Fortuna/Kapitel 14

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  XIII
Fortuna
av Alexander Kielland
Översättare: Okänd

XIV
XV  →


[ 245 ]

XIV.

Clara fick veta det på det sättet, att hon tyckte pigorna voro så besynnerliga; men då hon frågade, fick hon ej annat besked, än att det visst var något på färde nere på kontoret.

Hon blef nyfiken, men generade sig för svärfadern och skickade bud efter Marcussen.

Fru Clara var klädd i en vacker klädning i bruna färger; hennes figur hade blifvit fyllig; den bleka, blodfattiga baldamen hade äktenskapet förvandlat till en fast bygd, tjusande gestalt.

Marcussen hade varit i onåd en tid; nu skulle han få litet solsken igen. Fru Clara gick emot honom och räckte honom småleende sin hand.

Aldrig hade väl Marcussen varit mindre [ 246 ]upplagd än i dag; men han miste ändå nästan andedrägten, så vacker var hon, och hans ögon flammade ett ögonblick, så att till och med Clara, som icke var rädd af sig, måste se bort.

»Kom och sätt er, Marcussen! Det är så länge sedan —»

De satte sig i hennes lilla soffa under den oundgängliga solfjäderspalmen; och lik en god jagthund, som föres på spåret, var Marcussen genast med, glömde all dagens sorg, beredd och i spänd väntan: skulle det ändå bli något af med detta grannlåtsfruntimmer, som han så länge hade vädrat omkring?

»Men först måste ni berätta mig, hvad som har händt på kontoret idag? Mina jungfrur påstå, att der är något på färde?»

Ja, var det då inte också tusan! Marcussen kom på hufvudet ut ur sina påbörjade drömmar; han svor till och for upp ur soffan och glömde alldeles sina fina manér.

»Hvad går åt er, herr Marcussen? Hvarför rycker ni i mina blommor? Låt bli det och kom hit och tala om hvad som står på; förmodligen en af edra egna historier, midt i kontorslokalen — hvad?»

»Nej, fan också!» utbrast Marcussen, »denna gång är det ingen af mina historier — om det bara vore det! Nej, frun, det är värre — [ 247 ]Ah, tusen gånger värre. Och ni kan tro mig, det gör mig så innerligen ondt både om professorn och er — ja, kandidaten också —»

»Herre Gud, Marcussen, gråter ni? Hvad är det då? Svara!»

»Ja, det tjänar ju till ingenting att söka dölja det för er; vi ha stoppat.»

»Stoppat? Hvem? Hvad? Jag förstår inte ett ord!»

»Affären — firman — Carsten Lövdahl har stoppat.»

Fru Clara utstötte ett skrik, som dref Marcussen på dörren; det var det enda sak, han absolut icke kunde stå ut med: qvinnor som skreko.

Pigorna kommo instörtande; frun låg på soffan i kramp, eller hvad det var, och var alldeles från vettet.

Professorn ville icke komma upp; han gaf order att det skulle skickas bud efter doktor Bentzen.

Den första känslan hos Clara, då besinningen någorlunda återvände, var raseri mot dem, som hade dragit detta öfver henne; icke så mycket mot professorn, ty han imponerade alltid på henne.

Men Abraham! Den stackaren till man! [ 248 ]Således var han ieke en gång rik! Hon var bedragen, lurad!

Och hennes klädningar! Hennes smycken! Hvad? Sålde de icke sådana saker, när någon »stoppade»? Jo, det visste hon! Men hennes? Min Gud, hon kunde bli galen; skulle hon börja att bli tarflig, spara i kapp med Fredrikke på fullt allvar? Det var inte möjligt — det var galenskap!

Ett telegram lemnades frun; hon slängde det ifrån sig, det var naturligtvis från Abraham! Det skulle väl vara tröst, men hon ville ej tröstas, allra minst af honom; hon ville icke läsa telegrammet — alldeles icke.

Men ett försegladt telegram är ej så lätt att låta ligga; och då fru Clara ett par gånger hade passerat det, under det hon rände af och an i rummet, vridande sina händer, slet hon upp det.

Det var från hennes far och lydde sålunda: »Godt mod! Med klokhet, försigtighet kan mycket räddas; skrifver vidare.»

En stråle af hopp! Allt var icke förloradt! Aldrig hade hon vetat, att hon höll så mycket af sin far som i detta ögonblick.

Mycket kunde räddas — räddas? Clara hade plötsligt blifvit stark, företagsam, beslutsam.

[ 249 ]Hon hade några begrepp om rättstjänare, auktion och dylikt, men mycket klara voro de icke; hon visste blott, att allt det der var fiendtligt, och att man kunde och borde narra lagens män.

Hastigt flög hennes blick rundt omkring rummet; der stodo två massiva silfverljusstakar på kaminen. Som en korp kastade hon sig öfver dem, flög in i sin sängkammare och gömde dem på bottnen af sin låda under sina egna linnen.

Och den första af de deltagande väninnor, som hade varit uppe hos henne, måste bereda den öfriga kretsen en missräkning: Clara Lövdahl var alldeles icke förkrossad, tvärtom! Hon tog det på ett så vackert sätt.

Hon hade talat om, att nu måste de naturligtvis alla arbeta i den yttersta tarflighet; men hon för sin egen del grufvade sig icke alls, hon hade egentligen aldrig satt värde på lyx; kunde bara hvar man få sitt, så skulle hon vara glad och icke klaga.

Abraham var på hemresa söderut, då han fick telegram från Peder Kruse; det lemnades honom ombord på ångbåten vid en tilläggsplats.

Först kunde han ej förstå det; ett ögonblick tänkte han till och med, att det måtte [ 250 ]vara ett groft skämt; men det var icke likt Kruse.

Och nu, der han stod akterut på däcket med telegrammet i handen, hade han plötsligt blifvit alldeles ensam med rormannen, alla de andra voro försvunna; och det föll honom nu in, att hans reskamrater redan i går varit så besynnerliga mot honom.

Då gick det upp för Abraham, att det var det allvarligaste allvar, och han skyndade sig ner i sin lilla hytt, och medan sjön susade skummande förbi det lilla runda fönstret, öfverlemnade han sig åt de pinsamma tankarna och försökte att mäta och förklara för sig den stora olyckan.

Han tänkte först och främst på sin far; hvad han måtte ha lidit en lång tid! Men allt eftersom de sorgliga följderna döko fram en och en, försjönk han djupt i sorg och missmod. Det kära gamla huset, hans barndoms trädgård, de tusen föremålen, hvarje vrå full af minnen — att lemna allt detta, gå tomhändt bort och se främmande flytta in och slå sig i ro!

Och lille Carsten skulle ej leka efter honom i den instängda trädgården och kasta sten efter kattorna, och det blef ingenting af med den lilla ponyn, som Abraham hade [ 251 ]fantiserat om, när han tänkte sig längre fram i gossens barndom. Lille Carsten skulle gå ut i verlden som son till en man, hvilken icke hade betalat sin skuld.

Det var egentligen första gången lifvet tog ett sådant tag i honom, att han kände sig hänvisad endast till sig själf. Eljest hade han alltid haft sin ärfda plats bland de säkra; i detta ögonblick kände han sig utan ryggstöd ansvarig för en son, som skulle fram i verlden och som ej hade annat att lita på än sin far.

Men från denna tanke strömmade en förunderlig kraft. Nu var det visst ändtligen kommet, det stora tillfället, då Abraham Lövdahl skulle visa hvad han dugde till, när uppgiften var tillräckligt stor för hans vilja.

Ja, nu var omsider hans tid kommen. Grete skulle bli glad; till och med Clara skulle lära sig inse hans värde. Men först ut ur detta köpmansyrke! Helt och hållet bort från det alltsamman, det hade varit en förbannelse för dem alla, nu insåg han det. Låt kreditorerna ta hvad som finnes, och sedan med tomma händer till ett nytt lif i anspråkslöst arbete.

Denna tanke gjorde honom så varm om kinden, att han måste öppna det lilla fönstret, för att friska upp sig med det salta skummet, [ 252 ]som yrde honom i ansigtet; han kände sig så stark och full af hopp.

Han såg redan deras fridfulla hem i en af de mindre kuststäderna, dit äfven Steffensens skulle flytta. Den berömde professor Lövdahl skulle återta sin praktik och Abraham skulle hjälpa honom. Det blef väl omöjligt nu att ta medicinsk examen, men han hade ju sin juridiska, den måtte väl också kunna användas till något.

I denna stämning kom han hem i skymningen fjärde dagen efter konkursen.

Abraham gick, utan att bli igenkänd, uppför de mörkaste gatorna och kom fram till sin fars hus genom ett prång bakom trädgården. Hela nedersta våningen var mörk och gardinerna nedrullade; endast ofvanpå i hans egen våning syntes ett ensamt ljus; hans hjärta slog varmt: det var hans lille sons kammare.

I tamburen der nere studsade han öfver huru stort och tomt der var. Men genast mindes han det gamla skåpet, der hans mor förvarade duktyg. Det härstammade från morfar Knorr och hade varit i familjen öfver hundra år; nu var det borta; förmodligen skulle det med på auktionen, kanske var det redan såldt.

Abraham stannade och stödde sig mot [ 253 ]trappans ledstång; det var ändå förfärligt bittert, det han nu skulle gå igenom; att bit för bit rycka ut sina käraste minnen, att se allt, som var honom dyrbart, öfvergå till främmande likgiltighet.

Men han styfvade upp sig; just så skulle det vara, ja, han var glad öfver att se, att början var gjord, och han steg långsamt uppför trappan.

Ofvanpå hade de väntat honom begge två, Clara och professorn. Dessa dagar hade fört dem ännu närmare hvarandra, och utan att det mellan dem behöfdes ord och uttryckligt aftal, arbetade de begge, hvar och en på sitt sätt, för att förmildra olyckan och rädda hvad som räddas kunde.

Fru Claras första uppblossande vrede mot professorn hade hastigt lagt sig, då den djupt nedböjde mannen lemnade henne några dokument, som visade, att lille Carsten redan länge hade egt mer än modern anade. Och professorn hade ej behöft låta undfalla sig en liten förskrämd vink om, att dessa papper var det ej värdt att visa Abraham genast, hon förstod fullkomligt. Begge väntade de med spänd oro på hans hemkomst, hvar och en på sitt sätt.

Professorn fruktade Abraham mest af alla, och ända till sista ögonblicket visste han ej, [ 254 ]huru han skulle möta sin sons ögon. Var det ej antagligt, att Abraham med sitt häftiga sinne skulle komma stormande med förebråelser för att hans lif var förspildt, hans framtid. hans namn, hans ära — allt draget ner i faderns ruin.

Det var ingenting att svara på allt detta, alldeles intet, ty det var sant allsamman.

Han hade själf från början uppfostrat denne son till fullständig osjälfständighet och beundran; ända till det sista hade han dolt allt hvad som i Abrahams ögon kunde kasta den minsta skugga öfver honom; och nu! nu visste han ingen skugga, der han kunde krypa in och gömma sig.

Fru Clara var också rädd för Abraham, men på ett annat sätt; äfven hon kände hans sinne, men hon vidtog i tid sina mått och steg. Det hon fruktade var, att Abraham med sin vanliga böjelse för öfverdrift skulle uppge alltsamman, kasta allt i kreditorerna och göra rent hus. Hon visste så väl, att han alldeles icke ville vara med om att rädda hvad som räddas kunde, och derför emotsåg hon hans hemkomst med stor ängslan; han var i stånd till att förstöra hela hennes verk — det samma hade också stått i ett bref från assessor Meinhardt.

[ 255 ]Abraham Knorr Lövdahl hade naturligtvis blifvit försatt i konkurs på samma gång som Carsten Lövdahl, men sonens bo var ju i själfva verket en löjlighet; han var medansvarig i nästan hela firmans skuld, eftersom hans namn användts på alla växlar den sista tiden; och så egde han faktiskt ej annat än sina möbler.

Den i lagen föreskrifna uppskrifningsakten ofvanpå hos de unga fick derför nästan en anstrykning af humor. Antingen kreditorerna fingo 1/2 eller 1/4 procent af detta bo, var verkligen alldeles likgiltigt, så ofantligt stor som underbalansen var. Och borgmästarens biträde gick dessutom och vred sig gent emot fru Clara, som absolut ville följa honom från rum till rum för att öppna alla dörrar och skåp och visa honom hvad der fans att skrifva upp.

Det var få veckor sedan han hade dansat med henne i samma rum som en liten anspråkslös gäst, och nu skulle han räkna hennes téskedar! Det var verkligen mera än man kunde begära af en ung väluppfostrad juris kandidat; och borgmästaren själf gick ju aldrig på en sådan förrättning.

Derför blef det nog en tämligen bristfällig förteckning; och då auktionen hölls, gaf [ 256 ]det anledning till många spetsigheter, att detta öfverdådiga hus visade sig så förvånande illa försedt med silfver och andra värdesaker. Men andra förfäktade deremot med stor styrka det påståendet, att fru Clara hade öppnat öfverallt och ej stuckit undan något. Man kunde ju också förstå, till hvilken grad hon hade plockat sig, när man hörde, att det skulle säljas, det berömda Japanesiska skrifbordet efter aflidna fru Lövdahl, som fru Clara mycket väl kunde ha behållit, då det var en bröllopspresent från professorn.

Hvar sakerna nu än blifvit af, så var det redan vid Abrahams hemkomst så tomt och tarfligt i rummen, att alla måste lägga märke dertill.

Fru Clara hade stält om att det var mörkt, i tamburen, der det förr brann en präktig gaskandelaber; det enda ljuset kom från en glasruta i köksdörren. Matsalen var också mörk och kall; de skulle äta i solongen för att ej behöfva elda i två kakelugnar.

Hon var alldeles säker på, att Abraham skulle märka dessa småsaker, och hon hoppades, att det skulle göra godt. Om man bara kunde vinna tid med honom och föra honom in på det rätta spåret, så var allt vunnet. Sedan kunde det nog komma både ljus och värme, [ 257 ]och allt det försvunna kunde komma ner igen från vinden — men en sak i sender, med mellanrum.

Då de hörde honom i förstugan, började professorn darra, så att han måste lägga tidningen ifrån sig, men Clara reste sig och sprang emot sin man i matsalen.

Så hade Abraham aldrig blifvit mottagen af sin hustru, och han hade inom sig befarat något helt annat. Från det han fick veta olyckan, hade han försökt tänka minst på Clara; hon var väl efter hans beräkning alldeles förkrossad, full af klagan, kanske af förebråelser.

Och nu skyndade hon honom till mötes kärleksfull, frimodig, nästan glad! Men så besynnerligt främmande i den svarta ogarnerade ylleklädningen, och ändå så nätt och söt, som om tarflighet just vore det, som klädde henne allra bäst.

Han blef helt varm och förtrollad af henne; och då han sedan mötte fadern, som väntade med skälfvande mun, en böjd gubbe, kastade han sig i hans armar:

»Pappa! Stackars pappa! Hvad du har haft det svårt!»

»Kan du förlåta mig, Abraham?»

»Tala inte så, pappa! Låt oss alla [ 258 ]förlåta hvarandra och börja en ny räkning, som skall stämma bättre — inte sant?

»Jo, med Guds hjälp», svarade professorn med en lång suck; det värsta var öfverståndet.

De stodo ett ögonblick alla tre hand i hand och betraktade hvarandra med småleenden, som nästan voro glada; det hade gått öfver all förväntan bra för alla tre, det första sammanträffandet, och hvar och en tog sitt hopp, men från helt olika håll.

Pigan störde dem med ett bud från advokaten Kruse, att kandidaten skulle ändtligen komma till honom genast.

Professorn ryckte till och såg åter ängsligt på sonen, men Clara sade till pigan:

»Låt budet svara, att kandidaten nyss är hemkommen; han är alldeles för trött efter resan till att gå ut i afton. — Det är verkligen också tämligen taktlöst att skicka bud efter dig genast».

Abraham tyckte också, att det måtte kunna vara tids nog i morgon; och nu började han att se sig omkring.

»Ja, du ser dig omkring,» sade Clara!» Jag har skickat allt, som skall säljas, ner i svärfars våning, der det står till auktionen; [ 259 ]jag trodde du skulle tycka bäst om, att ingenting togs undan —»

»Naturligtvis, kära Clara; jag är så glad för att du är så modig och oförfärad; det var alldeles riktigt af dig och — skall jag erkänna det? — mer än jag hade väntat af dig.»

»Ja,» svarade hon med ett undergifvet leende, »jag vet tyvärr alltför väl, att du har mycket låga tankar om mig och alltid tror, att jag helt och hållet uppgår i bjäfs och —»

»Nej, visst inte, det har jag aldrig trott; och har jag någonsin gjort dig orätt i mina tankar, så förlåt mig nu!»

Nu kom lilla Carsten in för att säga godnatt, i sitt sängtäcke, sömnig och söt, och sedan satte de sig till bords i en treflig vrå borta vid kakelugnen.

»Ja, du ser, Abraham, att vi ha inte annat än bröd och smör — och en bit ost med anledning af din hemkomst».

»Det är förträffligt, Clara! Jag kunde inte ha önskat mig det bättre,» och han böjde sig ned för att kyssa hennes hand.

»Men du ser dig så besynnerligt omkring — Hvad saknar du?»

»Är också — mammas sybord —? Var det nödvändigt?»

»Du vill väl inte, att jag skulle ha [ 260 ]behållit den praktpjesen?» frågade Clara skarpt, »det skulle då sannerligen ha gifvit anledning till prat.»

»Ja, jag för min del,« inföll professorn, »jag tyckte verkligen också, att Clara med godt samvete kunde behålla det; det var en personlig gåfva från lyckligare dagar.»

»Nej, pappa, Clara har ändå rätt,» svarade Abraham med ansträngning; »låt oss tömma den bittra kalken till sista droppen! Det var duktigt gjordt af dig, Clara.»

Då de hade ätit och just skulle sätta sig trefligt omkring det runda bordet vid soffan, kom pigan in igen med en biljett till kandidaten.

»Hvad är det nu? Är det återigen den afskyvärde Kruse?» frågade Clara.

»Ja, det måtte vara något särdeles vigtigt, efter som han skrifver, att jag måste komma i qväll; jag får väl lof att gå då.»

»Det borde du inte göra; jag är säker på, att det är tids nog i morgon.»

»Nej, Clara, kom ihåg, att vi inte ä’ oberoende längre; har du tagit upp hela din börda, vill jag inte låta min ligga. Ödmjuka oss ska’ vi inte, men vi få väl lof att böja oss — inte sant, pappa?»

Den gamle mumlade något och såg hela [ 261 ]tiden på sin son, och då Abraham hade sagt god natt och gick mot dörren, var det som om professorn velat resa sig för att säga något eller hålla honom qvar, men han sjönk tillsamman igen och dolde sitt ansigte i händerna.

Clara följde sin man ut och bad honom under många smekningar komma snart hem; hon ville vänta på honom. Det behagade henne icke alls, att han genast skulle falla i händerna på denne Kruse; han hade också så galna, öfverdrifna åsigter.

»Åh, Clara, hvad pappa har blifvit gammal!» sade Abraham, då hon hjälpte honom på med öfverrocken; »tänk, jag såg honom darra, då han tog tékoppen! Och han, som har haft en så säker hand — stackars pappa!»

På vägen var han ännu så upptagen af detta, att han ej kom att anställa några betraktelser öfver, hvad det väl kunde vara som Kruse ville honom.

De voro begge litet förlägna, då de träffades; Kruse tryckte hjärtligt hans hand:

»Stackars gosse! Det kom väl öfver dig som ett åskslag; men jag tänkte det var bäst, att du fick det från mig.»

»Ja, ja, tack för telegrammet; det var väl betänkt af dig.»

»Jag skickade bud efter dig i qväll, det [ 262 ]måste du ursäkta, för att jag, rent ut sagdt, har gått i den pinsammaste oro i dessa dagar — ja, många andra med mig. Det gläder mig att se dig så frimodig, ty då kan jag väl förstå, att allt är i ordning; men oförsigtigt var det —»

«Hvad menar du?» frågade Abraham, och en dunkel aning om något förfärligt sammansnörde hans strupe.

»Hvad jag menar? Är du tokig, gosse! Pengarna naturligtvis! Du har dem väl? Arbetarnes pengar — byggnadsfonden och sjukkassan?»

Abraham pressade begge händerna mot sidan, der han kände en smärta, som efter ett slag i hjärtgropen; hans hals blef tjock, och det var med möda han fick fram ljud: »Min far —»

»Ja visst, din far har tagit ut pengarna ur sparbanken, det veta vi; men det var naturligtvis bara på en dags lån?»

Abraham nickade.

»Och din far lemnade dig pengarna följande dag?»

Abraham stod der med öppen mun och vidt uppspärrade ögon.

»Guds död och pina!» skrek den lille häftige advokaten. »Ni ä’ då ett band af [ 263 ]förbrytare allesamman! Der går din hustru och gömmer sitt silfver och stjäl — ja, jag säger rent ut: stjäl! — Och din far! Din store fader! Inte nog med att han har ruinerat min far och en hel mängd andra, men jag skall bara tala om för dig ett drag som visar, hvad han är för en; du har sagt honom, att fru Gottwald hade litet sparpengar —»

»Nej!» svarade Abraham, men rodnade i det samma, ty så öfver sig gifven som han var i detta ögonblick, kom han dock ihåg, att han en dag vid bordet hade berättat om denna idé med ett monument öfver lille Marius.

»Ser du?» utropade Kruse bittert; »du kommer ihåg det. Hör nu: åtta dagar före konkursen var din far här och lockade sparbanksboken af fru Grottwald under förevändning att vilja skaffa henne högre ränta! Hvad säger du om det! Skall jag tala om för dig, hvad han är, din store fader? Jo, han är en helt vanlig skälm!»

Abraham föll baklänges mot en stol och var i flera minuter afsvimmad. Kruse blef rädd och ångrade sina ord, och då han ändtligen fick den andre till att slå upp ögonen, sade han:

»Du skall inte vara ond på mig, Lövdahl! [ 264 ]Men du kan väl förstå, att det här med arbetarne förstör mer än halfva mitt lif.»

Abraham tog medvetslöst emot hans hand, men det var klart, att han ännu var som förlamad. Kruse lät honom vara i fred och gick under tiden af och an i rummet.

Efter en lång tystnad sade Abraham:

»Hvad skall jag göra?»

»Det kommer an på hvad du kan göra.»

»Kan?»

»Hvad du har kraft och mod till.»

»Du tror då väl inte, att jag vill göra mig delaktig —» han kom ej längre, ty han stannade inför sin väns ögon och ett leende, som han kände till, halft vemodigt, halft föraktligt; och Abraham kände detta leende svida i sitt hjärta.

Det var sant; han hade hvarken mod eller kraft till att bryta sig lös från de andra, till att säga öppet och högt: Se här! Detta har min far gjort, detta har min hustru gjort, och detta har jag själf gjort — straffa oss, om det så skall vara, men låt oss sedan få gå med försoning till ett nytt lif.

Det kunde han icke; han visste det själf.

Skamfull och utan att se upp lomade han ut, och Peder Kruse stängde dörren efter honom.

[ 265 ]Blott en tanke fans det i hans hufvud, ett namn på hans läppar; han gick raka vägen för att träffa Grete.

Han hade genom de tysta, folktomma gatorna kommit så långt, att det icke fans gaslyktor. Längs med kanten af vägen voro stora stenar nedsatta, och djupt nere hörde han det tunga draget af böljorna, som lyfte sig upp mot berget och ramlade ner igen, sugande och slitande i den sega tången.

Abraham stannade, gick tillbaka till den sista gaslyktan, för att se på sitt ur.

Klockan var öfver 10.

Grete hade väl gått till sängs, men det gjorde ingenting, han ville bara sitta vid sängen, hålla hennes hand och höra denna röst, i hvilken det hvarken fans svek eller tvifvel.

Men i det han vände sig om för att gå längre ut i mörkret, hörde han sitt namn ropas och en svartklädd dam kom fram från skuggan vid kyrkogårdsporten och skyndade emot honom.

»Gå inte! Jag ber er, Abraham! Jag ber er så vackert för lille Marius’ skull! Gå inte ensam ut i mörkret.»

»Men kära fru Gottwald, hvarför skall jag inte gå?»

[ 266 ]»Derför att jag har sett detta förr — och hade jag den gången —»

»När? Hvem?»

»Er mor stod också här; gå inte Abraham! Jag kan inte uthärda det.»

Först hade han trott, att hon var från sina sinnen genom förlusten af pengarna, men då hon nämde hans mor, sade han:

»Svara mig, kära fru Gottwald! Svara mig! Hvad var det med min mor?»

»Ingenting. Fråga inte. Jag vet ingenting.»

»Svara mig! Ni skall svara mig för lille Marius’ skull», och han höll henne fast; »hvad var det med min mor?»

»Jag skall svara och säga allt hvad jag vet; men då skall du inte fråga mera, stackars Abraham!»

Nu var hon som i gamla dagar, Marius’ mor, och han var lille Marius’ bäste vän.

»Jag har sett din mor stå just här, der vi nu stå; det var natt och mörker som nu, och hon såg på sitt ur och vände derpå ansigtet upp mot gasljuset — o, hvilket ansigte! — Jag stod der i skuggan vid kyrkogårdsporten, och jag gick inte fram; jag är ju den jag är, och hon var professorskan Lövdahl! Och ändå såg jag, att hon var ensam och i [ 267 ]nöd, och vi voro ju begge mödrar! Var det inte förskräckligt fegt af mig? Och så dog hon samma natt.»

»Dog? Var det den sista natten? Hvar dog hon?»

»Din mor dog i sin säng», svarade fru Gottwald fast; »men då jag nu i qväll kom der uppifrån Marius och just gick och tänkte på dig och de dina i denna stora olycka — ja, det var isynnerhet på dig jag tänkte, Abraham! — så ser jag framför mig ditt ansigte, så likt hennes; du tog fram ditt ur och stirrade derpå upp i gasljuset — ja, förstår du då inte, att jag blef orolig för att du gick ensam i förtviflan?»

»Men min mor! Tror ni då, fru Gottwald, tror ni att min mor —»

»Jag hvarken tror eller vet någonting, men menniskor, som äro olyckliga, skall man inte låta gå i mörkret; kom och följ mig till staden.»

Hon tog hans arm, och de gingo tysta inåt.

»Var min mor olycklig?»

»Hvad vet jag? Hvad vet den ena menniskan om den andra? Göra vi annat än bedraga hvarandra? Några af elakhet, andra af välmening. Jag kände henne dessutom inte [ 268 ]så noga; men hon var visst en ovanlig qvinna, och just derför —»

»Derför, säger ni?»

»Ja, käre Abraham, derför var hon väl inte lycklig; det brukar vara så.»

Han måste lofva henne att icke gå dit ut men han frågade ej efter sitt löfte: det var honom omöjligt att gå hem, och det var ingen fara för honom. Han tänkte hvarken på att hoppa i sjön eller skjuta sig.

Och ändå måste han stanna och lyssna efter det hemlighetsfulla sqvalpet af böljan der nere i den mörka fjorden, der ljusen från staden kommo hoppande fram emot honom i strimmor af små glimtar. Var det på denna mörka väg, som hans mor hade tänkt lemna lifvet? Hade hon gått frivilligt? Hvad skulle han tro?

Han genomgick sina minnen från den tiden; aldrig hade han anat, att hans mor var olycklig; först nu mindes han, huru besynnerligt tungt hon kunde säga; »stackars lille Abraham!»

Men fans det en olycka i hennes lif, så måste den på ett eller annat sätt stå i förbindelse med hennes äktenskap, och det var det förfärliga för Abraham, att allt i dag samlade sig så öfverväldigande, för att krossa [ 269 ]denne fader, som han i hela sitt lif hade sett upp till, nästan dyrkat med ett slags religion.

Den stora spliten mellan föräldrarnas väsen, endast anad i barndomen, stod nu klar för honom, och nu visste han också hvad han skulle ha valt: det, som blifvit bräckt inom modern, skulle ha blifvit hans lifs ryggrad; och i stället för detta? Det blef en förfärlig tomhet inom honom, och för hans öron ringde det med Kruses skarpa röst: »ni ä’ då ett band förbrytare allesamman!»

Månne det icke ändå var bäst att gömma sin skam der nere, det var så svart och stilla; då vore det förbi, då kunde de säga hvad de ville om honom.

Hvad skulle de säga, månntro? Han började tänka öfver alla följderna och stannade vid den stackars lilla faderlösa Carsten.

Men plötsligt vände han sig bort med en rörelse, som om han vämjdes vid sig själf; han visste, att han tordes ej hvarken nu eller någonsin; han såg liksom för sina ögon alla de små fega trappsteg, utför hvilka han stigit ner — alltid ner och ner ända från sin barndom till denna stund.

Alla de stora orden, alla de glänsande fantasterierna, alla de små vanmäktiga anloppen, all denna längtan efter att vara sann och [ 270 ]modig, som alltid gäckande hade följt honom, alla de möjligheter han hade haft på handen, alla de tillfällen som hade erbjudit sig — hvarför, hvarför hade det alltsamman blifvit den skamligaste rad af nederlag?

Han slet sig i förtviflan med begge händerna i håret och ropade högt till sig själf:

»Hvad är det för fel med mig? Hvad är det för en djäfvul inom mig, som gör, att jag aldrig, aldrig kan göra till fyllest för mig själf? En feg lögn, en vrångbild, är mitt lif; det är som om hvarje fiber inom mig vore förgiftad.»

Grete! — Grete! — Nu fans der intet annat i verlden; och han nästan sprang dit ut.

Då han närmade sig huset, tyckte han, att förstugudörren stod så besynnerligt; han famlade i halfmörker och fann, att de hade lyft dörren af hakarna och satt den utanför mot väggen.

Det var icke den vanliga lukten i rummet; icke heller var der — der var ingenting; han gick utmed väggarna i köket, i det större rummet, i den lilla kammaren: der fans ingenting, alldeles ingenting utom halm och boss, som han kände att han gick i.

Slutligen stötte han emot den bänk under fönstret, der han brukade sitta med Grete; den var väggfast.

[ 271 ]Här kastade han sig ner. Steffensens hade rest; han förstod alltsamman: Grete hade hört, att han hade tagit arbetarnes hopsparade styfrar och derpå hade hon rest; så hängde det ihop, den historien var icke längre. —

De mörka timmarna aflöstes af de ljusgråa, ljusare och ljusare. Vinden reste sig fram på morgonen och ruskade litet i halmen på golfvet.

Borta under fönstret på några qvarlefvor af Gretes pilqvistar och vidjor låg Abraham Lövdahl och sof; han hade glidit ner från bänken.