Fortuna/Kapitel 9
| ← VIII |
|
X → |
IX.
Den oförtrutna fru Kruse började försjunka i grubblerier, hvilket hon aldrig hade gjort förr. Men med åren och de goda dagarna fick hon ständigt mindre och mindre att göra och ständigt längre och längre strumpskaft att sticka; och det är när de sitta öfver stickstrumporna, som de grubbla, de gamla gummorna.
Hvad som i synnerhet löpte rundt i fru Kruses lilla kloka hufvud var en ständigt tilltagande förvåning öfver ungdomen nuförtiden; men hon förvånade sig icke som andra gamla qvinnor öfver ungdomens lättsinne och dårskap; hon kunde tvärtom icke förstå, hvarför de unga hade blifvit så surmulna och gjorde lifvet så tungt för sig.
Hon tänkte närmast på sina egna; andra kände hon ej mycket till.
Peder var hennes ögonsten; om han hade gift sig, skulle han ej ha haft någon enda fläck eller lyte; men något friskt ungdomligt hade det aldrig funnits hos honom, det måste hon medge.
Och så Morten och ännu mer Fredrikke!
Här fälde fru Kruse stickstrumpan och lät den hvila en lång stund i knät, medan hon tankfull stirrade framför sig utan att se. De voro då det besynnerligaste unga par någon kunde tänka sig. Hade de något nöje? Hörde man någonsin att de gladde sig öfver något? Aldrig ett skämt, aldrig ett friskt ungdomsskratt.
Morten var prest! Nåja, herre Gud, hon hade minsann känt många prester lika goda som han, som ej voro rädda för litet skämt och munterhet.
Och Fredrikke sedan! Skulle någon menniska tro, att hon var en nygift fru på 24 à 25 år!
Fru Kruse mindes sin egen ungdom; hur de roade sig den tiden, hur de skrattade — skrattade och arbetade, ty det gjorde de. Och deras nöjen voro icke dyrbara, de kunde ej ruinera någon; nöjet — det största — var att vara ung, och det hade de gratis. För öfrigt var allt tarfligt; de visste också, hvad det ville säga att spara; här tog fru Kruse ifrigt itu med stickstrumpan, för att sticka bort de tankar, som nu ville fram.
Då välståndet i huset hade börjat ökas och närma sig rikedom, hade fru Kruse en söndag i kyrkan hört prosten Sparre, som nu var biskop, predika öfver den texten: »Ej guld, ej silfver, ej koppar skolen I hafva i edra bälten.»
Det var midt på sommaren och långt till offerdagen, så att prosten tog allvarligt itu med rikedomen och de rika; och som om han på en gång ville göra sig qvitt den saken för året, samlade han i sin predikan allt det, som står skrifvet om rikedomen, både de två kjolarna och ynglingen, som hade många egodelar, den rike mannen och Lazarus, kamelen och nålsögat — det fans der alltsamman.
De, som kände och umgingos med prosten, visste väl, att detta tal mera var till tröst för de fattiga än till tuktan för de rika; men för fru Kruses ärliga själ blef denna predikan oförgätlig.
Hon talade med sin man, då de kommo hem från kyrkan, men Jörgen hade just icke tänkt på sig själf under predikan, eftersom han ingalunda tyckte, att han ännu var så rik.
Men nu förklarade hon för honom, att de för länge sedan voro tillräckligt rika till att vara utsatta för rikedomens frestelser; och som Jörgen alltid kom till korta i debatten, måste han finna sig i större utgifter och mindre gnideri.
Sedan den tiden höll fru Kruse vakt öfver sitt eget hjärta, och hon höll också ögonen på sin man så godt hon kunde. Men han hade nu sitt ogenomträngliga smyghål ute i den mörka gamla kryddboden, der förmögenheten hade skrapats ihop skilling för skilling med knappt mått och mål, och der fortfor det visst att gå ungefär som förr. Den väsentliga förbättringen med Jörgen var allt, att han, när året hade varit riktigt godt, kunde mäta till julklappar och prestoffer litet rikligare.
Men för sin egen del undgick hans hustru girighetens frestelse, hvilken eljes låg så nära för henne, som själf med svett och möda hade varit med om att skrapa ihop förmögenheten. Och på samma gång som fru Kruse fick både lust och förmåga att afhjälpa den nöd, hon såg omkring sig, luftade hon också ut ur huset och hushållet all den småaktiga sparsamhet, som hade följt med från de fattiga tiderna; och Jörgen, som alltid hade varit tjock, han rundade sig nu ännu väldigare i nya kläder och rena kragar, skinande af god mat och god behandling.
Han vågade ej knota öfver utgifterna, hade i själfva verket ej heller lust till det, ty han mådde godt. Och dessutom hade han från forna tider ett sådant förtroende för Amalie Kathrine, att om hon hade förgylt porten hade han bara sagt:
»Ja, mor, du har väl någon mening med det.»
Hon fövgylde emellertid icke porten, men hon putsade och snyggade upp småningom, år efter år, tills de torra, nakna rummen fingo lif med gardiner och lackvioler, mattor och beqväma stolar, medan de stela gammalmodiga trästolarna fingo komma ut i matsalen eller ofvanpå.
Mathållningen förändrade sig också. De hade börjat med en rökt fårbog, som låg på bara bordet och hvaraf de växelvis skuro sig ett stycke, som de höllo i fingrarna och beto af.
Nu hade fru Kruse kommit så långt i sin utveckling, att hennes äregirighet blifvit riktad på damast; hennes dukar och servietter lyste i kapp med silfvergafflar och blankskurade knifvar; huset hade blifvit hvad det skulle vara: ett solidt och välbergadt hus.
Hvarför skulle hon nu på gamla dagar stanna och vända om till de svåra tidernas gnideri? Månne det verkligen kan vara Vår herres allvarliga mening, att hvarenda skilling skall vändas så otaligt många gånger, att man ständigt skall vara i hjärtängslan för att den minsta smula skall gå förlorad?
»Nej, långt ifrån, det menar han visst icke», sade fru Kruse halfhögt och drog ifrigt i strumpskaftet, så att det blef en omåttligt lång, smal korf.
Och det var ändå det man begärde af henne — icke direkt, men i hundra små antydningar — både Morten och i synnerhet Fredrikke. I början brydde hon sig icke vidare om det; men slutligen kunde hon ej undgå att känna en liten dold tagg i nästan hvarje ord de unga sade. Hon svarade ingenting och länge trodde hon ej, att någon annan märkte det, tills Peder en dag plötsligt sade:
»Mamma du, jag har hyrt tre små rum ofvanpå hos fru Gottwald.»
»Men herre Gud, Peder, hvarför vill du flytta hemifrån?»
»Tycker inte mamma, att jag är tillräckligt gammal till det?»
»Åh prat, Peder, tror du inte jag ser på dig, att du har ett annat skäl?»
»Ja, det har jag också; och vill du veta hvad det är för ett, så är det för att jag icke längre tål Mortens stickord.»
»Gud bevare din mun, Peder! Har du också märkt det? —» Fru Kruse såg sig ofrivilligt omkring i rummet —; »men det är ingenting att bry sig om; han menar ingenting ondt med det.»
»Såå? Är mamma så säker på det? Han har nu hvarenda söndagsmiddag talat om hyrorna, huru höga de äro, och huru bra de ha det, som slippa betala någon sådan; och så stämmer hon in, hon, sparbössan hans!»
»Tyst, tyst, Peder! Du är då så faslig med ditt prat. Fredrikke är en riktigt duktig fru. Och du skall inte bry dig om Morten; han är litet underlig, och du vet, att du skulle göra mig en stor sorg genom att flytta.»
»Ja, det visste jag ju, mamma, och derför har jag tålt det i det längsta; men i söndags, då du hade gått ut, frågade han mig, hvad jag trodde ni kunde få i hyra för mina två rum ofvanpå, om jag någonsin flyttade.»
Fru Kruse blef röd i ansigtet: »Och det sade Morten till dig, Peder!»
»Ja, tror du, att komministern generar sig?»
»Han är ju prest, ser du», mumlade modern tveksamt, och denna tanke afväpnade henne hvarje gång; hon kunde ej göra mera vid saken, och Peder flyttade.
Men så tog hon sig för att ordna hans nya bostad; alla hans gamla möbler och hvad han eljest behöfde flyttade hon bort till fru Gottwalds hus, och det var en fröjd för henne att se, huru trefligt han fick det.
Då fru Fredrikke nästa gång kom till svärföräldrarne med sin man för att äta middag, sade hon med sitt lilla sura leende:
»Nå, här har ju varit arfsskifte, hör jag.»
Det vände sig inom fru Kruse, men hon svarade lugnt:
»Hvad menar du med det, Fredrikke?»
»Åh, det var bara för att jag såg en sådan mängd flyttsaker, som körde härifrån hela dagen i förgår.»
»Kära, du, det var ju Peders möbler, kan du förstå.»
»Jaså; jag visste inte, att Peder skulle ha hela möblemanget — visste du det, Morten?»
»Nej, men Fredrikke, hur kan du prata så», utropade fru Kruse och försökte småle, »det var naturligtvis bara de möbler, han alltid har haft uppe i sina båda rum.»
»Nej ursäkta mamma, det var det inte.»
»Men jag försäkrar dig, Fredrikke —»
»Ja, mamma behöfver ju inte göra räkenskap för mig; men det mörka mahognyspelbordet, det har då stått i tamburen, åtminstone så länge jag har varit i huset.»
»Jaså, spelbordet! Ja, det har du rätt i, Fredrikke!» svarade fru Kruse mycket flat; »det var kanske några andra småsaker också; men det kom sig deraf, att han fick tre rum och så blef det litet tomt och så —»
»Ja, kära mamma, det angår visst icke mig hvad mamma ger bort; men då skall mamma inte påstå, att Peder bara fick sitt gamla möblemang med sig; rätt skall vara rätt, det är bara det jag vill.»
Fru Kruse knep ihop munnen; hon ville ej säga något. Och ändå visste både hon och de andra, att de nygifta hade fått en riklig summa af Jörgen Kruse till möblemang, medan det gamla skräp, Peder fick med sig, icke var värdt fjärdedelen.
Allt detta visste fru Kruse, och hon visste äfven, att om hon nu teg, så skulle Fredrikke bli ännu djärfvare nästa gång, och ändå sade hon icke ett ord.
Hvarför? Hon ville icke väcka split; dessutom var hon litet rädd för dessa två, som höllo så tätt ihop; han var också prest.
Men hon visste icke själf, att det egentliga skälet, hvarför hon undvek all strid, var det, att hon var för finkänslig till att sänka sig ner till dem, och det märkte de och begagnade sig af det.
Morten var för resten så klumpig, att han kunde ej åstadkomma så många behändiga småhugg som Fredrikke, men han understödde henne genom att sitta der så tjock och instämma i hvad hon sade.
Det enda, han af sig själf kunde hitta på, var att låtsa som om modern alltid åsidosatte honom för Peder. Men var det något, som gick fru Kruse till hjärtat, så var det just detta. Att göra skilnad mellan barn var nästan det vidrigaste hon kunde tänka sig.
Och det allra värsta var, att det icke var alldeles fritt för, att hennes samvete just på denna punkt oroade henne.
Han var ju född under den svåra tiden, Peder; och mycket hade hon tänkt, medan hon gick med honom, ogift och osäker om, huru det skulle gå.
Hvad under då, om detta lilla svaga barn, som hade följt henne genom skam och tungt släp, kom att fylla hennes hjärta så helt och hållet, att der kanske inte blef fullt så mycken plats för den lille tjockisen, som kom så långt efter.
Men det var orätt, stor orätt, om någon sade, att hon ej älskade Morten lika högt, när det kom till kritan; och ännu mera orätt var det, om någon ville påstå, att hon i ord eller gerning gynnade Peder på broderns bekostnad.
Det gick tvärtom så till: af fruktan för att vilseledas af någon hemlig förkärlek öfveröste hon Morten med välgerningar, stickade och spann, bakade och saltade för hans hushåll, medan hon var riktigt ängslig, när hon i största hemlighet stickade ett par strumpor åt Peder.
Men antingen det var strumpor eller det var en eller annan obetydlig småsak från huset, en pall, en liten spegel eller något sådant, som hon hade fått lust att förära Peder i hans nya bostad, så kunde hon vara säker på, att så snart Fredrikke nästa gång kom inom dörren, föllo hennes ögon genast på den tomma platsen, om den var aldrig så liten; och så kom det sura lilla leendet och en liten sylspetsig anmärkning, som gick direkt in i de mest sårbara fibrerna af fru Kruses gamla hjärta.
Småningom blef det så, att fru Kruse riktigt måste föra en liten daglig strid för att hålla huset uppe i den välmåga, hon hade infört under de senare åren. Till och med gamle Jörgen märkte det och blef så modig, att han grymtade litet om vinet till hvarje söndag. Men se, det gick nu för långt tyckte Amalie Katrine, och han fick då sitt pass så grundligt påskrifvet, att han icke kom igen mera; värre var det med Fredrikke.
En söndag sade den unga prestfrun:
»Jag tror sannerligen, att mamma kokar en half ko hvarje söndag till den här soppan.»
»Ja, men så är den också så stark, att jag känner den i ryggmärgen hela veckan; låt mig få en sked till mamma.»
Det var Peder, som brukade komma sin mor till hjälp, när det drog ihop till en scen. Men Fredrikke lät ej föra sig ur spåret; hon kastade en hastig blick på sin man, som satt bredvid, blekfet och slapp, men mycket värdig.
Det var på det hela taget en öfverraskande olikhet i det yttre mellan dessa två invärtes så öfverensstämmande äkta makar; ty medan Morten ständigt blef korpulentare, hade Fredrikke blifvit helt mager efter bröllopet. Det ungdomliga i uttrycket, som hade afrundat de något skarpa dragen, hade hon mist; och hon hade fått något fågelaktigt genom de runda ögonen och näsan, som blifvit torr och spetsig.
Sedan hon alltså hade styrkt sig genom en blick på Morten, fortsatte hon i den vänliga och öfverseende ton, som kunde bringa Peder i raseri:
»Ja, när man tycker, att man har råd till det, och inte har någon tanke på de många munnar, som kunde ha blifvit mättade med allt det kött, som här är bortkokadt för att skaffa oss en onaturligt — ja, jag kallar det en onaturligt stark soppa — inte sant, Morten? Och jag tycker det är rent af orätt att slösa så.»
Det kokade och sjöd i fru Kruse; hon visste per köksvägen mycket väl reda på, hvad de fattige plägade få hos den unga prestfrun, men hon kunde ej beqväma sig till att nämna sin välgörenhet och hvad hon gjorde med det kokta köttet; derför sade hon vänligt, men litet darrande på rösten:
»Huru lagar du köttsoppa, lilla Fredrikke? Låt mig få lära mig det.»
Fredrikke blef litet förlägen.
»Ja, det är ju inte ofta vi ha råd att äta köttsoppa; men förra veckan, eller kanske var det veckan förut, då fick du köttsoppa — inte sant, Morten? Kommer du inte ihåg, att du tyckte den var så god?»
»Den var kanske väl så god som mammas», svarade Morten högtidligt.
»Nå, det gläder mig», svarade fru Kruse och rättade på sin mössa; «och hvad var det i den soppan, lilla Fredrikke?»
»Jo, det var riktigt god soya; och så en full sked Liebigs köttextrakt och så en brun redning.»
Men då brast fru Kruses tålamod. Var det någonting hon som gammal solid matmor hatade och föraktade, så var det sådana ihoprörda oreela rätter, och bara namnet Liebig gjorde henne utom sig.
Hon vände sig rakt emot sin svärdotter och sade så ifrigt och eftertryckligt, att hennes mössremsa darrade:
»Ja, vet du, Fredrikke, då tackar jag min himmelske fader, att jag inte behöfver äta sådan röra.»
Peder brast ut i ett hjärtligt skratt; gamle Jörgen, som aldrig förstod förr än långt efteråt, såg från den ene till den andre; men Fredrikke satt ett ögonblick stum; vreden tumlade orden rundt för henne, så att hon ej fick fram något, den klumpige Morten kom henne heller icke till hjälp, och plötsligt brast hon ut i högljudd gråt och störtade ut ur matsalen.
Morten hade blifvit blek; han sade strängt och förebrående:
»Att mamma har hjärta till att så misshandla den stackars Fredrikke.»
Ja, visst var det illa, det var alldeles på tok, men orden hade kommit henne på tungan, sade modern, hon hade redan glömt, huru det gått till, och hade endast känslan af att hon hade varit elak mot svärdottern. Och slutet blef, att hon måste gå från bordet för att uppsöka Fredrikke, som hon fann snyftande på soffan i förmaket; och der måste den gamla göra många ursäkter för att blidka henne och få henne in till bordet igen.
Men denna händelse blef för fru Fredrikke en outtömlig arsenal, hvarifrån hon hemtade. otaliga sylar att sticka sin svärmor med; och dennas ånger var så uppriktig, att hon tog emot som ett rättvist straff.
Emellertid blef följden af allt detta, att gamla fru Kruse blef ängslig och osäker i sitt eget hus; hon företog sig snart icke den minsta sak, utan att hon tänkte för sig själf: hvad skola Morten och Fredrikke säga om det? — Och långa stunder satt hon grubblande öfver sin stickstrumpa.
Men alltid for hon upp och satte stickorna i gång, när den stora frågan dök upp: huru kunde det stå till med Morten, han, som skulle vara en Herrans tjenare och som dock synbarligen — det kunde hon ej längre dölja för sig själf — som synbarligen var hemfallen eller åtminstone långt på väg att hemfalla till girighetens last? Huru kunde detta hänga ihop? Skulle hon ge en sådan tanke rum i sin själ, att hennes barn var en förhärdad hycklare? Nej, nej, så kunde det icke vara; han var väl genom djäfvulens list blind för den fara, som hotade honom.
Om han bara inte varit så oåtkomlig, så pansarsäker i sin prestvärdighet, så skulle hon nog ha hjälpt honom; hon hade ju prosten Sparres predikan inpräntad i sitt hjärta.
Men han var som ett stort högt jernfartyg och hon som käringen i båten, hon kunde icke lägga sig jämsides och ropa upp till honom, att det var grund förut.
När man ser en gammal gumma, krusad och finstruken i en länstol med en stickstrumpa, kammaren varm och hemtreflig med lackvioler och sneda solstrimmor öfver golfmattan, så har hon det riktigt bra, den gamla.
Och skulle hon ändå rista sina mössband och säga: Ja, ja! Ungdomen kan vara glad och lätt; vi gamla ha tungt att bära — så skulle kanske den vanvördiga ungdomen tänka som så: Den gamla nuckan, hvad har hon att klaga öfver; sitter der i en fredlig vrå, färdig med lifvets strid och missräkningar, stickande obekymradt på sina minnen, tills solen går ner.
Och ändå! Det är så mycket som rör sig inom ett sådant gammalt hufvud, och kanske bär hon en tung börda af lifvets bitterhet, som hon sitter der mellan lackviolor och solstrimmor, krusad och finstruken, den gamla gumman, som grubblar öfver en stickstrumpa.