Från Eldslandet/Kapitel 05

←  Kap. 4

Från Eldslandet av Otto Nordenskjöld Kap. 5. I det inre af Eldslandet.

Kap. 6  →

FEMTE KAPITLET.
I det inre af Eldslandet.

Affärden till Rio Grande. Missionsstationen. Hufvudexpeditionen till Cordillerernas fot. Återkomst till Páramo och afresa till Punta Arenas. Expeditionen till Admirality Sound, Lago Fagnano och det inre af Cordillererna.

---

Nu voro vi alltså alla samlade, och det gällde att gå vidare i vårt program för Eldslandets utforskande. Men redan från början visade sig svårigheten att hålla ihop med så olika intressen. Min afsikt var att på den bekvämaste vägen gå söder ut till Rio Grande-floden utan att ägna det enformiga och jämförelsevis väl kända Norra Eldslandet alltför mycken uppmärksamhet men att därifrån fortsätta in i obekant land i skogsregionen på sådant sätt, att vår väg bildade en linie mellan de båda förut bekanta: kuststräckan och den af gränskommissionen undersökta gränslinien mellan Chile och Argentina. Ohlin däremot hade helst velat stanna hela tiden i Punta Arenas, där han hade tillfälle till sjöresor; nu var det åtminstone hans önskan att så mycket som möjligt stanna vid kusten och på bebodda platser, där åtminstone en båt funnes. Dusén var intresserad att komma in i skogsregionen eller åtminstone så nära dit som möjligt, men han ansåg också första villkoret för att kunna göra några samlingar vara, att han finge stanna på fasta stationer så mycket som möjligt. Dessa voro de omständigheter, som förmådde oss att uppgöra programmet så, att Ohlin med Åkerman och Regaláo skulle bli kvar i Páramo, där det fanns en gammal otät och trasig segelduksbåt, och först senare komma efter till Rio Grande för att göra återfärden tillsammans med oss. Vi öfriga skulle gå till missionsstationen vid Rio Grandes mynning, där Dusén med en man, ifall omständigheterna tilläte det, skulle kvardröja, medan jag gjorde den egentliga inlandsexpeditionen.

En vecka dröjde vi emellertid alla kvar i Páramo. Denna tid var nödvändig dels för att hvila ut hästarna och mulåsnorna, dels för åtskilliga vetenskapliga arbeten och för förberedelser till hufvudfärden. Den S januari 1896 voro vi färdiga till uppbrott, men som alltid första dagen en expedition begynte, blefvo vi först sent färdiga och redo för dagen endast fram till komissariatet vid San Sebastian.

Den 9 januari bröto vi på allvar upp, 7 personer, nämligen, utom Dusén, Backhausen och mig, José, Polanco, Medina och Amarillo, samt 6 hästar och 11 mulåsnor, af hvilka 6 voro lastade med lifsmedel och instrument. Färden går rakt mot söder öfver Eldslandets enda betydande lågland, en vidsträckt slätt, som förenar och fortsätter hafsvikarna San Sebastian och Bahia Inútil och af mig benämndes San Sebastianslätten. Till största delen är den bevuxen med präktigt gräs, och snart skall den vara hemvist för flera hundra tusen får, men den ösligaste delen, där som vi nu färdas, är annorlunda beskaffad. Så vidt ögat når, breder där ut sig ett fält af naken grå lera, här och där afbruten af halfklotformiga tufvor af gröna och rödaktiga saltväxter och beströdd af snäckskal, däribland den stora Voluta magellanica med sina ända till fotslånga skal torde vara de södra hafvens största snäckart. Här och där upptages en fördjupning af en lagun med salt vatten; på våren bilda dessa ofta vidsträckta sjöområden, af hvilka under högsommaren blott spridda rester återstå. Vid deras stränder, likasom där, hvarest vinden fört tillsammans små dynvallar af sand, finner man också en alnshög buskväxt, här kallad »mata negra» (Lepidophyllum cupressiforme), med små tjocka, köttiga blad; den bildar det enda bränsle man kan få i dessa trakter, där inga andra buskar trifvas. Mot öster öfvergår den här skildrade slätten utan gräns i den flera kilometer breda lerbank, som vid ebbtid lägges torr. Upp å den bevuxna marken når hafvet däremot ej annat än i sällsynta undantagsfall vid stormflod med östliga vindar.

Det var en varm dag, ej blott den hetaste bland dem vi dittills haft utan också bland alla som jag öfver hufvud taget varit med om i dessa trakter. Redan på morgonen visade termometern öfver 20°. Hägringar och fata morganabilder äro vid solvarma dagar i Magellansländerna mycket vanliga, och uppe på platån tycker man sig så ofta framför sig se hafvet eller stora sjöar med stränder, omkransade af lummiga träd; men så tydligt som denna dag såg jag dem aldrig. Jag tyckte mig rida i midten af ett cirkelrundt plan, på alla sidor omgifvet af den omätliga oceanen. Men huru vi redo och redo, aldrig kommo vi dock en linie närmare till denna strand. Men hvad är det stora hvita föremålet där borta i fjärran? Kan det vara en plåthydda här ute på lerbanken, eller skulle det vara ett väldigt stenblock; det vore dock ännu märkligare. Och alla de hvita föremålen däromkring, skulle det vara får, som förirrat sig hit ut? Inom kort äro vi där, och se, då ligger där blott en hvalfiskkota och kring den några Voluta-skal. En ensam hafsmås såg ut som ett väldigt, sällsamt djur, men mest egendomlig tog sig vår karavan ut, när jag ridit den litet i förväg och vände mig om för att se efter den. Genom den dallrande, rörliga luften tyckte man sig se ett tag af höga, jättelika varelser, liksom om en rad af gigantiska kameler skridit fram genom öknen. Såg man närmare efter, så voro alla mulåsnorna dubbla, i det den ena stod upp och nedvänd ofvanpå den andra.

Länge fick det emellertid ej fortgå på detta sätt, förrän scenen förändrades. Moln samla sig på himmeln; plötsligt synas några blixtar, och nu utbryter ett det våldsammaste slagregn och åskväder. Endast med svårighet komma hästarna fram i stormen, för hvarje blixt, hvarje åskknall stegra de sig, och de veta ej alls, huru de skola bete sig för att undvika regnet. På hela deras beteende ser man lätt, huru sällsynt ett väder såsom detta är ute på slätten. Åskväder lära också ej förekomma annat än med flera års mellantid, men denna sommar var märklig; så mycket regn lär man enligt de »äldsta» eldsländare, sådana som varit 7—8 år i landet, aldrig haft något föregående år. Denna gång upphörde det emellertid snart, och långt innan vi nått den plats, där vi ämnade tillbringa natten, en utpost med magasinsbyggnad tillhörig San Sebastian-afdelningen af den stora Bahia Inútil-estancian och belägna nere vid stranden vid foten af den södra höjdsträckningen, så var det redan solsken, och våra kläder hade nästan torkat i den genomträngande blåsten.

På återvägen dröjde vi flera dagar i detta kvarter, därifrån särdeles intressanta undersökningar gjordes; denna gång fortsatte vi redan nästa morgon färden. För att ej behöfva bege sig upp midt upp i höglandet, som här reser sig nära 300 m. öfver vattenytan, så färdas vi äfven denna gång nere vid stranden, vid foten af den lodräta barrancan eller strandafsatsen. Denna barranca är synnerligen intressant; den ger oss en inblick i höjdkedjans geologi, och talrika rester af växter och djur visa oss, hurudan landets natur var vid slutet af tertiärperioden. Då voro äfven dessa nu så öppna trakter bevuxna med skogar af bokträd, tillhörande flera arter, som emellertid alla erjnra om dem, som ännu finnas i Sydamerika. Men strandafsatsen visar oss också, huru denna vegetation förgåtts, huru klimatet blifvit kallare och huru isen ifrån Cordillererna en gång framryckt, ända tills den nådde långt ut i den Atlantiska oceanens vatten.

Vägen här nere vid barrancafoten är emellertid icke så bekväm, som den jag beskrifvit från höjdkedjan norr om Páramo. Än rider man fram mellan väldiga stenblock, än på glatta hällar, där hästen, äfven om man stiger af den, löper fara att halka och falla på hvarje steg, än — och detta är det värsta — är leran så lös, att djuren fastna däri och endast med möda kunna göra sig lösa och undgå att bli kvar för alltid. Ty skulle man fördröja sig här nere, så är utsikten till räddning ingen. Blott ebbtidens korta timmar har man på sig för att färdas; när floden kommer, slå vågorna högt upp på strandväggen, och ve den, som då är kvar där nere. Huru det går för denne, därom vittnade en mängd döda kor, som vi passerade på vägen och som tillhört en hjord, hvilken för en tid sedan skulle drifvas till Rio Grande men blef efter de andra och öfverraskades af floden.

Så småningom blef vägen emellertid något bättre, och här, där strandmuren är mindre brant, ligger uppe i sluttningen en förfallen guldgräfvarkoja. Ty hela denna strand — Popper benämnde den med samma namn, som han gaf åt hela höjdkedjan, barrancas de Carmen Silva — har tidtals varit föremål för den lifligaste verksamhet, och den har gifvit mera guld än de flesta andra platser i Eldslandet. Särskildt efter storm utifrån hafvet samlas guldgräfvare hit för att uppsamla det guld, som uppkastats af vågorna och sedan rensköljts af dem eller af den rad af små nätta mossomkransade bäckar, som nedströmma från sidoväggarna. Det är icke svårt att i denna sand när som helst upptäcka guldet; utan någon vaskningsprocess kunde vi vid några ögonblicks letande upptäcka flera små flittror af den dyrbara metallen.

En liten grön plats följer snart därefter, genomdragen af en liten bäck och delvis upptagen af ett par små laguner, i hvilka millioner af sjöfågel höllo till, skaror så stora, att de nästan förmörkade solen, då vi skrämde upp dem med ett revolverskott. Backhausen, hvilken såsom en äkta argentinare hade svårt att resa förbi en god plats för ett läger utan att begagna sig af den, ville, att vi skulle blifva kvar här, men jag tyckte, att en ridt på två timmar var för litet, och genomdref, att vi gingo vidare. Detta höll emellertid på att slå illa ut. Ty nu följer ett bredt bälte, där sött vatten är ytterst sparsamt att finna. Närmaste plats, där vi kunde slå läger, är vid Kap San Sebastian, där också en öfvergifven guldgräfvarhydda ligger, och vid denna finnes en gräfd brunn, men meningarna voro delade, huruvida denna ännu vore användbar. Så fort vi kommit fram, skyndade alla dit, men genast på den förstes ansikte kunde man läsa missräkningen: i stället för vatten innehöll brunnen blott en brun lervälling. Alla stodo tveksamma och nedslagna, tills jag hunnit få fram en bägare, fylla och dricka ur den, och därefter förklarat, att vattnet var »ganska godt». Man kunde också mycket väl dricka det, fastän man var tveksam, i hvilken form det smakade minst illa, antingen som vatten, kaffe, te eller mate. Denna plats blef till och med vårt läger för tre nätter, hvaraf två under bortfärden. Ty nästa dag var regnig, och vi funno det bäst att dröja kvar. Tilläggas må, att regnet spädde ut vår välling och att vi dessutom däraf på tältduken samlade upp en ej obetydlig kvantitet till dricksvatten.

Den 12 januari fortsatte vi marschen mot söder. För lastdjuren var det för långt att gå på en dag till missionen; Backhausen, Dusén och jag redo därför i förväg. Färden går till en början utefter hafsstranden, där playan, den vid ebbtid

torrlagda bottnen, bildar en den ypperligaste ridbana, fast och jämn som ett golf. Vi redo också framåt i den lättaste och raskaste galopp. En gång passerade vi ett dödt, på stranden uppkastadt sjölejon, på hvilket en mängd vilda hundar frossade. Backhausen, som gärna ville ha ett hundskinn, satte efter dem med sin revolver, men de undkommo naturligtvis. Hundar i vildt eller förvildadt tillstånd äro i Eldslandet ganska vanliga; man vet ej, om de härstamma från dem, som indianerna hålla, eller tvärt om. De äro vanligcn gulhvita, långhåriga, med lång yfvig

svans men hafva också flera färger. Sedan nybyggen anlagts,

ha de emellertid raskt aftagit i antal, ty de göra mycken skada och förföljas därför ifrigt, och särskildt dödas de i mängd med stryknin.

Naturen är här mycket olika allt hvad jag hittills sett. Framför oss utbreder sig en rad af kullar med branta sidor och af ett utprägladt kraterlikt utseende. Rundade äro de aldrig utan hafva i stället tydlig platånatur. De äro emellertid inga vulkaner utan bestå af tertiär sandsten. Tertiära bildningar finnas redan visserligen här och där i norra Eldslandet, men från denna breddgrad bli de de härskande ända fram till Cordillererna. Märkligast bland dessa kullar är den, som ligger rakt framför oss och på de tre sidor, som härifrån synas, begränsas af lodräta väggar som skjuta långt ut i hafvet. Det är Kap Sunday (på spanska Domingo). Från söder är den däremot långsluttande, så att man kan rida upp till dess topp, 85 m. öfver hafvet.

Vid foten af denna klippa passera vi det norra Eldslandets näst största flod, Rio Carmen Silva. Dess bredd är vid mynningen något öfver 30 m., och vid lågvatten kan man till häst med lätthet passera den; vid flodtid tränger däremot vattnet högt upp, och något pass finnes då icke på betydligt afstånd. Vi hade emellertid afpassat vår tid och voro snart på andra sidan. Öfver en tämligen enformig grusplatå fortsatte vår väg omkring 20 kilometer, och på eftermiddagen voro vi framme vid den betydande komplex af byggnader, som upptages af salesianerordens missionsstation vid Rio Grandes strand.

I detta etablissement tillbragte jag sedermera tio dagar och hade sålunda godt tillfälle att lära känna detsamma och dess omgifningar. Med den största välvilja mottogos vi af dess föreståndare, padre José Beauvoir, och erhöllo för vår räkning ett stort, bekvämt rum med goda sängar, medan folket och bagaget fingo plats i en tillbyggnad, där ett stort magasin var under inredning. Måltiderna intogo vi gemensamt med föreståndaren och en annan ung missionär samt åtskilliga »tjänande bröder» och ett tiotal indianpojkar, väluppfostrade, stilla och tysta, utgörande alla, som då befunno sig i missionen. Flickorna befunno sig med några nunnor i en enskild del af byggnaden och voro aldrig synliga. Af äldre indianer var det blott några få, som regelbundet vistades i missionen, hvaremot de första dagarna af vårt uppehåll rätt ofta fullkomligt ociviliserade individer kommo ned från de stammar, som vistades i närheten, för att erhålla gåfvor, fiska o. s. v.

För missionens verksamhet skall redogöras i nästa kapitel. Här vill jag blott tillägga, att det var oss en särskild fördel att på vägen äga denna station, dar vi blefvo så hjärtligt och välvilligt bemötta. Dusén dröjde kvar där med en man under nära en månad, inberäknadt hela den tid vi andra voro borta, och lika viktiga voro de många upplysningar vi här erhöllo om indianerna, deras seder och bruk samt om kringliggande trakt. I omgifningarna, gjorde jag flera små utfärder. Bland de intressantaste var en, som gjordes en af de sista dagarna efter

återkomsten från hufvudexpeditionen. Det gällde att söka påträffa något indianläger eller åtminstone rester af något sådant, ty förhoppningen att kunna träffa tillsammans med indianerna själfva var ej stor efter de sorgliga konflikter, som dessa haft med de hvita och som senare skall skildras. Jag red med Backhausen och två följeslagare, och vägen vi valde bar inåt landet mot nordväst. Man har mestadeis framför sig ett lågt platåland, bildadt af rulladt grus, här och där laguner, ofta med branta, steniga stränder och med sött eller salt vatten. Där såg man skaror af vattenfågel, änder, gäss och till och med den ståtliga röda flamingon, sällsynt att se denna tid på året. Vegetationen är vanligen särdeles torftig och består af låga, tufviga växter och gräs. Vi sågo talrika guanacos och förföljde dem till häst. Det går framåt i hvinande galopp; hästen själf är ej den minst intresserade, och det gäller att sitta fast i sadeln, då denne ofta midt i språnget kastar sig åt sidan för att undgå att trampa i Azorella-tufvoma. Emellertid är det sällan det lyckas ens för hundarna att uppnå en fullvuxen guanaco, och unga djur sågo vi ej till.

Plötsligt hörde vi ett kort skall och fingo strax invid sikte på en skara hundar. Backhausen, som nästan hade en fix idé att vilja skjuta vilda hundar, hvilket emellertid aldrig lyckades honom, gjorde revolvern färdig, då José, som hade mera erfarenhet, ropade till honom: »Skjut inte, här måste finnas indianer i närheten.» Och verkligen, strax intill oss bland buskarna reste sig några smala träpinnar, och rundt kring dem lågo några gamla murkna guanacoskinn på jorden. Det var lägerplatsen, men fåglarna voro bortflugna. Jag kastade mig på knä för att bättre undersöka de kvarlämnade föremålen, men kom upp igen fortare än jag tänkt, då jag märkte, att jag placerat mig i en hög glödande kol, täckta af grässtrån och jord. Så nyss förut hade platsen varit bebodd. Jag fotograferade lägret, sedan vi rest upp skinnen, och hopsamlade hvad jag ansåg värdt att medtaga af de föremål, som lågo kringströdda. Det gladde mig att se, att mina följeslagare nästan sågo ut, som de tviflade litet, om det kunde vara rätt att så där beröfva ett par fattiga indianer deras tillhörigheter, men då jag i utbyte lämnade kvar ett par tändsticksaskar, en gammal tröja och en stor, präktig eskilstunaknif, så förbyttes tviflet i beundran öfver denna frikostighet.

Knappt hade vi varit ett par dagar i Rio Grande, förrän det anmäldes, att en ångbåt var synlig. Vi trodde, att den kom med proviant till missionen, men då jag åtföljde missionärerna ner till stranden, så mötte vi till min förvåning Ohlin, som kom gående med en chilensk sjöofficer. Förklaringen kom genast. Guvernören i Punta Arenas hade sändt ut det lilla kustfartyget »Condor» på en expedition och i tanke att vi möjligen kunde vara färdiga gifvit order, att den redan nu, en månad före den utsatta tiden, skulle gå fram till Páramo för att fråga efter oss. Där anträffades blott Ohlin, som sade, att han intet kunde besluta utan att sammanträffa med mig, och befälhafvaren erbjöd sig då mycket välvilligt att föra honom till Rio Grande. Då Ohlin redan fått erfara svårigheterna att utan goda båtar och folk uträtta något på denna enformiga, svårtillgängliga kust, beslöto vi, att han med Åkerman skulle återvända till Punta Arenas för att begagna sig af möjligen där befintliga arbetstillfällen. Detta behöfde han sedan ej heller ångra.

Sedan vi under några dagar hvilat ut djuren samt hopsamlat upplysningar och arrangerat för att man i värsta händelse skulle söka oss, ifall vi ej inom tre veckor hördes af, bröto vi upp till hufvudexpeditionen den i8 januari, fem personer och femton hästar och mulåsnor. Vi voro väl beväpnade med revolvrar och bössor; karlarne hade alla fått låna karbiner i polisstationen vid San Sebastian, och det syntes ej sannolikt, att vildarne skulle våga anfalla oss. Vi medförde också två goda guanacohundar, svarta, släthåriga djur af någon vindthundliknande ras, hvilka skulle förse oss med kött och vaka för oss om nätterna. Lifsmedel hade vi för omkring 20 dagar och medförde för öfrigt tält, instrument och utrustning af alla slag.

Vi voro alltså väl försedda, men det gällde också en viktig expedition. Ungefär en dagsmarsch söder om Rio Grande vidtog skogsområdet, och därifrån var landet fullkomligt okändt, obeträdt hittills af någon hvit man. Väl funnos där på kartan inritade några sjöar, berg och floder, men jag kunde på förhand antaga, att de voro ditkonstruerade på fri hand, och detta bekräftade sig sedan. Så t. ex. en stor, nästan cirkelrund sjö, tämligen nära Rio Grande, med obestämda konturer och en genomskärning af öfver 10 kilometer, som misstänkt nog icke bar något namn. Ungefär där, som denna sjö borde vara belägen, reser sig en skogklädd bergskulle, den högsta vida omkring. Hit steg jag upp och klättrade sedan ytterligare upp i ett högt bokträd, och då ingen sjö där var synlig, så existerar den otvifvelaktigt icke heller, åtminstone med de angifna dimensionerna. — Efter hvad man antog, skulle skogen snart bli sammanhängande, och sedan vore det ej möjligt att framtränga till häst, och på en längre fottur var för oss ej nu att tänka. Men vi hade beslutat att göra vårt bästa för att framtränga till Cordillererna och om möjligt så långt, att vi kunde se den beryktade stora, nyligen upptäckta och hittills af ingen vetenskapsman besökta Lago Fagnano, hvars närmare studium sedan skulle bli målet för en annan resa. Kunde man framtränga så långt och under vägen göra studier från så många höga fristående punkter som möjligt samt sedan sammanbinda våra iakttagelser med dem, som gränskommissionen gjort vid utstakandet af gränsen mot

Chile, samt med hvad man från kuststräckan kände, så skulle därmed de allmänna dragen af det nordöstra Eldslandets geografi kunna anses utredda. Och detta lyckades oss också.

Vår första dagsmarsch blef ej lång. Först låg framför oss passagen af Rio Grande. Denna flod är ganska vattenrik och betydande, ojämförligt större än någon annan inom Eldslandets pampasområde. Vid mynningen kan den passeras blott vid lågvatten under föga mer än en timmes tid, men vid lägsta ebb är den icke stort mer än en meter djup. I stället är den så mycket bredare, så att passagen till häst, inberäknadt en sandbank i midten, tog hela 8 minuter. Vi kommo emellertid lyckligt och väl öfver, och efter att ha passerat ett vidsträckt marschland, där djuren under nära en timmes tid fingo vada upp till knäna i vatten och högt gräs och stundom höllo på att sätta sig fast i gyttjan, så kommo vi åter till fast land och fortsatte för att slå läger i en djup, skyddad dal vid en liten skogsdunge. Det var den första jag sett i Eldslandet, de antarktiska skogarnas första utpost mot nordost, och träden sågo litet knotiga och stripiga ut, men de gåfvo oss dock bränsle och ett godt skydd mot vinden. Det är betydlig skillnad mellan en sådan lägerplats och dem man måste välja ute på den öppna slätten.

Vi gingo vidare mot söder öfver en naken, öde högplatå, emot en utskjutande, skogklädd åsudde, där vi togo vårt andra nattkvarter. Vi befunno oss på sluttningen mot en djup, öppen dal, där en icke obetydande flod rann fram, mestadels dock icke djupare än att man skulle kunnat passera den äfven till fots. Det var en biflod till Rio Grande, och efter förberedande rekognoscering beslöt jag att följa den mot söder, ett val som sedan visade sig vara lyckligt. Den egentliga floddalen är jämförelsevis smal, och vattnet rinner i densamma i de mest underbara slingringar och krumelurer, hvarvid den ofta flyter långa sträckor tillbaka, så att man för att komma från en sida af dalen till den andra måste passera den tre eller stundom ända till fem gånger. Först tänkte jag ge floden ett namn, som syftade på dessa slingringar, men sedan jag funnit, att de äro vanliga inom hela Magellansländerna, beslöt jag att uppkalla den efter missionens skyddshelgon Rio Santa Candelaria. På sidorna af denna nedre dal höja sig terrasslika afsatser, bredare eller smalare och oftast bevuxna med rikt gräs. Här funno vi vår väg; på sidorna höjer sig landet ytterligare, men dessa kullar eller platåer äro bevuxna med ogenomtränglig skog.

Floden delar emellertid snabbt upp sig i ett stort antal smågrenar, som alla synas fortsätta långt fram mot Cordillerernas fot. Allesammans rinna de i djupa, grönskande dalar, ofta äro de djupa och alltid mycket smala, sä att stränderna stundom nästan möta hvarandra och ej sällan bilda verkliga naturliga broar, som ge den passerande ryttaren en gungande och osäker men dock bekväm passage öfver bäcken. Trots deras ringa bredd är det emellertid ofta mycket besvärligt att komma öfver dem; i timtal kan man få söka efter ett lämpligt pass, och ändå,

just när man tror sig räddad, ljuder stundom ropet: »Se cayó la mula» — en åsna har ramlat i vattnet. Då stannar marschen af, medan alla rusa till för att hjälpa upp det stackars djuret; bördan måste lassas af, och det kostar en lång stunds arbete, innan man har det uppe på det torra. Ej minst obehaglig är situationen, om i bördan finnas saker som skadas af vattnet, och särskildt gäller det att här ej transportera ömtåliga instrument annat än i väl täta kistor.

För det svåraste äfventyret i detta hänseende var jag ute under en senare färd, som jag med två följeslagare gjorde från Bahia Inútil. Sent en eftermiddag kommo vi till en äkta »chorillo», en smal, djup bäck, nedgräfd i dyvallar; att dess rykte redan var stadgadt, kan man finna af det namn den bär, Rio Odioso — den obehagliga ån. Bredden var ej större, än att man bekvämt kunde hoppa öfver till fots, och ridhästarna bragte vi på det sättet vid tygeln lätt öfver. Men så kom packhästen, en gammal envis grå sprakfäle. I stället för att taga ett ordentligt hopp försökte denne att klifva öfver men ramlade därvid ned i vattnet. Hade vi haft en spade, skulle ju saken kunnat hjälpas, men nu var situationen allvarlig. Bördan, som han bar, lassade vi naturligtvis genast af. Flera timmar arbetade vi för att med händerna och knifvarna gräfva ut en uppgång; ofta var hästen helt nära uppe, men alltid misslyckades den sista satsen, och för hvarje gång blef han allt tröttare. Till sist lyckades vi få en lasso om djuret, och denna spändes fast vid sadeln på en ridhäst, där en af männen satte sig upp. Så bar det i väg, medan vi båda andra med piskorna bearbetade det stackars djuret nere i dess våta graf. En kraftig ryckning och en sista ansats, och hästen var uppe. Hade vattnet varit kallare, såsom närmare vintern, skulle den säkert ha stannat där för alltid.

Vi fortsätta emellertid vår väg, följande den gren af floden, som går rakt i söder. Och nu äro vi inne i det egentliga centrala Eldslandet. Många föreställningar hade jag gjort mig om detta land, men aldrig hade jag tänkt mig, att det skulle ha detta utseende. Naturen är så leende, att man skulle kunna tro, att man befunne sig i en vidsträckt park på Skånes slätter i stället för i hjärtat af det illa beryktade Eldslandet. Åt alla håll breda där ut sig långsträckta, öppna gräsplaner, genomflutna af något litet vattendrag och afbrutna af låga kullar med präktiga lundar af den antarktiska boken. Den art, som här är den allenarådande (Fagus pumilio), bildar låga träd, högst 5—8 meter, med grenar ända ned till roten och vidt utbredda, så att växten får en nästan halfklotformig gestalt, hvilken jämte det täta löfverket af små, glänsande gröna blad ger den ett märkvärdigt och mycket prydligt utseende. De äldsta träden ha visserligen ej grenar ända ned, men deras form är i alla fall nästan densamma. — På sidorna omramas denna tafla af högre, helt skogklädda åsar, och framför oss i söder resa sig öfver dessa murlikt, utan någon öfvergång, en dubbel kedja af blånande berg, en lägre skogklädd och en fjärmare, hvars högsta spetsar skina hvita af snö. Hvad som blott förundrar i denna tafla är ensamheten, man skulle så gärna vänta sig att se några rödmålade stugor sticka fram mellan träden. Nu störes enformigheten blott af en eller annan ensam guanaco. När de visa sig, blir det lif i vår skara. Hundarna sätta i väg, och någon af oss följer med för att taga hand om det väntade bytet. Ofta räddar sig nog detta, ofta har det vågat sig för nära och faller offer för sin nyfikenhet att beskåda de okända inkräktarne och får då tjäna oss såsom en god stek. Ett förhållande till måste också anmärkas, som är alldeles egendomligt för detta landskap, och det är den myckna brända

skogen. Hvart man ser, varseblifver man af brända, spöklikt uppstående trädstammar, visserligen aldrig öfver mycket stora sträckor, men i alla fall så, att man ej heller finner grön, växande skog öfver några mycket stora, sammanhängande områden, och detta på hela vår väg ända fram till Cordillererna. Det synes ej kunna vara något tvifvel, att det är indianerna, som åstadkommit detta, och de måtte då vara ännu värre skogssköflare än själfva argentinarne. Om Magellan varit här, så skulle man lätt förstått, hvarför han gaf ön det märkliga namnet Eldslandet, ty det folk, som åstadkommit detta, måtte verkligen vara älskare af eld. Afsikten härmed kan ej gärna vara någon annan än att med det å de brända platserna uppväxande, gröna gräset bereda en angenäm tillvaro för guanacon, som för indianen är så viktig.

Och nu måste jag beskrifva, huru vår expedition tager sig ut. Främst rider Medina, förande vid tygeln ledstoet, »la yegua madrina», utmärkt genom sin klocka om halsen. Efter detta djur följa nu mulåsnorna i en lång rad, trampande i hvarandras spår, med sina bördor af lådor och säckar, följande principen att ej resonera utan gå på framåt hvart det bär, rakt fram eller i slingringar, på god eller dålig väg. Kommer man till en bäck, så gäller det blott att få madrinan öfver på en lämplig plats. Sedan komma nog de andra efter, men åt sidorna vika de ej, äfven om det pass, där de första djuren gått öfver, skulle bli nedtrampadt och sumpigt. Denna deras sällskaplighet gör det emellertid lätt att hålla ihop karavanen, hvilket med så litet folk skulle vara omöjligt, ifall djuren ej själfva vore så oskiljaktiga. Efter åsnorna kommo på sina djur Polanco och José såsom »arrieros». Det gäller att noga hafva ögonen på lastdjuren, ifall någon skulle råka få sin börda litet på sned. Då gäller det att skynda fram i tid, innan djuret blir otåligt och kastar af sig sakerna, jämka på bördan och draga åt remmarna. Så går det framåt, långsamt men säkert och med många uppehåll, af hvilka äfven rekognosceringarna taga mycket tid. Själf red jag friare, ensam eller i sällskap, framför eller åt sidorna för att undersöka landet och göra observationer.

Mer än 7 eller 8 timmars marsch med karavanen förekommer ej. På kvällen gäller det att uppsöka en lämplig lägerplats, vid kanten af en skogsdunge med vatten i närheten. Sakerna lastas af, madrinan fastbindes, för att djuren skola stanna kvar hos henne under natten, och tälten slås upp. Så göres där upp eld, och maten kokas för dagens hufvudmåltid. Först af allt kokas där emellertid upp vatten för den oumbärliga matékoppen, som går laget rundt, medan den verkligen ganska upplifvande drycken uppsuges med ett gemensamt silfverrör. Innan natten ännu fullt brutit in, sofva vi vanligen lugnt, jag med Backhausen i ett mindre tält och karlarne med sakerna i ett större.

Om morgnarna äro vi uppe i god tid. Sedan vi ätit litet, kommer dagens besvärligaste arbete: lastningen. Under tiden är jag sysselsatt med att göra samlingar och observationer i omgifningarna. Djuren drifvas tillsammans, sedan man med grenar och trädstammar åstadkommit en tillfällig inhägnad eller corral, och de, som skola lastas, kvarhållas där inne. Det duger ej att binda mulåsnorna under pålastningen, utan för att de skola stå stilla, binder man om hufvudet med en duk, och så länge de då ingenting kunna se, röra de sig ej heller. De stora packsadlarna, »aparejos», hvilande på mångdubbla fårskinn, spännas fast, och bördorna upplyftas. Äro djuren beskedliga, går det sedan lätt att med en konstrik knut fastgöra dessa, men jag har redan nämnt, att våra mulåsnor ej voro af frommaste slag, och ofta, just som man tror, att allt är klart, så tager djuret i sista ögonblicket ett språng i luften, och bums ligga där kökskärl, tält och säckar om hvarandra på marken, medan åsnan själf i galopp sätter af utåt fältet med sin tomma sadel.

Ändtligen äro vi färdiga att bestiga våra egna hästar. Dessa bära de vanliga argentinska låga sadlarna, som snöras fast med remmar mycket hårdt; öfver dem fästes ett tjockt fårskinnstäcke. Dessa mjuka sadlar äro mycket bekväma, när man rider långa sträckor. Betslen äro stora och måste vara ytterst oangenäma för djuren, med ett stort hjul af järn hvilande i munnen; tyglarna äro fasta och tunga af inflätade metallringar. Hästarna äro som vanligt i Argentina små och af de mest växlande färger; när de äro väl inridna, äro de också angenäma att rida på, stundom nästan för fromma. Detta senare var ej fallet med min »Azulejo», som jag under denna färd red, densamme som behandlade Ohlin så illa. Men oaktadt en del små ovanor var den dock en synnerligen god ridhäst, som gjorde mycket till, för att denna färd ej blef allt för besvärlig.

Så gick färden framåt, men i samma mån vi närmade oss bergstrakterna, förändrades terrängen. I stället för öppna grässlätter mötte nu vidsträckta sumpmarker, betäckta af hvitmossa. Det blef allt svårare för djuren att taga sig fram i denna terräng; alltsom oftast fastnade en af mulåsnorna med sina små fötter och sin tunga börda i den djupa dyn, och medan vi arbetade med att hjälpa en, sjönk en annan ned. Här och där finnas djupa hålor, »manantiales», eller källor, så öfvervuxna med vegetation, att man blott på den något ljusare grönskan varseblifver dem. Men ve det djur, som skulle råka falla ned i en sådan; det vore säkerligen utan räddning förloradt.

Emellertid kommo också de hittills så aflägsna bergen oss allt närmare, och på kvällen den 23 januari funderade vi redan på att lämna kvar lastdjuren under bevakning och utföra den återstående delen af exkursionen på en eller två dagar med ensamt ridhästarna. Emellertid beslöts att söka göra ännu en dagsmarsch. För att ge ett exempel på huru våra dagar tillbragtes, vill jag här anföra hvad min dagbok säger om denna.

»Den 24 januari. På morgonen dimma, som sedan skingrades. Besvärlig packning. Don Carlos^[1] red ut för att söka upp en lämplig väg. Återkom om en stund och förklarade, att han »funnit en utmärkt guanacoväg^[2] och att vi alldeles säkert skulle kunna passera kärret». Vi begåfvo oss dit, men det var en skön väg; snart sutto alla djuren fast i gyttjan. Flera måste lastas om helt och hållet, men öfver kommo vi ej. Med en lång, besvärlig omväg tillbaka upp mot skogskanten gick det till sist, fast med svårighet. Så kom en skogspark och så ett nytt kärr och sist en långsträckt skogsås. Här var stor rådplägning och rekognoscering. Don Carlos försvann, och då han ej kom tillbaka, fortsatte vi utan honom genom bränd skog och i kanten mot kärret. Till sist måste vi hugga väg med yxan, och när vi så kommit ut till kärret igen, beslöto vi dröja. Präktig, fri utsikt öfver bergen och mot lagunerna men dålig lägerplats; sumpig. — Jag var mycket ängslig för Don Carlos och gick ut med Polanco för att söka honom. Vi vandrade länge i skogen, klättrade upp i höga träd, sköto med revolvern och bössan. Till sist hördes skott till svar, och den sökte kom ledande sin häst; sade, att han ätit bär och ej brytt sig om att leta efter våra spår. Men karlarne hånade sedan en »hombre de campo», som ger sig ut att söka väg för andra och ej kan finna spåren efter 14 hästar och åsnor. Bra i alla fall, att han kom, det hade varit svårt for honom att sofva ensam här med indianer i närheten.»

Nästa dag gick färden vidare, men Polanco blef kvar med lastdjuren; vi andra fyra ville försöka att bestiga den högsta af de toppar, som lågo framfor oss. Vägen gick genom sumpiga kärr, där hästen ofta måste ledas vid tygeln, men utan större svårighet kommo vi dock på ett par timmar till bergets fot. Och nu började en intressant klättring upp till den 400 m. höga

toppen, till fots naturligtvis. Skogen blef här plötsligt af helt annat slag, än den vi hittills sett. Väldiga trädstammar, flera meter i omkrets, bildade densamma, och marken var alldeles täckt af kullfallna stammar, hopflätade af buskar och öfvervuxna af ett sammanhängande mosstäcke. Det var nästan omöjligt att taga sig fram, och jag vet ej, huru det hade gått med våra tunga bördor denna varma dag och särskildt for männen, som aldrig i sitt lif klättrat i berg. om vi ej lyckats få rätt på en guanacostig, så väl upptrampad, som om den varit ett människoverk. Med dennas hjälp voro vi snart högt uppe och kunde ändtligen bestiga den högsta spetsen.

Men här voro vi rikligt ersatta för hvarje möda. Man kan säga, att nära en tredjedel af det argentinska Eldslandet låg för våra fötter, och aldrig har väl någon haft en sådan öfverblick af detta land, som vi här hade. Norr ut åt alla håll ända fram till det nära 80 km. aflägsna Kap Sunday se vi lågt land med växlande skogskullar och ljusare band, som beteckna vattendragens dalgångar. Mot väster fortsätter höjdsträckningen, i söder stupar den öfverallt brant mot en betydlig dalgång, som på andra sidan begränsas af höga, delvis snöklädda fjäll. Nere i dalen rinner mot öster en flod, nu sedd för första gången, som utgjuter sig i en milslång sjö, hvilken synes ligga nästan vid våra fötter och på alla sidor omgifves af höga, branta, fint utmejslade fjäll. Blott på ett ställe ser man, huru den södra Cordillerkedjan genombrytes af en djup dalgång, genom hvilken rinner en flod, som förenar sjön med ett ännu mer betydande vatten, af hvilket vi blott se ett blånande stycke. Det är lätt att kontrollera, att detta vatten är Fagnanosjön och att sjön vid våra fötter var densamma, som från söder på afstånd blifvit sedd af gränskommissionens folk och af dem erhållit namnet Lago Solier. Det norra låglandet synes vara mycket fattigt på sjöar. Blott vid foten af bergskedjan, något i nordväst, ligga några täcka smålaguner, delvis skogomkransade. Det var desamma, jag sett under gårdagens ridt och för hvilka jag å kartan föreslagit namnet Lagunas suecas — »Svenska sjöarna».

Härmed var målet för denna färd vunnet: en direkt väg mellan Rio Grande och Lago Fagnano funnen, Lago Soliers läge bestämdt och landets geografi, geologi och topografi undersökta utefter hela denna linie, som var belägen så, att våra resultat kunde kompletteras med hvad man förut kände om landet. För vetenskapliga specialundersökningar var den punkt, där vi stodo, föga inbjudande, och efter att ha dröjt kvar blott en enda dag bröto vi den 27 januari åter upp mot norden. Vår väg var i hufvudsak densamma som på bortfärden, och efter en snabb marsch voro vi den 31 januari åter i Rio Grande och den 8 februari samlade i Páramo.

Raskt ställde vi vår packning i ordning och började sedan vänta på den utlofvade afhämtningsbåten. Och punktlig som ett urverk kom »Condor» till oss den 16 februari på hemvägen från en rundresa omkring ön. Ohlin var med, synnerligen belåten med resultaten af sin resa. Alla hade visat honom det största tillmötesgående, och särskildt hade han väl att tacka fartygets sekond, den svenske kaptenen Hydén, som var »pilote» i chilenska krigsflottan, d. v. s. tillhörde den kår af civila sjömän ur handelsflottan, vanligen utländingar, som ställas vid marinofficerarnes sida för att i nautiska frågor bistå dem.

På grund af det stormiga vädret blef vår inlastning nästan ännu svårare, än debarkeringen varit; lyckligtvis var packningen nu trots samlingarna mindre än då. Färden öfver den öppna oceanen i den lilla öfverlastade båten — de båda små för skärgårdstjänst utrustade båtarna »Condor» och »Huemul», på hvilka vi gjorde så många resor, mätte hvardera 180 tons — var i

denna sjögång ej heller så angenäm, men i sundet blef det bättre, och den 29 februari voro vi åter i Punta Arenas, beredda att taga i tu med nya värf.

Vårt nästa mål var nu att söka komma till den innersta delen af Admiralty Sound och att därifrån i båt framtränga till Lago Fagnano for att närmare undersöka denna märkvärdiga sjö, som är nästan så stor som Hjälmaren. Med vanlig beredvillighet erbjöd sig guvernören att ställa »Condor» till vår disposition på fram- och återresan. Till en början hade det varit min afsikt att dröja där en hel månad, men af flera skäl och särskildt på anhållan af mina kamrater, som ej ansågo sig hafva arbete för så lång tid, beslöt jag att anordna resan för endast 14 dagar. Detta beslut kom emellertid att inverka ganska olyckligt på resultaten.

Flera dagar förgingo, utan att »Condor» fick order att afgå, då sent en kväll ett bud kom, att båten nu låg klar och nödvändigt måste gå kl. 8 nästa morgon för att på dagen hinna med ett arbete, som skulle göras i samband med resan. Det var ett äkta sydamerikanskt förhållande, men det var intet annat att göra än att söka bli färdig. Vi knackade på hos en handlande, som vi kände, och fingo löfte att ha de nödiga förråden levererade nästa morgon, och allt hade redt sig bra, om ej samtliga peonerna velat fira affärden med en större afskedsfest. Väl blefvo de i sista stund väckta på morgonen, men packningen kom att bära tydliga spår af huru natten tillbragts, och åtskilligt af hvad som brukar räknas till lifvets nödtorft blef kvarglömdt i Punta Arenas, däribland också allt köttet, mer än någonstädes oumbärligt i Argentina. Då vi nu hade hvarken hundar eller hästar och för öfrigt ej ens tillfälle att jaga guanacos, så blef denna brist kännbar nog.

Så kommo vi emellertid åstad. Vägen till Amiralitetssundet går först utefter Eldslandets nordvästra, enformiga och trädlösa kust, och först sedan man passerat Bahia Inútil, kommer man in i de trakter, som med rätta gjort Eldslandets och Patagoniens västkust så ryktbar för sin naturskönhet. Det sund, hvari båten går fram, smalnar mer och mer; i väster ligga öarna Dawson och Wickham med sina snöhöljda toppar, i öster börjar en bergskedja, hvars spetsar till en början hafva ganska mjuka former och äro skogklädda nästan hela vägen upp men som antaga en allt vildare karaktär, ju längre vi komma framåt. I söder, rakt framför oss, resa sig bakom en första, lägre kedja en rad af väldiga, fullständigt snöklädda kolosser, och något mera åt sydväst har man ett enstaka ståtligt fjäll, det genom sin form, erinrande om en frygisk toppmössa, för alla seglare i dessa trakter välbekanta Mount Buckland. Snart svänger vägen af mot öster, och vi äro inne på det egentliga Amiralitetssundet, som emellertid ej är något sund i svensk bemärkelse utan en verklig fjord af ungefär 6 svenska mils längd och en half mils bredd. Tvärbranta stupa fjällen öfverallt ned mot vattnet, endast i klyftor och smådalar och hufvudsakligen på den södra sidan täckta af en sparsam vegetation, och bokarna med sin mörka, om våra barrträd erinrande grönska bidraga ingalunda att försvaga det intryck man har af att befinna sig på en af Norges fjordar. På aftonen den 26 februari kommo vi fram till vårt mål, mynningen af den betydande älf, som bildar utloppet for Lago Fagnano och utfaller i Amiralitetssundets innersta vik, och nästa morgon debarkerade vi med de mångfaldiga förråd och saker, som för oss nio personer under de närmaste veckorna skulle utgöra den enda erinran om en yttre värld, från hvilken vi här voro mera afstängda, än om vi suttit på en klippö i oceanen.

Azopardofloden har man kallat denna älf efter det argentinska fartyg, från hvilket den först undersöktes. Redan i Buenos Aires hade jag sökt göra mig underrättad om densamma af personer, som deltagit i gränskommissionens arbeten, och enligt de upplysningar jag fått beräknat, att för färden fram och tillbaka skulle åtgå högst 5 dagar: i så fall hade vi ju haft tid nog för undersökningarna vid sjön. Det sades till och med, att det skulle vara möjligt att i båt komma uppför älfven på en enda dag. Vi voro alltså vid godt mod och lastade den lilla båt vi fått låna från »Condor» med våra effekter, kvarlämnande Dusén och Backhausen i lägret vid flodmynningen, samt begåfvo oss i väg uppåt dalen, Ohlin och jag till fots.

Floden torde till en början äga en bredd af närmare ett par hundra meter och rinner tämligen lugnt fram i åtskilliga krökar; ehuru det genast visade sig omöjligt att ro den tungt lastade båten, gick det dock den första dagen bra för sig att komma fram. Men snart ändrar floden utseende. Allt djupare och häftigare blir strömmen, alltmera närma sig stränderna hvarandra, på samma gång de bli allt brantare, så att det stundom skulle vara svårt att få fäste för foten där, medan vi med linor draga båten framåt, äfven om ej ett annat ännu svårare hinder tillkommit. Det är dessa regnrika trakters underbart yppiga vegetation: mellan dessa träd och buskar, ej sällan taggiga, och öfver dessa i alla riktningar liggande, kullfallna stammar, ofta genomruttna och öfverväxta med mossa, kan man, äfven när man är ledig, endast med yttersta svårighet taga sig fram, och att gå bland dem och draga båten blir ju själfklart omöjligt. Det är ingenting att göra, vi måste alla ned i det kalla, af glaciärälfvar matade vattnet, som genast invid stranden går högt öfver knäna och där det blir ännu svårare att komma fram på grund af de talrika trädstammar, som från stranden luta sig långt ut öfver floden.

Men jag vill ej trötta läsaren med att ingå på detaljerna i

denna flodfärd. När vi den fjärde dagens afton blott

tillryggalagt halfva vägen och kommo till ett verkligt vattenfall, högre och våldsammare än alla vi dittills passerat, så ansåg jag det bättre att låta båten vända. Ty jag kunde ej ha någon tanke på att för några vetenskapliga undersökningar aflägsna mig från arbetet med båtens framdragande;, då skulle detsamma genast afstannat. Och bättre än att riskera att förslösa hela vår korta, dyrbara tid för båtens upp- och nedforsling var det för visso att använda återstoden för zoologiska arbeten nere vid fjorden och att från den punkt, där vi stodo, försöka realisera så mycket

som ännu var möjligt af mitt eget program, utforskningen till fots af den södra, absolut okända hufvudkedjan af Cordillererna fram emot Beaglekanalen.

Lastade med nödiga instrument, en del kläder såsom skydd mot nattkylan samt med lifsmedel för fyra dagar bröto jag och Polanco nästa morgon upp för att bestiga den framför liggande bergskedjan. Det är en varm dag, och endast med möda bana vi oss väg genom den täta urskog, som täcker fjällets branta fot. Något bättre blir det, sedan vi kommit ett par hundra meter högre upp. Vegetationen blir mindre yppig; af mångfalden träd och buskar återstår endast boken, som bildar låga men ytterst täta skogssnår, med grenar, som nästan slingra sig om hvarandra. Och nu följer den vanliga växlingen vid fjällbestigningar. Allt lägre blir denna skog, till karaktär och utseende i allo erinrande om våra fjällbjörkar; vid 500 meters höjd kan blott en botanist tala om »skog», när han ser ned på denna krypande planta, hvars grenar icke höja sig en tum från marken. Och snart försvinner äfven denna vegetation för att ersättas af mossor, gräs och fjällörter; till sist har man blott den nakna klippan, förklyftad och sönderfallen till ett groft grus, från hvilket glaciärvattnet bortfört alla finare partiklar, så att nu endast massor af kantiga stenskärfvor täcka marken. Och här, på 7—800 meters höjd, träffa vi den första »eviga» snödrifvan, ty vid den årstid, i hvilken vi nu befinna oss, kan man ju hvarje dag vänta ny snö, som blir liggande för vintern. Vi nå den kam, vi nedifrån trott vara den högsta, men finna framför oss blott en smal dal och så en högre kam; detsamma upprepas än en gång, och ännu för tredje gången bestiga vi vid något mer än 900 meters höjd en åsrygg utan att veta, huru länge det skall fortgå på samma sätt, men med den bästa förhoppning att kunna framtränga så långt som möjligt på detta jämförelsevis bekväma sätt.

Dock, här var gränsen satt för vårt framträngande. Plötsligt, oväntadt, medan vi ännu tro att vi befinna oss på en platåafsats, störtar bergväggen — i motsats mot all erfarenhet från Skandinaviens fjälltrakter — tvärbrant ned mot en annan dalgång, i hvilken 7—800 meter under våra fötter på ungefär samma nivå öfver hafvet som Azopardofloden själf en annan älf långsamt och utan märkbart fall rinner fram mellan gulbruna torfmossar. Vi finna sedermera, att dess mynning i Fagnanosjön återfinnes på gränskommissionens karta och att den där fått namnet Rio Bedbeder.

Vid våra fötter ligger en tafla så underbart storartad, som man äfven i dessa nejder sällan ser den. Åt båda sidor fortsätter den fjällkam, på hvilken vi stå, framåt öfverallt stupande nästan lodrätt mot en »quebrada», en kitteldal, hvars botten täckes af de förtvinande fjällbokarna. Blott rakt under våra fötter har en »isdrifva» funnit plats, tillräcklig att ge upphof åt en betydande fjällbäck, som strömmar ned genom kitteldalen för att sedan längre ned förena sig med floden nere i dalen. Denna bildas af en mängd grenar, kommande från glaciärer i en bakom liggande storartad bergskedja, påtagligen hufvudcordilleran själf, längre mot sydväst kulminerande i några helt snöhvita spetsar, som från den punkt, där vi stå, framträda såsom kolossala; det är Darwinmassivet, Eldslandets högsta fjälltrakt. Bakom oss ligger under våra fötter Azopardodalen med sin glänsande silfverstrimma, och ännu längre norr ut stänges utsikten af Mount Hopes egendomligt formade bergstaggar. Rundt omkring oss på alla sidor snödrifvor och glaciärer, som skarpt kontrastera mot den gråa, svarta, rödbruna eller till och med grönaktiga berggrunden. Och i denna ram äro nu infattade två storartade blå pärlor, Amiralitetssundet och Fagnanosjön. Så praktfullt än det förra är, öfverträffas det dock i skönhet vida af den senare med dess

mera sönderslitna konturer; sjön är ju också betydligt större än hafsviken, ehuru detta från den punkt, där vi stå, föga framträder, då bådas aflägsnare delar förlora sig i fjärran.

Men hvilket intryck än denna tafla gör — för oss var den ingen glädjande företeelse. Dagens arbete var i själfva verket förloradt. Om vi ville komma vidare framåt, så måste vi ju klättra ned lika mycket, som vi förut gått uppåt, vandra öfver det breda låglandet med dess djupa torfmossar, passera den strida strömmen och sedan åter genom urskogen bana oss vag uppför en ny fjällrygg för att därifrån kanske ej se mera än från den punkt vi intogo. Men det var intet därvid att göra; med möda lyckades vi finna ett ställe, där vi kunde klättra ned till dalbottnen, och först vid mörkrets inbrott stannade vi för att bereda oss en lägerplats i skydd af några stenar ett par hundra steg från en snödrifva, just där den första förkrympta buskvegetationen tog sin början.

Det blef ingen angenäm natt. Vädret hade hittills varit vackert, men nu ändrade det sig plötsligt, och vi hade knappast insomnat, förrän ett häftigt, snöblandadt regn började falla; det blef omöjligt att hålla elden vid makt, och vi ägde ej det minsta skydd mot ovädret. Mot morgonen upphörde väl regnet, men vi voro insvepta i en tät dimma, och först långt fram på dagen, sedan vi nödtorftigt torkat våra kläder och effekter, kunde vi fortsätta vägen, med yttersta möda banande oss väg nedför den branta sluttningen, klättrande utför slippriga, tvärbranta klipphällar och öfver upprättstående och kullfallna mossiga trädstammar. Min följeslagare Polanco, en fullblodsargentinare, van vid alla arbeten, som kunde göras från hästryggen, men fullkomligt ovan vid företag som detta, undrade, om icke detta vore ett förtrolladt land, där alla naturmakter sammansvurit sig för att hindra oss att komma fram. På kvällen hade vi nått den flod, vi uppifrån berget sett, och anlade där vårt andra läger.

På grund af de anordningar, som träffats, ansåg jag det ej rådligt att ytterligare använda mer än en dag till att gå framåt, och för att då komma så långt som möjligt beslöt jag att gå vidare ensam, kvarlämnande Polanco med hela packningen för att invänta min återkomst. Det skulle bli af föga intresse att skildra denna dags vandring i hittills obeträdda fjälltrakter, där hjordar af nyfikna guanacos ända upp mot den eviga snöns gräns följde mig för att betrakta den nykomne främlingen, stundom vågande sig fram ända till på några stegs afstånd. Till slut kom jag på en höjdkam, där en ny dal, nästan lika djup som den förra, stängde min väg. Ehuru jag här hade en mycket fri och intressant utsikt mot söder, så var det dock på grund af den afstängande fjällväggen omöjligt att se en skymt af Beagle-kanalen, men jag kunde dock kartlägga det pass, där framträngandet till Lapataiaviken otvifvelaktigt torde vara lätt för en person, som har tiden till sin disposition. Sent på kvällen återkom jag till platsen, där min följeslagare väntade, och följande afton voro vi efter en sträng marsch på en ny väg åter i hufvudlägret, glada att få sofva skyddade mot regn, som förut hvarje natt genomblött oss. Det var knappt om näringsmedel där, och sällan ha väl de kokta bönorna smakat så väl som denna kväll. De återstående dagarna voro för få att göra någon ytterligare längre utfärd, huru mycket jag eljest än skulle önskat det; de tillbragtes med undersökningar i den närmaste trakten fram till Fagnanosjön, och den 10 mars, en dag tidigare, än den var väntad, kunde vi åter hälsa »Condor», som kom för att hämta oss. Den sista medlemmen af en gåsfamilj, som Ohlin skjutit, fick vandra i spritcisternen i stället för i köttgrytan, och två dagar senare voro vi åter i Punta Arenas, dit vi, oaktadt vi på grund af den otillräckliga tiden ej kunnat helt genomföra alla punkterna i vårt program, medförde ett det allra rikaste material af samlingar och iakttagelser från vårt besök i Eldslandets i flera hänseenden kanske intressantaste trakt.

---

1. Backhausen.
2. Stigar, synliga både i skogen, å kärren och uppe på bergen och upptrampade af skaror af guanacodjur, som dag för dag följa samma väg.