Fasans dal/Kapitel 13
| ← Den mörkaste stunden. |
|
Hur snaran lägges för Birdy Edwards. → |
SJÄTTE KAPITLET.
Fara.
Skräckväldet hade nått höjdpunkten. Mc Murdo, som redan blivit utnämnd till dekanus med utsikt att en vacker dag efterträda Mc Ginty som kårmästare, var nu så omistlig i sina kamraters rådslag, att ingenting gjordes utan hans hjälp oeh stöd. Men ju mera omtyckt han blev bland frimännen, desto mörkare blevo de blickar som följde honom när han vandrade fram på Vermissas gator. Trots fasan och skräcken, hade borgarna tagit med till sig och beslutit att resa sig mot sina förtryekare. Rykten hade nått logen angående hemliga möten på Heralds redaktionslokal och om utdelning av eldvapen bland det laglydiga folket. Men Mc Ginty och hans män läto icke störa sig av dylikt. De voro mångtaliga, beslutsamma och väl väpnade. Deras motståndare voro spridda och maktlösa. Alltsammans skulle nu som förr utmynna i idel prat och några till intet ledande häktningar. Så sade Mc Ginty, Mc Murdo och alla de djärvare andarna.
Det var en lördagsafton i maj. Det var alltid loge om lördagarna, och Mc Murdo gick hemifrån för att begiva sig dit, då Morris, den svagare ordensbrodern, kom för att besöka honom. Hans panna var rynkad av bekymmer och hans vänliga ansikte dystert och härjat.
— Kan jag tala öppet med er, mr Mc Murdo?
— Visst kan ni det.
— Jag glömmer aldrig, att jag en gång talade rent ut med er och att ni teg med vad jag sagt, fastän basen själv kom och frågade er om det.
— Hur kunde jag annat göra, när ni litade på mig? Jag höll inte med er fördenskull om vad ni sade.
— Nej, det vet jag väl. Men med er kan jag i alla fall tala utan att det kommer ut. Ser ni, jag bär på en hemlighet — han lade handen på sitt bröst — och det förtär hela mitt liv. Jag önskar att den blivit meddelad någon av er och inte mig. Berättar jag den, så utmynnar det i mord. Gör jag det inte, så blir det kanske slut med oss allesamman. Gud hjälpe mig, men det oroar mig så, att jag är nära att mista förståndet.
Mc Murdo såg mycket allvarsamt på mannen. Han darrade i alla leder, och Mc Murdo slog litet visky i ett glas och räckte honom det.
— Det där är medikamenter för sådana som er, sade han. Låt mig nu höra, vad ni har att säga.
Morris drack och hans vita ansikte fick litet färg.
— Jag kan säga er det i en kort sats, sade han. En detektiv är oss på spåren.
Mc Murdo stirrade förvånad på honom.
— Är ni galen, karl? utbrast han. Hela platsen är ju full av poliser och detektiver, och de ha väl inte skadat oss än.
— Nej, nej, men det är ingen som hör till distriktet. Dem känna vi ju, som sagt, till, och de göra oss just inte något för när. Men ni har väl hört talas om Pinkertons?
— Jag tror mig ha läst om personer med det namnet.
— Lita på mig när jag säger er, att ni inte har någon utsikt till räddning om de komma er på spåren. Det är inte någon vanlig av staten ordnad kår. Det är folk som tar saken på skarpa allvaret, ser till resultaten och inte ger tappt förrän de med lock eller pock ernåtts. Om en man av den kåren tagit detta om hand, äro vi störtade.
— Vi måste döda honom.
— Ah, se det var det första som föll er in! Så blir det också uppe på logen. Sade jag inte, att det skulle sluta med mord?
— Ja, men det är väl inte så farligt? Mord äro tämligen vanliga här i trakten, eller hur?
— Det är sant, men det tillkommer inte mig att utpeka den som skall mördas. Jag skulle då aldrig mer få någon ro. Och, dock torde våra liv stå på spel. Vad i Guds namn skall jag göra? Han vaggade av och an i sin ångest och tveksamhet.
Men hans ord hade djupt gripit Mc Murdo. Det var lätt att se, att han delade den andres åsikt om faran och nödvändigheten att avvända den. I sin iver tog han Morris i axeln och började ruska honom.
— Hör på vad jag säger, sade han, så häftigt att han nästan skrek ut orden, inte vinner ni någonting på att sitta och gnälla som en gammal käring på en likvaka. Ryck fram med fakta! Vem är karlen? Var är han? Hur har ni fått höra talas om honom och varför kommer ni till mig?
— Jag kommer till er för att ni är den ende som kan råda mig. Jag sade er ju, att jag hade ett varumagasin i östra staterna innan jag kom hit. Där lämnade jag åtskilliga goda vänner, av vilka en är anställd vid telegrafen. Se här ett brev, som jag i går fick från honom. Börja överst på den där sidan. Ni kan läsa det själv
Och Mc Murdo läste följande:
Hur går det för Strövarna i er trakt? Det står mycket om dem i tidningarna. Oss emellan sagt väntar jag snart underrättelser från er. Fem stora korporationer och två järnvägar ha på allvar tagit itu med saken. De släppa inte taget så lätt och äro inne i förhållandena. Pinkerton har ställt sig till deras förfegande och hans förnämsta biträde, Birdy Edwards, opererar. Det måste göras slut på det med detsamma.
— Och läs nu vad som står i postskriptum.
Vad jag meddelar er, har jag naturligtvis fått veta i tjänsten. Det är ett underligt chiffer, som alnvis löper mellan fingrarna på en utan att man förstår meningen.
Mc Murdo satt tyst en stund med brevet i sina orörliga händer. Dimman hade lättat ett ögonblick, och han såg avgrunden framför sig.
— Är det någon annan som vet om det här? frågade han.
— Inte har jag talat om det för någon annan.
— Men den där mannen — jag menar er vän — är det ingen annan han kunnat skriva till om det?
— Å jo, nog känner han väl ett par till.
— Tillhörande logen?
— Det är ganska troligt.
— Jag frågar för att det är sannolikt, att han givit någon beskrivning på den där Birdy Edwards, och i så fall kunde vi komma honom på spåren.
— Det är nog möjligt. Men jag tror knappt han känner honom. Han berättar mig bara, vad han fått veta i tjänsten. Hur skulle han kunna känna den där Pinkertondetektiven?
Mc Murdo ryckte häftigt till.
— Nu vet jag vem det är! utbrast han. Så tokigt av mig att inte inse det strax. Vi ha verkligen tur. Vi skola få honom fast innan han kan göra någon skada. Hör nu, Morris, vill ni lämna saken i mina händer?
— Visst vill jag det, om ni vill befria mig från den.
— Det skall jag göra. Drag ni er tillbaka och låt mig sköta det hela. Inte ens ert namn behöver nämnas. Jag åtar mig alltihop, som om brevet varit ställt till mig. Är ni nöjd då?
— Det var just det jag ville be er om.
— Låt gå för det då och blunda för allt. Nu går jag ner till logen, och snart skall gubben Pinkerton få anledning att beklaga sig.
— Ni tänker väl inte döda den där mannen?
— Ju mindre ni vet, vän Morris, dess lättare blir ert samvete och dess bättre sover ni. Gör inga frågor och låt sakerna ordna sig. Jag har fått grepp om dem nu.
Morris skakade dystert på huvudet, då han gick. — Jag känner att hans blod låder vid mina händer, sade han i klagande ton.
— Självförsvar måtte väl inte vara mord, sade Mc Murdo med ett bistert leende. Han eller vi — det är frågan. Jag antar, att han skulle störta oss alla, om han länge finge hålla till i dalen. Ni skall få se, broder Morris, att ni nog en dag blir nämnd till kårmästare, ty det är ni som räddat logen,
Och ändå framgick det tydligt av Mc Murdos handlingar att han hade en allvarligare uppfattning av den nya inblandningen än hans ord angåvo. Möjligen var det hans dåliga samvete, möjligen den av Morris omnämnda polisorganisationens rykte eller ock vetskapen om att mäktiga och rika korporationer satt sig före att befria dalen från Strövarna — skälet må ha varit vilket som helst, hans handlingar voro emellertid mannens som bereder sig på det värsta. Alla papper, som kunnat kompromettera honom, förstördes innan han lämnade huset. Och så drog han en suck av djup tillfredsställelse, ty nu ansåg han sig trygg. Men hur det var, måtte ändå faran ha pressat honom litet, ty på vägen till logen stannade han utanför gubben Shafters hus. Han fick inte gå in, men då han knackade på fönstret kom Ettie ut till honom. All den sprittande irländska livligheten hade försvunnit från hennes älskades ögon. Hon läste fara i hans allvarsamma ansikte.
— Någonting har hänt! utbrast hon. O, Jack, du är i fara!
— Något så förskräckligt är det inte, min ljuva flicka. Men det är kanske ändå skäl att flytta på sig innan det blir värre.
— Vad menar du?
— Jag lovade dig en gång, att jag framdeles skulle begiva mig härifrån. Jag tror tiden närmar sig. Jag har fått underrättelser i kväll, ledsamma underrättelser, och jag ser att bekymmer stunda.
— Polisen?
— Ja, en Pinkertondetektiv, men du, min älskling, vet inte vad det ordet har att betyda för en sådan som mig. Jag har blivit alltför mycket invecklad i den här historien och får väl skynda att draga mig ur spelet. Du sade, att du skulle komma med mig, om jag begav mig härifrån.
— O, Jack, det vore din räddning.
— I vissa fall, Ettie, är jag en redlig man. Jag skulle inte för allt världens gods och guld vilja skada ett hår på ditt vackra huvud, ej heller sänka dig en enda tum från den gyllne tron ovan molnen där jag alltid ser dig. Skulle du kunna lita på mig?
Utan att säga ett ord lade hon sin hand i hans.
— Hör då på vad jag säger och gör som jag befaller, ty det är enda sättet för oss båda. Här komma märkliga ting att hända i dalen. Det känner jag på mig. Många bland oss få reda sig bäst de kunna, och bland dessa är jag en. Om jag beger mig härifrån dag eller natt, måste du följa med!
— Jag kommer efter, Jack
— Nej, nej, du skall komma med mig. Om den här dalen stänges för mig, och om jag aldrig kan återvända hit, hur kan jag lämna dig kvar? Jag måste kanske då gömma mig för polisen utan möjlighet att ens skicka ett bud till dig. Du måste följa med mig. Jag känner en god kvinna på det ställe jag var, innan jag kom hit, och hos henne kan du vara, tills vi bli gifta. Vill du komma med?
— Ja, Jack, det vill jag.
— Gud signe dig för att du litar på mig. Jag vore en riktig avgrundsande, om jag missbrukade ditt förtroende. Märk väl, Ettie, jag skickar dig ett ord, och när du får det, släpper du allt och beger dig till stationens väntrum, där du stannar tills jag kommer och hämtar dig.
— Dag eller natt kommer jag på ditt ord, Jack.
Något lättare till sinnet sedan han börjat vidtaga sina förberedelser till flykt, begav sig Mc Murdo till logen. Den var redan samlad och endast medelst ganska invecklade tecken och kontratecken kunde han passera de utställda vakterna. Ett sorl av välkomsthälsningar mötte honom då han steg in. Det långa rummet var till trängsel fyllt, och genom den tjocka tobaksröken såg han kårmästarens lurviga svarta man, Baldwins barska, ovänliga drag och sekreteraren Harraways rovfågelsfysionomi jämte ännu ett dussin av logens ledande män. Det gladde honom att de alla voro tillstädes för att rådpläga om de nyheter han medförde.
— Vi glädjas i sanning att se er, broder! utbrast ordföranden. Här föreligga ärenden, som för sin rätta behandling påkalla en Salomos vishet.
— Det rör Lander och Egan, förklarade hans granne då han satte sig. De göra båda anspråk på lönen som logen utfäst för nedskjutandet av gubben Crabbe där borta i Stylestown, och vem vet vilkendera som avsköt kulan?
Mc Murdo reste sig upp och höjde handen. Uttrycket i hans ansikte sände en rysning genom åhörarskaran. Dödstystnad rådde i rummet.
— Vördade kårmästare, sade han högtidligt, jag har någonting av högsta vikt att meddela!
— Broder Mc Murdo har någonting av högsta vikt att meddela, sade Mc Ginty. Enligt logens regler måste de övriga frågorna stå tillbaka för detta. Vi höra er, broder.
Mc Murdo tog upp brevet ur fickan.
— Vördade kårmästare och bröder, sade han, i dag har jag onda nyheter att framföra, men det är bättre att de bli kända och avhandlade än att ett förgörande slag träffar oss helt oväntat. Jag har fått veta att de mäktigaste och rikaste organisationerna i denna stat sammanslutit sig till vårt fördärv och att i denna stund en Pinkertondetektiv vid namn Birdy Edwards är sysselsatt med att här i dalen hopsamla bevis, som torde lägga repet om halsen på många ibland oss och skicka varenda en här i rummet till en missdådares cell. Det är denna situation som jag anser av högsta vikt och som fordrar omedelbar behandling.
Tystnaden i rummet bröts efter en stund av ordföranden.
— Vad har ni för bevis på detta, broder Mc Murdo? frågade han.
— Beviset finnes i detta brev, som jag kommit över, sade Mc Murdo. Han läste upp stället. För mig är det en hederssak att inte ge några vidare detaljer angående brevet eller lämna det i era händer, men jag kan försäkra, att det icke innehåller någonting annat som berör logens intressen. Jag meddelar er detta så som det blivit mig meddelat.
— Tillåt mig säga, hr ordförande, inföll en av de äldre bröderna, att jag har hört Birdy Edwards omnämnas som den mest framstående mannen inom den kår han tillhör.
— Är det någon som känner honom till utseendet? frågade Mc Ginty.
— Ja, sade Mc Murdo, det gör jag.
Ett sorl av förvåning gick genom salen.
— Jag tror, att vi ha honom i klämman, fortfor han med ett triumferande leende. Om vi handla snabbt och klokt, kunna vi avvärja detta. Om jag kan räkna på ert förtroende och er hjälp, ha vi föga att frukta.
— Vad ha vi att frukta i alla händelser? Vad vet han om våra angelägenheter?
— Det kunde ni säga, kommunalråd, om alla vore så orubbliga som ni. Men denne man har ett starkt ryggstöd i kapitalisterna. Tror ni inte att det bland alla våra loger kan finnas en svag broder, som kan köpas? Han kan lära känna våra hemligheter — känner dem kanhända redan. Det finns endast en säker kur.
— Att han aldrig lämnar dalen, sade Baldwin.
Mc Murdo nickade.
— Ni har rätt, broder Baldwin, sade han. Ni och jag ha haft våra misshälligheter, men nu sade ni ett sant ord.
— Var är han då? Var skola vi få tag på honom?
— Vördade kårmästare, sade Mc Murdo allvarligt, jag hemställer till er, huruvida detta icke är en för högviktig sak att avhandla i öppen loge. Gud förbjude att jag skulle kasta misstanke på någon av de härvarande, men om ett ord av skvaller nådde den där mannens öron, vore det ute med vårt hopp om att fastta honom. Jag skulle vilja föreslå logen att utse en pålitlig kommitté, bestående — om jag törs säga det — av er, herr ordförande, av broder Baldwin och av fem till. Sedan kan jag fritt yttra mig om vad jag vet och vad jag råder att göra.
Förslaget antogs genast och kommittén valdes. Jämte ordföranden och Baldwin utsågos den rovfågellike Harraway, sekreteraren, Tiger Cormac, den brutale unge mördaren, Carter, skattmästaren, och bröderna Willaby, oförfärade, våldsamma män, som icke ryggade tillbaka för något.
Logens vanliga dryckeslag var kort och dämpat, ty ett moln vilade över sinnena och många av de tillstädesvarande började att för första gången se den hämnande lagens skugga jaga fram över den lugna himmel, som så länge välvt sig över dem. De grymheter de begått mot andra hade blivit till beståndsdelar i deras vardagsliv; tanken på vedergällning hade knappt skymtat i fjärran och verkade därför så mycket mera uppskakande när den kom dem inpå livet. De bröto tidigt upp och lämnade sina ledare att rådslå.
— Och nu, Mc Murdo! sade Mc Ginty sedan de blivit ensamma. De sju männen sutto stela och orörliga på sina platser.
— Jag sade alldeles nyss, att jag kände Birdy Edwards, förklarade Mc Murdo. Jag behöver inte säga er, att här vistas han inte under det namnet. Han är en modig man, men galen är han inte. Han går under namne Steve Wilson och bor på Hobsons Patch.
— Hur vet ni det?
— För att jag kom i samtal med honom. Jag fäste mig just inte vid det då och skulle inte ha tänkt på det, om jag inte fått det här brevet, men nu är jag säker på att det är han. Jag träffade honom på järnvägen, då jag i onsdags for nedåt linjen. Han sade sig vara reporter. Jag trodde honom i början. Han sade sig för en Newyorktidnings räkning vilja ha reda på allt som angick ”Strövarna” och vad han kallade deras våldshandlingar. Han frågade mig om allt möjligt och försökte riktigt pumpa mig. Ni kunna lita på, att jag ingenting yppade. Jag skulle betala för det och betala bra, sade han, om jag bara kom över något som föll min redaktör i smaken. Jag sade vad jag tyckte borde slå an på honom, och för de upplysningar han fick av mig betalade han tjugu dollars. Ni får tio gånger så mycket till, sade han, om ni kan skaffa mig de underrätteser jag vill ha.
— Och vad sade ni honom då?
— Jag smorde ihop litet av varje.
— Hur vet ni, att han inte var tidningsman?
— Det skall ni få höra. Han steg av vid Hobsons Patch och det gjorde jag med. Jag råkade komma in på telegrafstationen, då han lämnade den.
— Vet ni, sade telegrafisten, sedan mannen gått, jag tycker att vi borde ta dubbelt betalt för det här! — Det håller jag med er om, sade jag. Han hade fyllt ut blanketten med ord som lika väl kunna vara kinesiska som något annat språk. Varenda dag skickar han av ett ark sådant här, sade telegrafisten. Ja, sade jag, det är nyheter avsedda för hans tidning, och han är rädd att de andra skola stjäla dem från honom. Det var vad både telegrafisten och jag trodde då, men nu tror jag annat.
— Sannerligen tror jag inte ni har rätt, sade Mc Ginty. Men vad anser ni, att vi kunna göra med det där?
— Varför inte gå dit ner med detsamma och knipa honom? frågade någon.
— Ju förr, dess bättre!
— Jag skulle ge mig i väg nu genast, om jag visste var han vore, sade Mc Murdo. Han är i Hobsons Patch, men jag inte i vilket hus där. Jag har emellertid gjort upp en plan, om ni vilja följa mitt råd.
— Och vad är det?
— I morgon bittida beger jag mig till Hobsons Patch. Genom telegrafisten skall jag skaffa mig reda på honom, Han vet nog var han finnes. Och så skall jag säga honom, att jag själv tillhör Frimannaorden samt salubjuda logens hemligheter. Den snaran faller han nog i. Jag-skall säga honom, att jag har papperen hemma hos mig, men att det gällde mitt liv om jag lät honom komma till mig vid dager. Det låter ju ganska förnuftigt. Jag skall säga honom, att han får komma klockan tio på aftonen och att jag då skall tala om allt för honom. Då kommer han nog.
— Och så?
— Det övriga få ni göra upp själva. Änkan Mc Namaras hus ligger ganska ensligt. Hon är fullt pålitlig och stendöv. Scanlan och jag äro de enda som finnas i huset. Får jag hans löfte — varom jag skall underrätta er — är det bäst att ni alla sju komma till mig klockan nio. Vi skola sedan släppt in honom. Kommer han ut igen med livet, så kan Birdy Edwards prisa sin lycka under sina återstående dagar!
— Det blir nog snart en vakans att fylla hos Pinkertons, sade Mc Ginty. Nu nog, Mc Murdo. Klockan nio i morgon afton äro vi hos er. Laga att dörren blir stängd efter honom, så sköta vi resten.