Familjen Elliot/12

←  Elfte kapitlet

Familjen Elliot Skildringar af Engelska Karakterer av Jane Austen Översättare: Pauline Westdahl Tolfte kapitlet

Andra delen Första kapitlet  →

Familjen Elliot är den första svenska översättningen av Jane Austens verk. Egentligen är det dock en översättning från franskan av Isabelle de Montolieus mycket bearbetade översättning La Famille Elliot.

TOLFTE KAPITLET.

Alice och Henriette, hvilka först voro uppstigna följande morgonen, promenerade före frukosten utåt hafsstranden; de satte sig ned på sanden för att passa på det ögonblick då ebb och flod inföll, och som en lätt sunnanvind återförde, sakta rullande på vågorna. Den uppgående solen i all sin prakt omgaf ännu Horizonten, och spridde sin rodnad öfver det omätliga vattnet. Morgonen var angenäm; Alice hade ej på länge funnit sig så väl, hon sade det för Henriette, som, hastigt uppvaknande ur sina djupa tankedrömmar, svarade: ”Ja, jag är mycket öfvertygad om hafsvattnets inflytande på helsan. Tror ni icke, att man skulle göra vår goda doktor Schirley den största tjenst, om man öfvertalade honom att komma och sätta sig ner i Lyme, och helt och hållet öfvergifva sitt pastorat i Upercross? Vår gamle pastor skulle i sanning icke kunna göra något bättre för sig och sin hustru: hon har slägtingar här; Wentworth skulle rekommendera dem hos sina vänner; och de skulle åtminstone hafva någon glädje på sina gamla dagar. Är det icke bedröfligt att se huru så förträfflige menniskor ej första att göra något för deras välstånd och helsa, och äro envise att tillbringa sina sista lefnadsdagar i en by, der de ej se andra menniskor än vår familj? Deras vänner borde sammansätta sig för att öfvertyga doktorn, att hvilans tid är kommen för honom, och att han borde öfverlemna sitt pastorat åt någon, som i ålder och förmåga bättre vore i stånd att sköta det. Han skulle få afsked i anseende till sin ålder och sin karakter. Det enda jag fruktar, är, att ingen kan förmå honom att ej tjena sina sockenboar, han är så noga, så samvetsgrann! utan tvifvel till öfverdrift: det är också en samvetssak att uppoffra sin helsa för att bekläda en post, som kunde så väl ersättas! och dessutom, om han flyttade till Lyme, endast fyra mil ifrån Upercross, skulle han vara nära nog, för att få veta, om hans sockenboer hafva någon anledning att beklaga sig, och ganska säkert skola de icke få det.”

Aldrig hade Henriette varit så vältalig. Det var ganska lätt att gissa anledningen till denna ömma nitälskan för den gamla doktor Schirleys helsa. Herre och Fru Musgrove, som visst icke nekade att gifva sin dotters hand åt hennes kusin Georg, hade likväl, som vilkor för giftermålet, förutsatt att han borde hafva Upercros pastorat, och de unga älskande hade allsingen håg att afvakta doktorns död, som än kunde dröja ganska länge. Alice tänkte som Henriette, medgaf doktor Schirleys rättmätiga anspråk på en hederlig tillflyktsort på sina gamla dagar, tillkännagaf sin önskan att se hans plats ersatt af någon ung, rask och kunnig pastor; hon tillade äfven ganska artigt, att det vore förmånligt om han vore gift, och att ingen ting passade bättre för en församling än en kyrkoherde-fru, som äfven kunde verka något godt utomkring sig.

”Å ja, utan tvifvel, jag har alltid tänkt det, sade Henriette; jag har alltför litet förändrat mig i det fallet, det är väl det lyckligaste tillstånd i verlden, att vara hustru till en prest på landet, Må Lovisa prisa så mycket hon vill sällheten att lefva på ett skepp, jag för min del förklarar att jag skulle tycka mycket mer om att bo på en vacker prestgård, i skygd för stormen, likaså aktad som en kaptens-hustru, och icke behöfva bäfva för min mans lif.

Se huru lyckliga doktor Schirley och hans maka hafva varit vid Upercross! Jag önskade, Alice, att Lady Russel också bodde i Upercross och lefde i vänligt förhållande med Schirleys, Jag har alltid hört sägas, att er vän har ett stort inflytande på hela verlden, att hon kan öfvertala hvar och en till det hon vill: hvad, tänker ni derom, ni som känner henne så väl? Förhåller det sig verkligen så, att ingen kan emotstå henne?”

Alice svarade just ingen ting härpå, hennes tankar hade tagit en annan riktning, hon erinrade sig det inflytande, som hennes väns tänkesätt hade haft på hennes lefnad, ehuru icke på hennes känslor, då kapten Wentworth i det samma kom, åtföljd af den lyckliga Lovisa! Vi hafva just tänkt, sade den sistnämda, att vi skulle träffa eder här, och vi hinna ännu att innan frukosten blir färdig, göra en promenad i staden; jag skall handla litet.” Alice och Henriette samtyckte dertill, och de togo allesamman vägen dit.

Då de kommo till ledstången, som är från stranden intill staden, gick en gentleman utföre den, och drog sig åt sidan för att lemna vägen öppen; händelsen ville att Alice gick så nära förbi honom, att hon ansåg sig förbunden göra en lätt bugning för hans höflighet. Fremlingens blickar voro fästade på miss Elliot, och de uttryckte en sådan grad af beundran, att hon omöjligt kunde undgå att märka det. Morgonluften hade gifvit henne färg, vanligen var hon mycket blek, och hennes sköna mörkbruna ögon, som merendels alltid voro nedslagna, hade den dagen ett lifligt uttryck, och den rodnad, som mannens besynnerliga uppmärksamhet, spridde öfver hennes kinder, gjorde henne likaså vacker som hon var i sin friskaste ungdomstid. Hennes regelbundna anletsdrag hade ingen ting förlorat, hennes ställning var full af behag, det syntes klart att fremlingen funnit henne vacker, han vände sig ofta och alltid riktades hans blickar på henne. Kapten Wentwort tycktes märka det; han sade ingen ting; men kastade äfven en flyktig blick på Alice, och denna blick tycktes tydligt säga: Den mannen är frapperad af edert utseende, och jag förstår, honom, ty i detta ögonblick förefaller det mig, som jag sjelf skulle hafva återfunnit Alice Elliot. Lovisa hade gjort sin handel, frukosttimman samlade dem i värdshuset, der Maria och Carl väntade dem. Alice gick in i sin kammare för att aflägga sin hatt, sedan återkom hon barhufvad i matsalen, på tröskeln höll hon på att stöta emot en karl, som också kom ut ur ett rum; hon kände snart igen densamma, som de nyss hade råkat. En betjent, som de hade sett på värdshusgården, när de stego in, var svartklädd liksom fremlingen, hvilket öfvertygade dem, att det var hans betjent, och att han bodde i samma värdshus som de. Denna andra sammanträffning, lika hastig som den första, hade kunnat bevisa henne, om hon varit mindre blygsam, att hon ganska mycket behagade den okände, som syntes vara en man af stånd. Denna gång hörde hon hans röst; han ursäktade sig ganska artigt deröfver, att han gått henne för nära. Han tycktes vara omkring trettio år; och ehuru han icke kunde jemföras med Wentworth, var han rätt artig. Man vill påstå att den minst fåfänga qvinna, Likväl alltid märker hvad intryck hon gör, och är det gynnande för henne, håller hon den, som erfar det, räkning derföre: utan att för sig sjelf kunna reda orsaken till sin önskan, hade Alice åtminstone velat veta hans namn, och visserligen var denna önskan ömsesidig.

Frukosten var nästan slutad, då man hörde en vagn rulla förbi, den första de hade hört, sedan de kommit till Lyme; de sprungo till fönstret; det var en ganska elegant karickel, den var tom, körde fram till byggningen och vände vid porten; det var således någon som skulle resa; kusken var sorgklädd. Vid ordet karickel, uppsteg Carl, som setat vid bordet, för att jemföra den med sin. Den sorgklädde betjenten väckte Alices nyfikenhet; de unga Musgroves och i synnerhet Maria voro alltid nyfikna: alla sex stodo vid fönstret, för att se ägaren till det präktiga åkdonet. Han kom ändtligen ut ifrån värdshuset, åtföljd af värdfolket; han gaf dem drickspenningar, och hoppade lätt upp i vagnen, sedan han kastat en blick till fönstren. Alice stod bakom, han såg henne icke, och reste.

”Ack! utropade Wentworth, med en flyktig blick på Alice, ”det är den mannen vi råkade; är det icke han, miss Elliot?” ”Jag tror det,” svarade hon knappt hörbart: det var första gången som han talade direkte till henne. De begge miss Musgroves följde karickeln med ögonen ända till dess backen undanskymde den, sedan satte man sig åter till frukostbordet. Strax derefter steg källarmästaren in. ”Kan ni säga oss, frågade kapten Wentworth, namnet på den gentlemannen som nyss reste härifrån. — Ja, min herre; det är en herr Elliot, som är ganska rik; han kom i går aftons från Sidmouth; ni hörde väl hans vagn under det ni satt och åt: han reser nu till Bath och till London. Som hans betjent sagt oss, dog hans fru för några månader sedan; det kostade säkert på henne att lemna en så ung, skön och rik man!”

”Elliot!” upprepade den ena efter den andra, medan källarmästaren talade; det var alldeles som ett echo.

”Elliot!” upprepade Maria ännu en gång. Det måtte säkert vara vår kusin, Alice? arfvingen till Kellinch-Hall; visst var det han; hvad menar du Carl? Det kan icke vara någon annan än han? Ung, skön och rik! se der många förmåner. Det är ju märkvärdigt att bo i samma hus som vår kusin Elliot, och icke se honom? Säg mig, sade hon, då hon vände sig till källarmästaren, har ej hans betjent berättat att han var beslägtad med familjen Elliot till Kellinch-Hall?

Nej, min Fru; han sade endast att hans herre var ganska rik, och skulle med tiden blifva baronet. Så der träffar man ibland ganska lyckliga menniskor.

Nå väl! hvad sade jag eder? Arfvinge till sir Walter Elliot, baronet; jag var viss derpå: det är en sak som det der slags folket äro angelägna att utsprida. Men, Alice, tycker du icke att detta sammanträffande är ganska besynnerligt? Om han ändock hade vetat att vi voro här, om han hade kunnat presentera sig för sina kusiner, för sir Walter Elliots döttrar! Du har gått honom nära förbi, Alice; jag tror till och med att han helsade på dig; ty jag vet icke huru det kommer till att du alltid är så lycklig, och aldrig jag: tycker du att han var lik vår slägt? I detsamma han reste, såg jag på hans hästar, som, sannerligen äro sköna kreatur. Den unge mannen tycktes mig på det hela, likna Elliotska familjen. Jag begriper icke att ej vapnet på vagnsdörren frapperade mig; men du Carl, du betraktade karikeln, och du skulle ej se det? Din hustrus vapen, Elliotska vapnet! det borde du genast hafva sett. Jag kommer nu ihåg att öfverrocken hängde på vagnsdörren och skymde bort vapnet, annars hade jag nog upptäckt både det och livriet; men hvarföre skall det der folket bära sorgdrägt? Se bara, om jag icke är född till beständiga motgångar.”

Maria hade aldrig nånsin talat så länge; hon tystnade, ty hon var andtruten. Wentworth sade henne att alla dessa omständigheter nogsamt bevisade, att det icke var försynens mening att hon skulle känna sin kusin.

”Du vet dessutom, min syster, sade Alice till Maria, att min far redan för flera år sedan hade någon anledning att beklaga sig öfver herr Elliot; att, ehuru ofta bjuden till Kellinch-Hall, kom han aldrig dit; att han vid alla tillfällen åsidosatte den aktning han var skyldig familjens hufvudman, och att en presentation för slägtingar, hvilka han så litet önskade känna, hade satt oss i verklig förlägenhet!” Emellertid var Alice icke missnöjd öfver att hon fått tillfälle se denne kusin, och att öfvertyga sig om att den blifvande ägaren till Kellinch-Hall förde sig an som han borde, som en förståndig och klok man; men hon nämde ej något om, då hon andra gången träffade herr Elliot på tröskeln. Maria, som knappt kunde förlåta henne att hon gått bredvid honom på deras promenad, skulle förtörnats mera att hon varit honom än närmare, och att han äfven hade tilltalat henne, då hon icke en gång fått se honom: detta lilla möte förblef således en hemlighet. ”Jag tycker, Alice, sade Maria, att du genast bor skrifva till Bath, antingen till min far eller till Elisabeth, att vi sett herr Elliot; jag tycker det vore nödvändigt att underrätta dem derom. Om du ej skrifver snart, så gör väl jag det.”

Alice undvek att gifva bestämdt svar; hon ansåg det vara ganska onödigt att berätta sin far huru de träffats, då det varit utan några följder; hon valde hellre att icke nämna något derom: under flere års tid hade hon sett att deras slägtinges namn aldrig varit i fråga, utan att det högligen uppretat sir Walter, och väckt mycken bitterhet hos Elisabeth; hon förstod anledningen dertill, och ville bespara dem en plågsam sinnesrörelse: hon befarade icke att Maria tog till pennan; att få ett bref ifrån henne, var ganska sällsynt, och då hon hade något att skrifva, anförtrodde hon det alltid åt Alice.

Harvill och Bentick kommo, enligt deras löfte, att hemta sina vänner, för att bese staden Lyme. Maria skulle om en timma återresa till Upercross; de beslöto att sluta sin promenad vid vägen, som gick upp till herrgården, och att skicka sina equipager dit förut, för att in i sista stunden kunna vara tillsammans.

Kapten Bentick erbjöd miss Elliot sin arm. Föregående aftonens samtal förnyades; de talade vidare om sir Walter Scott och lord Byron; och som nästan aldrig tvenne personer tänka lika, blef undersökningarne lifliga, och ett ögonblick derefter, då hon af någon händelse lemnat herr Benticks arm, kom kapten Harvill till henne. ”Miss Elliot,” sade han, ”ni har gjort en god gerning, då ni förmått den stackars unge mannen att tala; jag önskade att han ofta kunde hafva edert sällskap. Ensligheten underhåller hans mjeltsjuka; han behöfde förströelse; men hvad skall man göra? vi kunne icke åtskiljas.

Jag inser det, svarade Alice; men ni vet att tiden har en egen kraft att lindra våra sorger; ännu kan eder vän icke dömma derom; hans förlust är alltför ny.

Ack! ja, sade Harvill med en djup suck, den timmade i sistledne Juni månad. Hvilken sorg! . . . . Stackars Fanny! . . . .

Fick han strax veta denna förskräckliga nyhet? frågade Alice.

Nej; han var till sjös, och återkom icke från Kap med Grappler, förrän i början af Augusti. Jag var i Plymouth, der jag väntade honom, både fruktande och önskande hans återkomst; Ack! han skref till henne, som numera ej tillhörde jorden, och ej kunde underrätta oss derom, och hvilka uttryck af sällhet! Ack! miss Elliot, vi voro ganska olyckliga! Himmelen ville ännu fördröja det ögonblick, då Bentick skulle känna hela vidden af sin olycka: istället för att Grappler skulle afsegla till Plymouth, beordrades det att gå till Portsmouth. Hvarken min helsa eller min egen smärta tillät mig att göra denna resa; men jag hade mitt andra jag, som kunde underrätta min vän om den grymma förlust han hade gjort, och bevaka honom under de första ögonblickens förtviflan; den förträfflige gossen, sade han, pekande på Wentworth, som man alltid kan räkna på i nöden. Laconia hade kommit till Plymouth åtta dagar förut, det var ej troligt att hon åter skulle gå ut. Fredrik skref till amiralitetet för att få permission, och, utan att invänta svaret, lemnade han mig, reste natt och dag, mötte Grappler, som låg på redden, och stannade qvar hos den stackars Bentick en hel vecka. Ingen annan än han hade kunnat förmå den olycklige James att öfverlefva sin älskarinna; han återförde honom hem till oss, och ni kan föreställa er vår tacksamhet, miss Elliot, och huru kär han blef för oss. Måtte han snart ernå den lön hans dygder förtjena! måtte Himmelen bevara föremålet för hans kärlek!” Och en blick han kastade på Lovisa, som gick förut med Wentworth, sade att han trodde sig känna det. Alice delade alla den gode kapten Harvills känslor, och, som hon såg att minnet af hans systers död, hade oändligen upprört honom, ombytte hon samtalsämne, Misstriss Harvill närmade sig till dem, hon fruktade att en längre promenad skulle uttrötta hennes man, och hon kom för att bedja honom stiga in då de voro så nära huset. De kommo alla öfverens att, då de hade följt Harvills hem, skulle de vända om och promenera omkring den vackra bryggan, som så förtjust dem föregående aftonen. Man såg på allas klockor; den utsatta restimmen var inne; men Lovisa försäkrade att en fjerdedels timma skulle ingenting betyda för återresan till Upercross; och, med sin vanliga bestämdhet beslöt hon, att sedan de tagit farväl af Harvills, skulle de återkomma att taga afsked af det behagliga cobb. Efter de vanliga afskedskomplimenterna, tacksägelser, bjudningar och löften att åter råkas, skiljdes Musgroves, Fredrik och Alice med saknad ifrån herr och fru Harvill; och, åtföljde af den bedröfvade Bentick, som ville vara med dem i det längsta, kommo de till bryggan. Bentick, som ännu var tillsammans med Alice, upprepade för henne några sköna stycken ur lord Byron, öfver det ödsliga hafvet, och visade henne det sanna i poëtens tafla. Hon lemnade honom hela sin uppmärksamhet, då en obehaglig händelse afbröt dem.

Som det blåste för starkt längst ut på bryggan, kommo de öfverens att gå längre ner, dit några trappsteg ledde; man gick sakta utföre dem, undantagande Lovisa, som valde en kortare väg, och bad kapten Wentworth, som var nere, hjelpa henne att äfven komma dit. Lätt, fri och dristig, tyckte hon mycket om att hoppa; det var för henne en ganska angenäm känsla, att ett ögonblick kunna liksom sväfva i luften: under alla deras promenader, hade hon på samma sätt, med mycket behag stigit öfver gärdesgårdarne, hvilket alltid förskaffade henne en artig kompliment af kapten. Likväl ville han denna gången hindra henne från detta infall, af fruktan för den hårda marken; men hon envisades, räckte ut begge händerna; Fredrik fattade dem, hon kastar sig och kommer lyckligtvis på begge fötterna. För att bevisa att hon icke skadat sig, stiger hon ledigt trappstegen uppföre och ropar: Det är förtjusande! det är gudomligt! Hon står nu åter på kanten af bryggan och räcker å nyo ut händerna för att börja hoppa, hjertligen skrattande gjorde Wentworth ännu några invändningar. ”Nej, nej, sade hon, ni vet att jag är bestämd i min vilja, och jag vill det.” Han tog henne i händerna nu som förra gången; men, antingen hon nu kastade sig för häftigt, eller han icke höll nog fast i henne, hon faller utsträckt på marken, och upprestes utan tecken till lif. Man såg ej något sår, ej någon blod; men hennes ögon voro tillslutna, hennes andedrägt var afstannad, hennes ansigte öfverdraget med dödsfärgen: ingen tviflade på hennes död, och grufligt var detta fasansfulla ögonblick.

Wentworth, som hade upprest henne, låg på knä, höll henne i sina armar, betraktade henne under en ångestfull tystnad: lika blek som Lovisa, och hans förvirrade blick uttryckte hans själs lidande.

”Hon är död! hon är död! utropade Maria, som häftigt tryckte sin man till sig, hvilken stod orörlig och stum af förtviflan. Henriette, dignande under denna grymma öfvertygelse, ville strax springa till sin syster; men hon förlorade all sansning, och hade rullat utföre trapporna, om icke herr Bentick och Alice uppehållit henne.

Kan man icke få någon hjelp! ropade Wentworth: dessa orden, de första som yttrades vid detta sorgliga uppträde, uttrycktes med så mycken förtviflan, att det tycktes som hans egna krafter voro nära att öfvergifva honom. ”Gå, sade Alice, gå till honom; gå för Guds skull herr Bentick; jag kan stödja Henriette, lemna mig, gå till er vän; kanske är ännu icke allt hopp förloradt i anseende till den stackars Lovisa; gnid hennes händer, hennes tinningar; se här en flaska luktvatten; gå, gå.” Hon satte sig på trappstegen, och lutade Henriette till sig.

Bentick hörsammade, och Carl som fått tillfälle att slippa sin hustru, följde med till Lovisa; de uppreste henne och buro henne mellan sig. Allt, hvad Alice hade föreskrifvit, användes, men förgäfves, man såg icke tecken till lif: en lindrig rodnad på tinningarna väckte fruktan att hon hade stött detta ömtåliga ställe emot en sten på marken. Kapten Wentworth som ej längre förmådde åskåda denna bedröfliga scene, lutade hufvudet emot muren, och utropade med förtviflan: ”O Gud! Gud! hennes far, hennes mor, skola icke öfverlefva det; jag skall gifva dem döden! Hennes syster äfven,” sade han, och kastade en blick på Henriette, som understöddes af Alice.

”En fältskär, ropade den sistnämda, man måste anskaffa en fältskär.” Detta ord tycktes väcka honom ur sin dödsångest: ”Ja, ja, Alice, ni har rätt, en fältskär, och jag går strax efter en sådan.” Han hade en sådan darrning, att han knappt kunde gå. Alice såg det: ”Vore det icke bättre att kapten Bentick gick? utropade hon, han vet åtminstone hvar en sådan finnes.” Strax öfverlemnade Bentick Lovisas liflösa kropp åt Carls omsorger, och sprang i största hast till staden. Af de herrarne, som stannade qvar, kunde man svårligen säga hvilkendera led mest, Wentworth eller Carl, som verkligen var en öm bror; han gick ifrån den ena till den andra af sina systrar, hvilka begge voro nästan i samma tillstånd; och hans hustru, med sina nerfanfall, upphörde icke att ropa honom för att hjelpa sig.

Alice, hvars känslofulla hjerta, var sönderslitet, fann dock på medel till så mycken hjelp som var möjlig vid ett sådant tillfälle, i det hon uppmuntrade Henriette, bjöd till att lugna Maria, trösta Carl, och dela Wentworths känslor med en verklig sympathi: endast af henne väntade han och Carl goda råd och tröstegrunder. ”Alice, bästa Alice, sade Carl, hvad skole vi göra?” Kapten Wentworths blickar voro äfven fästade på henne, uttryckande samma fråga.

”Vore det icke bättre att bära henne till värdshuset?” sade hon.

”Ja, ja, miss Elliot har rätt, sade Wentworth, till värdshuset. Musgrove, se ni efter er hustru och Henriette, jag bär henne allena.”

Oförmärkt spridde sig denna händelse ut ibland handtverkarne och båtsmännen; åtskillige af dem skockade sig dit, dels af tjenstaktighet, dels af nyfikenhet. Emellertid började Henriette att återfå sin sansning, men kunde ännu icke stödja sig sjelf; hon anförtroddes till tvenne karlar som skulle bära henne. Fredrik ville ej förtro Lovisa åt någon annan; han slöt henne i sina armar; hennes hufvud som låg orörligt, hvilande mot Wentworths axel, hennes armar hängde liflösa; hon var en bild af döden. De aflägsnade sig sålunda med en obeskriflig ångest från detta ställe, der de för tio minuter sedan vandrade af och an, glada och bekymmerslösa. De hade ännu icke lemnat cobb, när Harvilles träffade dem; kapten Bentick hade kommit inspringande till dem; hans närvaro, fasan målad i alla hans anletsdrag, förebådade dem någon olycka; så snart de hörde omtalas händelsen med Lovisa skyndade de till dem så fort de förmådde. Oaktadt kapten Harvills sinnesrörelse medtog han allt som strax var användbart, och ett tecken emellan honom och hans hustru bestämde hvad som borde göras. Lovisa skulle bäras hem till dem, och invänta fältskären, som Bentick gick att skaffa: de ville ej höra talas om några invändningar, alla fingo rum under deras gästfria tak. Medan Lovisa, under fru Harvills uppsigt, bars i denna fruns kammare och lades i hennes säng, biträdde, tröstade och hjelpte kapten Harvill alla de öfriga. En gång hade Lovisa öppnat sina ögon, men tillslöt dem strax åter utan att gifva något vidare tecken till lif. Denna omständighet uppmuntrade likväl Henriette något litet, ehuru hon, oaktadt allt sitt bemödande, icke var i stånd att vara i samma rum med sin syster: hennes häftiga sinnesrörelser, som voro en blandning af hopp och fruktan, förebådade en ny svimning; Maria var mera lugn. Fältskären kom förr än man vågade vänta honom; alla omringade sängen och voro i den förskräckligaste sinnesförfattning medan han betraktade den sjuka. Slutligen förklarades att Lovisa hade fått en förskräcklig kontusion i hufvudet, men att han icke tviflade på att kunna frälsa hennes lif. De kringvarande afhörde detta tal under en djup och tyst tillfredsställelse, ett bevis af deras starka känsla. Allas ögon höjdes till himmelen med uttryck af en from tacksamhet.

Henriette hade låtit leda sig till sin syster; hon tryckte hennes kalla hand till sina läppar, och fuktade den med glädjetårar. Wentworths blickar, hans rörelse då han utropade: Gud, Gud! Du vare evigt prisad! inneburo något som Alice aldrig kunde förgäta; hon såg honom sedermera sitta vid ett bord, med armarna i kors, ansigtet gömdt, liksom han kände sådana plågor, som öfverstego hans krafter och som han bjöd till att stilla under bön och betraktelser. Vid Lovisas fall hade ingen af hennes lemmar blifvit skadade; sedan hon vaknat ur sin dvala, fruktade fältskären ett ögonblick för ryggknotan, men det var endast hufvudet som hade lidit.

Det blef nu högst nödvändigt att fatta ett beslut, för att bereda herr och fru Musgrove på denna olyckshändelse och bespara dem en alltför häftig sinnesrörelse vid det afgörande ögonblicket; man kunde nu ömsesidigt råda hvarandra. Oaktadt farhågan att besvära Harvills behålla den sjuka hos sig, fanns det dock icke något annat parti; hon var ur stånd att kunna transporteras. Dessa goda vänner förekommo alla inkast; de hade anordnat allt innan man hunnit tänka derpå. Kapten Bentick afstod sitt rum åt Lovisa, och låg på värdshuset. Det enda, hvaröfver fru Harvill blef ledsen, var att hon icke kunde herbergera alla; emellertid föll hon på den idéen att lägga barnen i upp-passerskornas rum, och fick derigenom tillfälle att behålla de begge fruntimren qvar, om de önskade det; ville de ej samtycka dertill, så besvor fru Harvill dem att icke oroa sig öfver den vård Lovisa fordrade; fru Harvill var en erfaren sjukvakterska och hennes barnsköterska, som varit hos henne allt sedan hon gifte sig, hade samma förmåga: omgifven af dem begge, skulle miss Musgrove icke ett enda ögonblick lemnas allena, hvarken natt eller dag; allt detta erbjöds med en uppriktighet och en känsla, som ingaf ett fullkomligt förtroende.

Carl, Henriette och Wentworth hade en stor rådplägning tillsammans; i början innehöll den icke annat än ett utbyte af hvarandras förskräckelse och villrådighet: nödvändigheten att begifva sig till Upercross, sättet huru man skulle framställa för herr och fru Musgrove den förskräckliga nyheten; morgonen, redan så långt liden; omöjligheten att vara der på bestämd tid; oron öfver dröjsmålet och följden deraf; Fru Musgrove, ganska svag i moraliskt afseende, och som skulle digna under förskräckelsen, &c. &c. Under några minuters tid hörde man af dem icke annat än några utbrott af förtviflan; men slutligen hemtade kapten Wentworth sig, och sade med styrka:

”Man måste taga sitt beslut, och icke förlora tiden, som är dyrbar; hvarje minut har sitt värde; en af oss måste genast resa: Carl, hvem af oss skall göra det?”

Carl förklarade att han ville blifva qvar. Han skulle minst besvära Harvills; men han kunde icke förmå sig att lemna sin syster, som sväfvade emellan lif och död. Henriette tänkte på samma sätt; emellertid förändrade Carl och Wentworth hennes tankar, då de bevisade henne, att hon ej kunde göra Lovisa någon nytta så länge hon befann sig i detta känslolösa tillstånd, att hennes första pligt vore att skynda till sin mor och bjuda till att lindra hennes sorg; om hon icke såg någondera af sina döttrar, skulle hon bringas till en förtviflan, som kunde kosta henne lifvet. Henriette, som ej kunde se sin syster utan att smälta i tårar, medgaf slutligen, att hon mera skadade än gagnade henne, att hon skulle oroa sig öfver sina föräldrar, och att det vore bäst att genast resa till dem, och återkomma till sin syster, då hon bättre vore i stånd att sköta henne.

Under denna öfverläggning hade Alice varit inne hos Lovisa; hon kom nu till dem; dörren till det rum der de voro samlade stod öppen, och hon hörde följande. Det var Wentworth som talade:

”Det är då afgjordt, Musgrove, att ni blir qvar här och att jag följer er syster Henriette hem, tillika med eder fru, som säkert vill hem till sina barn; någon måste likväl stanna qvar för att biträda fru Harvill att sköta Lovisa. En person är nog: om Alice ville blifva qvar? Hon är så god, så saktmodig och så verksam! Ingen är skickligare och passar bättre; man måste bedja henne derom.”

Hon stannade ett ögonblick för att njuta af den sällheten att höra Wentworth än en gång kalla henne Alice och hålla loftal öfver henne; de andra begge tyckte att han hade rätt. Hon steg in, det var Wentworth som mötte henne.

Ni samtycker ju att stanna qvar, jag är öfvertygad derom; är det icke så Al . . . ., är det icke så, miss Elliot, ni blir qvar, ni har omsorg om den stackars Lovisa? Jag . . . . vi bedje er alla derom.” Han talade ur en förtrolig ton och med en känsla som tycktes återkalla det förflutna. Alice rodnade; då tystnade Wentworth och vände sig bort. Alice bemödade sig att återvinna sin fattning, och sade att hon haft samma tanke, och önskade att man tillät henne det; en bädd på golfvet bredvid Lovisa vore nog för henne, om fru Harvill ville antaga henne till hjelp. Den sistnämda syntes förtjust deröfver, och allt tycktes vara öfverenskommet, då Wentworth fick en annan idée. Ehuru förmånligt det väl syntes vara att herr och fru Musgrove förbereddes genom ett uppskof att emottaga underrättelsen om det, som tilldragit sig med Lovisa, men som detta uppskof emellertid kunde upptaga en timma i anseende till det tunga equipaget ifrån Upercross, skulle denna långa väntningstid måhända göra dem oroliga och försvaga de krafter, hvilka de så väl behöfde, derföre föreslog Wentworth att taga en lätt schäs på värdshuset åt Henriette, Maria och sig, och att lemna herr Musgroves stora vagn qvar till följande dagen, och med detsamma erhålla underrättelser huru natten varit för den sjuka. Carl gillade denna plan, och Wentworth sprang till värdshuset för att laga allting i ordning, bedjande Carl att föra sin fru och sin syster till honom. Man hade icke en gång tviflat om Marias samtycke for denna tillställning; den anstod henne för väl, att hon denna gång skulle öfverlemna sig åt sin motsägelselust; hon, som gaf sig ut för att alltid vara sjuk, förstod sig icke på att behandla andras plågor och ledsnade strax vid dem: Hon skulle nu resa att råka sina barn som blifvit ensamme hemma, och att vårda sig sjelf i en god säng, den hon visserligen valde framför den madrass som Alice hade begärt åt sig på golfvet: man hade icke brytt sig om att rådfråga henne. Hon hade stannat qvar i salongen, liggande på en soffa; men då hennes man sade att hon skulle laga sig till att resa, skrek hon öfverljudt, beklagade sig med bitterhet och häftighet, att man ville tvinga henne att öfvervara första ögonblicket af hennes svärföräldrars sorg och bedröfvelse, hvilket säkert skulle komma att hafva ett förskräckligt inflytande på hennes nerfver, och Henriettes tårar se’n, hon insåg icke, hvarföre hon hela vägen skulle vara ett vittne till dem; men det var afgjordt att man alltid förbehöll henne det obehagligaste; och hon ville ingalunda underkasta sig denna orättvisa. Det var mycket naturligare att hon blef qvar hos den sjuka, än Alice, som icke angick henne; det var hon, och alldeles icke en fremmande, som borde ersätta Henriette. Hvarföre skulle hon icke kunna vara likaså nyttig som Alice? Dessutom hade man ju ej annat att göra än sitta der; fru Harvill var så förståndig, att man kunde fullkomligt lita på henne; men efter der borde vara ett fruntimmer af slägten, torde det väl vara hon sjelf. Hvad skulle hon göra i Upercross utan sin man? Hon skulle leds ihjäl. Man visste ganska väl att hon icke kunde vara allena utan att angripas af sina nerfanfall; men det gjorde dem alla lika mycket. Angående barnen, kunde man skicka dem till deras farmor och faster, hvilket skulle skingra deras sorg &c. &c. Med ett ord, hon förebar så många eländiga skäl, att Carl, som ej längre kunde fördraga denna flod af ord och klagomål, gaf slutligen efter för att äga lugn, och det beslöts att begge systrarne skulle byta med hvarandra.

Aldrig hade Alice varit så missnöjd med Marias infall som nu; men hennes man hade fällt utslaget, man borde väl underkasta sig det; dessutom hade man ingen tid att förlora med öfverläggningar, man måste resa. Carl åtog sig att ledsaga den svaga Henriette; Bentick erbjöd Alice sin arm; under vägen erinrade hon sig de många sinnesrörelser hon på samma väg hade erfarit: det var der hon om morgonen beundrat den sköna utsigten, under det hon afhörde Henriettes planer, som snart ville gifta sig med sin kusin, och önskade att han skulle efterträda doktor Schirley i Upercross; litet längre bort hade hon träffat sin slägtinge Elliot, som hon för längre tid tillbaka önskade känna; han behagade henne, och hon tycktes behaga honom: Alice erinrade sig äfven Wentworths blick; men alla dessa mer eller mindre behagliga känslor voro utplånade; en ganska alfvarsam sorg aflöste dem: ”Ack! tänkte hon, hvarföre är det icke mig i stället för Lovisa som döden hotar? Min varelse är hvarken nyttig eller behaglig för någon; förlusten af mig skulle icke väcka någon sorg, som kunde jemföras med den Wentworth nu erfar. Hvarföre skall hon dö, hon som bör kunna blifva så lycklig, hon som är älskad under det jag . . .; men det är mitt fel, endast mitt fel! fordom älskade han mig som han nu älskar Lovisa.” Inbegripen i sina tankar, gaf hon i början ringa akt på kapten Bentick, som med känsla talade om den bedröfliga händelsen; de tänkte alltför lika att icke förstå hvarandra; begge insågo de Wentworths olycka om Lovisa föll ett offer, och, oaktadt de förhoppningar fältskären gaf, ansågo de henne ganska dålig så länge hon ej återfått sin sansning. Deras sympathi ingaf dem en ännu högre grad af välvilja för hvarandra, och utan att de meddelade hvarandra sina tankar, gjorde de begge inom sig det löfte, att söka alla tillfällen att åter få råkas. De anlände till värdshuset, der Wentworth väntade dem; en vagn med fyra hästar stod färdig, och stannade vid nedersta trappan. Systrarnas byte var honom en plågsam öfverraskning: hans förvåning, hans förändrade utseende, som var än dystrare; meningar började och åter afbrutna, frågor till Carl med alla tecken af sorg, var ett förödmjukande emottagningssätt för Alice; det borde åtminstone öfvertyga henne att hon endast var värderad i den mån hon kunde vara Lovisa nyttig. Hon bemödade sig att vara lugn och rättvis; det var i synnerhet derföre, att Lovisa intresserade Wentworth, att han skulle bli olycklig om han förlorade henne, som hon skulle hafva skött henne med ett större nit än man kan hafva för ett föremål, som icke upptager den första känslan: hon hoppades att han åtminstone icke skulle tänka att hon nekade uppfylla en väns pligt bredvid en ung person, som han tycktes vara tillgifven.

Han upphjelpte henne och hennes reskamrat i vagnen, och satte sig emellan dem: Alice var delad emellan öfverraskningen och rörelsen att finna sig så nära och kanske ändock så långt ifrån honom. Huru skulle denna resa aflöpa? huru skulle de förhålla sig emot hvarandra? hvad skulle de säga hvarandra? Detta kunde hon icke förutse. Allt gick ganska naturligt till, han sysselsatte sig helt och hållet med Henriette, vände sig alltid till henne, men det skedde helt otvunget och endast i den afsigt att ingifva henne mod, förhoppning och styrka att underhålla detsamma hos sina föräldrar: man begrep att han gjorde allt, för att gifva sig ett visst lugn, så väl i sin röst som i sina manér; det tycktes vara hans ändamål att bespara Henriette hvarje sinnesrörelse. En enda gång, då hon var tröstlös öfver den sista promenaden på bryggan och bittert ångrade att hon icke lagt sig deremot, erinrande sig att Lovisa ovillkorligen ville det, ångrade han sig och utropade häftigt.

”Tala icke derom, säg ingen ting; förebrå icke eder syster något, det är jag, endast jag som är skulden dertill! Jag berömde ofta hos henne denna bestämda karakter, denna ståndaktighet, för hvilken hon nu är ett offer. Jag förutsåg faran och undanröjde den icke så som jag bordt. Så liflig, så beslutsam! O Gud! hvilka mördande förebråelser! bästa, älskvärda Lovisa!” Alice såg, att han i detta ögonblick sjelf tviflade, att hans förra tänkesätt var det rätta i afseende på fördelarne af en bestämd karakter, att han ändtligen fann huru den, liksom alla själens egenskaper, borde hafva sina gränsor och att en böjlig karakter, som någon gång låter öfvertala sig, bidrager mera till sällheten än den som fortfar i att vara envis.

De reste fort, och vägen förekom dem knappt hälften så lång som föregående dagen, emedan de fruktade för framkomsten; emellertid var det helt och hållet natt när de nalkades Upercross. I vagnen rådde en stunds djup tystnad; Henriette lutade sig emot vagnsdörren och med schawlen dragen öfver ansigtet, såg det ut som hon såf; hvarken Alice eller kapten sade ett ord, då i det de körde uppföre sista backen, han närmade sig till henne och hviskade:

”Jag har tänkt på bästa sättet att kunna bereda herre och fru Musgrove på att bära deras olycka; Henriette får ej strax visa sig; hon kan icke undertrycka sin smärta; ni skall sitta qvar i vagnen med henne, och jag skall sjelf säga dem huru mycket Henriette bör skonas: de göra då för hennes skuld hvad de icke göra för sig sjelfva, och ålägga sig att återhålla sin sorg, för att icke öka Henriettes. Gillar ni detta, miss Elliot?” Hon gillade det; han syntes tillfredsställd, och sade ingen ting vidare; men detta vädjande till hennes pröfning, denna aktning för hennes omdöme, gjorde henne ett stort nöje; deruti såg hon en återstod af vänskap och förtroende. Då man förlorat allt, är det ganska litet som förnöjer en.

Allt gick som Wentworth hade förutsett det: han berättade händelsen med så mycken förmildring som var möjlig; Alice använde allt sitt deltagande för att trösta och lugna dem; då det hade lyckats för henne, och kapten Wentworth såg föräldrarne så lugna som de möjligtvis kunde vara, och deras dotter som på allt sätt bjöd till att trösta dem, gaf han tillkänna sin afsigt att återvända till Lyme med samma skjuts, och så snart hästarne hade hvilat sig litet, reste han.

Slut på Första Delen.

---