Familjen Elliot/19

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Sjette kapitlet
Familjen Elliot
Skildringar af Engelska Karakterer
av Jane Austen
Översättare: Pauline Westdahl

Sjunde kapitlet
Åttonde kapitlet  →
Familjen Elliot är den första svenska översättningen av Jane Austens verk. Egentligen är det dock en översättning från franskan av Isabelle de Montolieus mycket bearbetade översättning La Famille Elliot.


[ 105 ]

SJUNDE KAPITLET.

Just under det att amiral Croft yttrade sin önskan, att hans svåger skulle komma till Bath, anlände Wentworth dit; han träffade honom hemma, och följande dagen såg Alice honom händelsevis. Elisabeth och fru Clay föreslog henne att följa med till köpmangatan i Milsom-Street, för att handla litet; herr Elliot gjorde dem sällskap. Knappt voro de i [ 106 ]Milsom-Street, förrän det kom en regnskur, nog stark för att väcka deras önskan om ett skygd; de gingo in i en bod. Elisabeth märkte, ett stycke derifrån, lady Dalrympels vagn, som stadnade utanför ett magazin; hon hoppades, att i den skulle vara ett rum åtminstone för henne, och bad sin kusin Elliot att begära det, å hennes vägnar, af grefvinnan; han sprang och kom snart tillbaka, med helsningar ifrån lady Dalrympel, som ansåg sig lycklig att kunna vara damerna Elliot till tjenst, och skulle om några minuter komma och hemta dem; hon var endast ledsen deröfver, att hennes vagn ej kunde rymma flere än fyra personer, och som miss Carteret åtföljde henne, kunde hon blott taga, två fruntimmer med. Elisabeth såg först på sin vän och sedan på sin syster: den ena af hennes blickar sade: Det blir ni; den andra: Det blir icke du. Alice förklarade dem så, och som hon ej hade någon lust att vara tillsammans med de förnäma slägtingarna, och hon ej ville, att man förbigick henne, så skyndade hon sig att säga, det hon ej fruktade för regnet, att hennes kängor vore täta, att de friade henne för fuktighet; att med hjelp af sin kusin Elliots arm skulle hon snart vara hemma; och att hon med nöje lemnade sin plats åt fru Clay. Men till hennes stora förvåning, nekade fru Clay att antaga den, försäkrande, att hon alldeles icke åker, när miss Elliot skulle gå, och att [ 107 ]hon väl hoppades, att herr Elliot också ville göra henne sällskap. Alice fortfor i sitt påstående, fru Clay gjorde det äfven och, oaktadt Elisabeths tecken, blef hon vid sitt beslut. Alice och fru Clay voro så envisa i sina komplimanger, att herr Elliot och Elisabeth nödgades bestämma utgången. Elisabeth påstod, att fru Clay hade början till snufva och borde vara rädd om sin helsa. Herr Elliot undersökte kängorna, och förklarade, att hans kusin Alices voro tätare: fru Clay blef således tvungen att gifva efter, och spela rolen af den ädla Elisabeths dame d’honneur. Alice, förtjust öfver att vara befriad derifrån, lemnade dem, och gick att sätta sig vid fönstret, för att iakttaga det ögonblick, då regnet skulle sakta sig. Hon var knappt ditkommen, förrän hon såg kapten Wentworth, som gick på gatan; en darrning öfverföll henne; ingen märkte det; men hon blygdes öfver sin egen svaghet och öfver den starka rörelse, hon erfor. Det varade några minuter, som hon ej kunde urskilja något af de föremål, hvilka omgåfvo henne; förvirring och tankspriddhet beherrskade hennes förstånd och hjerta. Sedan hon åter sansat sig, såg hon Elisabeth och fru Clay, som talade med hvarandra och gaf icke akt på henne. Herr Elliot, alltid artig, hade gått till en gata i granskapet, för att uträtta en kommission åt fru Clay.

[ 108 ]Hastigt fick Alice lust att öppna dörren till magazinet, för att se efter om det ännu regnade: månne det var enda anledningen dertill? Ville hon icke öfvertyga sig om, huruvida hennes ögon hade bedragit henne? Men hennes hjertklappning sade henne ännu, att det var Wentworth, som hon hade sett. Han gick mycket fort, och visserligen var han nu ur ögonsigte; det är således endast begäret att öfvertyga sig, det regnet upphört, som oemotståndligen drar henne till dörren. Hon är der; dörren öppnas utifrån, Wentworth synes, med flera af sina bekanta, som han hade träffat ned på gatan och nu följt med ända till detta magazin. Han blef ganska bestört att se sig midt emot Alice; utan tvifvel var hon icke mindre upprörd; men denna gång hade hon den förmån framför honom, att icke vara öfverraskad. Första ögonblickets förvirring, som förorsakades af hans närvaro, var skingrad; men det återstod henne ännu mycket att känna och dölja: oro, plåga, nöje, fruktan, hopp; hon var i ett tillstånd, som ej låter beskrifva sig, som på samma gång väcker glädje och smärta: ack! ja, glädje! ty för första gången, sedan hon å nyo såg honom, tyckte hon sig se en skymt af hans första känslor. Han hade rodnat; några ord, som han sade henne i detsamma han helsade, och som hon knappt hörde, gaf tillkänna förlägenhet och rörelse; han gick sedermera några steg tillbaka och [ 109 ]tycktes icke höra, hvad en af fruntimmerna i hans sällskap sade honom; han syntes fördjupad i sina tankar; Alice kunde icke sluta till, huru vida de voro gynnande för henne; det som hans åtbörder uttryckte, var förlägenhet.

Efter en liten stund närmade han sig henne och tilltalade henne åter; ömsesidiga frågor i likgiltiga ämnen, å hvilka hvarken den ena eller den andra afvaktäde svaret, utgjorde deras samtal. Alice var öfvertygad, att det var något som plågade honom, och att han icke var nöjd. Då de voro i Upercross och Lyme, och ej kunde undvika att tilltala hvarandra, visade han sig mycket lugn och liknöjd; nu bjöd han till att vara på samma sätt, men det lyckades honom icke. Någon ting omärkligt för alla bevisade Alice, att han var förändrad; men på hvad sätt? Hon kunde ej säga det, inga spår af lidande syntes hos honom; hvarken hans helsa eller hans glädtighet hade undergått någon förändring: han talade om Upercross, om Musgroves, med den naturligaste ton i verlden. Då han talade om Lovisa, såg hon i hans blick, i hans småleende, något som hvarken uttryckte harm eller sorg; nöje kunde det icke vara: han var synbarligt förlägen, illa till mods. Ack! tänkte Alice, det är ändock alltid han, det är Wentworth, ur stånd att förställa sig, oaktadt allt sitt [ 110 ]bemödande, och att förkläda sina känslor; han vill ej synas sårad af Lovisas ostadighet; men hans hjerta lider och förråder honom.

Det bekymrade men förundrade henne icke, då hon såg, att Elisabeth lotsade icke känna igen honom; han var så litet förändrad, att det var omöjligt att misstaga sig; dessutom hade de gifvit hvarandra en ömsesidig blick, som lemnade intet tvifvelsmål öfrigt; hon såg i Wentworths ansigte, att han var på vägen helsa på miss Elliot som på en gammal bekant, och i sin systers, det utmärktaste förakt; hon vände sig bort och gaf ej den ringaste akt åt kapten.

Lady Dalrympels vagn, som hon med den öfverdrifnaste otålighet väntade, anlände slutligen; en betjent begaf det tillkänna. Det hade å nyo börjat att regna; Elisabeth talade så högt till fru Clay, i det hon bad henne skynda sig för att icke låta sin kusin grefvinnan vänta, att hon derigenom skulle låta alla förstå, att lady Dalrympel var hennes kusin, och att hon kom för att hemta henne i sin vagn; men det, som litet bedröfvade denna stolta skönhet, var, att hon ej hade någon, som gaf henne armen: den kära kusin Elliot var ej återkommen; och, under det hon bannade fru Clay, som hade skickat bort honom, stödde hon sig mot hennes arm och nalkades dörren, [ 111 ]endast åtföljd af lady Dalrympels betjent. Kapten Wentworth lät dem gå och närmade sig till Alice, som han trodde höra till sällskapet samt erbjöd henne sin arm för att ledsaga henne.

”Jag är er mycket förbunden, sade hon; jag följer ej med min syster; vagnen kunde ej rymma oss alla tre, jag har lemnat min plats och går hellre.”

”Men det regnar.”

”Å! ganska litet. Dessutom skall jag vänta. . .”

Efter ett ögonblicks paus, sade han, skrattande: ”Ehuru jag ej varit i Bath längre, än sedan i går, har jag redan antagit landets sed. (Han visade Alice en paraply.) Jag ber er begagna den, om ni beslutat gå; det skulle likväl vara försigtigare att tillåta mig skaffa er vagn.”

Hon tackade honom åter, men undanbad sig hans förbindliga anbud och upprepade, att det regnade obetydligt. ”Om en stund måtte det väl afstadna, tillade hon, och jag måste vänta på herr Elliot, som följt oss och snart skall komma tillbaka.” Ack! huru mycket heldre hade hon icke föredragit Wentworths arm och paraply! Men Alice iakttog alltid [ 112 ]convenancen, och, om hennes kusin Elliot återkommit, utan att finna någon, hade han med skäl ansett sig sårad.

Knappt hade Alice slutat sitt tal, förrän, herr Elliot syntes: kapten Wentworth kände honom strax. Det var ingen skilnad på den, som steg in och den som gick utföre trappstegen på den lilla trappan i Lyme, och som stadnade för att låta dem gå förbi, och beundrade Alice; man kände igen samma uttryck, då han talade till sin kusin; men nu tillkom den ljufva förtroligheten af en slägtinge och en vän: det tycktes, som han endast såg och sökte henne. Han gick strax till henne, ursäktade sitt långvariga dröjsmål; han lät fintligt förmärka, huru hoppet att träffa den bortresta vagnen hade nödgat honom fördröja sin återkomst; han tackade henne, att hon väntat på honom, och, skyndande på henne att begagna ett ögonblick, som det ej regnade, tog han sakta sin kusins arm och drog henne med sig; hon hann knappt kasta en och blyg blick på Wentworth och gifva honom sin afskedshelsning.

Så snart de ej mer syntes, talade fruntimren, som Wentworth följt in, om Alice. ”Hennes kusin tyckes älska henne, sade den ena af dem, skrattande — Elliot är mycket kär i henne, sade en annan, [ 113 ]och utan att vara någon trollkarl, kan man förutsäga hvad som skall hända; han är alltid med henne, han lefver med familjen, och det blir snart en dubbel förbindelse, det ser man tydligt: det är dessutom en ganska vacker karl, och man säger, att han skall vara ganska älskvärd.

Han är rätt bra, sade den första, och min vän, miss Atkinson, som för några dagar sedan ätit middag tillsammans med honom hos Wallises, säger, att det är den behagligaste kavaljer, hon någonsin har träffat.

Miss Alice blir lycklig; hon förtjenar det; hon är fullkomligt älskvärd och god. — Hon är äfven ganska vacker, det försäkrar jag er; betrakta henne noga; hon har hvarken sin systers bländande hy eller hennes regelbundna anletsdrag; men hon har så mycket behag, så mycket uttryck i sitt ansigte, en så ljuf blick! Jag vet, att man i familjen talar litet om Alice; men jag förklarar, att hon behagar mig mycket mer än Elisabeth! Mig också, och mig äfven, var den allmänna rösten: endast Wentworth bibehöll en djup tystnad.

”De kunna icke jemnföras, tillade en af fruntimmerna; men de flesta karlar föredraga det [ 114 ]bländande framför det fina. Det fägnar mig, att herr Elliot gjort ett undantag; han skall bli belönad derför; miss Alice skall göra honom till den lyckligaste man.” En qväfd röst hade kunnat höras från Wentworths bröst, men han vände sig hastigt om, och man fäste ingen uppmärksamhet dervid.

Alice ville under vägen, då hon gick med sin kusin, också bibehålla tystnaden; hon hade varit honom mycket förbunden, om han hade ledsagat henne ända hem, utan att säga ett ord. Ehuru han visade henne den största omsorg och uppmärksamhet och gick så långt, att han ej talade om annat än det, som kunde vara angenämt för henne, eller i ämnen, der de tänkte lika, t. ex. i ett utmärkt och rättvist loftal öfver lady Russel; anföranden emot fru Clay, minnet af Lyme, ingenting intresserade henne. Aldrig hade det förekommit henne så ledsamt att höra och svara; hon kunde ej tänka på något annat än kapten Wentworth, om den förändring, som tilldragit sig med honom och som hon ej begrep. Fredrik syntes på en och samma gång liknöjd och intagen af några tankar. Saknade han Lovisa? Hade han förgätit henne? Innan denna fråga blef afgjord, kunde hon icke vara lugn. Ack! Alice hade beslutat att vara vis, förståndig, att aflägsna all inbillning ifrån sina tankar, alla falska förhoppningar, och i detta [ 115 ]ögonblick var hon tvungen att tillstå för sig sjelf, att hon ännu var långt ifrån att hafva den ståndaktighet, hon föresatt sig. Hon önskade veta, om Wentworth ämnade stadna någon tid i Bath, eller om han blott kom dit i förbiresan. Fredrik hade ingenting yttrat derom, men det var all anledning att tro, det han skulle blifva qvar hos sin syster; i detta fall, enär alla i Bath råkas, skall lady Russel säkert komma att se honom: huru skall hon bemöta honom? Må hända som Elisabeth, icke lotsa känna igen honom? Alice hade nog mycket att tänka på, för att önska sig allena. Hon hade redan nödsakats säga lady Russel, att Lovisa Musgrove skulle gifta sig med kapten Bentick; hennes väns bestörtning liknade ett bedraget hopp. Wentworth hade icke varit nämd; men då lady Russel får se honom i Bath, skulle hon kunna sammanbinda dessa begge idéer och tänka att, försmådd af Lovisa, ville han åter inställa sig hos Alice, och den stolta ladyns högmod, hennes öfverdrifna fördom för sin gunstling, skulle ökas vid denna tanke.

Följande dagen gjorde de deras vanliga promenad tillsammans i vagn: medan de reste genom staden, väntade Alice sig att träffa Wentworth, och både fruktade och önskade det. Hon såg sig länge omkring åt alla sidor och tviflade att få se honom; men då de kommo in i Pulteney-Street blef hon varse honom, [ 116 ]till höger om gatan, på lady Russeis sida, ehuru han var temligen långt borta. Flere karlar hade samlat sig omkring honom: grupper af promenerande gingo och kommo; men hans sköna gestalt var alltför utmärkt för att taga vilse på den. Hon vände sig ovilkorligen till lady Russel, för att se, om hennes blickar följde samma riktning som hennes egna, ehuru hon ej förmodade, att lady Russel skulle, likaså fort som hon, känna igen Wentworth från ena ändan af gatan till den andra. Nej, hon ser honom visst icke, förr än han står midt för henne. Alice räknade, huru många gånger hjulen rullade omkring och Wentworths steg, och bäfvade för det ögonblick, då de skulle mötas, då hon skulle besvara sin väns frågor, bekänna för henne, att hon redan sett honom, att ännu finna hos henne samma orättvisa fördomar: ögonblicket nalkades, kapten var endast några steg ifrån dem, och lady Russel, vänd emot vagnsdörren, förbi hvilken han skulle gå, kunde ej undvika att se honom; det såg äfven ut, som hon sökte honom: hon hade lätteligen kunnat flytta sig, tala vid Alice, se åt motsatta sidan! Men nej, hon vände nästan ryggen åt sin följeslagerska och syntes med största uppmärksamhet se på det, som tilldrog sig på gatan. Slutligen vände lady Russel sig om; utan tvifvel ämnade hon tala till Alice om honom; men på hvad sätt? Miss Elliots hjerta klappade till den grad, att hon ej [ 117 ]visste, huru hon skulle kunna svara. ”Det måtte förundra er, Alice! sade lady Russel, att mina ögon varit fästade på den der sidan af gatan; jag sökte att få se några fönstergardiner, som lady Falkland oupphörligt talade om för mig i går aftons; hon hade anmärkt dem, då hon reste förbi, men kunde ej påminna sig nummern på huset: hon försäkrade, att der äro de rikaste och präktigaste draperier hon sett, sedan hon kom till Bath; jag var nyfiken att döma derom, men, ehuru sorgfälligt jag sett derefter i alla fönstren, på den sidan hon anviste mig, blef jag ej varse några draperier, som liknade dem lady Falkland beskrifvit för mig.”

Alice välsignade draperierna, hvarigenom Wentworth undkom lady Russels blickar; men, under det hon betraktade sin vän, hade hon sjelf försummat att ge, om Wentworth hade varseblifvit henne: och hon ångrade det.

En eller två dagar förflöto utan någon intressant tilldragelse. Theatern och brunns-salongen voro icke i sir Walters och miss Elisabeths smak; man fann der en alltför blandad sällskapskrets; deras nöjen för aftonen bestodo i några eleganta, hederliga och ganska tråkiga gamla ladys sällskap och ett ledsamt parti whist; emellertid segrade någon gång sir Walters [ 118 ]håg att för allmänheten visa sin sköna gestalt, så väl som Elisabeths, när någon namnkunnig artist gaf en concert. Det var nu en sådan ditkommen, som gynnades af lady Dalrympel; det var en familje-affär, som man omöjligen kunde manquera, och ingen glädde sig mer deråt än Alice. Trött vid att ingenting veta, att icke en gång höra den mannens namn, på hvilken hon beständigt tänkte, att bo på samma ställe som Wentworth, och ej se honom oftare, än om han hade varit trettio mil derifrån; hon väntade med otålighet dagen, då concerten skulle hållas. Man sade, att den skulle blifva ypperlig. Kapten Wentwort älskade god musik med passion; han skulle visserligen bivista den: hon trodde att, om hon fick tala med honom, vore det ock endast några minuter, skulle hon läsa i hans hjerta, som hon fordom gjorde det. Hon var så förvirrad, då hon första gången såg honom, att det ej var underligt, att hon icke kunde upptäcka hans verkliga känslor, rörande Lovisas giftermål; men nu väntade hon sig att se det, och hon kände sig hafva mod att möta honom, att tala till honom som till en gammal vän. Hon var öfvertygad om, att lady Russel hade sett honom, och att historien om draperierna endast var en undanflygt, för att icke tala om honom. Sir Walter, som Wentworth dagligen besökte, då han gjorde sina uppvaktningar hos Alice; Elisabeth, som beständigt brydde [ 119 ]henne för sin eröfring och sin vackra löjtnant, kunde icke, borde icke kunna så glömma honom, att de icke skulle helsa på honom. Förargelsen styrkte henne, hon gjorde sig ett löfte, att genom sin vanliga uppmärksamhet godtgöra sin familjs orättvisa emot en gammal bekant.

Concerten var utsatt till följande dagen; i den förmodan, att dermed skulle dröja längre, hade Alice lofvat tillbringa sin afton hos Fru Smith; men hon gjorde sig inga skrupler öfver att gå och ursäkta sig hos henne, och att lofva henne ett långt besök dagen derpå. Hennes vän samtyckte dertill af allt hjerta och sade henne, att det gjort henne ledsen, om hon hindrat henne ifrån ett nöje! ”Jag tycker mer om att få se er efter concerten, tillade hon; ni skall då berätta mig något om den; jag vill gerna veta hvad som tilldrager sig i verlden. Säg mig fort, med hvem ni följer?”

Alice underrättade henne derom. Fru Smith sade ingenting; men, då de skiljdes åt, yttrade hon med ett uttryck af bedröfvelse. ”Jag önskar af allt mitt hjerta, att denna concert matte svara emot eder väntan, och jag tviflar icke derpå. Bästa Alice, försumma icke att komma till mig i morgon; jag vet ej, [ 120 ]men det anar mig, att jag hädanefter icke får några besök af er.”

Alice blef så förvånad, att hon ej visste, hvad hon skulle svara; hon förblef tyst ett ögonblick, och, som hon ej hade tid att gå in i någon förklaring öfver detta ämne, åtnöjde hon sig med att ömt omfamna sin vän, och gick att träffa lady Russel, som väntade henne i sin vagn.