Gamla kort/Borden dansa
När borden dansa.
»Hvad tycker du om mina nya visitkort?» sade vice
häradshöfdingen Herman Lager en dag, då vi träffades
på Winters kafé vid Riddarhustorget.
Han drog upp ur fickan en bundt kort, nyss komna från gravören.
»Fiskal i Konglig Svea Hof-Rätt» läste jag på korten. »Men du är ju inte fiskal ännu eller hur?»
»Ne-ej, det är jag visst inte,» medgaf Lager, »men inte dröjer det länge, och jag tycker, att jag gärna kunde låta göra korten i ordning. Jag hoppas snart få anledning att beställa också andra kort, men med två namn.”
Lager såg mycket lycklig ut och fortfor att tala om de senare korten, de med två namn, af hvilka det ena naturligtvis skulle vara ett fruntimmersnamn.
De korten fick jag aldrig se, och de först nämda, de med fiskalstiteln . . . men det är kanske orätt att gå händelserna i förväg. Jag måste hålla mig till tidsordningen.
»Träffas vi hos fröken i kväll?» sporde Lager och tog till hatten för att vandra till hofrätten.
Med »fröken» menade han alltid fröken Jacquette Ulfhierta, ett äldre fruntimmer.
Gamla Jacquette Ulfhierta var ett riktigt guldhjärta, en hedersgumma af första ordningen, glad och frispråkig, välvillig och hjälpsam och rundligt gästvänlig. I hennes lilla våning långt nere vid Klara Bergsgränd gick det alltid muntert till minst en gång i veckan. Dit kom hela slägten, dit kommo ock slägtens vänner och ej sällan vännernas vänner, och alla voro de snart värdinnans egna vänner.
I gamla frökens hus fans också en ung fröken Ulfhierta, den väna Valborg, brorsdotter till fröken Jacquette, fader- och moderlös, fattig, men vacker, glad och älskvärd, enkel och sann. Hon hjälpte fastern att draga ungt och gladt folk till de muntra samkvämen och hålla dem kvar både länge och väl och sedan låta dem otåligt längta efter nästa sällskapliga samling som dock i själfva verket aldrig lät länge vänta på sig.
Den manlige delen af det unga och glada folket som kom till gamla fröken Ulfhierta svärmade för skön Valborg, drömde om henne, skref vers till hennes ära, sjöng serenader under hennes fönster, med ett ord egnade henne den mest hänryckta dyrkan och stod likväl aldrig och hängde hufvudet i hennes närvaro, suckade ej häller, utan bara skrattade, dansade, pratade, lekte sällskapslekar och njöt alt hvad njutas kunde af sällskapslifvets behag i lifvets sköna vår.
Skön Valborg hade förtrollat dem alla, men det tycktes hon ej veta af eller låtsade åt minstone icke därom, och därför var äfven den kvinliga delen af det unga och glada folket på gamla fröken Ulfhiertas bjudningar och »frivilliga sammankomster» Valborgs uppriktiga väninnor. De höllo hjärtligt af henne.
Det fans dock en person som ansåg sig hafva rätt att hålla af henne mer än alla andra, och det var icke någon kvinna, utan en man, en ung, ogift man, husarlöjtnant, vacker karl, rask, att ej säga djärf. Det var Valborgs kusin, Sten Ulfhierta, son till gamla frökens äldre bror hvilken, liksom Valborgs far, var död för länge sedan och, äfven i det fallet lik sin bror, i lifstiden gjort af med hela sin förmögenhet, något som däremot ingalunda var händelsen med syster Jacquette.
»Hvilket vackert par!» sade gumman alltid, då Sten och Valborg valsade förbi henne eller då de sjöngo duetter.
Löjtnant Sten var gamla frökens guldgosse. Hon var rättvis mot hela verlden, men mot honom var hon stundom riktigt orättvist öfverseende och efterlåten, mycket mer än mot Valborg hvilken dock äfven ägde en rätt vacker del i gummans goda hjärta.
Det antogs allmänt, att Valborg och Sten skulle ärfva gumman och gifta sig med hvar andra. Löjtnant Sten antog det naturligtvis också, men hvad giftermålet anginge, var han icke så egenkär, att han kunde antaga, det kusin Valborg också skulle antaga det såsom något alldeles afgjordt.
Många omständigheter talade mot ett sådant antagande från Valborgs sida. Hon var glad i hans sällskap, dansade med honom, var vänlig, till och med älskvärd, men alt detta var hon också mot alle de öfrige unge männen som kommo i fröken Jacquettes hus. Hon utmärkte icke sin kusin framför någon annan. När han började slå på några ömmare strängar, skrattade hon och gjorde narr af honom. Det hade till och med händt ett par gånger, att Valborg från skrattet och skämtet plötsligt öfvergick till en ganska afmätt hållning och, hvilket visst icke för öfrigt låg i hennes natur, såg förnäm och kall ut för att därigenom afspisa friaren.
Men friaren lät icke så lätt afspisa sig. Han upphörde icke att hoppas och att göra nya försök, alla med lika ringa framgång, men mellan dessa försök fortfor Valborg att visa sin vanliga älskvärdhet.
»Faster Jacquette måste hjälpa mig mot Valborg,» sade Sten till gamla fröken.
»Å, du hjälper dig nog själf,» svarade gumman och skrattade.
Hon kunde icke tro annat än att en så vacker och tilltagsen ung man skulle slutligen vinna framgång, men ginge Valborg alt för långt i sin envishet, ämnade fastern visst icke lemna sin guldgosse i sticket.
Så stodo sakerna, när Herman Lager började umgås i fröken Jacquette Ulfhiertas hus. Han var född af fattiga och obemärkta föräldrar, af »simpelt folk» heter det, men hade ovanliga naturgåfvor och ganska stora kunskaper samt hade redan väckt uppseende på ämbetsmannabanan. Han var en framtidsman, skulle snart utnämnas till fiskal i hofrätten och hade sedan hela vägen öppen till de högsta ämbeten. Man skulle nog en dag få höra talas om expeditions-chefen Lager, justitierådet, kanske till och med statsrådet, och ganska visst presidenten Lager.
Men ännu var han blott vice häradshöfding och extra i hofrätten. Detta hindrade honom dock icke att göra lycka äfven i sällskapsverlden. Han var gärna sedd litet hvarstädes och förstod att öfver alt göra sig omtyckt. Också hos gamla fröken Ulfhierta stod han ganska väl.
»En ung, hygglig karl,» sade gamla fröken till sin brorsdotter, »eller hvad tycker du, Valborg?»
»Jo-o,» svarade Valborg och rodnade.
»Man kan inte se på honom, att han inte är född af bättre folk,» fortfor gumman.
»Ne-ej,» instämde Valborg, men hon tyckte synbarligen icke om, att fastern nytjade uttrycket »bättre folk» såsom en motsats till Lagers ursprung.
Lager hade naturligtvis, liksom alle andra hvilka kommo i Valborgs närhet, intagits af kärlek till henne. Men han tog saken mycket allvarsammare än de fleste, med undantag af Sten Ulfhierta naturligtvis. Det märkvärdigaste var, att han tycktes vinna större framgång än någon annan.
Det var icke långt efter Lagers införande hos fröken Jacquette som Valborg började se förändrad ut. De vanliga tecken till den allvarsamma sjukdom som kallas sann kärlek infunno sig och kunde ej undgå att väcka uppmärksamhet.
Faster Jacquette hade ett par ganska goda ögon och fann snart, att Valborg ej mera vore den samma som förr. Hon såg också orsaken. Men den orsaken tyckte gamla fröken icke om. I fall hon kunnat gifva med sig i afseende på Lagers saknad af »god födsel», något hvarpå hon dock, oaktadt all sin vänlighet mot människor i allmänhet, sitt riktigt goda hjärta och sin stora bildning, kanske ej själf var så säker, och äfven om hon gärna ville medgifva, att häradshöfdingen vore en ganska hygglig karl, så kunde hon likväl icke tillåta, att hennes egen guldgosse, den vackre och ståtlige husarlöjtnanten, skulle gå miste om skön Valborg.
»Nej, det går jag aldrig in på,» sade gumman.
Å andra sidan ville hennes goda hjärta visst icke tillåta, att hennes vackra, glada och snälla brorsdotter skulle göras olycklig.
»Det här är riktigt ledsamt,» förklarade fröken Jacquette som alldeles icke tyckte om ledsamheter, utan ville hafva alt gladt, klart och friskt omkring sig.
Hvad skulle hon göra? Och hvad skulle Sten Ulfhierta taga sig till? Valborg hade slutligen med sin vanliga enkelhet och sitt fria sätt att tala rent ut förklarat för kusin Sten, att så mycket hon värderade honom och ville åtnjuta hans vänskap, så kunde hon likväl aldrig älska honom och således ej häller gifta sig med honom.
»Det skall likväl ske!» utropade Sten för sig själf, när Valborg lemnat honom för att gå in i förmaket till faster Jacquette och upprepa hvad hon sagt till sin kusin, men för att äfven tillägga, det hon älskade Herman Lager.
»Kära barn, med honom kan du väl inte vilja gifta dig?» utropade faster Jacquette.
»Hvarför inte, faster lilla?» sporde Valborg och såg oemotståndligt öfvertalande ut.
Men den gången förhärdade gamla fröken sitt hjärta och förklarade, utan att gifva några skäl, att det giftermålet aldrig komme att gå för sig.
»Åjo, faster lilla kommer nog att dansa på Lagers och mitt bröllop,» sade Valborg smeksamt.
»Förr än jag ger mitt samtycke till något äktenskap mellan dig och den där häradshöfdingen,» gaf fröken Jacquette med mycken bestämdhet till känna, »och förr än någon människa kommer att dansa på det bröllopet, förr kommer det här bordet att dansa.»
Hon sänkte sitt ena pekfinger med en viss högtidlighet mot ett bord som stod framför en af förmakssofforna.
»Vet faster inte, att bord verkligen dansa nu för tiden?» afbröt Valborg och log under tårar.
»Prat, flicka,» återtog fastern. »Jag trodde, att vi talade allvarsamt om en allvarlig sak.»
»Å ja, nog känner jag, att det är allvar,» menade Valborg. »Men faster har sagt ett ord som jag ej släpper. Får jag gifta mig med Herman Lager, när det här bordet börjar dansa?»
»Det lofvar jag dig,» svarade gamla fröken, »men aldrig förr, vare sig att jag är lefvande eller död.»
Hon skrattade och tillade:
»Nu ser jag, att ditt goda lynne kommer igen. Se så, kyss mig, min flicka, och låt oss tala om något annat. I afton ha vi några vänner här, som du vet, och då måste du vara glad och snäll som förr. Lager kommer också hit. Jag kan ju ej vara oartig mot en person som så mycket bidragit till sällskapsglädjen här i huset, men . . . ja, ja, du förstår nog, kära Valborg, att iakttaga det passande. Du är en snäll flicka. Vill du göra mig till viljes, och det har du ju alltid velat, så visar du dig litet vänligare mot den stackars Sten än hvad du gjort på senare tider.»
Valborg skyndade till en väninna som mycket älskade det underbara och hvilken kort förut omtalat, att hon varit med i ett sällskap, där man fått ett bord att dansa, något som för öfrigt vore mycket vanligt i utlandet, i synnerhet i England och ännu mera i Nordamerika.
Det var under förra hälften af 1850:talet, under borddansens första år.
»Hur bär man sig åt för att få ett bord att dansa?» sporde Valborg med mycken ifver.
Väninnan såg misstroget på henne. Vore något gäckeri i fråga? Nej, fullkomligt allvar, försäkrade Valborg, och därpå följde från väninnans sida en mycket omständlig afhandling om det underbara, om andars närvaro och förmåga att meddela sig med människor, om en osynlig verld som funnes i och omkring den synliga och alt annat som hör till borddans, spiritism och outransakliga ting.
»Alt det där kan vara mycket intressant,» förklarade Valborg, »men hufvudsaken är, att jag kan få ett bord, ett visst bestämdt bord att dansa, ett af fasters förmaksbord, och det ju förr dess hällre.»
Det trodde väninnan icke skulle vara så omöjligt, och då klappade Valborg henne, kyste henne, gaf henne de vackraste smeknamn och förklarade henne vara sitt lifs goda ängel.
På aftonen var tämligen stort sällskap åter samladt hos fröken Jacquette. Några bland ungdomen uttryckte sin önskan att få dansa. Sten Ulfhierta och Herman Lager skyndade från hvar sitt håll för att bjuda upp Valborg, men hon var så lifligt upptagen af ett samtal bland några af gästerne, att hon icke gaf akt på de täflande ungherrarne. Samtalet rörde den märkvärdiga borddansen som då gjort sin rund genom Europa och kommit öfver till Sverige samt de underbara bordandarne hvilka från sitt hemland i Nordamerika hittat vägen öfver hafvet och hunnit också Stockholms sällskapskretsar.
Stockholms sällskapskretsar följa alltid med sin tid, hålla sig ständigt i jämnhöjd med de stora samhällena i de land där moden skapas och där det nya först framträder. Det nya är icke alldeles outgifvet och ouppvisadt, när det kommer till Stockholm, men det är dock ännu nytt, således aldrig förlegadt eller med någon unken bismak.
När borddansen först kom till Stockholm, under förra hälften af 1850:talet, var han ganska ung, kanske knapt ett par år. Han hade med ungdomlig raskhet dansat öfver Atlanten, dansat genom England och möjligtvis äfven genom någon del af det europeiska fastlandet, och så dansade han in i Stockholm och här surrade han länge nog omkring.
Hvarken löjtnant Ulfhierta eller häradshöfding Lager fingo glädjen att den i fråga varande aftonen dansa med skön Valborg. På fleras begäran, äfven bland ungdomen, utbyttes de lefvande varelsernas vals mot en liten uppfordran till dans, stäld till ett gammal hederligt förmaksbord som lefvat i lugn under en lång följd af år och egentligen kunde anses vara ur dansen.
»Vi skola taga det här bordet,» förklarade Valborg hvilken var mycket ifrig att få försöket i gång.
»Det är för stort och tungt,» invände någon som ett par aftnar förut varit med om en högst intressant borddans hos expeditionssekreterarens på andra sidan gatan, men där man haft en helt liten »guéridon» att tråda dansen.
Valborg höll dock fast vid sin åsigt om det stora bordets större lämplighet och menade, att om det användes, kunde så många flera af sällskapet få tillfälle att deltaga i nöjet.»
»I umgänget med andar,» rättade den förut nämda väninnan. »Intet bord röres utan att andar äro närvarande.»
»Hå, min Mari flyttar ofta det där bordet, när hon städar,» anmärkte fröken Jacquette fryntligt, »och jag kan aldrig tro, att hon har några andar till hjälp.»
En del af sällskapet skrattade, en annan del tycktes finna det opassande, att man på det sättet skämtade med borddansen.
Emellertig segrade Valborgs åsigt, och snart hade åtskilliga personer tagit plats omkring det stora förmaksbordet för att söka få det att röra på sig, under det de öfriga gästerna slöto en krets omkring de sittande för att se det alt ginge ärligt till samt möjligtvis för att få nöjet af att vara vittnen till något riktigt underbart.
Så snart Valborg visat sig så angelägen att anställa försöket, hade kusin Sten också med mycken ifver omfattat förslaget och var genast villig att sätta sig ned och börja arbetet. Lager hörde däremot till dem som skrattade åt värdinnans yttrande om tjänstflickan och andarne. Han räknade sig bland de tviflande, men när löjtnanten skyndade sig att taga plats vid sidan af Valborg, försummade han ej att sätta sig vid hennes andra sida.
Fingrarne utsträcktes, och löjtnanten hade den glädjen att med sitt lillfinger få vidröra Valborgs hand. Borddansen har verkligen sina stora behag, och det må därför icke förvåna någon, att han återkommer då och då, äfven efter ganska lång tids frånvaro, och han skall troligtvis aldrig helt och hållet försvinna från de bildade sällskapskretsarne.
Löjtnanten var förtjust och välsignade borddansen, men Valborg hade två händer, och det var blott den ena handen han kunde vidröra, under det att den andra helt oförskämdt vidrördes af hans medtäflare, den odräglige häradshöfdingen. Löjtnantens förtjusning, nyss så varm, kallnade betydligt.
Satt icke den försmädlige häradshöfdingen och såg lika lycklig ut som löjtnanten själf, nej, mycket lyckligare, ty han tycktes alldeles icke oroa sig öfver att Valborgs venstra hand vidrördes af hans medtäflare!
Det var något som kunde göra löjtnanten ursinnig, och iikväl måste han erkänna, att han till någon del funne sig i ett ganska afundsvärdt läge! De andre unge karlarne önskade nog att få sitta på hans plats. Men medtäflaren på andra sidan . . . det var dock något outhärdligt.
Valborg tycktes blott vänta på att bordet skulle börja röra sig. Hon var en ganska upplyst flicka och hade alldeles icke någon anledning att tro på inblandning af något öfver- eller utomnaturligt, men kanske att ett litet underverk nu kunde ske för att främja hennes kärlek. Det var hvad hon tänkte. Hon har själf sedermera talat om det. Om underverk någonsin inträffa, borde det väl vara för att med dem hjälpa ett par älskande. Det var Valborgs tanke om underverken.
Men bordet tycktes icke vilja röra på sig.
»Tålamod,» hviskade Valborg till sin granne på högra sidan, häradshöfdingen. »Jag tror att det snart rör sig.»
»Och då måste faster Jacquette stå vid sitt ord,» tillade hon för sig sjelf.
Hennes händer började darra något. Löjtnanten trodde, att den sköna kusinen ville genom en liten lillfingerstryckning gifva honom en uppmuntran, och han tryckte till baka.
»Kusin Sten sitter icke stilla och är icke uppmärksam,» klagade Valborg. »Det kan fördärfva alt samman.»
Löjtnanten försäkrade, att han vore högst uppmärksam och att han för tillfället ej önskade något lifligare än att bordet måtte röra sig.
»Men om det vore till kusin Stens skada?» sade Valborg.
»Hvad som gläder Valborg kan aldrig vara till min skada,» gaf Sten till känna.
Det var ett rörande förtroende, tyckte Valborg, hvilken började nästan hysa medlidande med den tillgifne kusinen.
»Här pratas för mycket,» anmärkte den väninnan som hade närmare reda på andarnes önskningar i afseende på bordrörelse. »Då kommer bordet aldrig ur fläcken.»
»Jag tycker det går,» utropade Valborg utom sig af glädje. »Känner inte häradshöfdingen att det rör sig?»
Nej, häradshöfdingen kände ingenting annat än den lilla förtjusande tryckningen af Valborgs högra lillfinger. Han log och förklarade, att fröken Valborg bestämdt misstoge sig.
»Ack, hvad häradshöfdingen är odräglig,» utbrast Valborg och fick tårarne i ögonen.
»Ja visst,» instämde löjtnanten. »Bordet har bestämdt en sträfvan att börja röra sig, och snart dansar det.»
Men då skrattade häradshöfdingen helt högt och gjorde narr af löjtnantens vidskepelse. Löjtnanten vardt ond och kunde ej styra sig. Han sade häradshöfdingen några obehagliga ord som kom denne att blekna. Lager steg upp och frågade, om icke det kunde vara nog nu med det dumma upptåget.
Kedjan var bruten. Andarne flydde, förklarade väninnan. Bordet skulle icke röra sig den aftonen.
»Och det är häradshöfdingens fel!» utbrast Valborg, och en tår flöt sakta utför hennes sköna kind. »Ack, om ni visste hvad ni stält till för en olycka.»
Lager stod helt försagd. Hade han stält till en olycka? Skulle Valborg, den glada, förståndiga flickan, verkligen tro på borddansen? Och om så tokigt vore, kunde hon likväl anse för en olycka, att hon ej finge en sådan dans i gång? Hvad ville alt detta säga? Han var förstämd under den återstående delen af aftonen, men det var Valborg också samt i ännu högre grad, och den vanliga sällskapsglädjen i fröken Jacquettes hus tycktes hafva flytt.
Likadant var förhållandet i den följande veckans samkväm på samma ställe. Valborg ville icke att man skulle dansa eller leka, utan genast sätta sig omkring det stora bordet och söka få det att röra sig. Och så snart hon uttryckt en önskan, visade åt minstone de unge karlarne i sällskapet stor ifver att uppfylla den, under det fruntimmerna vanligtvis följde med, vare sig att de voro roade eller icke.
Fröken Jacquette Ulfhiertas glada aftonsamqväm förvandlades således till ganska ledsamma borddansförsök. Man dansade icke, sjöng ej häller, förde inga underhållande samtal, stälde icke till några roande lekar. Man satt tyst och stirrande omkring ett bord, nej omkring flera — ty hvarför skulle ej flera försöka sin lycka? — och väntade på att andarne skulle infinna sig eller åt minstone att den där »outredda naturkraften», om hvilken somliga talade, kunde sätta borden i rörelse. Och hvad som tilldrog sig hos fröken Ulfhierta tilldrog sig äfven i alla andra sällskapskretsar i Stockholm, det vill säga, att rakt ingenting tilldrog sig, utan att man nötte bort tiden med den tråkigaste overksamhet omkring några tomma bord.
Valborg var likväl outtröttlig. Gamla fröken skrattade och gjorde narr af henne, men det hjälpte icke. Den unga flickan tänkte icke på annat än att få det stora förmaksbordet att gifva åt minstone något tecken till rörlighet. Kusin Sten biträdde henne så godt han förmådde och tog troget plats vid hennes ena sida. Lika troget passade Lager på och skaffade sig platsen på den andra sidan. Han skrattade åt altsamman, men kunde icke hålla sig undan, när det gälde att få vara i Valborgs närhet och få trycka hennes lillfinger. Hvarje gång njöt han däraf, till löjtnantens stora förargelse, men hvarje gång uttalade han också sitt förakt för sådana sällskapsnöjen och kom alltid i en liten, mer eller mindre häftig ordväxling med löjtnanten.
»Ack, vill inte häradshöfdingen hjälpa mig med att få bordet i gång?» frågade Valborg och såg den tillfrågade så hjärtligt öfvertalande i ögonen.
Det var ett uttryck i Valborgs blick som kom Lager att darra af glädje. Men huru skulle han kunna hjälpa henne med att sätta liflösa ting i rörelse? Själf ville han springa hvart som helst för att göra den älskvärda flickan till viljes, men att få stolar och bord att röra på sig, det förmådde han ej.
»Han älskar mig inte så högt som jag älskar honom», sade Valborg för sig själf. »Vore det kusin Sten, skulle han göra omöjligheter, rakt af underverk för att uppfylla mina önskningar. Stackars kusin Sten!»
»Vet du, den där oupphörliga oenigheten mellan Sten och häradshöfdingen är bra obehaglig,» sade gamla fröken en dag till sin brorsdotter. »Jag tycker, att häradshöfdingen inte uppför sig riktigt passande. Nå, nå, det kan ej döljas, att han är af bara simpelt folk.»
Valborg hade tårar i ögonen. Det hade hon ofta under den senare tiden. Hon sade ingenting. I allmänhet hade en förut hos henne aldrig spord tystlåtenhet kommit öfver henne. Äfven i det afseendet var fröken Jacquettes hus mycket förändradt.
En dag sade Lager till mig:
»I morgon eller öfvermorgon får jag mitt fiskalsförordnande. Då väntar jag icke längre, utan friar genast.»
»Men löjtnanten?»
»Den fördömde husaren! Tror du, att jag ämnar vika för honom?»
På aftonen skulle ett af de vanliga samkvämen hos gamla fröken Ulfhierta åter äga rum, men i tamburen stod jungfru Mari, neg och bad om ursäkt, att fröken icke kunde taga emot. Både gamla fröken och unga fröken voro illamående, försäkrade jungfrun.
»Det är den fördömda borddansens fel.» sade Lager och såg både bedröfvad och ond ut.
»Det är kanske snarare efterhängsne narrars skull,» slängde Sten Ulfhierta fram.
Lager gaf honom ett hotande ögonkast, men tvingade sig till tystnad.
»Skola vi inte gå upp till Camarchs och få oss ett glas punsch?» föreslog en af sällskapet.
De öfrige hade ingenting emot förslaget, med undantag af löjtnanten och häradshöfdingen, hvilka hvar på sin sida ville aflägsna sig.
»Ulfhierta får inte smyga sig undan,» sade förslagsmakaren och höll fast löjtnanten.
»Inte må du tro, att du får rymma,» sade en annan till Lager, och efter några insagor från bägge hållen följde så väl häradshöfdingen som löjtnanten med upp till Brunkeberg, där Camarchs stora kafé då samlade rätt mycket folk om aftnarne. För tillfället träffades där flere bekanta, och snart satt ett ganska stort sällskap glade herrar omkring ett par punschbuteljer, hvilkas innehåll snart gjorde glädjen ännu större.
Men Lager var icke vid godt lynne och trifdes ej i granskapet af Ulfhierta. Han gick och satte sig bredvid en ensam herre som läste i ett utländskt blad och började med honom ett samtal på franska.
Den ensamme herrn, hvilken Lager kände sedan någon tid, var en polsk grefve Miacensky, som på den tiden var en daglig gäst på Camarchs kafé och hvilken många stockholmare sannolikt ännu påminna sig, en lång, mager man med ett något nött uttryck, och som vistades en längre tid i Stockholm för att med svensk gymnastik hjälpa upp sina försvagade krafter, en ganska älskvärd man för öfrigt.
»Mitt bröst har höjt sig en hel tum sedan jag började nyttja gymnastik,» sade den polske grefven hvilken för hvarje vecka lät mäta bröstets höjd och ständigt uttryckte sin glädje öfver dess betydliga höjande.
Lager lyckönskade honom, men var mycket ouppmärksam på hvad främlingen hade att vidare säga. Han kunde ej göra sig döf för hvad som talades vid det bord, där löjtnant Ulfhierta hade sin plats.
»Hvarför bryter vår vän häradshöfdingen ett godt lag?» yttrade någon.
»Naturligtvis för att låta se, det han har förnäma bekantskaper,» sade löjtnanten helt högt, så att Lager oundvikligt måste höra det.
»Och för att skryta för oss med sin franska,» tillade han. »Den är likväl ganska skral.»
Lager skiftade ansigtsfärg, men bemödade sig om att höra på Miacensky. Löjtnanten fortfor att yttra skarpa ord om sin medtäflare, kallade honom för en löjlig narr, en lycksökare och så vidare, men innan någon kunde ana till hvad han ämnade företaga, reste sig häradshöfdingen, tog ett par långa steg fram till bordet, där löjtnanten satt, och gaf honom en kraftig örfil.
Det smällande slaget hördes öfver hela rummet, öfverröstande pratet och klingandet med punschglasen. Alle gästerne sprungo upp från sina platser och skockade sig omkring de både motståndarne.
Värden som satt och nickade bak om disken och drömde kanske om den tid, då han skulle hafva samlat så mycket pengar, att han kunde återvända till Schweiz och köpa sig en liten gård i en dal vid Alpernas fot och en hel mängd feta kor med klingande bjällror och då han skulle få höra alphornens ljud igen, en dröm hvilken aldrig vardt verkligheten, han for nu upp ur sin slummer. Ljudet af örfilen hade varit starkare än af alphornen.
Hvad vore då på färde? Kunde någon glömma sig till den grad, att han på ett »bättre» ställe började slagsmål?
Det var hvad hr Camarch frågade på sin graubünder-munart, litet svenska och mycket romaniska, i hast framslungadt i sömnyrseln.
»Aha, en duell», sade den polske grefven, och bröstet höjde sig kanske ännu en half tum.
Löjtnanten, hvars ansigte nyss förut varit ganska blomstrande, en följd kanske af de många glas punsch som han i hast störtat i sig och som väl äfven orsakat de högljudda anmärkningarna mot Lager, var nu ytterligt blek, men ur de blodsprängda ögonen slungades blixtar af hat mot den som vågat tillfoga honom en sådan skymf. Han förklarade slutligen, när han hunnit sansa sig så mycket, att han kunde få fram ett ord, att skymfen måste aftvås i blod. Han utmanade därför Lager och bad ett par af vännerne att närmare ordna striden.
Lager hånskrattade och förklarade, att han aldrig kunde vara så narraktig att antaga en sådan utmaning. Denna förklaring hade till följd ett nytt utbrott af Ulfhierta, och under det vännerne sökte att lugna honom samt lade sig emellan de stridande, kom hela rummet i uppror. Gästerne togo parti för och mot. Någre menade, att löjtnanten borde tuktas, andre att den oförskämde häradshöfdingen förtjenade allvarlig näpst. Man skrek och fäktade med armarne, äfven med käpparne, och det såg ut som skulle uppträdet urarta till allmänt slagsmål. De som den aftonen voro inne på Camarchs kafé vid Brunkebergstorg och ännu äro i lifvet hafva sannolikt icke glömt tilldragelsen hvilken sedan omtalades i hela staden och öfver allt väckte stort uppseende, så mycket mera som polisen, lockad af bullret hvilket hördes långt ut på torget, snart infann sig och ville blanda sig i leken.
Det var endast med största möda som värden på stället lyckades förmå polisen att icke »göra mål» af saken. Det var kanske med ännu större möda som Ulfhiertas och Lagers ömsesidige vänner lyckades någorlunda lugna dem samt förmå dem att lemna kaféet och förfoga sig till hvart och ett sitt hem. Bägge voro fortfarande lika vrede, men bägge ångrade, att de låtit lidelsen taga öfverhand och på ett offentligt ställe gifvit denna lidelse fria tyglar. Om någon försoning ville de dock ej höra talas.
Dagen därpå steg Herman Lager upp vid mycket dåligt lynne. Tänk om presidenten finge reda på gårdagens tilldragelse! Ett sådant uppträde på ett offentligt ställe! Och likväl hade den oförskämde Sten Ulfhierta förtjenat sin örfil. Om den saken hyste Lager icke något tvifvel.
Men om gamla fröken och Valborg också fingo reda på hvad som skett på Camarchs kafé! Det vore nästan ännu värre än om presidenten skulle få veta något. Och om saken framstäldes för dem af löjtnanten! Sådant måste förekommas.
Lager beslöt att så snart på middagen som det kunde anses passande göra ett besök hos fröken Jacquette. Innan dess skulle han gå upp i hofrätten. Fiskalsförordnandet vore nu kanske färdigt. Han stoppade de nya visitkorten i fickan. Innan middagen kunde han kanske få tillfälle att använda dem. Men just som han öppnade dörren för att gå ut, stötte han på vaktmästar Petterson hvilken kom med tillsägelse från presidenten Isberg, att häradshöfdingen skulle titta upp till honom, innan han ginge i hofrätten.
»Det är för fiskalsförordnandet,» sade Lager.
Vaktmästaren sade ingenting vidare, men Lager hade märkt ett snäft uttryck i hans hälsning, och Lager viste, att snäfhet hos en vaktmästare som har presidentens förtroende icke betyder något godt. Han kom att åter tänka på gårdagsuppträdet, och en högst obehaglig aning fick makt med honom.
Aningen bedrog honom ej häller. Presidenten var vid mycket dåligt lynne. Han hade redan tidigt på morgonen fått underrättelse om uppträdet på Camarchs kafé och sedermera tagit riktigt noga reda på alt som där tilldragit sig. Efter den offentlighet som uppträdet fått och då det ännu icke vore säkert, att ej polisen komme att taga saken om hand, kunde hofrätten, det borde vice-häradshöfdingen väl finna, förklarade presidenten, icke låta honom få en fiskalsbefattning.
Lager både bleknade och rodnade, men var för stolt att tigga om förbarmande. Presidenten visade sig, oaktadt han var ganska missnöjd med häradshöfdingen, likväl icke ovänlig och förklarade, att som domhafvanden i Norrbottens norra domsaga för tillfället behöfde en medhjälpare, så hade presidenten tänkt på vice-häradshöfdingen och rådde honom att genast resa upp till Norrbotten och raka vägen till Korpilombolo, det ställe där häradshöfding Stenberg för tillfället uppehölle sig för att invänta det biträde som hofrätten kunde behaga skicka honom.
»Förskräckligt!» utbrast Lager när han lemnade presidentens hus.
Han skyndade ned i Klara Bergsgränd och ringde på hos fröken Jacquette. Fröken kunde icke taga emot, förklarade jungfru Mari, och det samma vore äfven förhållandet med fröken Valborg.
»Således är jag dömd äfven här!» klagade Lager, när han lemnade fröknarne Ulfhiertas bostad.
Det var han också. Fröken Jacquette hade snart fått veta hvad som händt aftonen förut, och detta utan att Sten Ulfhierta omtalat det.
»En sådan skandal!» sade gamla fröken. »Den karlen får aldrig sätta sin fot mer i mitt hus.»
»Men faster ...» ville Valborg invända.
»Inga förböner för honom, min kära du,» förklarade fastern mycket bestämdt. »Jag tyckte först rätt mycket om den ståtlige och raske karlen, och han skulle ju ha en vacker framtid sades det, men sedermera har jag icke varit riktigt nöjd med honom, det vet du, mest för att han visat ett mindre passande uppförande mot Sten. Min brorson kan vara häftig, det är sant, men han är en ädling i alt hvad han företager sig, och det är Lager alldeles inte. Det synes nog, att han är af simpelt folk. Tänk aldrig mera på honom, kära barn.»
Valborg gret och var otröstlig. Det gjorde faster mycket ondt, men tiden läker alla sår, tänkte den gamla som hade någon erfarenhet äfven i den vägen, och hon var vänligare än någonsin förr mot den olyckliga brorsdottern.
Herman Lager skref ett bref till Valborg, men hörde aldrig af något svar. I djup förtviflan satte han sig i diligensen till Upsala och lät sedan skaka sig vidare, långt upp i norden, ända till Korpilombolo, kanske äfven till Juckasjärvi och Enonteki. Det första han fick se i Korpilombolo var ett sällskap lappar som sökte få ett krogbord att dansa. Ända dit hade borddansen sträckt sig. Lager vände sig med harm och förtviflan från sällskapet.
Under flera veckor hördes icke något samkväm af hos fröken Jacquette, men därefter öppnade gamla fröken sin salong igen. Valborg var allvarligare vorden, men deltog som förr i sällskapsnöjena. En bildad flicka får icke visa att hennes hjerta är krossadt, såsom det heter på gammalt romanspråk. Valborg led, men höll sig tapper och dansade äfven, mest med sin kusin, tycktes det. Däremot ville hon icke mera egna sig åt någon borddans. Hela hennes förra ifver för den dansen hade plötsligt försvunnit. Flere bland fröken Jacquettes gäster funno dock fortfarande behag i sysselsättningen, och de påstodo, att borden verkligen dansade. Det var dock ett som aldrig rörde på sig, och det var det stora förmaksbordet vid hvilket Valborg fäst sin förhoppning.
»Skola vi inte försöka med stora bordet en gång till?» sporde löjtnanten hvilken nu åter var den lyckligaste människa, tyckte han själf, sedan den odräglige häradshöfdingen lemnat honom fältet fritt. Den skymfliga örfilen brann väl ännu på kinden, åt minstone i löjtnantens minne, men skymfen vore dock till en del utplånad genom att upphofsmannen flytt och dermed förklarat sig skyldig och öfvervunnen. Löjtnanten var glad att slippa se honom ständigt vid Valborgs sida och tviflade ingalunda på att själf förr eller senare få den vackra kusinen till hustru.
»Tala aldrig om det där bordet, kära Sten,» sade Valborg, och hon tillade för sig själf. »Faster visste nog hvad hon lofvade. Det är ett åt minstone för andar orubbligt bord.»
När Kirsteinska trädgårdens lundar började grönska — det var strax bredvid fröken Jacquettes bostad — »eklaterades» förlofningen mellan Sten och Valborg. Han var strålande glad, och hon gret. Hon uppoffrade sig, men det är ju det kvinnan skall göra, heter det. Hennes uppfostran hade lärt henne den pligten.
»Gråt inte, kära barn,» sade fastern. »Har du hört, att den där Lager skall vara förlofvad med en rik sågverksägares dotter i Norrland?»
Det trodde Valborg icke vara sant, och det var det ej häller då, men det vardt sant några år därefter.
När Kirsteinska trädgårdens lundar började fälla sina blad, stod Stens och Valborgs bröllop. Då var Sten ännu mer strålande glad och utmärkt vacker i sin ståtliga husaruniform. Valborg gret icke mera, men hon var mycket blek, och af den förra glada tillförsigten syntes ingenting vara kvar.
»Hennes lycka öfverväldigar henne,» sade bröllopsgästerna.
»Stackars min Valborg,» sade faster Jacquette, »men det går nog öfver. Ingen annan än min guldgosse skulle dock få henne.»
»Jag lyckönskar dig af alt mitt hjärta,» sade väninnan som lofvat att sätta fröken Jacquettes stora förmaksbord i gång.
»Din borddanskonst duger inte,» svarade Valborg, »men det måste jag för alltid glömma.»
Tjugusju år hade förflutit från den dagen, då en afton en hyrvagn stannade utanför ett hus vid Klara Bergsgatan. Ur vagnen stego en äldre herre och ett ungt fruntimmer.
»Låt mig se, nummer . . . ja, här måste det vara,» sade herrn, »men jag känner inte riktigt igen huset. Det är visst nyligen repareradt. Ja, kära Valborg, du skall tro, att här är förändradt, sedan jag var här sist. Hela Kirsteinska trädgården fins ej mer och . . . men kom nu och låt oss gå upp.»
Han ringde på en trappa upp.
»Är fröken . . . jag menar hennes nåd hemma? . . . Så! Var god anmäl häradshöfding Lager.»
I tamburen hängde många öfverplagg.
»Kära pappa, här är visst främmande,» sade det unga fruntimret. »Kanske att det dansas.»
Men ingen dansmusik hördes.
Häradshöfdingen med dotter infördes och funno ett litet sällskap samladt i samma rum som han igenkände hafva varit fröken Jacquettes förmak. Det var tämligt likt sig, tyckte han, med nästan samma möbler som i forne dagar. Och sällskapet sysselsatte sig med alldeles samma nöje, som när han senast inträdde där. Herrar och damer sutto tysta omkring ett par bord, stirrade rakt framför sig och sågo dumma ut.
Det var nästan hemskt, tyckte häradshöfdingen. Hade de sutit där i öfver ett fjärdedels århundrade? Hade de åldrats i den sysselsättningen, ty han kände bestämdt igen några af sällskapet, fastän åren ganska mycket ändrat deras utseende?
Men det var blott ett ögonblicks tanke. Mot honom kom ett äldre, fetlagdt fruntimmer och räckte honom handen med ett egendomligt leende. Ack, huru tiden förändrar! Det var hans ungdomskärleks ljufva föremål, men i nästan fördubblad kroppshydda. Det var enke-öfverstelöjtnanskan Ulfhierta. Det kunde ej vara någon annan, men huru olika var hon ej mot den fröken Valborg, hvars bild ständigt stått för Lagers minne såsom en ung, tjusande skönhet! Han såg förvirrad ut, men bockade sig djupt.
»Är det verkligen häradshöfding Lager?» sade fru Ulfhierta. »Häradshöfdingen får ursäkta, men jag har sannerligen svårt att känna igen häradshöfdingen.»
»Jo, jo, vi äro inte alldeles de samma som för tjugusju år sedan,» svarade Lager, men då fick han se ett litet sken som af ungdom i den fetlagda fruns ännu vackra ögon, och den gamla Valborg, nej, den unga i den gamla kvinnans skepnad stod åter för honom. Han tryckte hennes hand, och fick en svag handtryckning till baka, hvarefter han förestälde sin dotter som genast moderligt omhuldades af värdinnan.
»Det är löjtnantens fel att bordet inte dansar,» hördes en fruntimmersröst från ett af borden.
Lager tyckte, att han hört den rösten förr. Hon var så egendomlig, att åren icke kunnat göra någon ändring i hennes ljud. Det var väninnan som umgåtts med bordandar och nu åter knutit den gamla förbindelsen.
Men löjtnanten? Hvem vore väl han?
Det var löjtnant Sten Ulfhierta, alldeles som i forne dagar, hvilken satt och sökte få bord i gång, men det var dock icke samme Sten. Denne hade för ett par år sedan aflidit såsom öfverstelöjtnant. Nu var det hans son hvilken idkade borddanskonsten.
Fru Ulfhierta ville föreställa häradshöfdingen och hans dotter för det öfriga sällskapet, men man hade icke sinne för annat än bordets nöjen och egnade föga uppmärksamhet åt de nykomne. Det var endast den unge löjtnanten som vardt tankspridd, så snart han fick se Valborg Lager och oupphörligt fick tillrättavisningar af den gamla andeväninnan.
Värdinnan talade om sin faster, gamla fröken Jacquette hvilken lefvat till för tio år sedan och ständigt tyckt om att hafva ungdom omkring sig. På sistone öfverlemnade hon allt hvad hon ägde åt då varande majoren Sten Ulfhierta och dennes hustru samt bad dem att öfvertaga hennes hus och hennes sällskapsaftnar.
»Låt ungdomen roa sig.» Det var gummans sista ord.
»Och har man så under alla dessa år fortfarande roat sig med borddans här i huset?» sporde häradshöfdingen.
»Visst inte,» försäkrade värdinnan och log riktigt som i unge dagar. »Det är först på den senare tiden som det sällskapsnöjet åter lefvat upp. Nu är det i tidens smak igen, och man måste väl följa med sin tid. I nästa vecka hoppas jag kunna bjuda mina gäster på en utländsk spiritist som gör rätt snälla underverk. Han är mycket upptagen.»
»Af sitt umgänge med andar?»
»Det säger man, och hvad man vet är, att han är mycket upptagen i en mängd aktningsvärda sällskapskretsar i Stockholm.»
Detta var år 1879.
»Och ni själf? Sysselsätter ni er också med borddans?» sporde häradshöfdingen, och då värdinnan tycktes sjunka i tankar, tillade han: »Hemma i Norrland har jag ej sett någon sådan på väl tjugu år. Min hustru i lifstiden var verkligen intresserad af saken någon tid, men det gick snart öfver, och alt sedan jag vardt ordinarie häradshöfding och fick domsaga, har jag ej någonstädes i domsagan märkt spår af sjukan. Men hon kommer väl igen, kan jag tro.»
»Jag har inte sysselsatt mig med borddans,» sade värdinnan och tycktes vara litet förlägen, »sedan . . . sedan häradshöfdingen och jag sutto vid det där stora bordet. Då var jag mycket intresserad af att få det bordet att röra sig och jag ville att häradshöfdingen skulle hjälpa mig, men det tycktes ni inte förstå . . . Nå, hvarför upplifva sådana gamla minnen? Låt det förflutna hvila i ro. Ungdomen och ungdomens känslor komma dock aldrig till baka, och vet häradshöfdingen, att om alla andra bord dansa, så får man likväl inte det där ur fläcken.»
Lager såg på henne med en blick som tycktes hafva glömt sig kvar i hans öga sedan tjugusju år, men den blicken slocknade snart.
»Inga galenskaper,» sade han för sig själf. »Jag är femtiofyra år och har en giftasvuxen dotter.»
Den ofta nämde väninnan som en kort stund hvilade sig från den ansträngande borddansen, hvilken denne afton dock icke kunde få någon fart, sannolikt emedan det fanns en och annan tviflare i sällskapet, tog värdinnan afsides, såg henne skarpt i ögonen och frågade:
»När tänker du gifta om dig, Valborg?»
»När borden dansa,» svarade fru Ulfhierta.
———> <———