Fortuna/Kapitel 15
| ← XIV |
|
XV.
Då konkurserna slutligen stannade, så att man kunde öfverskåda olyckan, fingo sinnena mera lugn; de första hastiga omdömena förändrades; det kolossala omfånget af eländet, de stora omvältningar och förändringar, som man spått, allt krympte liksom ihop dag för dag och lifvet återtog ungefär sina gamla former, men i gråare färger.
Hatet och förlåtelsen samlade sig på vissa brännpunkter. Om professor Lövdahl var just inte mycket ondt att säga; den stackars mannens hår hade blifvit alldeles som snö på ett par veckor.
Det var visst mest sonen, som var upphofsman till det hela; en fritänkare var han och höll ihop med Kruse för att bedraga fattiga arbetare; de hade då också fått bevis på deras kärlek, och det var en känd sak, hette det, att Abraham Lövdahl hade trängt sig in i arbetarföreningen bara för att komma åt de der pengarna.
Det påstods snart, att han skulle på tukthuset, både han och Marcussen; det var just ett passande par; men Lövdahl var värst, som var gift. Och ändå var flickan blind, och nu var hon skickad från staden, hon måste skickas bort, förmodligen med en hel mängd af de stulna pengarna.
Emellertid berättades det snart, att bankdirektör Christensen skulle ha sagt, att det kunde Gud ske lof icke bli fråga om lagligt ansvar för någon af cessionanterna; och voro hans ord tunga före, så voro de alldeles förkrossande nu och mottogos af alla med andakt.
Bankdirektörens stora gestalt med denna osvikliga näsa var nu den enda hoppfulla synen i staden; och när han gick sin elefantgång från sitt kontor upp till sin kära bank, såg det förskrämda småfolket upp till honom som till kopparormen i öknen.
Han var ständigt i rörelse, öfverallt i spetsen, han ordnade och arrangerade och lämpade och dämpade, så att det midt i de förtviflade ruinerna började uppspira hopp både för den ene och den andre.
Arbetarne tackade honom med tårar för att de fingo tillåtelse att arbeta på hans skeppsvarf för 1 krona och 40 öre per dag; personer, som voro i penningnöd, kommo till honom för att sälja varor af alla slag; för alla hade han hjälp, och det påstods, att han under detta år nästan fördubblade sin förmögenhet.
Inom familjen Kruse var förändringen störst hos de gamla. Presten och hans fru drogo sig inom sig själfva, höllo sin dörr stängd och nämde aldrig med ett ord, att de hade förlorat pengar.
På fru Fredrikke gjorde olyckan det intrycket, att nu måste det snålas med fördubblad snålhet; den stora förlusten kunde hon ej rätt fatta; hon kunde nog upprepa de stora siffrorna och rysa öfver dem, men det gick henne dock långt pinsammare till hjärtat, om hon kom under fund med, att hökaren hade lurat henne på 15 öre.
Morten deremot hade fått en knäck för lifvet; hans beräkningar, hans kära beräkningar hade förstört allt hvad han hade och allt hvad han hade beräknat i arf efter gamle Jörgen.
Han fortfor att räkna och räkna, tills han blef så bitter till sinnes, att hans predikningar, hvilka förr voro föga uppmärksammade, under denna tid fingo namn om sig att vara väckande.
Men i de gamlas hus förändrades allt; der var stängdt, släckt och tomt.
Så snart fru Kruse hade hämtat sig från sin ofantliga och oförstälda häpnad, befalde hon sin son Peder, att han aldrig med ett ord fick nämna den skuld, Morten hade i detta; hon hoppades, att för hennes yngste son skulle denna olycka blifva till välsignelse och räddning.
Men sedan grep hon verket an; och två dagar efter Jörgen Kruses konkurs hade både han och hustrun flyttat upp i det ena af de tre rummen hos deras son advokaten ofvanpå hos fru Gottwald.
Gamle Jörgen själf hade blifvit halffjollig, då han förstod det; ja, egentligen förstod han det visst aldrig. Ty hans hjärna, som alltid hade haft svaga punkter, tålde icke det oerhörda slaget: ett helt lifs arbete förspildt. När Amalie Katrine gaf honom en gammal kassabok att summera ihop, satt han med den hela dagen, tills de kallade honom till måltiderna; blott någon enda gång frågade han hemlighetsfullt, om det var Morten som stod i kryddboden nu?
Fru Kruse deremot rätade upp sin lilla figur och blef riktigt munter.
Hon och Peder satte sådan fart i den tjocke advokaten Kahrs, som var boets utredningsman, att allt blef såldt och realiseradt på kort tid, och då det visade sig, att kreditorerna i det närmaste blefvo fullt betäckta, så hade fru Kruse icke en suck för alla de skillingar, hon så troget hade hjälpt till att släpa ihop.
Lifvet hade nu rent af ingifvit henne skräck för pengar. Nu skulle hon just bli lycklig, och det hoppades hon att äfven andra skulle bli.
Mest tyckte hon synd om Peder, ty han tog det så hårdt, det der med arbetarnes pengar; och ändå hade Peder ingen skuld, det var den der Lövdahl, som hade gjort det.
Men det ville Peder ej höra talas om; han gick ständigt och grubblade och förebrådde sig, att han ej hade skött dessa saker själf. Det hjälpte ej hvad modern sade, icke ens att arbetarne försäkrade honom, att de ej hade den ringaste förebråelse mot honom, och enträget bådo honom fortfarande vara deras ordförande.
Peder kunde ej glömma dessa pengar, som han med så mycken glädje hade sett ökas. De skulle realisera hans stora dröm: arbetarne församlade i eget hus, förenade och starka. Nu var allt förspildt och skingradt, värre än förr; misstroende, feghet och allt det gamla eländet; man måste börja alldeles från början igen.
Han måste uppmuntras, tänkte fru Kruse och kastade sig genast öfver fru Gottwald; hon hade naturligtvis för länge sedan lurat hemligheten ur Peder.
Fru Gottwald spjärnade länge, på skämt emot att förstå; men slutligen blef hon allvarsam.
»Hör på, fru Kruse, vi ska’ inte mer tala om detta, inte på skämt en gång. Till och med om det inte vore hundrade andra saker i vägen för det, ni häntyder på, skulle det vara alldeles nog och mer än nog, om ni kände till min ungdoms historia.»
»Den känner jag till, fru Grottwald.»
»Jag är ingen fru», svarade den andra och böjde sig öfver sitt arbete.
»Det vet jag också; men ni har haft ett barn.»
»Ack ja, en liten söt, olycklig gosse.»
»Hör nu mig, fru Gottwald! Den man, jag vill att ni skall hålla af, han var också en sådan liten olycklig gosse.»
»Jag förstår er inte, eller ni förstår inte mig.»
»Hans mor var heller inte gift, då han kom till verlden; det har fallit tårar på hans hufvud, sådana tårar som ni känner till. Ja, ni ser på mig! Här sitter hon framför er, hans mor. Vi två, fru Gottwald, vi äro lika.»
»Min Gud! det har jag aldrig vetat.»
»Nej, ser ni, mitt glömde man, för att jag hade tur och blef gift, men på er blef skammen qvarsittande för lifvet. Och derför har nu jag tänkt som så, att skammen kan i själfva verket inte vara så stor för någon af oss; jag tänker, att vi ha skämts allför mycket, begge två — isynnerhet ni. Ja, ni ser på mig! Men det är mitt allvar; och derför har jag öfvervunnit min skam och Peder också.»
»Vet han det?»
»Ja, det är jag säker på; men ännu säkrare är jag på, att aldrig i den innersta vrån af sitt hjärta har han derför en skugga af något, som kunde likna ringaktning för sin mor. Och det skulle icke heller er son haft, om han hade fått lefva; hvad var det han hette?»
»Han hette Marius, lille Marius.»
»Nåväl, fru Gottwald! Er lille Marius och min lille Peder, de voro ett slags bröder. Ni har förlorat er son, tag min i stället; vi ska’ ega honom tillsamman, vi två.»
Fru Grottwald både grät och skrattade; det kom så oförberedt; men den gamla tvingade henne likväl till att följa med dit upp och dricka té. I trappan fick fru Gottwald emellertid betänkligheter och ville vända om, men så kom det just till all lycka en herre nerifrån, och då denne visade sig vara Peder, ansåg fru Kruse det som en säker fingervisning och lugnade sig med, att nu skulle »de unga» nog finna hvarandra.
Hennes bekymmer för den andre sonen voro af en annan art, och der hade hon mindre hopp. I morgon ville hon pröfva honom. Han skulle predika öfver hennes text: Hafver ej guld, ej silfver, ej koppar i edra bälten; Fredrikke hade talat om det; Morten ansåg det som sin pligt att just i denna tid gå strängt till rätta med Mammonsdyrkarne.
Fru Kruse ville ej bry sig så mycket om orden; så vältalig som prosten Sparre var ju Morten inte. Men han var hennes son, hon kände hvarje ljud i honom, hon skulle nog höra, om han hade fått den rätta andan.
Det var den 22:dra söndagen efter Trefaldighet, i öfvergången till full vinter. Vädret var bistert och genomträngande kallt utan frostens friskhet; folket strömmade tyst till kyrkan och skyndade sig att söka skydd för den pipande sydvesten.
Der var mycket folk; de stora olyckorna hade drifvit menniskor till kyrkan, som eljest ej brukade gå dit. Qvinnorna voro klädda i mörka, ångerfulla färger, icke ett brokigt band syntes till.
Männen sutto tysta och rufvade öfver sina bekymmer: om det värsta vore öfverståndet eller om det bara var början till något värre.
Der kom konsul With, som efter sin konkurs hade blifvit bankdirektör under Christensen; han följde sitt strykbräde galant till hennes plats och såg så omsorgsfullt efter att hon fick igen kappan tätt om sig.
Det hade man aldrig sett förr; kanske hade olyckan fört detta äkta par tillsamman.
Der kom fru Kruse ensam, rask och rörlig, som om ingenting händt. Hon hade visst stuckit undan åtskilligt, den gamla korpen, eftersom hon såg så obekymrad ut.
Men der kommo Lövdahls; alla hufvud vände sig, alla ögon följde dem.
Fru Clara gick blek med böjdt hufvud, skön och hängifven som en martyr. Den mörka klädningen, den anspråkslösa hatten hade en ofrivillig elegans, som nästan var rörande.
Med hatten i handen, det hvita hufvudet litet åt sidan och ett småleende, som bad alla om förlåtelse — så gick Carsten Lövdahl vid hennes sida.
Fru Clara höll honom under den venstra armen, men med den högra stödde han sig mot tiggarestafven — alla kunde se den, den var af brunt rör med elfenbenshandtag.
Qvinnorna taxerade Clara. Ja, visst var hon tarfligare, mycket tarfligare än förr; likväl var det, när man såg noga efter, något som retade en hos henne: riktigt knäckt var hon alls icke!
Men professorn var söt; tänk, nästan alldeles hvit i hufvudet! Och så han tog det! Ödmjukt — gudsförtröstande — uppbyggligt för hela församlingen,
Männen anstälde helst betraktelser öfver det ackord på 50 procent, som det sades att Christensen ville skaffa Lövdahl, och på de många skamliga transaktioner, som sades ha blifvit upptäckta af konkursboets utredningsmän. Det var i själfva verket alldeles på tok; hvar och en tyckte för sig, att det var alldeles för mycket på tok, att sådant kunde få gå för sig opåtaldt; öfverheten, från och med amtmannen och ända ner, visste mycket väl af det, men hvilken enskild man hade mod och makt till att tvinga denna öfverhet att se hvad den på. inga vilkor ville se?
De få, som ännu stodo, tillhörde själfva »ringen»; och magistraten, advokaterna, utredningsmännen och de qvarblifna penningmännen slöto kedjan fastare än någonsin; och fastän alla menniskor på tu man hand och i förtroende voro ense om, att det var alldeles oförsvarligt, som det gick, så var det dock ej möjligt att upptäcka annat än att allt bedrefs med det mest samvetsgranna iakttagande af lagens föreskrifter.
Sådana tankar följde Clara och professorn uppåt kyrkgolfvet; och så ifrigt följde ögonen med, att det var först efteråt som församlingen gaf akt på, att det gick någon bakom dem.
Det var Abraham.
Det finnes sorger — isynnerhet sådana, som dra med sig skam — som det tycks alldeles omöjligt att fortsätta lifvet med. Hela eftermiddagen och natten kännes det, som om du måste dö, innan ljuset kommer igen.
Och när morgonen kommer, känner du, att det ändå är lif i dig; du måste ta på dig kläderna, borsta ditt hår; och du måste äta.
Om qvällen säger du: hur är det möjligt, att jag har lefvat en hel dag med detta på mig?
Nästa dag rakar du dig; åtta dagar derefter råkar du att säga en qvickhet och skrattar själf åt den.
Så hade Abraham lefvat några veckor. Dagen och natten hade rullat honom mellan sig fram och tillbaka. Ingenting hade blifvit tyngre, ingenting lättare, men allt rundade sig under timmarnas nötning.
På visst sätt hade han aldrig haft det så bra i sitt hem; de behandlade honom som en kär sjuk. Fadern var så mild, nästan vördnadsfull; och Clara öfveröste honom med all den ömhet, han hade drömt om, innan de blefvo gifta, och aldrig hade funnit förr.
De fruktade honom begge. Ett ord, ett utbrott af hans öfverdrifna principer kunde kullkasta allt hvad de hade byggt och räddat.
Men de behöfde i själfva verket ej längre vara rädda för honom; det var förbi med honom.
Och då Clara denna söndagsmorgon halft orolig hviskade honom i örat:
»Du vet inte, hvilken glädje du skulle göra pappa, om du följde med oss i kyrkan.» — så svarade han helt lugnt:
»Ja, det skall jag gerna göra.»
Likväl kröp det i honom, då han gick in under portbågen och den stora, gamla kyrkan låg framför honom i dystra, gråa höstfärger. Minnen ville upp, ögon ville fram. Men han undgick dem nästan utan kamp; det bet ej längre på honom.
Och medan han gick bakom sin far och sin hustru, spottade han sig själf i ansigtet och ropade inom sig till sig själf:
»Se ödmjuk ut — se ödmjuk ut, din hund, der du går!»
Hvad han såg inbunden och gemen ut! Der fans icke en, som trodde på honom. Qvinnor och män följde honom med onda ögon — han, som hade bedragit de fattiga arbetarne på deras stackars styfrar.
Men der kom Christensen, bankdirektören och frun i en ny, tung sidenkappa från Hamburg! Herre Gud, det gjorde riktigt godt att se menniskor, som ännu hade råd till siden!
Fru Christensen smålog rörd: silfret stod på sin plats och den dumma inskriptionen var bortskrapad.
Bankdirektörens min betydde: tillbed mig icke!
Men han kunde ej hindra det; han var deras hopp och tillflykt, ingen enda menniska hade mod att minnas hans sista besynnerliga uppträdande på Fortunas bolagsstämma.
Och så började Morten Kruse sin predikan om de tio tusende talenterna, om den onda makt pengarna ha bland oss, om mammon och liljorna på marken, och som grundmotiv återkom detta språk: hafver ej guld, ej silfver, ej koppar i edra bälten.
Då reste sig midt under predikan en liten figur på qvinnosidan.
Det var fru Kruse — ja, sannerligen var det inte fru Kruse!
Hon höll ej näsduken för munnen! Hon blödde ej näsblod, hon skulle ej kräkas, ty hon var icke det minsta blek. Tvärtom såg hon frisk och kraftfull ut, der hon banade sig väg mellan damerna, som af förfäran glömde att ge rum.
Då fru Kruse ändtligen kom ut på midtgången, rättade hon lugnt på sin kappa och gick derpå nedåt med sina små säkra gumsteg, nedåt den långa midtgången och ut ur kyrkan.