Folkungaträdet/Bjälboarfvet/Kapitel XX

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Kapitel XIX
Folkungaträdet — Bjälboarfvet
berättelse af Verner von Heidenstam
av Verner von Heidenstam

Kapitel XX
Kapitel XXI  →


[ 337 ]

20.

Midsommarsolen gassade öfver Stockholms torftak och väldiga borgtorn. På en liten trång gård, som knappt var större än en skämma men ändå hade rum för ett körsbärsträd med en fågelbur, satt Gistre Härjanson och sydde skor. Hans Yrsa-lill stod i porthvalfvet vid ett bord och skar rödt fodertyg. Huset låg intill stadsmuren, och kvarnhjulens dunk hördes från strömmen utanför. Genom porten syntes de öfversta björkruskorna på byggställningarna kring den halffullbordade kyrkan åt Sankt Nikolaus.

Yrsa-lill hade blifvit mer undersätsig, och i sin snygga och prydsamma vadmal hade hon ett tycke af välförsörjd borgarhustru.

— Hvila dig en stund, kära husbonde, och kom hit och se — bad hon. — Nu vända alla [ 338 ]riddarna och fruarna tillbaka från klosterinvigningen.

— Magnus höll ord. Sankta Klara har fått grundstenen under sitt hus.

— Så det myllrar af folk! Hvarför ropar bonden, som står där och prutar, efter skoskådarna och vakten?

— Gesällerna hade väl tärningarna framme. Det blir att sofva i stocken. Det är lag på det.

— Nej, det är själfva mästaren, han hytter åt.

— Försöker någon sälja dyrare än tillstadt är, gripes han som tjuf. Det är lag på det. Och skrifver någon lekare nu i bly eller läser besvärjelser, då blir det hugg och hängning och torf och tjära. Kung Magnus blef botad den gången på galgbacken.

Hon gick fram och strök honom öfver pannan.

— Den tiden är förbi då du sysslade med sådant. Du har blifvit så fagert slätkammad och klippt som en predikare. Och det är du ju också.

— Vore jag också välbeställd gesäll! Men det kan jag aldrig bli, vanbörding som jag är. Hyarken gesäll eller mästare. Det är lag på det. Finge jag åtminstone sitta gömd med mitt [ 339 ]handtverk i en stuga på landet, men det får jag heller inte. Det är lag på det. Här skall jag arbeta i smyg, som om jag gjorde något ondt, och om natten bära mina skor till mästaren. Och farligt är det för honom att köpa dem. Nu är det lag på allting, Yrsa-lill. Jag får inte en gång slå knogarna i bordet och sjunga ut om konungen, för då blir jag utesluten ur församlingen. Men det gör ingenting, Yrsa-lill, bara jag har dig. Med flit och sträfsamhet ha vi redan hunnit långt, och jag är den lyckligaste af människor.

Hon fortsatte att smeksamt stryka öfver det stora hufvudet, sotn hade mist sina svarta flätor.

— Jag tror så fast, att allt skall gå oss väl.

— Du vet, hvarför jag trälar.

— Vi ha redan två marker silfver i källaren.

— Det räcker inte… Men om några år har jag samlat så mycket, att jag kan köpa oss ett grafställe på solsidan om Sankta Klara. Det är också för tanken på det köpet, som jag sträfvar. Och så har arbetet blifvit mig en. sådan glädje.

— Hvem kunde ha trott det om Gistre Härjanspn.

— Jag var en ond människa då, därför att [ 340 ]ingen gjorde mig annat än ondt. Signe Gud den välmenande Valdemar, som skänkte mig dig till ärlig hustru. Han gaf mig ingen lag att lyda, men det, som var bäst för mig, frid, hem och något att omhulda. Och därför blef jag god.

Gistre såg upp och tillade:

— Själf fick han den tyngsta arfvelotten. Yrsa, Yrsa-lill, du kan tala frimodigt till mig. Jag är inte missundsam. Tänker du ännu på honom?

Ett ögonblick dröjde hon med svaret som för att reda ut sina halfglömda drömmar. Hon fick åter något sömngångaraktigt öfver sitt väsen.

— Nej — sade hon lugnt efter en stund och hade redan nyfiket vändt sig åt gatan till.

På andra sidan hängde skomakardöttrarna öfver den nedslagna bodluckan för att komma åt att se på de kungliga fruarna och fröknarna, som just gingo förbi. Magnus' lilla dotter Rikissa, som skulle vigas till nunna i det nya klostret, gick redan höljd i ett hvitt dok, men hennes syster Ingeborg, som var lofvad åt Erik Menved, skrattade af förtjusning, hvar gång hon snafvade på sin långa rock. Mellan sig hade de Erik Menveds lilla syster Märta, [ 341 ]som redan hämtats för att fostras till drottning åt den svenske trontagaren. Men hon ville icke hålla dem i handen, hur ifrigt de bådo, utan såg från den ena till den andra litet främmande och kyligt Bakom henne kom den höftsmala drottning Helvig, fager, saktmodig och skygg, som en hustru åt Magnus måste vara. Och hon märktes icke mycket bredvid sina muntert bullersamma fränder från Holstein. Herr Svantepolk, som hade en jättehögt vajande grön fjäderbuske på stålhufvan, ledsagade henne på tvären, nästan baklänges, med hennes mantel och handskar på armen.

En svärm fromma ensittare från sandåsen på norra malmen sprungo på sidorna och tiggde allmosor, nakna som Johannes Döparen, med kors af hopbundna trädgrenar, djurfällar om höfterna och skägg, som räckte till nafveln. Ett par vilsekomna kalfvar, som stannat vid en af brandtunnorna för att dricka, kesade i väg och jagade framför sig höns och nakna barn. Gömd vid hörnet af ett hus stod en kortväxt ensam man, klädd nära nog som en munk med en simpel läderrem om lifvet, men han hälsade som en höfding. Det var den fredlöse Alf Erlingsson från Norge.

[ 342 ]Ensittarna blefvo efter i trängseln och skyndade sig att anropa de med silfverlöf bekransade borgarhustrurna. Nästa stund omringade de johanniterna från Eskilstuna och ryckte i deras mantlar, som vände sina åttaspetsiga kors af hvitt linne mot solen. Johanniterna hunno knappt annat än att buga och bedja, ty på husknuten vid öfverskärarnas gata stod ärkeängeln Mikael med sin själavåg, och på guldsmedernas hörn gnistrade Sankt Loyus' biskopsmössa och hammare.

Men nu blef det rörelse uppe på det trånga torget, där tiggare och sjuka lågo på sina trasbylten och vandringskvinnorna, som knuffades om brunnskaret, oblygt ryckte i sär den röda skjortan öfver barmen. Nu gällde det att bereda rum, ty hela den buktiga gatan började fyllas af rustningar och böljande hästtäcken. Det var marsk Tyrgils Knutsson och den unge väpnaren Matts Kettilmundsson, som kommo med riddarna. Marsken hade nu omsider fått sitt riddarslag.

Silfverrassel i trumpetsmattret, silfverklang i klockorna, silfverglans öfver brynjorna, silfverfjäll på tyglarna, som ringlade i solskenet! Kyrieleis, kyrieleis! Några af de utländska [ 343 ]herrarna hade bisonhorn på hjälmarna eller utstående spröten med små fanor. Men de flesta svenskarna voro barhufvade och läto svennerna bära deras hjälmar. Ett helt nytt folk hade vuxit upp ur kloster och städer. Det var samma resliga män, samma klara pannor och ljuslätta kinder, men det hårda vecket kring munnen hade bUfvit mjukare och oroligare och blicken mer uppåtriktad.

— Gistre, kom och se! — ropade Yrsa-lill.

— Tyst, tyst! Det är mycket bjälbofolk i staden och man kunde få syn på oss — svarade han. Och snart stod Yrsa-lill åter vid sitt fodertyg, utan att någon af dem nändes spilla mer tid på det ovanliga lif, som hela dagen fortsatte att fylla gatorna. Aldrig hade en man och hans hustru trifsammare och med gladare flit hållit ut i sina sysslor än de båda afkomlingarna af våld och vildmark.

— Kära husbonde — sade hon, när det skymde och hon såg, att han reste sig från arbetet. — Fast nätterna blifvit ljusa, har jag inte glömt att hälla tran på lampan åt Sankt Markus. Jag har till och med klädt honom med friska blommor. Det har varit min lilla kärlekstjänst åt vår skyddspatron. För hans skull behöfver [ 344 ]du inte oroa dig. Du kan se här, hur lampan lyser utanför porten.

Gistre tvådde händer och armar och spände åt bältet.

— Det är heller inte på honom, som jag nu tänker. Men jakobsbröderna skola i natt ha möte. Det är därför jag måste gå. Så pass skumt är det ändå, att ingen nu lär känna igen mig. Du vet, hur jag under dessa år har ströfvat omkring och predikat och hur vårt brödraskap har vuxit. Nu består det inte längre af bara timmermän, kyrkspännare och fattiga. Själfva marsken brukar ibland komma till våra hemliga sammankomster. Och nu i natt skola vi gå in i kyrkan och tala för de nya riddarna. Ser du, där komma de!

Han pekade utåt gatan. De, som nästa dag skulle få ridddarslaget, voro där redan på väg från riddarbadet till gråmunkarnas kyrka på Kedjeskär. De buro hvita skjortor och hade mjuka sandaler af ylle, så att det lät, som om de hade gått barfota. Den första af dem var en liten, mycket spenslig och mycket blek, knappt nioårig gosse med rödaktigt hår och röda ögonlock. Det var Birger, trontagaren, och till namnet var han redan fadrens medkonung.

[ 345 ]Gistre kysste Yrsa-lill. Sedan kastade han om sig en kappa och följde efter dem.

Några af stadsborna hade gått upp på murställningarna kring kyrkan åt Sankt Nikolaus. Träplankorna och timmermasterna lyste friskt och blåaktigt hvita i den klara midsommarnatten. Nere i kyrkan var det fullt af ställningar. Vid den kungliga borgen, som med sin väldiga kärna blickade ned på kyrkan, reste sig också ställningar med bruntorkade björkar. Vid norra stadsporten och vid gråmunkarnas kyrka var det ställningar. Och där Klaras kloster skulle uppföras, hade redan en del virke upptrafvats. Allt det myckna friska virket sken i halfskymningen. Så såg det ut, där ett nytt rike höll på att byggas. Det användbara blef hugget och tuktadt, det odugliga förgjordt, och det kom lås för ladorna. Sankta Klara hade hjälpt sin skyddsling kung Ladulås, och nu var det bådas segerfest. Från en predikstol på kyrkogården utropades med jämna mellanrum Sankta Klaras namn, hvar gång hälsadt med basuner, och själfva sommarnatten tycktes lik en rosig och ljuf kvinna, som slöt jorden i sin modersfamn. Höjderna omkring strömmen och fjärdarna sjönko mer och mer undan i [ 346 ]rödaktigt töcken och kunde knappt skiljas från luften. Men hvar kåre, som med sitt glitterstim ilade fram öfver Mälaren, lyste upp oanade sund och vikar med mörka holmar och vassar.

Ett sus af sång och jubel steg från staden. Handtverkarna kommo från sina olika gator med löfkransade helgonfanor. Bältare och remslagare, skinnare och fatmakare, gulddrifvare, pärlstickare, svärdsslipare, alla hade de sitt särskilda helgon och sin särskilda sång. Hvilken surrande munterhet, hvilket dansande, hvilket oväsen af fidlare och pipare — och ändå förbands hvart ord, hvar handling med tankar på det, som låg bortom stunden! Skeppsmännen, som nyss fått sin gudspenning i lega, korsade sig, innan de gingo in hos tavernaren. Och första kannan gällde Gudsmoder. Fiskarkarlarna från Södertörn, som sålt ut allt, hvad de hade med sig på skutorna, kommo med Sankt Botvids fana, trummande på tomma tunnor, och ställde sina första steg till det lilla kapellet vid stadsporten. De vandrande gesällerna drucko varsamt vid brunnen, för att icke vattnet skulle orenas för andra törstiga gesäller. Och de aktade sig att missbruka [ 347 ]heliga namn för att icke locka de yngre till en sådan osed. Hvilken andaktsfull och glad tillit öfver allt det dagliga i en värld, som hade en gud! Hvar timme, hvar syssla, hvar lek fick en djup och högtidlig mening och sjöng hans lof i handtverksstugan och bondgården likaväl som i klostret. Hur utvalda och trygga kände sig icke dessa människor, som till och med i tyget på sina kläder hade slagit in hvar tolfte tråd under averop. Vaxljuset framför vaggan och båren hade det blifvit läst öfver efter kyndelsmässans ljusgång kring kyrkogården. Saltet hade blifvit signadt på palmsöndagsmorgonen under pilgrimernas gulnade palmkvistar från Rom. Helvetets bål dånade nog under grafvarna, och borta på sandåsen skymtade groparna sedan helge torsdag, då häxmästarna haft fullt upp att sköta. Men på åkrarna syntes kors vid kors med den dödsbleke, fastnaglade frälsaren. På de tjärade, brunsvarta ladorna, där säden skulle vattenstänkas på vårfrudagen, blänkte mariabilderna. Det fanns inga tviflande, inga fiender att frukta, inga brott, som icke ånger och bot kunde försona. Småningom blef luften lik skinande guld, och på gator och kyrkogård vändes alla [ 348 ]ansikten uppåt, hänryckta, beundrande, själfva upplysta af skenet.

Nattvandrarna på murställningen fortsatte från stege till stege, fast med bäfvan, när de sviktade. De längtade att komma högre och högre. Det föreföll dem, att guldhvalfvet delade sig öfver dem, så att de sågo upp i kretsande himlar, som oupphörligt öppnade sig för nya och högre ända upp till den rundel af vingar, där tre eldslågor hoprunno i ett hvitt och stilla ljus. Och för ingen var det eviga, härliga ljuset skönare än för den, som hade följt mörksens stigar och länge sett nedåt.

Midsommarvakan sken in i tomma sängar och vidöppna stadsportar, hur länge natten än skred framåt. Till och med de kungliga fruarna och fröknarna syntes emellanåt på torntaket.

I gråmunkarnas kyrka däremot var det mörkt. Blott några enstaka lampor brunno öfver de små sidoaltarna, där de blifvande riddarna lågo försänkta i bön. På högaltaret, som höll på att siras med uthuggningar och små pelare, låg stendisken skjuten åt sidan. I midten var en lång fördjupning för reliker.

Kyrkväktaren höll bara en liten sidodörr öppen. Så snart ett större sällskap närmade [ 349 ]sig, sköt han igen den. Men då och då släppte han in en vandrare, som gjorde ett särskildt tecken. Det var jakobsbröderna.

De hade redan ställt upp sig i en ring nederst i kyrkan och voro omöjliga att känna igen i skymningen. En efter en steg in i ringen och predikade ödmjukt och sakta, fast med flit ändå så pass högt, att det alltid kunde höras af de bedjande riddarna.

Efter en stund tryckte en stark hand befallande upp dörren. Riddarsporrar klingade vid de fasta och tunga stegen. Den nykomna stannade styf och rak som en järnbild med fingrarna utbredda på svärdskorset, och en stark doft af rökelse slog ut från hans kläder.

— Hvem är du? — frågade marsken och gick emot honom.

— Den herre i eget hus, som i morgon utdelar riddarslaget. Men du, min marsk? Om hvem predikas här i en hemlig krets af sammansvurna?

— Om en fattig predikare, som hette Jakob och satt fastkedjad vid väggen i dina fäders gård. Det utströmmade ett så kärleksfullt och varmt sken från honom, att det blef ljust och godt, hvar han steg in. Hans utplågade kropp [ 350 ]kom aldrig i något helgonskrin. Ingen vet hvar han hvilar. Allt, som fanns kvar, var några skrifna ord på väggstocken. Den blef länge gömd, men Birger Jarl lät bränna upp den.

— Jag frågar inte efter öden utan efter lära.

— Detta skref han, herre, bland många andra fromma tankar. En god gärning, som ingen vet om, är en glädje öfver all glädje. Försök blott en gång, och du får svårt att sluta. Om jag dricker af ett friskt vatten, läskar det mig inte mindre, om ingen ser på. Det goda skall lönas med ondt för att tindra, men är då en sådan lön så ond? Onda människor klaga alltid öfver andras ondska. De se sig omgifna af försåt och falskhet. Blif själf god, så hittar du ingenting ondt.

— Och den läran vill du göra till din.

— Så långt en världslig krigare förmår. Är det dig emot, så straffa mig.

Det hade börjat ljusna i kyrkan, och Magnus fattade Tyrgils om hufvudet, såg länge på honom och kysste honom på båda ögonen. Slutligen sade han:

— Om någonsin ett ondt vederfares detta hufvud, då vill jag kalla det en skam att vara svensk född… Låt hämta hit min son, min [ 351 ]älsklingsson, han, som skall råda efter mig, att jag får lära honom lyssna till en sådan man.

Några af jakobsbröderna gingo bort och hämtade den lille Birger, som knäböjde vid ett af de öfversta altarna. Vakan hade gjort honom ännu blekare. Han tassade mycket fort öfver golfvet och litet krokig. De irrande ögonen tycktes säga: — Jag är mycket, mycket äldre än mina år.

Magnus öppnade armarna för att taga mot honom, men de sjönko igen, och han stötte gossen häftigt och omildt ifrån sig.

— Det ljusa håret, de ljusletta kinderna — stammade han och värjde sig med handen. — Att jag inte har sett det förr. Och honom har jag älskat som min ögonsten. Min samvetsångest gör mig plötsligt klarsynt. Så lik Valdemar som barn… bara inte lika frisk och fager! Jämt förföljde mig Valdemar i mina tankar. Hvar afton såg jag honom framför mig i mörkret i sofstugan, när jag sträckte armarna efter Helvig. Det är därför han går igen i min son. Led bort gossen, för undan honom, säger jag! Fortare, längre bort… så att han inte hör, hvad han ännu inte förstår. Hvad skall det blifva af det barnet, afladt i [ 352 ]samvetskval och klokenskap utan kärlek? En dåre, men inte en solögd som Valdemar? I det barnet kommer jag att straffas. Jag ryser för att tänka framåt. För Guds skull, mina vänner, hjälp mig, hjälp mig! Den smärtan som jag har i bröstet här, den våndan… Och den bäska smaken i min gom… Den sjukan lindras bäst med handpåläggning, handpåläggning af medlidsamma människor. Jag vill er intet ondt. Tag upp mig i ert brödraskap.

Tyrgils log vemodigt.

— Du i vårt brödraskap! Ja, du har blifvit oss en vördad fader, en riksbyggare och ordningsman och en riddare utan like sedan mannaminne…

Konungen gick ångestfullt uppåt koret, följd af de andra och fortsatte att tala, ibland häftigt tvärtystnande för att lyssna på honom, ibland utan att höra på.

— Ja, jag har ökat kyrkans domsrätt, friat hennes gods från skatt. Och håller jag inte nu på att bygga också åt gråbröderna i Enköping! För friköpande af mitt kors till Heliga grafven, mitt löfte vid Hofva, har jag lagt af silfver… Nyss skänkte jag bort tre korkåpor och ett ciborium af elfenben… Jag har inte [ 353 ]längre nog för egen hofhållning. Jag har gifvit långt öfver mina tillgångar.

— Öfver sina tillgångar kan ingen gifva — svarade Tyrgils, hela tiden med samma sorgset lugna stämma. — Magnus, ett hänryckt hjärta kan du inte skänka.

Konungen ryckte otåligt svärdet ur bältet och lade det ifrån sig i fördjupningen på altaret.

— Du säger alltid rena sanningen, min frispråkiga marsk. Jag duger inte till en jakobsbroder. Med alla mina folkungamutor står jag här fattig som en tiggare. Svärdsfästet hettade under fingrarna. Jag börjar tro på sagan, att det kan falna bort till aska i en oren hand. Mitt gamla riddarsvärd, här skall du ligga väl förvaradt och vänta in din tid. Ni äro många nog att maka stenskifvan öfver det nu genast.

Männen grepo fatt i stenskifvan och tryckte skuldrorna mot kanterna. Mullrande gled hon tillbaka på sin rätta plats öfver altaret.

Tyrgils stödde sin herre under armbågen och torkade öfver hans panna.

— Ha ni känt, hvad det är att aldrig sofva utan drömmar? — frågade Magnus och fortsatte att gå framåt öfver golfvet. — Att midt under gästabudet se blodfläckar på duken och [ 354 ]tårar i skeden? Ännu ett långt år, det härdar jag inte ut. Den nymurade kyrkan här utan grafvar tycks er tam och glad som en sal. Men här, just här, där jag står, skall snart jag bäddas ned. Det blir bättre då. Mitt namn skall ändå inte dö med klockljudet. Och jag skall samla er omkring mig, alla, alla, mina riddare, mina stormän… du själf, Tyrgils. Det skall bli häll vid häll ända till trösklarna och öfver hela holmen… Mitt hjärta drar ihop sig, och jag kan knappt andas. Jag är sjuk, min marsk, och jag har helsot. Länge har jag redan känt det, fast jag är i mina bästa år. Jag tål knappt längre brynjans tryck. Här nedanför det vänstra refbenet sitter det. Det är döden, som redan spunnit in sin larv i mitt kött.

Han stannade med handen stödd på en pelare och vände sig mot fönstret.

— Har ingen gått till sömns där inne i staden? — frågade han. — Hvem är det, som är så tidigt uppe och sjunger så bekymmerslöst och klingar på sitt städ? Är det så brådt att smida lås och nycklar till min kista? Hvem är det, som låter väfstoln dunka på en så vacker helgdagsmorgon ? Väfva de redan på min svepning?