Familjen Elliot/20

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Sjunde kapitlet
Familjen Elliot
Skildringar af Engelska Karakterer
av Jane Austen
Översättare: Pauline Westdahl

Åttonde kapitlet
Nionde kapitlet  →
Familjen Elliot är den första svenska översättningen av Jane Austens verk. Egentligen är det dock en översättning från franskan av Isabelle de Montolieus mycket bearbetade översättning La Famille Elliot.


[ 120 ]

ÅTTONDE KAPITLET.

Sir Walter, hans begge döttrar och Fru Clay voro de första på concerten; lady Dalrympel och miss Carteret skulle vara tillsammans med dem; medan de väntade på dem, togo de sin plats vid den ena kakelugnen i en åttkantig salong. Knappt hade de satt sig, förrän dörren öppnades, och kapten Wentworth steg allena in. Alice satt temligen nära dörren; han gick tätt förbi henne. Enligt sitt fattade beslut, närmade hon sig honom och tilltalade honom först; han ville icke än en gång blottställa sig för Elisabeths förakt, utan ämnade gå längre bort, och endast helsa på Alice; men, då han hörde hennes ljufva röst säga till honom med vänskapens ton: ”God dag, kapten Wentworth! huru mår er fru syster? bättre, hoppas jag? Tvekade han icke att närma sig till henne, [ 121 ]underrätta sig om hennes helsa, att tala med henne om Fru Croft; och samtalet fortsattes i trotts af den fruktansvärda fadern och den stolta systern. De tillika med deras sällskap, suto omkring eldbrasan, och märkte icke med hvem Alice talade; det tillfredsställde henne mycket; hon skulle hafva lidit fasligt om hennes slägtingar sett Kapten och ej helsat på honom. Under det hon talade med honom hörde hon Elisabeth, som halfhögt nämde Wentworths namn till sin far, och ett ögonblick derefter såg hon Kapten bocka sig, seende åt den sidan der sir Walter var; hon förstod att sir Elliot hade ansett det vara i sin ordning att låta Wentworth märka att han kände igen honom, och hon såg Elisabeth också helt vårdslöst nicka. Ehuru denna höflighet länge uteblifvit, och var allt för litet artig, gjorde den Alice nöje, som å sin sida fortsatte ett högst obetydligt samtal; de talade om Bath, om concerten; slutligen afstannade conversationen till den grad, att Alice med hvart ögonblick väntade att Wentworth skulle lemna henne; men han tycktes ej vara angelägen derom, och om han ej tilltalade henne, såg han så mycket mera på henne. ”Jag skattar mig lycklig, miss Elliot, sade han med ett vänligt småleende, att träffa er här; jag har ej haft tillfälle tala med er sedan händelsen vid Lyme: jag föreställer mig edert lidande [ 122 ]vid denna förskräckliga tilldragelse! hvad oro vi förorsakat er! jag vet ej hvad det blifvit af oss utom er; men alltid god, hjelpsam, såg ni endast Lovisas fara, och för att gagna oss, har ni kanske skadat eder helsa.”

Nej, svarade Alice; det är sant, att jag blef upprörd, mycket orolig, men miss Musgroves tillfrisknande har utplånadt ända till minnet af min möda.

”Det var ett förskräckligt ögonblick! utropade Wentworth med värma, och som aldrig går ur mitt minne! jag ser ännu den unga intagande flickan ett offer för min oskicklighet och min yrsel, utsträckt döende på marken! Ack min Gud!” och han höll handen öfver ansigtet, liksom detta minne alltför mycket plågade honom; men kort derefter, tillade han med en lugnare röst: ”Denna dag, denna händelse, som tycktes vara så ledsam, har likväl haft ett lyckligt resultat! Då ni föreslog Bentick att skaffa en fältskär, föreställde ni er icke att han skulle vara den, som mest intresserade sig för Lovisas tillfrisknande?”

Visserligen icke; men det tycktes som . . . . . jag ville säga att jag hoppas att de blifva lyckliga; begge två hafva goda grundsatser, en förträfflig karakter.

[ 123 ]”Ja, sade han något betänkligt; men der slutar likheten. Jag önskar af allt mitt hjerta att de blifva lyckliga, och jag stöder mig med nöje vid de omständigheter, som kunna gifva anledning att hoppas det; åtminstone hafva de ingendera mött någon svårighet, någon bedröfvelse i afseende på deras förening. Bentick är fri att besluta öfver sitt eget öde, och Harvills äro honom alltför mycket tillgifne, för att icke glädjas åt hans sällhet: Musgroves hafva uppfört sig som man kan vänta af deras godhet; de hafva ej lagt något hinder i vägen, ej något dröjsmål; deras enda önskan är att befästa deras dotters sällhet, och den mannens som hon gifver dem till måg. Goda slägtingar, lugn och frid inom sig, se der mycket som talar för denna förening, mera kanske . . . . .” Han hejdade sig: ett minne tycktes hastigt framställa sig för honom och väcka hos honom någon rörelse, hvilket färgade Alices kinder under det han talade; efter en stunds tystnad fortfor han sålunda: ”Jag tillstår att jag icke kan hindra mig ifrån den fruktan, att det rådde emellan dem alltför mycken olikhet, och det i ett ganska hufvudsakligt fall — i deras förstånd. Jag anser Lovisa Musgrove för en älskvärd och god varelse, som visst icke har brist på förstånd, men Bentick är henne mycket öfverlägsen: han har ett öfverträffande snille; han har många kunskaper, och han förvärfvar dagligen nya genom [ 124 ]sin naturliga smak för god litteratur. Jag erkänner att jag med någon förundran sett hans kärlek för Lovisa; om det hade varit en följd af tacksamheten, om han börjat älska henne derföre att han såg huru hon föredrog honom framför andra, skulle det icke förvåna mig; men jag har ingen anledning att förmoda det; tvertom synes det mig, att sympathien på en och samma gång verkat hos dem. Jag begriper att Lovisa, svag, sjuk, emottagande en älskvärd karls trägna omsorger, som derjemte var förekommande, känslofull, icke kunde försvara sitt hjerta för en uppriktig tillgivenhet; men att Bentick, i den belägenhet han var, då hjertat brustit af en liflig och nyligen timad sorg, blifvit kär i Lovisa, det förvånar mig. Fanny Harvill var en i alla afseenden utmärkt qvinna, och Benticks tillgifvenhet för henne var ytterlig, likasom hans förtviflan då han förlorade henne. Kan man på så kort tid fästa sig vid en qvinna, så underlägsen den han borde sakna i hela sin lifstid? Nej, Bentick hade aldrig bordt glömma henne! Lovisa Musgrove borde — och kunde aldrig ersätta föremålet för den första kärleken!” Han tystnade och drog en djup suck.

Hvad detta tal upplyste Alice om mycket, och hvad hon hade svårt att dölja hvad som föregick inom henne! Men ingen fästade någon uppmärksamhet på Alice. Salen blef full; en mängd af menniskor [ 125 ]inträngde; bullret af dörrarne och de talande var sådant, att man skulle vara så lifligt intresserad af Wentworth tal som hon, for att kunna höra hvad han sade, i synnerhet som han talade lågt och hans röst var temligen förändrad derigenom, att han var upprörd; men hon hade icke förlorat ett enda ord. Han hade ej älskat Lovisa; han trodde på kärlekens första allmakt; han begrep hvarken Benticks ostadighet eller hans val. Alice kunde knappt andas då hon hörde dessa tröstrika ord; hon var på en och samma gång öfverraskad, nöjd, förvirrad, och hade icke kunnat uttrycka någon af de känslor hon erfor. Det hade varit henne omöjligt att kunna svara Wentworth. Hon var ej alldeles af hans mening, och ville ej emotsäga honom; men hon kände att hon borde säga något, och ville icke alltförmycket afvika ifrån ämnet, började hon, efter ett ögonblicks tystnad, å nyo samtalet.

Ni var länge i Lyme, sedan ni återfört Henriette och mig till Upercross.

”Ack den bedröfliga, förskräckliga resan! Jag tillhörde mig icke mer sjelf. Hvad det kostade på mig att underrätta föräldrar om en älskad dotters nästan vissa död, och säga dem: Det är jag som har dödat henne. Allt omkring mig hade iklädt sig förtviflans [ 126 ]bild: endast ni, miss Elliot, hade bibehållit något lugn och förstånd. Det hade varit mig omöjlig att vistas på något annat ställe än i Lyme till dess Lovisa åter blef frisk; jag var upphofvet till denna sorgliga händelse, och så länge jag fruktade för hennes lif, kunde jag väl vara i frid med mig sjelf? Lovisa hade ej varit så obetänksam, så envis, om jag ej hade varit så svag; kanske också, att jag med mer skicklighet och försigtighet kunnat hindra händelsen . . . . Hon förbättrades slutligen, och jag kunde ännu njuta af lifvet. Omgifningarne vid Lyme äro ganska vackra, jag promenerade mycket. Ju mera jag såg detta land, dess mera beundrade jag det. Naturen utvecklar der på en gång sin högsta fullkomlighet och sitt mesta behag.”

Jag ville gerna återvända till Lyme, sade Alice.

”Verkligen? sade Wentvorth med liflighet; jag tänkte, tvertom, att ni hade fattat afsky för detta ställe. Den grufliga tilldragelse ni der var ett vittne till, besväret, sorgen, de mödor det kostade er . . . Det tycktes mig, miss Elliot, att det sista intryck ni fick erfara i Lyme borde hindra er ifrån den tanken att vilja återse det.” De ögonblick, som föregingo min afresa, voro visserligen förskräckliga, sade Alice, men när plågan är förbi, blir minnet af densamma ofta ett nöje. Man älskar stundom ännu ett [ 127 ]ställe der man lidit, så framt icke allt varit lidande; men om någon sällhet har föregått det eller varit sorgerna följaktig . . . . Och detta var ju händelsen vid Lyme? Det är sant att vi der, under de tvenne sista timmarne hade mycken oro, plågor och saknader; men innan detta fasliga ögonblick inträffade, hade vi många ljufva njutningar, som vi icke kunna glömma. Ett så skönt och så nytt uppträde! Jag har rest så litet, att jag kunnat finna hvart och ett landskap intressant; men Lymes belägenhet har verkliga skönheter som oändligen frapperat mig; och nu som . . . när sällheten har efterträdt den olycka som oroade detta sällskap . . . återstår för mig ej annat än ett behagligt intryck.

Hon blef afbruten genom bullret af en dörr, som lästes upp med mycket väsende; från alla håll upprepades Lady Dalrympels namn. Sir Walter och hans begge döttrar gingo deras förträffliga slägtinge till mötes. Lady Dalrympel och miss Carteret, åtföljda af Herr Elliot och Öfverste Wallis, gingo fram i salen och träffade Elliotska familjen. Alice omringades af denna grupp, och blef således skiljd från kapten Wentworth; deras intressanta samtal blef afbrutet; men hvilket intryck af sällhet hade det icke lemnadt i Alices hjerta! Hon hade läst i Wentworths hvad hon trodde var omöjligt att numera läsa deruti, nu visste hon att han icke älskade Lovisa, att han [ 128 ]aldrig hade älskat henne, och denna ljufva öfvertygelse hade redan lättat den tyngd som tryckte henne: hon hade ej gått längre i sina upptäckter, eller åtminstone erkände hon det icke för sig sjelf; men det hon visste var nog, för att ej vidare plåga sig med oroliga föreställningar. Den försagda Alice är nu en pratmakerska, älskvärd, hon ser allt i en ny dag; hon tycker att hvar och en älskar henne, eftersom Fredrik ännu kan älska henne; hon är artig, god emot dem som omgifva henne, och beklagar dem som icke äro lika lyckliga som hon: hennes sällhet hade varit fullkomlig om Wentworth blifvit qvar hos henne, om han bjudit till att åter förena sig med henne.

Då hvar och en hade intagit sin plats, vände hon sina ögon åt alla håll, ingen Wentworth; han var långt derifrån; han var försvunnen, men med sin ihärdighet att söka honom, såg hon, då han gick in i koncertsalen; och var nästan lika så nöjd att veta att han var under samma tak som hon, som om han sutit bredvid henne, händelsen eller hans egen vilja kan ännu återföra dem tillsammans; och kanske är det bättre att hon nu är allena, att hon måtte hinna lugna sig, och icke förmycket öfverlemna sig åt hoppet. Han älskar icke Lovisa, men älskar han då Alice? Hon vågar ej tro det efter som han gick ifrån henne. Alice kände djupt i sitt hjerta att, om [ 129 ]icke anständigheten och hennes köns blygsamhet hade satt sig deremot, hade hon gått till honom, men Elliotska familjens slägtingar skulle säkert äfven gå in i salen; hon aktade på ögonblicket och önskade det. De väntade på lady Russel, som ännu saknades, för att begifva sig till concerten. Man skulle kunna säga att hon gissade till hvad som drog Alice till denna sal. Hon syntes slutligen, åtföljd af de ädle kusinerne Elliot. Lady Dalrympel, miss Carteret och deras sällskap gick nu, för att få goda platser.

Alices enda önskan var att sitta längst ned på bänken, så att Wentworth kunde komma fram till henne; hennes syster Elisabeth var åtminstone likaså lycklig som hon, stödd af miss Carterets arm, strax derpå följde lady Dalrympel: hon gick med stolta steg, öfvertygad att allas blickar fästades med beundran på henne. Alice begärde blott en enda blick, som för henne hade varit af ett högre värde än all den hyllning man egnade hennes syster; men hvarföre jemföra dem? Den ena var blott fåfänga och den andra blott känsla. Man steg in i en präktigt möblerad och lysande sal; Alice märkte det knappt, och hennes ögon sökte ännu honom, som endast sysselsatte henne. Aldrig hade hon varit så vacker som den dagen, hennes hy var liflig, den ljufvaste rodnad spridde sig öfver hennes kinder; sjelf anade hon det icke, och tänkte ej på annat än sitt sista samtal [ 130 ]med Wentworth; hon drog sig åter till minnes allt hvad han hade sagt, erinrade sig hans afbrutna fraser, hans halfqväfda suckar, och uttrycket i hans blickar, med hvilket hon var så väl bekant, allt säger henne, att hennes Fredriks hjerta är benäget att återtaga sina första band: sårad stolthet, vrede, förtrytelse, omsorgen att undvika henne, köld, tystnad, allt har försvunnit; och det som efterträdt dessa plågsamma känslor är mer än vänskap, mera än ett blott minne af det förflutna. En så hastig, så fullkomlig förändring, kunde icke hafva någon annan orsak; han är på vägen att än en gång älska den, som han med så mycken passion älskade, och som han ser alltid är densamma. Dessa tankar, denna förhoppning, sysselsatte henne alltförmycket, för att hon skulle kunna vara i stånd att anmärka något: hon gick igenom salen utan att hafva sett Wentworth, utan att en gång hafva sökt honom; såsom frånvarande såg hon honom sådan hon ville att han skulle vara, och för henne var det nog. Emellertid, då hon hade satt sig, kunde hon ej afhålla sig ifrån att se sig omkring, ända till och med längst bort i den stora salen; men han var icke der. Concerten började, och ingen Wentworth syntes; hon måste vara nöjd att tänka på honom och vara lycklig: emellertid var det en grad mindre af sällhet och förtroende.

[ 131 ]Deras sällskap var fördeladt på tvenne nästgränsande bänkar: Alice var på den främsta; hon hade valt den, emedan det vid ändan af densamma var ett rum ledigt bredvid henne, och att hon hoppades att Wentworth skulle komma och taga det; hon såg ännu efter om hon ej skulle blifva honom varse; då Herr Elliot hade anvist sin vän, öfverste Wallis, första banken emellan Elisabeth och miss Carteret, skyndade han sig att taga sin plats bredvid sin kusin Alice. Hade kapten Wentworth varit der, skulle Alice ej kunnat trösta sig öfver att se en annan än honom på den platsen; men han var icke der, och den kunde hafva blifvit upptagen af någon, som sutit der hela aftonen; hon är öfvertygad, att hennes syster eller fru Clay ej dröja länge, innan de genom någon obetänksam begäran, förmår Herr Elliot att aflägsna sig, och hvem vet hvad som då kan hända? . . . Kapten Wentworth älskar musiken med passion; utan tvifvel . . . . Hon vågar icke fullända sin mening; men hon lemnar rum åt sin kusin, i hopp att han ej sitter länge hos henne. Concerten började; Alice var i den bästa sinnesförfattning att kunna njuta af detta nöje; hon hade känsla för Adagion, glädtighet för Allegron, uppmärksamhet för det Kromatiska, och tålamod för det ledsamma; aldrig hade en concert gjort henne mer nöje, åtminstone första afdelningen. Herr Elliot hade ett program, och som [ 132 ]Alice mycket väl förstod Italienskan, och han alls icke, bad han henne att under mellantiderna öfversätta orden till de arier, som virtuoserne sjöngo; hon gjorde det med sin vanliga artighet.

Se der ordens mening, sade hon, eller rättare sagt, ämnet till sångstycket; ty det är ringa mening i de Italienska visorna, och det är endast musiken som ger dem behag; men detta är just författarens mening, sådan jag kan lemna er den; ty jag gör ej anspråk på att fullkomligt förstå den Italienska poësien, jag är ännu endast ett skolbarn.

”Ja, svarade Herr Elliot ironiskt, ja, jag ser att ni ej känner den, ni kan endast sätta öfver vid första påseendet, och bringa hvarje Italiensk vers på Engelsk vers noggrannare, prydligare än originalet. Ni behöfver icke, min älskvärda kusin, berömma er af eder okunnighet; se der det största beviset.”

Ni dömer mig alltför gynsamt, Herr Elliot, och ni skulle ändra tänkesätt, om ni förstod Italienskan bättre än er kusin; min skicklighet skulle då inskränka sig till ganska litet; men lyckligtvis för mig, känner ni ej detta språk.

”Jag känner åtminstone edra fullkomligheter, bästa kusin, sade han med värma: jag skulle hafva [ 133 ]så beständigt varit hos sir Walter Elliot utan att upptäcka, utan att värdera Alices dygder och talanger, jag känner blott ett enda fel hos henne, det, att vara alltför blygsam öfver sin egen förtjenst; hon kan omöjligt vara i okunnighet om den; hvarje annat fruntimmer än hon skulle vara fåfäng der öfver. Då man i alla afseenden är så fullkomlig som ni, är denna öfverdrift af blygsamhet icke naturlig, och . . .”

Nog, nog, sade Alice rodnande; en af mina fullkomligheter är att afsky smickret; ni har ej känt mig nog länge för att kunna bedömma hvarken mina förtjenster eller mina fel; det är mera lönande att öfversätta det nya stycket, som man skall sjunga än att fortsätta detta samtal. Hon genombläddrade programmet, for att söka rätt på det.

”Kanske, sade Herr Elliot, sänkande rösten, har jag den lyckan att känna er bättre än ni tänker, och det för längre tid tillbaka än ni skulle tro”

Verkligen, sade Alice lifligt, ni förvånar mig mycket; ni kan ej känna mig längre än sedan jag kom till Bath, så framt ni ej förut sökt underrättelser om edra slägtingar, och jag tviflar mycket att det då varit om mig man talat för er.

”Det är om er, och endast om er; jag har känt eder karakter, edra, talanger, eder sjelf, långt förr [ 134 ]än jag kom till Bath. Denna målning, Alice, har jag fått af en person, som var ganska förtrolig med er, som mycket älskade er, innan händelser, om hvilka jag skall påminna er, skilde den ifrån eder. Man gjorde er all den rättvisa som ni förtjenar. Sannerligen, om det någonsin funnits, sade man mig, en i alla afseenden älskvärdare varelse; långt ifrån att vara fåfäng öfver sitt utseende, sina talanger, sin börd, skulle man kunna säga att hon är okunnig om alla dessa förmåner; och den fullkomligaste karakter, den ljufvaste och verksammaste känslofullhet är förenad med hennes behag, för att göra Alice Elliot till en tillbedjansvärd varelse. Se der hvad jag hört, och som jag intryckte i mitt hjerta: skall ni ännu säga att jag icke känner er?”

Han hade talat så ifrigt, att Alice icke kunnat svara honom, ej eller afbryta ett loftal, som både väckte hennes bestörtning och hennes nyfikenhet. Hvilken kunde det vara som sett henne från en så gynnande sida? Allt hvad hon hörde, förekom henne så öfverdrifvet, att det förutsatte en utomordentlig fördom hos den, som hade sammansatt ett så smickrande porträtt. Det kunde icke vara lady Russel, som ej kände Herr Elliot förr än han kom till Bath; tillhörer icke denna pensel snarare kärleken än vänskapen? Tanken på Wentworth framställde sig; men han kände herr Elliot lika så litet som lady Russel. Herr [ 135 ]Elliot hade icke bedragit sig, då han hoppats att uppväcka sin kusins intresse, hvilket han i hög grad gjorde, likasom hennes nyfikenhet; hon frågade honom, besvor honom att nämna den person, som på ett så förbindligt sätt hade talat om henne; förgäfves. Herr Elliot var förtjust, att hon så ifrigt bad honom; men han envisades att ej svara. ”Det fägnar mig rätt mycket, sade han skrattande, att se det ni icke är ett ideal, och att ni har qvinnors natur att vara nyfiken.”

Ja, jag tillstår det; men det ar en galenskap att tro det man talat så fördelaktigt om mig; jag ser nu, att ni har tagit denna utväg, för att truga på mig edert otroliga smicker.

”Ni dömer mig orätt, min kusin, inföll herr Elliot lifligt, jag kan likaså litet bedraga — som smickra er, jag svär på min heder, att någon, som känner er ganska väl, har afmålat er sådan som jag sagt, och än fullkomligare. Detta porträtt, som dessutom är så likt, ingaf mig ett högt begrepp ont er förtjenst och en liflig önskan att känna er.”

Han hejdade sig en stund. Alice nedslog sina ögon och svarade icke, men hennes kinders färg förrådde hennes rörelse: en hastig tanke hade väckt hennes förstånd under det att herr Elliot talade; det var icke kapten Wentworth, hvilken aldrig varit [ 136 ]tillsammans med hennes kusin; men det kunde ej vara någon annan än hans bror, Eduard Wentworth, kyrkoherden i Monkford, som kände henne och såg henne med Fredriks förälskade ögon. Ja, ja, det är han sjelf, tänkte hon; men hon kunde ej förmå sig att fråga det.

Hennes kusin började åter. ”Ja, Alice Elliots namn är för många år sedan intryckt i mitt hjerta; det spridde ett behag öfver min inbillning, det sysselsatte mig oupphörligen; ändtligen känner jag nu den som bär det: skall hon tillåta mig att gifva tillkänna mina önskningar, att detta namn alltid måtte tillhöra henne? Han talade sakta; Alice hörde knappt en så afgörande bekännelse och hvilken hon ej visste huru man skulle besvara; hennes uppmärksamhet fängslades i detta ögonblick af andra ord, som hon hörde bakom sig, och som gjorde hennes kusins ganska likgiltiga för henne. Hennes far och lady Dalrympel talade med hvarandra. Sir Walter sade:

”Det är en präktig figur, verkligen är det icke en ganska vacker karl.’

Ja, svarade lady Dalrympel; man ser dem ej ofta i Bath med denna ställning, jag tror, det är en Irländare.

[ 137 ]”Nej, nej, sade Sir Walter; han är Engelsman; det finnes också vackra figurer i England; jag kan säga er hans namn; jag kände honom för några år sedan; men han har synnerligen förändrat sig till sin fördel: det är underligt nog; åren och hans stånd hade bordt verka en motsatt förändring.” Men hans namn, sade lady Dalrympel med otålighet. — ”Wentworth, kapten vid flottan. Jag har sett af tidningarne att han har utmärkt sig. Hans syster är hustru till amiral Croft, som har arrenderat Kellinch-Hall.”

Alice hade kunnat svara för hennes far, hennes hjerta hade sagt henne den mannens namn, hvars utseende hade frapperat dem, och hennes ögon besannade det; hon följde Sir Walters, och såg kapten Wentworth på afstånd midt ibland flere karlar: han tycktes vända bort sina ögon, och så länge hon vågade observera honom, såg han icke åt hennes sida.

Jag fick se honom ett ögonblick för sent, tänkte hon; han vände sig säkert åt denna sidan när min far och grefvinnan beundrade hans utseende. Concerten fortfor; hon var tvungen att låtsa höra — och se på musikanterne; emellertid vände hon än en gång sina ögon åt Wentworths sida; han var icke mera der; kanske söker han att närma sig till henne; [ 138 ]men huru skulle det gå till? Hon var omringad. Hvad hade hon icke velat gifva ut om hon haft herr Elliots plats, och att hennes kusin varit långt derifrån! Hon hörde ej mera hvad han sade henne; hon talade icke till honom, och hans loftal och hennes nyfikenhet voro nu vida skilde från hennes tankar; en enda blick af Wentworth hade varit henne mer än allt hvad hans bror sagt herr Elliot.

Concerten blef för några ögonblick afbruten. Det blef mycken rörelse i salen; man gick ut, man kom in. Alice hoppades att Wentworth kunde närma sig till henne; men herr Elliot var fastsmidd vid sin plats, och hvarken hennes syster eller fru Clay fann tillfälle att derangera honom. Ändtligen hörde hon lady Dalrympel föreslå, att man skulle dricka thé i den andra salen, och hennes syster ropade herr Elliot för att ledsaga dem dit. Alice hade gerna sett sig befriad derifrån, och få sitta qvar på sitt ställe; men huru och under hvilken förevändning skilja sig ifrån sällskapet? Lyckligtvis hade lady Russel samma infall, och det var helt naturligt att hennes vän, Alice, stannade qvar hos henne, med full föresats, att om Wentworth kom till deras bänk, börja ett samtal liksom lady Russel ej vore der. Det är icke mer den unga nittonåriga flickan, fruktande och ödmjuk, som icke vågade trottsa sin väns orättvisa fördomar, och för deras skull uppoffra sin sällhet. Alice [ 139 ]hade alltför länge lidit af sin svaghet och sin lydnad, för att nu äga mod och ståndaktighet, om den lycka, som hon stötte ifrån sig, ännu en gång skulle erbjudas henne. Miss Elliot var öfvertygad om, att hon skulle finna samma motstånd hos lady Russel, i afseende på sin förening med Wentworth. Hon låtsade vara okunnig om hans vistande i Bath, ehuru hon hade sett honom der. Alice, missnöjd med denna falskhet, hade beslutat, att om Wentworth närmade sig henne, skulle hon presentera honom för lady Russel som en gammal vän, den hon gladde sig åt att återse. Ack! hon fick ej tillfälle dertill; Wentworth syntes icke, två till tre gånger tyckte Alice sig se honom på långt håll, men han kom ej närmare. Concerten skulle nu fortsättas, och hennes väntan var förgäfves; hennes slägtingars frånvoro, platsen bredvid henne ledig, hennes modiga beslut, allt hade varit fruktlöst, och med hvarje ögonblick försvann hennes förhoppningar. Hennes eget hjerta hade bedragit henne; och då Wentworth gick henne till mötes i den åttkantiga salen, gaf han endast vika för den vanliga höfligheten hos en väl uppfostrad karl; hon hade först tilltalat honom, han kunde ej annat än svara henne: men hans omdöme öfver Lovisa, hans tanka om Bentick! det var kanske i harmen som han så talade; nedsätta den qvinnan, som öfvergaf honom; tadla den, som röfvade henne ifrån [ 140 ]honom! Hans rörelse, hans afbrutna ord! allt, som hade återlifvat hennes förhoppningar, kullkastar dem nu; hon förstår icke huru hon kunde misstaga sig, och återfaller i en ännu starkare modfäldhet efter den korta villfarelse, uti hvilken hon varit om sällheten.

Preludierna hördes; salen uppfylldes å nyo; de lediga bänkarne återfordrades, och en annan timma af glädje eller oro skulle försvinna; musiken skulle förtjusa tre eller fyra kännare, fördrifva tiden för de flesta åhörarne, göra de öfrige ledsna eller trötta, och blifva för Alice ett sekel af bekymmer och smärta. Hon kunde ej lemna detta rum utan att än en gång hafva talat vid kapten Wentworth, eller vexlat en vänlig blick med honom; ännu kan hon åtminstone återvinna hans vänskap. Ack! hvad detta ord föreföll henne kraftlöst, efter det som hon hade hoppats.

Då de gingo in i salen, skedde flera ombyten af platser, och resultatet deraf blef gynnande för henne. Öfverste Wallis ville ej sätta sig, och herr Elliot bjöds af miss Elisabeth och fru Clay, på ett sätt att han ej kunde neka, att sätta sig emellan dem. Det gjordes ännu några byten på den bänken Alice satt, och med liten fintlighet afstod hon sin plats, som var midt uti, till ett fruntimmer, och befann [ 141 ]sig efter önskan, alldeles vid ändan af bänken. Hon kunde icke undgå att blygas öfver sig sjelf, att hon gjorde sig så mycket besvär för att närma till sig en karl, som ej tycktes vara det ringaste hågad derföre. Alla hade intagit sina platser, bredvid Alice var ett stort rum ledigt; det berodde endast af honom att intaga det; hon såg att han stod henne temligen nära; hon märkte äfven att han såg henne. Wentworth var mycket alfvarsam och talade ej med någon; han tycktes vara villrådig hvad han borde göra. Alice vände sina blickar ifrån honom. Wentworth närmade sig likväl så småningom, och då hon helt hastigt vände sig om, såg hon honom bredvid sig, men alltid alfvarsam och tyst. Han sade henne några få ord och ingenting vidare. En så fullkomlig förändring förvånade Alice. Fredrik var icke mer den mannen, som, i det åttkantiga rummet, med så mycken värma, intresse och godhet talade vid henne: visserligen var det någon orsak till denna hastiga förändring; men hvad kunde det vara? Alice tänkte på sin far; hon hade likväl hört honom tala om Wentworth med beröm: kunde det vara lady Russel? Nej, hon låtsade ej veta, att han var der. Alice var fördjupad i tankar; bedröfvad öfver att stå nästan på samma punkt som vid Upercross, förblef också hon tyst; slutligen grep hon sig an och sade honom, att han icke tycktes vara nöjd med concerten. ”Nej, [ 142 ]nej, svarade han mycket alfvarsamt; den har ej svarat emot min väntan; jag hoppades något bättre, mycket bättre, och jag längtar med otålighet att den skall upphöra.”

Alice blef bestört; hon hade varit ganska nöjd med den Italienska sångaren; hon försvarade honom temligen ifrigt, citerade de stycken som mest behagat henne, och talade som älskare af god musik. Med ett underligt leende, sade han lifligt: ”Verkligen, ni har hört på musiken med en uppmärksamhet, som förvånar mig; jag trodde att ni icke hört en enda ton.” — Och hvarföre tänker ni så? svarade hon med förundran. Jag tycker om musik, och då jag kommer till en concert är det för att höra.

Wentworth skulle just svara, då en hand, från bänken bakom henne, lätt rörande vid hennes axel, nödgade henne att vända sig om; det var herr Elliot; han bad henne förlåta honom, och vara så god och uttyda de Italienska orden, som de skulle sjunga: miss Carteret önskade att få ett begrepp om det som sjöngs, och bad henne vänskapligt derom; kunde hon neka? Man lemnade henne den lilla boken; miss Carteret närmade sig för att höra; Alice var bekymrad, aldrig hade ett offer åt artigheten kostat henne så mycket.

[ 143 ]Huru många minuter förlorade, utan att ens våga vända sig om, för att se om han alltid var qvar der! Det är att förmoda att öfversättningen den gången icke var så tillförlitlig; då Alice slutat den, vände hon sig om och ser Wentworth ännu qvar på samma ställe; men han hade återtagit hela sin förbehållsamhet, all sin köld och tog afsked, önskande henne med en ganska sträf ton god natt.

Ni går? sade Alice; slutarian är präktig; den är ett mästerstycke af Cimarosa; stanna qvar, den skall försona er med concerten.

”Nej, ingenting kan göra att jag finner den dräglig, svarade han med ett ganska påtagligt uttryck af missnöje; ju förr jag går, dess bättre.” Och han gick hastigt sin väg.

Alices blickar följde honom, och hennes hjerta klappade af den ljufvaste glädje, ett enda ord förklarade hans uppförande denna afton; och detta ord, Alice hade gissat det; han är svartsjuk på herr Elliot; det är hela anledningen till hans elaka lynne, till hans bortgång, till det som han sagt. Wentworth jaloux om hennes tillgivenhet! hade hon kunnat tro det för några timmar sedan? Nu är hon öfvertygad derom. Några ögonblick var hennes sällhet [ 144 ]fullkomlig. Han älskar mig, han älskar ännu sin Alice, var hon på vägen att högt upprepa, men, ack! hennes glädje minskades af andra tankar. Huru skulle hon kunna lugna honom och skingra denna orättvisa svartsjuka? på hvad sätt upplysa honom om sanningen? huru kan han, i anseende till alla de olägenheter, som äro förenade med deras ömsesidiga ställning, någonsin få veta att han är älskad? händelsevis kunde hon endast träffa honom offentligen, och då var alltid hennes kusin Elliot med henne; numera tänkte hon med oro på hans artigheter, och hon ansåg sig ohjelpligt olycklig. Hon lemnade salongen, till hälften nöjd, till hälften otröstlig, tillbedjande Wentworth, nästan hatande herr Elliot, och förebrående sig begge dessa känslor.