu lämnade uppgifterna om pappersmyntets värde dag för dag göra på oss ett främmande intryck, ty penningvärdets försämring har denna gång länge stått som en abstraktion, uttryckt blott genom mer eller mindre misstrodda prisindexberäkningar och genom växelkurser, som länge ansetts främst bero av andra orsaker än penningvärdenas relationer. Båda dessa två slag av uppgifter samt särskilt den senare ha också obestridligen uttryckt resultanten av en hel komplex av faktorer och därför på sin höjd varit ungefärliga mått på den särskilda faktorns, pappersmyntets eller penningvärdets, ändringar; de ha — i det förra fallet på grund av besväret med att fastställa siffrorna och i det senare fallet på grund av de övriga faktorernas inverkan — på sin höjd kunnat visa den allmänna tendensen, angiven med vissa mellantider, ej något dagsvärde på valutan. Varken måttet på depreciationen eller dess realitet har därför ens tillnärmelsevis så snart eller så starkt kunnat ingå i medvetandet under senaste världskrig som fallet var under assignatperioden.

Varpå detta i sin tur berott, sålunda varför man i så mycket högre grad denna gång hållit fast vid tron på pappersmyntets stabilitet, är en fråga som faller utanför den nu föreliggande undersökningen, för vilken blott själva faktum är behövligt. Blott följande må sägas därom. Till den mindre delen ligger förklaringen i det faktum, att penningvärdets förändring denna gång i hög grad utgjorts av själva myntmetallens, guldets, för det allmänna föreställningssättet alltid svårfattliga värdeförändring, minskade köpkraft gent emot varorna, och därför haft svårare att framträda. Denna förklaring duger naturligtvis icke för valutor som deprecierats emot guld, och där är orsaken till olikheten nu mot då knappast någon annan än statsmaktens långt större auktoritet och större maktmedel än för 100 år sedan. Statsmakten har under och efter världskriget i stort sett lyckats hindra guldexport, vilket förr ansågs outförbart, och har länge lyckats med det ännu större konststycket att få folk att betvivla även de mest deprecierade valutors undervärdighet.^[4] Som tredje och kanske icke minst viktiga faktor tillkommer, att man före det senaste världskriget i flertalet civiliserade länder, tack vare guldmyntfoten, nästan hade kommit ifrån tanken, att penningar kunde avvika från sin metalliska bas, och förlorat den känsla för det statligt påbjudna penningväsendets bedräglighet, som i äldre tider föranlett skilsmässan mellan bytesmedlet och värdemätaren, betalningslöften i hamburger banko eller rent silver, ”handelsmynt” av särskilt betryggande slag o. s. v. Därför har man nu haft alldeles underbart litet såväl av prisnoteringar på metalliskt mynt som av dubbla priser, i papper och i mynt.

Under franska revolutionen hade man i stället från ett mycket tidigt stadium rakt motsatt situation, kontrakt gällande på silver eller metalliskt mynt, genomförda noteringar på pappersmyntet i silver eller tvärt om och dubbla priser. När längre fram officiella kurstabeller gjordes upp, kunde de t. o. m. från tiden för skräckväldets mest drakoniska lagstiftning grundas på ”särskilda anteckningar”, på skattkammarens köp av mynt eller ”affärer i papper”. Och när sedermera maximiprislagstiftningen försvann, skedde noteringarna alldeles öppet såväl på den egentliga börsen som i ”agiotörernas” tillhåll Palais Royal och man och man emellan; särskilda officiella kursnoteringar genom bankirer voro under en del av år 1795 påbjudna av Välfärdsutskottet, och längre fram offentliggjorde skattkammaren själv noteringar. En medlem av de femhundrades råd, Réal, skildrade också senare (17 apr. 1797), hur ”alla människor rättade sig efter kursen”, ända till tidningspojkarna, som ropade ut bladen till ”15 francs eller 2 sous” (10 centimes); köpmännen i landsorten vågade inga affärer göra, förrän besked kommit om senaste kursen på assignater i Paris. I själva verket torde man knappast kunna förklara att landet förmådde uthärda penningvärdeförstörelsen så pass lätt som det gjorde, annat än på grund av det faktum, att metallmyntet i stor utsträckning förblev värdemätare.

Sedan återkom metallmyntet och, väl att märka, icke genom någon myntrealisation utan på sin gamla basis. Assignaternas förstörelse framträdde blott ännu mer komplett därigenom, eftersom det innebar, att de helt enkelt avlystes; men för allmänna föreställningssättet var man därmed helt enkelt tillbaka vid det gamla myntet, som assignaterna under mellantiden. hade ”representerat”, om än på ett sätt som i uselhet svårligen kunnat överträffas. Och denna uppfattning var ej blott den populära utan, liksom så ofta är fallet med populära föreställningar, också den rättsliga. En person, som var skyldig ett belopp i penningar, skulle helt enkelt bli betalningsskyldig för detta belopp i silver efter namnvärdet, också om skulden ådragits under assignaternas värsta depreciation — så vida ej en särskild lagstiftning kom till stånd.

Det blev därför nästan ofrånkomligt att gripa sig an med en dylik lagstiftning, om man ville undgå ej blott orättvisan att låta gäldenärer betala flere hundra gånger vad de mottagit utan också den förlamning av allt näringsliv, som den härav vållade, oöverskådliga raden av konkurser skulle ha framkallat. Men det nu framställda sammanhanget förklarar ej blott den nya lagstiftningens tillkomst utan också åtskilligt av dess tendens. Den framträdde nämligen som en undantagslagstiftning till gäldenärens förmån. Ständigt och jämt under diskussionerna om lagförslagen återkommer denna synpunkt: att gäldenären åtminstone ej är den som kan beklaga sig, eftersom de nya lagarna äro, ”det måste man bekänna, helt och hållet till gäldenärens fördel”, i det att han utan dem skulle ha fått betala efter skuldförbindelsens namnvärde. Man hade därför hela tiden i viss mån dåligt samvete gent emot borgenärerna och försökte alltid se till, att de åtminstone aldrig skulle få mindre än motvärdet av sin fordran. Tydligen berodde detta, liksom ofta är fallet med populära uppfattningar, på en högst formalistisk utgångspunkt; om man i stället hade behållit det sänkta penningvärdet, med omräkning av äldre betalningsförpliktelser, skulle tendensen ha blivit den rakt motsatta, utan att företeelsens ekonomiska innebörd hade behövt vara i minsta mån ändrad.

Men vid sidan av denna rent formalistiska synpunkt funnos andra, som togo hänsyn till ekonomiska och ekonomiskt-juridiska realiteter av obestridlig vikt, men som likväl föranledde betydliga avsteg från en enkel omräkning med hänsyn enbart till penningvärdets förändringar. Den principiellt viktigaste bland dessa var, att avtal på längre sikt, tillkomna under pappersmyntregimen, mycket väl kunde tänkas ha räknat med det legala silvermyntets återkomst före utgången av avtalets giltighetstid. Om man nu berövade fordringsägaren förmånen av just silvermyntets återkomst, var man åtminstone ej berättigad att räkna om hans fordran i silver helt enkelt efter assignaternas kurs vid tidpunkten för avtalet utan måste finna någon annan värdering av vad transaktionen faktiskt gällt.^[5] Denna i och för sig ej oberättigade hänsyn till vad man i vidsträcktaste mening kunde kalla spekulation syntes naturligtvis få ett särskilt berättigande på den grund, att det gällde spekulation i återkomsten av lagliga förhållanden, infriandet av otaliga officiella förklaringar om assignaternas likvärdighet med silvermynt av samma namn.

Man fann sig också nödsakad att taga hänsyn till en annan företeelse som, så vitt jag förstår, ekonomiskt är av samma beskaffenhet som den förra men som utvärtes ter sig helt annorlunda, nämligen det förhållandet att vissa priser, särskilt på fastigheter och andra varaktiga kapitalföremål, stiga resp. sjunka långsammare än produktpriserna. Man kallar detta vanligen ”tröghet” eller ”konservatism”; men denna måste ha sin ekonomiska förklaring i den kvardröjande, kanske instinktiva föreställningen, att förändringarna i prisnivån eller i produkternas priser ej skola bli bestående i hela sin omfattning, m. a. o. att det gamla värdet på fastigheten etc. skall ha i sig något normalt och därför få betydelse även för framtiden.

Emellertid leder detta lätt nog över till tanken, att assignaternas kurs över huvud taget icke visar värdet av andra fordringar och skulder än dem som härstamma från prestationer i penningar eller allmän köpkraft. Varje fordran på grundval av realprestation måste därför omräknas efter normer som fastställas särskilt för denna prestation.^[6] Har någon mottagit en fördel — hyrt, köpt o. s. v. ett föremål eller en prestation — på kredit, så går det i så fall icke an att utan vidare multiplicera det nominella beloppet av hans skuld med indextalet för att få fram dess värde, utan man måste fastställa, hur det särskilda slags föremål som han mottagit påverkats av penningvärdets ändringar. Med vår vana att bygga på det alltför enkla uttrycket ”penningvärde” ha vi kommit ifrån detta sätt att resonera, men det är mycket svårt att på principiella grunder avvisa den äldre uppfattningen, varmed dock ej skall vara sagt, att den franska lagstiftningen gav ett teoretiskt riktigt uttryck åt denna äldre uppfattning.

Medan alltså revolutionstidens lagstiftning i nu behandlade hänseenden var betydligt mer invecklad och i viss mån mer subtil än vad som i vår tid varit på tal, så drog den å andra sidan på det mest kategoriska sätt en gräns, som en och annan för närvarande vill överskrida, nämligen vid ännu gällande avtal. Blotta tanken på lagstiftning rörande redan fullgjorda prestationer berördes endast för att med avsky tillbakavisas. Den formella anledningen härtill var direktorialförfattningens förbud mot retroaktiva lagar, men det kan knappast råda något tvivel om att också tidens rättsmedvetande utdömde tanken att återuppliva redan lösta rättsförhållanden. För att nämna blott ett tidigt och ett sent exempel, förklarade rapportören av det första bland alla hithörande lagförslag redan i juni 1795, att man genom att gripa tillbaka på alla betalningar under tiden för depreciationen skulle frambringa ändlösa processer (recours) och skapa de största olyckor; medan en rapportör i november 1797 talade om ”lagstiftarens respekt för redan helt eller delvis fullgjorda avtal”, "faran, kanske vissheten att driva samhället till allmän omstörtning, om man tillgrepe en obetänksam förändring av fullgjorda förbindelser”; ”lagstiftaren bör rysa vid denna tanke” o. s. v.^[7] Å andra sidan ledde denna ståndpunkt till svårigheter vid utmätning av förhållandet mellan fullgjorda och icke fullgjorda delar av ett ännu gällande avtal, utmätning av hur stor del av en skuld som skulle anses återstå, när avbetalning gjorts i försämrat mynt.

Från rent principiell synpunkt förefaller lagstiftningens avgränsning oss här knappast hållbar; en dylik distinktion kan endast försvaras med rena lämplighetsskäl. Men själva faktum, att gränsen drogs på detta sätt, är av större vikt, ty det visar, att man ej ens försökt sig på vad som i alla hänseenden måste anses som uppgiftens svåraste del.

En annan lättnad, som man då hade men nu alldeles skulle sakna, var kreditväsendets begränsade räckvidd inom själva affärslivet. En talare i hithörande debatter uppgav, att växlar nästan icke kommo till användning under pappersmyntregimen, emedan assignaterna — svårförklarligt nog — utträngt dem;^[8] och vare sig man vill godtaga denna förklaring eller icke, är det påfallande, vilket ringa utrymme regleringen av affärsvärldens kredit tog i anspråk inom denna eljest ytterst detaljerade lagstiftning.

Trots detta kan det ej råda minsta tvivel om det överväldigande t. o. m. i den begränsade uppgift som man försökte sig på att lösa. Även sedan man på allvar gripit sig an därmed, krävdes därtill ett trettiotal lagar blott för transaktioner mellan enskilda, under loppet av mindre än två år; ännu sedan huvudlagarna antagits, talar en ingress om att man ”från alla håll, med den mest berättigade otålighet” begär komplettering, och ännu i en av de sista lagarna talas om svårigheter som hindra rättvisans gång och stå i vägen för avgörandet av en mångfald rättegångar. Trots den doktrinarism, som behärskade franska revolutionens män, gjorde de sig i detta fall icke ens några förhoppningar att konsekvent kunna realisera rättvisans fordringar; ”det är omöjligt att göra en strängt rättvis lag i fråga om detta slags transaktioner”, enda möjligheten är ”milda och mänskliga palliativ”. De gamles råd visade en gång rent av sympatier för särskilda ”jugements d’équité”, utslag av domstolar som dömde efter billighet i stället för efter sträng rätt; och ehuru denna tanke ansågs omöjlig att realisera, medgavs allmänt, att lagbestämmelserna då i stället måste få en dylik prägel.^[9] Det lider knappast något tvivel, att man skulle ha uppgivit hela saken, om det blott låtit sig göra.

Som M. Bloch anmärker, behöver emellertid hela denna fråga studeras också efter rättegångshandlingarna, om det skall vara möjligt att komma till bestämda resultat. Därtill saknas veterligen alla förarbeten, men intrycket från själva lagstiftningen är, att dess tillämpning måste ha erbjudit stora svårigheter.

I det följande skall nu lagstiftningen framställas i sina huvudlinjer, såsom redan sagts utan försök att ens redogöra för juridiskt mer invecklade frågor; bl. a. de i Frankrike alltid särskilt dominerande hemgiftsförhållandena förbigås alldeles. Trots detta blir det tillfälle att belysa också punkter, som förbigåtts i ovanstående principiella översikt.

Första försöket att reglera ändringarna i förhållandet mellan enskilda till följd av assignathushållningen gjordes redan långt innan pappersmyntet nått botten, nämligen genom en lag 21 juni 1795 (Bloch n:r 612). Huvudpunkten var här dock ej tanken på rättsförhållandet mellan enskilda utan statens skattebehov och, som bisyfte, önskan att minska sedelcirkulationen. Med tanke på det förra bestämdes, att ännu icke förfallna skatter skulle betalas i assignater med ett höjt belopp, som skulle bestämmas efter sedlarnas utelöpande kvantitet. Denna oreserverade anslutning till vad man kallar kvantitetsteorien,^[10] utgör lagens intressantaste detalj; 2 milliarder skulle anses motsvara utträngt mynt och ej tas i betraktande men varje halv milliard därutöver föranleda en höjning av skattebeloppet med en fjärdedel. För att locka till sedelinströmning skulle skatterestantier en kortare tid få betalas efter namnvärdet, men därefter på det nya sättet, medan staten karakteristiskt nog inemot ett år framåt skulle befrias från att å sin sida betala sina fordrinssägare efter motsvarande, höjda norm, ehuru kombinerade borgenärer och gäldenärer i förhållande till staten fingo lättnad genom några senare tillagda bestämmelser. Att överföra principen på förhållandet mellan enskilda avvisade rapportören (Rewbell, sedermera en av direktorerna, d. v. s. regeringsledamöterna) med att den i så fall till höjt belopp betalningsskyldiga parten själv förut kunde ha fått betalt i assignater, vilket ej kunde avhjälpas utan den fördömliga utvägen att revidera alla föregående transaktioner. Likväl gjordes den nya principen tillämplig på en enda form av privata transaktioner, nämligen gent emot sådana arrendatorer av jordbruksfastigheter och kvarnar som ej betalade in natura (art. 22) — en bestämmelse som Rewbell endast genom överrumpling lyckades genomdriva.

Emellertid gingo assignaterna nu mot allt mer fullständig värdelöshet, och något måste göras för att skydda fordringsägarna. Det skedde drastiskt nog genom två lagar under samma år (13 juli och 3 dec. 1795; Bloch n:r 615 o. 648), som helt enkelt befriade dem från att ta emot förskottsbetalning resp. någon betalning alls, d. v. s. de sattes i tillfälle att, om de så önskade och hade förtroende till sina gäldenärers solvens, avvakta ögonblicket för penningvärdets återställelse, som alltså måste ha ingått i allmänna föreställningssättet.

Ett nytt steg emot den hopplösa penningförvirringen förestod emellertid i början av år 1796, nämligen assignaternas avlösning genom ett annat slag av pappersmynt, de s. k. mandats territoriaux (i verkligheten kom man ej längre än att utfärda promesses de mandats). De fingerades som likvärdiga med silver, så att (enligt en lag 4 april 1796, Bloch n:r 717) de nyss nämnda lagarna måste upphävas och t. o. m. i ädel metall fastställda avtal göras betalbara i mandats (art. 1 o. 2). Samtidigt gjordes emellertid assignaterna inlösliga i mandats enligt normen 1:30, motsvarande ett värde på de förra av 3+1⁄3 %; men då de i verkligheten voro värda mindre än 1⁄2 %, var även mandatens öde därmed från början beseglat, och såsom Mr. Hawtrey påpekat, sjönko de ännu hastigare i värde än sina föregångare, ja, blevo över huvud taget aldrig vanliga betalningsmedel. Icke desto mindre fastställde den nyss nämnda lagen en omräkning av i assignats ingångna skuldförbindelser i det nya pappersmyntet (art. 3) och träffade även bestämmelser om tillämpligheten härav på olika fall, av en typ som sedermera skulle återkomma. Men hela experimentet varade blott några månader; sedan måste man på nytt reda upp hela den på mandaten byggda lagstiftningen (17 och 23 juli 1796, Bloch n:r 737 o. 738), och direktoriet fick t. o. m. publicera femdagars-medeltal för mandatens kurs, tills deras lagliga betalningskraft upphävdes den 4 februari 1797. Från de två nu nämnda lagarna av juli 1796 dateras vanligen pappersmyntregimens slut i den följande lagstiftningen, emedan man först därefter hade full frihet att träffa avtal i metalliskt mynt och lagens stöd för deras tillämplighet efter ordalydelsen. Redan i sammanhang därmed gjordes ett nytt försök att reglera de privata rättsförhållandena på grundval av assignaternas depreciation men nu naturligtvis icke i mandats efter namnvärdet utan i stället efter spannmålsvärde' (1 franc = 10 pund spannmål). Det grundläggande förslaget härom blev antaget, om man får tro Le Moniteur, men är ej promulgerat, och två specialförslag om grund- och livräntor samt hyror synas ej ha kommit till avgörande.^[11]

Fältet var emellertid fritt för bestämmelser om transaktioner mellan enskilda, och första steget till den nu möjliga, definitiva regleringen togs genom en lag dagen före mandatens avlysning (3 febr. 1797; sammandrag Bloch n:r 811). Nu inskränkte man sig dock till den relativt enkla uppgiften att förklara dels räntor på grund av förbindelser från tiden före pappersmyntregimen och förfallna före eller efter denna, dels räntor på grund av förbindelser även från själva pappersmyntregimen, men från början fastställda i metalliskt mynt, betalbara i detta. Intet av förbindelser i pappersmynt eller deras avkastning var alltså ännu reglerat.

Denna stora uppgift togs under behandling i de femhundrades råd i maj 1797 och föranledde en rad ”resolutioner”, d. v. s. beslut om lagar, som därefter gingo till de gamles råd, vilket hade att antaga eller avslå medkammarens beslut oförändrade. Det senare blev nu fallet med alla lagförslagen utom ett, och endast detta kom därför till promulgering (5 messidor V = 23 juli 1797; Bloch n:r 824). Från så att säga penningteknisk synpunkt sett är det den grundläggande författningen, så till vida som det en gång för alla bestämmer sättet att fastställa assignatens värde gent emot metalliskt mynt. Bestämmelserna härom voro ganska väl genomtänkta. Man lade icke till grund enbart börskursen utan innefattade i det normerande ”värdet i allmänna meningen” (valeur d’opinion) även köpkraften, så att hänsyn skulle tagas även till fastighets- och varuvärden i den fria marknaden (art. 4) — sålunda utan hänsyn till maximipriser. Som grundval härför fogades till lagen en skala uppgjord på grundval av skattkammarens noteringar och bl. a. innehållande kurser för varje dag under sista året före mandatens tillkomst — den utgör källan för flertalet uppgifter om assignaternas kurs och ingår också bland bilagorna till M. Blochs samling; men en motsvarande tablå skulle uppgöras särskilt för varje departement och av dess domstolar tillämpas vid behandlingen av hithörande mål.

Däremot träffade denna lag inga som helst bestämmelser om när omräkning enligt skalan skulle ske utan gav blott det siffermässiga underlaget för en dylik lagstiftning (art. 1). Huvuduppgiften återstod alltså. Den första av detta slags lagar som man lyckades enas om gällde den fortfarande relativt enkla frågan om förbindelser från tiden före depreciationen (lagen 3 febr. 1797 hade blott gällt räntor härflytande ur sådana förbindelser). Likväl uppkom redan här en av uppgiftens svårlösta moment, nämligen att bestämma åldern av ett kontrakt. På denna fråga hade avgörandet redan en gång strandat i de gamles råd, och för att ej på nytt vålla hela lagens fall bröts den ut till en särskild lag. Svårigheten gällde, som man förstår, under vilka förutsättningar en från pappersmyntregimen härstammande skuldförbindelse kunde anses utgöra ett omsatt äldre lån. Man stannade vid att betrakta som äldre förbindelser icke blott sådana som uttryckligen hänvisade till en tidigare skuld eller angåvos vara utfärdade ”sans novation” (utan förnyelse) utan också sådana för vilka bevisning om äldre ursprung kunde förebringas (lag 14 fructidor V = 31 aug. 1797; Bloch n:r 827). Likväl gav detta anledning till livlig diskussion, varvid anhängarna naturligtvis som vanligt framhöllo, att gäldenärerna som det förut var kunde åläggas att betala i silver t. o. m. vad de fått i assignater och alltså under inga förhållanden hade skäl att beklaga sig, om de nu fingo betala i silver vad de mottagit i silver. En annan talare för lagen förklarade likväl rent ut — typiskt för ängslan att röra vid äldre uppgörelser — att om fordringsägaren fått anbud på likvid i assignater (tydligen medan detta fick ske) och avböjt det, så kunde han ej göra anspråk på mer nu. Å andra sidan gjordes intet försök att vederlägga en så allvarlig invändning som att en ny borgensman för lånet vid dess förnyelse under assignatperioden därigenom blev betalningsskyldig i silver för vad han lovat i assignater.^[12]

Själva den dagen därpå antagna huvudlagen (15 fructidor; Bloch n:r 828) har intresse därigenom att den tog hänsyn till svårigheten för gäldenärerna att betala t. o. m. kapital som ostridigt utgjorde deras skuld. Den tillät därför domstolarna att bevilja ett års uppskov (art. 8) men samtidigt att tilldöma fordringsägarna underhåll (art. 10). Dupont de Nemours, den kände fysiokraten, Turgots medhjälpare, som varit en av assignathushållningens modigaste fiender och nu spelade en viss roll som medlem av de gamles råd, bekämpade förgäves återbetalningen av själva kapitalet så tidigt som efter ett år, emedan han ansåg, att denna bestämmelse på grund av räntefotens stegring och kapitalvärdenas därav vållade nedgång under kriget skulle ruinera också sådana gäldenärer, som utan svårighet kunde betala stipulerad ränta. Denna rent ekonomiska svårighet, som säkert ej saknade betydelse, skulle snart komma på tal igen.

Första gången skalan för pappersmyntets depreciation enligt lagen den 5 messidor kom till mer generell användning var genom den nästa av huvudlagarna, den viktiga av 26 brumaire VI = 16 nov. 1797 (utdrag Bloch n:r 831), varigenom sättet för betalning av förfallna räntor och likartade förbindelser från pappersmyntperioden i huvudsak definitivt reglerades. I princip var tillämpningen ganska enkel. Vad som skolat betalas under depreciationstiden ”reducerades” till metallmynt enligt skalan, vad som förfallit till betalning under den följande tiden betalades till fulla silvervärdet, dock på ett efter skalan reducerat kapital, om lånet ingåtts i pappersmynt. Det enda som vållade svårighet var fordringar som grundade sig på specialhypotek i jordegendom (art. 6), ty där ansåg man det av förut angivna skäl som ett ingrepp i fordringsägarens rätt att utan vidare tillämpa skalan. Med anknytning till två betydligt äldre lagar om sättet för betalning av grundskatt och arrenden fastställdes därför betalningen till hälften in natura och blott till andra hälften i penningar efter skalan.^[13]

Vad som nu återstod att reglera i fråga om de rena penningfordringarna var kapitalskulderna från pappersmyntperioden, och det skedde genom den kanske viktigaste av hithörande lagar, den 11 frimaire VI = 1 dec. 1797 (Bloch n:r 832), som emellertid på grund av alla svårigheter och meningsskiljaktigheter begränsades att gälla rena normalfall. Den förmån lagstiftningen som sådan ansågs innebära för gäldenären föranledde, att han gick förlustig två andra förmåner, som eventuellt ingått i låneavtalet, nämligen lång giltighetstid för avtalet och låg eller ingen ränta, så mycket hellre som dessa båda fördelar kunde anses ha sin orsak i borgenärens förhoppning om återbetalning i metalliskt mynt efter namnvärdet, vilket man nu berövade honom. Sålunda fick gäldenären i fråga om skulder, som voro mer än två år äldre än pappersmyntregimens slut, valet mellan å ena sidan att betala i metalliskt mynt efter namnvärdet och å andra sidan att återbetala kapitalet, vederbörligen ”reducerat”, redan efter ett år, varjämte minst 5 % ränta på det ”reducerade” kapitalet skulle utgå (art. 5 och 7). Samma invändning, som Dupont gjort gällande i fråga om äldre skuldförbindelser enligt fructidor-lagen, framträdde emellertid nu med snarast ökad styrka. En talare i de femhundrades råd påpekade nämligen — visserligen med en i alla tider vanlig förväxling av penningar och kapital — att risken för mångdubbling av skuldbeloppet, om det ej återbetalades inom ett år, skulle göra gäldenärerna beredda att betala obegränsat hög ränta hellre än att brista i betalningen och därför i högsta grad skulle stegra kreditanspråken och räntefoten, så att ”penningmängden” skulle bli alldeles otillräcklig. Å andra sidan fanns möjlighet för domstolarna att bevilja uppskov (art. 18).

Man hade emellertid många andra svårigheter att lösa i frimaire-lagen. En av dem gällde den gamla frågan om skuldens ålder. Därvid bestämdes, att om en debitor lånat en summa i pappersmynt för att betala en äldre kreditor, så skulle tidpunkten för den yngre reversen gälla och kreditor enligt denna icke kunna åberopa den äldre kreditors rätt (art. 10) — denna senare hade åter ingen rätt bevarad, då hans fordran redan var likviderad. Däremot skulle nya innehavare få göra de avträdandes rätt gällande utan vidare bland annat vid enkel överlåtelse och transport av fordringar ävensom växelindossament (art. 11). Från all ”reduktion” undantogos två vitt skilda kategorier, nämligen å ena sidan ministeriella tjänstemäns innestående löner på grundval av gamla reglementen samt även tjänstfolkslöner stipulerade i annat än pappersmynt, å andra sidan skulder på grundval av sålda stärbhustillgångar (art. 14). Det senare motiverades högst karakteristiskt med att det här gällde något annat än penningar och att föremålens värde ej behövde följa den allmänna depreciationen samt därför lika gärna kunde sättas lika med nominalvärdet! I fråga om varufordringar tilläts dock värdering som alternativ, däremot under inga förhållanden tillämpning av depreciationsskalan (art. 15).^[14] Övriga bestämmelser ha mindre principiellt intresse.

Den följande lagstiftningen har en mer speciell karaktär och avlägsnar sig just därför ännu längre från en enkel tillämpning av skalan; till denna senare typ höra också två tidigare, något mer tillfälliga lagar (utdr. Bloch n:r 825 o. 826) om förfallna arrenden för åren III och IV (sept. 1794—95 och 1795—96).^[15] Viktigast bland senare författningar är en stor och brokig lag 16 nivôse VI = 5 jan. 1798 (Bloch n:r 837), tillämplig på fastighetsförsäljningar, hemgift, bolag m. m.^[16] Därtill slöt sig en särskild lag om livräntor (Bloch n:r 838). Mellan och i synnerhet efter dessa regnade det lagar för särskilda ändamål — en (Bloch n:r 851) reglerade t. ex. särskilt avtal med byggnadsentreprenörer eller byggmästare — varibland en med tilläggsbestämmelser till nivôse-lagarna omfattade ej mindre än 26 artiklar (Bloch n:r 856). Det skulle överstiga min förmåga och för övrigt knappast tjäna något förnuftigt ändamål att redogöra för innehållet i alla dessa författningar, vilkas mångfald emellertid i sig själv är betecknande; och vissa tendenser i dem äro dessutom av intresse.

I fråga om fordringar på basis av fastighetsöverlåtelser liksom i fråga om arrenden hade omräkning efter depreciationsskalan alldeles övergivits. I nivôse-lagen (Bloch n:r 837) betydde rent av ordet ”reduktion” sålunda ej vidare skalans tillämpning utan en värdering av fastigheten, vid behov med hjälp av experter; och om köparen avböjde denna lösning, hade han att betala efter avtalets ordalydelse, medan säljaren i motsvarande fall fick nöja sig med depreciationsskalans belopp, som alltså tydligen antages vara lägre (detta enligt tilläggslagen n:r 856 art. 1). På motsvarande sätt gjorde lagen om resterande arrendeavgifter för åren III och IV arrendebeloppet år 1790, sålunda före pappersmyntregimen, till norm för vad ett under den sistnämnda ingånget arrendeavtal skulle anses innebära; i fråga om avtal från åren 1792—94 kringskars emellertid arrendatorns rätt ytterligare därigenom, att det nominella beloppet lades till grund, om det ej innebar en höjning med mer än en femtedel (n:r 825 art. 6 o. 8).

I fråga om livräntor tillgreps ännu en annan, helt ny metod. I den mån de härleddes ur fastighetsköp, skulle de helt enkelt betalas enligt namnvärdet (n:r 837 art. 7) och likaså i andra fall, om de ej grundade sig på något uttryckligt angivet kapital (n:r 838 art. 4). Motiveringen var i förra fallet den vanliga men här synnerligen svaga, att debitor hade fått ett realvärde (une valeur réelle), och generellt, att det gällde ett spel om människors livstid, där spekulanten fick ta risken. I fråga om flertalet livräntor tillämpades däremot en ”reduktion”, fastän på det egendomliga sätt, att annuitetens belopp i förhållande till det nominella kapitalet nedsattes — att sålunda den ränta på det nominella kapitalet, som årligen borde erläggas, bestämdes genom lagen. För avtal från pappersmyntregimens första tid voro livräntorna sålunda fria från ”reduktion”, om de utgjorde högst en viss procentsats av kapitalet, naturligtvis olika för olika åldrar (10 % för 70-åringar etc.). För avtal från pappersmyntregimens andra och tredje perioder nedsattes åter annuiteternas maxima till bestämda belopp, för den senare av perioderna sjunkande från månad till månad, allt eftersom kapitalet på sin tid varit inbetalt i allt sämre mynt. Slutligen för fjärde och sista perioden av assignathushållningen gick man däremot lös på själva kapitalvärdet och fastställde en ”reduktion” av det överlåtna kapitalvärdet i assignater till 1 % i silver, men samtidigt också en viss annuitet på detta belopp, växlande efter räntetagarens ålder. Dessa mycket egendomliga bestämmelser föranledde naturligtvis starka meningsskiljaktigheter, och en talare i de femhundrades råd påpekade, att man på grund av dem skulle kunna bli skyldig att betala i annuitet tre gånger värdet av hela det kapital man en gång mottagit, vilket föranledde en bestämmelse (n:r 838 art. 10), att annuiteten, beloppet av vad som årligen skulle erläggas, åtminstone aldrig skulle få vara större än hela kapitalbeloppet, ”reducerat” enligt depreciationsskalan — ett minst sagt anspråkslöst skydd för gäldenärerna.^[17]

Som ultima ratio för dessa hade man emellertid därjämte i nästan alla hithörande lagar stadgat en rätt att låta köpet eller arrendet gå tillbaka. I dessa fall uppkom emellertid frågan om hur redan fullgjorda prestationer skulle beräknas, och detsamma var uppenbarligen fallet, när en betalning delvis var verkställd men delvis återstod. I ett fall förklarades därvid (n:r 837 art. 5), att man helt enkelt skulle fastställa hur stor del betalningen på sin tid utgjorde av det bestämda priset, exempelvis hälften, och icke anse skulden som gällande mer än den ännu obetalda delen (den andra hälften); i detta fall räknades alltså den betalda delen som ett redan fullgjort avtal och följaktligen undandragen omräkning. I ett annat fall däremot (n:r 825 § II) uppskattades (arrende)beloppet efter sina normer och de redan verkställda betalningarna efter sina, och vad som då återstod utgjorde obetald skuld; här tillämpades alltså ”reduktions”-reglerna på hela transaktionen. Om i båda fallen totalbeloppet utgjort 100 000 francs och 50 000 inbetalts i ett till 1⁄100 sänkt penningvärde, så skulle enligt den förra lagen blott 50 % eller 50 000 francs återstå men däremot enligt den senare lagen 99+1⁄2 % eller 99 500 francs. Det är svårt att upptäcka skälet till användning av två så olika principer, men å andra sidan är det väl närmast en smaksak, om man skall tolka respekten för fullgjorda avtal som omfattande delbetalningar eller icke. Vid återgång av köp skulle det som den ursprungliga säljaren mottagit av köparen omräknas efter depreciationsskalan och förbättringar liksom försämringar värderas (n:r 856 art. 6).

Jämte dessa och åtskilliga andra bestämmelser om fastighetsköp och livräntor förekommo även jämförelsevis sporadiska bestämmelser om mer kommersiella transaktioner, huvudsakligen i nivôse-lagen (n:r 837). Vid upplösning av ett bolag eller en firma, där en del av tillgångarna sålts, skulle den utträdande kompanjonen äga rätt till sin lott efter det nominella försäljningsbeloppet eller efter värdering (art. 18). I övrigt kringgick man svårigheten genom att hänvisa alla av pappersmyntregimen beroende tvister mellan bolagsmän till skiljedom enligt bestämmelserna i Colberts ordonnance de commerce av år 1673 (art. 20). Förbindelser till tredje man underkastades helt naturligt skalan (art. 21). Gäldenärer och kommissionärer i löpande räkning gjordes betalningsskyldiga efter en för dem så fördelaktig norm som depreciationssiffran vid tiden för pappersmyntets avlysning, om de kunde visa sig ha hållit beloppet sina borgenärer eller kommittenter till handa allt sedan de fått det om händer (art. 22); tankegången var uppenbarligen, att skulden då ej kunde anses förfallen, så länge fordringsägaren ej påyrkade dess utbetalning.

Med ett enstaka undantag vidhölls till det sista principen om redan fullgjorda avtals orubblighet. Tillämpningen härav gick ända därhän, att den ofta omtalade arrendelagen förklarade arrendatorer, som utgjort full betalning enligt då rådande lagstiftning, rättsgiltigt befriade t. o. m. om fordringsägarens erkännande av betalningen innehöll förbehåll för framtida, ändrad lagstiftning. Även de till staten redovisningsskyldiga förklarades befriade från sin skuld, när de betalat i pappersmynt under tiden för dess tvångskurs. Blott i ett enstaka fall påbjöds omräkning efter realvärdet av arrenden, som kommit att utgöras till kronan i pappersmynt, ehuru de borde ha erlagts in natura.^[18]

2

Det är ej möjligt att ingå på en fördjupad behandling av slutsatserna ur dessa franska försök i deras tillämpning på vår egen tids läge utan att komma till penningteoretiska problem av ganska invecklad natur, och på detta ställe förefaller det därför lämpligast att hålla sig til de mest påtagliga resultaten.

Viktigast bland dessa synes mig vara svårigheten över huvud taget att vrida utvecklingen tillbaka. Det förflutna har betydelse genom att ha skapat dels det nuvarande och dels förutsättningarna för framtiden; men självt har det försvunnit för att aldrig återuppstå. Just häri är det som man har att söka berättigandet i att ägna sig åt stundens strider, ty sedan dessa en gång givit utslaget åt ena eller andra hållet, har en realitet satts i världen som aldrig kan göras ogjord. I alla tider har det varit vanligt att reformatorer uppställt ett äldre tillstånd som mål, men detta mål blir i regeln ej mindre utopiskt därför att det en gång har varit verklighet såsom del av ett sedermera försvunnet sammanhang. Karl XI:s reduktion kunde ej återinföra de samhällsförhållanden som rådde före de stora förläningarna och jordavsöndringarna, ty dessa hade nu en gång omformat verkligheten, hundratusen företeelser inom samhället hade steg för steg format sig efter dem och gjort hela samhället till något annat än vad det förut varit. På samma omöjlighet att väcka ett samhällstillstånd från de döda ha alla legitimisters ansträngningar strandat; de hemvändande franska emigranterna efter 1815 kunde lika litet återinföra 1789 års Frankrike som kavaljererna efter 1660 års restauration 1630-talets England, och lika omöjlig skall motsvarande uppgift bli för det tsaristiska Rysslands maktägande klasser, om de en gång återvända till sitt ödelagda land.

I alldeles särskild grad gäller vad som nu har sagts om ändringar i penningvärdet, ty få företeelser ha en lika stark, på alla livets områden ingripande verkan. Det ekonomiska livet har i varje ögonblick byggt på det då existerande penningvärdet eller på det som man räknat med såsom framtidens; det förutvarande penningvärdet har däremot saknat all förmåga att påverka människornas handlingssätt annat än i den mån man räknat med det såsom ej blott förflutet utan också framtida — futurum och ej blott præteritum. Genom omvälvningarna i penningvärdet ha millioner affärstransaktioner blivit lönande som ej borde ha varit det, näringslivet har felriktats i den mest oerhörda grad; men det fördärvliga och bedrövliga i detta faktum ändrar ej det minsta i att det faktiskt har tillhört och ännu tillhör verkligheten. Man kan ändra verkligheten i detta fall som i andra; men man har väl att märka ej minsta anledning att anse denna ändring lättare genomförd i fråga om en på detta sätt beskaffad verklighet än när det gäller en som grundas på exempelvis ett visst slags arvsrätt eller 'vissa former för jordbesittning. Det är fullkomligt sant, att alla ”sunda” affärer skulle gå oskadda igenom ekluten; men för att uttrycka sig paradoxalt är detta så långt ifrån att visa sakens utförbarhet att det visar motsatsen, ty affärerna ha ej varit sunda och kunna ej ha varit sunda, när penningvärdet undergått väldiga förändringar.

Vad man under förutsättning av ”alltings återställelse” säger åt varje affärsman är tydligen i praktiken följande. När han betalade det och det köpet eller den och den leveransen, hade penningvärdet ändrat sig så och så mycket sedan avtalet om transaktionen ingicks; alltså borde han ha betalat resp. erhållit så och så mycket mer eller mindre än det faktiskt erlagda och har därför nu, fyra, fem eller åtta år efteråt, att betala resp. mottaga det felande beloppet. Om den sålunda tilltalade är den part som drar nytta därav, håller han utan tvivel till godo med resonemanget; men motparten kan och bör med full rätt invända följande: Det är så dags att komma och säga detta nu. Den vinst företaget gjorde på affären har ej hållits och ej kunnat hållas i reserv i avvaktan på denna lagstiftning, ty kapital kan ej förekomma i gasform, det måste bestå i faktiska föremål. En del av vinsten har ”stannat” hos företaget, d. v. s. blivit nya byggnader, maskiner och andra inventarier; en annan del har gått till aktieägarna och hos dem antingen ”sparats”, d. v. s. gått samma väg som det förra genom att överlämnas till samma eller andra företag, eller också konsumerats och då tagit sig uttryck i färdiga varor; en tredje del hava stat och kommuner tagit samt överlämnat i lön åt sina tjänstemän eller förvandlat till skolhus eller andra offentliga anläggningar. Staten kan ej återbetala sin del till det ifrågavarande företaget i form av skolhus eller vägbyggnader, utan måste upptaga nya skatter eller lån för ändamålet. Aktieägarna kunna ej återställa vad de fått, ty det finns ej kvar; deras enda möjlighet är att av den nya inkomst de få efter lagens ikraftträdande spara tillräckligt för att tillskjuta vad lagen ålägger företaget att efter alla dessa år utbetala. Vad företaget åter från början behållit — och det är väsentligt — kan över huvud taget ingen återbetala, om det tagit formen av fasta anläggningar, och därför är det knappast utsikt att kunna undgå konkurs.

Vad som nu visats går på sätt och vis t. o. m. utanför området för ”osunda” affärer. Det vill säga, osunt har det hela visserligen så till vida varit, som man använt inkomster vilka rätteligen borde ha tillhört andra, och det kan aldrig vara hälsosamt. Men däremot behöver å andra sidan därför icke något osunt ha legat i själva den användning inkomsten fått — och likväl kan inkomsten vara omöjlig att återbetala. Också om de nya fabriksanläggningarna eller skolhusen varit aldrig så väl behövliga, utgöra de byggnader och följaktligen icke löpande inkomst samt kunna ej heller förvandlas till det senare. Det är i verkligheten det förut antydda problem som Dupont de Nemours och andra hade uppe under assignatperioden.

Håller man sig nu tills vidare till detta resultat, sålunda till en av penningvärdets förändringar vållad men i och för sig nyttig användning av andras medel, så skulle det dock kunna tänkas en möjlighet att lösa den ställda uppgiften, ”alltings återställelse”, visserligen ej efter bokstaven men i någon mån efter andan. Man måste visserligen i så fall nödvändigt befria de orättmätigt gynnade från att betala tillbaka i löpande inkomst vad de fått, ty det går ej; men man skulle kunna tänkas ålägga dem att ge de förorättade andelar i de tillgångar som delvis skapats med dessas rättmätiga inkomst. Denna lösning kunde taga form av antingen obligationer eller aktier i de ifrågavarande företagen; de som blivit lidande skulle i det förra fallet få rätt till en fast ränta, i det senare fallet få rätt till den avkastning de ifrågavarande anläggningarna komme att medföra. Ett bolag med obligationslån, vilket därför gjort vinster genom penningvärdets fall, skulle då åläggas att utställa nya obligationer eller aktier åt de gamla obligationsinnehavarna för vad som berövats dem därigenom att deras räntebelopp i köpkraft blivit blott en bråkdel av vad det enligt låneavtalet borde ha varit. På samma sätt måste förfaras med de andra nya fordringsägare ett dylikt företag skulle få genom ”alltings återställelse”, medan bolaget å sin sida skulle erhålla motsvarande obligationer eller aktier i de företag, som genom ”återställelsen” tvärt om blivit dess gäldenärer. Enkelt kunde ingen kalla ett dylikt system; men utanför de ekonomiska möjligheternas område skulle det ingalunda ligga.

Men det är också blott en mindre del av verkligheten. Ty sedan tillkomma de inkomster som genom penningvärdets förändringar tillfallit aktieägare samt stat och kommuner och av dem icke använts till i vanlig mening produktiva anläggningar, sålunda icke till sådant som ger ekonomisk avkastning i vanlig mening. Inkomsterna behöva därför ej ha varit illa använda; ett skolhus kan ha varit i hög grad av behovet påkallat, men likväl är sällan någon tjänt med att få aktier däri. I detta fall finns därför ingen annan råd än att, såsom redan anmärkts, stat och kommuner påtaga sig skatter för att återbetala vad de direkt eller (vanligen) indirekt tagit ifrån de genom penningvärdets ändringar förfördelade, och att aktieägarna spara ihop motsvarande belopp för att betala sin skuld — liksom naturligtvis också för vad de måste betala i ökad skatt. Den enda lättnad som här vore möjlig skulle bestå i att de förfördelade även i detta fall finge nöja sig med skuldförbindelser (stats- och kommunalobligationer samt enskilda personers reverser) på beloppen och att betalningsskyldigheten sålunda inskränktes till att förränta skulderna. Detta led får väl sägas vara ännu svårare än det förra, ty man måste komma i håg, att t. ex. krigskonjunkturskatten till större delen är en indragning till staten av vad bolagen vunnit på penningvärdets fall och därför, i händelse av ”alltings återställelse”, av staten i den ena eller andra formen måste återbetalas antingen till bolagen, för att de skola bli i tillfälle att i sin ordning göra sina återbetalningar, eller direkt till bolagens nya fordringsägare.

Och likväl befinna vi oss ännu på en grund som är mycket långt ifrån verkligheten, nämligen den förutsättningen, att de nya transaktionerna till själva sin innebörd skulle varit sunda. Tyvärr förhåller det sig i stället så, som redan förut sagts, att själva penningvärdeförändringarna ha gjort en sådan situation till en ekonomisk omöjlighet. Det är väldiga förluster som samhället sålunda gjort genom penningvärdeförstöringen, och dem kan ingen ersätta, ty de äro hela samhällets. I de individuella fallen betyder det, att den användning, som exempelvis bolagens orättmätigt förvärvade nya inkomster fått, redan visat sig mycket olycklig; företagen ha frestats till alla möjliga åtgärder, som blott det fortgående fallet i penningvärdet kunnat göra förklarliga. Hur skola sådana företag vara i stånd att åtaga sig nya skuldbördor? Man kunde visserligen låta de genom ”alltings återställelse” skapade nya fordringsägarna få avkastningen av nya anläggningar som redan visat sig värdelösa — men det vore dock ett alltför blodigt hån; och att för ett sådant resultat vända upp och ned på en god del av rättsordningen torde ingen kunna anse rimligt.

Det nu sagda är till formen allmängiltigt men har sin huvudsakliga betydelse i fråga om åtgärder som vilja upphäva följderna av penningvärdets försämring. Så fruktansvärt ödeläggande en dylik försämring än djupare sett verkar, har den likväl den egendomliga följden, att någon insolvens aldrig kan uppstå därigenom. Penningvärdets försämring kan bringa en person till tiggarstaven men aldrig tvinga honom att inställa sina betalningar, aldrig hindra honom att fullgöra sina förbindelser, ty dessa senare ha minskats parallelt med andras skulder till honom alltid förutsatt att båda uttryckas i samma slags penningar. Låt oss tänka oss, att en person före penningvärdets förstörelse hade större fordringar än skulder. Penningvärdeförstörelsen minskar då båda parallelt och låter honom därför fortfarande ha mer fordringar än skulder; om någon insolvens kan det alltså ej bli fråga, men däremot kan mannen bli utblottad därigenom att avkastningen på marginalen mellan fordringar och skulder (hans ”räntor”) är vad han skulle ha levat på och köpkraften därav nedsjunkit till en ringa bråkdel av vad den var. Om vi i stället tänka oss en person (eller ett företag) med större skulder än fordringar, blir det väl om möjligt ännu mer uppenbart, att han eller det omöjligt kan bli insolvent genom penningvärdets fall, ty fallet minskar i lika hög grad värdet av fordringar och skulder samt skapar alltså stora vinster för dem som ha mer av det senare.

Tvärt om förhåller det sig givetvis med en höjning av penningvärdet. Vinsten tillfaller här den som har mer fordringar än skulder, förlusten den som är i motsatt läge; och genom att den senare då får en betalningsskyldighet som han ej varit förberedd på och därför ej förmår fullgöra, blir han insolvent och måste göra konkurs. Verkningarna kunna iakttagas under den stegring av penningvärdet som försiggått från hösten 1920 till våren 1922, men de skulle komma att upprepas i skärpt form vid varje försök att skriva upp äldre skulder till de värden som de från början utgjort. Ty lika litet som affärsmännen kunnat inrätta sig på en höjning i penningvärdet, sådan som den senast inträffade, ha de varit i stånd att inrätta sig på att betala sina skulder från tiden före kriget och från krigets första år efter den ännu högre norm som ”alltings återställelse” skulle medföra.

Hur allt detta verkade vid franska revolutionens lagstiftning veta vi som sagt icke, men i den mån olägenheterna undgingos måste det ha berott på en av de förut påpekade olikheterna mellan då och nu, nämligen att transaktionerna då tydligen i alldeles övervägande grad skedde efter kurs, vilket i vår tid knappast förekommit utanför länderna med fullständigt förstört penningväsende. Att affärerna gjorts efter kurs är detsamma som att de gjorts efter värde i metalliskt mynt, och då uppstå tydligen inga av de här påpekade svårigheterna, när en återställelse påbjudes.

Till de nu framhållna, ekonomiskt principiella betänkligheterna komma sedan de enorma praktiska svårigheter och betänkliga följder för vad man kallar rättsordningen vilka i huvudsak redan framhållits i sammanhang med redogörelsen för den franska lagstiftningen och därför här ej behöva påpekas annat än i den mån de falla utanför vad som direkt framgår av denna lagstiftning.

Därvid måste man hålla i sär å ena sidan en sådan lösning som den franska, d. v. s. omräkningens begränsning till ännu gällande avtal, och å andra sidan en pånyttfödelse av alla under penningvärdeförvirringens tid skapade men redan lösta och formellt sett fullgjorda avtal och transaktioner. Med få undantag gälla alla svårigheterna vid den förra lösningen också den senare, men denna senare har dessutom sina egna, ännu mycket större svårigheter.

Vad då först beträffar de för båda lösningarna gemensamma svårigheterna, framställer sig genast den redan berörda frågan, om prisindexskalan verkligen ger den rätta grundvalen för omräkning av alla transaktioners värde, och därvid måste man, såsom jag redan påpekat, avgjort ge den franska lagstiftningen rätt i att så icke är förhållandet, emedan somliga priser äro ”trögare” än andra och därför ej ge något riktigt uttryck för förhållandet till vad de skulle vara vid ett fast penningvärde. Därför är det invecklade och tilltrasslade i den franska lagstiftningen i stort sett ofrånkomligt, om man vill söka uppnå ens approximativ rättvisa. Å andra sidan var den lösning som denna lagstiftning ofta tillämpade, nämligen att lägga föremålens (fastigheternas o. s. v.) pris före kriget till grund, å sin sida felaktig. Ty uppgiften är ej att garantera stabilitet i de olika föremålens relativa priser, d. v. s. säkerställa kontrahenterna mot upp- och nedgång i olika varors priser i förhållande till varandra; tvärt om kräver just det ekonomiska livets grundläggande krafter, att dessa priser ständigt förskjutas gent emot varandra, på grund av växlingar i tillgång och efterfrågan på de olika föremålen. Vad en fordran på ett visst penningbelopp bör betyda är alltså ej rätt att förvärva en viss mängd av en viss vara, utan rätt till en viss mängdallmän köpkraft — låt oss säga en viss kvot av samhällets totala varumängd eller sammanlagda inkomst. Å andra sidan medför själva penningvärdets förskjutning rubbningar i just de relativa priserna (prisförskjutningarnas ”dispersion” eller spridning); och i den mån så är fallet skola, tvärt emot det nu sagda, just dessa rubbningar upphävas genom lagstiftningen. Det är säkerligen uteslutet att kunna finna en ens tillnärmelsevis utförbar lösning som förmår taga hänsyn till dessa varandra korsande faktorer.

Till detta, som är gemensamt för alla försök att upphäva följderna av penningvärdets en gång inträffade växlingar, komma sedan några moment, som ha betydelse blott för den partiella, franska lösningen, där hänsyn tages enbart till ännu gällande avtal. En detalj därav är redan anmärkt, nämligen svårigheten att värdesätta delbetalningen av skulder, men huvudvikten ligger uppenbarligen på den ytterst nyckfulla och tillfälliga rättvisa, som skulle skapas genom att blott innehavare i övergångsögonblicket av fordringar, som i samma ögonblick voro olikviderade, skulle få draga nytta av anordningen. Den som sålt fordringar under det försämrade penningvärdets tid skulle då gå miste om all kompensation och kanske rent av själv få betala kompensationen åt nuvarande innehavare av just detta slags fordringar, exempelvis om han sålt obligationer och köpt aktier, samt vice versa. Den rättvisa, som nåddes, bleve enögd i stället för blind och, som Rewbell antydde redan 1795, kunde mången bli ännu mer oberättigat lidande och mången annan bli ännu mer oberättigat vinnande på en sådan lösning än på att man helt och hållet avstode från att gripa in.

Övergår man då till den fullständiga lösningen av uppgiften, d. v. s. omräkning av även alla redan lösta avtal sedan krigsutbrottet, så får man till en början samma svårigheter som i det förra fallet, med undantag av den nu senast berörda. Men först där inträder med full styrka hela det ödeläggande i försöket till allmän återskruvning av tillståndet till läget för åtta år sedan och därmed till mycket större rubbningar än dem som inträffat under 1920—22, emedan de senare dock ej berörde redan avslutade transaktioner och därför dels hade ett på förhand begränsat omfång, dels ej heller kunde låta någon tvekan uppstå, om betalningsskyldighet förelåg eller icke. Som ej blott till omfånget utan också till arten alldeles nytt moment kommer sålunda vid ”alltings återställelse” den rättsosäkerhet som skulle bli en följd av åtgärden — det att ingen vet vilka fordringar och skulder han har. Rättsordningen har nämligen icke givit anledning att ens bevara bevisen för till- eller frånvaron av de ifrågavarande fordringarna och skulderna och då givetvis än mindre bevisen för deras ålder. Det är ej för mycket sagt, att rättssäkerheten till stor del skulle bli upplöst under ett sådant sakernas tillstånd, trots att åtgärdens enda syfte skulle vara att retroaktivt göra rättsordningen till vad den borde ha varit.

Ett praktiskt exempel skall kanske tydligare visa, hur saken förefaller komma att verka. Antag ett stort industriföretag, som köper råvaror på kortare och längre leveranstider och säljer fabrikat på samma sätt, har kredit i olika former och betalar löner åt sina arbetare enligt avtal av olika ålder. Om man antager, att 100 av dess transaktioner om dagen måste undergå omräkning, för den händelse man vill tillämpa den nu ifrågavarande lösningen, så tar man säkert till ganska lågt. Det betyder emellertid 30 000 transaktioner om året och under den nu ifrågavarande åttaårsperioden alltså 240 000 st. Förrän alla dessa transaktioner omräknats efter prisindex, kan säkerligen ingen människa ens gissningsvis säga, huruvida det ifrågavarande företaget måste gå i konkurs, med kanske dubbelt så stora skulder som tillgångar, eller om det tvärt om står bättre än någonsin. Naturligtvis visar detta vad som redan påpekats, nämligen hur oefterrättligt produktionen, nationalekonomiskt sett, tack vare penningvärdets växlingar fungerat de senaste åtta åren; men som också visats, ändrar detta intet i det faktum, att företaget anpassat sig efter det privatekonomiskt skapade läget och saknar alla möjligheter att retroaktivt göra om sig i överensstämmelse med kravet på en nationalekonomiskt tillfredsställande produktionsriktning.

Under den tid, då företaget bearbetar sina böcker för de förflutna åtta åren, är all kreditgivning åt detsamma förenad med de största risker, och fråga är väl, om den ej alldeles måste avbrytas. Detta förefaller desto mer vara fallet, som bankerna själva äro i ungefär samma predikament, ja, så till vida ännu sämre ställda som nästan alla deras transaktioner innefatta kreditmoment och dessa äro fördelade på de mest växlande tidsperioder. De svårigheter att bestämma avtalens ålder, som uppstå vid transaktioner mellan privatpersoner, undgås visserligen, när man har bankböcker att tillgå; men i stället får man då bankrörelsens tallösa in- och utgående poster att omräkna. Man har därför knappast anledning att se ljust på det ekonomiska läget under den tid som måste förflyta, tills företagen själva hunnit undersöka sin ekonomiska ställning på den nya, fullständigt oförutsedda basen.

Detta osäkerhetsmoment har en mycket djupgående ekonomisk betydelse. Inskränkte det hela sig till att några tusental företag plötsligt stode med större skulder än de kunde betala och därför måste likvidera, så skulle det visserligen bli en svår stöt för ögonblicket; men man visste då åtminstone hur var och en stod samt kunde inrätta sig därefter. Då det nu i stället måste draga åratal, innan läget kan bli klart, har man däremot att vänta en förlamning av näringslivet, vars innebörd i mindre skala erfarenheterna från åren 1920—22 tillräckligt belysa.

I fråga om en hel del poster komma företagen säkerligen att vara ur stånd att fastställa uppgörelsernas datum, och även när de tro sig känna dem, liksom beloppen, äro bevisen därför i alla händelser ej kvar, varför det blir en lika tidsödande som ömtålig uppgift för domstolarna att rekonstruera det verkliga läget. I fråga om själva rättsreglernas tillämpning, d. v. s. hur stort belopp som skall betalas, är väl motsvarande svårighet, d. v. s. ett otal processer, sträckande sig över åratal, den sannolikaste utvecklingen, men tänkbart är givetvis i detta senare fall, att bestämmelserna avstå från den noggranna anslutningen till verklighetens svårgripbara mångfald och därmed få en enkelhet men också en orättfärdighet som minskar antalet rättstvister. Däremot är det svårt att tänka sig något motsvarande i fråga om det förstnämnda, fastställandet av själva avtalens beskaffenhet och de på grund av dem verkställda prestationerna. Sedan tillkomma alla de fall då den betalningsskyldiga parten dött, lämnat landet eller gjort konkurs. Man kan näppeligen räkna med någon yttre reda i näringslivet förrän flere år efter sedan en sådan åtgärd vidtagits som den det nu gäller; vad man kallar rättssäkerheten, som utan tvivel är en mycket formell men därför ej mindre fundamental sak, skulle få en knäck, som man ogärna vill tänka på.

En analogi erbjuder i detta hänseende Karl XI:s reduktion, dock med stora skillnader. Blott en av dessa skillnader synes tala i den nu behandlade lösningens favör, nämligen att 1600-talets avräkningar sträckte sig betydligt mer än åtta år tillbaka i tiden. I alla andra hänseenden var lösningen då enklare än den nu skulle bli. Då gällde det nämligen blott transaktioner mellan enskilda och kronan, medan nu även alla enskilda transaktioner skulle komma att prövas. Då var det till största delen fråga om fastighetsöverlåtelser, vid vilka bevis för transaktionerna alltid äro vanligast, medan nu transaktioner på de mest informella grundvalar skulle komma med. Icke desto mindre blev reduktionen som bekant aldrig avslutad, trots att enbart Karl XI:s kommissioner arbetade i över tjugu år.

Nu är det å andra sidan solklart, att också vad som skett ”av sig självt”, d. v. s. genom den oförsvarliga penningpolitik som förts, har medfört och fortfarande medför alla slags fördärvliga rubbningar, bland vilka de som följa av penningvärdets stegring av förut angivet skäl drabba själva affärslivet, medan de motsatta drabbade samhällets sparare och fasta löntagare, samt båda vrida hela den ekonomiska verksamheten på sned. Till sist blir det då givetvis en omdömessak, om man vill anse det bättre att samhället får komma i jämvikt på en i sig själv utan all fråga orättfärdig grundval, såsom det har skett oräkneliga gånger förut i historien, eller om man vill söka förvandla denna grund till vad den förut har varit, utan utsikt att tillnärmelsevis fullt lyckas därmed, men med visshet att därigenom skapa både nya rubbningar av ganska oöverskådlig räckvidd och framför allt en rättsosäkerhet som man ej behöver vara jurist för att betrakta som en stor olycka. Svaret framgår enligt min mening utan vidare av det föregående; det är det klassiska men därför icke mindre sorgliga: Quidquid delirant reges, plectuntur Achivi: vi få taga följderna av vad våra styresmän förbrutit. Å andra sidan har ingen rätt att misskänna styrkan i det ideella patos, som ej slår sig till ro med en orättvisa, hur hopplöst det än kan vara att söka gottgöra den, och som i detta fall liksom i många andra hos oss är förkroppsligat i professor Knut Wicksell.

---

1. Diskussionerna återfinnas som regel lätt av den anledningen, att lagens datum anger dagen för beslutet i de gamles råd (Conseil des Anciens, nedan förkortat C. A.), medan lagens ingress daterar ”resolutionen” i de femhundrades råd (Conseil des Cinq Cents, C. C. C.); tyvärr utesluter M. Bloch alltid sistnämnda datum.
2. Någon nämnvärd skillnad i värde mellan de ursprungliga livres och de nya francs förekom ej; vid den slutliga övergången sattes 1 fr. = 1 l. 0 s. 3 d. eller omkr. 1.01 l. Livren var indelad efter den gamla karolingiska mynträkningen, som ännu karakteristiskt nog orubbad lever kvar inom det engelska myntväsendet: 1 livre (libra, pound, l.) à 20 sous (solidi, shillings, s.) à 12 deniers (denarii, pence, d.).
3. Tidningen Le courrier républicain berättade under den 23 thermidor = 10 augusti (avtryck i Aulards samling), hur en person sökte sälja ett större antal 100-livressedlar utan att kunna få mer än 1 sou pr st. för dem. I förbittring spikade han då upp en av dem på husväggen och skrev ”bedräglig konkurs” (banqueroute frauduleuse) över; när andra fäste hans uppmärksamhet på att han därvid kastade bort en 100-livressedel, svarade han: nej, det är en sou, och jag kan väl få ha något roligt för min sou.
4. Jfr mitt arbete Kontinentalsystemet (Sthlm 1918) sid. 258 ff.
5. Se t. ex. Régniers föredragning i C. A. 2 frimaire VI = 22 nov. 1797 (refererad i Le Moniteur under debatten 11 frimaire).
6. Se framför allt Roger Ducos’ föredragning i C. A. 1 frimaire VI 21 nov. 1797 (refererad i Le Moniteur under debatten 16 nivôse) och Régniers i föreg. not omtalade.
7. Rewbell i nationalkonventet 29 prairial III = 17 juni 1795; Roger Ducos på i föreg. not a. st.
8. Paradis i C. A. 14 fructidor V = 31 aug. 1797.
9. Duchênes föredragning i C. C. C. 15 vendémiaire VI = 6 okt. 1797.
10. Se ovan sid. 21.
11. C. C. C. 28 messidor IV = 16 juli 1796; C. A. 29, 30 messidor, 5 thermidor = 18, 19, 23 juli. Användningen av spannmålsvärde gick tillbaka till en kort förut antagen lag om grundskattens betalning (8 messidor = 26 juni; utdr. Bloch n:r 733).
12. C. C. C. 18 o. 19 thermidor = 5 o. 6 aug., C. A. 14 fructidor = 31 aug.
13. C. C. C. 3 brumaire = 24 okt. (Crassous’ föredragning), C. A. 26 brumaire = 16 nov. (Rossées föredragning). De två åsyftade lagarna voro av 2 thermidor III = 20 juli 1795 och 13 frimaire IV = 4 dec, 1795 (utdr, Bloch n:r 616 o. 649).
14. C. C. C. 15 vendémiaire = 6 okt., C. A. 2 frimaire = 22 nov. (referat under 11 frim.).
15. Därtill slöt sig en lag 17 messidor VI = 5 juli 1798 (Bloch n:r 852), som delvis också tillämpade den i texten nämnda nivôse-lagen.
16. En annan lag av samma dag, som kompletterar frimaire-lagen (Bloch n:r 836) bör ej förväxlas därmed; båda citeras senare ofta efter sina nummer i Bulletin des Lois, n:r 1651 resp. 1650.
17. C. A. 1 frimaire VI = 21 nov. 1797 (referat under 16 nivôse). — C. C. C. 6 o. 7 pluviôse VI = 24 o. 25 jan. 1798.
18. De hos Bloch med resp. n:r 825 (art. 14), 868 och 826 (art. 10-13) betecknade lagarna, vilkas hithörande bestämmelser dock saknas där.