En liten lustresa/Fjerde brefvet

←  Tredje brefvet.

En liten lustresa av Henrik Bernhard Palmær Fjerde brefvet.

Femte brefvet.  →

FJERDE BREFVET.

Ack om jag vore en af Sveriges tolftusen största, ännu lefvande skalder! Då skulle jag skrifva vers, jag skulle i klangfulla hexametrar besjunga min middagsmåltid vid Malforss; och du och verlden finge mottaga en ny idyll, en idyll, så förträfflig, att vittra handelsbokhållare kunde med all heder räcka den åt svärmiska symamseller och säga: »jag bedyrar, min nådiga! det är en extra superfin idyll af allrabästa primasortens utsöktaste qualité». Men — jag måste, ty värr, låta dessa gyllene drömmar fara; jag är icke alls skald, ännu mindre en af »Sveriges tolftusen största», och »du och verlden» måste fördenskull låta eder nöja med simpel prosa, hädanefter som hittills.

Föreställ dig till en början, att jag och ve­derbörande sitta till bords »i grönskande lund, vid brusande elf». Supen och smörgåsen äro re­dan absolverade och sällskapet sysselsätter sig med första rätten, d. v. s. med inlagd ål.

Då vi ätit ett par bitar, frågade mig ål­dermannen, om jag hört historien om ålungen och ålhustrun. Och, ehuru jag hört den väl ett dus­sin gånger, nändes jag ej svara annat än nej; ty jag såg på åldermannen, att han ville oändligt gerna berätta.

Nå — sade han — då skall jag ge dig besked om saken. En vacker dag kom ålungen löpande till ålhustrun, moder sin, och grät och skrek: nu draga de far ur sjön! Ålhustrun tröstade honom och sade: gif dig tillfreds, mitt barn, far kommer nog igen! Och ålungen gaf sig tillfreds och aflägsnade sig. Om en stund kom han åter till modren och grät och skrek: nu koka de far! — Gif dig tillfreds! svarade hon; far kom­mer nog igen. Ålungen gaf sig ånyo tillfreds och aflägsnade sig. Om en stund kom han åter till modren och grät och skrek: nu äta de far! Ål­hustrun svarade, såsom tillförene: gif dig tillfreds, mitt barn! far kommer nog igen. Men när ålungen kom tillbaka för tredje gången och grät och skrek: nu supa de på far! — svarade ålhu­strun med sorgsen röst: gråt då, mitt barn! far kommer aldrig mera igen. — Häraf ser du, fort­ for åldermannen, huru nödvändigt det är att taga halfvan på ålen; annars »kommer den igen».

Och halfvan togs.

Hvad jag besitter för en stilistisk talang! Kan man väl bättre påpeka halfvans vigt och värde, än då man egnar henne en särskild rad?

Nästa rätten, som bjöds, bestod af smultron och gräddmjölk. Den smakade förträffligt oss al­lom, åldermannen undantagen, som den hvarken smakade väl eller illa, emedan han ej förtärde något deraf, utan tog sig i stället ett stort glas öl, sådant som det brygges i Linköping. Medan vi åto, sysselsatte han sig med att mata och klappa sin hund, den lurfvige Pan, hvilken, under ideliga hviftningar på svansen, stod och såg på sin herre med dumma, ärliga och väl­villiga ögon.

Du är en hedersman, Pan! — sade ålder­mannen.

Vacker hedersman! — sade åldermannens fru. Han biter får, och vi ha flera än en gång fått plikta för hans skull.

Sannt nog! sade åldermannen och suckade. Men — tilläde han — Pan rår ej för det. Hans far i lifstiden bet får, hans mor äfvenledes; far­far och farmor beto får, morfar och mormor likaså. Alla hans förfäder ha bitit får. — Stackars Pan! det är arfsynden, som grasserar i kroppen på dig.

Arfsynden!— utropade frun, förvånad. Lik­som en hund skulle kunna hafva någon arfsynd!

Det är alltför möjligt — sade jag, som fann för godt att blanda mig i samtalet — att arf­synden är ett företräde, som tillkommer menniskan allena, så att de simpla varelser, dem vi kalla djur, ej hafva någon del deri. Jag är för litet bevandrad i theologien, för att kunna med säkerhet afgöra frågan. Vare ock dermed huru som helst; arfsynden är i alla fall en mycket interessant synd, särdeles för mig, emedan hon är det enda, som jag har qvar af hvad jag ärft här i verlden.

Ha ha ha! — dundrade åldermannen.

Hans fru deremot sade ingenting; hon fnös blott en eller två gånger.

Sedan fingo vi kall fågelstek med pressgur­kor. Jag åt med strykande matlust och afhörde under tiden en tvist, som — Gud vet huru — uppkom mellan åldermannen och hans fru, an­gående mankönets och qvinnokönets relativa för­träfflighet. När jag ätit och hört mig mätt, tog jag ordet och sade — något öfveriladt kanhända —:

»Mannen utmärker sig framför qvinnan egent­ligen genom sin skönhet».

Sjutton dj—! — utropade åldermannen.

Min Gud! — utropade hans fru.

Låtom oss förstå hvarandra, mitt herrskap! — sade jag, sedan jag betänksamt torkat mig om munnen. — Jag, för min del, tycker nog, i lik­het med alla andra karlar, att qvinnan är den vackraste; men jag misstänker, att det är köns­driften, som besticker mitt omdöme till hennes fördel. Ser jag mig omkring i naturen och be­traktar de så kallade djuren, så finner jag han­nen ofta vackrare än honan. Tuppen t. ex. vi­sar sig vackrare än hönan, lejonet vackrare än lejoninnan. Deremot träffar jag aldrig honan vack­rare än hannen. Månne menniskan, skapelsens slutsten och mästerstycke, kan vara ett undantag från skapelsens allmänna lag? Svar: nej! Såle­des måste mannen vara vackrare än qvinnan, el­ler åtminstone lika så vacker, som hon. Qvod erat demonstrandum.

Hm ! — sade åldermannen.

Men hans fru fnös tre gånger, fattade derpå ett par tallrickar, kringbjöd dem och sade med hvass röst: behagar den skönare delen af menniskoslägtet äta mandelbakelser med krusbärssylt?

Omsider tog måltiden slut och vi reste oss upp från bordet. Derefter utdelade åldermannen sina husfaderliga befallningar. Till sina söner sade han: pojkar! bären ett par vinbuteljer, ett par glas och en korkskruf till lilla bersåen derborta. Der skola P. och jag slå oss ned tills vidare. Sedan skolen j bära mat och dryck till drängen samt tillse, att han sköter hästarna försvarligt. När detta är undangjordt, kunnen j råda eder sjelfva. Förmod­ligen tagen j du edra metspön och försöken er lycka med fiskarna i strömmen. Och hvarför icke? Nog låter det tänka sig, att en och annan bland dem är så dum, att han nappar på kroken. — Till sin fru sade åldermannen: du, min gumma! skall skicka en hederlig köttportion till drängen; ej heller får du pruta på hans andel i ölet och bränvinet. Sedan må du packa in öfverlefvorna efter måltiden och sedan — för att sätta kronan på verket — taga ditt kaffé, om du kan skaffa dig tillträde till någon spisel att koka det i. — Kaffé — utropade han och vände sig till mig — kunna qvinfolken ej vara utan. Nej, ta mej sjut­ton dj—! de det kunna.

Min lilla, snälla, goda, hyggliga gubbe! — sade frun med en ton, hvari den rådande sötman ej alldeles kunnat kufva besk- och syrligheten.

Hvad befalls? frågade åldermannen.

Jag menar bara — sade frun med oförän­drad ton — att du skulle kunna bortlägga de der sjutton, hvilka du så ofta begagnar. Dock icke straxt och på en gång — himlen bevare mig från ett sådant yrkande! Man har ju exempel på, att stora och hastiga afbrott i gamla vanor vål­lat helsans förlust — utan piano och småningom. Du kan i morgon t. ex. använda sexton, i öfvermorgon femton, dagen derpå fjorton o. s. v. På det sättet minskas antalet för hvarje dag, och innom kort tid har ditt svärjande alldeles upp­ hört. Hvad jag då skall bli glad —

Tyst qvinna! — svarade åldermannen.

lian och jag begåfvo oss sedan till »lilla bersåen» och der mådde vi förträffligt. Inga djupsinniga tankar besvärade oss; ty matsmältningen är en sträng tullfiskal, som utan barmherlighet confiskcrar dylikt contraband. Ej heller gjorde obehagliga fantasier oss något mehn ; ty ur vinglaset sväljde vi frön till idel angenäma. På själarna gick således ingen nöd, ännu mindre på kropparna. Dessa lågo sträckta i gräset och kunde lata sig ad libitum. Alarna höllo sina gröna parasoller öfver dem; friska, med blomsterdoft kryddade vindar uppvaktade deras näsor, och Motalaströmmens sorl smekte musika­liskt deras öron.

Men all härlighet hafver en ända. När första vinbuteljen var drucken, suckade åldermannen och sade: håhå!

Hur så? — frågade jag.

I stället för svar gaf han mig en fråga. Kan du säga mig — sade han — hvad Sverige har för gagn af sin förening med Norrige?

Jag funderade en god stund och svarade sedan: nej, det kan jag — Gud strafle mig! — icke.

Åtminstone — fortfor åldermannen — borde denna förening lända oss till lindring i afseende på första hufvudtiteln; derest ej så underligt skulle vara, att en kung, som får en krona till, i och med detsamma får en mage till, så att han behöfver äta mera än tillförene.

Hur kommer du — frågade jag — just nu på det der ämnet?

Åjo — svarade åldermannen — jag tänkte på huru väl det vore, om en flitig och ordentlig handtverkare kunde årligen bestå sig två glada dagar, sådana som denna. Nu kan han det icke, utan måste nöja sig med en, emedan kronoutlagorna äro för dryga. Och så tänkte jag på hur den odrägliga skattebördan skulle lämpligast kunna minskas; och så —

Vi vilje hoppas på framtiden — yttrade jag. — När Oscar en gång blir konung, blir ock­ så allting annorlunda och bättre. Om ej alla tec­ken bedraga, skall han gifva sitt folk ett stort exempel af försakelse, den första och sista af alla dygder, emedan den i sig inbegriper de öfriga. Du skall få se, att hans första proposition till ständerna blir om nedsättning af civillistan.

Medan jag yttrade detta, öfverlemnade jag mig derjemte åt ett nöje, som jag räknar för ett bland de yppersta: jag låg på rygg och observe­rade de på fästet framtågande molnen. Det moln, som jag nu fått särdeles i sigte, var aflångt och liknade i början en kunglig spira; men när det på några få minuter undergått de formförändrin­gar, som höra till molnens natur, företedde det bilden af en vanlig tandpetare.

Jag finner det olämpligt att skrifva mer om min vistelse vid Malforss. Omständigheterna der blefvo allt mer och mer triviala, och en fram­ställning af dem skulle antingen blifva mer och mer trivial, eller ock kräfva en större förmåga att koka soppa på spik, än den jag besitter. För­denskull inskränker jag mig till att notificera, det jag, när solen tillryggalagt en god del af sin bana mot vester och skuggorna börjat bli långa, tog afsked af min värd och värdinna, deras begge söner och hunden Pan, samt begaf mig å väg till Berg, der jag hoppades träffa »Orphei Vänner», ännu församlade in pleno och sysselsatta med Bacchi dyrkan och Apollos.

Med tunga steg vandrade jag uppför backen vid Malforss, — tunga, ty dels var backen brant, dels var jag sjelf efter det myckna gåendet, ätandet, drickandet och pratandet trött vorden — eller slapp, »som bågens sträng vid slutet af en krigisk dag.» Om några ögonblick rann en orm öfver vägen framför mig. Jag visste väl, att sådant har, enligt allmogens tro, något att betyda; men hvad mindes jag icke. Bäst jag gick och grubblade derpå, väcktes jag ur mina grubblerier af ett plötsligt rop bakom mig: hör j! hör j!

Jag vände mig om och såg en flicka, torftigt klädd och omkring tolf år gammal. Hon betraktade mig uppmärksamt ett par ögonblick och sade sedan: hör j — svärfar! — har j sett någon sill.

Nej, men en orm — svarade jag.

Har j sett någon sill — återtog flickan — så var det min. Jag lade den för en stund sedan der nere i backen på en sten bredvid vägen, och nu är den borta.

Flicka! jag har sannerligen ej sett din sill — svarade jag vresigt. Derpå fortsatte jag min väg och mumlade mellan tänderna: hon kallar mig svärfar! Ordet låter gement, emedan det häntyder på en långt framskriden ålder. I nära två års tid har jag ej vågat proponera brorsskål med någon yngre man, af fruktan att han skulle vilja säga farbror; och nu måste jag smälta det vida svårare ordet: svärfar!

Så mumlade jag till att börja med, men straxt derefter så här: kanske är det ändå klokast, att jag ej längre spjernar emot udden, utan finner mig vid att vara gubbe. Kanske är det till och med tid, att jag gör mitt testamente.

Sedan mumlade jag ej mera, utan tänkte helt tyst, med ett smålöje på läpparna: jag arme man, göra mitt testamente! Hvad har jag väl att testamentera bort? Hade jag i lifstiden skaffat mig en million, se det vore en annan sak. Då kunde jag göra ett testamente och det sådant, att föreställningen om de roligheter, som det skulle föranleda efter min död, blefve mig till tröst och hugsvalelse på dödsbädden. Testamentet komme nemligen att lyda så här: § 1. Min egendom gifver jag de arfvingar, som sörja mig upprigtigt: — § 2. Såsom sådana anser jag endast dem, som gråta öfver mitt frånfälle. — §. 3. Arfvingarna böra fördenskull på dag och timma, som exsecutor testamenti utsätter, hos honom sig infinna för att afhöra testamentet och sedan gråta. — §. 4. Gråtandet bör ske inom första halftimman, sedan testamentet blifvit med hög och tydlig stämma uppläst. — §. 5. Exsecutor testamenti tillser, att arfvingarna gråta ärligt och icke med pepparrot eller andra illistiga medel låcka tårarna ur sina ögon, — §. 6. Han tillser äfvenledes, att de gråta inom första halftimmen; ty gråta de först inom andra, så sker det troligen blott af förargelse öfver att de ej kunnat gråta inom första. — §. 7. Den arfvinge, som gråter först, får halfva egendomen; den, som gråter dernäst, får en fjerdedel; den, som gråter dernäst, får en åttondedel o. s. v. Den, som ej gråter, vare arflös. — §. 8. All egendom, som arfvingarna ej mäkta gråta sig till, skall skiftas i lika delar och tillfalla de vittnen, som edligen intygat, att jag, då testamentet upprättades, hade icke blott fri vilja, utan äfven — och i synnerhet — sundt förnuft. — §. 9. Dock skall dessförinnan afdragas till arfvode åt exsecutor testamenti en summa penningar, stor &c. &c. — Nog skulle medvetandet af att hafva gjort ett sådant testamente vederqvicka mig betydligt under min dödskamp.

Men jag är långt ifrån millionär och af testamentet blir således intet. I stället för dylikt gyckel lärer väl min, liksom många andras, vederqvickelse på dödsbädden bli att conversera med en prest. Och jag har ingenting deremot, Jag tycker rätt mycket om prester och allramest om dem, som hafva godt hull, emedan sådana synas mig bäst qualificerade att åskådliggöra fundamentalsatsen: ordet vardt kött.

Här anmärker du, att jag hellre bordt gifva den fattiga fickan några slantar till tröst öfver sillens förlust, än gå och göra ett utkast till ett befängdt testamente. Bror, du har rätt! Sådant hade visst varit mera moraliskt; men moralen kommer på sned, då man vill gälla för ung och får heta svärfar.

När jag hunnit till den i ett af mina förra bref omnämnde kanalbron, vek jag af ifrån landsvägen och tog, längs kanalbanken, en både kortare och vackrare väg till Berg.

Men hvilken svensk kan vandra på stranden af Götha Kanal, utan att förr eller senare erinra sig Platen? Icke jag åtminstone. Bilderna af denna providentielle man och af den tid, då han först lade sin lejonram i dagen, tågade nu förbi mitt inre öga. Kriget hade gått olyckligt, Finland var förloradt, och Sverige satt der, en sörjande enkling med korslagda händer; plöröser och långhalsduk. Väl stämde poesien sin harpa till tröst och sjöng en sång om forntida bragder och ära, om nordstjernan och carlvagnen; men allt förgäfves. Pling-plingeli-plang måtte stiga hur högt som helst från strängar al silfver, ja till och med från strängar af gull, det hjelpte dock intet. Sverige satt, der det satt, lika modstulet, lika bedröfvadt. Då framträdde prosan i Platens skepnad och rullade upp en plankarta till Götha kanal. Detta hade en förunderligt helsosam verkan. Nationen reste sig, slängde med två sina peklingrar tårarna ur ögonen, fattade spaden — svärdet var redan förloradt! — och började gräfva. En skäggig man, särdeles fallen för att göra reflexioner, strök sig dervid om hakan och yttrade: «bättre är, att söka fridens eröfringar, än krigets! De förra torde äfven — vid. närmare påseende — befinnas ärofullare, än de sednare».

Bäst jag nu gick der och tänkte på Platen, ville mitt nyckfulla öde, att jag skulle sammanträffa med en person af helt annat skaplynne, nemligen med Tok-Måsse, allmänt känd i orten. Han satt på en sten vid kanalens brädd och syntes grubbla — hufvudet i handen, armbågen på knäet — och märkte mig icke, ehuru jag kommit honom helt nära och stannat bredvid honom. Efter en liten stunds förlopp hörde jag honom sucka och tala högt för sig sjelf. Ack — sade han — om jag hade ett lass med guld, perlor och ädla stenar, så stort som åtta hästar orka draga!

Derpå teg han några ögonblick, suckade sedan ånyo och sade: ack, om jag hade ett par hundrade riksdaler!

Åter uppstod en paus, hvarefter jag hörde Måsse sucka för tredje gången och säga: ack, om jag hade litet ost och bröd!

Denna klimax eller — rättare sagdt — vestgöthe-klimax roade mig betydligt och jag tyckte, att auctor borde efter omständigheterna belönas. Hederlige Måsse! — sade jag och klappade honom på axeln — här står någon, som gerna vill ge dig litet ost och bröd.

Måsse spratt till, sprang upp, sträckte ut handen och sade: nå, så tag hit då!

Haf icke så brådtom, svarade jag. Nyssnämnda matvaror brukar jag ej bära på mig; men de finnas till köps vid närmsta gästgifvaregård, dit jag nu står på väg. Gör mig sällskap till Berg, så skall du få ditt lystmäte fullt.

Nå så kom då! — sade Måsse och vandrade åstad med steg, ingalunda för små eller för långsamma. Sin fiol med dertill hörande stråke bar han under ena armen; den andra slängde, som kläppen i en storklocka vid sammanringningen, Jag följde honom efter på ett par alnars afstånd.

Några underrättelser om Tok-Måsse torde här vara på sin plats. Jag får derföre säga dig, att han egentligen är dagdrifvare; men som det yrket hvarken föder eller kläder sin man, har han derjemte slagit sig på att vara tokig, hvilken binäring bär sig bra, så att han lefver deraf. Dag ut och dag in vandrar han från gård till gård, från by till by, allestädes ett föremål för gyckel och välgörenhet. Klok skulle han när som helst kunna bli, ifall han sjelf behagade. Men Måsse är för klok till att bli klok. Han inser, att då skulle det lycksaliga vagabondlifvet upphöra och det olycksaliga arbetet vidtaga i stället. På sätt och vis betalar han de allmosor, han får, med sagor, visor och polskor. Hvad gyckel angår, betalar han det med tredubbelt och ännu gröfre gyckel. Om hans politiska åsigter känner jag ingenting; men jag förmodar, att han anser fiskaler och länsmän för mycket onödiga utväxter på samhällskroppen.

Vi hade ej gått i två minuter, innan Måsse slog upp sin språklåda och sade: märker herrn, huru eget jag låtit lappa sätet på mina byxor?

Ja, i sanning rätt eget, svarade jag. Du har låtit sätta en blå linnelapp på det gråa ylletyget.

Märker herrn — frågade Måsse vidare — huru lappen är klippt?

Ja, den är klippt — svarade jag — med in- och utgående vinklar, så att den nästan liknar en fästning.

Jaha — sade Måsse — det är också en fästning; det är mitt akterkastell och jag är sjelf kommendant derpå. Kastellet är visserligen illa bestyckadt: det har ej mer än en- enda kanon. Men kommendanten gör, hvad han kan, och skjuter åtminstone morgon- och aftonskottet.

Detta skämt behagade mig icke. Grofheten kunde jag väl smälta, men icke trivialiteten. Det löje af bifall, som Måsse sannolikt påräknat, uteblef således och vi gingo tysta en liten stund.

Under tiden erinrade jag mig, att Måsse kunde sagor, och genast vaknade min lust att höra sådana berättas. Denna lust har jag qvar ifrån min barndom. Jag minnes, huru jag, en fyraårig gosse, satt hela de långa vinterqvällarna vid min mormors fötter och lyssnade på hennes sagor. Brasan flammade, spinnrocken surrade och utanföre, i den närbelägna skogen, skakade furorna sina snöiga grenar. — Gumman brukade utfästa sig att, när aftonen kom, berätta ett visst antal sagor, hvaremot jag, å min sida, utfäste mig att hela dagen igenom »vara snäll», såsom termen lydde. Vanligtvis tröttnade hon, när hon berättat halfva antalet, och ville köpa sig fri från andra hälften med pepparkakor, en för hvarje saga; men aldrig fick hon mig att gå in derpå: jag tog sagorna och gaf pepparkakorna på båten. Min lystnad efter sagor har visserligen minskat sig betydligt sedan den tiden; men hela det födgeni, som jag då visade, har jag ännu i behåll, hvilket alla, som känna mig, kunna intyga.

Berätta en saga, om du kan, sade jag till Måsse.

Jag kan många sagor, svarade Måsse, och ingen är värd mindre än en sup; men en kan jag, som är värd en och en half.

Drag till med den, sade jag.

Då öppnade Måsse sin mund och talade och sade: för många, många hundra år sedan, i kung Orres tid —

Jag afbröt honom och frågade: hvad var det för en kung?

Måsse svarade: händelsen, som jag ämnar berätta, är en otrolig händelse; och om otroliga händelser brukar man alltid säga, att de händt i kung Orres tid. För öfrigt vet jag ej, om kung Orre någonsin funnits till; men har han det, så har han säkert varit en mycket nådig kung, han som alla andra kungar.

Ja, Gud skall veta, att de äro nådiga, tänkte jag för mig sjelf. Allt, hvad de säga och göra, det säga och göra de i nåder; och få de ondt i magen, så få de det i nåder. Högt sade jag: fortsätt Måsse!

Han svarade skrattande: jag har ej längre hunnit, än att jag gerna kan börja på nytt igen. — Derpå berättade han följande saga, hvilken vi vilje kalla: De tre kirurgernas äfventyr. Jag återgifver den med Måsses egna ord, så vidt jag kan påminna mig dem.

För många många hundra år sedan, i kung Orres tid, hände sig en afton, att tre unga män, som voro fremlingar och klädda på utländskt sätt, ankommo till värdshuset i en småstad. De ropade på värden, som infann sig och frågade, hvad de befallde. Vi vilje hafva husrum här öfver natten, svarade de; men innan det blir sofdags, vilje vi dricka ett och annat glas vin. Värden ledsagade dem då till stora gästrummet, der de lyfte af sig sina renslar och slogo sig ned vid ett bord. Vin framsattes, de unga männen läto sig väl smaka och glas tömdes på glas. Efter en stund frågade värden dem, hvilka de voro, hvarifrån de kommo och hvart de ärnade sig. De svarade då: vi äro tre bröder och heta Adolf, Benjamin och Christian. Vi komma från ett utländskt, långt bort beläget universitet, der vi i tre års tid studerat kirurgi, och ärna oss nu tillbaka till fäderneslandet för att utöfva vår konst. Värden, som var en ostuderad man, frågade vidare: hvad är kirurgi för slag? Den ene af kirurgerna, som alla tre hunnit dricka sig muntra af vinet, svarade då: det är konsten att skära handen af armen på folk; eller att skära tungan ur halsen på folk, sade den andra kirurgen; eller att skära ögonen ur skallen på folk, sade den tredje kirurgen. — Kors, sade värden, att man behöfver vistas utrikes, och det i tre hela år, för att få lära en så simpel konst! Jag har hittills trott, att den mycket väl kunde inhemtas hemma och på långt kortare tid. — Kirurgien, sade då den ene kirurgen, består icke endast i konsten att skära bort hand, tunga och ögon, utan äfven i konsten att sätta dit dem igen, så att den, som undergått operationen, blir lika helbregda, som förut. Har ni lust, herr värd, att låta oss göra ett försök med er? — Värden svarade: först skulle jag vilja se herrarna göra ett försök med sig sjelfva. Om den ene af eder i afton skär bort sin hand, den andre sin tunga, den tredje sina ögon, och kan i morgon bittida göra sig fullt helbregda igen, så vill jag icke allenast gifva eder fritt husrum öfver natten, utan äfven bestå eder en god resfrukost. — Topp! ropade kirurgerna, vi gå in på det förslaget. Derpå snörade de upp sina renslar, framtogo instrumenter och bandager samt skredo till verket. Adolf skar bort sin venstra hand, Christian sina ögon och Benjamin så mycket af sin tunga, som han förmådde räcka fram ur munnen. När detta var undangjordt, förbundo de sig, drucko ännu ett glas vin, ledsagades till sofrummet och gingo till hvila. De afskurna lemmarna, som lades på en tallrick, skulle blifva i värdens förvar öfver natten, Värden lemnade tallricken åt värdshuspigan och hon satte den i köksskåpet inom lås och nyckel.

Nu hade värdshuspigan en vän, en knekt, som besökte henne om nätterna. När han kom, brukade hon alltid ge honom en styrkdryck, och äfven denna natt ville hon ge honom en. Fördenskull öppnade hon köksskåpet och tog fram en flaska bränvin, men glömde i äfven att stänga till skåpdörren efter sig. Då passade husets katt på tillfället, smög sig in i skåpet och åt upp hvad som fanns på tallricken, både handen, tungstycket och ögonen, så att ingenting återstod mer än benena efter handen. — När pigan blef olyckan varse, började hon jemra sig och klaga: ack och ve! husbonden slår ihjäl mig i morgon. — Hur är det fatt, frågade knekten. — Pigan sade honom då, under många tårar och snyftningar, hvad som hade skett. — Är det icke värre, yttrade knekten, så bör du gifva dig tillfreds; skadan kan lätt hjelpas. Vi skola lägga en annan hand, ett annat stycke tunga och ett par andra ögon på tallricken, — Hvar skola vi taga dem ifrån? sade pigan. — Det vet jag råd för, sade knekten. Galgen står icke långt härifrån och der hänger en tjuf, som ännu bör vara färsk, ty han hängdes helt nyligen. Af honom skall jag gå och skära handen. — Gör det, sade pigan, men glöm ej, att det är venstra handen, som vi behöfva. — Nej, sade knekten, jag skall ej glömma det. Sedan fortfor han: i går slagtades här i huset ett får; och som det ej mera har sin tunga af nöden, kan du med godt samvete gå och annamma ett stycke deraf. — Det kan jag visst, sade pigan. — Hvad slutligen ögonen angår, sade knekten, så skola vi gemensamt rifva dem ur skallen på kattkanaljen, ty han har ingalunda bättre förtjent, — Det skola vi, sade pigan. — Sedan hon och hennes vän, knekten, slutat sitt samtal, skredo de strax till verkställighet af beslutet. Knekten hemtade tjufvens venstra hand, pigan hemtade ett stycke af fårets tunga, och båda gemensamt refvo ögonen ut på den arma katten, Sedan lade de alltsammans på tallricken i stället för det, som blifvit uppätet.

Om morgon lemnade pigan tallricken till värden och han lemnade den till de tre kirurgerna. Hvarken han eller de blefvo varse, att ett ombyte hade skett. Kirurgerna smorde sina sår och de framburna lemmarne med en salfva, som de kallade «himlasalfvan», och gjorde sig helbregda igen. Derpå bekostade värden en ståtlig frukost, hvarvid vankades mycket vin. Slutligen lyfte de tre kirurgerna sina renslar på ryggen, togo afsked af värden och gåfvo sig ut att vandra.

När de hade vandrat en fjerdingsväg eller två, yttrade Christian eller den, som hade fått kattögonen: det är för underligt, att vägen skall vara så full af råttor och möss. Se bara, huru muntert de dansa kring våra fötter! — Adolf svarade: icke ser jag några råttor och möss. Finns här något, som dansar, så är det säkert frukostvinet, som dansar i ditt eget hufvud. — Du misstar dig, sade Christian; jag är icke det minsta rusig. — När de åter hade vandrat en fjerdingsväg eller två, sade Benjamin eller den, som fått ett stycke af fårtungan: nej, nu kan jag ej hålla mig längre. Bä, mina bröder, bä! Det må synas eder huru löjligt som helst, men jag kan omöjligt låta bli att bräka. Bä, mine käraste bröder, bä! — Det är bra besynnerligt, sade Adolf, att frukosten kunnat hafva en sådan verkan på eder. Den ene ser råttor dansa omkring sig, den andra börjar bräka och det efter flera timmars förlopp. Jag deremot, som druckit lika mycket, som j, känner mig icke alls yr i hufvudet. — Du misstar dig, sade Benjamin, om du tror, att jag är rusig. Vinet är icke skuld till att jag bräker så gerna; bäl — När de ånyo hade vandrat en fjerdingsväg eller två, kommo de till en trägård, der åtskilliga trän, som buro de skönaste frukter, utsträckte sina grenar öfver det låga staketet. Genast började Adolf eller den, som fått tjufhanden, att plåcka äpplen och päron och stoppa fickorna fulla. Då sade Christian: hvad kommer åt dig, bror Adolf, att du stjäl? Är det frukostvinet, som grasserar i fingrarna på dig? Och om du ändtligen skall stjäla, hvarför stjäl du med venstra handen, i stället för den högra, som dock är mycket beqvämare till alla menskliga göromål? — Det kommer sig deraf, sade Adolf, att jag i venstra handen känner en oemotståndlig retelse, men allsingen i den högra. Mina händer äro i dag helt omaka till lynnet. — Kanske äro de också helt omaka till utseendet, sade Christian. Håll dem för roskull bredvid hvarandra, så få vi jemföra dem, — När nu jemförelsen skedde, befanns högra handen vara stor och finskinnad, den venstra deremot liten och grofskinnad, — Här har ett ombyte skett, utropade Adolf. Jag har sannolikt fått en tjufs hand, i stället för min egen. — Och jag, sade Christian, har förmodligen fått ett par kattögon, efter jag ser idel råttor dansa på vägen. — Och jag, sade Benjamin, har troligen fått ett stycke af en fårtunga, efter jag så gerna vill säga: bä! Hade jag skurit bort hela min tunga, så hade jag nog fått en hel fårtunga i stället och skulle nu ej kunnat tala ett menskligt ord, utan nödgats uttrycka alla mina tankar och känslor med: bä, bä, bä! — Vi hafva alla tre, sade Adolf, blifvit bedragna på värdshuset; oss återstår ej annat val, än att åter vända dit och antingen få våra rätta ledamöter tillbaka af värdshusvärden, eller, i fall de skulle vara förstörda, utkräfva en skälig ersättning i penningar. — Derpå vandrade de tre kirurgerna tillbaka till värdshuset; men hur de öfverenskommo med värden och hvad ersättning de fingo, känner jag ej, ty jag var ej med längre.

Så slutade Måsse sin saga. Roligt skulle vara, att höra ditt omdöme derölvgr. Mig förefaller den som en nöt, hvartill fantasien bekostat skalet, men det grubblande förnuftet sjelfva kärnan. Den synes mig vilja rekommendera en gammal fatalistisk grundsats, nemligen den, att menniskans handlingar icke bero af hvad man kallar hennes fria vilja, utan af ett blindt och oemotståndligt naturtvång. Sätt dig nu ned och filosofera deröfver, bäst du gitter. Jag — för min del — fortsätter berättelsen om min resa.

Tack för sagan! — sade jag till Måsse. Du berättar rätt bra. Men jag har hört sägas, att du också kan sjunga visor.

Jag kan många visor — svarade Måsse — och ingen af dem är värd mindre än ett qvarter öl; men en kan jag, som är värd ett halfstop.

Utan att fästa mig vid den interessanta motsättningen af varan och valutan, yttrade jag: sjung den visan, Måsse!

Då öppnade Måsse sin mund och qvad med en röst, mindre spirituell än spirituös, ett stycke slagdänga, hvaraf jag här meddelar de tvenne första stroferna:

Och kungen han tog sej par supar ibland,
Och sena så styrde han rike och land
 Så grömmelig.

Och riksråda sto’ der frå måren te qvälln;
Den ene höll stopet, den andre putelln
 Så grömmelig.

Jag skulle nog meddela mera, om jag tordes; men jag törs icke. Saken är nemligen den, att slagdängan, som för hvarje strof blir mer och mer komisk, i och med detsamma blir mer och mer cynisk. Det är således Anständigheten, som här säger: stopp! — Du känner väl Anständigheten? Hon är första kammarfröken hos Hennes Nåd Sedligheten, samt gör les honneurs i huset, så ofta Hennes Nåd sjelf ligger sjuk af gikt och podager , hvilket numera alltid är händelsen. Och mot Anständighetens dommar gilves ingen appell. Ej heller mäktar någon att trotsa dem; ty hon har Enfalden, den allsvåldiga Enfalden, som aldrig ligger sjuk, till vän och beskyddarinna. — Ställer man sig på en rent æsthetisk ståndpunkt, så kan man visserligen räsonera så här: «frågan, om ett vitterhetsarbete skall vara anständigt eller icke, är lika så slug som frågan, om en triangel skall vara grön eller blå. Triangelns natur är att vara triangel, och grönheten och blåheten höra ej dit. Likaså gälla i vitterheten hvarken anständighet eller oanständighet, utan — skönt eller icke skönt? — »that is the question!» — Men — det är vådligt att ställa sig på en rent æsthetisk ståndpunkt; och jag råder en hvar, som för- fogat sig dit, att tala lagom högt. Bäst är att hviska — såsom den lydiska hårfrisören gjorde, då han ville afbörda sig sin upptäckt, att Kung Midas hade åsneöron^[1].

Vi voro nu framkomne till Berg och tiden var inne, då jag skulle honorera mina löften till Måsse. Fördenskull tillitade jag min plånbok och gaf honom en gammal tjugofyraskilling med kappråck, hvarpå någon — förmodligen en fattig, humoristisk litteratör — skrifvit orden: sat sapienti! Måsse tog emot, men hade ej tid att tacka. Han gaf sig genast, mer dansande än gående, å väg till gästgifvargårdens krogstuga, och sjöng under tiden en visa, hvaraf jag ej minnes mer än den enda raden:

»Lönen min tar krögaren, och krögaren tar fan.»

Snart blef han omgifven af en hop barn och slödder, som hurrade och ropade: «Tok-Måsse är här!» — Ett par ögonblick stod jag och tittade efter honom, men gick sedan kanalbanken utföre, med slussarne till höger om mig.

Under vägen fann jag mig befogad att stanna en gång. Det var vid en hasselbuske, som stod och gjorde sig grön på ett par stegs afstånd. Hvarför jag stannade, angår ingen. Nog al — jag intog en passande position och stötte då med foten på något, som låg och blänkte i gräset. Om en liten stund lutade jag mig ned för att upptaga detta något — och se! det var ett ståtligt cigarrfodral, utsydt på ena sidan med en lyra af stål- och silfverperlor, samt på den andra med en blomma af mångfärgade glasperlor. Aha! — tänkte jag — detta har någon bland «Orphei Vänner» tappat. Det skall bli rätt nöjsamt, att få lemna klenoden åt sin egare tillbaka.

Ju närmare jag kom den stora löfsal, som löjtnant K-s gästfrihet upprest åt förbemälte «Vänner», dess mera förundrade det mig, att inget ljud hördes derifrån. Jag hade väntat, att »Ulla, min Ulla!» — eller »Fader Bergström, stäm upp och klinga!» — eller »Tjenare, Mollberg! Hur är det fatt?» — eller nägot annat Bellmannianum skulle med pukor och trumpeter skalla mig till mötes. Men — som sagdt är — inget ljud hör­des frän löfsalen. Månne — tänkte jag och blef het om öronen — sällskapet redan har afrest? Nej! svarade — icke ljudligen, men synbarligen — skorstenen på Ormen Långe, hvilken i all sin svarta storhet afmålade sig pä mitt ögas näthinna, då jag kastade ett par frågande blickar nedåt lägsta slussen. Båten låg ännu qvar derstädes och således behöfde jag icke frukta, att för andra gången på samma dag bli bedragen på hoppet om en sjöresa. Häraf lugnad, brydde jag mig ej om att grubbla öfver orsaken till tystnaden i löfsa­len, utan fortsatte min kosa i sakta mak.

Framhunnen till löfsalen, fann jag den vara tom på menniskor, men bära omisskännliga spår efter en nyss slutad bacchanalisk fest. Der såg ut, som vid en riksdag. På bordet stodo två tomma bålar och gäspade, liksom Talmannen och vice Talmannen, när discussionen drar för långt på tiden. Stolarna voro rangerade huller om bul­ler, liksom riksdagsmännen vid en votering, och två af dem hade fallit i famnen — eller i lufven — på hvarandra. Gungbrädet låg nere på marken, liksom ett ogilladt utskotts-betänkande, och träbockarna, som skulle understödja det, hade sjelfva, liksom underhaltiga argumenter, måst vän­da skacklorna i vädret. En stor broms flög och surrade härs och tvärs derinne. Jag supponerade, att han var utgifvare af riksdags-tidningen.

Tohu vabohu! — sade jag halfhögt och suc­kande.

Hvad talar du för språk, min bror? — svarade en person, hvars närvaro jag ej förr blifvit varse och som gick der och fnaskade och syntes leta efter något. — Söker du Orphei Vän­ner — fortfor han — så träffar du dem på Or­men Långe, dit de redan begifvit sig och dit äfven jag skall styra kurs, så fort jag hunnit få rätt på min förb— hatt.

När skall ångbåten afgå? — frågade jag.

Klockan sju — svarade personen — men hon fattas ännu en qvart.

Hatten hittades om ett par minuter och jag spatserade sedan ned till ångbåten, arm i arm med den nyssnämnda personen. Jag behöfver ej säga, hvad han egentligen hette, utan skall i stället kalla honom «jordens son,» ett namn, som han företrädesvis förtjente; ty som han hade låg i panna, stor mage och breda fötter, liknade han på ett frappant sätt allas vår moder jorden, hvil­ken — såsom du vet — är platt vid polerna och upphöjd under eqvatorn.

På vägen förtäljde han mig, huru «roligt«  säll­skapet haft. Man hade först spisat en delikat middag, sedan intagit sitt kaffé, derpå exseqverat flere än tjugo af Fredmans Sånger och Epist­lar, samt under tiden tömt ett halft dussin bålar. Slutligen hade Drabbis-Ordens Erkekommendör — «den ende i verlden» — hållit extra ordens-kapitel och — bland annat — befordrat komministersadjunkten F. till ordensbiskop «med rang näst efter vaktmästaren, men med rättighet att gå till höger om dennes hund.»

Fan så roligt hafva vi haft — upprepade »jordens son.» Men — tillade han — kan du säga mig, hvad en humorist är för en?

Hur så? — frågade jag tillbaka.

Jo — sade «jordens son» — en af sällska­pet proponerade Bellmans skål och yttrade, att han varit Sveriges, ja Europas störste humorist. Hela sällskapet instämde och äfven jag. Men — upprigtigt sagdt — vet jag ej, hvad en humorist är för en.

Det är — svarade jag — en man, hvars tankegång liknar hästens gång i schackspelet. Den hoppar — såsom du vet — från svart pâ hvitt och från hvitt på svart.

Kors! — sade »jordens son.»

Och när han skrattar med ena ögat — fort­for jag — så gråter han med det andra.

Men då är han ju galen — sade «jordens son.»

Åtminstone — svarade jag — kan man ej tillerkänna honom det sansade, solida och red­bara affärsförstånd, som så fördelaktigt utmärker dig och andra aktade medlemmar af samhället.

Jag kunde nog tro det — sade «jordens son» — och ett skimmer af sjelfbelåtenhet spred sig öfver hans anlete.

När vi hunnit om hord på Ormen Långe, blef det mitt första göromål att trycka femtio händer och med femtio »bra, bror!» besvara femtio «hur mår du, bror?»

Och nu farväl! Mitt nästa bref blir icke allenast det femte, utan äfven det sista. — Farväl!

---

1. För att corroborera, illustrera och complettera ofvanstående rader, vill författaren citera ett par yttranden af ett par jättar i litteraturens verld, Voltaire och Jean Paul.

   Den förre säger: ”Plus les moeurs sont dépravés, plus les expressions deviennent mesurées; on croit regagner en langage ce qu’on a perdu en vertu.”

   Den sednare yttrar sig så här: ”In der ächtkomischen Darstellung gibt es so wenig wie in der Zergliederkunst (und ist nicht jene auch eine, nur eine geistigere und schärfere?) eine verführende Unanständigkeit; und so wie der Blitzfunke ohne Zünden durch Schiesspulver aber am Eisenleiter fährt, so lauft am komischen Leiter jene Flamme nur als Witz ohne Schaden durch die brennbare Sinnlichkeit hindurvh.”