En liten lustresa/Tredje brefvet
| ← Andra brefvet. |
|
Fjerde brefvet. → |
TREDJE BREFVET.
I den belägenhet, du sist såg mig, nemligen liggande utsträckt med en grafkulle till hufvudgard, återfinner du mig nu. Tilläggas bör, att jag låg och hade hvarjehanda tankar; ty «vid allt, hvad man gör och förnimmer, bör man tänka något, min lilla vän!»
De sista orden äro försedda med citationstecken; också äro de citerade efter en herre, som jag lärde känna i min späda barndom, och som min fars tjenstefolk sade vara en förläst student. Der jag nu låg, påminde jag mig honom. Hur det kom sig, vet jag icke; nog af, jag påminde mig honom och hans nyss anförda maxim, och i anledning deraf gaf jag mig den frågan: hvad bör man tänka, när man lifslefvande ligger på en kyrkogård och har en grafkulle till hufvudgärd?
Jo, svarade jag mig, man bör i allmänhet tänka: »på jorden är strid; i jorden är frid». Och skulle man händelsevis vara, liksom jag, bra fattig och sex fot lång, så bör man derjemte tänka så här: efter döden blir jag, som nu ej eger en qvadratfot jord, långt större jordegare, än någon, som eger flera qvadratmil, men som är kortare till växten. Påtagligen måste det åtgå mera jord till en graf åt mig, än till en åt honom.
Skulle man äfvenledes vara, liksom jag, beskylld för bitterhet, så bör man derjemte tänka så här: efter döden, så snart förgängelsen börjat sitt stilla, men säkra hvärf, skall en del af mitt stoft uppspira i gräs och blommor. Till dessa blommor skola bien flyga och suga honung; och honung är en söt materia. Sedan kan man icke med fog påstå, att allt, som härrör från mig, smakar bittert och beskt.
Och dermed slut på mina kyrkogårdstankar!
Efter en stund kom klockaren med kyrkonycklarna. Det var en liten, ålderstigen man, med ansigtet trindt och rödlätt, på tre sidor omgifvet af hvitt hår och på den fjerde af en hvit halsduk, så att fysionomien i sin helhet liknade ett förloradt ägg. Slamrande med nycklarna, frågade han mycket klockarbelefvadt, om jag vore tillreds att följa honom. Och jag reste mig upp och följde honom. Den största bland nycklarna isattes och kringvreds, den tunga dörren knarrade på sina gångjern och om ett par ögonblick befunno vi oss inne i kyrkan.
Detta är verkligen den fordna klosterkyrkan, en af de äldsta byggnader i riket, yttrade klockaren, medan jag stillatigande stod och betraktade hvalf och pelare.
Ilar har jag nu ett lämpligt tillfälle att orda om kyrkans arkitektur; men jag låter bli. Orsaken är den, att jag om arkitektur ej vet mera, än hvad jag fått lära vid universitetet, nemligen att den är »en frusen musik». Id est: när musik fryser, blir arkitektur deraf. Du finner utan tvifvel, att denna idé ej riktigt förslår till grundval för en kritik öfver byggnadskonstens alster. Emellertid är den ej helt och hållet ofruktbar. Om den conseqvent utvecklas, inser man utan svårighet, att våra sköna kyrkor från medeltiden hafva uppkommit på det sättet, att katholska hymner, sådana som »o sanctissima, o purissima &c.«, tillfrusit. Äfvenledes inser man, att flera af våra nyare byggnader härröra från melodier, sådana som: »min far han var en Westgöthe, han han».
Sedan jag tillräckligt betraktat hvalf och pelare, tog jag, under klockarens auspicier, de så kallade kungagrafvarna i ögonsigte.
Dessa äro allesamman mycket lika hvarandra och bestå af släta, fyrkantiga kalkstenshällar, något bredare i ena ändan, än i den andra. Långs kanterna löpa inscriptioner i munkstil och på munklatin. Midtpå stenarna äro vapensköldar uthuggna, och öfver dem hänga kronor af förgyldt jern.
Förgyldt jern! — det kallar jag en lycklig tanke. Dessa kronor beteckna verdslig makt ej endast genom sin form, utan äfven genom sin materia. Guld och jern — corruption och våld — se der krafter, som beherrska verlden, alltid hafva beherrskat och alltid skola beherrska den, om icke — —
Jag höll på att skrifva: om icke i en aflägsen framtid, t. ex. några millioner år härefter, skulle gå i fullbordan, hvad abbé De la Mennais profetiskt yttrar i »En Troendes Ord». Jag ser — säger han — Satan, som flyr, och Christus, som kommer för att styra verlden.
Den första kungagraf, som jag besåg, var Inge Halstanssons. Stenen var sprucken på snedden och klockaren sköt undan ena delen deraf — så att sprickan blef rymligare — pekade sedan nedåt och sade: benen ligga på botten och man kan räcka dem. Jag stack ned handen, fick tag i en dödskalle, drog den upp i dagsljuset och betraktade den.
Sanningen att säga, såg den ut, som en vanlig dödskalle — t. ex. en tiggares — och troligen skulle jag, der jag nu stod och hvälfde den i mina händer, hafva förr eller sednare kommit på Hamletska betraktelser, derest ej klockaren yttrat några ord, som gåfvo mina tankar en annan rigtning.
Här var en gång, sade klockaren, en professor, som också stod och betraktade den der dödskallen; och när han en stund betraktat den, yttrade han: Kung Inge måtte hafva varit en mycket beskedlig karl.
Den professorn, tänkte jag för mig sjelf, måtte hafva varit frenolog och — liksom alla frenologer — »en mycket beskedlig karl».
Frenologi börjar blifva på modet. Förmodligen har du, så väl som jag, hos åtskilliga af våra bekanta blifvit hugnad med åsynen af ett gipshufvud, hvars hela cranium varit öfversålladt med ringformiga inskärningar och dessa märkta med siffror. Bredvid hufvudet har legat en liten bok, der den vettgirige kunnat inhemta, huru t. ex. upphöjningen inom ringen med siffran 19 vore tjuf-organet, inom ringen med siffran 12 musikanlaget, inom ringen med siffran 7 lokalsinnet o. s. v.
Nu frågas: är frenologi en vetenskap eller icke? Jag svarar: det är ännu för tidigt att yttra sig derom. Men skulle den framdeles lyckas att bevisa, det ett nödvändigt — icke ett tillfälligt — sammanhang eger rum emellan menniskans handlingar och hjernans såkallade organer, sâ bör den visst fâ heta vetenskap och derjemte hlifva af stor social betydelse. Man kan då undersöka de nyfödda barnens hufvudskålar och — derest resultatet utfaller mindre fördelaktigt — med godt samvete hänga ungarna, långt innan de hunnit begå de brott, som förtjena galgen. Att samhället dervid skall vinna ofantligt, ligger i öppen dager.
Dödskallen lades tillbaka på sin plats, och vi begåfvo oss till en annan kungagraf.
Här, sade klockaren, ligger Sune Sijk, väl icke en kung, men en herre af kungaslägt och förmäld med en kungadotter, prinsessan Helena. Denna, som af sin fader, Sverker den unge, var insatt till nunna här i klostret, bortröfvades derifrån på ett mycket eget sätt. Sune och hans följeslagare, klädda i hvita kläder, infunno sig en morgon vid klosterporten, klappade på och sade sig vara englar, nedkomna från himlen, för att dithemta den fromma systren Helena. Portvakterskan, som var en enfaldig menniska — hon kunde ej skilja mellan englar och benglar — släppte dem in; hvarefter de genast annammade prinsessan, redo med henne sin kos och förde henne, icke just till himlen, men till ett ställe, måhända likaså saligt, nemligen brudgemaket.
När klockaren slutat, yttrade jag: den der historien förtjente att poetiskt behandlas.
Den har verkligen så blifvit, sade klockaren. Vi hafva derom en gammal folkvisa, hvari det säges, att hvarendaste nunna stod med utsträckt hals, tittade efter den bortilande systren och suckade:
»Gifve Gud Fader i himmelrik
Att en engel tqge så mig —
Medan man sofver allena!»
Hm! sade jag; ty jag tyckte, att »hvarendaste« var för mycket tilltaget. Nog fanns der väl ändå någon frostbiten lilja, någon vingskjuten dufva, eller — för att tala renare prosa — någon qvinna, »bedragen på drömmen om lifvet», som önskade qvarblifva inom klostrets varma och läkande luftkrets. Vårt land lider — i vår tid åtminstone — ingen brist på sådana qvinnor; men det lider — ty värr! — brist på kloster att sätta dem i. Den som haft tillfälle att skåda det dumma och hjertlösa hån, hvarmed verlden vanligtvis behandlar dessa arma varelser, skall tillgifva mig mitt »tyvärr!«, så katholskt det än låter.
Klockaren förde mig derpå till en annan kungagraf och sade: här ligger Ragvald Knaphöfde, som blef —
Men han fick ej tid att förtälja, hvad Ragvald Knaphöfde blef, innan jag afbröt honom och sade: i en så gammal och grafrik kyrka, som denna, måste det spöka betydligt!
Vid dessa ord var klockaren hardt nära att släppa nycklarna: så förvånad blef han. Och jag medger, att i ett upplyst tidehvarf, sådant som vårt, då till och med skomakare finnas, som tvifla på Guds existens, måste det förvåna, att höra en filosofie magister tro på spöken.
Uppriktigt sagdt, vet jag ej, hvad jag bör tro. Men det vet jag, att jag sjelf skall gå och spöka efter min död, ifall det är mig möjligt. Hvarför skulle jag försaka det enda nöje, som under då varande omständigheter kan stå mig till buds? Dock ämnar jag ingalunda att spöka bullersamt och oregerligt, utan lugnt och resonabelt, komma klockan tolf om natten och gå min väg klockan ett, såsom hyggliga och väl uppfostrade spökens sed är. Den förste, som jag besöker, blir troligtvis min vän, rektor K. i Linköping; ty jag lofvade honom det, då vi en gång disputerade om tillvaron af spöken, hvilken han ifrigt bestred och jag lika ifrigt försvarade. Och när jag väl fått honom vaken, skall jag tilltala honom och säga: »morgens, broder K.! nu är jag här för att, efter löfte, spöka lite grand och meddela dig nytt från andeverlden». Och sedan fortsätter jag t. ex. så här: »i helvete, broder K., står för närvarande mycket illa till. Hin onde sjelf vistas beständigt på jorden och sysselsätter sig med politik, så att smådjeflarna dernere hafva ingen, som ser efter dem. Följden är, att de sköta sina sysslor vårdslöst och låta elden slockna under grytorna, der de fördömda stekas. Kan sådant annat än gräma en from christen?» — Vare sig nu, att jag säger detta eller något annat nytt, roligt skall det i alla fall blifva att se, hvad färg brodren K. håller vid tillfället.
Sedan klockaren småningom hemtat sig efter sin förvåningsattack, ledsagade han mig till de öfriga kungagrafvarna och var allestädes tillhands med en liten anmärkning eller berättelse. Stillatigande gick jag och hörde på; blott en enda gång gjorde jag en fråga.
Hur kommer det sig, sade jag, att dessa grafstenar, som betäcka stoftet af personer, hvilka lefvat i skilda tidehvarf, stundom med ett och ett halft sekels mellanskof, äro hvarandra så lika, som hade de blifvit huggna efter samma mönster och hitlagda på samma dag?
Det hafva de också, sade klockaren. Konung Johan den Tredje, under hvars regering de ursprungliga minnesvårdarna redan voro förfallna eller förstörda, lät hugga och hitlägga närvarande stenar i stället.
Vid denna underrättelse skulle en antiqvarius hafva suckat och suckat djupt. Jag deremot tog saken kallt och sade: jaså.
Min kurs bland kungagrafvarna var nu absolverad; men det fanns en graf till, som ej skäligen kunde förbigås. Den tillhör familjen Douglas och är ett högt och ljust rum, afskiljdt från sjelfva kyrkan medelst tvenne gallerportar af jern. Väggarna hänga fulla af halft förmultnade sorgfanor och tio till tolf exemplar af det grefliga Douglas'ska vapnet. På de sistnämnda hafva färgerna fläcktals bleknat och förgyllningen bortfallit här och der. Midtpå golfvet står en svart, trappformig ställning, besatt med kopparkistor, der ergen ej underlåtit att infinna sig. Det hela har ett högvälboret och — likasom allt högvälboret — något föråldradt utseende.
I kistan, som står öfverst — sade klockaren — ligger stamfadren. Han härstammade sjelf från en urgammal och högtförnäm skottsk slägt, sökte sin lycka under svenska fanor, anförde kavalleriet i slaget vid Jankowitz och var den, som hufvudsakligast bidrog till segren. Man anser honom för en af trettiåra krigets största hjeltar.
Så långt klockaren. I anledning af hans sista ord, d. v. s. i anledning af ordet hjeltar, vill jag göra dig en fråga. När — tror du — blifva hjeltar onödiga? Du svarar utan tvifvel: när krig blifva omöjliga. Och — frågar jag vidare — när blifva krig omöjliga? Du svarar kanhända: när menniskorna hunnit den grad af mensklighet, att de blygas för att afgöra sina tvister med slagsmål. — Ack, min bror, så långt hinna menniskorna aldrig! Nyckeln till den eviga fredens tempel finnes — om den någonstädes finnes — icke i moralens hand, men i naturvetenskapens. Af denne unge titan, som ännu icke är på långt när fullvuxen, kan man i en framtid vänta sig det otroliga. Man kan vänta sig ett förstörelsemedel, så starkt, att slutföljden af ett krig två folk emellan måste blifva — icke det enas kufvande genom det andra, utan bådas totala ruin. Och dermed är en evig freds nödvändighet gifven. Farväl med krigen, farväl med hjeltarna!
Medan jag gick och såg mig omkring i grafchoret, påträffade jag i ett hörn tvenne stora, mer än alnshöga ljusstakar af messing. Jag tog den ena af dem och vägde den i handen.
Ja — sade klockaren, med en melankolisk brytning på rösten — tunga äro de nog; dock voro deras företrädare ännu tyngre. Ursprungligen stodo här två, lika så stora stakar af silfver; men en af de framlidna grefvarna har låtit borttaga dem och hitsätta de här i stället.
Då tänkte jag något, som jag ej vet, om det bör utstyras med fråge- eller utropstecken. Jag tänkte: står det så till med vår adel! Har behofvet stigit så högt, eller hederskänslan sjunkit så djupt, att den plundrar sina förfäders grafvar?
När besigtningen af Douglas’ska grafven var slutad och klockaren igenlåst gallerportarna, frågade jag: finnes här då intet annat att förevisa, än grafvar, grafvar, grafvar?
Åjo, svarade klockaren. Och derpå förde han mig till ett hvalf i kyrkans nordvestra hörn, der en hop helgonbilder från klostertiden voro magasinerade huller om buller.
Bland dessa befann sig äfven en Mariebild med ett Christusbarn på armen. Klockaren pekade derpå och sade: den der bilden satt fordom fästad vid en pelare här i kyrkan, troddes då kunna göra underverk och tillbads af den vidskepliga menigheten. En dag hade en bondflicka lagt sig på knä för bilden och bad med sammanknäppta händer: »heliga Guds moder! Låt mig få vår sockenskomakare till man. Jag håller honom så hjertligt kär. Han är så vacker, så vacker. Heliga Guds moder! Låt mig få honom till man». Flickan bad med hög röst, emedan hon trodde, att hon var ensam i kyrkan och att inget menskligt öra hörde henne. Men kyrkvaktaren, som var en klippare, stod dold bakom pelaren och beslöt att spela henne ett litet spratt. Fördenskull gjorde han sin röst så fin och späd, att den skulle kunna passera för jungfru Marias, och sade: »nehej! Du får honom inte. Nehej!» Emellertid måtte han hafva gjort rösten alltför fin och späd; ty flickan trodde, att det var Christusbarnet, som svarat henne. Hon reste sig upp och ropade i vredesmod: »tig, du pojke, och låt din mor tala!«
Det var en rätt rolig historia, sade jag.
Ja, sade klockaren, det är den visst. Men somliga menniskor himla sig, då de höra den. De äro så heliga; de afsky ett skämt, hvari ordet Christus förekommer.
Så heliga äro de just icke — tänkte jag för mig sjelf — de äro fastmera »svage i tron». Denna min tanke vill jag försöka — om icke just att bevisa — åtminstone att belysa. Föreställom oss två personer, som hafva hvar sitt crucifix. Båda crucifixerna äro gjutna i samma form, men det ena af bergfint silfver, det andra af vax. Det förra kan således lindrigt glödgas, utan att taga skada; men det sednare måste noga aktas för elden, ty annars smälter det och förstöres. Ungefär så förhåller det sig med personer af stark tro och af svag. De förra kunna, utan att deras öfvertygelse dervid lider, fördraga ett skämt med heliga föremål; de sednare deremot icke, och derföre aja de sig, när löjets gnistor spraka. — Om rent af otrogna eller indifferenta personer är här icke fråga; ty sådana »himla» sig icke. — Märkligt synes mig vara, att under medeltiden, då christendomens dogmer hade långt fastare och djupare rötter i mensklighetens hjertan, än nu, hörde religiösa farcer, snart sagdt, till ordningen för dagen.
En rätt rolig historia! — sade jag ännu en gång. Men jag vill påminna mig, att jag hört eller läst den förr.
Alltför möjligt — sade klockaren, litet stött — men här har händelsen passerat. Och dervid lade han på ordet »här» samma tonvigt, som Finnen lade på ordet »mitt», då han talade om Stockholm[1].
Bevars! — sade jag — det betviflas icke. Kanhända finnes här i kyrkan något mera till att se och undra på?
Nej, svarade klockaren, ingenting alls.
Då får jag tacka och taga farväl, sade jag. Och jag tog mitt farväl med bugningar och tolfskillingar, två af hvardera slaget. Derpå sattes benen i gång på nytt och min kosa styrdes till Malforss. Vägen gick förbi Brunnebv vackra herrgård och park, der jag stannade ett par ögonblick för att betrakta träden. Kors! — mumlade jag — hvad de hafva blifvit stora och löfrika sedan min skoltid, då jag första gången såg dem. Och hvad jag sjelf — tillade jag med en suck — har sedan dess blifvit stor och aflöfvad! . . . En stund derefter hade jag hunnit till grinden vid ett torp, som heter Blåsvädret — torp och menniskor heta rätt underligt ibland — och der hörde jag ett buller på något afstånd bakom mig. Då jag tittade mig om, blef jag varse en enbetsvagn, hvaruti satt någonting grått, som vid närmare påseende befanns vara en bonde och — vid ännu närmare påseende — en bonde, som jag personligen kände. Det förstås af sig sjelft, att jag öppnade grinden för honom och helsade.
Bonden helsade igen och sade: så att herr magistern är ute och spatserar. — Han var för artig till att säga: går. —
Ja, sade jag.
Hvart gäller resan? — frågade han sedan.
Till Malforss, fader nämndeman, svarade jag.
Dit ärnar jag mig också, sade han. Mor skall ha ostgänge i öfvermorgon och behöfver mjöl till kringlor och våfflor. Derför åker jag nu till Malforss qvarn med några nypor hvete.
Lycksam resa, sade jag.
Ah! — sade bonden — efter vi ärna oss till samma ställe, kunna vi ju göra sällskap. Var så god och åk med mig!
Vid dessa ord makade han sig till venster i sätet. Dâ höllo tårarna på att komma mig i ögonen: jag var hardt nära att gråta af glädje, då jag såg, att här i provinsen fanns någon behållen person, som tyckte sig böra sitta till venster om en magister. Ack! en lagerkransad man — id est: en magister — har bland »les Ostrogoths» ej högre rang, än sjelfva lagerkransen har bland kamfiokorten. Den gäller väl — som du torde veta — mera än blaren och blompottan; men hussu är dock vid alla tillfällen ojemförligt förnämare. Likaså förhåller det sig med en magister i Östergöthland. Han må derstädes fara, hvart han vill, så tar han väl höger hand af betjenten och kammarpigan; men »hussu» är dock vid alla tillfällen ojemförligt förnämare.
Var så god, sade bonden en gång till.
Tack, fader nämndeman! — svarade jag och svängde mig upp i vagnen. Den sattes i gång och bonden, hvars bondambition kräfde, att jag skulle få åka »hederligt», d. v. s. fort, sparade ej piskan. Men antingen hade hästen ingen hästambition, eller också föraktade han fjäsk. Nog af, han ville ej öka sin gång, ehuru han fick rapp på rapp. Denna collision mellan djuret och dess egare slutades dock så, som collisioner vanligen slutas, eller — annorlunda sagdt — i enlighet med den mäktigare partens vilja: hästen afstod omsider från solunk och beqvämde sig till traf. Vi skulle således innom tio minuters förlopp hafva hunnit fram till Malforss, derest vi ej blifvit sinkade en stund vid kanalbron, hvilken, då vi dit ankommo, var uppvindad, emedan en skuta höll på att passera.
Att bonden och jag converserade under vägen, kan du nog föreställa dig; äfvensom att conversationen var sådan, som våra conversationer i allmänhet äro. Skulle du vilja förvärfva dig en »intellectuel åskådning» af dem, så se med uppmärksamhet på Fig. I[2]. Hvilka krumlugter, hvilka afsprång ifrån det ursprungliga ämnet![3] För att göra det oregelmässiga, som hör till karakteren af en conversation, ännu mer i ögonen fallande medelst contrasten, har jag bifogat två andra figurer: den ena, Fig. 2, föreställande en Euclidisk demonstration — se huru rakt den går! — och den andra, Fig. 3, förestullande en svensk akademisk oration — se huru behagfullt den följer Hogarthska skönhetslinien åt!
När bonden och jag kommit till Malforss, togo vi ett fryntligt afsked af hvarandra och gingo hvar åt sitt håll i skäligen olika afsigt. Han gick och sökte mjölnaren för att få sin fulla hvetepåse tömd; jag deremot gick och sökte åldermannen för att få min tomma mage fylld. — Öfver allt här i verlden stöter man på contraster!
Som åldermannens åkdon ej syntes till på hinsidan bron, som här går öfver Motala ström, gjorde jag den slutsatsen, att han borde sökas på andra sidan. Derföre begaf jag mig åstad öfver bron och träffade honom midt på den. Välkommen! — ropade han till mig. Jag är just ute och går för att möta dig. Det är långt lidet på dagen och vårt middagsmål skola vi ha i rappet. Men dessförinnan måste du en smula se dig omkring.
Derefter lade han sina stora händer — jag hade så när skrifvit: labbar — bakifrån på mina skuldror och vred mig sakta omkring åt alla fyra väderstrecken. Se hvilken forss ! — ropade han. I många forssar, som jag sett, brusar böljan fram, som en vred och rasande yngling; här deremot, som en glad, oskyldig och yster gosse. Och hvilka stränder sedan! Alla slags trän, som kunna trifvas i vårt älskade Sverige, växa här huller om buller bredvid hvarandra. Här är en rigtig trädriksdag. Hvar skog, hvar lund, hvar dunge har skickat hit sina ombud.
Sedan släppte åldermannen mina skuldror, tog mig under armen, började spatsera bron framåt och yttrade — men med dämpad stämma och mindre enthusiastiskt —: detta Malforss tycker jag ofantligt mycket om, bland annat derföre, att det är en bondgård och icke ett herresäte. Här finnes ingen prunkande slottsbyggnad; här finnas endast ett par qvarnar, en såg och några simpla bondstugor. Vid vackra herresäten kan jag väl också bli förtjust af de naturskönheter, som vankas; men känslan förbittras genom en föreställning, som ovilkorligt smyger sig in i mitt hufvud. Jag föreställer mig nemligen, att i slottsfönstren deruppe sitter någon Hans Nåd eller Hennes Nåd, någon greflig mops eller friherrlig papegoja, och nedskådar på mig med föraktets ögon, inbillande sig, att skaparen format ofrälse folk af vanlig lera, utrörd med vatten, men frälse folk deremot af äkta porslinslera och eau de Cologne.
Du gör adeln orätt — sade jag.'
Nej, ta mej sjutton dj—! — svarade åldermannen. Men — fortfor han — vi vilja ej tänka derpå, utan på middagssupen, som väntar oss. Du har väl icke — här kastade han på mig en missnöjd blick — sällat dig till nykterhetsfantasternas skara?
Jag svarade: äfven mina hätskaste fiender kunna ej göra mig den beskyllningen.
Godt! — sade åldermannen. Nykterhetsfantaster kan jag ej tåla. Jag har sjelf varit ute för sådana. Den förste var en prest, som fördömde mitt måttliga supande — af bibliska skäl, förstår sig. Men jag svarade honom, jag, med likaså bibliska skäl och sade: om Christus velat förmena menniskorna njutningen af spirituösa drycker, skulle han vid brölloppet i Cana hafva förvandlat vinet till vatten; men nu gjorde han tvertom: han förvandlade vattnet till vin.
Den andre var en läkare — fortfor åldermannen. Det var under en sjukdom, som jag hade och då jag behöfde hans hjelp. »Genom att bortlägga bruket af spirituösa drycker» — sade herr doctorn en gång, då han satt vid min sjuksäng — »kan man förlänga sitt lif, åtminstone ett tiotal af år». — Herr doctor! — svarade jag — jag ville hellre lefva som en menniska i tio år, än som en hund i tjugo.
Du är aldrig svarslös — yttrade jag.
Nej aldrig — sade åldermannen — men bäst svarar jag min hustru, om hon någon gång börjar qvintilera i samma tonart.
Nå, hvad svarar du då? — frågade jag, icke utan en viss släng af nyfikenhet.
Jo — sade åldermannen — jag svarar: »tyst qvinna!» — och mera behöfs icke.
Under detta samtal nalkades vi allt mera och mera den plats, der middagsbordet var dukadt. Det stod på stranden af strömmen, i skuggan af några lummiga alar. Vid vår framkomst dit helsades vi af åldermannens fru, ett äldre, hyggligt fruntimmer i hemväfd klädning, samt af tvenne vackra och — att dömma efter utseendet — starka ynglingar, åldermannens söner, den ene gesäll, den andre gymnasist. Om de två sistnämnda har jag ej mer att förtälja, än att de, under hela tiden af vår sammanvaro, bokstafligen följde den mamsell-Bremerska sällskapsmaximen för ungt manfolk: »var snygg, trygg och höflig!»
Deremot har jag ett och annat att säga om de öfriga personerna och vår gemensamma måltid; men jag sparar alltsammans till nästa gång. För närvarande är jag trött, papperet slut och ljuset så godt som nedbrunnet. — Godnatt!