Familjen Elliot/18

←  Femte kapitlet

Familjen Elliot Skildringar af Engelska Karakterer av Jane Austen Översättare: Pauline Westdahl Sjette kapitlet

Sjunde kapitlet  →

Familjen Elliot är den första svenska översättningen av Jane Austens verk. Egentligen är det dock en översättning från franskan av Isabelle de Montolieus mycket bearbetade översättning La Famille Elliot.

SJETTE KAPITLET.

Man var i början af Februari; Alice hade bott i Bath öfver en månad. Hon längtade med otålighet efter underrättelser ifrån Lyme. Maria skref henne sällan till, nämde aldrig något annat än sina nerver och sin ledsnad. Det var redan trenne veckor sedan hon haft bref, i hvilket hennes syster berättade henne att Henriette var qvar i Upercross hos sina föräldrar, och att Lovisa, ehuru alldeles frisk, men under föregifvande af sin svaghet, ännu vore qvar i Lyme. Men en morgon, då herr Elliot gjorde sitt vanliga besök, nalkades han henne, och sade med ett förnöjdt utseende: ”Jag är nog lycklig, min älskvärda kusin, att kunna lemna er goda underrättelser om edra vänner i Lyme. Jag har på morgonen vid kaffebordet, träffat herr Scott, fältskären från Lyme, densamme som har skött miss Musgrove efter den förskräckliga händelsen med henne: han tror sig hafva frälst hennes lif och med detsamma en kavaljers, som var henne mycket tillgifven och gerna följt henne i grafven, och, hvilken hon nu skall följa till altaret, hvilket lönar sig mycket bättre. Hon skall gifta sig: säkert vet ni det?

Ja . . . nej . . . jag var ej viss derpå . . . ,” svarade Alice ganska upprörd.

”Ni var åtminstone öfvertygad om den känsla hon väckte? Herr Scott säger att han aldrig sett en sådan förtviflan under det hon var i fara, och så ömma omsorger; hon har också icke dröjt att belöna honom.

”Hvem är hennes man?” frågade sir Walter vårdslöst. ”På min ära har jag icke förgätit hans namn; jag förblandar tillnamnen. Det är en kapten vid flottan . . . på Laconia, tror jag. Ja, det är visst så. Finns det icke ett skepp med detta namn? Men miss Alice skall säga oss namnet på sin väns älskare.”

Alice hade stigit upp. Visserligen kände hon detta namn, som alltid stod närvarande för hennes tankar; men hon kunde ej fördraga att det nämdes i hennes fars och systers närvaro, hvilka säkert skulle erinra sig hvad hon ville bjuda till att glömma. Låtsande således, som hon icke hört hvad herr Elliot sade, gick hon in i sin kammare att söka återhemta sig och vinna lugn. Hon hade väntat sig denna utgång, och hade äfven önskat den såsom ett medel att befordra Wentworths sällhet. Han hade följt henne i grafven! upprepade hon. Ack! måtte han lefva, och måtte hon göra honom så lycklig, som jag skulle hafva bjudit till att göra det, om . . . om jag förstått att älska honom som han förtjente, om jag hade, som Lovisa, haft denna ståndaktighet i karakteren, denna bestämdhet i viljan, som, nu ser jag det, är nödvändig, då det angår vårt öde i lifvet. Ack! visserligen var han skyldig att hålla denna flickan skadeslös för sina lidanden; men kunde de jemföras med mina, och har icke han också grundlagt dem? Nu, är allt förbi; minnen, kärlek, hopp, j skolen utplånas ur mitt hjerta! Detta grufliga ögonblick upphäfver den fåfänga tanke, som ännu smickrade det! Hon tillstod för sig sjelf att, så länge Wentworth ännu var fri, hade hon ej det ringaste bemödat sig att jaga honom ur sitt hjerta; nu bör hon det, och utan tvifvel skall det lyckas henne: hennes väns man skall numera intressera henne blott som en vän. Ifrån detta ögonblick beslöt hon att glömma honom, och bjuda till att lugna sitt förstånd. Hon tager en bok, gör en promenad och kommer ej in förrän till middagen med temligen skenbart lugn. Herr Elliot var ej mera der; Elliotska familjen brydde sig icke vidare om Lovisa och kapten på Laconia; ingen fråga mer derom. En bjudning för morgondagen till lady Dalrympel var väl vigtigare.

Alice var på aftonen sysselsatt att servera thé, då betjenten lemnade henne ett tjockt bref, på hvars utanskrift hon igenkände Marias hand och, till sin stora förvåning, några rader med komplimanger från amiral och fru Croft, som för några timmar sedan hade anländt till Bath. Crofts i Bath, just då deras bror skulle gifta sig! Är det någon sjukdom, som fört dem dit? Har man åt Lovisa ordinerat bad, för att fullborda återställandet af hennes helsa? Den arma Alices hierta slog våldsamt och bevisade henne, att det ännu ej undergått någon förändring. Marias bref skulle förmodligen underrätta henne derom: af dess ovanliga tjocklek föreställde hon sig, att hon omständligen skulle berätta utgången af sin svägerskas giftermål. Hon hade ingen lust att läsa det i sin slägts närvaro; och, då hon lagt det i sin förklädesficka, fortfor hon att servera thé.

”Croft här! utropade sir Walter, det är alltför besynnerligt; ägaren — och arrendatorn! af Kellinch-Hall på ett och samma ställe! Hvad hafva de skickat dig, miss Alice?”

”Ett bref från Upercross, min far; det är ifrån Maria!”

”Det är bra, sade sir Walter; ett bref från min dotter, från fru Carl Musgrove är ett ganska lempligt pass; men, i allt fall, skulle jag hafva gjort amiralen en visit: jag vet, hvad man är skyldig den mannen, som bebor Kellinch-Hall.”

Man hade slutat dricka thé, Alice satte sig längre bort vid ett bord att läsa sitt bref; hon kunde ej vänta längre; hon öppnade det, hon såg, att hennes syster hade börjat det flere dagar förut. Vi vilja lemna en profbit af den sjelfkära Marias stil:

1:sta Februari, Upercross, hyddan.

”Jag gör dig ingen ursäkt för min tystnad, emedan jag vet, huru likgiltiga slägtens bref äro för dem, som bo i Bath; du är visserligen alltför lycklig för att tänka på Upercross, som ej har något intressant att erbjuda. Våra julnöjen hafva varit ganska tråkiga: herr och fru Musgrove hafva tagit en sådan mängd med barn i deras hus, att de ej kunnat gifva en enda middagsmåltid åt våra grannar. Jag räknar icke Hayters, som oupphörligen äro här, för att glömma ledsnaden vid deras afskyvärda gård. Ändtligen äro dessa osmakliga högtidligheter förbi, endast barnen hafva varit nöjda med dem; de reste i går tillbaka till skolan, undantagande de små Harvills. Du skall blifva litet förundrad, tror jag, öfver att de ännu icke återrest hem. Fru Harvill är just icke någon öm mor, efter hon så länge är skild ifrån sina barn; dessutom finner jag dem alldeles icke artiga: de små flickorna hänga med näsan öfver deras arbeten eller ritningar, och de små gossarne i böckerna eller på de leksaker, som överensstämma med deras uppfostran, och som bibringa dem undervisningar, under detsamma som de roa dem. Skulle du väl tro, Alice, att fru Musgrove oupphörligt berömmer dem, och älskar dem nästan mer än sina egna söner?”

”Hvilken faslig tid vi tillbringat denna vinter! Du vet icke deraf på dina sköna gator i Bath; men på landet fördubblar snön och de elaka vägarne obehaget; också har jag icke sett någon lefvande varelse hos mig sedan den sista veckan i Januari, utom Georg Hayter, som kommer oftare än jag önskade. Är det ej förargligt, att Henriette icke kan vara så länge i Lyme som Lovisa? Hon hade då kunnat glömma sin kusin, och kanske gjort en annan eröfring som bättre anstått mig.”

”Herr Musgroves vagn afgick i dag, för att hemta Lovisa och Harvills, som komma hit i morgon. Jag tror, att kapten Bentick äfven gör sällskap: ehuru jag finner honom rätt tråkig med sin vanliga bedröfvelse, är det ändock en fremmande, som man ej dagligen ser. Det är den artiga Wentworth, som vi behöfva till vår uppmuntran; men han kommer väl också snart. Vi äro bjudne att spisa middag uppe i stora byggningen, i öfvermorgon: fru Musgrove fruktar, att hennes dotter skall vara ganska trött efter resan, det är mycket löjligt; hon hade kunnat blifva i sitt rum för att hvila sig, och det hade passat bättre för mig att äta middag der i morgon: jag är angelägen, som du väl förstår, att komma ur min enslighet. Det fägnar mig, att vår kusin Elliot behagar dig, och jag ville äfven gerna göra hans bekantskap; jag kan icke trösta mig öfver, att det ej skedde i Lyme; der uti kände jag rätt väl igen min vanliga lycka: alltid förfela mina önskningar, alltid är jag den sista af min familj, som man lemnar någon uppmärksamhet.”

”Hvilken ofantlig tid, som fru Clay är hos Elisabeth! Inbillar hon sig att vara der för alltid? Kanske att, om hon lemnade sitt rum ledigt, skulle min far tillbjuda mig att vara någon tid i Bath; säg mig dina tankar härom. Jag begär icke att taga mina barn med mig, det skulle vara alltför svårt; jag kan nog på en fem, sex veckor lemna dem till deras farmor.”

”Just i ögonblicket fick jag veta, att Crofts resa till Bath, egentligen för amiralens helsa; Carl har händelsevis fått veta det; de hafva icke visat den höfligheten att underrätta mig derom, eller tillbjudit sig att medtaga mina bref: de uppföra sig icke emot oss som goda grannar; vi höra ej talas om dem, och likväl borde de vara förekommande emot sir Walter Elliots dotter. Carl förenar sig med mig, för att försäkra dig om vår vänskap. Din tillgifna syster,
Maria Musgrove.”

P. S. ”Det kostar på mig att meddela dig, att jag är långt ifrån att vara lugn, i afseende på min helsa. Jemina sade mig nyss, att källarmästaren har en böld i halsen; jag är öfvertygad om, att jag också får denna plåga: du vet, att jag är fallen för små åkommor i halsen; men den här är alfvarsam, och jag är ganska orolig deröfver.”

Alice hade genomögnat detta bref ifrån den ena sidan till den andra, i den förhoppning att finna något intressant; vid dess öppnande hade hon gissat att få se Wentworths och Lovisas namn; men Maria hade påhittat att, för första gången i sin lefnad, fylla fyra sidor, och att endast uppehålla sig vid obetydliga saker. Alice ångrade den rörelse, som detta bref hade väckt hos henne, då hon, i detsamma som hon lade in det i kuvertet, blef varse ännu ett skrifvet blad af följande innehåll:

”Jag lemnade mitt bref öppet, för att kunna säga dig, huru Lovisa uthärdat resan, och gjorde rätt väl deruti, emedan jag nu har mycket att tillägga. Att börja med, så fick jag i går afton med exprès en förbindlig biljet från fru Croft; hon erbjöd mig att taga med sig allt hvad jag kunde hafva att skicka dig; denna biljett är ganska artig och vänskapsfull, hvad den ändtligen borde vara; jag lemnar således detta långa bref till amiralen. Han mår ej väl; jag önskar uppriktigt, att Bath måtte blifva helsosamt för honom; det skall blifva rätt angenämt för mig, när de återkomma; vi kunne ej hafva bättre och artigare grannar.”

”Låtom oss nu orda något om min svägerska Lovisa; jag har någon ting att berätta dig, rörande henne, och det skall nog öfverraska dig. Hon anlände lyckligen i thorsdags med Harvills, och emot aftonen gick Carl och jag att se, huru det var med henne. Det förvånade oss att icke se kapten Bentick; han hade varit bjuden så väl som Harvills, och hvad menar du väl är orsaken, att han icke kom? Jag ger dig det att gissa i hundra, i tusende frågor . . . . . Derföre att han är kär som en dåre i Lovisa, hvilken han har skött under hennes tillfrisknande: hon har slutat med att äfven förälska sig i honom; allt var afgjordt dem emellan, innan hon reste. Han har skrifvit till herr Musgrove, för att begära hans dotters hand; han ville afvakta svaret, innan han personligen inställde sig: det är ganska gynnande för honom; hans stilla sätt att vara och den vård, han tagit om Lovisa, har tillvunnit honom hela slägtens tillgivenhet. Är du ej förvånad? Hade du kunnat föreställa dig denna passion? Har du ej trott, att det var kapten Wentworth, som hon älskade? Tror du ej, att han anser sig ganska bedragen? Hvarföre reste han också bort? Hans sköna var alltför mycket försvagad genom sina plågor, för att bibehålla en ståndaktighet, af hvilken hon så ofta berömde sig. Hon utstod ej första profvet. Om Wentworth nu kunde tänka på Henriette, och komma henne att glömma sin kusin, huru nöjd jag skulle vara! Slå fram det på något sätt till fru Croft; hon har mycket inflytande på sin bror, och kunde bestämma honom dertill. Herr Musgrove har skrifvit till Bentick, för att gifva honom sitt samtycke; han väntas i dag. Vi äro alla ganska nöjda; mamma Musgrove saknar litet sin stackars Richards kapten; men kapten Bentick kände honom också, då han var första löjtnanten på Laconia. Hvad mig angår, så vet du, att jag alltid sade, att kapten Wentworth ej var Lovisa tillgifven, jag trodde aldrig att det var kärlek. Han var för glad, han skrattade för mycket; den förebråelsen kan man icke göra kapten Bentick. Fru Harvill säger, att det förundrar hennes man, att hans syster blef så snart förgäten. För öfrigt är Lovisa begges gunstling; hon ersätter dem deras Fanny; händelsen med henne har helt och hållet förändrat henne; hon är nu likaså stilla som hon var yr; hon har fått smak för läsning tillsammans med Bentick, som läste för henne alla böcker du föreslagit honom. Apropos, jag gör dig min sorgbetygelse; Lovisa har beröfvat dig din tillbedjare; huru kunde Carl inbilla sig det? jag skulle vara ledsen, om han öfvertygat dig derom, och om du derföre skulle få något agg till Lovisa: vi vete nu, hvarföre han ville vara qvar i Lyme; förlåt dem begge; allt skulle gå bra, om Wentworth ville gifta sig med Henriette; försök att så tillställa och att vi måtte slippa den unga presten, som är mig odräglig.

Farväl, bästa Alice!”

Ack! ja visserligen var Alice förvånad; så mycket hade hon aldrig varit det; hon trodde knappt sina egna ögon: Lovisa gifter sig med Bentick! Wentworth är ännu fri! Vid detta ställe af Marias bref, undföll henne ett utrop af bestörtning. Elisabeth frågade, om någon af barnen vore sjuk. — Nej, min syster. Hvarföre skriker du då? hvarföre säger du, ack! min Gud? du har skrämt mig; hvad berättar Maria dig då?

Hon underrättar mig om sin svägerskas giftermål. — Du visste det genom herr Elliot; det borde icke förundra dig.

Han sade icke, med hvem hon skulle gifta sig.

Hvem är det då? frågade sir Walter.

En herr Bentick, kapten Bentick, nu var Alice lycklig att kunna nämna sin väns tillkommande make, utan att hvarken rodna eller blekna.

Bentick! upprepade sir Walter; det är ett kändt namn; du har sett honom: huru ser han ut?

Ganska behaglig.

Han är utan tvifvel stor? han har ett vackert militäriskt utseende?

Nej; hans växt är medelmåttig.

Nå! huru kan man säga, att en karl af medelmåttig växt, kanske till och med liten, har ett behagligt utseende? och en sjöman! låt honom få tio år till, och han skall blifva förfärlig; berättar man dig, hvad Crofts skall göra i Bath?

Amiralen? han fruktar, att han har gikt.

Gikt och svaghet, stackars gamle man! hvad jag beklagar honom! Reser han med ett spann? I hvilket qvarter skola de bo?

Alice kunde ej upplysa det!

Det är likväl hufvudsakligt att veta det, sade Elisabeth, innan man gör dem en visit; sådana qvarter finnas, dit det icke anstår oss att gå . . . . Huru mår Maria? Och utan att afvakta svaret: vet du, om Crofts har några bekanta här?

Jag vet det icke, men jag förmodar det; i amiralens stånd, och med den post han innehar, måtte han väl känna några menniskor i en sådan stad som denna.

Jag tänker, sade sir Walter kallt, att amiral Croft är i Bath mer känd som arrendator af Keilinck-Hall än genom sina militäriska förtjenster. Elisabeth, tror du, att vi våge presentera honom och hans fru, vid Laura-Place? Å! nej, nej, svarade Elisabeth lifligt; det är omöjligt! I det förhållande vi äre med lady Dalrympel, och framför allt såsom hennes kusiner, böre vi icke besvära henne med bekantskaper, som icke anstå henne; utom denna slägtskaps-förbindelse, kunde det vara detsamma; men hon skulle ej kunna neka oss något, utan att göra sig skrupler deröfver: det är mycket bättre att låta Crofts draga sig ur spelet, bäst de kunna. Här äro åtskilliga temligen löjliga officerare, hvilka jag träffar på promenaderna och, som man sagt mig, äro sjömän; Crofts kan sälla sig till dem.

Sir Walter gillade det, och ingendera talade vidare om Marias bref. Fru Clay var artigare; hon betalte sin gärd af höflighet, i det hon frågade efter den charmanta fru Carl Musgrove och hennes begge små gossar: sedan hade Alice frihet att draga sig undan.

Allena i sin kammare, läste och återläste hon sin systers bref. Ända hittills hade hon trott sig drömma; men ingenting var verkligare: Hon uppehöll sig länge vid dessa ställen af hennes berättelse: ”Tror du ej, att kapten Wentworth skall finna sig mycket bedragen? Hvarföre också resa bort? Hon gjorde sig ock den frågan, hvarföre: kanske har han lemnat fältet; han såg, att Lovisa ej mer älskade honom, eller ock gjorde han den upptäckten, att hon ej hade älskat honom. Hon kunde ej fördraga tanken på bedrägeri eller lättsinnighet, eller något slags dåligt förhållande mellan honom och hennes vän; antingen han hade skäl att beklaga sig öfver henne, eller hon öfver honom, var för henne en förtviflande tanke. Kapten Bentick och Lovisa Musgrove hade hon ansett så olika hvarandra, af så stridiga karakterer, uppförande och känslor, att det aldrig kunnat falla henne in, att de skulle närma sig hvarandra: den bekymmerslösa, lustiga, yra Lovisa Musgrove, alltid pratande, skrattande, hoppande; och den bedröfvade, känslofulla Bentick, alltid saknande, begrundande eller läsande. Hvilken sympathi hade nog mäktigt omfattat dem och förmått dem att så hastigt glömma, den ena sin intagande Fredrik? och den andra denna så tillbedda och så mycket saknade qvinna? Svaret följde af sig sjelft: ”Det är belägenheten och omständigheterna, som, oftare än man tror, bestämma menniskans öden; händelsen med Lovisa hade i flere veckor fört dem tillsamman under samma tak, uti ett hus, som var så trångt, att man oundvikligen måste träffas.” Bentick lemnade straxt sitt rum åt den sjuka, alla hans saker och böcker blefvo qvar; det gaf dem tillfälle att ofta råkas. Då Henriette reste, anförtrodde hon sin syster åt honom, som åt en bror; hon litade mer på honom än på sin Carl, eftersom han hade ett mildare och stillare väsende; han vårdade Lovisa, då hon tillfrisknade, med denna känsloömhet, som karakteriserade honom: den sjukas svaghetstillstånd gjorde henne så mycket intressantare. Wentworth var frånvarande, Bentick alltid närvarande med sin ömma uppmärksamhet, och han var icke otröstlig. Alice hade visserligen gjort intryck på honom; hans hjerta var sådant, som ville hafva något att sluta sig till: sorgen och saknaden voro ej nog för honom, och kärleken till ett lefvande föremål låg i hans natur. Lovisa var i hans tankar; hon fästade sig vid honom genom tacksamheten och af fåfänga att från honom förjaga minnet af denna så mycket saknade Fanny. Wentworth skrattade med henne, tycktes fördraga henne, men hade aldrig tydligt förklarat sig hvarken öfver sina afsigter eller sina känslor. Med ömhet och uppriktighet gaf Bentick sina tillkänna, och afvisades icke. Alice hade den öfvertygelsen, att de skulle blifva lyckliga; hon skulle göra Bentick gladare, och han skulle göra Lovisa känslofullare; redan förtjust i sjömannen, skulle hon snart bli det i Scott och lord Byron, om hon ej redan vore det genom allt hvad hennes älskare hade läst för henne under hennes sjukdom. Den tanken, att Lovisa Musgrove blifvit studerad och sentimental, var ganska rolig. Alice öfvertygades deraf, att man aldrig bör misströsta om något, och att ett fall kan åstadkomma stora förändringar i karakteren, i tycket och i ödet. Slutsatsen af hennes anmärkningar blef, att, om den qvinnan, som tycktes känna hela Wentworths förtjenst, kunde så lätt föredraga för honom en annan karl, borde hon icke länge vara saknad. Ack! det var icke saknad, som var orsaken, att Alices hjerta emot hennes vilja klappade, och som rodnade hennes kinder, då hon tänkte på, att Fredrik ännu vore fri! Hon blygdes nästan att känna något, som liknade en oförståndig glädje; ty Lovisas giftermål återväckte icke hos Wentworth den kärlek han hade haft för henne, förskönade henne icke i hans ögon, allt tycktes vara lika förbi för henne. Hon längtade med otålighet att få se Crofts; men när detta inträffade, så var det klart, att de icke kände händelsen. De första höflighets-visiterna gjordes och besvarades; man talade om Harvills, Musgroves, kapten Bentick, men man nämde ej ett ord om giftermålet.

Crofts bodde i det sköna qvarteret Gays-Street, till sir Walters stora tillfredsställelse; han var nöjd och stolt öfver sin arrendators rika anseende, sökte mera Crofts bekantskap, än de sökte hans. De hade mycket angenämare relationer i Bath, och som anstode dem bättre; dem, de hade med Elliotska familjen, voro snarare en följd af omständigheterna, än en förbindelse af eget val; deras ton, deras tycken, deras lefnadssätt, var i fullkomligt motsatt förhållande. De hade i Bath bibehållit alla sina vanor från landet. Man hade tillstyrkt amiralen att gå; hans hustru, som endast lefde för honom, uppmuntrade honom derigenom, att hon promenerade med honom; man såg dem dagligen tillsammans, de tyckte hvarken om spel eller de talrika folksamlingarne, som utgjorde sir Walters och hans dotters vällust. Alice, den enda som de dagligen velat se, mötte dem ofta; men hon satt vanligtvis i lady Russels vagn och bredvid henne; man måste då åtnöjas med en ömsesidig vänlig helsning; men lady Russel var mera fallen för ceremonier. Crofts behagade henne temligen, i synnerhet frun och, det oaktadt, var hon så litet angelägen om någon förbindelse med dem, att Alice var öfvertygad att, med alla de goda egenskaper som amiralens fru ägde, kunde lady Russel ändock icke förlåta henne, att hon var kapten Wentworths syster. För henne var det deremot en nästan oemotståndlig dragningskraft, och mot hvilken hon ej bjöd till att försvara sig. Hon kunde hos systern hoppas motsvarande känslor, som hon numera icke fann hos brodren. Crofts husliga sällhet hade också för henne ett obeskrifligt behag; hon fann der verkligheten af hvad hon så ofta hade drömt, då hon trodde sig bli hans maka, som hon älskade. När hon råkade dem på promenaderna, följde hon dem med ögonen, så långt hon kunde. ”De tala säkert om den, som jag beständigt tänker på, sade hon, och på hvilken det icke är mig tillåtet att tänka . . . Nej, jag bör ej att fästa mig vid dem; jag bör fly allt, som underhåller mina minnen, ända till dess jag hunnit helt och hållet utplåna dem; då, kanske, kan jag blifva detta lyckliga parets vän.” Det var en vällust för henne att se, med hvilken ifver, hvilken hjertlighet den gode amiralen tryckte sina fordna tjenstkamraters händer, när de träffades, och fru Crofts upplifvade blick, som älskade allt hvad som hörde till sjöstaten, likaså mycket som hennes man.

Alice, helt och hållet tillgifven lady Russel, promenerade sällan allena; det hände likväl en morgon, att hon hade några små upphandlingar att göra, och bad sin vän tillåta sig stiga ur, och återvända till Camben-Place; under det hon gick öfver Milsom-Street hade hon det nöjet att träffa amiralen; han var emot vanan också allena; han hade stadnat vid en gravyr-handlares bod, med händerna på ryggen; han tycktes alfvarsamt betrakta en gravyr, som föreställde ett sjöstycke; han märkte icke hvad som tilldrog sig utom honom; Alice blef nödsakad att sakta röra vid honom och att tilltala honom; men, så snart han kände igen henne, helsade han henne med sin vanliga glädtighet och sitt goda lynne.

”Ack! det är ni, miss Elliot! Jag tackar er tusendefallt för det ni kom till mig; det är att behandla mig som en vän, och ni gör rätt deruti. Jag var intagen af detta kopparstycke; jag går aldrig förbi denna bod, utan att stadna; jag träffar alltid något fartyg: det der som ni såg, är mycket illa bygdt; jag skulle ej våga att stiga uti det för tiotusende guineer, och se likväl tvenne karlar der på däcket, som se ganska lugna ut; ack! det arma folket; vid första vindkast, äro de i hafsbotten. Nå väl! bästa miss Elliot; huru mår ni? bra, som mig tyckes. Hvart går ni då så här alldeles allena? Kan jag följa er, kan jag vara er till någon tjenst?

Edert sällskap skulle vara mig ganska angenämt, om ni kan skänka mig det några ögonblick. Jag vänder om till Camben-Place.

Af allt mitt hjerta, miss Elliot; jag skulle gå ännu längre: ja, ja, tag min arm, vi skole göra en charmant promenad; och detta passar sig förträffligt, ty jag har något att säga er; vi skole samtala, under det vi gå. Stöd er vid mig; genera ej mer än Sophie. Jag går ej med nöje, om jag icke känner en fruntimmersarm hvila på min. ”Ack! hvilken usel byggnad! sade han, i det han sista gången såg på gravyren;” och de började nu att gå.

”Ni har något att säga?” sade Alice, som förutsåg, hvarom frågan vore.

Ja, min bästa miss Elliot, jag vill börja; men se der en af mina vänner, kapten Brigden, jag vill endast säga honom ett ord i förbigående; hvad han ser förvånad ut öfver att träffa mig med ett annat fruntimmer än min hustru! Stackars Sophie! hon har en reumatism i ena benet, och det håller henne hemma . . . . Hvad ser jag der nere? Amiral Brand och hans bror! . . . . . Godt! de gå en annan gata; det fägnar mig att icke råka dem; Sophie kan ej tåla dem. Jag tror, att de äro de ende sjömän, som hon ej tycker om; men de hafva uppfört sig emot mig som ett par galgfoglar; de hafva förledt den bästa af mina matroser. En annan gång skall jag berätta er den historien; nu vill jag säga er. . . . Ha, ha! se der baron Archibald Drew och hans sonson: han har sett oss; han helsar på oss med en slängkyss; det är derföre, att han tager er för min hustru, eller kanske ni känner honom?

Visst icke; det är en gubbe. . . . .

Ja, och en hedersman, men han skämmer bort sin sonson; han har honom hos sig, i stället för att sätta honom på ett godt fartyg. Den der stackars Archibald! Det är också för giktens skull som han kommer hit. Tycker ni icke, miss Elliot, att Bath är ett angenämt ställe? Man lefver der, som man vill. Jag träffar mina gamla vänner eller kamrater öfverallt på gatorna; man pratar en stund, man gör en sjöpromenad i tankarna, man påminner sig stormen, skotten, och man kommer hem till sig, der man finner sig så väl, så lugnt! Men, som Sophie säger, hafvet har ock sitt behag.

Alice förlorade allt tålamod, de höllo på att skiljas åt, utan att hon fått veta något; hon erinrade honom om det, han hade att säga henne.

”Ja, jag vet det nog, fortfor han; men jag vill ej börja, förrän vi kommit till Belmont: der är det rymligare, och der har man mer sin beqvämlighet.” Man skulle gå der förbi. Då de voro framme, började han:

”Nå väl, miss Elliot, ni skall få höra en sak, som säkert förundrar er; men var god och hjelp mig att minnas dopnamnet på den miss Musgrove, som min svåger höll på att slå ihjäl.

Lovisa, sade Alice, utan att tillstå, att hon redan visste hvad han ville berätta.

Ja, så var det. Nå väl! denna Lovisa, vi trodde alla, att hon skulle gifta sig med Fredrik; han var förtjust i henne, man såg honom alltid skratta och tala med henne; hvarken Sophie eller jag förstodo, hvarföre de dröjde att taga sitt beslut. Händelsen i Lyme inträffade; man var väl nödsakad att vänta till dess hon vore död eller återställd; men äfven då var det något besynnerligt i Fredriks uppförande; i stället att stadna qvar i Lyme hos sin sköna, för att vårda henne, reser han till Plymouth, blir hos sin bror Edvard och bryr sig icke mer om henne, än liksom det icke varit han, hvilken låtit henne falla och varit orsaken till hennes sjukdom. Han har icke heller skrifvit oss till sedan November månad. Sophie, som tycker, att allt hvad han gör är bra, begriper ingenting häraf; och det, som i dag tilldrager sig, är väl ända obegripligare! Detta unga fruntimmer, denna Lovisa Musgrove gifter sig med James Bentick, i stället för med Fredrik. Känner ni James Bentick?

Litet; jag har sett honom i Lyme, jag tyckte han var ganska älskvärd.

Ja, ja, der är en god djefvul. Nå väl! Lovisa gifter sig med honom; kanske äro de redan vigda. Bentick skall icke, som Fredrik, hafva den dumheten att vänta, till dess någon annan kapten kommer och far af med henne.

Hon finner ingen, som kan göra henne lyckligare, sade Alice, han är ganska behaglig; och af hans vänner har jag hört, att han har en förträfflig karakter.

Å! man kan ej anmärka det ringaste emot honom. Det är väl sannt, att han ännu icke är kapten på något större fartyg; han har i sommar först fått befälet på en fregatt, och det är en svår tid för befordran; den förbannade freden gör en allmän stagnation; men det är ock det enda fel, jag vet med James Bentick, undantagandes, att han är alltför mild, alltför stilla; annars är han en förträfflig karl, med så godt hjerta som någon kan hafva, och den bästa officer, verksam, nitisk, tapper som en kanon: det är kanske mer än ni trodde; hans ljufva och känslofulla sätt hindrar en att göra rättvisa åt hans förtjenster.

Ni irrar eder i sanning, amiral; jag har aldrig, af herr Benticks sätt och ton, ansett honom vara utan mod. Man kan förena artighet och känsla med tapperheten, och sådan har min dom varit om honom; han har mycket behagat mig och bör behaga i allmänhet.

Bra, bra! fruntimmerna äro de bästa domare; men Bentick är för flegmatisk, och, utan partiskhet, så tycker Sophie och jag, att vår bror Fredrik är mycket värdigare, mycket älskvärdare. Miss Elliot, tycker ni icke också, att Wentworth ganska mycket öfverträffar Bentick? Säg rent ut, som ni tänker. Alice började hosta; hon kunde ej svara; men amiralen väntade, till dess hon slutade, och förnyade sin fråga: ”Är det icke så, miss Elliot; att Fredrik är skickligare att fängsla de skönas hjertan, än James Bentick?” Efter ett ögonblicks tvekan, sade Alice: ”Befria mig ifrån att göra en jemförelse emellan tvenne vänner; deras vänskap bevisar, att de hafva en lika förtjenst, fastän på olika sätt.”

Löjlig vänskap att, under hans frånvaro, locka ifrån honom hans älskarinna! och det är åtminstone sannt; vi veta det genom Fredrik sjelf; hans syster fick ändtligen i går ett bref ifrån honom, deruti han berättar oss det. Jag har äfven ett bref ifrån kapten Harvill, dateradt Upercross; jag inbillar mig, att de allesammans äro vid Upercross,

Alice begagnade detta tillfälle, för att fråga amiralen efter det hon både önskade och fruktade att få veta: ”Jag hoppas, sade hon, att i kapten Wentworths stil ej röjer sig något, som kunde oroa fru Croft? jag tyckte också, att det var någon tillgifvenhet emellan, honom och Lovisa Musgrove; men jag förmodar att, om en förbindelse varit dem emellan, den blifvit bruten utan något ledsamt förhållande, utan bedrägeri; jag hoppas, att det brefvet icke gifver tillkänna en mans förtrytelse, som funnit sig sårad af en sådan handling? . . . .

Nej, alls icke; det röjer ej det ringaste knot, icke ett uttryck, som bevisar förtrytelse eller harm.”

Alice lutade ner sitt hufvud, för att dölja den glädje, som lyste i hennes ögon, och som hennes småleende förrådde.

”Fredrik, svarade amiralen, är ej af det folket, som beklagar sig, dertill har han för mycken stolthet. Om den qvinnan, som han älskar, ej mer bryr sig om honom, så glömmer han henne, och saknar henne icke en gång.”

Alice nödgades då att återhålla en djup suck; men hon hemtade sig snart.

Jag förstår det, sade hon, med en qvinna, som skulle föredraga en annan karl för honom; men om denne karl vore hans vän, hans förtrogne kanske, kan han med liflighet harmas öfver det, som i början syntes vara ett bedrägeri; det är det, som jag . . . som fru Croft kunde befara. Mig skulle det också misshaga, att en vänskap, sådan som emellan honom och herr Bentick, skulle upphöra af denna händelse.

Ja, jag förstår, jag förstår; men ingenting sådant upptäckes i hans bref; han ger ej Bentick de ringaste fel; han nämner icke en gång, att det förvånat honom, och att han dertill kunnat hafva någon anledning. Man skulle, på min ära, kunna tro, att han aldrig tänkt på den lilla flygtingen; detta namn passar henne bättre än det andra. Han säger, att detta par skall blifva ganska lyckligt, att det skall mycket fägna honom, att ej mer se sin vän Bentick bedröfvad och olycklig, Det finns ej något deruti, tror jag, som gifver tillkänna hans egen olycka.”

Alice hade ej samma öfvertygelse som amiralen; men det var onödigt att göra honom vidare frågor; hon åtnöjde sig med några allmänna anmärkningar.

”Stackars Fredrik, utropade herr Croft, efter en stunds tystnad, nu blir det att börja på nytt igen; han måste söka en hustru. Jag tänker, att han snart kommer till Bath: Sophie skall skrifva och bedja honom komma hit att göra oss sällskap; han träffar här unga vackra fruntimmer; jag tror icke, att det skulle löna sig för honom att återvända till Upercross med afsigter på sin otrognas syster: som jag tror, så skall hon hafva sin kusin, den unga presten; och han gjorde bäst, om han kom hit, der han kan välja.”

Alice svarade icke härpå; hon var nära Camben-Place. Hon bjöd amiralen farväl, bad om sin komplimang till fru Croft, och gick in.

---