Fasans dal/Kapitel 14

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Fara.
Fasans dal
av Arthur Conan Doyle
Översättare: Hanny Flygare

Hur snaran lägges för Birdy Edwards.
Epilog.  →


[ 122 ]

SJUNDE KAPITLET.
Hur snaran lägges för Birdy Edwards.

Som Mc Murdo sagt, låg huset där han bodde mycket ensligt och lämpade sig särdeles väl för det planerade brottet. Det låg i stadens yttersta utkant, ett gott stycke från vägen. I vanliga fall skulle de helt enkelt ropat ut mannen och som ofta förr avfyrat sina pistoler på honom, men härvidlag var det mycket viktigt att komma under fund med, vad han visste, hur han fått veta det och vad han meddelat sina principaler.

Det var möjligt att de kommo för sent och att verket redan var utfört. I så fall kunde de åtminstone taga hämnd på gärningsmannen. Men de hoppades att intet av synnerlig vikt kommit till detektivens kännedom, ty varför, så resonerade de; skulle han då ha besvärat sig med att nedskriva och telegrafiskt meddela de intetsägande underrättelser Mc Murdo sade sig ha givit honom? Att detta skulle de emellertid få höra av hans egna [ 123 ]läppar. Vore han väl i deras makt, skulle de nog förmå honom att tala. Det var inte första gången de handskats med ett motsträvigt vittne.

Enligt överenskommelse begav sig Mc Murdo till Hobsons Patch. Polisen tycktes denna morgon särskilt intressera sig för honom, och kapten Marwin — mannen som åberopat gammal bekantskap med honom från Chicagotiden — tilltalade honom faktiskt, då han väntade vid stationen. Mc Murdo vände honom ryggen och ville inte tala med honom. På eftermiddagen återkom han från sitt ärende och uppsökte Mc Ginty i Föreningshuset.

— Han kommer! sade han.

— Bra! svarade Mc Ginty. Jätten gick i skjortärmarna, kedjor och pitschaft dinglade över den breda västen och en diamant gnistrade fram under skägget. Spritvaror och politik hade gjort kommunalrådet till en mycket rik liksom till en mycket mäktig man. Så mycket hemskare tedde sig följaktligen för honom den skymt av galgen som föregående afton rest sig för honom,

— Anser ni, att han vet mycket? frågade han oroligt.

Mc Murdo skakade dystert på huvudet.

— Han har allt varit här en tid — minst sex veckor. Förmodligen kom han inte hit för att se på utsikten. Om han hela denna tid arbetat här ibland oss, stödd av järnvä[ 124 ]gens pengar, antar jag, att han ernått resultat och att han låtit dem gå vidare.

— Det finns inte en opålitlig man i hela logen, utbrast Mc Ginty. Stålfasta karaktärer allesamman! Men, det är sant, vi ha den där Morris, Vad vet ni om honom? Om någon röjer oss, är det han. Jag har lust att före kvällen skicka ett par pojkar och piska upp karlen, så få vi se, vad man kan avtvinga honom.

— Det vore inte något ont i det, sade Mc Murdo. Jag nekar dock inte för, att jag tycker om Morris, och det skulle kosta på mig om det ginge honom illa. Ett par gånger har han talat med mig i logens angelägenheter, och fastän han kanske ser dem på annat sätt än ni och jag, tror jag inte han är av den sorten som skvallrar. Det tillkommer dock inte mig att träda mellan honom och er.

— Jag skall klämma efter den gamle kanaljen, sade Mc Ginty och svor till. Jag har haft öga på honom under hela sista året.

— Det där förstår ni bättre än jag, svarade Mc Murdo, men förrän i morgon kan ingenting göras vid saken. Vi måste hålla oss stilla tills Pinkertonhistorien är utagerad. Minst av allt kunna vi oroa polisen i dag.

— Det kan ni ha rätt i, sade Mc Ginty, och vi skola av Birdy Edwards själv få veta, varifrån han fått sina underrättelser, om vi [ 125 ]också först skola slita hjärtat ur honom. Tycktes han vädra snaran?

Mc Murdo skrattade.

— Jag tog honom allt på hans svaga sida, sade han. Kan han få spår på Strövarna, är han färdig att följa det spåret ända ned i avgrunden, Jag tog emot hans pengar, sade Mc Murdo och drog grinande fram en sedelbunt, och lika mycket till ger han mig, sedan han sett alla mina papper.

— Vilka papper?

— Några papper finns det inte. Men jag proppade honom full med stadgar och ordensregler och ledamotsformulär. Han ämnar gå till grund och botten med det hela, innan han reser härifrån.

— Däri gör han ganska rätt, sade Mc Ginty bistert. Frågade han inte, varför ni ej tagit papperen med er?

— Hur skulle väl jag kunnat gå och bära på sådant, jag, en misstänkt man, som samma dag blivit tilltalad av kapten Marwin vid stationen!

— Ja, det var sant, det hörde jag, sade Mc Ginty. Den tyngsta delen av den här saken kommer nog att vila på er. Vi kunde kasta ned honom i något gammalt schakt sedan vi gjort slut på honom, men hur vi än bete oss, kunna vi inte komma ifrån den där mannen som bodde vid Hobsons Patch och som ni besökt i dag.

[ 126 ]Mc Murdo ryckte på axlarna.

— Om vi sköta oss rätt, kunna de aldrig bevisa mordet. Ingen kan se honom gå in i byggningen sedan det blivit mörkt, och jag skall laga så att ingen ser honom gå ut därifrån. Nu, kommunalråd, skall jag meddela er min plan och jag skall be er passa ihop den med det övriga. Ni infinna er alla i god tid. Gott! Han kommer klockan tio. Han knackar tre gånger och jag går och öppnar för honom. Sedan smyger jag mig bakom honom och stänger dörren. Då ha vi honom fast.

— Det är klart och tydligt.

— Ja, men nästa steg tål att tänka på Han är inte god att tagas med. Han är starkt beväpnad. Jag har visserligen proppat i honom åtskilliga historier, men ändå är det troligt att han är på sin vakt. Antag att jag visar in honom i ett rum där det finns sju män och där han väntat finna mig ensam. Skott komma då att lossas, och tänk om någon blir sårad.

— Det kunde nog hända.

— Och bullret kommer att föra dit varenda byling i staden.

— Det har ni allt rätt i.

— Jag föreslår följande: Ni alla hålla till i det stora rummet — detsamma som ni såg, då ni kom in och språkade med mig. Jag öppnar dörren för honom, ber honom stiga in [ 127 ]i lilla förmaket närmast dörren och låter honom vänta där, medan jag går efter papperen. Detta skall ge mig tillfälle att underrätta er om hur sakerna gestalta sig. Sedan går jag tillbaka till honom med förfalskade papper. Under det att han läser dessa, hugger jag honom i högra armen, ropar på er och ni rusa in. Ju hastigare desto bättre, ty han är en stark karl och det är möjligt, att jag inte rår på honom. Nog kan jag väl i alla fall hålla honom, tills ni komma.

— En förträfflig plan, sade Mc Ginty. Logen blir er tack skyldig för den. När jag lämnar talmansstolen, så vet jag nog vem som efterträder mig.

— Jag är ju bara en nybörjare, kommunalråd, sade Mc Murdo, men hans ansiktsuttryck vittnade om hur högt han skattade den store mannens artighet.

Efter återkomsten till sitt hem vidtog han för egen del sina förberedelser för den förestående hemska aftonen. Först rengjorde, oljade och laddade han sin revolver. Sedan granskade han rummet där detektiven skulle infångas. Det var ganska stort, ett furubord upptog dess midt och en väldig spis dess ena sida. De båda andra sidorna upptogos av fönster. Några fönsterluckor fanns det icke, endast lätta gardiner, som löpte på ringar. Mc Murdo undersökte dem noga. Utan tvivel fann han rummet otillräckligt skyddat för [ 128 ]ett så hemligt möte, men avståndet från vägen minskade dock faran. Till sist avhandlade han saken med sin kamrat. Ehuru Strövare, var Scanlan en liten fredlig man, som, visserligen för svag att motstå sina kamraters vilja, dock fasade för de blodsdåd i vilka han stundom tvingats att taga del. Mc Murdo berättade honom helt kort, vad man nu ämnade göra.

— Och vore jag som ni, Mike Scanlan, sade han, kilade jag härifrån i kväll och höll mig undan. Här förestår blodigt arbete, innan det blir morgon.

— Ja, vet ni, Jack, svarade Scanlan, nog är viljan god, men min kraft är ringa. När jag såg direktör Dunn falla ihop vid kolgruvan, var det så mycket som jag tålde. Jag är inte skapad för dylikt, jag är inte som ni eller Mc Ginty. Om logen inte föraktar mig för det, tror jag att jag följer ert råd och går ifrån er i afton.

Männen inställde sig enligt avtal i god tid. Till det yttre voro de aktningsvärda medborgare, snyggt och ordentligt klädda, men en fysionomist skulle i dessa hårda läppar och skoningslösa ögon läst föga hopp för Birdy Edwards. Det fanns icke en i rummet, vars händer icke förut sölats i blod. De voro lika förhärdade när det gällde att döda en människa som slaktaren, när han skall slakta ett får.

[ 129 ]Främst såväl i fråga om utseende som brottslighet stod den skräckinjagande basen. Sekreteraren Harraway var en mager och barsk man med knotig hals och skranglig benbyggnad. Han var omutligt trogen i fråga om logens finanser, men hade för övrigt alls inga begrepp om rättvisa eller heder. Skattmästaren Carter var en medelålders man med ett uttryckslöst, nästan buttert ansikte och en hud så gul och torr som pergament. Som organisatör var han skicklig, och detaljerna i förbundets illgärningar hade i allmänhet sprungit upp i hans förslagna hjärna. Bröderna Willaby voro handlingens män, långa, spänstiga unga karlar med beslutsamma ansikten, under det att deras följeslagare, Tiger Cormac, en grovlemmad, mörklagd yngling, för sitt vilda lynne fruktades till och med av kamraterna. Dessa voro de män som aftonen i fråga samlades under Mc Murdos tak för att döda Pinkertondetektiven.

Värden hade ställt fram visky på bordet, och de hade skyndat att stärka sig för det stundande verket. Baldwin och Cormac voro redan något druckna och spriten hade framkallat all deras obändiga vildhet. Cormac förde ett ögonblick händerna till spisen — elden var tänd, ty nätterna voro fortfarande kalla.

— Det blir bra, sade han med en ed.

[ 130 ]— Ja visst, inföll Baldwin, som förstod meningen. Binda vi honom där, få vi nog sanningen ur honom.

— Det få vi nog, sade Mc Murdo. Han hade nerver av stål denne man, ty ehuru företagets hela tyngd vilade på honom, var han lika kall och obesvärad som någonsin. De andra märkte det och skänkte honom sitt erkännande.

— Ni är rätte mannen att sköta honom, sade basen i gillande ton. Ej en aning får han om saken, förrän han har er hand på sin strupe. Skada att det inte finns luckor för fönstren.

Mc Murdo gick och drog ihop gardinerna än tätare.

— Nu ser oss ingen; sade han. Stunden nalkas.

— Tänk om han inte kommer. Tänk om han anar oråd, sade sekreteraren.

— Var inte rädd, han kommer nog, svarade Mc Murdo. Han är lika angelägen att komma som någon av er att få se honom. Hörde ni något?

Alla sutto som förstenade, några med glasen nära läpparna. Tre hårda knackningar hade hörts på dörren.

— Tyst! Mc Murdo höjde handen till varning. En triumferande blick gick laget runt och händerna sökte dolda vapen.

— Ej ett ljud, om livet är er kärt! vi[ 131 ]skade Mc Murdo, i det han lämnade rummet och försiktigt stängde dörren efter sig.

Med spänd uppmärksamhet väntade mördarna. De räknade kamratens steg, då han gick genom korridoren. Och så hörde de honom öppna förstugudörren. Några ord växlades, de märkte främmande steg i gången, hörde en obekant röst. Strax därefter slog en dörr igen och en nyckel vreds om i låset. Rovet var i fällan. Tiger Cormac skrattade hemskt och basen Mc Ginty slog sin stora hand för munnen på honom.

— Så tig då, galning! viskade han. Ni blir annars vår undergång!

Ett mummel hördes från rummet bredvid. Det ville aldrig sluta. Men så öppnades dörren och Mc Murdo visade sig med fingret på läpparna.

Han gick fram till bordsändan och såg sig omkring på dem. En förändring hade kommit över honom. Hans sätt var mannens, som har ett stort verk att fullgöra. Hans ansikte hade granitens fasthet. Hans ögon glänste bakom glasögonen. Han hade blivit en människoledare. De stirrade på honom ivrigt och intresserat. Men med samma underliga uttryck lät han sin blick gå från man till man.

— Nåå! utbrast till sist Mc Ginty. Är han här? Är Birdy Edwards här?

— Ja, svarade Mc Murdo långsamt. Bir[ 132 ]dy Edwards är här. Jag är Birdy Edwards!

Under tio sekunder efter detta korta tal hade rummet kunnat vara tomt, så tyst var det där inne. Kittelns väsning på härden steg gäll och skarp till örat. Sju likbleka ansikten — alla vända åt mannen som behärskade dem — voro lamslagna av skräck… Men så klingade det häftigt till, genom vartenda fönster trängde glänsande gevärspipor och gardinerna sletos ned från sina fästen.

Vid åsynen härav röt Me Ginty som en sårad björn och ville störta mot den halvöppna dörren. Där mötte honom en väl riktad revolver, bakom vilken kapten Marwins vid gruvpolisen ögon glänste. Mc Ginty ryggade tillbaka och föll ned i sin stol.

— Där har ni det tryggare, kommunalråd, sade mannen de känt som Mc Murdo. Och ni Baldwin, tag handen från pistolen, annars lurar ni bödeln än en gång. Släpp den, eller vid Gud — — Så där, det är bra. Fyrtio väpnade man omringa nu detta hus och ni kan själv beräkna era möjligheter. Tag deras pistoler, Marwin.

Det var ej möjligt att göra motstånd, hotade som de voro av alla gevären. Männen avväpnades. Buttra, modstulna och förbluffade sutto de kvar kring bordet.

— Jag skulle vilja säga er ett ord innan vi skiljas, sade mannen son narrat dem i fällan. Jag antar att vi inte träffas mer förrän [ 133 ]ni se mig på plattformen i domsalen. Jag skall ge er något att tänka på under mellantiden. Nu känna ni mig sådan jag är. Äntligen kan jag lägga upp mina kort på bordet. Jag är Birdy Edwards hos Pinkertons. Jag blev utsedd att splittra er liga. Jag hade ett svårt och farligt spel att utföra. Icke en varelse — icke ens den som var mig närmast och kärast — visste att jag spelade. Det var endast kapten Marwin och mina principaler som hade reda på det. Men nu är det Gud vare lov över, och det är jag som vunnit.

De sju bleka, stela ansiktena sågo upp mot honom. Deras ögon vittnade om ett outsägligt hat. Han läste det oförsonliga hotet.

— Ni tro kanske att spelet inte är slut än. Vi få väl se hur det kan vara med det. Några av er komma emellertid icke längre att taga del i det, och utom er är det sextio till som i kväll bli häktade. Jag får lov att säga er, att när det här uppdraget anförtroddes mig, trodde jag inte på att ett sådant samfund som ert existerade. Jag trodde det var tidningsprat och att jag skulle kunna bevisa att det så var. Man sade mig, att det hörde samman med de så kallade frimännen. Jag begav mig därför till Chicago och anslöt mig till deras förbund. Jag befästes där i min övertygelse, ty inte kunde jag upptäcka något ont i det sällskapet, men däremot mycket som var gott.

— Det var emellertid min plikt att full[ 134 ]göra uppdraget, och jag reste till koldalarna. När jag kom hit, märkte jag att jag misstagit mig och att det hela visst icke var någon tidningsanka. Jag dröjde kvar för att undersöka saken. Inte har jag dödat någon människa i Chicago och aldrig i mitt liv har jag varit falskmyntare. De dollrar jag gav er voro lika äkta som några andra, men aldrig har jag bättre använt några pengar. Jag kände emellertid sättet att vinna er bevågenhet och låtsade därför, att jag var eftersatt av polisen. Det hade åsyftad verkan.

— Jag tog inträde i er avskyvärda loge och deltog i era rådplägningar. Kanhända skola de säga, att jag var lika dålig som ni. Men de få sägas, vad de vilja, bara jag får er fast. Hur förhåller det sig emellertid? Samma kväll jag anslöt mig till logen, pryglade ni den gamle Stanger. Jag kunde inte varna honom, ty därtill saknades tid, men jag höll er, Baldwin, tillbaka när ni var nära att döda honom. Om jag någonsin föreslagit ett och annat för att bibehålla min ställning bland er, var det alltid sådant som jag visste mig kunna förhindra. Jag kunde inte rädda Dunn och Menzies, för jag var ej tillräckligt inne i sakerna, men nog skall jag se till att deras mördare bli hängda. Jag varnade Chester Wilcox, så att när jag sprängde hans hus i luften, hade han och hans familj undkommit. Månget brott kunde jag inte avvärja, men om [ 135 ]ni se tillbaka och besinna hur ofta ert utsedda offer kom hem en annan väg än ni trott eller var nere i staden när ni sökte honom i hans hem eller stannade inne, när ni trodde han skulle gå ut, så se ni mitt verk.

— Ni usle förrädare! väste Mc Ginty mellan sina sammanbitna tänder.

— Aha, John Mc Ginty — ni må gärna kalla mig så, om det lindrar er vånda. Ni och era gelikar ha i denna trakt uppträtt som Guds och människors fiender. Det behövdes en man för att träda mellan er och de arma varelser ni hade i ert våld. Det fanns bara ett sätt att göra det och det sättet anlitade jag. Ni kallar mig förrädare, men det blir nog många tusen som i mig komma att se den befriare som steg ned i avgrunden för att rädda dem. Jag har nu hållit på med det i tre månader, men om alla skatter i Washingtons skattkammare erbjödes mig, ville jag inte upplevat tre sådana månader till. Jag måste stanna här, tills jag fått ett fast grepp om varenda en bland er och om varenda hemlighet ni hade. Jag skulle ha väntat litet längre, men så fick jag vetskap om att min hemlighet kommit ut. Ett brev hade kommit till staden, som underrättade er om alltsammans. Och då måste jag handla och handla fort.

— Jag har ingenting mer att säga er — bara det, att när min tid är ute, skall jag dö [ 136 ]lugnare vid tanken på, vad jag uträttat här i dalen. Och nu, Marwin, skall jag inte uppehålla er längre. Tag in era män och låt det bli slut på det.